Våra krav att höja schablonersättningen till 400 kr är mycket blygsamma. Del 2

 Fortsätter granska hur beskedliga och blygsamma våra krav på 400 kr + indexerad assistansersättning verkligen är. 

Hur mycket kostar en hemtjänsttimme? Mycket mer än en assistanstimme 

Hemtjänsten kan aldrig ersätta personlig assistans vad gäller möjlighet till ett självständigt liv. För oss betyder det mycket, mycket sämre livskvalité. Men hur mycket kostar en hemtjänsttimme jämfört med personlig assistans? 

När jag gräver efter statistik med hjälp av AI så sammanfattar jag ett långt svar så här. 

Varierar så klart en del mellan kommuner och går inte att jämföra kostnaden rakt av med personlig assistans eftersom det i hemtjänsten finns betydande kostnader för transportkostnader mellan olika bostäder.  

En bra nationell jämförelsepunkt är cirka 500 kronor per utförd timme. Enligt en rapport från Fremia betalade kommunerna 2024 i genomsnitt följande ersättning till externa hemtjänst utförare: 

Typ av hemtjänst Ersättning per timme 

Omsorg 500 kr 

Service 482 kr 

Personlig assistans, schablon 2026 347,70 kr 

Ert krav på assistansschablonen 400 kr/timme. 

Det vi begär, 400 kr, ligger alltså ca 100 kr UNDER KOSTNADEN för en genomsnittlig hemtjänsttimme! Visar tycker jag - hur BRUTALT underfinansierad assistansreformen är.

Vad får vi för 400 kr i schablonersättning? 

Från en del politiker och kanske i ännu större utsträckning en del kritiska ledare skribenter/åsikts journalister skulle säkert hävda att våra krav på en timschablon på 400 kr är orimligt höga. Skrapar vi lite i statistiken och jämför hur löneläget är allmänt framgår alltså snabbt att våra 400 kr är mycket modesta krav. Då kommer vi till följdfrågan. Hur långt räcker 400 kr? Chat GPT har räknat på det och kommit fram till följande värde.

 

Obs! Beloppen utgår från att hela schablonen används till löner. I praktiken ska det ju användas till olika assistansomkostnader också, avgifter till anordnaren mm. 

Med 400 kronor per timme skulle det i denna modell finnas utrymme att höja grundlönen till omkring 32 500 kronor per månad. Ob tillägg tillkommer alltså .

Det vore en betydande förbättring, men fortfarande cirka 5 800 kronor under Sveriges medianlön. Se även diagram nedan. Obs! Det är  inte exakta värden som bygger på statistik utan bygger på beräkningar.  

Hur blir det då om vi tar hänsyn till att en del av schablonen ska gå till avgifter för administration till anordnaren och diverse omkostnader för vår personliga assistans. Exemplet utgår från timlöner. Grundantagande: 

• 87 % går till löner och lönebikostnader – rekommendation från FK 

• 40 % av bruttolönekostnader tillkommer i form av arbetsgivare avgifter, semesterlöner och försäkringar i kollektivavtal. 
• 
  

En schablon på 400 kr ger alltså enligt diagrammet en möjlig max lön brutto på knappt 249 kr/timme. Inklusive ob tillägg.

 

Motsvarande belopp för schablon på 475 kr blir drygt 295 

kr. 

 

Obs! Även här är det inga exakta värden. Jag tror själv Chat GPT räknar i överkant men vi har det som riktmärke. Schablon på 475 kr är fortfarande LÄGRE än en genomsnittlig timkostnad för hemtjänst även det inte går att jämföra rakt av – som jag nämnde tidigare Men ger ändå en bra indikation tycker jag på hur modest kravet på 400 kr är. 

Enligt diagrammet i tabellform

Summa schablon 400 kr

Max summa. Löner och lönebikostnader 348 kr

Maximal grundlön 248,57 kr

Slutsats

Vi har nu i två blogginlägg granskat löner i assistansbranschen och jag tycker vi har mycket goda grunder för att kunna slå fast följande. 

• Personlig assistans är ett underbetalt yrke 

• Assistenternas löner släpar efter såväl riksgenomsnittet som andra vård eller omsorgs yrken 

• Schablonersättningen på 2026 347,70 kr/timme gör att frihetsreformen är kraftigt underfinansierad. 

• Sammantaget är vårt krav på 400 kr mycket blygsamt.
•  

När det gäller de nya kollektivavtalen vad gäller övertidsersättning vid extra jobb för deltidsanställda finns inte en chans i världen att en seriös anordnare, oavsett typ av utförare kan finansiera det på sikt. Att säkerställa en kraftigt höjd schablonersättning handlar om assistansreformens överlevnad, punkt!   Viktigt! Indexering förhindrar att lönernas köpkraft och finansieringen fortsätter att urholkas. Den rättar däremot inte automatiskt till ett redan existerande lönegap.

 

Skriv under kampanjen Rimliga villkors protestlista

https://www.rimligavillkor.se/skriv-under/

Våra krav att höja schablonersättningen till 400 kr är mycket blygsamma Del 1

 Att personlig assistans ”kostar för mycket” har vi fått höra nästan lika länge som reformen funnits – snart 33 år. I verkligheten vet vi att reformen är kraftigt underfinansierad. Tusentals personer har förlorat insatsen och timschablonen har underfinansierats så många år nu att frihetsreformen närmar sig ekonomisk kollaps. Via kampanjen rimliga villkor kräver vi att timschablonen (347,70 kr 2026) höjs till 400 kr och indexeras därefter. Har med hjälp av AI och Assistanskolls statistik grävt i lönestatistik och ska här i två blogginlägg ge exempel på att våra krav på 400 kr är mycket blygsamma om staten menar allvar med att personliga assistenter är ett mycket viktigt samhällsbärande yrke.

 

Personliga assistenters löner ligger långt under riksgenomsnittet

Våra assistenter ligger en bra bit under genomsnittet. Så här såg det ut 2025 vad gäller månadslöner.

Medellön personlig assistans 31 800 kr

Medellön alla yrken 42 900 kr

Medellöner för personlig assistans ligger alltså hela 11 100 kr under riksgenomsnittet.

Och även om vi vill minska gapet för en yrkesgrupp som utför ett så viktigt jobb saknar vi helt ekonomisk möjlighet att göra det. Vad detta leder till vad gäller möjligheterna till att rekrytera och behålla personal - statistiken talar för sig själv.

Källor: SCB och Assistanskoll med hjälp av Chat Gpt

Även medianlönen ligger långt under riksgenomsnittet

Vi har redan konstaterat att personliga assistenters månads medellön på 31 800 kr ligger långt under genomsnittet för landet som helhet på 42 900 kr

Ett annat sätt att mäta var personliga assistenter befinner sig i löneligan är medianvärdet. Dvs var ligger summan på det värde som ligger i mitten på en datamängd, i det här fallet löner för personliga assistanser. Då blir utfallet det här år 2025:

Medianvärde hela landet 38 300 kr. D v s 50 % har högre lön än så, 50 % mindre.

Personlig assistans. Yrkeskategorin låg alltså 6400 kr under medianvärdet, alltså en bra bit under medianvärdet för hela landet. Det finns alltså mycket goda skäl och påstå att personlig assistans är en yrkeskategori som är underbetald relativt hur viktigt jobbet är för att vi ska kunna leva ett självständigt -självbestämt liv med goda levnadsvillkor.

Källor SCB med hjälp av Chat GPT

 

Hur står sig personlig assistans lönemässigt med andra LSS verksamheter?

Personlig assistans är en av 10 insatser inom LSS. Även i LSS verksamheter finns betydande löneskillnader och även här hamnar personliga assistenter på efterkälken.

Yrkesgrupp Medianlön Skillnad mot personlig assistent

Personlig assistent 31 900 kr –

Vårdare/boendestödjare 33 100 kr +1 200 kr

Stöd assistenter/stöd pedagoger m.fl., kommuner 33 200 kr +1 300 kr

Över tid ökar skillnaden även där som ni ser i diagrammet nedan

 

Grön linje: Vårdare och boende stöd

Blå linje: personliga assistenter

 Källa SCB lönestatistik med hjälp av Chat GPT.

Allt större skillnad i löner i privata anordnare

. Fram tills mitten av 2010-talet var lönerna hos privata anordnare högre än i kommunerna. Efter det gick kommunerna om och under 2020-talet ökar skillnaden markant i genomsnittslön och ökar också i allt snabbare takt som ni ser i diagrammet nedan. 2025 var differensen 1900 kr månadslön. På ett år alltså 22800 kr.

Obs! Löneläget för Kooperativ och egen anordnare visas inte i detta diagram.

Källor Assistanskoll med hjälp av Chat GPT

 Utvecklingen sammanfaller med den nu kroniska underfinansieringen av den årliga höjningen schablonersättningen. Allt sedan det ökända regleringsbrevet till Försäkringskassan 2015 har vår frihetsreform fastnat i ett permanent dystert läge som varierar från kris till jättekris. Åtminstone fyra ben som måste vara på plats samtidigt för att reformen ska fungera. Fallerar ett ben så fungerar inte reformen, punkt.

·   En tydlig Lagstiftning. Finns på papperet

·   

LLagen måste tillämpas enligt intentionerna. Sker inte idag – vilket leder till en permanent krisläge.

·  

LLagen måste finansieras efter behov. Det sker inte, vilket leder till allt större problem att överhuvudtaget bedriva seriös assistansverksamhet.

·  Det måste finnas personer som vill jobba som personliga assistenter. Blir allt svårare p g a bristen på pengar. Och hittar vi ingen personal – ja då spelar det inte någon som helst roll för våra vad som står i ett beslut från FK eller hemkommunen. Utan assistenter, ingen personlig assistans, punkt.

Just nu är vi på väg in i den värsta krisen sedan 2016 - 2017, nu primärt orsakad av brist på pengar. Så ja schablonersättningen måste höjas rejält! Frågan är existentiell för reformens framtid.

 

Skriv under kampanjen Rimliga villkors protestlista

https://www.rimligavillkor.se/skriv-under/

Regeringsbildningen går mycket trögt – vad händer med schablonersättningen?

 Riksdagsvalet över och det blev en knapp seger för den röd-gröna sidan. Segermarginalen blev betydligt mindre än vad många trott. Mandatfördelningen till Socialdemokraternas fördel med allierade V-Mp- C är 176 mot Tidö partiernas 173.

Mycket av valrörelsen riktade sig Ulf Kristersson in sig mycket på den stora oenigheten på den röd-gröna sidan med ett ental röda linjer och framförallt mellan Vänsterpartiet och Centern mycket stora skillnader i den ekonomiska politiken. Hur skulle Magdalena Andersson få ett fungerande regeringsunderlag av det här? Svaret från Magdalena löd ungefär – röda linjer brukar efterhand luckras upp. Och Socialdemokraterna är beredda att samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna.

Nu har snart 3 veckor gått sedan svenska folket sa sitt och Magdalena Anderssons antagande att de röda linjerna och därmed låsningarna mellan V och C har hittills inte infriats. Tvärtom är läget lika låst som i valrörelsen och valnatten. V kräver att få sitta med i en S ledd regering och C säger blankt nej till V i en regering. När de här låsningarna kommer att lösas upp är omöjligt att ge ett säkert svar på.

Jag står dock fast vid att nyval är osannolikt. Dels för att det finns ingen tradition av extraval i Sverige, när det krisar brukar man kompromissa sig fram till en lösning som alla berörda accepterar. Dels har de röd-gröna helt enkelt inte råd de måste helt enkelt få ihop en regering som alla röd-gröna partier tolererar. Gör de inte det (förutsatt att C inte byter sida – dock osannolikt men inte omöjligt – tror jag) blir det extraval just p g a att de röd-gröna inte kunde enas. Vid ett eventuellt extraval skulle det vara helt förödande angående den s.k. regeringsdugligheten som alltid varit ett starkt kort för Socialdemokraterna. Extravalet/nyvalet beror ju i så fall på att S-V-Mp-C inte kunde bilda en regering ihop eller åtminstone något som i sin konstruktion motsvarar Tidöavtalet.

Oväntat för mig gav Magdalena Andersson upp sonderingsuppdraget i måndags – men fick tillbaka det idag igen. Det här är inte rätta platsen att gå på djupet vems fel det är att vi hamnat här. Några saker tycker jag ändå är tydliga. Magdalena Andersson har uppenbart:

·  Underskattat hur stora låsningarna mellan C och V är.

·  Underskattat det missnöje som finns hos V att aldrig få vara med i en S ledd regering men ändå förväntas stödja den. C verkar också ha underskattat samma sak och även överskattat möjligheterna att få till en blocköverskridande regering.

För egen del. Jag förstår frustrationen hos Nooshi Dadgostar och V s väljare. Det går inte och motivera att i det här fallet V ska stödja en regering utan att med säkerhet veta att få något i utbyte – d v s med säkerhet konkret inflytande över regeringspolitiken.

Vad betyder det här för oss och assistansreformens problem? Det är verkligen dåliga nyheter. Jag har ingen stor tilltro till vare sig Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson när det gäller att prioritera personlig assistans. När det gäller själva regeringsbildningen. Anledningen till att Magdalena får uppdraget igen är att Ulf Kristersson själv efter talmansrunda tidigare i veckan gjort bedömningen att det saknas underlag för en ny Kristersson ledd regering.

Så låst är läget fredagen 2 oktober 2026. Samtidigt finns alla problem som assistansreformen har kvar – utan lösning i sikte. Det mest akuta är finansieringen med den usla schablonersättningen. Läget förvärras ytterligare av de nya kollektivavtalen med övertidsersättning vid extra arbete som träder i kraft under hösten. Det kommer slå stenhårt mot många anordnare och i förlängningen de assistansberättigade. Ansvaret för att pengarna saknas lägger jag inte på facket – det är helt och hållet regeringens ansvar.

Reglerna säger att en årsbudget för 2027 måste vara på plats hos Riksdagen (inte beslutad) senast 12 november. Vad händer om den INTE är det?

Om regeringsbildningen drar ut till den 12 november eller senare får Sverige en övergångsbudget och då talar 2018 års principer starkt för att assistansschablonen räknas upp med samma nivå som föregående år – alltså 1,5 procent. Exakt detta skedde efter valet 2018. En ny regering kan därefter ändra nivån genom en ändringsbudget.”

Det finns naturligtvis ingen garanti för att en ny regering höjer ersättningen med mer än 1,5 %, oavsett när budgeten kommer på plats. Men ingen budget på plats hos Riksdagen senast 12 november - sannolikheten för en rejäl höjning januari 2027 eller ens över 1,5 % är i praktiken mycket, mycket liten. Chansen för en indexering från januari 2027 bedömer jag till NOLL PROCENT.

En utdragen regeringsbildning sätter alltså ännu hårdare press på en redan hårt pressad assistansreform där många anordnare redan går på knäna.

I en intervju med Assistanskoll säger Ifa-s ordförande Sophie Karlsson följande:

 Assistenter kommer alltid att bli sjuka nu och då, eller så händer något annat oförutsett eller spontant. Från den 1 oktober eller 1 november ska övertiden ersättas med 1,83 eller 2,39 gånger lönen, det blir det en helt omöjlig ekvation.

Låt säga att en assistansberättigad har assistans dygnet runt och varje assistent arbetar 8-timmarspass. Om det blir sjukdom så att en assistent är borta två dagar, alltså två pass och dessa pass måste tillsättas med kort varsel så leder det till en ökad kostnad om ca 10 % för assistansen den veckan.

Assistanskoll intervjuar Sophie Karlssson

Här har jag bara berört schablonersättningen. Stiltje på assistans fronten kommer givetvis att beröra alla aspekter av vår frihetsreform så länge vi inte har en regering på plats. Skulle det gå så långt som till extraval dröjer det sannolikt bra bit in på 2027 innan vi ens har en ny regering på plats..

Varför får personlig assistans och annan Funktionsrätt så lite utrymme i valrörelsen?

 Valrörelsen är i full gång. Jag har lyssnat på flertalet av radions partiledare utfrågningar och de som SVT hittills haft. Här, liksom i valrörelsen i stort lyser som vanligt funktionsrättsfrågor helt med sin frånvaro. INTE BARA ASSISTANSEN UTAN HELA FUNKTIONSRÄTTSOMRÅDET - VÅRD UNDANTAGET. Men varför blir det så? Den viktigaste förklaringen tror jag är denna - den är enkel och brutal i vad som faktiskt prioriteras:

I ett riksdagsval strävar alla partier om att samla så många röster som möjligt. Därför blir det mycket stort fokus på grupper som antingen är stora och eller resursstarka. Hit kan vi t.ex. räkna villaägare, barnfamiljer, starka intressen i näringslivet och kommuner-Regioner. Inget parti med sikte på Rosenbad kan på allvar göra sig ovän med dessa grupper.

Följden blir att mindre grupper hamnar helt i skymundan och då är det givet att funkisar trillar mellan stolarna. Vi är en minoritet i samhället och som grupp INTE resursstarka. Tittar vi specifikt på assistansreformen, vad tror ni politikerna prioriterar först i jakten på Rosenbad - mer pengar till personlig assistans eller högre barnbidrag eller jobb skatteavdrag? Svaret är enkelt för mig...Inte ens pensionärer får mycket uppmärksamhet tycker jag. Orsak. Pensionärer jobbar inte och bidrar inte till arbetslinjen.

Dessutom tror jag också kunskapen om våra frågor hos de journalister som bevakar valet är mycket begränsade...

Förstår verkligen allas ilska och frustration - verkligen. Däremot är jag inte alls förvånad att det ser ut som det gör.

Vad som däremot INTE saknas i valrörelsen är utspel på utspel om att värna "vanligt, hårt arbetande människor". Vilket då uppenbart avser den stora majoritet som jobbar, betalar skatt. Många är föräldrar och många bor i villor eller bostadsrätter. Det är dessa grupper alla vill komma åt. Alltså måste de gynnas med diverse olika vallöften.

Hur stor eller liten effekt på samhällsekonomin diverse olika avdrag har vet jag inte. Kanske är de självfinansierade - jag ska inte ge mig in djupare i den diskussionen. Men vad händer då med alla de personer som INTE hör till gruppen "hårt arbetande människor”? Jo, de blir ointressanta, hamnar utanför politikernas och mediernas rampljus. Därmed försvagas också demokratin - eftersom stora gruppers behov inte lyfts.

Däremot inte sagt att det inte finns politiker i både Riksdag och kommuner som är genuint intresserade av våra frågor- de finns i alla partier. Men de har svårt att nå fram, har troligen ofta svag maktbas i egna partiet eller svårt att ”tränga igenom” bruset när debatten helt fokuserar på hårda frågor som försvar, ekonomi, brott och straff eller ”plånboksfrågor” som olika sänkta skatter eller högre bidrag.

Vad skulle då krävas för att specifikt assistansreformen ska bli en valfråga som 2018? Mitt trista svar är att det måste bli betydligt värre än det är just nu, hela reformens existens i praktiken måste skaka i sina grundvalar. Så var läget 2017 - 2018 men så illa är det inte just nu även om jag är övertygad om att det blir det om något eller några år om inte något händer med att rätta till schablonersättningen. Men nu är valet 2026 inte 2028. 

* Vad ska man då göra för att åtminstone motverka denna återkommande stora brist i valrörelsen? Tyvärr tror jag inte det finns ett enkelt svar. Vi är en lagstatusgrupp i samhället, en minoritet och inte resursstarka. I independent Living rörelsen används ett begrepp som kallas funktionsmaktordning – d v s olika strukturer i samhället som gör att vi blir diskriminerade och hamnar i underläge.

Ett stort problem jag ser själv är brist på demokratiskt deltagande i samhället i helhet. Valdeltagandet är lågt, levnadsstandarden generellt låg. Här finns också en stor brist på självrepresentation, d v s att det finns ett stort underskott på personer med funktionsnedsättningar i politiska partier och därmed ytterst folkvalda församlingar. Att rätta till detta är emellertid mycket, mycket svårt.  Sanningen är att många av oss har inte alls möjlighet att kunna delta. Andra skulle vilja men hälsan sätter helt enkelt stopp. De fyrkantiga reglerna för vad som räknas som arbetsförmåga är ett hinder till. Och det är inte ens en självklarhet att lokaler för kommunfullmäktige i 290 kommuner uppfyller kraven på tillgänglighet…

Och tyvärr tror jag det är svårt att mobilisera hela funktionsrättsrörelsen på bred front med gemensamma krav och verkligen driva dem tillsammans – vilket gynnar status quo. Vi har mängder med olika orsaker till att vi alla i varierande grad är beroende av samhället. Inte att vi är få. Funktionsrätts alla medlemsförbund samlar över 400 000 medlemmar. Räknar med anhöriga hamnar vi säkert på flera miljoner människor – det är faktiskt många människor.

Visst Funktionsrätt framför olika krav och driver bland annat att Funktionsrättskonventionen blir lag och står helt bakom att personlig assistans och LSS ska vara en rättighet – ingen budgetpost i mängden Men ytterst ser de olika medlemsförbunden i första hand till vad de egna förbundets medlemmar tycker är viktigast för dem. Och ”mitt förbund” – Neuroförbundet har många frågor som de prioriterar högt som inte handlar om personlig assistans. Inte så att t.ex. Allergi Diabetes förbundet inte tycker att personlig assistans är oviktigt. Absolut inte men det kommer aldrig bli en huvudfråga för dem.

Titta bara på mig själv. Assistansen betyder allt i det dagliga livet. Sen finns det mängder med andra frågor som också är jätteviktiga -ekonomisk trygghet, andra LSS insatser, hjälpmedel, tillgänglighet, tillgänglighet till rättvis sjukvård – rehab, mediciner och mycket annat. Men assistansen kommer ändå alltid vara nummer 1 i min priolista utan personlig assistans fungerar inte mitt liv, punkt! Hos andra kan prioriteringslistan bli helt annorlunda för det finns andra saker som berör dem mer i deras vardag.

För Funktionsrätt som paraplyorganisation innebär det både positivt och negativt. Inga problem att samla drygt 50 medlemsförbund kring centrala principer vad Funktionsrätt handlar om eller att personlig assistans är jätteviktigt. Samtidigt blir det svårt att verkligen enas om vad som ska prioriteras först när politiken sviker.

Funktionsrätt kommenterar bristen på funktionsrättsfrågor i valrörelsen

När partierna väljer vad valet ska handla om hamnar funktionsrätten i skymundan. Det blir tydligt när man läser riksdagspartiernas valmanifest och publicerade vallöften.
Flera partier presenterar enskilda förslag om exempelvis LSS, personlig assistans, stöd i skolan och möjligheter till arbete. Men i de manifest och valplattformar som hittills har presenterats är Centerpartiet ensamt om att ge funktionsrätten ett eget, sammanhållet avsnitt.

Funktionsrätten i skymundan i valrörelsen

Kommer vi någonsin få se ett Riksdagsparti som ställer ultimatum till tänkt statsminister:

Vårt stöd villkoras med att ni återställer assistansreformens intentioner.

Nej det kommer inte att ske 2026 och med så gott som 100 % säkerhet inte under överskådlig framtid heller.

Undersökning: Allmänheten är positivt inställda till personlig assistans

 Fremia som är Sveriges största arbetsgivareorganisation för assistansanordnare har tillsammans med kooperativet JAG och opinionsinstitutet Verian (tidigare Sifo) gjort en undersökning för att kartlägga Sveriges befolkning inställning till personlig assistans. Drygt 2000 personer har intervjuats av Verian. På det stora hela visar undersökningen att det finns brett stöd för assistansreformen hos svenska befolkningen. Några viktiga punkter:

• 90 procent anser i stor utsträckning att personlig assistans är viktigt för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva ett självständigt liv.
• 88 procent anser att insatsen är avgörande för möjligheten att kunna bo kvar i sitt eget hem.
• 65 procent upplever att människor med omfattande behov inte alltid får den assistans de faktiskt behöver för att leva som andra.
• 
  

Dessutom tror 70 procent av svenskarna tror att vem som helst kan hamna i en situation där personlig assistans blir nödvändig. Det är viktigt, en klar majoritet tror alltså att vem som helst kan hamna i situationer där livet kräver personlig assistans.

Fremia kommenterar vidare:

Vår undersökning visar ett mycket starkt stöd för personlig assistans och människors rätt till självbestämmande och ett självständigt liv. När så många också ser att insatsen inte alltid räcker till måste politiken ta ansvar för en långsiktigt hållbar personlig assistans

Själv är jag inte överraskad av de positiva resultaten. Välfärdsstaten som en viktig del av samhället har ett mycket starkt stöd hos befolkningen på båda sidor blockgränsen. Inget riksdagsparti kan gå till val på att montera ner det mesta – det är ”politiskt självmord”. Visst finns det skillnader i ambitionsnivå mellan höger och vänster, det är sant. Men det absolut fundamentala är faktiskt såväl röda som blåa partier överens om – välfärdsstaten finansierar vi gemensamt via skatter. Konflikterna handlar istället primärt om storleken på ersättningar (jobb vs bidragslinjen) och hur mycket eller lite av välfärden som ska utföras av privata aktörer.

 

Hur ser då svenskarna på kriminalitet och fusk i assistansbranschen? Här finns en tydlig skillnad mellan vänster och högerväljare.

• 70 procent av Tidöväljarna anser att det förekommer mycket fusk och missbruk inom assistansen, jämfört med 38 procent av oppositionsväljarna.
• 64 procent av oppositionsväljarna vill se ökade utgifter till assistans, medan enbart 37 procent av Tidöväljarna vill satsa mer resurser.

Högerväljare oroar sig alltså mer för omfattningen av kriminalitet än vänstersinnade väljare och är mindre benägna att vilja tillföra mer pengar. Även det tycker jag är väntat resultat. Överlag brukar acceptansen för ”svinn” i välfärdsstaten och i synnerhet då kriminalitet i välfärden vara betydligt mindre till höger än vänster. Så att det även gäller personlig assistans förvånar inte.

Rapporten är omfattande men ska vi sammanfatta resultaten tycker jag det är positiva siffror för vår del. Jag oroar mig inte alls för att det i den här valrörelsen eller nästa kommer skarpa förslag om att avveckla frihetsreformen i sin helhet. Det fungerar helt enkelt inte i Sverige, inte för partier som har regeringsambitioner i alla fall (vilket alla större partier har) Fast vi som följer utvecklingen av assistansreformen vet ju att, oavsett stöd från befolkningen - det går att de facto demolera ursprungliga intentionerna utan att ens ändra i den befintliga lagtexten. Eller, i högsta grad aktuellt nu. Svälta ut frihetsreformen genom att inte finansiera den. Underfinansieringen på gått nu i ett decennium med både röda och blåa regeringar.

Och situationen för anordnarna börjar bli kritisk vilket jag verkligen fick bekräftat vid Fremias assistansdagar i våras. Anordnarna vill inte ha fler utredningar. De behöver högre ersättning från staten NU!

Assistanskoll sammanfattar rapporten

Fremia kommenterar

* Snart är det riksdagsval och det är dags att kort sammanfatta 4 år med Tidö regering och Ulf Kristersson som statsminister och ytterst ansvarig för assistansreformen.

Efter åtta med S-MP regeringen och en assistansreform på gränsen till kollaps hösten 2017 märkte jag att det hos många i olika Facebook grupper fanns en stor optimism om förbättringar med ny regering. För egen del var mina förhoppningar mycket låga vad gäller assistansreformen. Varför har jag bloggat om flera gånger men kortfattat - det fanns inga uttalande från vare sig Ulf Kristersson eller skrivelse Tidöavtalet som ens antydde en radikal förändring. Men hur blev utfallet i verkligheten? Ser vi enbart till mina mycket låga förväntningar är det en ok insats från regeringen. Ungefär som jag väntade mig.

Däremot, ser vi till det som faktiskt behöver göras blir betyget en solklar 1-a på en femgradig skala. Jag ser ingen verklig vilja att ta tag i behovsbedömningarna – finns efter mycket kritik till slut en utredning som kommer dröja till 2028(!) med högst osäkert innehåll och förstatligandet är flyttat (troligen p g a ekonomiska skäl) till en troligen obestämd framtid. Det riktigt stora sorgebarnet är ändå schablonersättningen som nu är så vanskött att hela reformens existens återigen är hotad - nu pg a brist på pengar. Trodde faktiskt trots allt länge att det skulle bli en indexering men av det blev ingenting. Däremot desto mer ilska och frustration hos både undertecknad och hela funktionsrättsrörelsen.

S Mp regeringen sjösatte visserligen efter massor med berättigad kritik och totalkrisen 2016–2017 förändringar genom det som kallades stärkt personlig assistans. På papperet var det faktiskt avsevärda steg i rätt riktning men slutresultatet är tyvärr mycket magert. Grundläggande orsaken menar jag är att reformerna (som beräknades ge ca 2000 personer statlig assistansersättning) inte gick till botten med en reformens grundläggande problem - BEHOVSBEDÖMNINGARNA.

Tidö regeringen har nu haft fyra år på sig att fixa behovsbedömningarna men inget konkret hände under mandatperioden som ändrar förutsättningarna för behovsbedömningar på riktigt vilket cementerar mitt bottenbetyg.

Oavsett vem som vinner valet får vi i bästa fall nya behovsbedömningar 2029 (remisstider beredningar mm kommer dra ut på tiden). Vad gäller schablonersättningen måste kravet från oss vara absolut. Assistansersättningen ska indexeras och det så fort som möjligt, punkt!

Reformens framtid som vi känner den står på spel utan kraftig höjd schablonersättning!

Vad har egentligen ändrats sedan regleringsbrevet till FK 2016?

 Jag har faktiskt så pass hög tilltro till våra politiker att jag inte tror det finns någon regering som tar över Rosenbad och Finansdepartementet med en färdig plan att attackera assistansreformen. Att det ändå de facto blir så besparingar gång beror på att ett antal faktorer samverkar. 

Vi är en lågstatus grupp i samhället, kunskapen och intresset hos statsministrar och finansministrar är i regel mycket svagt, i jakten på regeringsmakten och behålla den måste bredare grupper gynnas, utgiftstaket för statens utgifter sätter i praktiken också ett tak på hur mycket frihetsreformen och rättighetslagen får kosta. Pandemin kostade staten väldigt mycket med mera. Och det är inte alls omöjligt att finansmistrar på båda sidor blockgränsen faktiskt tror att det går att spara stora summor – utan att vi som berörs påverkas.

Inför 2016 fick Försäkringskassan ett nu ökänt direktiv från S-MP regeringen. Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.

Benämning spara pengar finns inte men vad syftet är råder ingen tvekan om. Angående ”skenande kostnader” ser man lätt i statistiken att den stora utgiftsökningen skedde ca 2000–2010. Efter det började det att plana ut.

10 år senare kämpar vi fortfarande för att hålla reformen över vattenytan. Vad har egentligen ändrats sedan 2016? Visst, det finns ingen finansminister som öppet talar om att pengar ska sparas, inga regleringskrav som talar om att bryta kostnadsutvecklingen. Men tittar vi vad som faktiskt skrivs i regleringsbrevet efter det finns inga direktiv som fundamentalt bryter mot det som skrivs 2016. Har med hjälp av AI tittat på ett urval av regleringsbreven efter 2016 med både S-MP regeringen och Tidöregeringen.

2020 – huvudpunkter var

uppföljning

kostnader

 utvecklingen av antalet mottagare

orsaker till avslag

 

2022 – sista året innan regeringsskiftet

  följa indikatorer

analysera kostnader

 analysera avslag

analysera antal brukare och timmar

2024 Tidöregeringen¨ - huvudfokus:

  felaktiga utbetalningar

 kontroll

brottsbekämpning

effektivisering

 

2026

felaktiga utbetalningar

 återkrav

  effektivisering

I diagrammet ovan ser ni hur assistansens andel av statsbudgeten stadigt minskar efter toppåret 2015. Från 2,9 % till 1,9 % 2015 (vissa källor anger 1,8 %)

Nu ska sägas att vissa ansatser har gjorts. Lagförslagen för Stärkt personlig assistans 2021 var faktiskt offensivt inriktat (se nedan varför det ändå inte gått som tänkt). Men huvuddragen är tydliga. Det har aldrig kommit direktiv som på allvar bryter mot direktiven 2016. Andan av besparing, hålla nere kostnader och bekämpa kriminalitet är fortfarande centrala – inte att återupprätta intentionerna. Vi kan sammanfatta det så här:

Formuleringen om att “bryta kostnadsutvecklingen” försvann efter den hårda kritiken 2016. Men någon verklig omläggning av styrningen har aldrig skett. I praktiken har Försäkringskassan fortsatt verka under ett konstant tryck att hålla nere utvecklingen av assistansersättningen.

Så är jag förvånad att det inte händer något med vare sig behovsbedömningar eller indexering? Egentligen inte. Båda sakerna kräver att betydligt mer pengar tillförs assistansreformen, det går helt enkelt inte att uppfylla med nuvarande budgetutrymme.

 

Utredningen stärkt personlig assistans och lagändringarna som följde 2021 var faktiskt ambitioner som gick i rätt riktning. Lena Hallengren var betydligt bättre än sitt rykte. Totalt beräknades ungefär 2000 personer få personlig assistans, ett stort steg framåt jämfört med kaoset 2016 - 2017. 2026 har dock inte lagändringarna alls den effekt vi hoppades på. Varför?

Den särklass viktigaste delförklaringen är antagligen att det inte fanns ambitioner att verkligen gå till botten med orsaken till att så många förlorade PA - den mycket hårdare bedömningen av grundläggande behov. Det faktum att det infördes två nya grundläggande behov hjälpte inte - därför att i grund och botten fanns den restriktiva synen generellt på grundläggande behov kvar.

När det begav sig 2021 var jag själv mycket skeptisk till att de pengar som avsattes skulle vara tillräckliga - till att börja med drygt 700 miljoner kr 2023 som skulle ökas efterhand till över 3 miljarder kr.

Vad ska vi dra för lärdom av detta? Att frihetsreformen är så hårt skadeskjuten att det inte räcker med "halvmesyrer" för att få ordning på assistansen. Hela synen som hur behovsbedömningarna görs måste "ryckas upp med rötterna". I klartext, bort med sekundmätningar och uppstyckningar - samtliga behov måste bedömas som en helhet. Vad jag tycker om begreppet "grundläggande behov" vet ni alla...

Och pengar ja. Ännu en gång Det måste till mycket mer resurser i systemet om alla delar ska fungera samtidigt. Hjälp och stöd efter VERKLIGA behov OCH LIKA VIKTIGT - en schablonersättning som följer löneutvecklingen och andra ökade utgifter i samhället.

 

* Nyligen presenterade regeringen en ny utredning - ”Tydliga och hållbara regler för personlig assistans som ska utreda bland annat nya behovsbedömningar. På plussidan:

Regeringen verkar i alla förstå att reformen idag inte fungerar som det var tänkt. Behovsbedömningarna är integritetskränkande och behöver göras om. Utredningen har ett brett mandat. I bästa fall kan utredningen resultera i mycket bra förslag.

Men jag varnar själv för att  jubla. Finns flera orsaker. Dels ska den vara klar först 2028. Det innebär att möjliga förändringar träder i kraft tidigast 2029 och mycket kan hända fram till dess. Jag är också mycket skeptisk till att FN:s mall ICF - internationell klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa ens ska utredas som möjligt alternativ som möjlig mall för behovsbedömningar. Ser en stor risk i att det kommer bli på tok för stort fokus på medicinska tillstånd. Vi buntas ihop till en homogen grupp som antas ha samma behov. Precis det som LSS är tänkt att komma ifrån.  

Utredaren ska emellertid få en chans  att prestera en utredning med bra förslag.

Assistanskoll - ny utredning

 

Totalt 67 miljarder kr har omfördelats från assistansreformen 2015 - 2025. Hur mycket väger det beloppet i 1000 kr sedlar?

 67 miljarder kr (avrundat nedåt) är alltså summan som staten ackumulerat 2015 - 2025 överfört från assistansreformen till andra budgetposter? Gick igenom detta närmare i min senaste krönika för Assistanskoll som jag publicerade i mitt förra blogginlägg. 

Alla siffror nedan handlar om enbart statlig assistansersättning.

Det är oerhört mycket pengar. Men det har blivit möjligt tack vare att statens andel av statsbudgeten succesivt har minskat från 2,9 % 2015 till endast knappa 1,9 % 2025. Minskningen har skett både genom indragen assistans och underfinansierad schablonersättning. Om andelen av statsbudgeten hela perioden 2015 -2025 legat kvar på 2,9 % hade staten alltså lagt 67 miljarder kr mer på statlig assistansersättning. I diagrammet nedan ser ni hur assistansersättningens andel av statsbudgeten stadigt minskar 2015 - 2025. Och här är det viktigt och tänka på. Dessa 67 miljarder kr har inte försvunnit från statsbudgeten – de har omfördelats på andra budgetposter. 

 

 

Efter att jag med hjälp av Chat GPT tagit fram de här siffrorna som överensstämde med Assistanskolls egna siffror blev jag nyfiken på hur hur mycket som kommer att fortsätta försvinna till andra budgetposter. Så gag gav Chat GPT instruktioner att räkna på utvecklingen – under förutsättningen att den fortsätter i samma takt fram till 2032. Summorna blir inte exakta så klart men det blir ändå ungefärliga värden. För att inte blåsa upp siffrorna bad dessutom AI att sätta utgångsvärdet lite lägre på 62 miljarder kr ackumulerat 2015 - 2025. Då ser det ut så här: 

  2026: 10 mdkr  

 2027: 10,5 mdkr  

2028: 11 mdkr  

  2029: 11,5 mdkr  

  2030: 12 mdkr  

 2031: 12,5 mdkr  

 2032: 13 mdkr 

 

Summa drygt 80 miljarder kr 2025 - 2032 och totalt 142 miljarder2015-2032, Och 80 miljarder kr 2025 - 2032 är troligen markant i underkant, eftersom vi utgick från ett lite lägre utgångsvärde 2025. 

Siffrorna stiger som ni ner i en rasande fart, det är mer än en fördubbling 2025 - 2032. 

Sen fick jag en idé till. För att bättre ta till sig hur mycket 67 miljarder kr faktiskt är. Hur mycket skulle denna summa väga i kontanta sedlar? Och valde 1000 kronor sedeln. Det är faktiskt lätt att räkna ut, bara man vet hur mycket en sedel väger. 67 miljarder kr motsvarar 67 miljoner 1000 kronors sedlar. Enligt Riksbankens hemsida väger en tusen kronors sedel ganska precis 1 gram.  De 67 miljoner sedlar som krävs för att samla ihop 67 miljarder kr väger alltså ungefär: 

1 gram* 67 miljoner = 67 miljoner gram = ungefär 67 000 kg = ungefär 67 ton… 

Så mycket väger sedlarna

Man tänker sig att en sedel väger ju ingenting men samlar man ihop miljoner och åter miljoner blir det kolossala tyngder. Vad ska vi då jämföra 67 ton med? Det första jag kom att tänka på var världens största landdjur – afrikansk savannelefant. En fullvuxen hanne väger vanligtvis runt eller strax under 6 ton. Pengaberget väger alltså lika mycket som åtminstone 11(!) afrikanska elefanter… Hade vi använt 100 kronor sedlar istället blir det 110 elefanter… Och ovan nämnda 142 miljarder kr fram till 2032 om nuvarande utveckling fortsätter blir alltså 23  -24 elefanter. En vanlig vikt för en blåval  är runt 130 - 140 ton – det största djur som någonsin existerat. Vi har alltså 2015 - 2032 en vikt i sedlar ungefär motsvarande en blåval.. 

 

Men bakom tiotals miljoner sedlar, elefanter och blåvalar finns det tusentals och åter tusentals personer som hade kunnat få hjälp för alla dessa miljarder. Så hur många personer handlar det om – hur många personer - ungefär hade kunnat få dygnet runt assistans 2015 t.om 2025 med 67 miljarder kr? Grundantagande. 1) Schablonen följer den verkliga utvecklingen, inga tillägg alltså. 2) Personerna har i genomsnitt 8 timmar jourtimmar/per dygn. Det ger 18 utbetalda fulla timmar/ per dygn. En jourtimme motsvarar ju bara 0,25 timmar. 3) Räknar vi på statistik från Assistanskoll blir den genomsnittliga schablonersättningen 2015 t.om 2025 ca308,80 kr 4) Personer med förhöjt timbelopp ingår inte här men de är inte så många.

Kostnad 1 person 11 år 2015 t.om 2025 = 308,80 kr*18 tim*365 dagar = ca 2,023 miljoner kr*11 = ungefär 22,26 millioner kr.  Total summa 11 år = c a 22,26 millioner kr

67 000 miljoner – 67 miljarder kr räcker alltså till dygnet runt assistans i 11 år 2015 t.om 2025 för drygt 3000 personer.

Dryga 3000 personer eller åtminstone närmare 3000 personer hade alltså kunnat få mycket högre livskvalitet, mycket mer självbestämmande enligt LSS intentioner.

Men regeringar på båda sidor blockgränsen har helt medvetet valt att sänka ambitionsnivån och då kan konsekvensen bara bli att förre och färre får den hjälp hen egentligen behöver och mycket lägre livskvalitet. Detta är givetvis helt oförenligt med LSS intentioner.

På den politiska nivån har många ett delansvar. Ytterst naturligtvis statsministern som leder regeringen men som aldrig visar intresse för assistansen. Den verkliga makten över reformen har därmed finansministern – utan tillräcklig finansiering – inga vettiga schablonhöjningar och förre som beviljas insatsen. Schablonersättningen bestäms sedan 2016, eller 2017 (lite osäker på det exakta årtalet) av regeringen i budgeten. I förhandlingar när budgeten ska tas fram samarbetar regeringarna även med partier som inte är formellt del i regeringen. Alla partier som godkänt budgeten senaste 10 - 11 åren har också de facto accepterat urholkningen och överflyttningen av pengar. Det gäller även mindre assistansvänliga partier.

Angående vikten på pengarna?  Hade gissat själv 2 - 3 ton…