Var har barnperspektivet tagit vägen i LSS utredningen?

För några veckor sedan läckte uppgifter ut från den pågående LSS utredningen, regeringen kallar det ”diskussionsunderlag”. Även om det inte är färdiga förslag går förslagen i mycket stark restriktiv riktning. Alla med personlig assistans drabbas mycket hårt och barnperspektivet som är inskrivet i LSS tycks vara bortglömt hos utredaren Gunilla Malmborg.

Först ska  påpekas att inget beslut är fattat än men bara det faktum att nedanstående alternativ diskuteras är oerhört allvarligt.

Utredningen har som vi alla vet mycket starka besparingsdirektiv. Kostnaden för assistansreformen ska till varje pris sänkas och olika LSS insatser ställs emot varandra. När uppgifter om ”utkast” med mycket stora försämringar blir offentliga är jag därför inte förvånad över de förslag som presenterats.

Förslagen/”diskussionsunderlagen” handlar bland annat om att barn under 12 år inte ska få personlig assistans alls, samma sak för personer som är 80 år gamla eller mer. En schablon på 15 timmar/vecka ska ersätta det som idag kallas övriga behov. Det femte grundläggande behovet (ingående kunskap om brukaren) ska tas bort också vilket på ett förödande sätt bland annat drabbar personer med svårt problemskapande beteende.

Sammantaget slår förslagen mycket hårt mot alla som är beviljad personlig assistans vilket måste lyftas fram i debatten. Själv anser jag att assistansreformen enligt intentionerna i LSS är stendöd för alla berörda personer om detta blir verklighet. Barnen är vår framtid brukar det heta, sanningen för barn med behov av personlig assistans är att det är en grupp som drabbats mycket hårt av nedskärningarna. Detta, trots att ett barnperspektiv faktiskt är inskrivit i LSS lagstiftningen.

När åtgärder rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas (LSS § 6 a)

Så som lagen är skriven finns ingen nedre åldersgräns för när personlig assistans ska kunna beviljas, i ”diskussionsunderlaget” får alltså inga barn under 12 år personlig assistans. Detta ska ersättas två nya LSS insatser som benämns Omvårdnad och stöd för barn och Aktiv tillsyn av övervakande karaktär, sistnämnda insats inkluderar personer som omfattas av det femte grundläggande behovet. Det handlar om insatser som ska ges i hemmet vilket är helt emot intentionerna i den nuvarande LSS lagstiftningen där målet är inkludering i samhället. Att det verkligen handlar om hjälp i hemmet framgår av följande mening.

”Insatsen Omvårdnad och stöd för barn har till främsta syfte att säkerställa att barn med stora behov av omvårdnad och stöd får hjälp i hemmet och därigenom kan bo kvar hemma.”

  Lyfter vi blicken utanför själva LSS lagstiftningen och vänder oss till funktionsrättskonvention (CRPD) är barnens rättigheter reglerade i artikel 7. Där står bland annat att barn med funktionsvariationer ska åtnjuta mänskliga rättigheter som alla andra barn och att alla åtgärder som vidtas ska barnets bästa komma i främsta rummet. Artikel 19 som bland annat reglerar rätten till personlig assistans anges ingen åldersgräns, vare sig för unga eller gamla.

FN-s barnkonvention som Sverige ratificerat listar en lång rad rättigheter. Här framgår det i artikel 1 att barn är alla personer som är under 18 år. Artikel 2-6 handlar om barnens rätt till icke diskriminering, föräldrarnas rätt att få hjälp för att barnet ska kunna utnyttja sina rättigheter, barnens rätt att utvecklas. De stater som ratificerat konventionen är också enligt artikel 4 skyldiga att sträva efter att till det yttersta av sina tillgängliga resurser söka förverkliga barnets sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. 

Att barn med funktionsvariationer/funktionsnedsättningar har rätt till full delaktighet i samhället fastställs i artikel 23:

Alla barn med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv som gör det möjligt för dem att delta aktivt i samhället.

Regeringen har pratat om att upphöja barnkonventionen till svensk lag. Verkligheten är att de förslag/utkast som nu är offentliga bryter mot barnkonventionen på punkt efter punkt. Det är inte seriöst att prata om barns rättigheter och samtidigt kanske införa en lång rad bestämmelser som bryter mot dessa rättigheter för berörda barn.

När vi kämpar mot besparingspolitiken ska vi självfallet kämpa för alla, oavsett ålder som är i behov av personlig assistans. I den här krönikan har jag av utrymmesskäl valt att fokusera på barnens situation. Dras assistansen in kommer orättvisorna som drabbar barnen och anhöriga att anta många former. Först och främst handlar det givetvis om barnen själva som inte får sina rättigheter tillgodosedda. Vidare har vi föräldrar som sliter ut sig och (i många fall) även syskon som riskerar att inte få den uppmärksamhet som de behöver. Många föräldrar kommer tvingas lämna sina jobb, forskning visar också att kvinnor är kraftigt överrepresenterade när det gäller omsorg av anhöriga vilket leder till ännu mer orättvisor.

Det finns ännu mer skrämmande scenarier som kommer bli verklighet om besparingspolitiken fortsätter, nämligen desperata och utmattade föräldrar som inte ser något annat alternativ än att lämna över sina barn till barnhem och barn/ungdomar som hamnar på olika institutioner på sjukhus. I barnkonventionen artikel 9 står följande:

Barnet ska inte hållas åtskilt från sina föräldrar mot sin vilja, utom när det är för barnets bästa. Barn som inte bor med båda föräldrarna ska ha rätt att träffa båda två regelbundet.

Såvida inte barnet utsätts för vanvård av föräldrarna kan det aldrig vara det bästa för barnet att bo på ett barnhem eller sjukhus. Och även i sådana förhoppningsvis mycket sällsynta fall måste en fosterfamilj vara ett mycket bättre alternativ än barnhem.

Min bestämda uppfattning är att får vi en utveckling där allt fler föräldrar i ren desperation lämnar över sina barn till barnhem har samhället misslyckats totalt i funktionsrättspolitiken. Så ska det inte få gå till i ett modernt samhälle, det är sannerligen ingen politik för framtiden!

Vad händer om det femte grundläggande behovet avskaffas?

Ett av förslagen i det s.k. ”diskussionsunderlaget” som blev offentligt för några veckor sedan är att det femte grundläggande behovet – ingående kunskap om brukaren slopas helt. Påpekas ska innan vi går vidare att det inte är något färdigt förslag men bara det faktum att det ens diskuteras är oerhört allvarligt.

För att förstå varför det är aktuellt att i värsta fall helt skrota det femte grundläggande behovet får vi backa bandet några år.

 2015 kom en av fyra förödande domar från Regeringsrätten och HFD som raserat så mycket av vår frihetsreform. I det här fallet handlade det om en person som hade stora problem med andningen och hade beviljats personlig assistans för det p.g.a. stora hjälpbehov kopplade till det femte grundläggande behovet.

Ärendet överklagades av det Allmänna ombudet och vandrade upp till HFD som helt gick på det allmänna ombudets linje. I en lång utläggning slog HFD ”också fast” att det femte grundläggande behovet i stort sett INTE omfattar personer med fysiska funktionsnedsättningar. Det var denna dom som gjort att andning inte betraktas som ett grundläggande behov av FK. I sitt rättsliga ställningstagande säger FK att personer med fysiska funktionsvariationer fortfarande omfattas av det femte behovet om ”det finns en koppling till övriga fyra behov”.

I diskussionsunderlaget finns alltså ett förslag på att gå ännu längre. Nu ska det femte grundläggande behovet tas bort helt och hållet. Detta ska ersättas av en ny LSS insats som benämns Aktiv tillsyn av övervakande karaktär.

 I funktionsrättsrörelsen råder enighet om att om detta skulle bli verklighet får det förödande konsekvenser. De grupper som drabbas hårdast blir:

·  Personer med stora behov av egenvård

·  Personer som behöver lugn och ro för att inte utveckla beteenden som kan skada både dem själva och omgivningen.

Till att börja med blir det omöjligt för många personer att nå 20-timmarsgränsen. Dessutom ska ingen assistans alls beviljas om de grundläggande behoven understiger 20 timmar vilket med automatik kommer utesluta många personer som har assistans idag även om de grundläggande behoven inte inkluderar det femte grundläggande behovet. 

Insatsen Aktiv tillsyn av övervakande karaktär inte är tänkt att beviljas som personlig assistans framgår av detta:

En annan del i det grundläggande behovet ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den enskilde” är aktiv tillsyn av övervakande karaktär för att förmå den enskilde att själv utföra något av de grundläggande behoven. . Vi anser därför att även denna del av behovet av annan hjälp som kräver ingående kunskap om den enskilde bör ligga utanför den personliga assistansen.

Vad skulle då hända för de personer som aldrig kommer få personlig assistans p.g.a. det femte grundläggande behovet tas bort? Ja, det blir mycket stora steg bakåt i utvecklingen för våra rättigheter. Personerna kommer att bli mer eller mindre isolerade i sina hem – det är mycket långt från LSS verkliga intentioner som eftersträvar inkludering i samhället. I praktiken kommer anhöriga att få ta en stor del av ansvaret. Det grundar jag på att de LSS insatser som kommunerna basar över själva (8 av 10 LSS insatser) är flertalet redan utsatta för stora besparingar. Ger man kommunerna ensamt ansvar för detta kommer det inte att fungera. Förlorarna blir givetvis personerna som egentligen skulle få personlig assistans, anhöriga och i slutändan hela samhället.

Det stannar emellertid inte här. Redan idag har det uppmärksammats fall där personer som kan utveckla farliga och skadliga beteenden för både sig själva och omgivningen hamnat på sjukhus, just det sjukhus där berörda personer egentligen inte alls hör hemma. Det är en utveckling som med så gott som 100 % säkerhet kommer att accelerera. Vad innebär detta i praktiken? Vi tar stora steg tillbaka där personer med ”problematiska diagnoser” får tillbringa sina liv permanent på vad som måste kallas institutioner med tung medicinering, fastbältning med mera. 

Är detta verkligen så det självutnämnda Framtidspartiet Sveriges Socialdemokratiska Arbetarare parti har tänkt sig att föra in viktiga delar av Funktionsrättspolitiken in i 2020-talet och decennierna som följer? Om inte, borde Stefan Löfven ihop med alla andra partier ta avstånd från idén att ta bort det femte grundläggande behovet. Hittills har ingenting hörts från vare sig regeringen eller det andra s.k. statsbärande partiet Moderata samlingspartiet.

Skulle då inte den nya LSS insatsen ”Aktiv tillsyn av övervakande karaktär” kunna kompensera för assistansen? Jag tror inte alls det. Till att börja med handlar det primärt om en hjälpinsats som ska ges i hemmet och för det andra kommer den med så gott som 100 % säkerhet bli underfinansierad när kommunerna har ansvaret.

Om ni tycker jag överdriver bör ni läsa den här artikeln i Assistanskoll:

Överläkare i barn och ungdomspsykiatri slår larm

* Nyligen skrevs ett inlägg på FUB-s ReclaimLSS blogg med en historisk tillbakablick till hur svenska staten behandlade personer med stora funktionsvariationer långt in på 1900-talet med bland annat den ökända Vipeholmsinstitutionen, verksamheten stängdes först 1965. Totalt avled 560 människor på Vipeholm 1935-1965.

I ett tidningsreportage om verksamheten på 1950-talet fanns en kommentar under en bild med följande kommentar:

Detta är inte Belsen eller Buchenwald, det är en promenadgård på Vipeholm sjukhus. En värld för sig, befolkad av människor utan framtid, utan hopp, utan liv. En förvaringsplats för höggradigt intellektuellt funktionshämmade, som termen lyder. En förgård till helvetet.”

Förverkligas förslaget att helt ta bort det femte grundläggande behovet går vi tyvärr, tyvärr mot en utveckling som i alla fall påminner mer om Vipeholm än full delaktighet i samhället. Ingen person med minsta humanism kan tycka att det är något att sträva efter.

Ett bokpaket till Åsa Regnér

Bild: Mitt i högsommaren 2017 deltog jag i en demonstration i Tranås för rätten till personlig assistans. Tompa med permobil mitt i bilden omgiven av många demonstranter.

Åsa Regnér avgår och ersätts av Lena Hallengren

Förra veckan blev det slutligen klart att Åsa Regnér lämnar regeringen för ett toppjobb i FN istället. Åsa Regnér måste vara den mest impopulära ministern i modern tid som basat över funktionsrättspolitiken och är knappast saknad av någon.

Om vi ska sammanfatta Åsas tid vid rodret så har assistansen befunnit sig i fritt fall sedan 2015 och inte mycket har hänt för att förbättra läget för andra LSS insatser heller. Ett i stort sett kompakt mörker. Ska man sätta betyg på insatsen de gångna åren på en skala 1 till 5 kan betyget inte bli något annat än en svag 1-a. Jag vidhåller emellertid att Åsa fått oförtjänt mycket kritik jämfört med personer som har högre rang i regeringen. Ytterst Stefan Löfven som från får sida kunnat glida fram relativt ostört utan att bli ifrågasatt. Den verkligt drivande kraften i eländet, finansminister Magdalena Andersson har först det senaste året börjat få hård kritik från vår sida.

Detta betyder inte att Åsa Regnér är fri från ansvar. Hon har naturligtvis ett stort ansvar också eftersom att formellt sett var ju funktionsrättspolitiken hennes ansvar. Varför tackade hon ja till jobbet som barn, äldre och jämställdhetsminister? Ja, det var knappast för intresse för våra frågor i alla fall, det som verkar intressera Åsa är jämställdhet mellan könen, inte jämlika levnadsvillkor för vår grupp. En person som saknar intresse för funkisfrågor ska inte ha jobbet som ansvarig minister, oavsett partitillhörighet. Nu är inte detta något unikt för Åsa Regnér, det är mer normalt än onormalt att ansvarig minister inte är någon eldsjäl för funkisfrågor.¨

Däremot tror jag det är en viktig delförklaring till varför Åsa Regnér var så aggressiv i sin propaganda om verkliga och i de allra flesta fallen inbillade problem i assistansbranschen. Saknas intresse är sannolikheten mycket större att hen utan eftertanke köper mycket dåligt underbyggda utredningar som hävdar att fusk och kriminalitet härjar vilt utan eftertanke om siffrorna är rimliga. Sannolikheten blir också mycket hög att ministern är synnerligen lyhörd när en mycket mäktig finansminister knackar på dörren och klagar på att assistansen ”kostar för mycket” och utfärdar följande önskemål:

Kostnaden för personlig assistans måste sänkas. Det är ditt jobb att fixa det. Jag bryr mig inte hur du gör men det ska verkställas.

Nu är Åsa Regnér borta och efterträds av Lena Hallengren. Själv trodde jag att Stefan Löfven inte skulle tillsätta en ny minister så nära inpå valet utan låta Socialministern Annika Strandhäll ta över våra frågor fram till valet. Statsministern väljer ett får vi säga säkert kort, Lena Hallengren var minister redan under Göran Perssons tid som statsminister. Närmast kommer Lena Hallengren från riksdagen där hon har varit ordförande i utbildningsutskottet.

Efter allt som hänt de senaste åren är jag milt uttryckt luttrad och förväntningarna är mycket låga. Lena Hallengren måste ändå få en chans innan det är dags att börja kritisera henne. På pluskontot måste läggas att Lena Hallengren, till skillnad från Åsa Regnér har erfarenhet av att vara medlem i en regering. På pluskontot måste också sägas att hon praktiserat som personlig assistent och rimligen har mycket större förståelse om vad personlig assistans handlar om. Det borde åtminstone ge förutsättningar för att hon har andra perspektiv än Åsa Regnér. Anna Hallengren representerar också Kalmar län som varit mycket kritiska mot regeringens politik. På sin första dag på det nya jobbet betonade Lena Hallengren att LSS är en rättighetslagstiftning, inte att det fuskas vilt i assistansbranschen.

Å andra sidan, att vi ska värna LSS har vi hört från regeringen innan, första dagen på jobbet kan inte den nya ministern säga något annat. Och hur många gånger hörde vi inte samma sak från Åsa Regnér? Jag håller med Bengt Elmén om Maria Persdotter, vi måste utkräva riktiga svar med ett innehåll från såväl regering som allianspartierna. Vad vill ni med LSS och funktionsrättspolitiken, vad har ni för visioner, hur ska vi nå dit? Inget parti kan svara att visionen är att försämra våra livsvillkor så mycket som möjligt…

Ekots inrikespolitiska kommentator Thomas Ramberg har analyserat regeringens taktik för att desarmera LSS som en valfråga när Lena Hallengren efterträdde Åsa Regnér. I skrivande stund (fredagen 9 mars) finns inga tecken på nya direktiv till Gunilla Malmborg, så länge direktiven inte ändras ligger sparkraven kvar, punkt. Ingenting i positiv riktning kommer att ske mer än möjligen symboliska saker. Jag håller med Ramberg att regeringen är mycket angelägna av, t.om desperata att LSS inte blir en valfråga. Taktiken, enligt Ramberg är att få med allianspartierna på en överenskommelse. Och det verkar vara Anna Hallengrens ambition.

Det är inget fel med en blocköverskridande överenskommelse. Tvärtom menar jag att på sikt är det absolut nödvändigt om vi till slut ska få lugn och ro. Och då avser jag givetvis att överenskommelsen verkligen säkrar assistansens och hela LSS framtid. Om regeringen bara eftersträvar en överenskommelse med oppositionen som handlar om att montera ner rätten till självbestämmande enligt finansdepartementets önskemål är läget för oss verkligen kritiskt. Thomas Ramberg sammanfattar det så här:

Förmodligen hoppas Stefan Löfven att Hallengren ska få med sig de borgerliga partierna på en lösning som tillfredsställer finansdepartementets önskan att strama åt kostnaderna för assistansen. Samtidigt som den politiska risken delas med allianspartierna. De som riskerar att förlora på en sådan uppgörelse är de människor som vill ha assistans. 

Jag har ändå så pass stor tilltro på oppositionen att jag räknar med att de inte lägger sig platt i en sådan förhandling. Som Ramberg skriver – Allianspartierna har ingen anledning att försöka hjälpa regeringen ur en knipa som är självförvållad där målet är att slutprodukten ska tillfredsställa Magdalena Anderssons sparkrav.¨

Det största misstaget vi kan göra är och tro att allt blir frid och fröjd för att vi slipper Åsa Regnér men jag hoppas att ingen aktiv i funktionsrättsrörelsen går in i den fällan. 

Thomas Ramberg analyserar

* Har också gjort ”debut” som krönikör för Assistanskoll. I mitt första inlägg skriver jag om att barnperspektivet har försvunnit i LSS utredningens s.k. ”diskussionsunderlag”.

Barnperspektivet är bortblåst i "diskussionsunderlaget"

* Funktionsrätt Sverige har fått en ny ordförande som heter Elisabeth Wallenius som är ordförande i förbundet Sällsynta diagnoser. Elisabeth själv blev engagerad som anhörig. Lars Ohly fick ju avgå efter anklagelser om sexuella trakasserier. Själv tycker jag det är en väldigt sorglig historia. Under den korta tid Lars Ohly var ordförande i Funktionsrätt Sverige syntes han och hördes på ett helt annat sätt än företrädaren Stig Nyman.

Elisabeth Wallenius får ett tufft jobb att fylla den luckan. Ett stort plus är att Elisabeth i egenskap av anhörig förstår vad våra frågor handlar om Självfallet önskar jag henne lycka till. 

Ny ordförande för funktionsrätt Sverige

Tankar kring de läckta förslagen i utredningen

Tillbaka till vardagen efter en härlig semester på varmare breddgrader – ”lyx enligt regeringen”, goda levnadsvillkor enligt mig. Låg ganska lågt under tiden men följde utvecklingen på håll och det hände en hel del.Gunilla Malmborgs utredning offentliga. De viktigaste punkterna som går i mycket stark restriktiv riktning är dessa:

·  Ingen personlig assistans ska beviljas för barn under 12 år. Det ska också införas en gräns på 80 år för att få behålla beviljad personlig assistans.

·    Ingen assistans alls ska beviljas om de grundläggande behoven understiger 20 timmar/vecka vilket innebär att kommunalt beviljad assistans försvinner. Ett kommunalt huvudmannaskap för personlig assistans ”övervägs

·  Utöver grundläggande behov ska det införas en schablon på 15 timmar/vecka för dagligt liv i hemmet, aktiviteter mm. Undantag görs för personer som jobbar och är aktiva i politik mm. Femte grundläggande behovet (ingående kunskap om brukaren) försvinner.

·  För barn och personer som omfattas av det femte grundläggande behöver ska en ny LSS insats ersätta personlig assistans som kallas Aktiv tillsyn av övervakande karaktär.

Värt och påpeka först är att detta inte är färdiga förslag utan vad regeringen kallar ”underlag för diskussion”.

Oavsett vad det kallas går samtliga förslag i mycket stark restriktiv riktning. Allra hårdast drabbas barn och äldre men förslagen slår stenhårt mot alla som nu är beroende av assistansen för att kunna leva som andra. Om schablonen på 15 timmar/vecka för övriga hjälpbehov blir verklighet är det ett hån mot oss att kalla det som blir kvar för personlig assistans.

Är jag förvånad över dessa förslag? Tyvärr är svaret inte det minsta. Det går helt i linje med direktiven till LSS utredning som handlar om att spara, spara, regeringens skrämselpropaganda och Stig Svenssons utredning som anser att reglerna är alldeles för ”generösa” vad vi ska få personlig assistans för. Gunilla Malmborg gör det regeringen vill, om regeringens ambition hade varit att verkligen värna PA hade dessa ”förslag” aldrig varit aktuella som ”diskussionsunderlag”.

Jämför vi detta med vad som står i den befintliga LSS lagen är det tydligt att det finns inte någon nedre åldersgräns för att bli beviljad personlig assistans. I andra ändan av åldersskalan får vi behålla assistansen livet ut om vi blivit beviljade assistans före 65 årsdagen. Schablonen på 15 timmar/vecka bryter fundamentalt mot LSS  § 7, 2 st. som är mycket tydliga med att rätten till hjälp, oavsett LSS insats ska ges efter individuella behov.

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

Jämför vi ”diskussionsunderlaget” med funktionsrättskonventionen (ratificerad av regeringen 2009) är artikel 19 mycket tydlig med att det finns ingen övre eller nedre åldersgräns för rätten till personlig assistans. Timschablonen bryter mot en lång rad artiklar i konventionen som rätt till full delaktighet i samhället, rörelsefrihet, familjebildning med mera.

När det gäller att bemöta detta var min första tanke att det är bra att det kommer ut så lång tid innan valet. Nu har vi svart på vitt hur tankarna går och kan bemöta detta i god tid innan valet. Med lite distans till det säger min mer cyniska sida att regeringen försöker lägga ut dimridåer. Genom starka indikationer på att man i praktiken tänker avskaffa personlig assistans vill  regeringen skrämma slag på oss. Syftet i så ska vara att vi blir mer fogliga när de färdiga förslagen presenteras som inte kommer vara riktigt lika illa. Oavsett så finns det ingenting som tyder på att utredningen kommer föreslå åtgärder som återupprättar lagens intentioner.

Några dagar senare gick statsminister Stefan Löfven ut med vad som måste kallas en brandkårsutryckning för att lugna läget. Här var statsministern tydlig med att regeringen inte planerar införa åldersgränser för vare sig barn eller 80-åringar. Men om vi analyserar lite närmare, vad sa egentligen statsministern, den person som är ytterst ansvarig för regeringens politik?

Det är givetvis bra att statsministern tar avstånd från detta. Däremot nämnde han ingenting om den förkastliga timschablonen, vars konsekvenser innebär att självbestämmandet avskaffas. Han sa ingenting heller om att kommunalisering inte är aktuell eller att han anser att lagen ska ändras så att effekterna av domarna 2009, 2012 och 2015 försvinner. Några synpunkter kring tvåårsomprövningarna hade han inte heller. Angående regeringens alla larmsignaler om ”fusk och kriminalitet avviker inte statsministerns uppfattning från Åsa Regnérs.

Min slutsats blir därför att Stefan Löfven egentligen meddelade ingenting som på ett fundamentalt sätt inger hopp om att regeringen är på väg att byta syn på en rättighetslagstiftning. Min känsla är att intresse saknas hos statsministern, att Magdalena Andersson fått fria händer att styra finanspolitiken och därmed även indirekt skaffat sig stark kontroll över assistansreformens framtid så länge S-MP regeringen styr Sverige.

Att utredningen rinner ut i sanden hjälper inte alla som förlorat assistansen och alla som får avslag vid ansökningar men det skulle i alla fall rädda reformen från kollaps. Detta ger i så fall en möjlighet för att jobba vidare för att återupprätta LSS (eller införa en helt ny lag).

* Det har även ägt rum en ny riksdagsdebatt om assistansreformens framtid. Eftersom jag var bortrest har jag inte sätt den och kan inte kommentera utförligt hur stämningen var. Av det jag läste på nätet var det mesta som vanligt. Regeringen stod fast vid sina ståndpunkter medan Vänsterpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna och även Centern var mycket offensiva. Glädjande att Centern börjar bli allt aktivare. Ett stort orosmoln för mig är Moderaternas passivitet. I händelse av regeringsskifte är Liberalerna, KD och Centern helt beroende av Moderaterna för att ändra inriktningen på assistans och LSS politiken.