Dags för assistansuppror 2.0 del 2

 I det förra blogginlägget skrev jag om vilka förutsättningar som måste vara på sin plats för ”assistansuppror”. Och ja – jag vidhåller att det behövs ett nytt assistansuppror som 2016 -2017. Jag avslutade med att vi aldrig får släppa kravet på en indexerad höjning av schablonersättningen. Nu ska vi titta på andra saker vi måste trycka på.

Till att börja måste vi tala mer om konsekvenserna med fortsatt underfinansiering. Ofta stannar det vid att det blir svårare att rekrytera och behålla personal, ibland att många anordnare kommer gå i konkurs. Det stämmer så klart och är redan det mycket allvarligt. Men konsekvenserna blir mycket större än så. Om ett stort antal anordnare lägger ner verksamheten händer följande:

Kommunerna får ett mycket stort tillskott av assistansberättigade. Det kommer de inte att klara av. Alltså blir det rent kaos i kommunerna och därmed även assistansreformen som första steg. Vi har redan läst om hur kommuner hittar nya sätt för avslag för kommunal assistansersättning, tex att personer inte anses tillhör de tre personkretsarna Detta är en utveckling som kommer att öka lavinartat. Om nu privata anordnare inte hittar personal som vill jobba som personliga assistenter, varför skulle kommunerna göra det? Svaret är – det gör de inte. Och utan assistenter – ingen assistansreform mer än på papperet.

Konsekvensen för de assistansberättigade. Vi hamnar (även med beslut från FK) i ett sorts mellanläge. Vi har rätt på papperet men hemkommunen kan inte uppfylla sin sina åtaganden som yttersta garanten. Det blir ”temporära lösningar ingen riktig assistans som med stor sannolikhet blir permanenta. Och FK ja. Redovisas inte assistanstimmarna enligt beslut så kommer assistansen att dras in snabbt. Återstår kommunalt godtycke (förutsatt att huvudmannaskapet fortfarande är delat). Och som jag påpekade ovan om privata bolag inte anser sig ha råd att bedriva personlig assistans. Varför skulle kommunerna ha det?

Hur nära är vi denna situation om inte de ekonomiska villkoren förbättras? Mycket nära är min bedömning. Blir inte alls förvånad om vi redan i år får allt tätare nyheter om anordnare som lägger ner som lägger ner verksamheten och allt större assistanskris i kommunerna. Inom några år är krisen total Hur många assistenter blir arbetslösa? Troligen tusentals. Och konsekvenserna för oss? Tillbaka till gruppboende, hemtjänst eller anhörigberoende.

När löner och kostnader stiger men ersättningen släpar efter får assistansanordnare allt svårare att betala personal och bedriva verksamhet. Det leder till konkurser, personalbrist, otrygghet för de assistansberättigade och till slut en assistansreform i spillror. I längden bryts reformen ned helt och hållet – inte genom politiska beslut, utan genom total ekonomisk utmattning.

 

Förutom indexeringen är givetvis nya behovsbedömningar ett måste – det är ju de allt hårdare bedömningarna som lett fram till att så många är livrädda för Försäkringskassan. Nya behovsbedömningar är också ett område som inte går att kompromissa bort. Förstatligande av assistansreformen är också givet, ett jätteviktigt krav här är att nya behovsbedömningar måste vara på plats innan förstatligandet sker.

Återkraven från Försäkringskassan har de senaste åren utvecklats till en värld där godtycket regerar. Inget vet vad som gäller, inte ens FK/staten själva. Jag tycker inte det är någon överdrift när jag kallar det Vilda Western. Så kan vi bara inte ha det.

Vi måste också prata om hur läget är nu, hur lagen var tänkt att fungera och vad som är riktig personlig assistans. Allt som vi kan göra med hjälp av våra personliga assistenter – både stora och små saker.  Assistansreformen bröt med ett vård tänk. I praktiken har vård tänket succesivt smugit sig tillbaka och det måste vi komma ifrån. Men samtidigt även om det behövs hjälp med tydlig vård karaktär T. ex andnings problematik har vi fortfarande rätt till personlig assistans.

Vi gamla stötar har också en viktig roll att spela – att berätta bakgrundshistorien. Jag har varit med på hela resan från 1994. Jag minns hur bra reformen fungerade en gång i tiden. En tid då man kände att staten, genom Försäkringskassan, arbetade för mig – inte emot mig. En tid då man inte var livrädd för myndigheten. När offensiva ambitioner i funktionsrättspolitiken inte bara var tomma ord från politikerna, utan faktiskt betydde något i människors vardag. En tid då personer med kraftigt nedsatt arbetsförmåga inte behövde vara oroliga för att förlora sin ekonomiska trygghet.

Det är just därför vi måste berätta hur det en gång fungerade – för att visa att ett bättre system inte bara är möjligt, utan redan har funnits.

Fler och fler namn uppror är i omlopp nu. Min bedömning är därför att ”assistansupproret 2.0” som jag efterlyser faktiskt närmar sig. Nedan har vi en länk till STIL-s kampanj Indexera assistansersättningen nu. Så här inleder vi:

Ibland låter det som om personlig assistans är en förmån. Ett bidrag. En lyx. Det är fel. Personlig assistans är en av de viktigaste frihetsreformerna i modern svensk historia. En reform som skapat förutsättningar att oavsett funktionsförmåga leva ett självständigt och självbestämt liv. Som gjort det möjligt att bo, arbeta, studera, bilda familj och delta i samhället på egna villkor – som arbetstagare, skattebetalare och medborgare.

Länk till STIL-s kampanjsida

* I Jönköping planerar STIL lokalt en kampanj i samarbete med Funktionsrätt Jönköpings län som primärt riktar sig till länets 13 kommuner.

Funktionsrätt Sverige har också satt ner foten nu angående Funktionsrättskonventionen och kräver att den blir svensk lag och har följande krav inför valrörelsen:

Gör funktionsrättskonventionen till svensk lag. Se över hur svensk lag och praxis förhåller sig till konventionen och tillsätta en statlig utredning med civilsamhällets medverkan. Säkerställa ändamålsenliga LSS-insatser och avskaffa otillåtna tvångs- och begränsningsåtgärder. Ta fram nationella strategier för jämlik hälsa, inkluderande utbildning och ökad sysselsättning. Göra en samlad översyn av den ekonomiska situationen för personer med funktionsnedsättning. Införa kostnadsfri juridisk hjälp i förvaltningsärenden.

Funktionsrätt och konventionen

Dags för ett nytt ”assistansuppror” del 1

 Assistansreformen och övriga LSS har misskötts å det grövsta under lång tid av regeringar på båda sidan blockgränsen. I den akuta krisen 2016 - 2017 handlade det i första hand om behovsbedömningarna när flera tusen personer förlorade statlig assistansersättning. Underfinansieringen av schablonen var emellertid redan inledd också När vintern snart går över i vår 2026 är det mest akuta hotet underfinansieringen, där det råder en massiv blocköverskridande riksdagsmajoritet för att ynka 1,5 % i höjning av schablonersättningen även år 2026 är tillräckligt. Rena hånet mot assistansberättigade, assistenterna och anordnarna.

Är det dags för ett nytt ”assistansuppror” för att det ska hända något? Jag svarar ja! Ta inte ordet ”uppror” allt för bokstavligt. I Sverige protesterar vi generellt på ett mycket lugnare sätt än i t.ex. Frankrike. Om vi tar Frankrike som exempel är allmänhetens tilltro till staten mycket lägre. Vi protesterar vanligen inte mot staten och/eller kommunerna som sådan utan att staten inte sköter det den åtagit sig att göra enligt Sveriges lagar. Vi är själva ett paradexempel på detta. Vi är alla arga på att staten inte gör sitt jobb men vill samtidigt att staten ensam ska ansvara för assistansen… Motsägelsefullt tycker kanske en del? Kanske det men helt i linje hur vi i Sverige i allmänhet ser på staten och kommunernas roll och ansvar.

Välfärdsstaten har ett mycket brett stöd i folkdjupet och inget parti ifrågasätter grundbulten – vi betalar för välfärden gemensamt. Det vore politiskt självmord om man vill ha nycklarna till Rosenbad. Skillnaden och debatten handlar i stället om nivån i olika bidrag, driftsformer och skattenivåer. En genomsnittlig Trump väljare i USA skulle tycka att alla partier i Riksdagen är socialistiska.

När vi går ut och protesterar på gatorna lokalt och nationellt handlar det därför ofta om välfärdsfrågor. Kommunerna och Regionerna ansvarar för mycket som skola, sjukvård, äldreomsorg och mycket av funktionsrättsstöden. ”Välfärdsuppror” brukar följa ett ganska förutsägbart mönster.

·   Ett antal kommuner larmar om t.ex. akuta brister i äldreomsorgen och/ eller skolan.

·  Personal – omvårdspersonal, läkare lärare larmar om det måste vara slut på besparingarna.

·  Massmedia gör ett antal reportage om bristerna som skapar stor upprördhet. Protestlistor börjar dyka upp.

·  Intresseorganisationer kopplade till välfärden börjar uppvakta politikerna med uttalande och brev.

·  SKR (Sveriges kommuner och Regioner) publicerar rapporter om en ohållbar situation.

·  Både intresseorganisationer och allmänhet engagerar sig nu mycket starkt med återkommande demonstrationer, en strid ström med debattartiklar och insändare. Inte så sällan skapas lokala enfråge partier med välfärdsfokus.

·  Politikerna börjar lyssna på allvar och till slut kommer åtgärder eller förslag på ändringar.

Att vi protesterar så pass lugnt utan att ifrågasätta staten som institution och att politikerna till slut ofta lyssnar ser vilken statsvetare som helst på att Sveriges demokrati är synnerligen levande vilket också syns i FN-s ranking. Sverige brukar hamna i topp 3 - 4 bland de bäst fungerande demokratierna i världen.

Utifrån hur starka protesterna mot försämringarna i assistansreformen var 2016 - 2017 uppfyllde det definitivt kriterierna för ett ”välfärdsuppror”. Även sista punkten uppfylldes i och med att regeringen införde stopp på omprövningar och lämnade förslag på förbättringar – om än långt ifrån tillräckliga och i slutändan ineffektiva med några lagändringar inom ramen för utredningen Stärkt rätt till personlig assistans.

Var befinner vi oss nu, hur långt ifrån ett assistansuppror 2.0 är vi? Vi har definitivt kommit en bra bit på vägen dit och tyvärr tror jag det är absolut nödvändigt. Den slutsatsen drar jag p g a tondövheten från våra politiker vad gäller den alltmer akuta situationen med schablonen och att ingenting händer med nya behovsbedömningar. Tittar vi på ”checklistan” ovan är ett antal punkter redan uppfyllda. T.ex. Assistansberättigade, intresseorganisationer och arbetsgivareorganisationer är eniga om att situationen är akut. Det måste vara slut på besparingar, protestlistor har börjat dyka upp. Nämnda organisationer går samman med krav till regeringen.

 Däremot saknas fortfarande de stora landsomfattande demonstrationer som 2016 - 2017. Debattartiklar dyker upp absolut. Men ännu så länge inte med samma ”intensitet” som 2016 - 2017.

En viktig skillnad från assistansupproret ”1.0” för 10 år sedan är att dagens kris inte beror på att regeringen uttryckligen har ett direktiv att pengar ska sparas. Nu handlar om en annan form av svältkur. Vi värnar reformen men tillför inte resurser.

Vad skulle då krävas för att vi får ett ”fullskaligt uppror” med genomslag på nationell nivå? Följande saker tror jag är centrala:

 Anordnare får svårt att betala löner och lägger ner verksamheten.

 Assistenter lämnar yrket.

Kommuner tvingas ta utgifter för personlig assistans utan avsatta pengar i budgeten.

 Tryggheten för tusentals människor hotas.

Därmed börjar reformen kollapsa – på riktigt. Jag tror själv allt detta under 2026 kommer bli allt vanligare nyheter långt, långt utanför våra egna medlemstidningar och nätsajter. Och här ställs allt på sin spets - krona för krona. Anordnare lägger ner som inte kan betala löner, kommunerna har inget budgetutrymme, assistenter blir arbetslösa. Allt detta kostar den offentliga sektorn väldigt mycket pengar. Och tro mig. När politikerna ser konsekvenserna i statens och kommunens egna utgifter för vad det kostar att inte finansiera assistansreformen – ja då blir det ett helt annat tryck i frågan.

Man kan också uttrycka det så här. När kommunerna och arbetsgivareorganisationerna också engagerar sig för högre schablon betyder det att frågan har blivit större än en fråga som bara handlar om funktionsrättsrörelsens krav. Det har blivit eller håller i alla på att bli en systemfråga för samhället.

Krav på att assistansreformen ska indexeras måste vara ett absolut och inte förhandlingsbart krav från vår sida. Det finns betydligt mer att säga utöver schablonersättningen  men då blir blogginlägget för långt. Så vi fortsätter med assistansuppror del 2 i nästa blogginlägg där vi tittar på många andra aspekter som måste lyftas.

Aktuellt inom personlig assistans

 Försäkringskassan vill från och med 2027 kunna stoppa utbetalningar av assistansersättning – utan misstanke om oegentligheter eller ren brottslighet. Det låter oerhört dramatiskt men är ändå inte alls så illa som jag befarade.

Jag trodde FK ville ha det på följande sätt:

En månads assistans vi säger februari 2027. Anordnaren måste lämna rapporten SENAST 5 mars - annars stoppas utbetalningen helt. Det är bara ynka fem dagar. I praktiken extremt svårt för många anordnare. I verkligheten vill FK ha in rapporten senaste den 5 andra månaden efter att assistansen utfördes.

I exemplet ovan med assistans utförd februari 2027 innebär att FK vill ha in den senast den 5 april. I stället för 5 dagar har alltså anordnaren 35 - 36 dagar på sig. Det är ändå stor skillnad.

Några ”ventiler” föreslås också som godkända skäl att ändå få pengarna – handlar t.ex. om assistansberättigad som avlidit eller allvarliga sjukdomar. Försäkringskassan avgör själva om giltigt skäl föreligger.

Har också undersökt vidare om FK har rätt att stoppa utbetalningar överhuvudtaget - även om uppgifterna är korrekta och avsaknad av brottsmisstanke. Där verkar svaret, enligt AI vara ja med hänvisning till praxis. Däremot finns i Socialförsäkringsbalken (SFB) ingen specifik regel om precis hur många dagar försenad rapporten får vara. Men Försäkringskassan har mandat att reglera utbetalningsförfarandet genom föreskrifter.

Sen finns också det juridiska begreppet Proportionalitetsprincipen - d v s står påföljden/straffet i proportion till brottet som utförts, här "brottet" försenad redovisning av assistanstimmar? Hör hävdar jag bestämt att det kan det rimligen inte göra. Dessutom försvagas rättssäkerheten.

Varför vill F.K införa den nya regeln? De hänvisar själva till byråkrati men det är för mig givet att man vill spara mer pengar. Nyligen kom statistik som visar att Försäkringskassans utgifter blev 26,39 miljarder kr 2025, Det är 530 miljoner kr lägre än vad regeringen budgeterat.

Källa: Assistanskoll.se

* Kampen för en anständig schablonersättning går vidare. De stora arbetsgivareorganisationerna Fremia, Vårdföretagarna samt SKR – Sverige Kommuner och Regioner har skrivit ett gemensamt brev till Regeringen för att påtala det akuta behovet av kraftig höjd schablonersättning. I brevet står det bland annat följande:

Detta är inte första året en för låg uppräkning sker. Schablonbeloppets reala värde har urholkats under mer än ett decennium och för nästa år saknas nästan 40 kronor per timme jämfört med om uppräkningen hade följt löneökningstakten på arbetsmarknaden.Vi ber därför regeringen att skyndsamt:

·         Justera uppräkningen av schablonersättningen för 2026 så det motsvarar löneökningstakten.

·          Införa en indexering av schablonersättningen så att den över tid följer lönekostnadsökningarna.

Vi vill med detta allvarliga budskap be regeringen att, i en exceptionell situation, göra nödvändiga justeringar för att rädda den personliga assistansen. Att möjliggöra för kommuner och privata aktörer att fortsatt kunna bedriva en seriös och bra verksamhet för alla invånare i behov av personlig assistans.

https://assistanskoll.se/20260210-Staten-maste-jobba-med-oss-inte-emot-oss.html

Även Ifa har skickat en skrivelse till regeringen och kräver höjning i vårbudgeten. Tyvärr utan svar från regeringen ännu så länge. Visar tyvärr hur lågt prioriterade vi är. Ni kan läsa mer här:

Nu handlar med all rätt stort fokus på den underfinansierade timschablonen och att jag tycker det är existentiellt för hela reformens överlevnad känner ni väl till nu. Men om vi pratar att återställa reformen måste det också införas lagändringar, annars får inte ca 3000 personer tillbaka statlig assistansersättning. Staten som ensam huvudman ska genomföras först efter att alla nödvändiga lagändringar är gjorda

Det innebär ofrånkomligen att betydligt mer pengar måste tillföras reformen. När jag gör en överslagsräkning får jag fram en summa på ungefär 11 - 12 miljarder kr – höjd schablon plus assistans tillbaka så vi når samma nivå som 2015. När jag ber Chat GTP räkna på det får jag följande belopp.

Höjd schablon till 400 kr/timme – ca 4 miljarder kr

Assistans tillbaka för ca 3000 personer 8 - 9 miljarder kr – beroende på antalet timmar.

Total utgift 12 - 13 miljarder kr – BRUTTO

Det är inga småslantar, det medger jag. Men vår rätt till ett självständigt/liv måste få” kosta” en hel del – annars omfattar inte välfärden hela befolkningen som grundtanken är. Vad Sverige faktiskt åtagit sig att uppfylla internationellt har jag bloggat om ganska många gånger nu. En stor del av summan går dessutom tillbaka till staten som olika skatter vilket ger en mycket lägre nettokostnad. Och sätter vi denna summa i relation till hela statsbudgeten då är inte 12 - 13 miljarder kr så mycket. Statens utgifter i budgeten 2026 ligger på 1542 miljarder kr. 12 - 13 miljarder kr motsvarar därmed inte ens 1 procent av hela statsbudgeten.

Källa om budgeten Riksdagens hemsida www.riksdagen.se

 

 Vi avrundar så här:

Det handlar inte om pengar.   Det handlar om prioriteringar.

Kampen för en anständig schablonersättning går vidare. De stora arbetsgivareorganisationerna Fremia, Vårdföretagarna samt SKR – Sverige Kommuner och Regioner har skrivit ett gemensamt brev till Regeringen för att påtala det akuta behovet av kraftig höjd schablonersättning. I brevet står det bland annat följande:

Detta är inte första året en för låg uppräkning sker. Schablonbeloppets reala värde har urholkats under mer än ett decennium och för nästa år saknas nästan 40 kronor per timme jämfört med om uppräkningen hade följt löneökningstakten på arbetsmarknaden.

Vi ber därför regeringen att skyndsamt:

·   Justera uppräkningen av schablonersättningen för 2026 så det motsvarar löneökningstakten.

·   Införa en indexering av schablonersättningen så att den över tid följer lönekostnadsökningarna.

Vi vill med detta allvarliga budskap be regeringen att, i en exceptionell situation, göra nödvändiga justeringar för att rädda den personliga assistansen. Att möjliggöra för kommuner och privata aktörer att fortsatt kunna bedriva en seriös och bra verksamhet för alla invånare i behov av personlig assistans.

Assistanskoll intervjuar SKR

 

Även Ifa har skickat en skrivelse till regeringen och kräver höjning i vårbudgeten. Tyvärr utan svar från regeringen ännu så länge. Visar tyvärr hur lågt prioriterade vi är. Ni kan läsa mer här:

Ifa kräver mer pengar i vårbudgeten

Nu handlar med all rätt stort fokus på den underfinansierade timschablonen och att jag tycker det är existentiellt för hela reformens överlevnad känner ni väl till nu. Men om vi pratar att återställa reformen måste det också införas lagändringar, annars får inte ca 3000 personer tillbaka statlig assistansersättning. Staten som ensam huvudman ska genomföras först efter att alla nödvändiga lagändringar är gjorda

Det innebär ofrånkomligen att betydligt mer pengar måste tillföras reformen. När jag gör en överslagsräkning får jag fram en summa på ungefär 11 - 12 miljarder kr – höjd schablon plus assistans tillbaka så vi når samma nivå som 2015. När jag ber Chat GTP räkna på det får jag följande belopp.

Höjd schablon till 400 kr/timme – ca 4 miljarder kr

Assistans tillbaka för ca 3000 personer 8 - 9 miljarder kr – beroende på antalet timmar.

Total utgift 12 - 13 miljarder kr – BRUTTO

Det är inga småslantar, det medger jag. Men vår rätt till ett självständigt/liv måste få” kosta” en hel del – annars omfattar inte välfärden hela befolkningen som grundtanken är. Vad Sverige faktiskt åtagit sig att uppfylla internationellt har jag bloggat om ganska många gånger nu. En stor del av summan går dessutom tillbaka till staten som olika skatter vilket ger en mycket lägre nettokostnad. Och sätter vi denna summa i relation till hela statsbudgeten då är inte 12 - 13 miljarder kr så mycket. Statens utgifter i budgeten 2026 ligger på 1542 miljarder kr. 12 - 13 miljarder kr motsvarar därmed inte ens 1 procent av hela statsbudgeten.

Källa om budgeten Riksdagens hemsida www.riksdagen.se

 

 Vi avrundar så här:

Det handlar inte om pengar.   Det handlar om prioriteringar.

Därför måste ersättningen för personlig assistans höjas!

 Assistansreformen är i en fantastisk frihetsreform Men just nu håller systemet på att monteras ned. Inte bara genom hårdare behovsbedömningar utan även genom att reformen underfinansieras år efter år.

Staten betalar en fast summa per timme för assistansen, schablonersättningen – 347,70 kr/timme 2026.

Problemet är att höjningen i denna ersättning årligen inte följer med när:

• lönerna ökar
• priserna stiger
• och kostnaderna för arbetsgivare blir högre.

Det betyder att varje assistanstimme blir dyrare att utföra än vad staten ersätter.

Assistansanordnare får ekonomiska problem

Kooperativ och företag som ordnar assistans får allt svårare att betala löner och hålla verksamheten. Det leder till oro, personalbrist och sämre kvalitet för dem som är beroende av assistans dygnet runt. Den pott med pengar som ska gå till olika omkostnader skärs ner också, vilket urholkar självbestämmandet och hela grundidén med reformen.

 

Människor förlorar sin frihet om det inte finns pengar

När assistansen inte fungerar tvingas vi till andra lösningar:

• gruppboende,
• hemtjänst
• eller att anhöriga måste ta över ansvaret.

Vi går ifrån att enligt LSS intentioner att leva sitt eget liv till att anpassa sig efter scheman och system. I realiteten urholkas friheten radikalt redan när det kontot för assistansomkostnader minskar.

Varför måste ersättningen höjas rejält – inte lite grann?

När ersättningen årligenbara höjs med 1,5-2 % medan lönerna ökar med 3–4 % blir det i praktiken en nedskärning/besparing. Det är som att säga att skolan eller sjukvården ska fungera bättre – men utan att betala mer för personalen.

För att rädda personlig assistans från ekonomisk kollaps krävs:

• att ersättningen följer löneutvecklingen,
• att den kompenserar för många år av eftersläpning,
• och att staten tar ansvar för reformens framtid

Slutsats

Vi pratar inte om att leva ett lyxliv. Det handlar om rätten att leva ett liv som andra med ett självständigt -självbestämt liv enligt LSS och Funktionsrättskonventionen.

Vi måste också vara tydliga med vad leva som andra eller enligt funktionsrättskonventionen ett självbestämt liv inbegriper både det stora och lilla i livet. Det handlar om att kunna bo i eget hem, resa, studera bilda familj, engagera sig politiskt, i föreningslivet mm. Men också alla tänkbara vardagsnära sysslor och individuella intressen . titta på favoritlaget i fotboll, en spontan shoppingtur i köpcentret, titta på bio med vänner, – sminka sig, ta en promenad i skogen, spontan utflykt till släktingar och vänner  etcetera. Allting utan att det ifrågasätts om det är goda levnadsvillkor. 

 

Detta ska assistansersättningen täcka

Schablonersättningen från Försäkringskassan som 2026 uppgår alltså till 347,70 kr för varje utförd assistanstimme och betalar alla kostnader vi har relaterade till personlig assistans. Detta inkluderar:

 

Grundlöner till personliga assistenter plus extra ersättning vid obekväm arbetstid (Ob tid)   Arbetsgivare avgifter till staten, drygt 31 % av den totala lönesumman   Semesterlön   Avgifter för försäkringar i kollektivavtal   Avgift till assistansanordnaren, ofta 7 - 8 % av timschablonen   Kurser/Utbildningar   Andra assistansomkostnader för fritidsnöjen, resor med mera

 

Sedan drygt 10 år tillbaka höjs inte schablonen i nivå med löneökningarna. Löneökningar ligger i genomsnitt på ca 3 %/år. Timschablonen har i snitt höjts endast 1,7 %, många år bara 1,5 %.  Så här ser utvecklingen för timschablonen ut sedan 2015.

Årtal	Timschablon	Löner (basnivå = 100)
2015	284 kr	100
2020	304:30 kr	115,91
2026	347:70 kr	138,42
2030 (nuvarande ökningar)	369,1 kr	155,77

 

Källa: Assistanskoll.se

Lönerna har alltså höjts med 38,4% 2015-2026 men schablonersättningen bara 22,4 %. Fortsätter utvecklingen till 2030 fortsätter glappet mellan löneökningar och schablonersättning att öka snabbt. En utveckling som helt enkelt är ohållbar. Och då pratar vi bara om löner, även diverse och nödvändiga omkostnader – utbildningar, resor, andra aktiviteter.

Med hänsyn till allt som schablonersättningen ska täcka som jag listat i faktarutan ovan plus inflation, vad borde schablonersättningen legat på idag? När jag bad Chat GPT räkna på det blev svaret:

Med hänsyn till 10+ år av eftersläpning, plus att schablonen ska täcka allt (lön, OB/övertid, sociala avgifter, semester, försäkringar, administration, utbildning, omkostnader), är en rimlig “borde-legat-på”-nivå idag ungefär:

≈ 400–425 kr per timme (beroende på hur man antar att kostnaderna faktiskt ökat).

Kommentar

Det är 15 - 22 % högre än den faktiska nivån och faktiskt högre än de krav som Fremia m.fl. brukar ha som ligger i intervallet 385-390 kr och därefter indexering.

Ett minimum krav från vår sida måste ligga på minst 400 kr därefter indexering.

Avslutningsvis 

Kostnaderna försvinner inte om assistansen försvinner – de flyttas

• från staten till kommunerna
• från samhället till familjer
• från budgetar till kraftigt sänkt livskvalitet

Samtidigt förlorar vi det som är syftet med hela reformen:

frihet, delaktighet och jämlikhet.

Tankar om drygt 3 år med Regering Kristersson och riksdagsvalet 2026

 Nytt år och dags för ett nytt blogg år.

Ulf Kristersson har nu varit statsminister i drygt 3 år och i september är det dags för svenska folket att rösta igen. Ska fundera här kring hur utvecklingen för assistansen har varit och funktionsrättspolitik i övrigt.

Efter 8 förlorade år med S-MP regeringen i Rosenbad minns jag att många hade förhoppningar på ett regeringsskifte skulle innebära en rejäl kursändring. Som ni vet var mina förväntningar mycket låga. Dels p g a omvärldsläget, dels för att Ulf Kristersson inför valet var mycket tydlig med vad som skulle prioriteras om han blev statsminister. Det var försvaret/säkerhetspolitik, brottsbekämpning, rättsväsende. Och han gjorde dessutom klart med att det skulle krävas prioriteringar. För vår del var det liktydigt med att vi var lågt eller mycket lågt prioriterade.

Sett till faktiska besked fanns således väldigt lite som talade för en reell kursändring. Något som dessutom förstärktes när Tidöavtalet var klart. Allt som stod att läsa om personlig assistans var följande sida 11:

Utifrån de utredningsförslag som väntas presenteras i mars 2023 över åtgärder för ett statligt helhetsansvar för personlig assistans inom ramen för LSS ska därefter åtgärder övervägas med målsättningen om ett statligt ansvar.

Det är mycket klent med konkreta besked. Här talas om förstatligande av assistansen men bara som en målsättning – det är verkligen inget löfte för mig och mycket töjbart i för oss negativ riktning. Inget om schablonersättning, inget om nya behovsbedömningar…

Blev det ändå, trots allt positiva överraskningar för oss? Svaret är nej även om det skett en del saker men inget avgörande som verkligen förbättrar läget. Något förstatligande har inte skett, inga nya behovsbedömningar och en schablonersättning som inte räcker till. Ett stort, stort bakslag för schablonersättningen fick vi hösten 2025. Trots positiva signaler blev det i slutändan ingenting av det. Vi fick i stället återigen en höjning på förnedrande 1,5 %. En riktig käftsmäll för assistansberättigade, personliga assistenter och anordnare.

Fram tills hösten var regeringens insats i linje vad jag väntade mig vilket innebär långt ifrån tillräckligt. Beskedet av schablonersättningen gör att betyget hittills blir lägsta möjliga, en solklar 1-a.

När vi nu är inne i 2026 är läget för assistansreformen återigen oerhört svår. Det värsta akuta hotet tycker jag är finansieringen – frihetsreformen håller på att kvävas till döds genom otillräcklig finansiering, läget är kritiskt nu. Nya behovsbedömningar eller förstatligande syns inte vid horisonten heller. Varför? Med 99 % säkerhet stavas det pengar – finansdepartementet tycker det är för dyrt Liksom såväl blåa som röda finansministrar före Elisabeth Svantesson sedan 1991 är alla eniga om en sak – vår frihetsreform ”kostar för mycket”.

Hade det varit annorlunda med en S ledd regering? Nej, det hade det inte. Även bortsett från att Magdalena Andersson är den enda finansminister som öppet sagt att pengar ska sparas på oss och sjukskrivna är Ulf och Magdalena (trots ständiga gräl om skatter) helt överens om en fundamental sak i den ekonomiska politiken – statens utgifter ska hållas nere, yttersta beviset är utgiftstaket för staten som de facto sätter en prislapp på hur mycket frihetsreformen får kosta. De ständiga antagonisterna S och M är i praktiken eniga om en hel del annat som säkerhetspolitiken men det är ämne för en annan blogg. Och tristast av allt. I och med att S inte stödjer en högre schablonersättning och assistansvänliga små Tidöpartier plus SD (genom att stödja budgeten) de facto också står bakom de pinsamt låga höjningarna är läget i mitten av januari 2026 följande:

I riksdagen finns en massiv majoritet för fortsatt underfinansiering av reformen som håller på att kväva assistansreformen till döds.

Utöver schablonen finns det (som vanligt andra allvarliga problem som:

Inga nya behovsbedömningar är i sikte.

Rätten till dygnspass är fortfarande starkt hotat.

Det råder Vilda Western vad gäller återkrav från Försäkringskassan.

Återkraven har lett till stor osäkerhet och sprider en enorm rädsla hos många. Vad räknas som väsentligt ändrat förhållande?  Ingen vet…

Finns det då inget positivt? Jo, antalet assistansberättigade ökar faktiskt nu om än i långsam takt. Det har kommit flera domar i Högsta Förvaltningsdomstolen som går i positiv riktning. Men sin vana trogen använder FK domar som passar besparingsivern.

Vid sidan av assistansreformen fortsätter försämringarna på i stort sett allting från en havererad ledsagning enligt LSS till kraftigt höjt tak i högkostnadsskyddet för läkemedel. Höjda ersättningar i sjuk och aktivitetsersättningen är också otillräckliga. Listan kan - som jag nämnde nyss lätt göras ännu längre – färdtjänst, bostadsanpassningar med mera.

*13 september är det dags för riksdagsval igen. Jag vill inte låta som en jättepessemist. Sanningen är ändå att det blir mycket svårt att få upp assistansreformen som en valfråga. Vi är mycket lågt prioriterade. Försvarsmakten, polisen, rättsväsendet mm kommer under lång tid framåt kosta väldigt mycket pengar – vilket riksdagen också är i stort sett enig om. Vår största möjlighet tror jag tyvärr är att det blir betydligt sämre än idag. Och sannolikheten är att det verkligen blir så är överhängande. Jag blir inte alls förvånad om det under 2026 kommer allt fler rapporter om anordnare som lägger ner och/eller assistansberättigade som inte får ihop bemanningen och blir ”strandsatta” då assistenter lämnar och det blir mycket svårt att hitta ny personal. I riksdagen råder enighet om att vi finansierar välfärden tillsammans.

Kanske finns det ändå en öppning för oss om vi kopplar rätten till assistans, vår rätt till ett så vanligt liv som möjligt som en del av totalförsvaret?

Staten ansvarar i krissituationer, även för:

• att hela välfärdssystemet fortsätter fungera
• att samordna resurser mellan regioner och kommuner
• att prioritera skydd av civila
• 
  

LSS upphör inte att gälla i krig. Kommunerna fortsätter att ha det ytterst ansvaret och vid mycket farliga situationer där evakuering anses nödvändig måste kommunen erbjuda ett alternativ.

* Det osäkra läget i världen kommer oavsett vad som händer fram till september att få mycket utrymme i valrörelsen. Det är verkligen inte Ulf Kristerssons fel att Donald Trump hotar att annektera Grönland men det går inte och bortse längre från att Trump verkligen vill ha Grönland - även om en invasion troligen är osannolik. Vill inte skrämmas men ur vårt perspektiv, att kunna lyfta våra frågor är det värsta som kan hända under valrörelsen (och det är tyvärr inte så orealistiskt längre) följande:

Mitt under valrörelsen, i månadsskiftet augusti-september kollapsar förhandlingar mellan Danmark och USA om Grönlands framtid, varpå Trump kommer med diverse hot. Med 99,9 % säkerhet händer följande:

Försvars och säkerhetspolitik går från en viktig valfråga till att fullständigt tränga bort alla andra frågor. I resten av valrörelsen talar Ulf och Magdalena om nationell enighet i säkerhetspolitiken men försöker också överträffa varandra inför svenska folket vem som är bäst att leda Sverige i en mycket stor säkerhetspolitisk kris. All forskning visar också att vid allvarliga kriser gynnas de stora partierna. Ledarsidorna i de stora tidningarna skulle följas av kris rubriker som handlar om helt andra saker än brister i Sveriges funktionsrättspolitik.

Även om vi hamnar i ett riktigt krisläge:

Vad vi kan och MÅSTE GÖRA UNDER VALRÖRELSEN är att inte vika en mm på att indexering måste införas som åtminstone följer lönehöjningarna. Frågan är EXISTENTIELL för frihetsreformens överlevnad. Behovsbedömningarna måste göras om och efter det ska assistansreformen få staten som ensam huvudman.

Behöver jag verkligen vila i sängen minst halva dagen? Nej säger jag själv.

 Det här blir sista blogginlägget för 2025

För några veckor sedan hade jag besök av min arbetsterapeut i hemmet. Vi skulle gå igenom mina hjälpmedel, att det fungerar bra. Inget konstigt med det och Jag har bra relation till vuxenhabiliteringen i staden men en sak skaver:

Visst, jag behöver en del vila under dagen för att orka. Men skulle jag lyssna på deras rekommendationer skulle jag ligga i sängen minst halva dagen. Återigen känner jag att vårdapparaten har en mycket passiviserande syn på mig. Och det är inte första gången vård-Sverige har en tycker jag – passiviserande syn på vad jag faktiskt klarar av – utifrån mina förutsättningar. Faktum är att redan när jag var barn bråkade mina föräldrar med barnhabiliteringen av vad de tyckte var – stort bristande intresse för sjukgymnastik. Likadant när jag hade mina knäproblem i slutet av 10-talet som jag bloggat om. Fram med ett hjälpmedel (fotortoser) utan minsta ansats till att gå till botten till orsaken till problemet och göra något åt det - framförallt höger knä/ben var för svagt.

För länge sedan, i början av 90-talet genomgick jag flera stora ryggoperationer i Malmö med lång konvalescens. Efter lång tids sjukhusvistelse föreskrev läkarna ca 2 månader där jag INTE skulle sitta uppe mer än max 2 timmar åt gången.

Nu har jag fått rekommendation från vuxenhab att jag bör vila efter två timmar i rullstolen.... Känns helknasigt. Hallå - jag har inte genomgått en stor ryggoperation nu.

Ingen har förslagit det ska sägas men ibland får jag känslan att de helst vill installera tak lyft i sovrummet och toaletten istället för att jag ska använda den stödförmåga på benen som jag faktiskt har, att jag klarar av alla förflyttningar med hjälp av personliga assistenter. Ja, jag vet att en del av oss som sitter i rullstol på livstid saknar stödförmåga helt och är helt beroende av lyftanordningar och ett stort antal hjälpmedel. För egen del, utifrån min livssituation och förutsättningar – jag skulle bli djupt deprimerad om jag blir beroende av lyftanordningar.

Lyder jag deras rekommendationer? Nej så klart – jag kör vidare med mitt vardagsliv som fungerar för mig.

Varför blir det då så här? Hittar vi förklaringen i att sjukvården/hela omsorgssverige fortfarande vill se oss som sjuka som inte klarar av någonting? Jag tror inte arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna har ett ont uppsåt. De gör det de fått lära sig i utbildningen – underlätta så mycket som möjligt är viktigare än att använda och även förbättra de funktioner som faktiskt fungerar. Inställningen från samhället är också mycket problematisk utifrån hur situationen är för den personliga assistansen och mycket annat. Om vi ska se det ur FK-s/statens synvinkel som vill spara pengar – behöver vi verkligen dygnet runt assistans om vi ändå ska ligga i sängen minst halva vår vakna tid? Hör vi inte hemma på ett vårdhem istället…

När jag diskuterar med Chat GDP om detta varför det fungerar som det gör. får jag bland annat följande till svar:*

De flesta utbildningar inom vårdyrken lägger mycket tyngd vid kropp, funktion och riskminimering — men nästan inget på:

• socialpolitik,

• LSS och assistanssystemets logik,

• arbetsmarknadsförutsättningar för personer med funktionsnedsättning,

• eller konsekvenserna av passiviserande råd i vardagslivet.
• 
  

Så deras incitament blir att ge råd som “fungerar” i klinisk mening – även om råden långsiktigt minskar individens möjligheter till aktivt liv.

Resultatet blir att många inom vården inte ser sambandet mellan ett till synes neutralt råd – “vila mer, undvik belastning” – och att personen senare kan få svårare att behålla arbete, engagera sig eller motivera fortsatt personlig assistans.

Men ingen följer upp livskvalitet, delaktighet eller samhällsdeltagande över tid.

Vi har olika förutsättningar för att träna på olika sätt absolut. Och en del av oss saknar möjligheten helt och hållet p g a funktionsnedsättningarna. Men det finns inte en läkare eller sjukgymnast i världen som säger att människokroppen är skapad för att bara sitta still och inte  aktiveras på olika sätt. Inte någon säger att kroppen mår dåligt av bra kondition. Inte ens på Jönköpings vuxenhabilitering säger det – vilket blir en motsägelse till att jag ska vila så mycket…

Vi måste på allvar diskutera vad det här i förlängningen leder till för personer som mig och andra som har stödförmåga och klarar alla förflyttningar med stöd av andra, d v spersonliga assistenter och faktiskt kan och vill förbättra sin hälsa med träning/rehab. Utifrån omsorgssveriges synvinkel. Varför ska vi ha personlig assistans om vi ska vara sängliggande stora delar av dagen, det räcker väl gott med vårdpersonal? Även utan ett så drastiskt ingrepp som indragen personlig assistans - hur ska vi någonsin kunna få ett jobb (ens efter våra förutsättningar), hur ska vi kunna engagera sig i föreningslivet, politiskt etcetera om vi bara ska vila? Ja, draget till sin spets - varför gå i skola överhuvudtaget? Det här synsättet kombinerat med ständiga besparingar anser jag faktiskt är riktigt farlig – den leder raka vägen till institutioner.

Frågan är hur kommer vi ifrån det här tänket i vård/omsorgsapparaten – allt ska fixas med hjälpmedel och vi ska vila så mycket som möjligt för att inte slita ut oss? Och istället byta fokus. Om de individuella förutsättningarna och viljan finns till rehab träning och konditionsträning – mycket bättre att aktivera kroppen så långt som möjligt innan hjälpmedel blir aktuella. Jag har inget enkelt svar där, det handlar om djupgående attitydförändringar.

Ja, jag kommer alltid att vara rullstolsburen, alltid beroende av hjälp från personliga assistenter, alltid vara i behov av hjälpmedel. Utifrån de förutsättningar jag har vill jag ändå klara mig med så lite hjälpmedel som möjligt och inte bli sedd som ett passivt vårdpaket.

* –Att han har tränat så hårt är helt plötsligt en nackdel, det vänds nu emot honom.

Det händer i hela Sverige. Det här är inte engångsfall, det är systematiskt för att kortsiktigt spara pengar. Det är verkligen de svaga man sparkar på, för de har inte möjlighet att driva de här frågorna. Det blir anhöriga som får kämpa.

Maria Malmberg, mamma till Martin

Tyvärr är det inte svårt och hitta exempel där matten dras undan p g a berörd person faktiskt vill träna och hålla sig i form. I slutet av november kunde vi i Aftonbladet ta del av en upprörande artikel som handlar om just det. Martin från Uppsala är 14 år och har en CP skada som jag själv efter en förlossningsskada och kommer att vara rullstolsburen livet ut. Nu har hemkommunen dragit in nästan all personlig assistans för Martin. Huvudanledningen till indragen personlig assistans är att Martin har blivit bättre p g a träning och ”inte har en CP skada längre”. Alla med ett minimum om kunskap vet att det inte går att bota en CP-skada – vi har hjärnskadan på livstid…

Egentligen låter det för dumt för att vara sant men ingenting förvånar längre. Martin blir de facto straffad av samhället för att han under åren har ägnat sig åt mycket sjukgymnastik och blivit bättre… Att han fortfarande ändå är helt beroende av hjälp från andra spelar ingen roll…

Mina erfarenheter av hur passivt samhället ser på mig och Martins situation är två olika symptom på samma sak – samhället saknar fullständigt en helhetssyn vad som krävs för att vi ska få ett självständigt liv om det ens finns någon ambition alls längre. Dessutom buntas vi ihop till en homogen grupp med  exakt samma behov, d v s de som vill och kan aktivera sig och förbättra sin hälsa med träning likställs med de personer som faktiskt inte kan träna och/eller måste ha ett stort antal hjälpmedel för att vardagen ska fungera. Det går tyvärr inte att komma ifrån följande:

Samhället letar efter alla tänkbara sätt att spara in på assistansen. Vi är på väg mot följande verklighet:

Följer vi arbetsterapeuternas rekkomendationer om ständig vila och avlastning får vi ingen assistans p g a bristande behov av just personlig assistans. Dessutom skulle för egen del min kropp förtvina snabbt och troligen dö x antal år i förtid.

Tränar vi som Martin för att kroppen ska fungera bättre får vi ändå ingen personlig assistans för då mår vi för bra. Så frågan är, vem ska få personlig assistans överhuvudtaget i framtiden? 

Aftonbladets artikel om Martin