onsdag 24 juni 2020

En ny LSS lag uppbackad av Funktionsrättskonventionen är absolut nödvändigt

Försäkringskassans nya tillämpning av det grundläggande behovet personlig hygien fortsätter som sagt att tillämpa restriktiva domar från HFD på strängast möjliga sätt. Det kan inte påminnas för många gånger hur allvarligt brott mot konventionens artiklar det är. Här är ett urval:

·   Det bryter mot principen att man inte får backa från uppnådda rättigheter

·   Begreppet integritetsnära hjälpbehov saknar helt stöd i konventionens centrala artikel 19

·   Det tar inte hänsyn till att hela stöd och servicebehovet ska bedömas

·  Dessutom bryter det mot den viktiga juridiska principen – gynnande besluts negativa rättskraft – d.v.s. stöd och hjälpinsatser får inte försämras om det inte skett stora minskningar i behovet av stöd och hjälp.


Från regeringshåll finns i alla fall signaler att den tycker att t.ex. sminkning ska ge rätt till personlig assistans. I en intervju med Assistanskoll nyligen sa socialminister Lena Hallengren följande  

Den bärande tanken med personlig assistans är rätten att själv få möjlighet att forma sitt liv, att kunna leva ett liv som andra. Utan att gå in på juridiska frågor så jag har jag svårt att se annat än att leva som andra innebär att man också ska kunna sminka sig

Sminkning måste ses som ett grundläggande behov enligt Lena Hallengren

Den destruktiva utvecklingen hos Försäkringskassan har nu pågått i drygt ett decennium. Jag vill inte skrämmas men det finns ingen anledning att skönmåla läget. Ingenting tyder på att det inte finns en mycket stor risk för att det även framöver kommer nya domar som inskränker rätten till personlig assistans ännu mer. Det femte grundläggande behovet är redan så skadeskjutet att det i praktiken avskaffats för flertalet assistansanvändare och det finns snart inte mycket kvar som är grundläggande behov överhuvudtaget.

Den s.k. transportdomen 2017 gav sig även på det som kallas övriga behov som enligt FK-s katastrofala tolkning innebar att nästan alla hjälpbehov måste vara ”kvalificerade” för att ge rätt till personlig assistans. Nu stoppades detta men det vore naivt och tro att det inte kommer göras nya försök. Sannolikt med kommuner som drivande kraft i rättsprocesserna där ekonomin i många fall är dålig. Jag ser t.ex. en stor risk för att det kommer dyka upp rättsfall som handlar om vad som är goda levnadsvillkor? Det är inget nytt i och för sig. Redan när assistansreformen var ung fick jag känna av att hemkommunen (som då var min anordnare) själva ville definiera vad som är goda levnadsvillkor för mig.

Kommer det dyka upp den här typen av ärenden som drivs upp till HFD (det kan potentiellt handla om nästan vilket hjälpbehov som helst) och domstolen går på en restriktiv linje kan vi i vanlig ordning förvänta oss strängast möjliga tolkning från Försäkringskassan. Resultatet – en än mer urvattnad assistansreform som ännu mer skärmar sig från intentionerna.

Det enda sättet att komma ur den här destruktiva spiralen anser jag är att hela LSS görs om, det räcker inte med att lappa och laga och den nya lagen måste backas upp av Funktionsrättskonventionen som lag. Jag har tidigare skissat på hur en ny lag skulle kunna formuleras vad gäller målparagraferna utifrån vad konventionen säger.  Helt centralt för mig är att det finns paragrafer som mycket tydligt beskriver vad som är personlig assistans enligt definitionerna i de allmänna kommentarerna till artikel 19. Det betyder bland annat:

·    Det finns inget som helst utrymme för det lagvidriga begreppet ”integritetsnära hjälpbehov. Artikel 19 ger inte något stöd för begreppet grundläggande behov.

·    Hela stöd och hjälpbehovet ska, oavsett bakomliggande funktionsnedsättning ska bedömas och stor hänsyn ska tas till de behov vi själva anser oss ha för att förverkliga ett självständigt/självbestämt liv, inte vad som är ett självständigt liv utifrån en stelt utformad mall från Försäkringskassan eller kommunerna

·   Den ålders diskriminerande 65 årsgränsen måste tas bort

·   Personkretsindelningen måste göras om eftersom konventionen är ointresserad av diagnoser. Min egen men inte optimala lösning här för att täppa till kryphål (uppfinningsrikedomen för att hitta kryphål är enorm) är en kraftig utvidgning av personkretsarna samt en paragraf som tydligt säger att personer som tillhör dessa grupper har rätt till personlig assistans, avsett diagnos. 

I en intervju med Assistanskoll nyligen föreslår juristen Christian Källström att den grundläggande principen i konventionen om att uppnådda rättigheter inte får försämras också skrivs in i lagen. Ett utmärkt förslag tycker jag. Den nuvarande ordningen är oförenlig inte bara med artikel 19 utan även nämnda juridiska principen.


Gynnande besluts negativa rättskraft.



Pandemin fortsätter med ett mycket stort antal avlidna i äldrevården och hemtjänsten. Detta ger oss goda argument för att den personliga assistansen med en mindre grupp personer runt en person är överlägsen hemtjänsten även vid pandemier.

Jag tycker inte vi ska skämmas heller för att kräva mer pengar med en betydligt högre schablon. Alla kräver nu mer, ofta synnerligen nödvändigt mer pengar från staten – kommunerna, regionerna, stora företag, små företag, idrottsföreningar, kulturlivet, media etc. Samtliga tänker inte en sekund på vilken sektor som behöver mest hjälp. Vi, d v s alla assistans användare har samma rätt som andra att få del av alla stöd. Dessa krav ska också innebära ökade stöd till den övriga funktionsrättspolitiken som förfaller allt mer och som drabbats hårt av pandemin.

Lagändringar i all ära. De är absolut nödvändiga men det räcker inte. För att assistansreformen ska fungera långsiktigt krävs också att vi har engagerade personer som vill jobba som personliga assistenter. Utan assistenter spelar det ingen roll vad som står i lagen eller ens Funktionsrättskonventionen som vi inklusive jag själv ofta hänvisar till. Goda löner och bra arbetsvillkor för assistenterna är därför nödvändigt för att säkerställa en assistansreform som långsiktigt fungerar inte bara på papperet utan även i praktiken. Därför måste den ständiga underfinansieringen upphöra.

 

* Det här är mitt sista blogginlägg inför sommaren. Nu tar jag tar jag sommarledigt och återkommer med nya blogginlägg framåt mitten av augusti. Önskar alla bloggläsare, facebook och aktivist vänner en efter omständigheterna skön sommar! 


Bild: Jag själv i men permobil i Hjo hamn under en sommarutflykt 2019




j


tisdag 16 juni 2020

Corona: Nu har jag suttit i ofrivillig karantän i drygt 3 månader

I slutet av mars hade det gått ungefär fyra veckor sedan pandemin med sjukdomen Covid-19 drog in över Sverige och det hade gått 2-3 veckor sedan jag försatte mig själv i en ofrivillig karantän. Jag skrev också att jag framåt sommaren skulle skriva ett nytt blogginlägg hur det går. Lite försenat är det nu dags för att berätta om hur vardagslivet fungerar.

Till att börja med – jag har inte blivit sjuk i Covid-19 och ingen av mina assistenter heller vilket är en stor lättnad så långt. Rädslan för att få problem med bemanningen och i värsta fall få vända sig till kommunen har därmed inte besannats Jag skrev också att jag befinner mig i ”75 % karantän”, sanningen är att den är närmare 85-90 %. Förutom mina assistenter är det i stort sett bara mina föräldrar jag har haft fysisk kontakt med under tiden + ett hembesök från hjälpmedelscentralen och några kortare pratstunder med grannar. Mina två syskon har jag inte träffat alls som bor i andra städer i landet. Jag har inte besökt ett enda köpcenter, stormarknad eller restaurang- Cafeteria under hela tiden. De stora mat och andra livsmedelsinköpen sker via nätet, mina assistenter gör mindre komplementshandlingar vid behov. 

 Det är sannerligen inte kul och veta att jag tillhör en riskgrupp men det är tyvärr inget att göra något åt.

Strategin för att undvika att bli smittad handlar alltså för egen del framförallt om att träffa så få personer som möjligt + vara noga med hygienen mm. Hur har det gått med skyddsutrustning till assistenterna? Gick trögt i början men i början av april fick jag via kommunen skyddsutrustning till assistenterna. Det är ju en fråga som varit ett stor problem för helavård och service/omsorgssektorn under pandemin. Är det tråkigt? Tack lov har jag en mycket stor balkong som sommartid fungerar som ett extra rum där jag tillbringar mycket tid med min dator vilket även är fallet när jag skriver det här blogginlägget.

 Gör en del promenader och spontana utflykter med min bil. Jag ska ändå vara uppriktig här – jag börjar bli riktigt trött på det här. Jag saknar verkligen att inte träffa kompisar, inte besöka restauranger, cafeterior, bowlinghallar med mera, att hämta mat take away ibland är inte alls samma känsla som att äta ute. Jag tycker det är jättetråkigt att det inte blev vare sig STIL-dagar eller Ifa debattforum under våren, att det inte kommer blir någon resa under sommaren. I det avseendet kommer det bli den tråkigaste sommaren sedan flera somrar blev förstörda i början av 1990-talet p.g.a. mycket stora operationer. Jag hoppas ändå det blir riktigt bra väder så inte sommaren regnar bort...

På ”pluskontot” får ändå sägas att under rådande omständigheter har vardagsarbetet för STIL, Funktionsrätt och VIMPA fungerat relativt bra. Zoom fungerar utmärkt för att ha möten online även om jag själv föredrar fysiska möten så klart. Jag har också kunnat fortsätta att blogga som vanligt och ha livesändningar via Facebook. Nästa vecka planerar jag en livesändning via Zoom med en STIL kollega angående den nya tillämpningen av det grundläggande behovet personlig hygien. Och det, trots allt överlägset viktigaste – jag har inte blivit sjuk.

 Hur länge ska det här livet fortsätta? Inte en aning, det beror ju helt på hur pandemin utvecklas. Jag hoppas dock att när vi kommer fram mot slutet av juli i alla fall kommer det kännas tryggt att äta på restaurang eller besöka trevliga utflyktsmål i närområdet som mysiga Grännaberget eller Tabergstoppen. Angående den omtalade s.k. andra vågen får vi hoppas att den aldrig kommer, att den i värsta fall blir mild. När hösten tar vid hoppas jag att jag kan skriva ett blogginlägg att nu sitter jag inte i ofrivillig karantän längre!



 Bild: Gårdagen Jag sitter på min balkong i grönaktig T-shirt och skriver det här blogginlägget.



*  För varje dag som går nu blir det allt tydligare hur uselt förberedda Sverige har varit och hur olämpligt det decentraliserade ansvaret vid kriser är. I söndagens Agenda såg jag intervjun med Stefan Löven. Tyvärr var jag allt annat än imponerad. Allting är givetvis inte Stefan Lövens fel att mycket inte fungerar. Alla politiker som styrt Sverige senaste 25-30 åren har ett delansvar. Som regeringschef är han ändå den person som är ytterst ansvarig och jag saknar självkritik från både regeringen och folkhälsomyndigheten (FHM) Om det var högprioriterat att skydda äldre i äldreboenden och hemtjänsten från smitta så har regeringen och underliggande myndigheter misslyckats och därmed har även strategin misslyckats.

Jag tror fortfarande inte det är bra lösning att stänga ner samhället helt. Jag tror att Sveriges ”halva nedstängning” kan fungera ganska bra men enligt sunt förnuft förutsätter det rimligen ett antal saker som måste vara på plats från början, t.ex.

·  Mycket omfattande testning där det är självklart att staten har ansvaret

·  En tydlig nationell krisplan för hur äldreboenden och andra högriskgrupper ska skyddas

·  Stora beredskapslager med nödvändig skyddsutrustning mm

·  En lagstiftning där det är glasklart att vid nationella kriser har staten alltid det yttersta ansvaret för att samhällets krisinsatser fungerar.


Inget av detta fanns när pandemin tog fart. Underbemanningen i äldreboenden och hemtjänsten är emellertid en följd av ständiga besparingar sedan 90-talets ekonomiska kris men då måste de som drar upp strategin gå igenom – vilka förutsättningar fanns senvintern 2020 för att genomföra strategin som lagts upp hos FHM? Kanske var det under rådande omständigheter med usel beredskap trots allt absolut nödvändigt med en temporär nedstängning för att minimera smittspridningen i samhället och för att strategin skulle fungera mycket bättre i praktiken, inte bara i teoretiska modeller.


Varje dödsfall är tragiskt, bakom varje siffra finns en människa med anhöriga som sörjer, nu har närmare 5000 svenskar mist livet. Låt oss ändå hoppas att pandemins tragiska konsekvenser kommer leda till en debatt där välfärden sätts i fokus.

torsdag 11 juni 2020

Personlig hygien enligt svenska staten =enbart hålla sig grundläggande ren.

När Försäkringskassan omtolkar rätten till assistans kan det gamla ordspråket ”som fan läser bibeln” ersättas av det mer relevanta ”som Försäkringskassan läser vägledningen”. Den minst mänskliga tolkningen används när det gäller rätten till assistans med den personliga hygienen. Vi kräver en värdig funktionshinderpolitik.

Anders Westgerd – VD Kooperativet GIL - Göteborgskooperativet för Independent Living

Anders Westgerds debattartikel

Vilka reaktioner skulle en myndighets person få som ifrågasätter om sminkning eller rakning inte ska räknas som personlig hygien om det enbart handlade om s.k. ”vanligt folk”?  Jag vågar säga med 100 % säkerhet att den eller de personerna hade fått våldsam kritik från alla delar av det offentliga Sverige med anklagelser om inhuman människosyn, avsaknad av respekt för den personliga integriteten med mera. För oss som behöver personlig assistans är däremot statens syn på vår rätt till personlig integritet ljusår från vad som uppfattas som det normala i allmänt rättsmedvetande.

För några veckor sedan kom en ny vägledning från Försäkringskassan som gjorde en ”ny tolkning” av det grundläggande behovet personlig hygien. Och tragiskt nog men knappast förvånande anser inte FK att det är ett grundläggande behov att t.ex. sminka sig. Försäkringskassan medger föga förvånande aldrig det själva men precis som Anders Westgårdh skriver har FK ända sedan den första restriktiva assistansdomen i dåvarande Regeringsrätten 2009 satt i system att tolka den och alla de domar som följt efter så restriktivt som möjligt, något som Niklas Altermark bekräftat i sin forskning. Den nya tolkningen bygger på den s.k. sminkningsdomen från 2019 (målnummer 1959-19) där vi bland annat kan läsa följande sid 5


Den normalspråkliga innebörden av begreppet hygien är att det avser åtgärder för avlägsnande av smuts och ohälsosamma ämnen från människans omgivning eller från människan själv (se t.ex. Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien).

 Det finns inget uttalande i förarbetena som talar för att med begreppet personlig hygien har avsetts något annat än vad som utgör den normalspråkliga innebörden av begreppet, dvs. att hålla människokroppen ren från smuts och andra ohälso-samma ämnen.

 Sid 6

 Att inte kunna sminka sig kan inte sägas innebära att man inte klarar eller kan sköta sin hygien.

 Viktigt och notera är att det är det allmänna ombudet som drivit även detta fall. En myndighetsinstans som verkar ha noll intresse av att värna de personer som i detta fall LSS är tänkt att hjälpa till ett bättre liv.

 I vanlig ordning visar HFD upp en usel förståelse vad personlig assistans handlar om. Nämligen att kunna forma sitt liv så som hen önskar – ett självbestämt liv, inte att bara få grundläggande hjälp med hjälp för att överleva. Och i lika ”god ordning som tidigare” tolkar FK domen så strängt det bara går. Rakning ska t.ex. bedömas ”individuellt” om det är ett grundläggande behov, trots att domen inte alls handlar om rakning…

 Många gånger tycker jag att vi själva som grupp har en naiv inställning till hur FK tolkar de här domarna – ”det blir inte så farligt när det ska tillämpas” är en enligt min mening utbredd uppfattning. I många fall tycker jag också att vi läser de här domarna utifrån vår synvinkel, hur vi tycker det ska tolkas. När jag läser domarna gör jag precis tvärtom, jag granskar vilka kryphål finns för FK att tolka det här extremt restriktivt? Och dyker begreppet ”integritetsnära hjälpbehov upp”, vilket brukar fara fallet lyser varningslampan illröd för egen del.

 Gång på gång har jag dessvärre rätt och är således inte det minsta överraskad att det står som det gör i den nya tillämpningen. Det är ”business as usual” för FK-s sida. För assistansanvändarnas del innebär det vi får en LSS lag som i faktisk tillämpning är sönderskjuten till oigenkännlighet jämfört med ursprungsambitionen. Vi har inte ens rätt att få hjälp att snygga till oss – bara få elementär hjälp för att hålla oss någorlunda rena…

 Den verkliga boven i det aktuella fallet är inte själva ”sminkningsdomen” utan som vanligt ovannämnda begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” som självklart finns med även i denna dom och som har en helt central betydelse i den kontinuerliga nedmontering av intentionerna som skett från 2009. Att detta lagvidriga begrepp försvinner från tillämpningen är helt centralt om assistansreformens verkliga intentioner ska återskapas och helst utvecklas ytterligare.

 Hur får vi då bort begreppet ”integritetsnära hjälpbehov, en gång för alla? I praktiken har en LSS lag som upphört att fungera som det var tänkt Min fasta övertygelse är och förblir att det är meningslöst att hålla på och lappa och laga en söndertrasad lag. Det måste till något mer radikalt vilket innebär en nystart med en helt ny lag som enligt med Funktionsrättskonventionen kriterier definierar vad som är personlig assistans och ett självständigt/självbestämt liv uppbackad av konventionen som svensk lag.

 Jag vill också gärna att LASS (Lagen om assistansersättning) återupprättas. Sedan LASS avskaffades 2011 och ersattes av Socialförsäkringsbalken kapitel 51 har det bara gått utför…

 




torsdag 4 juni 2020

Tankar kring Sveriges Corona strategi

Under hela våren har i stort sett allting i nyhetsrapporteringen handlat om pandemin och alla följder vilket givetvis i högsta grad även berört assistansanvändarna. Omdömena av Anders Tegnells & Co arbete hos allmänheten pendlar mellan allt från idoldyrkan till mordhot. Även på ledare sidorna variera omdömet starkt.

Själv hade jag, bortsett från avsaknaden av information inte så mycket synpunkter på Folkhälsomyndighetens (fortsättningsvis FHM) och regeringens arbete då mina kunskaper i ämnet smittspridning är milt uttryckt bristfälliga. Nu har det gått ett antal månader och nu finns det mer grund att tycka till än vad fallet var i mars och det ska resten av blogginlägget handla om.

Jag trodde och tror fortfarande att en total nedstängning av samhället inte är en bra metod, inte på sikt i alla fall med stor risk för depressioner, självmord mm. likväl har det begåtts allvarliga missbedömningar och beslut. Regeringen är för passiv och litar blint på FHM som de facto styrt nästan allt statsapparaten gör. Har funderat att maila en kritisk statsvetare som Bo Rothstein om det alls är förenligt med Regeringsformen att delegera ner så mycket makt till inte folkvalda tjänstemän.

Visst, FHM måste givetvis ha en viktig rådgivande funktion vad gäller skyddsåtgärder men i slutändan måste det vara regeringen som fattar besluten. Varje gång en ny restriktion införts har Stefan Lövén inlett – ”på begären av Folkhälsomyndigheten” kommer regeringen att… Alltså – regeringen verkställer bara något som någon annan redan fattat beslut om.

Vid alla naturkatastrofer drabbas personer och grupper med små resurser hårdast och Covid-19 är inget undantag. Det stod snabbt klart att det fanns en stor överrepresentation av smittade i Sverige i trångbodda bostadsområden i förorterna med hög arbetslöshet och andra sociala problem – ett förutsägbart mönster som återkommer i land efter land. Jag trodde inte och tror fortfarande inte att en total nedstängning varit bra men utan tvekan är det så att Sveriges liberala – ta ditt eget ansvar utan tvång strategi gynnar resursstarka grupper. Det kan tyckas sympatiskt att staten inte tvingar in medborgarna i bostäderna men det betyder också att det alltid kommer finnas personer som struntar i rekommendationerna. Lättast att göra det har hen om ekonomin redan är bra.

Nöjeslivet har i stor utsträckning fortsatt som vanligt med gott om personer på krogarna, något som definitivt inte gynnar låginkomsttagare som därmed får göra mycket mer uppoffringar även om hen inte tillhör en högriskgrupp. Detta är ett konstaterande väl medveten om att en pandemi med automatik tummar på en del demokratiska principer.

Gång på gång har FHM påpekat att prioritet ett var att skydda högriskgrupper – där återfinns förutom + 70 gruppen även personer med både fysiska och intellektuella funktionsnedsättningar. Information hur vi funkisar ska skyddas, inklusive trångbodda bostadsområden har varit minst sagt bristfälligt vilket gör att betyget på informationen inte kan bli annat än underkänd. Social distansering. Lätt att förstå i praktiken men omöjligt och tillämpa om hen är beroende av hjälp, uppenbart får inte Anders Tegnell, Johan Giesecke, Anders Wallensten m.fl. hur våra liv fungerar. Att så få assistansanvändare smittats med Covid-19 är sannerligen inte FHM-s förtjänst…

Detta leder oss vidare till det stora, stora misslyckandet med alla dödsoffer på äldreboendena och hemtjänsten. Eftersom FHM gång på gång påpekade hur viktigt det var att smittan inte letade sig in i äldreboende innebär detta, oavsett övrigt utfall att den svenska strategin är ett jättefiasko. Varför har då så många avlidit i äldreboende? Jag tror det finns två huvudorsaker.

 

Stora besparingar

Under lång tid har det genomförts mycket stora besparingar i äldreomsorgen med dålig personaltäthet, stor omsättning på personal, dåliga arbetsvillkor mm. Allt detta ökar smittrisken rejält. Inte nog med det – det finns ingenting som tyder på att det ens funnits tillstymmelse till nationell strategi hur FHM-s ambition att skydda äldreboende skulle förverkligas. Detta är en jätteskandal som regeringen är ytterst ansvarig för. Enligt regeringsformen styr regeringen riket – punkt Det är därför regeringens skyldighet att säkerställa att det finns nationella planer hur det ska förverkligas, vilket borde vara MSB-s och Socialstyrelsens uppgifter. Det är i bästa fall naivt och tro att 290 kommuner fixar detta själva.

Besparingarna har också lett till att vi monterat ner nästan alla fältsjukhus, beredskapslager mm. Ansvaret för detta delas av alla regeringar som styrt Sverige senaste 30 åren samt alla riksdagspolitiker som inte motsatt sig besparingarna vilket gjort det mycket svårare att få fram skyddsutrustning mm till äldreboendena och hemtjänsten, att det saknats mediciner i apoteken mm

 

Ett alltför decentraliserat myndighetsansvar

Kommunerna och Regionernas starka självstyre och fristående myndigheter gör att den svenska statsapparaten har qasi federala inslag. Mycket av ansvaret har legat på kommunal och regional nivå – jag menar bestämt att den modellen lämpar sig mycket illa för att hantera en nationell kris.

·   Kommunerna har själva inte förutsättningarna att säkra skyddet på äldreboendena

·   Otydlig ansvarsfördelning vilket bland annat visar sig i svårigheterna att få fram skyddsutrustning och bråket om vem som ska ansvara för prov testerna.

·    Att regionerna separat har ansvar att skaffa fram skyddsutrustning mm. Det måste bara vara statens uppgift om det ska fungera.


Finns det då ingenting som fungerat förutom den låga smittspridningen hos assistansanvändare? På golvet har givetvis vårdpersonalen gjort ett hästjobb där många säkert riskerar sjukskrivning p.g.a. utbrändhet. Visst kom det högst tveksamma rekommendationer från Socialstyrelsen som har skapat stor oro. Jag står dock fast vid att de inte var skrivna speciellt med udden riktad mot oss utan alla med behov av intensivvård som inte har Covid-19. Regionerna har ändå lyckats skaka fram ett stort antal IVO platser utöver den normala kapaciteten.

Det är en utopi om någon trodde att vi skulle klara av den här pandemin utan dödsoffer men vi borde verkligen kunna prestera mycket bättre än vad som är fallet. Vi har hittills fler döda än Kina… Sen kan alla som försvarar allting Tegnells och hans kollegor gör vända och vrida på statistiken hur mycket de vill. Faktum kvarstår, långt över 4000 personer har hittills avlidit. Även Tegnell medger att vi misslyckats att skydda äldreboende.

Som lekman, vad borde gjorts i stället? Tre av de länder som klarat sig bäst och som inte är diktaturer finns Island, Sydkorea och Nya Zeeland. Vad har de gemensamt? Jo, de började i ett tidigt skede masstesta landets invånare. När jag skriver detta har Nya Zeeland (5 miljoner invånare) har endast 22 bekräftade dödsfall, extremt tättbefolkade Sydkorea med över 50 miljoner invånare 273 bekräftat döda…


Statistatistik John Hopkins universitetet




Vad gäller den omtalade andra vågen till hösten får vi hoppas att den aldrig kommer men det är nog att hoppas på för mycket, det är jag medveten om.

Stefan Löven har nu gått med på att starta en kommission som ska granska hur samhället klarat av att hantera pandemin. Tyvärr kommer det nog att visa att förberedelserna var usla med ett allt för otydligt ledarskap och spretig ansvarsfördelning. Fast i vanlig svensk ordning kommer väl ingen att hållas för ansvarig…

När vi väl är igenom pandemin hoppas jag att vi får ett ändrat och mjukare samhällsklimat med mer betoning på välfärdsfrågor än skattesänkningar fast då gäller det att statsskulden inte skenar iväg.

 

En fundering: Johan Giesecke som tidigare haft Anders Tegnells jobb som statsepidemiolog (han anställde även Tegnell) har synts mycket i TV och tidningar och står helt bakom FHM-s strategi. Nu har de ju visat sig att han som pensionär extraknäcker åt både WHO och FHM som rådgivare och får dessutom mycket bra betalt. Jag misstänker allt mer att den som verkligen håller i trådarna och bestämmer färdriktningen är Giesecke och inte Tegnell med sina medhjälpare.









måndag 1 juni 2020

Vem kommer att få betala alla krispaket?


Pandemin visar att när staten bara vill kan den trolla fram fantasisummor. Det känns inte bra och se hur lätt staten kan skaka fram pengar medan vi hela tiden får höra att vi ”kostar för mycket”. Alla pengar som pumpas ut är absolut nödvändigt men det är inte gratis. Norge har genom sin oljefond en nästan bottenlös kassakista att ösa pengar ur men flertalet länder, inklusive Sverige har inte den lyxen. Visst, staten skakar fram hundratals miljarder kr men som Göran Persson brukade säga:

Det är lånade pengar – den som är satt i skuld är inte fri.

Magdalena Andersson, liksom flertalet finansministrar lånar alltså enorma belopp för att finansiera alla krispaket. När pandemin började var svenska statsskulden låg så det är inga problem på kort sikt för statens finanser att regeringen lånar enorma belopp. Likväl måste lånen, liksom andra lån betalas, med ränta. Utöver de befintliga lånen för att finansiera krispaketen tyder mycket på att vi får en djup och långvarig ekonomisk kris vilket kommer att göra att lånebehovet för att finansiera statens verksamheter kommer bestå under överskådlig framtid, parallellt som kommunernas ekonomi försämras vilket ökar behovet att låna ännu pengar för att rädda många kommuners ekonomi. Hur kommer då staten att finansiera avbetalningarna som är oundvikliga?

Det finns egentligen bara tre alternativ:

1) Öka skatterna


2) Sänka statens (samt kommunernas och regionernas) utgifter


3) En kombination av alternativ 1 och 2



Från vänsterhåll skulle många vilja ha förmögenhetsskatt, kraftigt höjda inkomstskatter i de högre inkomstskicken mm med mera. Några revolutionerande skatteökningar kommer det av olika skäl inte att bli – det finns ingen majoritet för det i riksdagen.


 I praktiken kommer det med erfarenhet från tidigare kriser blir någon variant av alternativ 3 med vissa men inte drastiska skattehöjningar. Tidigare erfarenheter t.ex. från 90-tals krisen visar att med 99 % säkerhet bli stora besparingar i välfärden eftersom en stor del av samhällets utgifter går till välfärden – den får alltid stryk i tider av kriser.

Vad betyder det här för den personliga assistansen? Med tanke på alla besparingar och försämringar som genomförts inom den personliga assistansen finns det definitivt fog för att många är mycket oroliga. Den mest sannolika utvecklingen fram till nästa val 2022, under förutsättning att vi gör våra röster hörda tror jag är:

Tvåårsomprövningarna kommer inte att återupptas, regeringen kommer ha fullt upp med annat under överskådlig tid och har politiskt inte råd med att låta nästan alla med personlig assistans förlora den om omprövningarna återupptas. Däremot kommer höjningarna av schablonbeloppet att vara mycket snåla vilket i sig är ett indirekt hot. Så länge begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” är centralt i behovsbedömningen förblir det oerhört svårt att bli beviljad statlig assistansersättning och situationen kommer att vara fortsatt desperat för de som redan förlorat den statliga assistansersättningen. I praktiken innebär det på lång sikt en långsam avveckling eftersom assistansanvändare efterhand avlider och ytterst få nya personer blir beviljade personlig assistans.

Vi som redan har statlig assistansersättning tror jag därmed är relativt säkra när det gäller rätten till insats. Samtidigt finns det en grupp till med kommunalt beviljad assistans. Och den gruppen ligger mycket illa till för att drabbas av mycket stora försämringar. Stoppet på tvåårsomprövningarna gäller ju bara den statliga assistansersättningen. Kommunerna själva är fria att ompröva hur ofta de vill. Lägg därtill att 290 kommuner har lika många mallar för behovsbedömning, många kommuner hade redan före Corona pandemin usel ekonomi. Kommunerna har genom intresseorganisationen SKR gjort flera försök, att även i lagtexten med pandemin som ursäkt kraftigt försämra vår rättighetslag (regeringen har sagt nej), situationen är därför mycket allvarlig.

Jag är av ovan nämnda skäl tämligen säker på att det är de med kommunalt beviljad assistans som ligger sämst till + givetvis alla som redan sparkats ut från den statliga assistansersättningen eller nekas inträde vid nyansökningar. Självfallet ligger en mängd andra stöd från samhället i farozonen – från drastiska besparingar i kommunala LSS insatser som LSS boende och ledsagning, mer avgifter för hjälpmedel till olika ekonomiska stöd. Inget av detta är förenligt med Funktionsrättskonventionen.

Jag ger mig aldrig, så länge vi anses ha råd att spendera mer pengar på ränteavdrag än personlig assistans mm plus tiotals miljarder kr till på ROT och RUT är det ett moraliskt haveri och hävda att vi ”har inte råd…”





Socialstyrelsen har nu presenterat statistik på hur många assistansanvändare inklusive de med assistansen beviljad från hemkommunen (totalt drygt 19000 personer) som drabbats av Covid-19. Fram till mitten av maj var antalet bekräftade fall 143= 0,8 % av alla assistansberättigade. Jämfört med den statistik som kommit från Humana och Frösunda tidigare är skillnaden endast marginell (ca 0,5 % i Humana), I linje med vad jag trodde.

Dödligheten för de som ända drabbats är tyvärr hög och ligger på 14,7 % av alla registrerade fall, vilket är över riksgenomsnittet i slutet av maj (11,8 %). Vill gärna veta hur situationen för de som förlorat statlig assistansersättning. Det vet vi inget om eller hur det har gått för de personer som tvingades vara hemma när daglig verksamheterna stängdes i många kommuner

Varje dödsfall är givetvis tragiskt. Bakom varje siffra finns en människa med sina drömmar som lämnat jordelivet och sörjande anhöriga. Den nu rikstäckande statistiken visar samtidigt att den personliga assistansen är mycket bra på att skydda mot smitta, överlägsen hemtjänsten. Detta trots att informationen från Folkhälsomyndigheten varit mycket bristfällig. Lite mer om detta i nästa blogginlägg.





onsdag 27 maj 2020

Mycket positiva signaler att få assistansanvändare drabbats av Covid-19


När pandemin på allvar drog in över Sverige i mars fanns en oerhörd oro hos många assistansanvändare. Det handlade huruvida hen skulle överleva vid insjuknande, hur vi skulle skydda oss och att vi skulle bli bortprioriterade vid intensivvården i händelse av akut brist på platser. Riktlinjer från socialstyrelsen spädde på oron. Jag vidhåller att riktlinjerna inte var skrivna med udden riktad enbart mot funkisar, däremot ställde de enligt mitt synsätt potentiellt Covid 19 patienter mot alla andra med behov av intensivvård - funkisar och ”icke funkisar”.

Däremot har jag vad det verkar underskattat regionernas vilja att använda sig av riktlinjerna utan akut brist på platser. För några veckor sedan berättade flera tidningar i Södermanland att flera sjukhus gjort just det samt gått betydligt längre än Socialstyrelsens direktiv. Nu vet jag inte hur många som drabbats, funkisar och icke funkisar men det spelar ingen roll. Regionerna har inte rätt att bryta mot riktlinjerna, därmed är deras agerande olagligt.




Sammantaget, Hur har det då gått för oss assistansanvändare när sommaren närmar sig? Ännu så länge finns ingen heltäckande statistik men mycket tyder på att antalet assistansanvändare som drabbats av Covid 19 är mycket lågt. De två största anordnarna Humana och Frösunda som tillsammans närmare 3000 assistansanvändare anlitat har hittills rapporterat endast 12 fall totalt. Jag blir mycket förvånad om statistiken för hela landet avviker nämnvärt därför att Humana och Frösunda är verksamma över hela landet.


Siffrorna är mycket glädjande och borde dämpa mycket av oron som funnits tidigare. 12 fall bland nästan 3000 användare är en mycket låg siffra. Huruvida någon av dessa avlidit vet vi inte. Samtidigt läser vi om en mycket stor överrepresentation bland dödsoffer på äldreboenden och i hemtjänsten, totalt ha ca 75 % av alla avlidna bott på äldreboende eller haft hemtjänst. Här har Folkhälsomyndigheten, Regionerna och kommunerna misslyckats totalt. Anders Tegnell har ju gång på gång basunerat ut att det varit högsta prioritet att hindra smitta att ta sig in i äldreboenden…


Personlig assistans är alltså av allt att döma oerhört mycket bättre än hemtjänsten på att hindra smitta vid en pandemi. Varför? Det viktigaste svaret är ganska självklart:

Runt assistansanvändarna finns ett mindre antal personer, i hemtjänsten kan i värsta fall dussintals personer besöka hemmet under en enda vecka. Även i äldreboenden är omsättningen på personalen hög, ofta med usla arbetsvillkor. Självklart innebär det att smittrisken ökar – rejält.

Assistansen visar därmed att den på egen hand åstadkommer precis det som varit Folkhälsomyndighetens och kommunernas mål men som de misslyckats med i äldreboenden och hemtjänsten – att skydda känsliga personer mot att drabbas av Covid-19.

Det ger också mycket goda argument från vår sida. Personlig assistans ger inte bara mycket bättre livskvalitet och självbestämmande än hemtjänsten och skapar många jobb vilket gör det till en mycket kostnadseffektiv insats för samhället. Den är också ett utmärkt hjälpmedel att begränsa smitta vid pandemier vilket också sparar mycket pengar för samhället. Alltså win för både assistansanvändare och samhället. Det finns därmed inga seriösa argument för att personlig är för ”dyr”, tvärtom räddar den många liv vid en nationell kris och det är en god investering för alla berörda att satsa mer pengar på personlig assistans.

Under krisen har regeringen lanserat ett stort antal krispaket för att hindra ekonomin från att krascha. Notan är flera hundra miljarder kr och stiger snabbt. På sociala medier har jag märkt ett ganska stort missnöje med att vi inte har fått del av pengarna. Delvis stämmer det inte. Assistansanordnarna omfattas av statens skydd mot sjukskrivningskostnader och våra assistenter räknas in i gruppen samhällsviktiga yrken.

Anm.: I praktiken är det kommunerna som skyddas mot sjukskrivningskostnader eftersom de alltid betalar första 14 dagarna.

Å andra sidan, detta är en mininivå vad vi kan begära. Istället för att kritisera att vi inte får mer pengar borde blir mer offensiva och kräva att få mer av pengarna vid akuta kriser. Tänk på hur mycket alla möjliga verksamheter - kommuner. regioner, företag, kultur, media, idrott etcetera ropar efter mer pengar. Vi (=assistansanvändare + anordnare) nöjer oss i stort sett med att klaga på dålig information angående hur vi ska skydda oss smitta från Anders Tegnell & Co...

Detta kan t.ex. motiveras av att det inte är en självklarhet att vi får ha personlig assistans på sjukhuset, oro för att överhuvudtaget bli inlagd på sjukhus och att vi alla tillhör riskgrupper och allt som följer med det. Olika merkostnader har under pandemin uppstått t.ex. genom att det i många fall varit nödvändigt för anordnarna och arbetsledarna att beordra assistenter att arbeta vilket innebär ett ob-tillägg på över 100 % av grundlönen. Det skulle t.ex. kunna ske på följande sätt:

Vid pandemier är det viktigt att minimera smittrisken och samtidigt minska oron för oss att bli smittade. Permittera därför en del av arbetslaget som får ersättning från staten, d v s de omfattas av permitteringsstödet. Övriga assistenter får givetvis jobba mycket mer men då träder särskilda regler in som tillåter stora avvikelser från arbetstidslagarna samtidigt som lönen höjs rejält. Staten står givetvis för anordnarnas ökade kostnader.

Faktum är att flera Regioner nu tillämpar något som liknar det jag skissar på ovan för specialistundersköterskor i sjukvården. Så jag tycker inte det är en utopisk idé.


måndag 25 maj 2020

Coronapandemin – utveckla äldreomsorgen så den mer liknar personlig assistans del 2


Leading Health Care är en akademisk tankesmedja för fördjupad dialog om framtidens hälsa, vård och omsorg. Syftet är skapa debatt om hur olika välfärdstjänster ska utvecklas så att de som behöver service och hjälp från samhället får bästa möjliga stöd. För några veckor sedan intervjuade Assistanskoll Hans Winberg som är generalsekreterare i Leading Health Care, en tankesmedja om hur välfärden kan organiseras bättre.

Assistanskoll intervjuar Hans Winberg



När det gäller Corona pandemin och personlig assistans säger hans Winberg bland annat följande:

personlig assistans har stora fördelar med få personer jobbar runt assistansanvändaren och att relationerna blir starka. Detta gäller inte minst vid smittspridning av Coronaviruset.
Det är en stark skiljelinje mellan hemtjänst och assistans. I hemtjänst är du där under kortare perioder och kanske 8 ggr per dygn. För att det ska fungera med arbetstidslagstiftning med mera, måste man träffa många olika personer, och då får man inte samma djupa tajta relationer som i assistans där man kanske har 3–4 personer

Hans Winberg är inte emot att slopa 65 årsgränsen för personlig assistans, tvärtom. Däremot är han pessimistisk när det gäller möjligheten att genomföra en sådan reform och säger bland annat följande:

Jag tror inte att vi är mogna för en så slagkraftig reform. Jag är nästan benägen att säga att det är en utopi, eftersom det finns en viss budget med pengar avsatt för de här ändamålen och det här området. Om du ska ha en ny funktionalitet i systemet måste budgetpengar omfördelas. Å andra sidan kan man troligen spara mycket pengar på andra områden. Om vi jämför med sjukvården är det otroligt mycket mindre kostsamt att behandla en person i hemmet än att ta in personen till sjukhus.

Att det finns ett stort ideologiskt motstånd från både stat och kommunen att införa rätt till PA för pensionärer på ålderns höst är inte konstigt. Hemtjänsten så som den är utformad idag är t.ex. ett bra exempel på det Independent Living rörelsen kallar mobil institution. En mobil institution är en hjälp eller stödinsats som omgärdas av ett snårigt regelverk som ger mycket makt till de som beviljar rätt till insatsen vilket i det här fallet är kommunernas socialtjänst. Det är raka motsatsen till hur den personliga assistansen fungerar som ger mycket makt till mottagaren av insatsen – gäller både vem vi ska anlita som personliga assistenter, hur, när och vad vi vill ha hjälp med.

När STIL kämpade för rätten till personlig assistans på 1980-talet gjorde man en undersökning där deltagarna fick berätta hur många personer de haft hjälp av i hemtjänsten under en vecka. Rekordet för en person under en vecka var 68 personer… Inte undra på att de som levde i det systemet och sedan fick personlig assistans upplevde att de kommit till en helt ny värld.

Den verklighet som deltagarna i 80-talet undersökning levde under gäller fortfarande för de personer som fått stora behov av stöd och service efter 65 årsgränsen och därmed inte kan bli beviljad personlig assistans, det gäller för många som förlorat personlig assistans och det gäller också för ett mycket stort antal personer som behöver stöd och hjälp på ålderns höst.

Angående Hans Winbergs pessimism att införa rätt till personlig assistans för pensionärer. Jag säger verkligen inte att det är lätt, det är som att bestiga K2, världens farligaste och världens näst högsta berg (8611 m) i Himalaya men jag är inte lika pessimistisk som Hans Winberg. Det finns många kamper för rättigheter som ändrat och ville ta bort ojämna och orättvisa maktstrukturer där kraven uppfattats som utopiska. Det gäller i extremfallet kampen mot slaveriet som troligen är den värsta formen av mänskligt förtryck och förnedring som människan tänkt ut. Det gäller kampen också för allmän och kvinnors rösträtt och i nyare tid vår kamp för rätten till personlig assistans och HBQT rörelsens kamp mot fördomar och diskriminering.

En förutsättning är att PRO är med på tåget. Inga stöd och hjälpformer ska införas ”över huvudet” på de personer som byggde Sveriges välstånd. Själv tycker jag ändå det är märkligt om våra pensionärer inte vill ha en hemtjänst med åtminstone mer assistansliknande drag, d.v.s. hjälp av bara en liten grupp människor istället för dussintals personer utan någon som helst kontinuitet vem som kommer hem.




TV4-s politiska kommentator Marcus Oskarsson tror att alla döda i äldreomsorgen är en fråga som kommer få stort utrymme i politiken framöver och med den även i frågan om LSS. Han pratar en del om det i inslaget nedan.