Föreläsningen i Göteborg och flera bra debattartiklar

17 december var jag i Göteborg och höll en föreläsning för DHR-s Göteborgsavdelning. Inbjudan fick jag från ordförande Håkan Högberg för några månader sedan. Temat var utvecklingen för personlig assistans 2014-15 samt en avrundning med vad jag tycker är viktigt att prioritera i vår kamp för att behålla rätten att kunna leva som andra. Jag berättade också lite om STIL - s projekt Medborgargolv.

Började förelösningen och berätta att även om det är de senaste 6-7 åren som utvecklingen gått bakåt är det viktigt att komma ihåg följande saker:

·   Försämringarna drabbar alla andra LSS insatser med

·  Personlig assistans har alltid varit ifrågasatt och argumenten emot har alltid varit detsamma - kostar för mycket, tar resurser från annan välfärd, inskränker det kommunala självstyret mm.

·       Även om mycket går åt fel håll finns det också positiva saker. t.ex. förenklade omprövningar (dock bara för en del)

Andra saker jag tog upp var bland annat

·   Utredningen från 2014 som hävdade att schablonersättningen var 22 kr för hög

·  ISF utredningen från 2014 och STIL - s alternativ rapport som släpptes samtidigt.

·  Den kraftigt kritiserade reportageserien i Sveriges Radio från vintern 2015

·  Hässleholmsförsöket med de minst sagt oetiska undersökningarna

· ISF förödande förslag med ICF-mallen

 I full gång med föreläsningen - Blå powerpointpresentation i bakgrunden

Naturligtvis tog jag även upp Magdalena Anderssons utspel om flyktingar vs assistans som årets lågvattenmärke. Jag berörde också varför jag tror socialdemokraterna har så kylig inställning till personlig assistans och LSS och som jag berört innan i bloggen:

Personlig assistans och LSS passar inte in riktigt i sossarnas vision om hur välfärdsstaten ska fungera med stora offentliga stödsystem till alla. Inte bara en mindre grupp personer som dessutom har stort inflytande hur hjälpen ska utföras och av vem. Håkan Högberg la till att bara för 10-15 år sedan hade det varit politiskt omöjligt för en finansminister att uttrycka sig på det sättet som Magdalena Andersson gjort.

ISF förslaget och ICF-mallen. Jag ser det som det största hotet mot assistansreformens intentioner och framförde att om det går igenom  är assistansreformen stendöd som vi vill ha den.

Ca 25 personer slöt upp och det är ingen överdrift att bestämt hävda att engagemanget  att behålla assistansreformen är mycket stort i Göteborg. Det blev många frågor och bra diskussioner. Håkan Högberg berättade att man kommer att starta en studiecirkel för medlemmarna efter årsskiftet.

När det gäller Medborgargolvet berättade jag vad  Medborgargolvet handlar om och att jag sedan i höstas jobbar med projektet och att jag gärna kommer och föreläser om det. Håkan berättade att han känner till projektet och funderar på att bjuda in Jonas Franksson, Susanne Berg och mig själv för att berätta mer.

Sammantaget är jag mycket nöjd med föreläsningen och den glöd besökarna visade för att bevara assistansreformen.

* Det har skrivits flera bra debattartiklar som försvarar assistansreformen. I Göteborgs-Posten (GP) skrev JAG, STIL och Ifa en gemensam artikel som försvarade vår självklara rätt att kunna leva som andra. Man visade också med en pedagogisk uträkning att det är inte svårt att räkna ut varför bruttokostnaden ökar, det behövs ingen utredning.

Hela debattartikeln

Veronica Hedenmark, och VH Assistans VD Agnetha Wiklund-Helén har också skrivit en debattartikel i GP där man frågar sig hur det är möjligt att en reform som betyder så oerhört mycket för berörda personer och som sysselsätter över 90 000 personer ständigt kritiseras för att den är för dyr? Man ifrågasätter också vilka alternativen är och betonar reformens mjuka värden som man inte kan sätta en prislapp på.

Hela debattartikeln

Det här blir sista blogginlägget innan jul. I morgon ska jag intervjuas av Assistanskoll, sen tar jag 2 veckors jullov. Återupptar bloggandet efter jul och nyårshelgerna.

Önskar alla läsare en GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR

Jultomte med stort vitt skägg, röd mössa och röda vantar

Reflektioner kring SVT-s reportageserie men även ett mycket intressant försöksprojekt i Laholm

I helgen inledde SVT en reportageserie om LSS som jag vet att många med mig följer. Det kommer fler reportage, även om andra insatser än personlig assistans som dominerat hitills. Av det som kommit fram hitills anser SVT uppenbart följande:

Det finns ett stort systemfel i assistansreformen - många förlorar rätten till stöd samtidigt som kostnaden ökar - och det allt för snabbt. Något måste vara fundamentalt fel om många förlorar rätten till hjälp samtidigt som kostnaden "skenar".

Om vi börjar med jag faktiskt tycker är bra är att Billumutredningen  inte används som bevis på att kriminaliteten härjar vilt och man har även låtit personer komma till tals som anser att Billum har fel. Man har hitills inte ställt LSS mot diverse andra budgetposter på samma sätt som bland annat Sveriges Radio gjort. Personer som drabbas av försämringarna får också ge sin version.

Däremot är jag mycket kritisk till hur resonemanget kring kostnaden har förts. Man har trummat ut att "kostnaden skenar" , att reformen "hotar statsbudgeten". När det gäller skenande kostnader hade det verkligen inte skadat om SVT presenterat en ordentlig analys till varför bruttokostnaden har stigit rejält senaste 15 åren. I så fall hade man funnit att de primära orsakerna till att bruttokostnaden stigit så pass mycket är:

·  Man underskattade hur stora behoven faktiskt är, hur många som behöver omfattande hjälp för att kunna leva ett kiv som andra.

·  Antalet beviljade timmar har därför också ökat

Utöver det har vi assistenternas löner som stiger (måste göra det), den successiva höjningen av schablonen (absolut nödvändig)  och inflationen. Räknat i fasta priser, d v s inflationen borträknad är kostnadsökningen betydligt mindre senaste 10-15 åren. Riktigt bra reportage måste belysa sådana faktorer när man granskar kostnaden för en så viktig reform. Det faktum att en stor del av bruttobeloppet går tillbaka till staten och att PA är en oerhört effektiv jobbskapare måste man också belysa. Och vad kostar alternativen? Inget av detta har man gjort hitills.

"Assistansen hotar statsbudgeten". Snälla SVT. I årets statsbudget är drygt 24 miljarder kr avsatta för personlig assistans (ungefär 80 % av totalbeloppet för hela assistansreformen), det motsvarar ett par procent av den totala budgeten. Att framställa det som att assistansreformen håller på att knäcka statens finanser är inte värdigt ett seriöst mediebolag som SVT.

Utöver detta säger man att ca 16 000 personer har personlig assistans - det verkliga antalet är knappt 20 000. Det är sant att 16000 personer har PA beviljad från FK men det finns ungefär 4000 personer till som har assistans beviljad av kommunerna. Jag tycker det är ett allvarligt faktafel därför att kostnaden på 30 miljarder kr(brutto) baseras på det lägre antalet av SVT,     d v s man förstärker en bild av att personlig assistans är dyrare än den egentligen är. Det är förödande för vår del.

SVT - ni får gärna granska kostnad för mig men då begär jag att ni gör en seriös analys - då finner ni att PA inte alls är så dyrt som era alarmistiska rubriker hävdar.

Samling av SVT-s reportage

* Ledsagning är en LSS insats som beviljas till personer med lite mindre hjälpbehov än vi med personlig assistans. Liksom PA har insatsen ledsagning och de andra kommunala LSS insatserna drabbats av besparingar med svåra konsekvenser för berörda människor. I Laholm pågår emellertid ett mycket intressant försöksprojekt som håller på att vända upp och ner på kritikernas föreställningsvärld att vi begär mycket mer hjälp än vi behöver.

Efter hård kritik från den lokala funkisrörelsen med kränkande behovsbedömningar, indragningar etcetera bestämde sig Laholms kommun att testa något helt nytt. Ett antal personer som är beviljade insatsen ledsagning får i ett försöksprojekt själva bestämma hur mycket hjälp man behöver med mycket positivt resultat för deltagarna. Och till alla kritikers stora fasa - kostnaden för kommunen har inte stigit, den har faktiskt sjunkit en aning. Antalet beviljade timmar för ledsagning har visserligen stigit lite grann men det kompenseras av lägre kostnader för byråkrati.

Men borde "inte antalet timmar skena" när makten till hur mycket hjälp man  får flyttas till berörda personer? Jag är övertygad om att 99,9 % av mänskligheten vill inte ha mer hjälp än nödvändigt för att klara sig, vilket projektet visar, vi är inte annorlunda än alla andra. Det är också en riktig käftsmäll till alla kritiker från arga ledareskribenter till ISF-s Helena Höög som hävdar att en stor del av kostnadsökningen för personlig assistans och andra LSS insatser beror på att man beviljar för mycket hjälp och att vi kräver för mycket.

Nu ska försöket bli permanent. Vi håller tummarna för att det kommer spridas till landets övriga kommuner och andra LSS insatser.

Mer info om Laholmprojektet

Inför det viktiga mötet med socialdepartementet 16 december

Nästa år startar en stor statlig utredning om LSS framtid. Det handlar bland annat om att eventuellt ändra LSS 9a, schablonens utformning och behovsbedömningar.

Det har sagts att funkisrörelsen ska få ett stort inflytande senaste 

tiden har det tyvärr kommit signaler som tyder på att inflytandet i

bästa fall blir marginellt. Det vore givetvis en stor skandal om vi 

inte får ett rejält inflytande, vi får hoppas att de dåliga vibbarna 

inte blir mer än så. 16 december hålls i alla fall ett viktigt möte där 

en rad företrädare för svenska funkisrörelsen ska träffa företrädare 

för socialdepartementet. I det här blogginlägget leker jag 

talesperson för hela funkisrörelsen vad jag tycker är viktigt att trycka på från vår sida.

* Trycka på att en ändring av LSS 9a är absolut nödvändig om man menar allvar med att återupprätta LSS intentioner. Ändringarna som görs ska kopplas till artiklarna i CRPD.

* Minut och sekundräknandet vid behovsbedömningar måste bort då det är djupt integritetskränkande samt  meddela att vi kommer att återkomma med egna förslag hur behovsbedömningarna ska gå till istället.

*Den diskriminerande 65-årsgränsen ska tas bort eftersom den inte är förenlig med artiklarna i CRPD.

* Principbeslutet att endast höja schablonersättningen med 1,4 %/år fram till 2018 kommer att betalas av brukarna genom att det både blir svårare att rekrytera och behålla bra personliga assistenter. Många mindre anordnare riskerar att slås ut. Detta urholkar också valfriheten för brukarna.

* Om det finns mycket höga vinstmarginaler i vissa assistansbolag beror det inte på att schablonen är för hög - det är anordnaren som bedriver en oseriös verksamhet. Följaktligen är det dessa bolag man måste få bort. Och det sker inte genom att försämra villkoren generellt för alla seriösa anordnare.

* Huvudregeln att man inte får ha personlig assistans under sjukhusvistelse måste bort då det skapar otrygghet för brukarna och osäkra anställningsförhållanden för assistenterna.

* Vi är MYCKET OROLIGA efter ISF förslag i höstas som om de genomförs kommer att innebära en total urholkning av LSS intentioner.

* Funkisars stora underpresentation för politiska förtroendeuppdrag är ett stort demokratiskt problem och att värna den personliga assistansen är ett av många verktyg för att förbättra läget.

Andra viktiga saker

* Det måste bli ett slut på kommunernas domstolstrots. Återkommer med förslag hur det ska gå till.

*  Kommunerna måste sluta att ta ut diverse avgifter som är emot LSS intentioner som säger att man inte ska ha merkostnader p g a funktionsvariationen.

* Det måste bli en enhetlig bedömning i landet. Det är oacceptabelt att 290 kommuner tolkar och tillämpar LSS på vitt skiljda sätt vilket gäller samtliga LSS insatser.

* Det måste bli ett slut på att kommuner runt om i landet tar ut ockerhyror för personer som bor i LSS boenden.

Vi vill ha och är beredda att föra konstruktiva samtal med regeringen om framtiden för LSS. Vi kompromissar emellertid inte med förslag som fortsätter att urholka reformens intentioner.

Se även reportaget med min vänn Lotta Ottosson som har problem att bli beviljade timmar för dubbelassistans.

Reportaget om Lotta

ISF tankegångar går rakt emot demokratiutredningens förslag och Lars - Göran Wadén fick avslag från DO

Själv tycker jag Olle Wästberg för fram många bra förslag i debattartikeln för att förbättra funkisars deltagande i vår demokrati. Tyvärr finns det andra som inte ser denna mycket viktiga demokratiaspekt som något prioriterat. Här ska jag fokusera på de bisarra/förödande konsekvenser det skulle få för personer med stora funktionsvariationer att ta på sig politiska förtroendeuppdrag om ISF (Inspektionen för Socialförsäkringar) förslag om att tillämpa experter och ICF- mallen (Classification och functioning, disability and health) får en viktig roll i behovsbedömningen.

Har tidigare berört vilka förödande konsekvenserna skulle bli för självbestämmandet. Vad vi själva skulle se som goda levnadsvillkor blir helt sekundärt, det ska ju i bestämmas av läkare, arbetsterapeuter etcetera. Det går också rakt emot det som vi alltid kämpat för - att inte ses som sjuka individer utan vilka medborgare som helst som kan leva och ta ansvar för våra liv bara vi får stöd från samhället.

Det finns emellertid en viktig aspekt som inte berörts så mycket tidigare, nämligen:

ICF är en internationell mall, utarbetad av WHO (World Health Organisation) som är ett FN-organ. Sverige var det första landet i världen som stiftade en lag som sa att personer med stora funktionsvariationer har rätt till självbestämmande och goda levnadsvillkor.  De variabler som ICF använder för att bestämma vilken levnadsstandard vi har rätt till är mycket lägre än vad som sägs i LSS § 5-8 eftersom andra länders ambitioner legat på en mycket lägre nivå än Sveriges plus att man utgår från medicinska variabler, inte faktiska hjälpbehov. Den assistans som skulle bli resultatet är något som i bästa fall liknar en något uppgraderad hemtjänst. Assistans för politiska förtroendeuppdrag är bara att glömma.

Vi tar återigen mig själv som ett hypotetiskt exempel. Jag har ju fått flera gånger fått förfrågningar om att engagera  mig partipolitiskt. Hitills har jag tackat nej även om jag inte stänger dörren för det i framtiden. Men låt oss se in i framtiden. Tompa Juneborg har beslutat mig för att bli politiker. Dags för omprövning, ICF mallen är i bruk. Jag säger till "experterna" att assistansen är absolut nödvändig för mig för att jag ska kunna arbeta partipolitiskt. Svaret skulle givetvis bli:

" Sorry Thomas, det finns inget i ICF som säger att man ska bli beviljad assistanstimmar p g a politiska uppdrag eftersom du gör det frivilligt- det är ej nödvändigt för att uppnå goda levnadsvillkor. Vi ger därmed avslag på timmar för ditt politiska engagemang". En partipolitisk karriär är därmed bara att lägga åt sidan.

Jag tvivlar inte på att Olle Wästberg vill väl. Skulle regeringen emellertid gå på ISF linje och införa ICF som viktigt behovsbedömningsinstrument blir Wästbergs goda ambitioner inte värda ett dyft - vi med stora funktionsvariationer har ju ingen möjlighet att engagera oss partipolitiskt om vi inte får assistans! Nu är det upp till regeringen och bekänna färg. Om ni tror på en demokrati där alla kan delta ignorerar ni ISF förslag. Går ni däremot på deras linje kan ni lika gärna säga:

Personer med stora hjälpbehov har ingenting att göra i partipolitiken.

* Kort efter att bristande tillgänglighet årsskiftet 2014/15 skrevs in i Diskrimineringslagstiftningen lämnade Lars-Göran Wadén in en anmälan till DO (Diskrimineringsombudsmannen). Orsaken var att Lars-Göran inte kunde åka med bussbolaget X trafik trots att man lovat att deras bussar ska vara tillgängliga för rullstolsburna personer. Nu ha DO beslutat att INTE driva ärendet juridiskt. Motiveringen är "intressant":

"Det finns en hel del som talar för att det var en diskriminerande situation. Vi övervägde om vi skulle gå till domstol men beslutet blev att inte göra det".

" Vi bedömer att risken är liten för att man diskriminerar igen".'

DO anser alltså att Lars-Göran antagligen blev diskriminerad men väljer ändå inte att ta driva ärendet vidare. Vad säger det om DO - s ambitioner att verkligen testa vad lagen är värd?

Beslut om Lars-Görans anmälan mot SJ har inte kommit än.

Läs mer om Lars-Göran Waden´s fall

Demokratiutredningen - Stora förbättringar måste göras för att förbättra funktionsnedsattas deltagande i samhället

Personer med nedsatt funktionsförmåga hindras i sitt demokratiska medborgarskap. Otillgängliga vallokaler, otillgänglig information och lokaler som inte är anpassade används för nämndsammanträden och politiska möten

Olle Wästberg - ordförande i demokratiutredningen 2014

Nyligen skrev Olle  Wästberg en stor debattartikel i DN med budskapet att stora förbättringar måste göras i samhället för att personer med funktionsvariationer ska bli mer delaktiga i det demokrattiska arbetet som samhället i stort. Han poängterar  hur viktig LSS och assistansreformen har varit och är för att förbättra våra levnadsvillkor och att bristande tillgänglighet numer är en del av diskrimineringslagstiftningen.

Utredningen konstaterar även att mycket återstår att göra innan personer med stora funktionsvariationer kan delta i de demokratiska processerna på lika villkor. Olle Wästberg pekar  på bristande tillgänglighet i såväl vallokaler som lokaler för kommunfullmäktige, kommunala nämnder mm. Andra problem är bristande information till personer med kognitiva funktionsvariationer, hörsel och synskadade. Utöver detta finns det en stor underrepresentation i valdeltagande.

För att förbättra vår demokrati föreslås en rad olika åtgärder, bland annat:

·       Krav på att alla vallokaler och alla lokaler som används för politiska möten ska vara fullt tillgängliga med hörselslingor mm.

·  Inkludera funktionsvariation i diskussionen om social representativitet. Att vi med stora funktionsvariationer är så kraftigt underrepresenterade när det gäller politiska förtroendeuppdrag  måste behandlas som ett jätteproblem. Underrepresentationen är huvudorsaken till att våra frågor får så lite utrymme i den politiska debatten.

·       Alla ska kunna ha möjlighet att verka politiskt. Därför är det en självklarhet att personlig assistans ska beviljas i den omfattning som krävs för att man även ska kunna ta på sig politiska förtroendeuppdrag.

·   Att utnyttja Internets möjligheter för att kunna delta i fullmäktigemöten på distans.

I en intervju med Assistanskoll poängterade Olle Wästberg den personliga assistansens betydelse för att alla ska kunna utnyttja sina demokratiska fri och rättigheter fullt ut.

– Idag tilldelas människor ett visst antal assistanstimmar som de relativt fritt kan förfoga över. Men i och med att det inte ges särskilda timmar för att fullfölja ett politiskt uppdrag innebär det att den assistansberättigade måste välja mellan att t ex hämta barn på dagis eller att gå på ett politiskt möte. Vi föreslår därför att politiska uppdrag ska ges särskilda assistanstimmar.

Det är mycket positivt att man i Demokratiutredningen lyssnar på argumenten från brukarrörelsen. Olle Wästberg tillägger också att man i sitt betänkande till regeringen (läggs fram om drygt en månad) kommer att trycka på att bristen på politisk representation är ett allvarligt problem för demokratin. Ett demokratiskt problem som dock inte uppmärksammas i debattartikeln eller Assistanskoll - intervjun är 65-årsgränsen för att bli beviljad assistans.

Allt det som demokratiutredningen belyser går rakt emot det ISF framför med sitt förslag att införa ICF mallen som ett viktigt instrument vid behovsbedömningar. Det ska jag belysa i nästa inlägg.

Hela debattartikeln i DN

* När det gäller den stora LSS utredningen som drar igång 2016 har ju regeringen sagt att brukarrörelsen ska vara representerad. Det är egentligen så självklart att det inte borde behöva diskuteras. Likväl uttrycks alltmer oro för att inflytandet i bästa fall kommer bli mycket begränsat. Pelle Kölhed - vice ordförande i Handikappförbunden sa t.ex följande nyligen:

- Det vore ren skandal om regeringen tillsätter en LSS-utredning utan att Handikappförbunden och Lika Unika involveras och får utse representanter. Om vi nonchaleras i utredningen kan man inte säga att man tar mänskliga rättigheter på allvar.

16 december blir det i alla fall ett möte på socialdepartementet där en rad föreningar inom funkisrörelsen är inbjudna. Blir spännande och höra hör diskussionen gick.

Ju lägre status en grupp har i samhället desto mer utsatta för besparingar blir den

Av de personer jag känner åtminstone lite grann i funkisrörelsen är ju Christine Bylund bäst insatt i området FUNKTIONSMAKTSORDNING - d v s vad är det för strukturer som leder till att vi är en  lågstatusgrupp i samhället? Christine talar om att vi ses som sjuka som "man måste ta hand om", stark ovilja att på allvar göra något åt den diskriminering (av olika slag) som vi är utsatta för o s v. Själv tycker jag en bra indikator på hur högt eller lågt en grupp befinner sig i samhällspyramiden är hur stor eller liten risken är att staten/samhället inför nya lagar eller regler som på olika sätt försämrar livsvillkoren för de olika grupperna. Och minst lika viktigt - hur är massmedias och allmänhetens reaktion på detta?

Här får man tyvärr konstatera att personer med funktionsvariationer är en stor och oerhört utsatt grupp. Mitt huvudområde är ju den personliga assistansen men alla försämringar som skett under senare år berör inte bara assistansen och övriga LSS. Ska ta ett aktuellt exempel:

Jimie Fritze levde ett helt normalt liv fram tills han drabbades av en allvarlig stroke. Sedan dess är han rullstolsburen och är beviljad personlig assistans. Jimie har dock inte gett upp hoppet att åtminstone kunna gå lite grann i framtiden. För att nå dit behövs mycket rehabträning men någon hjälp från sjukgymnaster får han inte. Enda träningen sker i hemmet med hjälp av assistenterna. Nu har Jimie tröttnat på situationen och bestämt sig för att flytta till Spanien.

Reportaget i SVT om Jimies situation

Jag klandrar inte Jimie - jag hade kanske gjort samma sak i hans ställe om jag haft möjlighet. Men det visar på två mycket allvarliga tendenser i det svenska välfärdsbygget:

1. Den hjälp som samhället erbjuder personer som verkligen behöver samhällets stöd blir allt sämre.

2. Det är på väg att skapas ett A och B lag bland funkisar, pensionärer och andra som är beroende av välfärdsstatens hjälp. De som har möjligt skaffar sig en privat försäkring eller flyttar utomlands. Alla andra får hålla till godo med det som erbjuds i offentlig regi - vilket för allt fler innebär allt för lite i förhållande till hjälpbehovet. Detta utgör ett allvarligt hot mot själva fundamentet i välfärdsstaten - alla, oberoende ekonomisk situation ska även i praktiken ha rätt till goda levnadsvillkor i ett väl fungerande välfärdssamhälle. Annars urholkas viljan att betala de skatter som krävs för att finansiera välfärden.

Hur reagerar då samhället på detta? Tja, inte är det någon febril aktivitet precis bland debattörer och ledareskribenter att trycka på regeringspartier och alliansen att göra något åt de allt värre missförhållanden som drabbar funkisar, pensionärer, allvarligt sjuka etcetera. Och vad som är än värre om vi håller oss just till vi med funktionsvariationer - försämringarna (LSS, avgifter på hjälpmedel, , avsaknad av rehabträning etcetera) genomförs utan att det ens genomförs några lagändringar. Allt "som behövs" är ny rättspraxis" eller beslut i landstingsfullmäktige (som kan variera från landsting till landsting). 

Detta om något visar på hur långt ner i samhällspyramiden vi befinner oss. Hade vi med funktionsvariationer varit en "högstatusgrupp" finns det inte en chans att staten/samhället hade gjort så stora försämringar för oss som så lätt. Och hade man mot all förmodan ändå försökt att göra det hade det blivit en formidabel orkan med kritik från samhällsdebattörer, ledareskribenter etcetera vilket effektivt satt stopp för. För oss är situationen den rakt motsatta  - vi får ständigt höra att vi "kostar för mycket pengar", vi "fuskar", tar resurser från andra skattefinansierade verksamheter etcetera. För att understryka vad jag menar - vem har läst en enda ledarartikel i media med budskapet - vi måste få bort fusket och kriminaliteten i ROT och RUT branscherna?

Mycket viktig debattartikel om urholkningen av LSS-lagen

Förra veckan publicerade Svenska Dagbladet en mycket viktig debattartikel som handlade m den pågående urholkningen av LSS-lagen. Bakom artikeln stod en grupp funkisforskare anslutna till nätverket SNHF (Svenska nätverket för handikappforskare). Budskapet är glasklart - LSS är en oerhört viktig lag för personer med stora funktionsvariationer men intentionerna urholkas successivt enbart genom förändrad rättspraxis och olika bedömningar av kommuner runt om i landet. I artikeln beskrivs en verklighet där de som är satta att förverkliga lagens intentioner, d v s Försäkringskassan och kommunerna jobbar efter principen "så lite hjälp som möjligt".

Artikelförfattarna poängterar också att det kommit ett antal rapporter från Socialstyrelsen som visar att intentionerna i LSS inte följs. Bland annat skriver man följande:

Där finns egna, styrande riktlinjer som är mer eller mindre långt från vad den ursprungliga politiska avsikten var: en möjlighetslag, där den enskildes inflytande och önskemål står i centrum. Aktuell forskning och erfarenhet visar att en begränsande rättspraxis har slagit ut idén om LSS som en pluslag till socialtjänstlagen (SoL)

Det innebär ett betydligt sämre och begränsat stödalternativ. Personer blir hänvisade till hemmet eller med personal och andra funktionshindrade som enda sociala kontakter. LSS-målen att leva som andra i full delaktighet i samhällslivet tvingas man se som ett minne blott eller att inte kunna få uppleva över huvud taget.

Författarna är också mycket kritiska till det ensidiga fokuset på fusk, kriminalitet och höga kostnader. Om makthavarna är så angelägna att få bort alla oegentligheter borde man också vara intresserade  av det maktmissbruk som Försäkringskassan och kommunerna ägnar sig åt och som drabbar de som berörs oerhört hårt.

Detta mycket viktig poäng som helt faller bort när politikerna själva ska tycka till om LSS. Jag vill också återknyta här till en personlig erfarenhet efter resan till Mallorca som jag blev nekad 1996. Efter avslaget kollade min pappa vad som hänt med alla de pengar som var avsatta för min assistans och alla kringkostnader. De var borta - instoppade i diverse svarta hål i kommunens budget. Min åsikt är att kommunerna ägnar sig åt ren stöld. Som bekant lämnade jag kommunen efter detta.

Det är mycket bra att så många tunga aktörer som t.ex. Barbro Lewin står bakom artikeln och att den publicerats i en stor rikstidning. Våra politiker (där Maria Larsson var ett "paradexempel") har ju haft en förkärlek för att nonchalant försvara missförhållanden med att "vi spenderar väldigt många miljarder kr på funktionshinderomsorgen - hur kan vi då bryta mot LSS intentioner, FN-konventioner mm? När Sverige förra året fick kritik från FN för att vi inte följer CRPD ("handikappkonventionen) var ju svaret från Maria Larsson - vi spenderar ju 27  miljarder kr bara på personlig assistans...

Artikeln är mycket viktig även från en annan synpunkt. När en mängd forskare går ut med en så pass kraftfull kritik kan politikerna inte bara hänvisa till att det är "bara en minoritet med gnällspikar bland berörda som är missnöjda med den nuvarande situationen".

Hela Debattartikeln