Välfärdskriminalitet, nya utredningar och troligen mer kommande försämringar – Del 1

 Att samhällsklimatet ändrats till det sämre för vår del råder det ingen tvekan om. Och att statens utgiftstak i kombination med förstnämnda fått mycket negativa konsekvenser för såväl assistansen som andra hjälp/stödinsatser till oss och sjuka personer råder ingen tvekan om. Jag kan inte poängtera detta för många gånger. Det går inta att separera försämringarna i assistansen, övriga LSS med alla neddragningar i sjuk/aktivitetsersättning, bostadsanpassningar, hjälpmedel, färdtjänst med mera.

I detta har det tillkommit en formidabel motståndare i form av olika former av bidragsbrott i välfärdssektorn som definitivt inte ökar statens vilja att satsa mer pengar på oss. Redan för 10 år sedan skrev jag att den kriminalitet som trots allt finns i assistansbranschen var ett akut hot mot hela reformens framtid. Ett decennium senare finns absolut ingenting som kan få mig att ändra uppfattning.

Hur omfattande är kriminaliteten i välfärdssektorn som helhet, d v s hur mycket pengar hamnar i orätta händer? Ingen vet med säkerhet, däremot råder enighet bland Sveriges kriminologer att välfärdsbrotten ökar snabbt och att mjölka pengar från stat och kommun blir en allt viktigare inkomstkälla för den organiserade brottsligheten, mycket viktigare än droghandel D v s den typ av organiserad brottslighet som brukar benämnas maffia.

Jag har läst en hel del böcker om den organiserade brottsligheten i Sverige och jag garanterar till 100 %. Den brottslighet vi läser om dagligen med skjutningar, sprängningar och droghandel är bara toppen på isberget. När väldigt många naiva i funktionsrättsrörelsen undrar – hur är bedrägerierna möjliga blir mitt svar:

 Om organiserad brottslighet är involverad är det inte alls konstigt för ”uppfinningsrikedomen” är oerhört stor.

Hur mycket pengar handlar det om i hela välfärden? Ingen vet säkert så klart och exakt belopp är nog omöjligt att fastställa men Amir Rostami är i alla fall en Sveriges mest ansedda kriminologer – inte en arg tycka till journalist på en ledarredaktion i landet. I en statlig utredning om att bekämpa bidragsbrott och stärka allmänhetens förtroende för att pengarna hamnar rätt bedömer han beloppet till ca 14,6 miljarder kr årligen – här inkluderas även personer som slarvar och avancerade bidragsfuskupplägg utan nödvändigtvis band till storskalig organiserad brottslighet av maffiakaraktär.

Håller vi oss enbart till vår frihetsreform har ju fuskdebatten varit livlig i ungefär 15 år nu. Många gånger har summor lyfts fram som är dåligt underbyggda men presenterats som ”sanningar”. Hur mycket pengar hamnar hos kriminella enligt Amir Rostami? Orkar givetvis inte läsa en utredning på dryga 500 sidor men Heja Olika har gjort en lista på de bidrag/stöd där mest pengar hamnar fel enligt Rostami. Assistansen tillhör tyvärr toppskiktet där med ett belopp på åtminstone 1,1 miljarder kr årligen, möjligen 2,9 miljarder kr årligen = minst 4,5 % av all utbetald assistansersättning.

Hur mycket hamnar hos yrkeskriminella eller personer som medvetet begår bedrägerier? Hans Brun är analytiker hos Polisens riksenhet mot bedrägerier. I en studie menar Hans Brun att det handlar om ca 300 miljoner kr årligen i assistansbedrägerier av olika slag.

Det är en sak att kritisera Anna Dahlberg och likasinnade. Amir Rastomi och Hans Brun är något helt annorlunda. För säga att de har helt fel måste vi ha väldigt mycket underlag och det saknar jag och jag tror inte någon annan person i funkisrörelsen har det heller.

300 miljoner kr i rena bedrägerier per år motsvarar ca 1,2 % av utbetald statlig assistansersättning – inte så mycket säger kanske en del. Jag menar att vi är framstår som helt oseriösa om vi tycker det är OK, inget att bry sig om. Det är synnerligen allvarligt om välfärden infiltreras av yrkeskriminella.

Jag brinner för att försvara assistansreformen och därför brinner jag för att få bort avarterna i allmänhet. Jag är så gott som 100 % säker på att assistansreformen är dödsdömd om vi inte kommer åt problemet. Frågan för mig handlar frågan om hur ska vi gå tillväga utan att rasera frihetsreformen?

För närvarande utreder eller överväger regeringen en lång rad åtgärder för att komma åt kriminalitet i välfärden och assistansreformen får givetvis stort utrymme. Många åtgärder handlar om ökad kontroll och/eller åtgärder som kraftigt skulle beskära frihetsreformens intentioner.

När detta publiceras har det redan gått nästan två månader sedan Amir Rostami presenterade en första utredning om hur bidragsbrott ska bekämpas. Och det är lång rad åtgärder som föreslås. Det handlar bland annat om ett bidragsspärr och att Ekobrottsmyndigheten får huvudansvaret för att utreda misstänkte brott. Att myndigheterna enligt utredningen ska få större befogenheter att utbyta information tycker jag faktiskt är helt rätt – samarbete mellan dem är helt nödvändigt. Ett förslag som jag däremot 

vänder mig starkt emot är detta:

Administrativa sanktionsavgifter för att bestraffa enskilda och företag som orsakar felaktiga utbetalningar. Sådan straffavgift ska kunna tas ut även om det handlar om en utbetalning som aldrig genomförts. Som exempel nämns att en person missar att anmäla flytt, separation eller ändrad inkomst vilket ”hade kunnat leda till” en felaktig utbetalning.

Observera ”hade kunnat”. Så som jag förstått det här ska olika avgifter/bötesstraff kunna utbetalas enbart på grund av misstanke att brott eller oegentligheter begåtts. Godtyckligheten kan bli enorm och rättsosäkert. Oskyldiga kan därmed drabbas mycket hårt. Många myndigheter, bland annat JO har redan kritiserat förslaget.

Heja Olika sammanfattar utredningen

Regeringen överväger också en rad åtgärder som specifikt riktar sig mot just assistansreformen, det blir ämnet i nästa blogginlägg. Jag vet, nu låter jag tjatig. Jag är beredd att prata med Amir Rostami, riksdagspolitiker inklusive statsminister Ulf Kristersson själv hur vi ska komma åt problemet utan att rasera frihetsreformens intentioner.

Kollektivavtal mellan Fremia och Kommunal är klart nu

 Föregående vecka blev till slut det nya kollektivavtalet mellan Freia (f.d. KFO) klart. Som väntat blir löneförhöjningarna för personliga assistenter kommande två år totalt 7,4 %. Jag har full förståelse för att facket åtminstone delvis vill kompensera medlemmarna för den höga inflationen. Avtalet sätter samtidigt ännu hårdare ekonomisk press på anordnarna. Att höjningen av timschablonen underfinansierats i många år nu är välkänt och inget jag behöver gå igenom igen.

Regering Ulf Kristersson fortsätter underfinansieringen som inleddes under S-MP regeringen. Visst, 2,5 % är bättre än 1,5 % men långt ifrån tillräckligt när löneökningarna är så mycket högre. Förutom löneökningarna är några viktiga punkter dessa:

· Lägstalönerna höjs till 22 044 kr/mån (128:16 kr/timme) från 1 jan 2024 och till 22 919 kr/mån (133:25 kr/Tim) från 1 jan 2025. 

· OB-, jour- och beredskapsersättningar höjs med 4,1 % från 1 jan 2024 och med 3,3 % från 1 jan 2025.

·   Från 1 jan 2024 höjs restidsersättning från 45 kr till 48 kr/timme inklusive semesterlön för högst sex timmar per kalenderdygn.

·  För anställning för viss tid så länge uppdraget varar och vikariat gäller (från 1 sep 2024) 1 månads uppsägningstid efter 10 månaders anställningstid.

Sen finns ytterligare en mycket viktig punkt och det handlar om framtiden för dygnspassen och assistansreformen som vi känner den. Avtalet säger följande:

·  En arbetsgrupp tillsätts för att utreda frågan om arbetstid. Arbetsgruppen ska utreda EU:s arbetstidsdirektivs betydelse för avtalet. Om arbetsgruppen kommer överens om förändringar i arbetstidsreglerna, ska de nya reglerna träda i kraft 1 september 2024.

 

Dygnspassen blir därmed kvar, åtminstone till 1 september 2024. Själv är jag optimist och tror på en lösning men det är definitivt ingenting som kan tas för givet. Nu gäller det verkligen att hela funktionsrättsrörelsen verkligen ligger på såväl facket, arbetsgivareorganisationerna och riksdagspolitikerna. För det som står på spel är ingenting mindre än en mycket kraftigt försämrad frihetsreform.

 

Inför framtiden, är förbudet mot 24 timmarspass enligt EU-direktivet absolut? Nej, det är det inte. Det går att få olika undantag. På hemmaplan protesterar t.ex. ambulanspersonal och brandmännen vilt mot förändringarna/försämringarna. Samtidigt har dessa oerhört viktiga grupper för ett fungerande samhälle fått undantag i många EU-länder. Så varför har det inte skett i Sverige?

 

Ska inte ge mig in på konspirationstankar men den viktigaste delförklaringen tror jag är inställningen/relationen i Sverige mellan personer, organisationer, myndigheter och politiken. Dessa har historiskt präglats av ett högt förtroende mellan statens myndigheter och ”undersåtar” vilket lett till såväl laglydiga medborgare och låg korruption. Enligt FN-s antikorruptionsindex tillhör Sverige topp tre gruppen bland de minst korrupta länderna i världen.

 

I det här fallet får det en för oss olycklig ”bi effekt” att vi – lite generaliserat inte vill bråka om de lagar och förordningar som kommer. Detta gäller inte bara privatpersoner utan även myndigheter och kommuner underställda regeringen och EU. Vi accepterar det och följer ”det som gäller” utan nämnvärt ifrågasättande. För vår del, ja vi kan verkligen inte sitta tysta i båten och acceptera det.

 

Jag är helt beroende av min personliga assistans dygnet runt för att livet ska fungera och som ca 19000 medmänniskor till beviljade personlig assistans (flera hundra tusen om vi räknar med anhöriga och personliga assistenter) skulle rätten till dygnspass vara helt förödande om de inte blir tillåtna. Borttagna dygnspass är förödande på flera olika sätt:

 

Till att börja med har vi friheten som försvinner enligt lagens intentioner. Det skulle bli mycket svårare att planerera vardagslivet, inklusive arbete, eventuella politiska engagemang mm. Utan undantag begriper inte jag i alla fall hur vi ska kunna göra längre resor eller göra resor med övernattningar överhuvudtaget. Rätten att göra det garanteras av Funktionsrättskonventionens artikel 18, 19 och .20.

 

Ett annat exempel är familjelivet. Vi och våra anhöriga har rätt till ett familjeliv som alla andra, det garanterar Funktionsrättskonventionens artikel 23. Med de nya reglerna skulle det vara omöjligt för en familj att själva fira jul och andra högtider själva och ännu mer omöjligt – själva göra semesterresor som de allra flesta ser som något självklart. Ja, en familj skulle inte ens kunna tillbringa en vanlig helg tillsammans. Rätten till ett åtminstone någorlunda normalt familjeliv slås därmed i spillror.

 

Vi får inte glömma våra assistenter med. Många är också rädda och vill behålla dygnspassen. Och jag har hört många exempel på personer som överväger att säga upp sig om det blir otillåtet med dygnspass. Och kag klandrar de verkligen inte, jag hade övervägt samma sak i deras läge. Därmed blir pressen på att behålla en fungerande assistansreform ännu större.

Det retar mig också något oerhört om det här ska avgöras av ett EU-direktiv med noll uppfattning om vad personlig assistans är och vi/Sverige på allvar inte kämpar för att få till undantag – vilket jag anser är fullt möjligt.

 

Vi måste verkligen göra allt vi kan för att få behålla rätten till dygnspass. Stryks rätten till det har vi ingen assistansreform längre enligt LSS intentioner. Och då krävs det mer engagemang än det jag sett hittills. Vad har Funktionsrätt Riks sagt i frågan? Ingenting vad jag vet.

”Betygsättning” av regeringens samt oppositionens skuggbudgetar

 Vid sidan av regeringens budget presenterar alltid oppositionen s.k. skuggbudgetar. Förra veckan presenterades de och nu ska vi granska lite hur schablonhöjningen går ihop med löneökningarna. D v s hur stor eller lite är underfinansieringen. I regeringens budget höjs schablonen med 2,5 % vilket inte är i närheten av att täcka avtalade löneökningar (7,4 % på två år). Visserligen bättre än befarade 1,5 % men långt ifrån tillräckligt. Jag tänker här dela ut betyg i skalan överkryssad etta till 5 till skuggbudgeterna Kampanjen rimliga villkor kräver 12 % men inser att utifrån det läge vi har med storkrig i Europa är det f.n. en helt orealistisk höjning.

 

”Betygsskalan” ser ut så här:

Under 2,0 % höjning = överkryssad etta

 

2.0-2,9 % = 1

 

3.0-3,9 % = 2

 

4,0-4,9 % = 3

 

5,0-6,9 % = 4

 

Minst 7,0 % = 5

 

Regeringens budget höjer schablonersättningen med 2,5 %. Utifrån den här skalan får därmed regeringen en 1-a i betyg. Nu tittar vi på oppositionens budgetförslag. Alla siffror är hämtade från Assistanskoll.se

Socialdemokraterna satte i regeringsposition i system att bara höja schablonen med ynkliga 1,5 % per år – undantaget 2021 i pandemins kölvatten. För 2024 väljer Socialdemokraterna att höja schablonen med samma nivå som regeringen, d v s 2,5 %. Det totala anslaget är 26,05 miljarder kr.

 Därmed blir det en 1a i betyg till Socialdemokraterna.

 

Vänsterpartiet betraktar jag som ett assistansvänligt parti och jag har stort förtroende för Maj Karlsson. Blev därför mycket besviken när Vänsterpartiet fjolåret också gick på regeringens linje med en höjning på endast 1,5 %. Nu sker emellertid en rejäl förbättring med en schablonhöjning på 4,1 % och 400 miljoner kr mer än regeringen = 26,45 miljarder kr. Det täcker löneökningarna.

Vänsterpartiet får därmed en 3-a i betyg.

 

Centerpartiet presenterade för något år sedan ett manifest för bättre funktionsrättpolitik. Där fanns utan tvekan mycket som var bra. Men fina ambitioner i ett dokument hjälper inte om inte nödvändiga resurser tillförs. Och vad gäller schablonen finns ingen förbättring att tala om. Anslaget är aningen större än regeringens – 26,10 miljarder kr men det räcker ändå inte till mer än en schablonhöjning på 2,5 %.

Även Centerpartiet får därför en 1-a i betyg

 

Miljöpartiet satt många år i regering ihop med Socialdemokraterna och stod därmed de facto bakom Socialdemokraternas besparingar. Som självständigt parti är Miljöpartiet mycket offensivare. Miljöpartiet vill höja schablonen med så pass mycket som 5,0 %.

Därmed får Miljöpartiet som enda parti en 4-a i betyg.

Sammanfattningsvis har samtliga partiet höjt ambitionerna om vi bara ser till höjningen i procent och inget parti får en överkryssad etta i betyg. Det finns ändå ett mycket viktigt men:

2,5 % hade täckt löneökningarna (men inte på långa vägar kompenserat för mångårig underfinansiering) om de legat på vanliga 2,2 %. Nu är verkligheten en annan, p.g.a. den höga inflationen blir löneökningarna mycket högre än så. I praktiken kvarstår därmed en massiv blocköverskridande majoritet för en underfinansierad assistansreform även 2024. Endast två partier Miljöpartiet och Vänsterpartiet anslår tillräckligt med pengar för att täcka löneökningarna.

 

* Hur ska vi säkerställa att assistansen finansieras fullt ut? Som vi såg i förra blogginlägget finns ett ramverk som riksdagen satt upp som sätter stora hinder i vägen för stora satsningar på inte bara assistansen utan välfärden i allmänhet. Min bedömning är att det regelverket måste luckras upp. Och vi har inte råd med mer skattesänkningar. Vad gäller det mest akuta vad gäller pengarna – schablonen måste lösningen vara att det införs en lagstadgad årlig höjning som följer löneindex. Det måste gå att skriva in Socialförsäkringsbalken kapitel 51 som reglerar personlig assistans. Jag hävdar även bestämt att det är absolut nödvändigt om Funktionsrättskonventionen som lag ska ge den effekt vi vill ha. I annat fall kommer vi vara helt utlämnade till finansdepartementets nåd eller onåd vad gäller tilldelningen av pengar.

 

Assistanskoll har också presenterat ny statistik som visar att antalet assistansanvändare/assistansberättigade fortsatte att minska i september med 24 personer till 13 313 personer. Som jag bloggat om tidigare – jag är inte förvånad. Den viktigaste direkta delorsaken är de dubbla föräldraavdrag som FK infört – helt emot lagstiftarens intentioner. Den viktigaste grundläggande orsaken menar jag är att regeringen inte tillför tillräckligt med resurser = pengar för att tillgodose de verkliga behoven för att bevilja personlig assistans enligt behov för de som berörs av lagändringen.

Fortsatt minskning i antalet assistansanvändare

Lagändringar tar sin tid påpekar ibland facebook vänner. Det är helt sant då Regeringsformen föreskriver en ganska lång procedur för att stifta nya lagar eller ändra befintliga lagar. Emellertid har det nu gått ungefär 1 ½ år sedan Riksdagen gav dåvarande S regering med Magdalena Andersson som statsminister i uppdrag att utreda lagändringar om att se till att grundläggande behov beräknas i sin helhet. Ulf Kristersson har som ny statsminister det yttersta ansvaret för att det förverkligas och efter ett år som regeringschef finns inte minsta tecken på att Regeringen via Socialdepartementet är redo att tillsätta en sådan utredning. Enligt Regeringsformen har regeringen två år på sig att presentera åtgärder, ett halvår återstår.

Det finanspolitiska ramverket – kolossen många troligen inte känner till

 Att det kommunala självstyret- gäller såväl kommuner som Regioner och som är en viktig del i Sveriges demokrati inte alls fungerar för att säkerställa rättigheter åt personer med stora behov vet vi alla. Skillnaderna blir oacceptabelt stora beroende på var vi bor i landet – helt emot grundtanken i Funktionsrättskonventionen.

Det finns emellertid en ”dold jätte” som är minst lika problematisk men troligen okänd för de flesta, nämligen Det finanspolitiska ramverket. Bakom det krångliga namnet finns ett omfattande regelverk som styr staten kommunernas utgifter. Jag har länge känt till Ramverkets existens men när budgeten för 2024 skulle presenteras satte jag mig in i det mer på djupet och insåg snabbt att det är mycket mer omfattande än jag trott.

Det finanspolitiska ramverket kom till efter den djupa ekonomiska krisen på 90-talet. Att det kom till är inte konstigt när statsskulden skenade men idag menar jag att det sätter en veritabel tvångströja på stat och kommuner vad gäller utgifter – i förlängningen slår det stenhårt mot en rättighetslag som LSS. För målet är att hålla nere statens och kommunernas utgifter.

Först några förtydliganden

BNP – Bruttonationalprodukten = värdet av alla varor och tjänster som produceras i ett land under ett år. År 2022 var Sveriges BNP ca 5963 miljarder kr – Källa Statistiska centralbyrån.

Statsskulden, d v s de skulder Svenska staten har- uppgick i augusti 2023 till ca 974 miljarder kr =18 % av BNP. Källa Riksgälden

För att jämföra olika länders statsskuld brukar den mätas som andel i % av BNP. Sveriges statsskuld är internationellt sett mycket låg och därmed inget problem.

 

För att förstå på vilket sätt Ramverket håller nere utgifterna för staten går vi igenom de viktigaste delarna

Utgiftstaket. Allra viktigaste delen. Riksdagen bestämmer, tre år per beslut nivån på utgiftstaket hur mycket pengar regeringen får spendera. Det beloppet måste varje finansminister förhålla sig till när statsbudgeten görs.

 

Överskottsmål för hela den offentliga sektorn. Vart 8-e år bestämmer Riksdagen efter förslag från regeringen hur stort överskott staten ska ha över en s.k. konjunkturcykel högkonjunktur -lågkonjunktur: F.n. ligger den på 0,33 % av BNP, ca 20 miljarder kr. Regeringen har alltså krav på att inkomsterna ska vara större ut utgifterna.

 

”Stram budgetprocess” - Ställ utgifter mot varandra. I funkisrörelsen brukar vi alltid säga att olika grupper inte ska ställas mot varandra. I praktiken ställs alltid behov mot varandra i alla budgetar, i alla länder men här förtydligas det ytterligare så här:

Budgetarbetet utgår från ett uppifrån-och-ned-perspektiv, där olika utgifter ställs mot varandra och utgiftsökningar prövas utifrån ett på förhand fastställt ekonomiskt utrymme som ges av utgiftstaket och överskottsmålet. Denna process bidrar till att summan av alla budgetförslag inte blir större än vad som är förenligt med en hållbar finanspolitik.

När vi ropar om att inte ställa grupper mot varandra har Riksdagen redan bestämt att olika utgifter ska ställas mot varandra, det är 180 grader från funkisrörelsens synsätt. För en rättighetslag som LSS blir det förödande.

Hård reglering av Statsskulden och kommunernas skulder. Ramverket förskriver att statens och kommunernas sammanlagda bruttoskuld inte ska överstiga 35 % av BNP på ”medellång sikt”, inte specificerat vad det innebär på regeringens hemsida. Det är alltså helt OK att låna pengar under en lågkonjunktur men när det blir bättre ekonomiska tider ska vi tillbaka till 35 %.

Kommunerna omfattas formellt inte av utgiftstaket eller krav på överskott. Däremot finns krav på att deras budgetar ska vara i balans. Underskott är okej men bara kortsiktigt. I praktiken innebär det att även kommunerna har ett utgiftstak.

Konsekvenser av detta:

Går det inte att höja utgiftstaket mer än redan beslutat? Jo, det går men det kräver särskilda omständigheter, pandemin är ett exempel. Det är inte tillåtet att höja utgiftstaket för att finansiera löpande utgifter. För assistansen och andra löpande utgifter för regeringen gäller därmed följande:

Låt oss säga att en politiker vill tillföra assistansen 10 miljarder kr extra årligen, är det OK att finansiera detta genom att höja utgiftstaket utöver redan fastställt tak? Svaret är nej, det går inte. Såvida inte satsningen ryms inom det s.k. reformutrymmet är regeln följande:

Satsningar på område A måste betalas med besparingar på område B, helst inom samma utgiftsområde. Återigen ställs alltså grupper mycket tydligt mot varandra.

Men högkonjunktur, går det inte att ösa på för regeringen då när skatteintäkterna ökar? Delvis ja men långtifrån allt. Regeringen måste fortfarande ta hänsyn till utgiftstaket, överskottsmålet och att betala av på den troligen ökade statsskulden under den gångna lågkonjunkturen (kom ihåg 35 % regeln) och fortfarande gäller att ökade utgifter måste rymmas inom reformutrymmet om inte besparingar ska göras på något annat.

Våra politiker har alltså skapat ett ekonomiskt ramverk som sätter mycket snäva gränser för hur mycket pengar staten och kommunerna kan spendera. Det försvårar i mycket hög utsträckning riktigt offensiva satsningar på välfärden i allmänhet och stora utgiftsökningar som vi nu ser för t.ex. försvarsmakten (alla regeringar hade emellertid gjort samma sak när ett storkrig rasar i Europa) och rättsväsendet måste delvis ske med besparingar på annat – reformutrymmet räcker helt enkelt inte till.

Jag har läst grundkurser i nationalekonomi och förstår att staten inte kan gå back permanent, på lång sikt måste inkomster och utgifter gå ihop. Men det nuvarande regelverket måste luckras upp. Utifrån hur regelverket är utformat nu drar jag följande slutsatser:

 

·  När det statsfinansiella ramverket infördes upphörde i praktiken LSS att vara en rättighetslag hos både stat och kommunerna (av 10 LSS insatser finansieras bara personlig assistans i huvudsak av staten). Det blev en budgetpost i mängden och behandlades därefter.

·   När vi säger att grupper inte ska ställas emot varandra är det ljusår från hur regelverket är utformat. Här gäller ju raka motsatsen…

·   Assistansen och övriga LSS kommer aldrig att finansieras fullt ut om inte regelverket ändras.

·  Funktionsrättskonventionen då? Den står på två ben. Dels en juridisk där det krävs ett A) stort antal lagändringar för att LSS enligt konventionens artiklar ska förverkligas. B) Dels en ekonomisk som kräver stora resurstillskott för att A ska kunna verkligas ihop med mycket annat som det sparas pengar på – ekonomisk trygghet, bostadsanpassningar, hjälpmedel, färdtjänst med mera. Kan inte se varifrån de pengarna ska komma ifrån utan att grupper hårdhänt ställs emot varandra som läget är nu. Skattehöjningar då? Finns ingen som helst majoritet för det i Riksdagen.

2015 meddelade Magdalena Andersson att regeringen skulle spara pengar på assistansersättningen och sjukpenningen för att finansiera flyktingmottagande. Som så många andra tyckte jag finansministerns uttalande (som skedde flera gånger) var förfärligt men ser vi till den krassa verkligheten gjorde Magdalena Andersson precis det Ramverket kräver av finansministern– grupper sattes mot varandra för att hålla nere statens utgifter under utgiftstaket. När det begav sig 2015 tänkte jag – om bara viljan hade funnits hade regeringen höjt utgiftstaket. Efter att ha läst mer om Ramverket inser jag att sannolikheten att utgiftstaket höjts för att finansiera flyktingmottagandet är NOLL PROCENT – oavsett vem som var statsminister. 

Regelverket kring ramverket måste luckras upp. Sker inte det får vi aldrig pengar över till stora satsningar assistansen/LSS och andra lika viktiga verksamheter i välfärden.

 

* Jag brukar inte säga mycket om skatter men ibland får man göra undantag. Sveriges regeringar har senaste 15-20 åren genomfört stora skattesänkningar. Detta i kombination med tvångströjan som staten satt på sig själv påverkar givetvis välfärden negativt och skattesänkningarna kan inte fortsätta om inte välfärdsstaten ska haverera.  

 

Ja, jag är också helt övertygad om att fungerar inte den generella välfärden kommer inte LSS med alla sina insatser att fungera heller.

Mer info finanspolitiska ramverket

* Författaren Margareta Persson som engagerat sig mycket i Funktionsrättsfrågor intervjuades nyligen i Assistanskoll och konstaterar dystert att rättighetsaspekten för personlig assistans har ersatts av ett kostnadsperspektiv. Instämmer till 100 % att fallet är så men med tanke på hur det finanspolitiska ramverket är utformat är det inte det minsta konstigt att det blivit så. Trots allt är sanningen denna:

Enligt uppdrag från Riksdagen är inte finansministerns och alla budgetavdelningar i kommuner och Regioners främsta uppgift att säkerställa att LSS är fullt finansierad. Deras främsta uppgift är att inte spräcka utgiftstak.

Bara utgiftstaket räcker emellertid inte för att förklara alla försämringar, det krävs också en ändrad och försämrad syn på våra rättigheter. Det är ju vi och sjukskrivna som fått dra det i särklass tyngsta lasset för att säkerställa att finansdepartementet inte spräcker utgiftstaket. 

 

Intervjun med Margareta Persson

Statsbudgeten presenterad – höjd schablonersättning med 2,5 % 2024

 20 september presenterade finansminister Elisabeth Svantesson statsbudgeten för 2024. Timschablonen för assistansersättningen höjs med 2,5 % år och blir 332,60 kr kommande år. Själv befarade jag att det återigen skulle bli ynkliga 1,5 %. Så det är mindre dåligt än vad jag var rädd för.

Däremot – är det tillräckligt? Givetvis inte. Det är mycket långt från Kampanjen Rimliga villkors krav på 12 % och relativt till de avtalade löneökningarna i kollektivavtalet kommande två är faktiskt ännu sämre än 1,5 %... Samtidigt, vi måste vara realister också. Det råder lågkonjunktur, vi har ett stort krig i Europa och allt värre problem med gängvåld i Sverige. Förra veckan läste jag att en enda skjutning kostar samhället 75 miljoner kr… Såväl försvaret som rättsväsende har fått mycket stora tillskott i sina budgetanslag. Dessa stora utgiftsökningar för nämnda områden hade skett, oavsett vem som styr Sverige och kommunerna måste ha stora resurstillskott. Så givet de förutsättningar som råder, vad hade varit en acceptabel nivå? En acceptabel nivå för mig hade varit 4 % och därefter en indexerad höjning som följer löneökningen som vi måste kräva framöver.

Underfinansieringen har nu på gott i ett decennium. Och här måste faktiskt funkisrörelsen också vara självkritisk. Den förda politiken under denna tid är under all kritik samtidigt får vi delvis skylla oss själva. Frågan har varit på tok för lågt prioriterad hos samtliga tunga aktörer i funktionsrättsrörelsen. Varför vet jag inte riktigt, oviljan vi har haft att prata pengar tror jag har en viktig roll i frågan varför? Tvärtemot mjuka värden som allas rätt till delaktighet självbestämmande , demokrati mm handlar frågan om schablonen om just pengar.

 Det har blivit bättre senaste året men fortfarande finns stora brister. Senast såg vi det när Funktionsrätt kommenterade budgeten. Självklart finns det mycket annat i budgeten som ska kritiseras av Funktionsrätt, däribland extra beskattningen av personer med sjuk/aktivitetsersättning (får som vanligt ingen del av jobb skatteavdragen). Men det är helt enkelt inte OK när Funktionsrätt inte nämner schablonen alls i sitt uttalande – det tar bort en del av udden av vår kritik. Kan väl inte vara så allvarligt om den stora paraplyorganisationen inte nämner det resonerar säkert finansministern med sina medarbetare, eller?

Funktionsrätt kommenterar budgeten

Från politikens håll är jag innerligen trött på alla partier som säger sig värna assistansreformen men som de facto stödjer fortsatt nedmontering. Regeringsunderlaget består av fyra partier, varav jag betraktar tre på papperet som i retoriken assistansvänliga - låt vara att Sverigedemokraterna när det verkligen gäller prioriterar helt andra saker än personlig assistans, prioritet 1,2,3 är kraftigt minskad invandring. Praktiken ser dock annorlunda ut. En statsbudget består av en helhet, alla partier som förhandlade fram budgeten står bakom den och stödjer därmed underfinansieringen även 2024. Ingen kan komma undan med diverse bortförklaringar som ”det är inte mitt fel”…

Att bara klaga hjälper emellertid inte, frågan är hur vi kommer framåt? Svaret är sannerligen inte lätt att få fram men jag resonerar så här:

Vi får aldrig ge vika på reformens mjuka humanistiska värden, inte förhandla bort assistansreformens och LSS grundläggande intentioner. Vi brukar säga att vår frihetsreform innehåller delar som borde tilltala både höger och vänstersidan. Högern – självbestämmande och personlig frihet. Vänstern rättvisa och solidaritet med utsatta grupper. Samtidigt blir det tydligt att det finns delar som ogillas av både sidor. Högern – kostnaden blir för hög och alldeles för mycket pengar rinner ut i sanden på grund av fusk och kriminalitet. Och på delar av vänstersidan främst representerad av delar av facket – självbestämmandet går för långt och assistenterna har alldeles för dåliga anställningsvillkor. Dessutom är både många Socialdemokrater och Vänsterpartister mycket skeptiska till att den privata sektorn är så stor utan att vara emot grundtankarna i reformen i sig.

Vi borde börja med att fråga oss, vad har uppenbart inte fungerat i opinionsarbetet senaste 10-15 åren. Finns en hel del:

·   Hänvisa till att LSS är en rättighetslag där behoven ska avgöra – inte statens och kommunernas budget.

·   Att assistansreformen skapar väldigt många arbetstillfällen och därmed stora skatteintäkter. Nettokostnaden blir mycket lägre än bruttokostnaden.

·  Hänvisa till Funktionsrättskonventionen – där har jag dåliga personliga erfarenheter själv som jag bloggat om innan.

Kan ”gå tillbaka till rötterna” vare en väg framåt? Med det menar jag att gå tillbaka och titta på hur pionjärerna med bland annat Adolf Ratzka, Bengt Elmén och Wilhelm Ekensteen jobbade. Bevisligen hade de mycket stora framgångar. Rättighetslagen LSS infördes under en djup lågkonjunktur, oddsen var milt uttryckt dåliga. Jag vet att Adolf Ratzka är gammal nu men om han orkar – kan han ge tips på hur vi =funkisrörelsen bör arbeta för att vända på en skuta som gått åt fel håll väldigt länge? Själv tror jag inte vi kan kopiera framgångsreceptet från 80-90-talet rakt av. Samhället har förändrats mycket under denna långa tid men mycket går säkert att använda även idag.

Adolf Ratzka och de andra hade mycket emot sig men de slapp en formidabel motståndare som vi måste brottas emot med det jobbiga byråkratiska namnet Finanspolitiska ramverket. Bakom namnet döljer sig ett omfattande regelverk som växte fram efter den djupa ekonomiska krisen på 90-talet med stöd av både Socialdemokraterna och högeroppositionen. Syftet är att ha kontroll över statens utgifter, ofta användes diverse olika koder för det som ”stram finanspolitik” eller ”god budgetdisciplin”. Regelverket är mycket omfattande, målet är att hålla nere statens och kommunernas utgifter. Jag kommer blogga om denna osynliga och för många okända koloss nästa vecka men mycket kort innan vi går in mer på djupet nästa vecka:

·  Varje år fastställer Riksdagen ett tak hur mycket staten får spendera som finansministrarna måste förhålla sig till.

·    Lite förenklat är huvudprincipen att om regeringen vill satsa ett antal miljarder kr som kommer att spräcka utgiftstaket måste pengar sparas på något annat.

En rättighetslag där behoven ska styra – inte statens och kommunernas budgetar passar givetvis inte in här. Hela systemet bygger som sagt på att olika behov sätts emot varandra för att nå det övergripande målet – inte spräcka utgiftstaket. När vi alltid säger att olika grupper inte ska sättas emot varandra och hänvisar till den principen i Funktionsrättskonventionen går det 180 grader emot hela idén med detta ramverk.

Så frågan är, hur ska vi komma förbi den ”osynliga kolossen”? Diverse olika avdrag till ofta välbeställda personer kommer att vara kvar, oavsett vem som är statsminister.

Vad hände med Stärkt personlig assistans?

 Över 2000 personer förlorade statlig assistansersättning 2016-2017 efter det ökända regleringsbrevet till Försäkringskassan hösten 2015. Barn beviljade personlig assistans var en grupp som proportionellt drabbades mycket hårt. Det juridiska ”underlaget” som FK grävde fram när den stora osthyveln togs fram var dels en 2016 fyra år gammal(!) dom från Högsta Förvaltningsdomstolen som handlade om rätten till egenvård som HFD inte såg som assistansberättigade. Dels en dom från 2015 som i praktiken demolerade det dåvarande femte grundläggande behovet (ingående kunskap om brukaren) – nu var inte ens hjälp med andning ett grundläggande behov längre.

Som en del av den s.k. januari överenskommelsen mellan S, Mp, L och C beslutades att en utredning skulle tillsättas för att rätta till åtminstone en del av de absurda konsekvenserna av FK-s tillämpning. Utredningen leddes av Fredrik Malmberg benämndes Stärkt och resulterade i en ett antal förslag om förbättringar för barn och personer med behov av tillsyn av medicinska skäl eller risk att skada sig själv och andra.

 

De viktigaste förslagen var:

Det svårt skadeskjutna femte grundläggande behovet ströks och ersattes av två nya grundläggande behov:

1) Kontinuerligt stöd som den enskilde till följd av sitt funktionshinder behöver för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom.

2 Kontinuerligt stöd som föranleds av varaktig eller långvarig medicinsk problematik där uteblivet stöd utgör allvarlig risk för liv eller hälsa.

Utöver detta skulle det även skrivas in i Hälso och sjukvårdslagen att assistans ska kunna beviljas för hjälp orsakade av medicinska tillstånd samt införas en egenvårdslag som reglerade sjukvårdens ansvar för uppföljning mm.

Förbättringarna mottogs med stor glädje i funktionsrättsrörelsen – förbättringarna beräknades ge ca 2000 personer personlig assistans. Hur har det då gott efter att de på papperet rejäla förbättringar för berörda grupper infördes 1 januari 2023? Svaret är dessvärre – inget vidare alls. Det kommer t.ex. återkommande rapporter att det blivit ännu svårare för barnfamiljer att bli beviljade personlig assistans.

Hur är då detta möjligt när tanken var att det skulle bli lättare för barnfamiljer att bli beviljade personlig assistans? Till att börja med var utredningens syfte aldrig att gå till botten för att åtgärda alla problem som assistansreformen har – att lagen inte alls fungerar som det var tänkt Det akuta problemet med dubbla avdrag har sin bakgrund i ett förslag som utredningen lämnade som förverkligades och som verkade vettigt då – åtminstone utifrån hur verkligheten såg ut för barnfamiljer:

Avdrag för föräldraansvar ska schabloniseras och fastställas i tid för ett fåtal åldersspann med olika nivåer.

Ett viktigt undantag fanns till vår fördel. Kontinuerligt stöd som föranleds av varaktig eller långvarig medicinsk problematik där uteblivet stöd utgör en allvarlig risk för liv eller hälsa" skulle inte delas upp i integritetsnära behov.

Det som hänt är av allt att döma att FK infört dubbla avdrag. Dels ovan nämnda avdrag och dels något som FK anser är hjälpbehov som inte beror på funktionsnedsättningen.

Assistanskoll har intervjuat både FK och flera personer som på olika sätt är aktiva i eller arbetar för Funktionsrättsrörelsen. Juristen Jessica Gustavsson – CJ advokatbyrå och expert på LSS säger följande:

Det som skulle bli ett lyft för barn med funktionshinder, har blivit det motsatta. Jag har hjälpt många barn i skolåldern utan behov av sondmatning och andningshjälp att få till fungerande assistansbeslut men i nuläget kommer det att bli mycket svårt.

Här har jag varit naiv själv. Visserligen är jag normalt mycket skeptisk till schabloner då det i grunden är emot LSS intentioner. Här var det ändå övertydligt att FK gjorde allt för att tolka begreppet föräldraansvar så brett som möjligt så att ingen assistans beviljades alls. Här trodde jag ändå det var nödvändigt av någon form av schablon för att motverka det. Borde ha insett att FK skulle leta efter nya kryphål.

Frågan är finns det kryphålet överhuvudtaget existerar. Inte enligt lagtexten i alla fall. Nyligen intervjuade Assistanskoll Fredrik Malmberg som konstaterade:

De signaler som nu kommer som kan tyda på att man gör dubbla avdrag måste tas på allvar och följas upp. Stämmer den kritiken så tillämpas inte reformen på det sätt som utredningen föreslog.

Assistanskoll intervjuar Fredrik Malmberg

Att FK agerar så här är givetvis mycket allvarligt men överraskande? Tänker man efter och lägger naiviteten/godtrogenheten åt sidan så är det inte alls överraskande. Dels finns begreppet integritetsnära hjälpbehov kvar vilket i sig är det mest fundamentala problemet reformen har vad gäller behovsbedömningar – detta oavsett undantag på papperet. Ett annat viktig del svar till att det blivit så här hittar vi i statens budget och ännu tydligare i budgetplanen åren 2023-2025. Kommande beräknade utgifter för personlig assistans gås igenom på sid 173-174.

Här avsätts 2,3 miljarder kr för Stärkt personlig assistans år 2025. Jag är tämligen övertygad om att det beloppet är för lite. 2,3 miljarder kr täcker rimligen inte behoven för ca 2000 personer. Dygnet runt assistans för en person kostar – brutto ca 2 miljoner kr. En rimlig bedömning är att vi har en underfinansiering år 2025 på, lågt räknat 1000 miljoner – en miljard kr. Därmed blir det ett tryck på att inte bevilja assistans efter behov och intentionerna i Stärkt personlig assistans förverkligas inte.

Nu har Assistanskoll intervjuat flera riksdagspolitiker som uttrycker oro. Själv önskar jag verkligen att denna oro omsätts i konkret handling. Den senaste statistiken visar att antalet personer beviljade assistans av FK inte alls ökar.

Antalet assistansberättigade minskar igen