Direktiven till LSS utredningen - "Djävulen sitter i detaljerna"

Många känner säkert till talesättet "djävulen sitter i detaljerna". Man avser då ett förslag, avtal eller åtgärd som på ytan ser riktigt bra ut men när man granskar detaljerna i verkligheten inte alls är bra längre, eller  t.om riktigt dåligt. En del av direktiven i LSS utredningen är bra som att regeringen ser ett problem med det delade huvudmannaskapet för personlig assistans. Jag är emellertid luttrad efter alla besparingar och grundinställningen är nu "hoppas på det bästa men var redo för det värsta" sistnämnda är betydligt mer sannolikt... Och just direktivet att se över det delade huvudmannaskapet är ett exempel som rubriken syftar på.

Till att börja med. Det är bara ett direktiv ännu så länge men riktlinjerna är solklara, statens kostnad för personlig assistans ska ner, för många är beviljade insatsen. I direktiven står bland annat följande:

Kostnadsutvecklingen inom assistansersättningen måste brytas och insatser som kan utgöra alternativ till personlig assistans måste därför utvecklas.

Förstärkt kvalitet, träffsäkerhet, helhetssyn och mångfald i de stödinsatser som LSS omfattar ska finansieras med besparingar inom assistansersättningen.

Det man säger i klartext är att större resurser ska satsas på andra LSS insatser och dessa ska finansieras av besparingar på den personliga assistansen. Staten finansierar i huvudsak den personliga assistansen medan kommunerna svarar för 8 av 9 övriga LSS insatser. Nedskärningar i statens utgifter för personlig assistans  ska därför tas över av kommunerna eller så får anhöriga ta större ansvar  Regeringen vill alltså helst flytta kostnader från staten till kommunerna.

Visst, jag är medveten om att ingen politiker på riksnivå sagt att assistansreformen ska kommunaliseras. I bästa fall kommer utredaren Desirée Pethrus att föreslå att staten blir ensam huvudman för assistansen. Det finns emellertid inga som helst garantier för att så blir fallet, vill det sig illa (en risk som inte jag underskattar i alla fall) kommer Desirée Pethrus att föreslå motsatsen - kommunalisering som lösningen på det delade huvudmannaskapet. Att jag säger blankt nej till kommunalisering känner alla till vid det här laget.

Finns det då någon fog för min oro för kommunalisering? Tittar man bakåt i backspegeln tycker jag verkligen det.

·       Redan när LSS skulle införas var en av de stora frågorna vem som skulle betala för insatsen personlig assistans - staten eller kommunerna? Resultatet blev den kompromiss som gäller än idag. Staten står för större delen av kostnaden (ca 80 %) kommunerna för resten som också är huvudman för övriga LSS insatser med undantag för Råd och stöd som ligger under landstingen.

·       Redan när LSS bara hade några år på nacken kom en statlig utredning som föreslog kommunalisering. Förslaget drogs tillbaka efter stora protester från funkisrörelsen.

·       Flyttar vi oss till nutid så minns vi alla Magdalena Anderssons obehagliga utspel när PA ställdes mot flyktingmottagandet. Finansministern hade lika gärna kunnat säga - staten vill inte betala för det här. Alltså måste någon annan göra det och då återstår bara kommunerna eller anhöriga.

·       Regeringens uppmaning till FK att ryta utvecklingen med antalet beviljade assistanstimmar signalerar klart och tydligt att man åtminstone vill kapa de egna utgifterna för PA rejält = överföring av kostnader till kommunerna.

Först och sist är det viktigt att uppmärksamma att den statliga assistansersättningen som individuell rättighet är förutsättningen för att vi med de stora assistansbehoven ska kunna få dessa fullt ut tillgodosedda. Detta skedde aldrig då det var beroende av kommunal ekonomi och kommunala beslut.

Ifa-s ordförande Vilhelm Ekensteen

* VIMPA är också klara med sitt uttalande om LSS direktiven. Som så många andra är vi mycket kritiska till att det är så stort fokus på att sänka kostnaden för personlig assistans.

VIMPA-s uttalande