torsdag 13 maj 2021

Allt mer försämringar i kommunal assistansersättning

 När ett mycket stort antal personer förlorade statlig assistansersättning 2016-2017 fick många assistans beviljad av hemkommunen men nu börjar kommuner att dra in på personlig assistans även om berörd person tidigare förlorat statlig assistansersättning.

Hösten 2017 befann sig assistansreformen på randen till ett fullständigt sammanbrott enligt lagens verkliga intentioner. Den direkta orsaken var den s.k. ”transportdomen” (målnummer 1206-16) där HFD ansåg att ingen assistans med vissa undantag skulle beviljas under transporter. Försäkringskassan tolkade domen som att ingen personlig assistans ska beviljas om assistenterna inte utför ett aktivt arbete. Ett mycket stort antal personer förlorade nu sin statliga assistansersättning, många tusen personer räddades av att det infördes ett stopp på tvåårsomprövningarna. De som förlorade sin personliga assistans innan omprövningsstoppet infördes fick söka hjälp av hemkommunen istället.

 

Kommunernas välvilja varierade, i många fall tog ändå kommunerna ett stort ansvar, åtminstone temporärt. Under pandemin har vi tyvärr noterat att personer i många kommuner förlorar kommunal assistansersättning – i många fall hade personerna redan förlorat statlig assistansersättning och det finns exempel på personer som bara erbjuds gruppboende istället.

Det är ytterligare exempel på brott mot bland annat:

·  Den juridiska termen gynnande besluts negativa rättskraft, d v s att beviljade hjälp och stödinsatser inte får försämras om det inte skett stora förändringar i behovet av hjälp och stöd från samhället.


·  Funktionsrättskonventionens viktiga princip att uppnådda rättigheter inte får försämras.


·  Rätten i Funktionsrättskonventionens artikel 19 att vi har rätt att själva välja boendeform och inte tvingas in i t.ex. ett gruppboende mot vår vilja, samt att bara erbjuda gruppboende som alternativ till personlig assistans.

Vi hänvisar ofta till Funktionsrättskonventionen, ratificerad av Sverige 2008 men den är inte svensk lag och har, i bästa fall mycket liten betydelse när Försäkringskassan och kommunerna tillämpar LSS. Om Funktionsrättskonventionen ignoreras vid tillämpningen, vad säger LSS? När det gäller de grundläggande behoven gäller ju följande.

·  Understiger de grundläggande behoven 20 timmar/vecka beviljas ingen statlig assistansersättning. Ursprungstanken när de grundläggande skrevs in i LSS 1996 var att det skulle finnas en tydlig ansvarsfördelning mellan stat och kommuner. Stora behov är statens ansvar, lite mindre är kommunernas ansvar.


·  Vad gäller de grundläggande behoven under 20 timmar/vecka, d v s kommunernas ansvarsområde finns ingen lagstadgad nedre gräns. Det finns inte ens en prejudicerande dom i Högsta Förvaltningsdomstolen. Kommunerna kan därför bevilja personlig assistans även om de grundläggande behoven enligt praxis och Försäkringskassans tillämpning är långt under 20 timmar/vecka. Juristen Ola Linder som jag varit i kontakt med är tydlig med att kommunerna dessutom inte är bundna av den praxis som Försäkringskassan hänvisar till.


Detta gäller om kommunerna vill tillämpa lagen som det var tänkt och följer Funktionsrättskonventionens artiklar, i allt för många fall är verkligheten den motsatta.  Många kommuner har lagt en gräns på 7-8 timmar/vecka i grundläggande behov för att bevilja assistans men det är en gräns utan något som helst stöd i lagtexten. Många som är engagerade i assistansfrågan tror jag begår misstaget att utgå från att LSS med automatik tvingar kommunerna att bevilja personlig assistans efter att hen förlorat statlig assistansersättning. En laglig rättighet som kommunerna ignorerar. Så är inte fallet, här finns nämligen en lucka i lagen.

Det finns ingen paragraf i LSS som tvingar kommunerna att bevilja assistansersättning vid avslag, eller indragen assistans hos FK. Vi har möjlighet att söka visst - men kommunerna har inget KRAV enligt lag på att bevilja just LSS insatsen personlig assistans. Det är upp till kommunernas välvilja.

Varför finns då en sådan lucka i rättighetslagen LSS? Lagen skrevs utifrån antagandet att den skulle tillämpas brett och generöst. En facebook vän som var kommunal LSS handläggare när reformen trädde i kraft har berättat följande för mig:

Direktiven var klara, hjälp och stöd skulle beviljas efter faktiska behov.

Jag tror inte att vare sig Bengt Westerberg eller någon medhjälpare ens funderade över behovet av en tvingande paragraf och även om de gjorde det. Tänker jag efter är det inte alls säkert att lagrådet godkänt en sådan stark paragraf p.g.a. det mycket starka stödet för det kommunala självstyret i Regeringsformen.


Nu ska sägas att det jag skriver med automatik inte omfattar alla kommuner men det visar ändå hur oerhört skör livsförutsättningarna är för personer som är beviljade kommunal assistansersättning. Ytterst är hen helt beroende av hemkommunens välvilja vilket givetvis aldrig var tanken med rättighetslagen LSS. Detta är ett av många skäl varför staten ska vara ensam huvudman. Viktigt att komma ihåg är också att omprövningsstoppet inte omfattar drygt 5000 personer med kommunal assistansersättning som därmed befinner sig i en ännu mer utsatt position än knappt 14000 personer beviljade personlig assistans av Försäkringskassan. Detta är en mycket stor inbyggd orättvisa som jag tycker får för lite uppmärksamhet.

 

I en artikel i Assistanskoll berättar journalisten Martin Klepke om kommunernas syn på rättighetslagen LSS kontra det kommunala självstyret. Martins slutsatser är nedslående:

Kommunerna gör allt för att värna det kommunala självstyret. För rättighetslagen LSS innebär det att lagen med sina totalt 10 insatser ses som en välfärdsreform i mängden, inte som den rättighetslag den är tänkt att vara.

Så länge kommunerna har den inställningen har jag väldigt svårt att se att det kommer att bli en kursändring. Kommunerna har alltid haft mycket svårt och acceptera att LSS och personlig assistans är en på papperet stark rättighetslagstiftning. Betraktas inte LSS som en rättighetslag är därför sannolikheten mycket stor att många kommuner väljer att snabbt dra in på personlig assistans ”när tillfället ges” i form av en nationell kris. När pandemin drog in över Sverige dröjde det inte många veckor innan kommunernas intresseorganisation SKR kom med en hemställan (begäran) till regeringen att temporärt ändra LSS lagen som hade inneburit en kraftig förskjutning av maktbalansen till kommunernas fördel. Jag var inte förvånad. Regeringen avslog hemställan två gånger.

Den enda vägen framåt jag kan se är att kommunerna inte beviljar någon assistans alls, d v s att assistansreformen förstatligas. Fram till förstatligandet måste ett omprövningsstopp införas som även omfattar kommunerna. Dagens situation är helt orimlig.

tisdag 27 april 2021

Allt hade varit oerhört mycket bättre om de tre personkretsarna i LSS tolkats som det var tänkt

 För att bli beviljad hjälp enligt LSS måste vi höra till någon av tre följande s.k. personkretsar enligt LSS 

§ 1:

1 utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,


2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller


3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

 

Jag har åtskilliga gånger skrivit om att personkretsindelningen måste göras om. Orsaken är att den måste göras brukar jag uppge är att indelningen inte följer Funktionsrättskonventionen som inte bryr sig om diagnoser alls - det är bara de faktiska behovet av stöd och hjälp/service som är viktiga. Det betyder att Funktionsrättskonventionen är mycket tydlig - rätten till ett självständigt/självbestämt liv gäller alla, ingen få nekas den rätten p.g.a. ”fel diagnos”.

Tittar vi på LSS ser vi snabbt att två av tre personkretsar bygger på diagnoser vilket inte är förenligt med konventionen. LSS saknar också kriterier som måste vara uppfyllda för att vara riktig personlig assistans, 65 årsgränsen för att kunna bli beviljad personlig assistans saknar stöd i Funktionsrättskonventionen. En kraftigt uppdaterad LSS lag/ny lag måste åtgärda luckor som utnyttjas när osthyveln tas fram.

 Men hur stort problem är egentligen personkretsindelningen? Ja, så som lagen tillämpas är de definitivt ett problem men det var inte tanken att lagen skulle tillämpas extremt strikt från början. Lagstiftaren utgick från att lagen skulle tolkas brett/ generöst. Det kan jag också bekräfta från en facebook vän som är f.d. LSS handläggare och som var med från starten 1994. Då var direktiven klara – syftet med lagen och handläggarnas uppgift var att bevilja hjälp och stöd efter faktiska behov – inte leta efter kryphål för att ge avslag. Angående personkretsindelningen. Låt oss titta lite närmare på personkrets 3 som lyder:

 med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

 Här finns ingen begränsning av diagnoser- det som krävs är att funktionsvariationerna är så pass omfattande att de leder till betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

 Detta tycker jag är mycket likt Funktionsrättskonventionens artikel 19 definitioner av vem som har rätt till hjälp från samhället för att leva ett självständigt/självbestämt liv. Summerar man vilka som omfattas av de tre personkretsarna enligt lagtexten är det tydligt att lagen som helhet är tänkt att tillämpas för personer med en lång rad olika bakomliggande orsaker till behovet av stöd och hjälp. Ja diagnoser är betydelselösa i personkrets 3. Om än, kanske inte lika tydligt som Funktionsrättskonventionen har alla funkisar i Sverige, enligt LSS rätt till stöd från samhället för att möjliggöra ett självständigt liv om hjälp om behovet av stöd och service är omfattande. Dock med det viktiga undantaget för att bli beviljad LSS insatsen personlig assistans måste du vara under 65 år för att få PA beviljad av samhället.

Ser vi emellertid till själva personkretsindelningen i § 1 (åldersgränsen finns i § 9 b) skulle den inte behöva vara något problem om LSS tillämpades efter behov som var tänkt från början. Så var det också, första 10-15 åren var det relativt lätt att bli beviljad personlig assistans eller andra LSS insatser. Införandet av de grundläggande behoven för att få statlig assistansersättning orsakade, åtminstone för de allra, allra flesta inga problem, det var inte svårt att komma över 20 timmarsgränsen. Så pass sent som 2010 när jag skulle flytta hemifrån och behövde mer timmar var det inga som helst problem att få mer timmar och jag kände att FK verkligen tog stor hänsyn till de behov jag faktiskt har.

 Men ungefär samtidigt bestämdes bakvägen, d v s utan ny lagstiftning att lagen inte alls skulle tillämpas generöst. Nu startade en destruktiv utveckling som gick allt fortare. För oss med statlig personlig assistans var det hittills värst hösten 2017, då nästan alla var nära att förlora den. Sedan dess har vi rätten till självbestämt liv på nåder medan läget är hopplöst för alla som redan förlorat den. För personer med personlig assistans beviljad av hemkommunen är läget ännu mer utsatt eftersom de inte skyddas av stoppet på tvåårsomprövningar.

 Jag ser inga som helst möjligheter att lagen återupprättas till den rättighetslag den var tänkt att vara utan omfattande lagändringar eller helst en ny LSS lag eftersom det är uppenbart att FK har inte några egna planer på att ändra tillämpningen. i STIL har gett förslaget på ny lag ”arbetsnamnet” LSS 2.0 och då måste även personkretsindelningen ändras i linje med Funktionsrättskonventionens artikel 19. Den måste på ett mycket tydligare sätt än idag vilken rätt till insatser vi har, vem som omfattas och vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att kallas personlig assistans.

 

Hade lagen tolkats och tillämpats som det var tänkt hade det inte behövts men erfarenheterna senaste decenniet avskräcker. Utan någon lagändring bestämdes att lagen inte alls ska tillämpas enligt intentionerna vilket ur demokratisynvinkel är en jätteskandal.

 

 


tisdag 20 april 2021

Den ”bortglömda” paragraf 4 LSS är en plus lag - sju år sen LSS 20 i Riksdagen

 När vi pratar om LSS, nämns i första hand paragraf 1 som handlar om de tre personkretsarna, paragraf 5-7 som handlar om målsättningarna med lagen – leva som andra, ett självständigt liv och goda levnadsvillkor, § 9 som beskriver vilka 10 insatser som ingår i lagen. För oss med personlig assistans givetvis även § 9a som beskriver de grundläggande behoven och är helt avgörande om vi ska få statlig assistansersättning eller inte. I det här blogginlägget ska vi titta lite närmare på en annan paragraf som också är mycket viktig men som sällan nämns, nämligen paragraf 4. Den är mycket viktig för den styr vilka rättigheter vi som är beviljad hjälp enligt LSS jämtemot andra lagar.

Själva paragrafen är kort och lyder så här:

4 § Denna lag innebär ingen inskränkning i de rättigheter som den enskilde kan ha enligt någon annan lag.

Alltså, vi som är beviljade någon av LSS 10 insatser har samma rätt till andra enligt hälso och sjukvårdslagen, SoL (Socialtjänstlagen) färdtjänst, hjälpmedel, ekonomiskt stöd mm. LSS är en s.k. plus lag, d v s en rättighetslagstiftning som tillkommit för att också tillgodose behov som tidigare lagar inte gör. Tillhör vi någon av de tre personkretsarna har vi dock rätt att söka hjälp enligt SoL om vi vill. Dock är som bekant ambitionsnivån i SoL mycket lägre än i LSS men det är inte så ovanligt att de ca 80 000 personer som är beviljade någon av de LSS 10 insatserna får hjälp även från Sol. Antalet personer beviljade personlig assistans är drygt 19000, knappt 14 000 via FK, resten hemkommunen. Den största LSS insatsen, mätt efter antalet personer som är beviljade insatsen är Daglig verksamhet

När LSS trädde i kraft finns ingen funktionsrättskonvention, lagen innebar enorma förbättringar. Samhällets ambitionsnivå för berörda personer höjdes kraftigt och en tidigare oerhört ojämn maktbalans mellan kommuner och berörda personer jämnades ut avsevärt. Lagstiftarna insåg att lagen måste bli en rättighetslag för säkerställa rättigheterna i lagen och den personliga assistansen finansierades i huvudsak av staten. Pluslags tanken är, anser jag helt i linje med en mycket grundläggande princip i Funktionsrättskonventionen – att hela tiden jobba för förbättringar.

Hur fungerar då den ursprungliga idén med LSS som en plus lag? Mycket dåligt, tyvärr. Försämringar sker överallt och då inte enbart LSS i allmänhet. Försämringarna drabbar praktiskt taget alla former av stöd till personer med funktionsvariationer – inte bara vi med personlig assistans eller annan LSS insats utan ALLA. Det handlar om ekonomiskt stöd, hjälpmedel, bostadsanpassning, bilanpassning, färdtjänst med mera. Allting är rakt emot den grundläggande principen i Funktionsrättskonventionen att uppnådda rättigheter inte får försämras. Därmed urholkas också idén med LSS som en plus lag. För att tala ”klarspråk”:

Vad har alla som drabbas av försämringarna för nytta av en plus lag som inte ger oss den rätt till hjälp hen behöver, samtidigt som andra rättigheter också urholkas? Allting som jag nämnde ovan måste fungera för att vi verkligen ska kunna leva självständigt i samhället.



Åren går fort, det har nu gått nästan exakt 7 år sedan jag deltog i det stora LSS seminariet LSS20 i Riksdagen som Veronica Hedenmark tog initiativ till. Vid det laget hade jag bloggat i drygt ett halvår och jag var ordförande i VIMPA. I samband med seminariet träffade jag Jonas Franksson vilket blev startskottet för ett allt djupare engagemang i STIL. Sammanfattar här några punkter från ett blogginlägg som hamnade om seminariet:

Vi fick lyssna på Thomas Hammarberg, expert på frågor som rör mänskliga rättigheter och FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, funktionshinderforskaren Barbro Lewin m.fl. Anna Hallberg berättade hur det är att vara förälder, samtidigt ha personlig assistans och hur viktig assistansen är för att tillvaron ska fungera. Elaine Johansson, Eva Nordin-Olsson och Sören Olsson berättade ur lite olika perspektiv hur det är att vara förälder till barn med stora funktionsnedsättningar och vad LSS betyder för dem. Och då inte bara den personliga assistansen utan även de andra stödformerna inom ramen för LSS-lagen. Sist ut av föreläsarna var Theresé Karlberg, verksamhetschef för personlig assistans på Försäkringskassan som mest talade om hur FK ska bli bättre i kontakterna med brukarna mm.

 

LSS20 avslutades med paneldebatten där jag var en av deltagarna, för min del var det debut för att sitta i en debattpanel. Nu skulle debuten ske i riksdagen så det var ju ingen mjukstart precis... Men jag kände mig aldrig särskilt nervös. Själv tycker jag det gick väldigt bra och jag fick fram det viktigaste - att om nu politikerna säger sig värna LSS krävs det handling inte bara vackra ord. Det är ni som sitter på makten att ändra lagen så att LSS intentioner återupprättas.

I övrigt blev det naturligtvis mycket fokus på Försäkringskassan. När Theresé Karlberg skulle förklara och försvara de allt hårdare bedömningarna hänvisade hon föga överraskande från domen i regeringsrätten 2009 som skapat ett prejudikat. Försäkringskassan måste som statlig myndighet följa ny rättspraxis hur lagen ska tolkas och tillämpas.  Barbro Lewin invände mot detta resonemang och menade att det visst finns utrymme för FK att tillämpa lagen generösare än vad man gör. Barbro menar bland annat att man inte kan använda en enda dom sedan tillämpa den på alla assistansberättigade eftersom det finns så många olika  funktionsnedsättningar.

 

 


Bild: Hela gänget som deltog i LSS 20 år samlade. Jag sitter tvåa från vänster. 

Slutligen Även om utvecklingen gick åt fel håll redan 2014 trodde jag verkligen inte att hela assistansreformen bara 3 ½ år senare skulle vara på gränsen till kollaps när jag satt i debattpanelen.



tisdag 13 april 2021

Vilka kryphål använder sig kommunerna av när de avslår rätten till personlig assistans vid omprövningar?

 Personer beviljade personlig assistans av hemkommunen som förlorar den vid omprövningar blir ett allt allvarligare problem runt om i landet. Ofta handlar det om personer som redan fått avslag från FK omprövningar men som fått ”respit” av hemkommunen. På hemmaplan har Jönköpings-Posten uppmärksammat det oerhört allvarliga problemet i ganska många artiklar. I jakten på att skära ner utgifter för personlig assistans har såväl staten som kommunerna visat sig vara mycket ”kreativa” i grenen ”hitta kryphål i rättighetslagen LSS” för att ge avslag. Kunskap är makt och i det här blogginlägget ska jag granska vad lagen faktiskt säger och vilka kryphål som kommuner runt om i landet antagligen använder.


Till att börja med kan vi konstatera att agerandet i vanlig ordning är allvarliga brott mot bland annat:

·   Den juridiska termen gynnande besluts negativa rättskraft,   d v s att beviljade hjälp och stödinsatser inte får försämras om det inte skett stora förändringar i behovet av hjälp och stöd från samhället.

·  Funktionsrättskonventionens viktiga princip att uppnådda rättigheter inte får försämras

·  Rätten i Funktionsrättskonventionens artikel 19 att vi har rätt att själva välja boendeform och inte tvingas in i t.ex. ett gruppboende mot vår vilja, samt att bara erbjuda gruppboende som alternativ till personlig assistans.


I Jönköpings kommun finns en gräns på 7 timmar/vecka i grundläggande behov för att bli beviljad assistans. Men oerhört viktigt – det är en gräns som kommunen har infört själv. Liknande gränser finns troligen i alla kommuner men de har inget lagstöd, d v s paragraf i LSS för att det måste vara så. En generös kommun skulle därför kunna bevilja personlig assistans om de grundläggande behoven, även enligt nuvarande praxis är mycket lågt.

Så är läget för Hanna som Jönköpings-Posten har skrivit om och som jag berättat om i ett tidigare blogginlägg. Hanna har gått hela vägen. Från att bli beviljad assistans av FK förlora den, bli beviljad assistans av kommunen för att till slut förlora den vid en omprövning. När JP skrev om Hanna framgick att Hanna har stora behov av hjälp vid av/påklädning, personlig hygien och matlagning.

Vad gäller omprövningarna är det i sig inget lagbrott eftersom omprövningsstoppet inte omfattar kommunerna. Däremot finns det inget så vitt jag kan bedöma som hindrar kommunerna att införa obligatoriska omprövningsstopp på egen hand. Något som inte är aktuellt runt om i landet.

 

Att hålla reda på alla paragrafer i LSS och Socialförsäkringsbalken kapitel 51 i huvudet klarar jag inte. Innan jag började skriva det här blogginlägget läste jag igenom de delar av LSS och socialförsäkringsbalken kapitel 51 som är aktuella. Jag tror mig ha hittat kryphålet de använder:

 

Det finns nämligen ingen paragraf som TVINGAR kommunerna att bevilja assistansersättning vid avslag, eller indragen assistans hos FK. Vi har möjlighet att söka visst - men kommunerna har inget KRAV enligt lag på att bevilja just LSS insatsen personlig assistans.

 

Inget lagkrav i LSS på att bevilja just personlig assistans vid avslag. Däremot bryter det givetvis grovt mot den centrala artikel 19 i konventionen. Enligt konventionen är rätten till personlig assistans central. Att t.ex. enbart erbjuda gruppboende som alternativ till personlig assistans vid avslag är helt enkelt inte tillåtet. Tyvärr rundar kommunerna helt enkelt konventionen därför att den inte är lag.

 

Varför finns det då ingen tvingande paragraf för kommunerna att bevilja personlig assistans vid avslag på assistans hos FK och omprövningar där behoven uppenbart är stora? Jag tror det finns flera del svar. Ett av dem är att lagen förutsågs tolkas och tillämpas generöst. Ingen tänkte 1993-94 på att dagens situation skulle uppstå. Ett annat skäl är att det, troligen varit mycket svårt att få in en sådan paragraf i lagen p.g.a. det kommunala självstyrets mycket starka ställning. Det är med stor sannolikhet långt ifrån självklart att det godkänts av lagrådet. Sen vidhåller jag med bestämdhet att det var ett stort misstag (medvetet?) att 2011 avskaffa LASS (Lagen om assistansersättning). Efter det har assistansen inte haft en egen lag utöver LSS utan fått ”samsas” i utrymmet med 9 insatser till i LSS + alla andra kapitel i Socialförsäkringsbalken.

 

Återigen visar det sig att när rättighetslagen LSS och MR ställs mot besparingsiver och det kommunala självstyret väger MR mycket lätt. Eller som en facebook vän skrev som jobbat som LSS handläggare i kommunen.

 Dessa beslut blir sårbara för dessa beslut grundar enbart på kommunens goda vilja. När kommunen måste prioritera om i sin budget vad händer då. Allt som inte är lag reglerat stryks.



 

fredag 9 april 2021

Försäkringskassan försöker vid omprövningar runda begreppet ”särskilt ändrade förhållanden”

 När assistansreformen hösten 2017 befann sig på randen till kollaps infördes ett stopp på tvåårsomprövningar av personlig assistans. Stoppet omfattar emellertid inte de som har sin personliga assistans beviljad av hemkommunen. Här finns alltså en djup orättvisa inbyggd i systemet som jag bloggat om tidigare.

Efter stoppet på omprövningar gjordes en ändring i socialförsäkringsbalken kapitel 51 som säger att omprövningar får endast göras vid ”särskilt ändrade förhållande”. Den fullständiga juridiska texten är följande § 11 och 13:

Upphör att gälla U:2018-04-01/ Rätten till assistansersättning ska omprövas sedan två år förflutit från senaste prövningen och vid väsentligt ändrade förhållanden.

11 § Lämnas assistansersättning till en försäkrad som har fyllt 65 år får omprövning ske endast vid väsentligt ändrade förhållanden.

12 §/Träder i kraft I:2018-04-01/ Rätten till assistansersättning ska omprövas i den utsträckning som denna rätt har minskat i omfattning på grund av väsentligt ändrade förhållanden som är hänförliga till den försäkrade. Lag (2018:122).

1 § 12 framgår också att även vid ett särskilt ändrade förhållanden är det bara den del som berör det ”särskilt ändrade förhållande ska omprövas – inte hela behovet.

Vad ska definieras som särskilt ändrade förhållanden? I lagtexten ges ingen närmare definition men för några år sedan när jag deltog i Ifa-s debattforum föreläste juristen Mathias Blomqvist bland annat om detta. Enligt honom är den mycket enkelt – tröskeln för att göra en omprövning är hög, Detta är helt i linje med den juridiska principen gynnande besluts negativa rättskraft, d.v.s. ett gynnande beslut får endast försämras om det skett mycket stora förändringar i behovet av hjälp och stöd från samhället.

Lagändringen innebär alltså att:

1)  Omprövningar får endast göras om det skett mycket stora förändringar vad gäller behovet av stöd och hjälp

2) Vid en omprövning ska endast den aktuella ändringen bedömas – inte hela behovet.


Ändå kommer nu allt fler rapporter att FK tänjer rejält på § 11 och 12 i Socialförsäkringsbalken. Detta genom att ompröva hela behovet – vilket då sker enligt gällande praxis. Följden blir att personer som egentligen skulle vara skyddade ändå förlorar sin assistans. Många är med all rätt upprörda. Det är även jag men tyvärr är det inte det minsta oväntat för mig. Även efter att tillägget i Socialförsäkringsbalken gjordes kände jag (sorligt nog) direkt – jag litar inte en sekund på att myndigheten verkligen skulle följa de nya paragraferna – vilket i nästa steg gjorde att jag fortfarande är livrädd för FK. Skulle aldrig våga söka fler timmar, även om det av någon anledning skulle behövas.

Vad säger då FK själva? I en intervju med Assistanskoll framförs bland annat följande av Andreas Larsson:

Det är i vissa delar oklart vad ”väsentligt ändrade förhållanden” innebär och det behöver förtydligas,

 Ja, jag tror att det skulle vara klokt med ett förtydligande. För att öka förutsättningarna för rätt förväntansbild och en förutsägbarhet.

 Ja, jag tror att det skulle vara klokt med ett förtydligande. För att öka förutsättningarna för rätt förväntansbild och en förutsägbarhet.

Angående vår rädsla:

 

 Jag kan bara uppmana den som har frågor eller funderingar kring sin ersättning eller en eventuell ansökan att gå in på vår hemsida att läsa om vad som gäller. Det går också bra att ringa oss.

 

Om att återuppta tvåårsomprövningar

 Eftersom behovet av assistans kan förändras över tid så tror vi att det skulle vara bra med en kontinuerlig uppföljning eller något liknande. Det är rimligt i ett system som är livsavgörande för väldigt många samtidigt som vi vet att systemet är utsatt för brottslighet. Vi tror också att det vore bra om en sådan uppföljning är lagstiftad så att det finns en tydlighet, förståelse och förutsägbarhet hos alla inblandade

 

Svaren är fulla av koder och antydningar vad FK verkligen är ute efter, d v s spara pengar. Begrepp som ”förtydligande”, ”förutsägbarhet” har dykt upp så många gånger gånger hos både FK och besparingsivriga kommuner. Innerst inne vet alla att lagtexten inte alls är otydlig vad gäller målet med insatsen personlig assistans. Och vad gäller begreppet innebörden med ”särskilt ändrade förhållanden” rekommenderar jag FK att på allvar sätta sig in vad begreppet innebär.

Hur går detta ihop med Funktionsrättskonventionen? Det går som vanligt inte alls ihop med konventionen, givetvis inte med LSS intentioner heller. Och som vanligt ”rundas” konventionen med att den inte är lag att svensk lag, d v s lagen enligt praxis är överordnade Funktionsrättskonventionen – trots att Sverige åtagit oss att följa den…


FK vill ha "förtydliganden"





onsdag 24 mars 2021

Skrämmande försämringar i sjukförsäkringen och aktivitetsersättningen

 Förra veckan hade Uppdrag granskning ett långt reportage om de allt värre missförhållandena som råder inom sjukförsäkringen. Situationen är så illa att jag vågar påstå att en av hörnstenarna i välfärdsstaten håller på att haverera. I vår interna assistansdebatt förs ofta diskussionen som att assistansen är en isolerad företeelse utan någon större koppling till vad som händer i välfärdssverige i övrigt. Jag hävdar å det bestämdaste att försämringarna i assistansen bara är en liten del, ett av många symptom på samma sak – nämligen att ambitionerna i välfärden har sänks och allra hårdast drabbas vi funkisar och sjuka människor, i synnerhet långtidssjuka. Att ambitionerna verkligen har sänkts är lätt att se. För 30 år sedan spenderade staten 7 % av BNP (d v s värdet av allt som produceras i Sverige) på socialförsäkringar, nu är siffran nere under 5 %. En ordentlig sänkning i ambitionsnivå och de i särklass största smällarna har riktats mot funkisar och sjuka personer.

 

I UG-s reportage fick vi träffa Marie-Louise Järlesand från Degerfors. Marie-Louise drabbades för 7-8 år sedan av en allvarlig magsjukdom och blev sjukskriven av Försäkringskassan. UG visade att det finns en rad läkarintyg som visar att den s.k. arbetsförmågan är helt nedsatt och det finns inga botemedel mot sjukdomen. Men 2018 insåg FK plötsligt att Marie-Louise visst har arbetsförmåga och ska söka det som kallas ”normalt förekommande på arbetsmarknaden” och sjukpenningen drogs in helt.

UG visade också att Marie-Louise är en av tiotusentals drabbade. Det är också stor skillnad på hur många som får avslag beroende på var i landet hen bor. En kommun i Norrland gick på något år från att vara sjukast i landet till ”friskast”. Tittar vi på ”historiken” bakom försämringarna i sjukförsäkringen löper de i stort sett parallellt med allt som hänt i assistansersättningen. Allt började 2008, ett år innan den första domen i dåvarande Regeringsrätten som på allvar började urholka assistansersättningen, nämligen domen om grundläggande behov (målnummer 5321-07). Det finns därmed ett nära samband.

Det som hände 2008 var att definitionen av arbetsförmåga skärptes och det infördes en bortre gräns hur lång tid hen fick vara sjukskriven, 300 dagar. Antalet avslag började att öka. Inför valet var ett av Socialdemokraternas vallöften att ta bort den bortre gränsen, den s.k. stupstocken. Det har också gjorts men så kom kom vi fram till den ödesdigra hösten 2015. Sverige gav skydd till ett stort antal desperata flyktingar från de mycket blodiga krigen i Mellanöstern men hur skulle de extra utgifterna betalas?

 Finansminister Magdalena Andersson förklarade skamlöst att assistansersättningen och sjukpenningen var ”prioriterade” besparingsposter. Det dröjde inte lång tid innan FK fock tunga besparingskrav även på sjukpenningen. Nu sattes ett mål på att det genomsnittliga antalet sjukdagar per person och år inte skulle överstiga 9 dagar. Resultaten lät inte vänta på sig. Antalet avslag på sjukpenning sköt snabbt i höjden, Besparingskraven införs alltså samtidigt som FK får order om att sänka utgifterna för assistansen.

Jag tycker det är oerhört fult agerat från regeringen att dels sätta flyktingarna mot assistansanvändare och sjukskrivna och dels ta bort den s.k. stupstocken för att sedan via regleringsbrev ge hårda besparingskrav till FK utan att den breda allmänheten får veta. Nu är det svårare än någonsin att bli beviljad sjukpenning. Alliansregeringens stupstock har bara ersatts av en större stupstock som för allt fler redan ”träder in” vid ansökan till FK.

 I UG-s program gör då ansvariga ministern Annika Strandhäll tafatta försök att försvara sig. OK, det är möjligt att hon inte trodde att besparingarna skulle bli så hårda men det är självklart. Ger regeringen order till FK att spara pengar så kommer det bli försämringar, d v s fler får avslag. Det visste givetvis både Annika Strandhäll och Magdalena Andersson. Hävdar de motsatsen är det ren lögn.

Nu kanske någon invänder att det hade varit lika illa om alliansregeringen vunnit valen både  2018 och 2022. Det är givetvis inte alls omöjligt men det spelar mindre roll här tycker jag. Sedan 2014 styrs Sverige av en S-MP regering. Ännu en gång - regeringen styr riket enligt Regeringsformen och är därmed ansvarig för alla de beslut som den fattar samt konsekvenserna av de besluten! Alliansregeringens yttersta ansvar upphörde när Fredrik Reinfeldt lämnade statsministerämbetet. Det betyder ändå inte att alliansregeringen är oskyldig. Som jag skrev ovan, försämringarna inleddes redan då.

Rätten till ekonomisk trygghet vid sjukdom är lika viktig som rätten till ett självständigt/självbestämt liv enligt FN-s kriterier.  Försämringarna är symptom på samma sak. Regeringen tycker dessa grupper har det för bra och kostar för mycket. För alla som värnar välfärden måste det vara oacceptabelt att sjuka människor behandlas så här.


Uppdrag gransknings reportage


Rätten till ett självständigt/självbestämt liv för personer som av olika anledningar behöver stöd från samhället motarbetas på en rad olika sätt. Alla försämringar i assistansen och resten av LSS är ett exempel, en annan är en allt hårdare ekonomisk offensiv mot personer som är beviljade aktivitets eller sjukersättning. Senaste åren har vi hamnat i något som liknas fritt fall, allra hårdast drabbad är aktivitetsersättningen (byter namn till sjukersättning vid 30 års ålder).

Dagen efter UG-s reportage läste jag en mycket deprimerande artikel i Heja Olika. Artikeln handlade om att ISF (Inspektionen för socialförsäkringar) undersökt vad som hänt de personer som förlorat aktivitetsersättningen. Det visar sig att många hamnat i en desperat ekonomisk situation – 40 % har tvingats söka försörjningsstöd hos hemkommunen. Vidare skriver ISF

”De unga personer som söker aktivitetsersättning har vanligtvis funktionsnedsättningar eller sjukdomar som påverkar den fysiska eller psykiska prestationsförmågan. Året efter avslagsbeslutet saknar många inkomst av arbete – 7 av 10 har låga eller inga inkomster och få studerar.

Undersökningen tyder på att det är en situation som för många kvarstår i flera år. Hälften har inte gått ut gymnasiet när de får avslagsbeslutet, vilket försvårar deras möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.”

Många av drabbade bor i LSS bostäder och tillhör de fattigaste invånarna i Sverige vilket FUB rapporterar om regelbundet. Ska vi verkligen ha det så här, ska vi nöja oss med att personer som i många fall aldrig kommer kunna ta ett ”normalt förekommande arbete” ska hänvisas till försörjningsstöd, d v s hjälp för att överleva, ha tak över huvudet men inte mycket mer än så på livstid? Svaret måste vara ett rungande nej hos alla som menar minsta allvar med att den generella välfärdsstaten verkligen ska omfatta alla, att personer med helt eller kraftigt nedsatt arbetsförmåga också har rätt till en trygg ekonomisk tillvaro.

Akut kris för aktivitetsersättningen



För någon vecka sedan hade jag en diskussion med en facebook vän hur många vi skulle kunna mobilisera i kampen mot alla försämringar. Skulle vi slå oss samman med andra grupper med anhöriga – alla som drabbas av försämringarna i LSS (ca 80 000 personer är beviljade olika LSS insatser + anhöriga), sjukvården, bostadsanpassning, bilanpassning, hjälpmedel, färdtjänst, alla ekonomiska stöd samt alla sjuka som drabbats och drabbas av FK skulle vi verkligen bli en kraft att räkna med. Allt hänger samman, allting är symtom på samma sak. Samhället har sänkt sina ambitioner. Vi anses kosta för mycket, vi har det för ”bra”.

 


onsdag 17 mars 2021

Mot alla odds – jag har fått min första vaccinspruta!

 Det var som sagt en riktig cirkus att få tag i intyget att jag och mina assistenter som visade att vi tillhör grupp 2 i vaccinationsordningen. Efter det gällde det att boka tid och det visade sig inte vara så lätt heller, även om jag här var inställd på väntetider p.g.a. vaccinbristen.

Nåväl, förra måndagen, d v s morgonen 8 mars ringde jag till vårdcentralen. Det dröjde ett dygn innan jag fick svar (hade ringt en gång till under eftermiddagen). Och när det väl kom var svaret nedslående. Akut brist på vaccin och någon ljusning var inte i sikte förrän, i bästa fall slutet av nästa vecka. Att försöka boka via nätet (Regionen har en specialsajt för LSS gruppen med anställda), var enligt sjuksköterskan lönlöst kommande vecka.

Jag försökte under tisdagen men det var totalstopp, på kvällen var hela sajten ur funktion. Det började kännas tröstlöst – kaos med intyget och nu jätteproblem att bara boka en tid… Efter frukost kommande dag, d v s i onsdags tittade jag igen – chansen att kunna boka en tid bedömde jag till max en procent. Men mot alla odds fanns faktiskt två platser lediga redan på torsdagen, d v s 11 mars. Jag trodde knappt det var sant, det var bara att boka så snabbt som möjligt.

Obs! Region Jönköping var under gångna veckan uppe i riksmedia (Sveriges Radio) som ett exempel på en av många regioner med mycket stora problem i bokningssystemet.

Själva vaccinationen 11 mars gick bra. Det var inga väntetider och biverkningarna har varit relativt milda – feber en dag är inget att klaga på när man vet vilken potentiellt farlig sjukdom vaccinet ska skydda emot. När jag väl fick tid fungerade det faktiskt mycket bra. Jag har också fått datum för en andra spruta, 20 maj. Ljuset i slutet av tunneln syns nu.

Jag har många synpunkter kring den svenska Coronastrategin men den nuvarande bristen på vaccin är inte regeringens fel. Det beror på att leverantörerna inte lever upp till det de har lovat och konkurrens mellan länderna om vaccinen och diverse byråkratiska internationella hinder. Jag har svårt att hänga med i alla turer. En mycket tråkig bieffekt av det här är att det i dagsläget faktiskt är ett lotteri om man får en spruta eller inte när vi vill boka tid. Jag hade bara en enorm tur som hittade en tid. Så ska det inte gå till vid en ordnad vaccination av befolkningen.


När det gäller problemen med intygen att jag tillhör grupp 2 är det emellertid inget vi kan skylla på omvärlden. Jag insåg snabbt att jag inte var ensam och att problemet fanns på många andra håll i landet. En Facebook vän skrev t.ex. att i Linköpings kommun hade ingen privat anordnare fått intyget... I mina hemtrakter verkar problemet vara att små anordnare har trillat mellan stolarna. Jag kan köpa att sådana misstag begås men jag godtar aldrig att ingen vet någonting på vare sig kommun eller Region när man ber om hjälp.

Varför har det blivit så då? Här i Jönköping verkar det uppenbart att kommunikationen mellan Regionen och kommunen inte fungerat. Det faktum att min LSS handläggare i kommunen hänvisade till Försäkringskassan bevisar det tycker jag. Och då är vi tillbaka till ett problem som är mycket större än de problem jag själv hade för att få ett intyg. Den decentraliserade modellen vi har med ett otydligt ansvar mellan regeringen, dess myndigheter, Regioner och kommuner lämpar sig väldigt illa för att hantera pandemier. Att sådana här problem uppstår är därför inte förvånande, det är kanske t.om nästan oundvikligt. Jag har funderat på hur det skulle kunna fungera bättre med i det här fallet intygen. Förutsätter här att vi har den modell vi har – personligen tror jag sjukvården hade fungerat mycket bättre om den haft staten som huvudman.

Min slutsats blir att det inte är så enkelt man kan/vill tro, utifrån den decentraliserade modell vi har.  Den enklaste lösningen jag kan komma på är att IVO som beviljar alla tillstånd för anordnarna också hade skickat intygen. Problemet är att IVO inte bedriver sjukvård och har därför inte befogenhet. Samma sak gäller FK. Det intyg vi får är kommunen bara mellanhand, mallen har kommunen fått från Regionen. Skulle man inte kunna tänka sig att IVO tar hjälp av Socialstyrelsen som mellanhand? Problemet här blir att den hårda sekretessen mellan olika myndigheter troligen omöjliggör en sådan lösning. Hälso och sjukvårdslagen är ett annat hinder som tydligt fastslår att det sjuk och hälsovården är Regionernas ansvar.

Min slutsats blir att det är väldigt svårt att hitta ett bra system där ingen kommer i kläm. Återigen ställer det kommunala självstyret, som även omfattar Regionerna till problem som hade gått att undvika med en huvudman.


Lösningen då: Bort med den decentraliserade modellen. Om vi hade haft ett system som i Storbritannien där sjukvården är ett tydligt statligt ansvar via hälsovårdsmyndigheten NHS (National Health Service) hade alla anordnare kunnat vända sig direkt till en myndighet för att få intyget. Det hade troligen fungerat mycket bättre, även för små anordnare. Förutsatt att förslagsvis IVO informerar alla anordnare vad som gäller. Då hade både vi och myndighetssverige dessutom sluppit olika mellanled mellan utförarna av intygen och assistansanordnarna.


* Även i en modell jag skissade på nyss hade det, så vitt jag kan bedöma krävts en grundlagsändring för att IVO själva skulle kunna kunna skicka intygen till anordnarna. Och en grundlagsändring är ingen snabb procedur, det krävs två riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan.