Klart nu - kraftigt försämrat högkostnadsskydd för läkemedel

 Nu är det definitivt klart. Regeringen kommer att lägga fram en proposition till Riksdagen för att besluta en kraftig försämring av högkostnadsskyddet för läkemedel. Tidigare har taket höjts enligt ett index vilket skulle ge ett tak på receptbelagda läkemedel 2900 kr för 12 månader 2025. Nu vill regeringen istället höja taket till hela 3800 kr istället, det är en höjning med hela 31 % över den indexerade höjningen. Finns det någonting som kan stoppa ökningen nu? Nej, det kan jag inte se eftersom samtliga Tidöpartier står bakom den planerade höjningen. När höjningen fortfarande bara befann sig på utredningsstadiet skrev jag i januari följande i bloggen.

Försämringen drabbar givetvis alla personer som är beroende av läkemedel men slår som vanligt allra hårdast mot grupper med tunna plånböcker. Här hittar vi förutom låginkomsttagare generellt t.ex. låginkomstpensionärer, långtidssjuka m.fl. och givetvis många personer med olika orsaker till stora livslånga funktionsnedsättningar - som är kraftigt överrepresenterade i "fattigdomsligan". Hur är det för personer med försörjningsstöd – samhällets sista skyddsnät? Om jag förstår regelverket rätt så avgör hemkommunen rätten till gratis eller nästan gratis mediciner efter utredning.

Kritiken från oss funkisar, patientföreningar, pensionärer och även många myndigheter har varit mycket hård. SKR (Sveriges kommuner och Regioner) skriver i sitt remissvar bland annat:

1. SKR ser tydliga hälsomässiga som fördelningspolitiska risker med att skjuta över en större del av kostnaderna på de enskilda individer som behöver läkemedel. Förslaget kan ha svårförutsägbara och sannolikt negativa konsekvenser.
2. En noggrann uppföljning är mycket angelägen. Särskilt angeläget blir det att följa upp i vilken utsträckning förändringen påverkar uthämtningen av läkemedel för individer med begränsad betalningsförmåga.

Själv trodde jag ändå det fanns en hyffsad sannolikhet att regeringen efter all kritik skulle backa lite grann i alla fall men så blir inte fallet. Det är provocerande att höra ansvarig minister Acko Ankarberg Johansson prata om att regeringen ”lyssnar på kritik från ”remissinstanserna” – det är precis det regeringen inte gör. Samtidigt presenterar regeringen en satsning på att patienter och anhöriga ska få bättre stöd för ideellt engagemang. Låter lovvärt men klingar falskt för mig eftersom beskedet sammanfaller med det mycket beska beskedet om läkemedelsskyddet. Försök till att avleda ilskan från beskedet om läkemedlen?

 

Naturligtvis handlar det här – som vanligt om att staten vill spara pengar. Regeringen beräknar att försämringen kommer spara sammanlagt drygt 5 miljarder kr 2026-2027 på utgiftsposten högkostnadsskydd för läkemedel. Blir det här verkligen en besparing för den offentliga sektorn som helhet? Jag säger med 99 % säkerhet nej, utgifterna kommer att öka! Det kommer att göra det därför att många inte kommer att ta sina mediciner med mer sjukhusbesök. Vad som däremot kommer ske är en överflyttning av utgifter för sjukvårdsrelaterade utgifter från staten till Regionerna.

 

Vi i funkisrörelsen kan tillsammans med långtidssjuka och pensionärer inte acceptera den här stora försämringen. Utöver detta staplas försämringarna på varandra för personer med stora funktionsnedsättningar. Utan att ens nämna LSS har vi låga höjningar av sjuk och aktivitetsersättning, extra beskattning på låga inkomster (”funkisskatten”), mer och mer avgifter för hjälpmedel, högre färdtjänsttaxor etcetera. Sen har inflationen börjat ta fart igen även om jag inte lägger all skuld på Rosenbad där – finns mängder med delförklaringar. Regeringen påtalar att t.ex. sjuk och aktivitetsersättningen höjs. Det stämmer men bara med 2,6 % och är småpotatis jämfört med lavinen med utgiftsökningar på andra håll.

 

Anm: Funkisskatten” uppstår när personer beviljade sjuk eller aktivitetsersättning inte får ta del av jobbskatteavdragen.

Läkemedelsförsäkringen måste vara hållbar säger regeringen, d v s kostnaden får inte rusa iväg ”okontrollerat”. Det är sant att statens utgifter ökar snabbt, 2023 var det 46 miljarder kr – jag har ju studerat nationalekonomi på grundnivå och inser att det är mycket pengar. Kostnadsökningen beror delvis på att befolkningen blir allt äldre och dels att det händer väldigt mycket inom läkemedelvetenskapen vilket är en fantastisk utveckling. Nya preparat lanseras ständigt men är ofta – mycket dyra. Allt tyder därmed på att utgifterna för staten kommer att fortsätta stiga ganska snabbt åren och decennierna som kommer.

På kort sikt är det minsta vi kan kräva en kompensation för ökade utgifter vilket inte är svårt att ordna med lite god vilja (t.ex. slopad ”funkisskatt”) jag vill inte bara vara en kritiker som bara klagar, det behövs lösningar också om nu regeringen insisterar på att höjningen är absolut nödvändig.

 På lite längre sikt måste vi ändå se över hur läkemedelsförsäkringen ska finansieras – det är en oerhört viktig del av välfärdsstaten. När jag bloggade om detta ämne i januari nämnde jag att en lösning skulle vara att Regionerna delfinansierar läkemedlen med staten. Men det är ingen optimal modell när jag tänker efter. Vad som måste göras till att börja med är att granska hur prissättningen går till i förhandlingarna mellan företag och staten – betalar staten rejäla överpris och hur mycket i så fall?

 

Vi vet med 100 % säkerhet att det är en mycket lukrativ bransch som genererar mycket stora vinster till aktieägarna. Ett exempel är danska Novo Nordisk som med sina nya bantningsmediciner har ökat vinsten så mycket att börsvärdet fjolåret steg så mycket att värdet på samtliga aktier var högre än hela Danmarks årliga Bruttonationalprodukt och högst värderade företaget i Europa Hur många miljarder går det att få ner statens kostnad med lägre priser och intäkter företagen utan att vi påverkas alls?¨

 

 Under vintern presenterade Socialstyrelsen en rapport om sammantaget mycket omfattande användning av läkemedel bland LSS berättigade. Allra värst är situationen på gruppboende där även överdosering av mycket starka preparat är vanligt. Visst, jag ifrågasätter inte alls att många personer behöver många läkemedel (själv äter jag två mediciner på livstid) men ser vi till alla receptbelagda läkemedel som skrivs ut till dryga 10 miljoner invånare - är det verkligen nödvändigt? En nära anhörig till mig som jobbar i segmentet hälsosam livsstil svarar definitivt nej. Stora besparingar hade lätt kunnat göras med en sundare livsstil i befolkningen som helhet som hade frigjort stora resurser till de stora behoven. 

FUB föreslår att LSS gruppen ska undantas. Är mycket tveksam att det är rätt väg att gå. I så fall kommer andra grupper också att ropa på berättigade krav på undantag med potentiellt uppslitande konflikter om vem som ska rätt till undantag. Målet måste vara så låga avgifter som möjligt med de med stora behov och (vilket mycket ofta sammanfaller) låga inkomster – med eller utan LSS insatser.

Funktionsrättsrörelsen regeringen lyssnar inte

Sen finns det också olika sätt att kompensera för försämringar som läkemedelsskyddet och som jag tror är en viktig delkomponent parallellt med krav på låga avgifter framöver för att skydda oss när statens utgifter för läkemedel kommer att öka – troligen snabbt. Jag nämnde innan att ta bort funkisskatten. Andra sätt är att rakt av höja aktivitetsersättningen/sjukersättningen, bostadstillägg rejält och rensa upp ordentligt i den allt tätare djungeln med diverse olika avgifter på hjälpmedel, hemsjukvård etcetera.

 Och så givetvis också ge stöd till de som kan arbeta efter egen förmåga. Att de känner att ekonomin verkligen förbättras och trygghet att ekonomin inte slås i spillror om den s.k. arbetsförmågan försämras. Och självklart utan förakt för de som faktiskt inte kan arbeta.

Som systemet är utformat nu skrämmer det folk till att ens försöka arbeta - just efter sin förmåga. Vilket i förlängningen garanterar livslång fattigdom. 

Nya domar om återbetalningar, rädsla för Försäkringskassan och Regeringsformens rättigheter

 Det händer oerhört mycket nu i nyhetsflödet som handlar om återbetalning av assistansersättning. Maria Anderssons desperata situation med återkrav på nästan 1,2 miljoner kr har fått mycket uppmärksamhet. Under senvintern har det också kommit hela tre domar i Regeringsrätten som handlar om återkrav i regeringsrätten. Jag tycker domarnas slutsatser är granska röriga men de viktigaste punkterna är:

·  Huvudregeln är att anordnaren är återbetalningsskyldig. Ändringar som kan påverka assistansbehovet ska anmälas till Försäkringskassan. Det räcker med ändrade förhållanden – inte väsentligt ändrade förhållanden.

 

·  Anordnaren är dessutom skyldig att ha mycket goda kunskaper om de assistansberättigades funktionsnedsättningar och liv.

 

· Det finns ingen bortre gräns för hur långt tillbaka i tiden återkrav kan göras – teoretiskt ända till assistansreformens tillkomst 1994.

Det finns emellertid ett antal undantag från den generella regeln om att anordnaren blir återbetalningsskyldig. Assistansanordnaren kan t.ex. i avtalet med den assistansberättigade komma överens om att assistansersättningen först betalas ut till berörd person. I sådana fall blir det enbart den assistansberättigade som är betalningsansvarig. Samma sak gäller om Försäkringskassan anser att berörd person begått kriminella handlingar.

 

Många är redan mycket rädda för återkrav från Försäkringskassan och oron för oss kommer inte minska av det här. Jag vidhåller ändå att vi sitter relativt säkert med följande omständigheter uppfyllda:

 

·  Vi ligger lågt och lever det liv vi gör just nu enligt beslutet från Försäkringskassan eller hemkommunen.

·   Vi använder alla assistanstimmar som vi är beviljade under avräkningsperioderna var sjätte månad. Sker inte det tror jag sannolikheten är mycket stor att Försäkringskassan snabbt kommer att börja gräva i orsakerna varför alla timmar inte använts med förutsägbara konsekvenser för oss.

 

Rädslan för Försäkringskassan lägger sig som en tung filt över alla assistansberättigade och vad vi faktiskt vågar göra med vår assistans om det ligger utanför utredningsbeslutet. Jag är själv livrädd för Försäkringskassan och ska nu med tre exempel belysa hur stor min rädsla är för att Försäkringskassan ska hitta ett väsentligt ändrat förhållande. Dra in assistansen och kräva återkrav.

 

Engagera sig mer i föreningslivet. Låt oss säga att Ifa-s valberedning hör av sig och undrar om jag vill efterträda Sophie Karlsson som ordförande. Hade jag tackat ja – bortser här från hälsostatus och liknande. Svaret är ett definitivt nej. Jag hade sagt att jag är hedrad av att få förfrågan men jag vågar helt enkelt inte tacka ja. Jag är jätterädd att FK ska se detta som ett väsentligt ändrat förhållande och dra in på assistanstimmarna.

 

Politiskt engagemang. Jag har flera gånger fått förfrågan om jag inte ska engagera mig partipolitiskt. Har känts lockande ibland men har ändå bestämt mig för att inte ge mig in i partipolitiken. Och nu – det är inte aktuellt överhuvudtaget av samma anledning som jag hade sagt nej till Ifa. Jag jobbar deltid för STIL men har en annan assistans anordnare som ni vet så att eventuellt efterträda min gode vän Jonas Franksson är inte aktuellt av detta skäl. Tyvärr hade svaret blivit detsamma som till Ifa vid en hypotetisk förfrågan.

Karriär som paraidrottare. Nästa år fyller jag 50 år och är ingen ungdom längre. Jag är emellertid mycket sportintresserad med fotboll och friidrott som favoritsporter. Men om jag hade varit 25-30 år yngre. Hade jag kunnat tänka mig en karriär som paraidrottare? Under rådande omständigheter med en dysfunktionell lag med även hot om återkrav är återigen svaret ett mycket sorgligt och bestämt nej.

Vad krävs för att jag skulle kunna våga ta nämnda steg, vad krävs för att jag skulle känna mig trygg att Försäkringskassan inte ger sig på mitt assistansbeslut? Jag hade inte nöjt mig med mindre än ett brev från FK som intygar detta och det brevet ska vara undertecknat av generaldirektören.

* *  I debatten hittills har vi framförallt fokuserat på rädsla och orimliga konsekvenser för både oss själva och assistansanordnare. Det är illa nog- så här är det inte tänkt att assistansreformen skulle fungera. Och det är inte förenligt med FN-s definition av personlig assistans heller.

 

Jag menar ändå bestämt att vi måste bredda kritiken. Ytterst handlar detta om inget mindre än vår rätt att utöva de demokratiska rättigheter som är inskrivna i Regeringsformen, Sveriges viktigaste grundlag. Dessa rättigheter listas i kapitel 2 och inkluderar bland annat rätten till åsikts och religionsfrihet, rätten att kunna organisera och delta i politiska livet, föreningar etcetera. Långtgående rättigheter angående yttrandefrihet finns också inskrivna i yttrandefrihetsgrundlagen.

 

Alla dessa rättigheter förutsetts hela Sveriges befolkning ha rätt till – utan negativa konsekvenser i form av indragna rättigheter, mm. När vi blir rädda för att inte fullt ut kunna ta del av detta p.g.a. rädsla för en statlig myndighet innebär det de facto en reducering av att de fri och rättigheter som listas i Regeringsformen. Vi måste gentemot staten ställa frågan på sin spets:

 

Vad ska väga tyngst? Rättighetslagens LSS intentioner enligt § 5-7 och Regeringsformens rättigheter att utan rädsla för indragna assistanstimmar och återkrav engagera sig i föreningslivet, politiskt etcetera - eller statens rätt att dra in personlig assistans vid påstådda "väsentligt ändrade förhållanden" vid sådana aktiviteter...?

 

De demokratiska rättigheterna var också mycket viktiga även tidigare eftersom underrepresentationen bland funkisar är mycket stor i de folkvalda församlingarna – Riksdag, Regioner och kommuner. De blir ännu viktigare nu när rädslan breder ut sig i för att bli av med personlig assistans.

 

Poängteras här att återupptagen omprövning p.g.a. väsentligt ändrade förhållanden oftast innebär omprövning av hela behovet av personlig assistans.

 

Maria Anderssons desperata situation del 2

 Fortsätter granskningen kring Maria Anderssons astronomiska återkrav och Vilda Western som råder kring en allt mer absurd återbetalningsvärld.

Vi ger oss inte, jag orkar kämpa på tack vare mina anhöriga – mamma Mona, pappa Roger och min syster Kajsa – min gode man och assistenter, min 11-åriga hund Dessa är också ett stort stöd och en fantastisk vän som är så viktig för mig.

Maria Andersson, 34 år och beviljad personlig assistans

Hur hade jag reagerat om jag får ett brev från Försäkringskassan där jag måste betala tillbaka assistansersättning på drygt 1,15 miljoner kr? Förmodligen hade det känts som världen rasat samman – totalt. Det är ett sådant besked Maria Andersson från Karlsborg har fått. Marias desperata situation har uppmärksammats av många och som Jag skrev om det i förra blogginlägget. Sedan dess har jag läst på mer i olika media och anser mig nu vara väl insatt. Tittar vi på ytan tycker jag Marias fall kan sammanfattas så här:

Maria har hamnat emellan stolarna där tillämpningen för rätten till personlig assistans, vad som ska anmälas som väsentligt ändrad förhållande, vem återkraven ska riktas emot, förhållandet mellan arbetsförmåga och rätten till sjukersättning och bristande dokumentation från Försäkringskassan om info från Maria - FLYTER SAMMAN.

Tittar vi Marias situation mer på djupet tycker jag vi bevittnar ett ovärdigt och förnedrande system med noll rättssäkerhet där i princip vem som helst riskerar att få stora återkrav på mycket bristfälliga grunder.

Orsaken till återbetalningskravet går tillbaka ända till 2014. Maria jobbade då deltid men blev utbränd och har efter det varit beviljad 100 % sjukersättning. 2024 öppnade Försäkringskassan en utredning efter att Maria bytt assistansanordnare. FK ansåg då att assistansbehovet sedan avslutat jobb 2014 var knappt två timmar/dygn mindre än vad Maria var beviljad (dygnet runt assistans) Därmed hade, enligt Försäkringskassan en summa på närmare 1,2 miljoner kr mycket betalats ut som Maria inte var berättigad till. Den utlösande händelsen till att FK utredde Maria igen var av allt att döma bytet av assistansanordnare. FK gick bakåt i tiden och ansåg att det saknades besked om att anställningen avslutats. Med myndighetsspråk:

Maria Andersson hade underlåtit att meddela staten att det fanns ett väsentligt ändrat förhållande Att Maria meddelat enheten för aktivitets och sjukersättning att anställningen avslutats biter inte berättar mamma Mona. Både Maria och Mona anser med all rätt – att det är fullständigt absurt att man ska behöva ringa till olika avdelningar inom Försäkringskassan för att – enligt FK göra rätt.

Enligt Socialförsäkringsbalken kapitel 51 krävs sedan 2018 att det föreligger just ett väsentligt ändrat förhållande för att göra en omprövning Vad är då ett väsentligt ändrat förhållande? Det definieras inte närmare i lagtexten. Men i samband med ett Ifa möte 2019 om jag minns rätt på årtalet berättade en LSS jurist om just det begreppet. Innebörden enligt juristen var glasklar.

Väsentligt ändrat förhållande innebär att det måste skett mycket stora ändringar i behovet av hjälp och stöd för att man ska kunna återuppta en omprövning. Inget av det som kommit fram här kan klassas dit. Det kan inte vara ett väsentligt ändrat förhållande enligt riktig definition att en person med så stora hjälpbehov som Maria slutar jobba. Tvärtom borde det i den logiska världen istället vara ett bevis på att behovet av hjälp och stöd snarare ökat eftersom Maria inte klarade av att jobba.

När man läser om Mara Anderssons livssituation. Skulle jag framöver ens våga byta assistansanordnare? Det räcker ju tydligen för att FK ska vända in och ut på livssituationen för att hitta någon diffus anledning på återkrav. Svaret är jag vet ärligt talat inte. Trots att rätten att kunna byta anordnare är jätteviktig. Om jag var livrädd för Försäkringskassan innan så är jag ännu räddare nu…

Vi ger oss inte - Maria och mamma Mona

För mig handlar fallet om mycket mer än bara Marias tragiska livssituation, oklart hur många fler som sitter i samma sits men de är många. Hela systemet med återbetalningskrav är milt uttryckt dysfunktionellt. Konstaterade redan i förra blogginlägget att inte ens Ifa vet vad som avgör om återkraven riktas mot anordnaren eller den assistansberättigade och vi själva får ingen information om vad som är ett väsentligt ändrat förhållande som ska anmälas. Rena Vilda Western råder.

Obs! Anmäla ”väsentligt ändrat förhållande” betyder idag ofta om inte nästan alltid att hela behovsbedömningen görs om – helt emot vad lagtexten säger.

Koncentrerar vi oss sedan på enbart återkrav mot assistansberättigade blir situationen ännu värre. Försäkringskassan anser sig tydligen ha makt att försätta ofta redan fattiga människor i livslång skuld till staten. Tittar vi på Marias fall och tillfälligt tar på oss Försäkringskassans glasögon så finns det en viktig information som vi inte har tillgång till – nämligen vilken anordnare Maria hade 2014-2024. Vi vet bara att hon bytte anordnare 2024

Varianten egen arbetsgivare skiljer sig på flera viktiga punkter från en vanlig anordnare – privat företag- kooperativ, kommunen. En egen arbetsgivare har samma arbetsgivare ansvar som ett privat företag eller Kooperativ men är lagtekniskt ingen näringsidkare. Det betyder dels att den egna arbetsgivaren inte får gå med vinst och måste betala tillbaka eventuellt överskott efter varje avräkningsperiod. Frågan om eventuell återbetalning ska riktas mot anordnaren eller den assistansberättigade blir ointressant – det är alltid den egna arbetsgivaren som blir återbetalningsskyldig. Utifrån den information som vi har tillgång finns dock inget som säger att Maria var egen arbetsgivare tidigare.

Att eventuell återbetalning enbart riktas enbart mot den egna arbetsgivaren eller om det är uppenbara fall av bedrägeri är således inget konstigt Men hur är det då med andra assistansberättigade, det stora flertalet? Ja, svaret blir ju att FK kan rikta återkrav även mot dem. Och här börjar det bli riktigt rörigt. För att försöka bena ut vilken juridik som ligger till grund har jag mailat flera frågor till en advokatbyrå om återbetalningar som meddelat att svar kommer om några dagar. Men det som sker i Marias och många andras fall är i praktiken – som jag ser det:

1) Vi blir återbetalningsskyldiga på pengar som aldrig passerar privat bankkonto.

2) Eftersom all utbetald assistansersättning räknas som en intäkt för anordnaren blir vi återbetalningsskyldiga på pengar som betalats ut som intäkt till någon annan – d v s assistansanordnaren.

Och då säger jag. Det är möjligt att jag missar något i juridiken men själv undrar jag verkligen – hur är det möjligt att bli återbetalningsskyldig på pengar som betalas ut till någon annan? Blir intressant och se vad svaren från juristen blir. Jag kommer att publicera dem i bloggen, Nästa vecka skriver jag en krönika för Assistanskoll med temat återbetalningar. Och då känns det bra som förberedelse att få svar från kunniga LSS jurister på ett antal viktiga frågor.

Och finns det för övrigt någon annan grupp i samhället som kan bli skyldig staten miljonbelopp på pengar som betalats till någon annan? Jag tror inte det och vad säger det om tryggheten för oss som är beroende av personlig assistans? Min slutsats är att vi är oerhört utsatta så länge det inte mycket tydligt regleras vad som är ett väsentligt ändrat förhållande, vad staten kan begära återkrav på vem och (bortsett från uppenbar kriminalitet som bedrägerier) hur långt tillbaka återkrav kan göras.

* En mycket viktig skillnad i utbetalningen av sjukpenning, vård av barn, bostadstillägg, sjukersättning med mera jämfört med assistansersättning. Förutom att beloppen är mycket lägre för varje ärende råder det ingen tvekan men som mottar transaktionen – pengarna går direkt till personens bankkonto.

Återbetalning av assistansersättning och den oroliga omvärlden

 Maria Andersson från Karlsborg. 34 år har en CP-skada och har varit rullstolsburen hela livet. Maria har stora behov av hjälp dygnet runt och som så många andra med CP skador genomgått ett antal stora operationer. Precis som hela min ryggrad är Marias ryggrad också stelopererad.

Vi ger oss inte, jag orkar kämpa på tack vare mina anhöriga – mamma Mona, pappa Roger och min syster Kajsa – min gode man och assistenter, min 11-åriga hund Dessa är också ett stort stöd och en fantastisk vän som är så viktig för mig.

Maria Andersson

Nu har Maria drabbats av mycket stora återbetalningskrav från Försäkringskassan som anser att Maria 2014-2024 fick 1,2 miljoner kr för mycket i assistansersättning som staten vill ha tillbaka. Det är en lång historia som grundar sig i att Maria arbetade 2014 men blev utbränd och beviljades aktivitetsersättning istället (byter namn till sjukersättning vid 30 års ålder). FK ansåg att Marias behov av handräckning hade minskat efter avslutat jobb vilket resulterar i en sänkning av beviljade timmar från dygnet runt till 22 timmar och 16 minuter. Över 10 år anser FK att det motsvarar 1,2 miljoner kr.

1,2 miljoner kr är väldigt mycket pengar även för vanlig medelklass. För personer som Maria som lever på sjukersättning utan egna tillgångar är det en ofattbar summa pengar som staten vill ha tillbaka. Hur ska då Maria någonsin kunna betala tillbaka detta? Försäkringskassan har visat upp sin sämsta sida och krävde att pengarna ska vara återbetalda senast 22 januari 2025 – inte ens en långsiktig avbetalningsplan accepterades. Efter förfallodatum tillkommer dessutom ränta… 

Blir det här inte löst blir Maria i praktiken en skuld slav livet ut. Maria är ett av många exempel på personer där Försäkringskassan kräver tillbaka väldiga belopp i assistansersättning. Det är inte ovanligt att stora återkrav även ställs på anordnare. Och det gjorde att jag började fundera. Vad är det som gör att staten ibland riktar återkraven mot anordnaren och ibland mot den assistansberättigade, hur ser regelverket ut? Det var inte lätt att bena ut så jag ringde till Ifa för att höra om de visste hur det ligger till? Svaret blev att inte ens Ifa kan ge klara besked, så oklart är regelverket…

Återbetalningsvärlden är uppenbart en oreglerad djungel vad gäller vem som är betalningsansvarigansvarig – anordnaren eller den assistansberättigade. Och i en sådan värld är personer som Maria utan ekonomiska muskler bakom sig oerhört utsatta för statligt godtycke.

Maria är skyldig FK 1,2 miljoner kr

*  I det förra blogginlägget lyfte jag fram flera exempel på positiva nyheter senaste tiden. Det är viktigt att göra men parallellt översvämmas vi med diverse negativa nyheter.

För ungefär en månad sedan bloggade jag om hur svårt det är att lyfta mjuka frågor som personlig assistans i en samhällsdebatt som helt präglas av Ukrainakriget/Nato, gängvåld och Donald Trump. Luftade även idéer hur vi ska göra för att nå fram till makthavarna.

 Utifrån senaste utvecklingen i världspolitiken känns det nu ännu svårare. Efter Trump och vicepresident JD Vance utspel om att USA ska prioritera ner försvaret av Europa så är det tyvärr övertydligt att en lång tid framöver kommer frågan om en fungerande assistansreform och andra funkisfrågor att vara en icke fråga i samhällsdebatten. Jag skriver inte det här för att jag vill ge upp men den utveckling vi bevittnar är sannerligen inte optimistisk. Det blir ännu mer Trump, Trump framöver och mindre, mindre till annat än försvaret.

Nu är inte den här bloggens syfte att analysera närmare vad Vladimir Putin och Donald Trump sysslar med. Likväl spelar deras agerande indirekt stor roll över våra liv.  Två personer med värderingar som står mycket, mycket långt ifrån funkisrörelsens syn på ett inkluderande samhälle, antirasism, respekt för alla minoriteter etcetera.

Det är nu uppenbart att alla Europas länder återigen kommer att öka sina försvarsutgifter kraftigt. Man kan tycka att för mycket pengar går till försvaret men det är så den krassa verkligheten ser ut. Mer till försvaret, mindre till annat.

Assistansreformen dras med tre grundläggande problem.

·        Tillämpning av lagen som inte alls är förenligt med lagens intentioner

·        Otillräcklig finansiering.

·        Delat huvudmannaskap

Till det kommer också välfärdskriminalitet som definitivt inte ökar finansdepartementets vilja att öppna plånboken. Spelar ingen roll här i Finansdepartementet att de allra flesta anordnarna sköter sig bra.

Allt detta måste lösas om reformen ska fungera igen. Vi kan på papperet ha nya tillämpningar men det kommer inte hjälpa om det inte tillförs mycket mer resurser = pengar. Och omvänt, bara pengar räcker inte utan nya tillämpningar. Och ensam huvudman – staten förutsätter också mer pengar från finansdepartementet.

Det mycket oroliga läget i omvärlden, helt utanför regeringens kontroll leder inte bara till att vi hamnar i bakvattnet vad gäller prioriteringar – de faktiska resurserna till annat än försvaret minskar också. Förra veckan såg jag en debatt i SVT-s Aktuellt mellan finansminister Elisabeth Svantesson och Socialdemokraternas Mikael Damberg. Debattämnet var:

Varifrån ska vi hämta alla pengar för att finansiera ännu större försvarssatsningar?

Något konkret svar fick vi inte från någon deltagare. Finansministern hoppades att högre tillväxt skulle betala mycket av satsningarna kombinerat med ”omprioriteringar” – oklart av vad. Mikael Damberg pratade om någon extra skatt och ett EU- förslag om gemensam upplåning av EU-s medlemsländer som ännu så länge bara finns som ett mycket luddigt förslag.

Givet läget i omvärlden så ska jag inte kritisera Ulf Kristersson för försvarspolitiken – alla regeringar gör likadant och det blir ingen skillnad med en S ledd regering. Jag sörjer ändå att så mycket pengar nu går till kanoner som istället hade kunnat satsas på en allt mer svältfödd välfärd eller upprustning av vägnätet och järnvägsnätet istället. Och de pengar som krävs för att få ordning på assistansreformen känns mer avlägsna än någonsin och därmed även nya behovsbedömningar.

Några positiva nyheter

 Frihetsreformen personlig assistans trängs som vanligt från olika håll – underfinansiering, inga tecken på nya behovsbedömningar och indirekt lågkonjunktur, ointresserad regering, en osäker omvärld, gängvåld med mera. Mitt i allt negativt kommer ändå ibland nyheter som pekar i positiv riktning. Det ska vi titta på nu.

 

Kollektivavtal mellan vårdföretagarna och Kommunal är klart

Bland alla hot som dykt upp mot assistansreformen är hotet om förbjudna dygnspass bland det mest oväntade. Att detta hot dessutom skulle ha sitt ursprung i ett EU-direktiv var helt oväntat för mig. Hotet i händelse av att det blir verklighet skulle i praktiken punktera assistansreformen som frihetsreform.

Hur illa ett eventuellt förbud än skulle vara har jag ändå inte varit så orolig för att det ska bli verklighet. Motståndet är för stort från såväl oss själva, väldigt många personliga assistenter och flertalet anordnare (bortsett från kommunerna). Och nu ser det ut att lösa sig. Ett nytt kollektivavtal är klart mellan Kommunal och Vårdföretagarna (Fremia förhandlar fortfarande). Huvudregeln är visserligen 11 timmars vila under 24 timmar enligt EU direktivet men det finns många undantag – även rätten till dygnspass. Om långa pass med jour:

En kombination av arbete och jour kan, om det är nödvändigt för att tillgodose den assistansberättigades rättigheter eller om verksamheten så kräver, förläggas från 20 till 24 timmar. Sammanvägningen av arbete och jour ska planeras så att assistenten får återhämtning. Jour förläggs med minst 5 timmar någon gång mellan kl. 22-08. Jour ska förläggas vid samma tidpunkter under begränsningsperioden, men undantagsvis kan tidpunkten variera mellan kl. 22-08. Efter arbetspasset ska assistenten ha vila motsvarande minst arbetspassets längd.

Även 24 timmar utan jour är ok men då krävs två dygn med vila jämfört med ett dygn vid jour. Dygnspass är även ok vid tjänsteresa.

Mer information

Avtalet mellan Fremia och Kommunal är inte klart. Har emellertid mycket svårt och se att det kommer skilja sig från Vårdföretagarnas vad gäller dygnspass. Det bygger jag på att Fremia utåt varit mycket starka motståndare mot förbud av dygnspass. Angående hur långt förhandlingarna har kommit blir svaret på Fremias hemsida:

Förhandlingarna återupptas nu mellan Fremia och Kommunal. Vår målsättning är att komma fram till en överenskommelse så snart som möjligt, men vi vet inte i nuläget när det blir. I förhandlingarna ingår också att komma fram till en rimlig tid för implementering av de nya reglerna.

Det är mycket glädjande att vi kommit så långt för att rädda dygnspassen. Förändringen jämfört med tidigare är så vitt jag kan bedöma att kraven på rejäl vila efter dygnspass kommer att skärpas. För egen del är assistenterna alltid lediga minst 24 timmar efter ett dygnspass.

Baksidan är att Sobona tidigare slöt ett avtal med Kommunal som inte tillät dygnspass. Så vitt jag vet har ingen ändring skett där.

Tills vidare är det därmed inte alla assistansberättigade som kommer ha rätt att lägga schema med dygnspass.

* Positiv dom om grundläggande behovet förebyggande stöd

För några år sedan togs det hårt skadade grundläggande behovet ingående kunskap om brukaren bort och ersattes av två nya grundläggande behov:

Stöd på grund psykisk funktionsnedsättning för att förebygga skada

Stöd som avser egenvård på grund av vissa medicinska tillstånd

När det här skulle tillämpas i praktiken, vem omfattas egentligen? Försäkringskassan gjorde som brukligt är sedan 2007-2009, en snäv tolkning.

Det aktuella rättsfallet, målnummer 4361-24 i Göteborgs Kammarrätt handlar om ett 11 årigt barn som inte beviljats personlig assistans med stöd av psykisk funktionsnedsättning för att förebygga skada. Försäkringskassan menar att:

 Pojken/barnet inte utsätts för risker som var tillräckligt omfattande och allvarliga. ”Inte heller framkommer att det frekvent behövs ingripanden för att förhindra att NN allvarligt skadat sig själv eller andra,”

Avslaget överklagades men Förvaltningsrätten gick på Försäkringskassans linje. Kammarrätten gör emellertid en annan tolkning och ger därmed Försäkringskassan ”bakläxa”. Två utdrag ur motiveringen:

Mamman har uppgett att hon behöver hindra sonen från att hoppa från fönster, dra ur lampor från väggen, pilla i kontakter, klättra på dörrar eller annat som är högt upp samt kasta glas. Han försöker dagligen springa i väg. Han kan dra i håret, sparkas eller rivas när han inte får som han vill. I badhuset vill han hoppa i den djupa bassängen och på stranden springer han rakt ut i havet. Han drar upp och kastar grannarnas växter.

Kammarrätten anser att utredningen gör sannolikt att NN behöver tillsyn all vaken tid av någon som befinner sig i hans omedelbara närhet och ingriper frekvent.”

 

Nu får vi se vad som händer med detta rättsfall. Troligen är sannolikheten stor att Försäkringskassan överklagar till Högsta Förvaltningsdomstolen för att ”få klarhet i vad som gäller”.  Prövningstillstånd tror jag beviljas. Tills vidare får vi ändå glädjas av att det kommit ytterligare en dom som går emot Försäkringskassan.

Mer info hos Heja Olika

* Under 2024 kom det relativt många domar som gick på generösare tolkning än Försäkringskassan, tre exempel

 Tillsyn dygnet runt för flicka med impulsiva utbrott bedöms grundläggande

Barn med autism har rätt till ständig tillsyn för att undvika skador. Domstolen bedömer även rätt till motiverande insatser

Rätt till assistans vid diabetes: teknisk övervakning räcker inte

Samtliga nämnda domar är på Kammarrättsnivå

Nu ska sägas att det även kommit domslut som går i negativ riktning. Men utvecklingen i den juridiska världen är trots allt inte nattsvart. Många gånger lönar det sig att överklaga. Tyvärr finns det stora orättvisor inbyggda här eftersom många assistansberättigade inte har tillgång till juridiskt ombud. Ett annat problem är Försäkringskassans ”förkärlek” att bara använda domar som går i restriktiv riktning vid nytolkningar av tillämpningen.

https://ekjuridik.se/inlagg/2024-11-05-10-intressanta-domar-inom-personlig-assistans-2024.html

För övrigt får vi aldrig släppa kravet på en indexerad höjning av schablonersättningen! Finansieras inte reformen efter verkliga kostnader för en fungerande personlig assistans havererar hela lagen - oavsett vad som står i lagtexten.

Får många LSS berättigade personer alldeles för mycket läkemedel?

 Personer med LSS-insatser löper stor risk för läkemedelskrockar och allvarliga biverkningar. Det framgår av en rapport från Socialstyrelsen.

– Vården måste följa upp detta mycket noggrannare

Björn Eriksson – generaldirektör Socialstyrelsen

Heja Olika sammanfattar rapporten

Regeringen har meddelat att den till sommaren planerar att genomföra en kraftig höjning på högkostnadsskyddet för läkemedelhögkostnadsskyddet – från sommaren 2025 höjs i så fall taket till 3800 kr för en 12 månaders period. Det råder ingen tvekan om att höjningen – om den blir verklighet kommer slå mycket hårt mot personer med låga inkomster.

Motivet till höjningen är att statens utgifter stiger snabbt. 2023 landade utgifterna för staten på 46 miljarder kr – det är mycket pengar samtidigt som vi talar om en oerhört viktig del av välfärdsstaten. Men kan det vara så att många läkemedel skrivs ut i onödan? Att en del av de ca 70 000 personer som är beviljade 10 olika LSS insatser är så hårt medicinerade att det är hälsovådligt?

Nyligen presenterade Socialstyrelsen en rapport om läkemedelsanvändningen i LSS gruppen och hur uppföljningen ser ut. Rapporten konstaterar att LSS gruppen föga överraskande använder mycket mer mediciner än befolkningen som helhet. Själv är jag dock överraskad om hur omfattande medicineringen i sin helhet faktiskt är. Min egen situation på läkemedelsfronten är följande vad gäller daglig användning (receptbelagt):

Jag äter morgon och kväll två mediciner mot epilepsianfall samt tar varje morgon munsköljmedel föreskrivet av tandläkare.

Enligt Socialstyrelsens rapport ligger jag själv i kraftig underkant vad gäller ”konsumtion” av läkemedel. Hela 43 % av de LSS berättigade använder minst 10 olika läkemedel, många gånger betydligt fler. Viktiga slutsatser i rapporten:

• De vanligaste läkemedlen i den studerade gruppen var antidepressiva, antiepileptika, neuroleptika (antipsykotiska), sömnmedel samt medel vid förstoppning.
• 
  
• I nära hälften av de mätningar som gjordes i olika åldersgrupper i respektive personkrets, var användningen 10 gånger högre eller mer jämfört med motsvarande åldersgrupp hos personer som inte får insatser enligt LSS.

• Det sågs inte några tydliga skillnader mellan män och kvinnor, förutom en högre användning av antidepressiva medel hos kvinnor och en något högre användning av neuroleptika hos män.

• Undersökningen visade en högre förekomst av läkemedlen hos personer på LSS-boende. Tydligast var denna skillnad för användningen av neuroleptika.

Det råder ingen tvekan om att det finns många personer som verkligen är i behov av många mediciner. Jag blir samtidigt djupt bekymrad av att i det verkliga livet får enligt Socialstyrelsen många personer äta mediciner som egentligen är avsedda till något helt annat. Kraftig överdosering av mycket starka läkemedel är också vanligt förekommande Känns som rena experimentverkstaden! Inte oväntat är personer som bor i gruppboende kraftigt överrepresenterade med hård medicinering. FUB-s kommentar till rapporten:

Vi utgår från att detta leder till en reglering av uppföljning och omprövning av läkemedelsanvändningen för gruppen. Det är allvarligt och oförståeligt att en sådan reglering inte redan har införts.

Instämmer verkligen men hur har det blivit så här? En berättigad fråga måste vara i många fall – är det verkligen nödvändigt med så mycket mediciner? Och även om svaret många gånger är ja, varför mycket kraftig överdosering och rena experiment med oprövade preparat som är avsett till annat? Det är inte lördagsgodis precis vi pratar om. Det är ingen tillfällighet att det finns en statlig myndighet som granskar och ger tillstånd innan preparaten får användas. De är helt enkelt farliga om de används fel.

Ska inte ge mig in på konspiratoriska teorier men jag tror läget är det här: Sjukvården och omsorgsverksamheten gör det många gånger lätt för sig. Skriv ut väldigt mycket mediciner så är problemet löst. Medveten illvilja, det tror jag inte. Däremot saknas resurser för att gå till botten och faktiskt göra något åt de grundläggande orsakerna till hälsoproblemen, att förbygga. Jag ska ge ett eget exempel från egna erfarenheter hur det kan fungera. Det handlar inte om mediciner men det är ett symptom på det jag beskriver ovan.

Jag har bloggat tidigare om de stora problemen med smärta i framförallt höger knä jag hade framförallt 2018-2019. Sjukvården gjorde en snabbutryckning och fixade klumpiga fot ortoser åt mig – som skulle bäras livet ut. Visst, ortoserna behövdes verkligen just då. Däremot fanns inget som helst intresse av att gå till botten och åtgärda de bakomliggande orsakerna till att jag hade ont – benmusklerna var för svaga. Och uppföljning – inget alls. Men kön hade i alla fall kortats med en person…

Nu har jag ju löst smärtproblemet ändå ”på egen hand”. Med hård konditionsträning med en s.k. motomed (ett superbra träningshjälpmedel för mig) har jag tränat upp benmusklerna så pass mycket att knäsmärtorna är helt borta, stödförmågan har förbättrats markant och ortoserna står på en hylla som ”back- up” om jag får ont igen. F.t. klarar jag mig bra med sandaler med specialinlägg.

Tillbaka till medicinerna. Socialstyrelsen ska nu ta fram riktlinjer för användning. Det är givetvis bra – bara det leder till förbättringar. Några frågor måste ställas:

·   Varför har det dröjt så länge innan Socialstyrelsen verkligen undersökte det här – vad verkar vara mycket allvarliga problem?

·  Finns det ett samband mellan nedskärningar i olika LSS verksamheter och kraftigt ökad medicinering?

·  Kan det möjligen vara så att både anhöriga och intresseorganisationer tidigare har haft så dålig insyn i verksamheten i olika LSS boende att det saknats medvetenhet om den faktiska omfattningen på problemet?

Funktionsrättskonventionen har många olika kriterier för institutioner. En av dem är dålig eller helt obefintlig insyn från omvärlden i hur verksamheten fungerar…

Nästa blogginlägg kommer att vara mer positivt. Även om det mesta pekar åt fel håll kommer det ibland ändå positiva nyheter inom såväl personlig assistans som annan Funktionsrättspolitik.