Därför måste ersättningen för personlig assistans höjas!

 Assistansreformen är i en fantastisk frihetsreform Men just nu håller systemet på att monteras ned. Inte bara genom hårdare behovsbedömningar utan även genom att reformen underfinansieras år efter år.

Staten betalar en fast summa per timme för assistansen, schablonersättningen – 347,70 kr/timme 2026.

Problemet är att höjningen i denna ersättning årligen inte följer med när:

• lönerna ökar
• priserna stiger
• och kostnaderna för arbetsgivare blir högre.

Det betyder att varje assistanstimme blir dyrare att utföra än vad staten ersätter.

Assistansanordnare får ekonomiska problem

Kooperativ och företag som ordnar assistans får allt svårare att betala löner och hålla verksamheten. Det leder till oro, personalbrist och sämre kvalitet för dem som är beroende av assistans dygnet runt. Den pott med pengar som ska gå till olika omkostnader skärs ner också, vilket urholkar självbestämmandet och hela grundidén med reformen.

 

Människor förlorar sin frihet om det inte finns pengar

När assistansen inte fungerar tvingas vi till andra lösningar:

• gruppboende,
• hemtjänst
• eller att anhöriga måste ta över ansvaret.

Vi går ifrån att enligt LSS intentioner att leva sitt eget liv till att anpassa sig efter scheman och system. I realiteten urholkas friheten radikalt redan när det kontot för assistansomkostnader minskar.

Varför måste ersättningen höjas rejält – inte lite grann?

När ersättningen årligenbara höjs med 1,5-2 % medan lönerna ökar med 3–4 % blir det i praktiken en nedskärning/besparing. Det är som att säga att skolan eller sjukvården ska fungera bättre – men utan att betala mer för personalen.

För att rädda personlig assistans från ekonomisk kollaps krävs:

• att ersättningen följer löneutvecklingen,
• att den kompenserar för många år av eftersläpning,
• och att staten tar ansvar för reformens framtid

Slutsats

Vi pratar inte om att leva ett lyxliv. Det handlar om rätten att leva ett liv som andra med ett självständigt -självbestämt liv enligt LSS och Funktionsrättskonventionen.

Vi måste också vara tydliga med vad leva som andra eller enligt funktionsrättskonventionen ett självbestämt liv inbegriper både det stora och lilla i livet. Det handlar om att kunna bo i eget hem, resa, studera bilda familj, engagera sig politiskt, i föreningslivet mm. Men också alla tänkbara vardagsnära sysslor och individuella intressen . titta på favoritlaget i fotboll, en spontan shoppingtur i köpcentret, titta på bio med vänner, – sminka sig, ta en promenad i skogen, spontan utflykt till släktingar och vänner  etcetera. Allting utan att det ifrågasätts om det är goda levnadsvillkor. 

 

Detta ska assistansersättningen täcka

Schablonersättningen från Försäkringskassan som 2026 uppgår alltså till 347,70 kr för varje utförd assistanstimme och betalar alla kostnader vi har relaterade till personlig assistans. Detta inkluderar:

 

Grundlöner till personliga assistenter plus extra ersättning vid obekväm arbetstid (Ob tid)   Arbetsgivare avgifter till staten, drygt 31 % av den totala lönesumman   Semesterlön   Avgifter för försäkringar i kollektivavtal   Avgift till assistansanordnaren, ofta 7 - 8 % av timschablonen   Kurser/Utbildningar   Andra assistansomkostnader för fritidsnöjen, resor med mera

 

Sedan drygt 10 år tillbaka höjs inte schablonen i nivå med löneökningarna. Löneökningar ligger i genomsnitt på ca 3 %/år. Timschablonen har i snitt höjts endast 1,7 %, många år bara 1,5 %.  Så här ser utvecklingen för timschablonen ut sedan 2015.

Årtal	Timschablon	Löner (basnivå = 100)
2015	284 kr	100
2020	304:30 kr	115,91
2026	347:70 kr	138,42
2030 (nuvarande ökningar)	369,1 kr	155,77

 

Källa: Assistanskoll.se

Lönerna har alltså höjts med 38,4% 2015-2026 men schablonersättningen bara 22,4 %. Fortsätter utvecklingen till 2030 fortsätter glappet mellan löneökningar och schablonersättning att öka snabbt. En utveckling som helt enkelt är ohållbar. Och då pratar vi bara om löner, även diverse och nödvändiga omkostnader – utbildningar, resor, andra aktiviteter.

Med hänsyn till allt som schablonersättningen ska täcka som jag listat i faktarutan ovan plus inflation, vad borde schablonersättningen legat på idag? När jag bad Chat GPT räkna på det blev svaret:

Med hänsyn till 10+ år av eftersläpning, plus att schablonen ska täcka allt (lön, OB/övertid, sociala avgifter, semester, försäkringar, administration, utbildning, omkostnader), är en rimlig “borde-legat-på”-nivå idag ungefär:

≈ 400–425 kr per timme (beroende på hur man antar att kostnaderna faktiskt ökat).

Kommentar

Det är 15 - 22 % högre än den faktiska nivån och faktiskt högre än de krav som Fremia m.fl. brukar ha som ligger i intervallet 385-390 kr och därefter indexering.

Ett minimum krav från vår sida måste ligga på minst 400 kr därefter indexering.

Avslutningsvis 

Kostnaderna försvinner inte om assistansen försvinner – de flyttas

• från staten till kommunerna
• från samhället till familjer
• från budgetar till kraftigt sänkt livskvalitet

Samtidigt förlorar vi det som är syftet med hela reformen:

frihet, delaktighet och jämlikhet.

Tankar om drygt 3 år med Regering Kristersson och riksdagsvalet 2026

 Nytt år och dags för ett nytt blogg år.

Ulf Kristersson har nu varit statsminister i drygt 3 år och i september är det dags för svenska folket att rösta igen. Ska fundera här kring hur utvecklingen för assistansen har varit och funktionsrättspolitik i övrigt.

Efter 8 förlorade år med S-MP regeringen i Rosenbad minns jag att många hade förhoppningar på ett regeringsskifte skulle innebära en rejäl kursändring. Som ni vet var mina förväntningar mycket låga. Dels p g a omvärldsläget, dels för att Ulf Kristersson inför valet var mycket tydlig med vad som skulle prioriteras om han blev statsminister. Det var försvaret/säkerhetspolitik, brottsbekämpning, rättsväsende. Och han gjorde dessutom klart med att det skulle krävas prioriteringar. För vår del var det liktydigt med att vi var lågt eller mycket lågt prioriterade.

Sett till faktiska besked fanns således väldigt lite som talade för en reell kursändring. Något som dessutom förstärktes när Tidöavtalet var klart. Allt som stod att läsa om personlig assistans var följande sida 11:

Utifrån de utredningsförslag som väntas presenteras i mars 2023 över åtgärder för ett statligt helhetsansvar för personlig assistans inom ramen för LSS ska därefter åtgärder övervägas med målsättningen om ett statligt ansvar.

Det är mycket klent med konkreta besked. Här talas om förstatligande av assistansen men bara som en målsättning – det är verkligen inget löfte för mig och mycket töjbart i för oss negativ riktning. Inget om schablonersättning, inget om nya behovsbedömningar…

Blev det ändå, trots allt positiva överraskningar för oss? Svaret är nej även om det skett en del saker men inget avgörande som verkligen förbättrar läget. Något förstatligande har inte skett, inga nya behovsbedömningar och en schablonersättning som inte räcker till. Ett stort, stort bakslag för schablonersättningen fick vi hösten 2025. Trots positiva signaler blev det i slutändan ingenting av det. Vi fick i stället återigen en höjning på förnedrande 1,5 %. En riktig käftsmäll för assistansberättigade, personliga assistenter och anordnare.

Fram tills hösten var regeringens insats i linje vad jag väntade mig vilket innebär långt ifrån tillräckligt. Beskedet av schablonersättningen gör att betyget hittills blir lägsta möjliga, en solklar 1-a.

När vi nu är inne i 2026 är läget för assistansreformen återigen oerhört svår. Det värsta akuta hotet tycker jag är finansieringen – frihetsreformen håller på att kvävas till döds genom otillräcklig finansiering, läget är kritiskt nu. Nya behovsbedömningar eller förstatligande syns inte vid horisonten heller. Varför? Med 99 % säkerhet stavas det pengar – finansdepartementet tycker det är för dyrt Liksom såväl blåa som röda finansministrar före Elisabeth Svantesson sedan 1991 är alla eniga om en sak – vår frihetsreform ”kostar för mycket”.

Hade det varit annorlunda med en S ledd regering? Nej, det hade det inte. Även bortsett från att Magdalena Andersson är den enda finansminister som öppet sagt att pengar ska sparas på oss och sjukskrivna är Ulf och Magdalena (trots ständiga gräl om skatter) helt överens om en fundamental sak i den ekonomiska politiken – statens utgifter ska hållas nere, yttersta beviset är utgiftstaket för staten som de facto sätter en prislapp på hur mycket frihetsreformen får kosta. De ständiga antagonisterna S och M är i praktiken eniga om en hel del annat som säkerhetspolitiken men det är ämne för en annan blogg. Och tristast av allt. I och med att S inte stödjer en högre schablonersättning och assistansvänliga små Tidöpartier plus SD (genom att stödja budgeten) de facto också står bakom de pinsamt låga höjningarna är läget i mitten av januari 2026 följande:

I riksdagen finns en massiv majoritet för fortsatt underfinansiering av reformen som håller på att kväva assistansreformen till döds.

Utöver schablonen finns det (som vanligt andra allvarliga problem som:

Inga nya behovsbedömningar är i sikte.

Rätten till dygnspass är fortfarande starkt hotat.

Det råder Vilda Western vad gäller återkrav från Försäkringskassan.

Återkraven har lett till stor osäkerhet och sprider en enorm rädsla hos många. Vad räknas som väsentligt ändrat förhållande?  Ingen vet…

Finns det då inget positivt? Jo, antalet assistansberättigade ökar faktiskt nu om än i långsam takt. Det har kommit flera domar i Högsta Förvaltningsdomstolen som går i positiv riktning. Men sin vana trogen använder FK domar som passar besparingsivern.

Vid sidan av assistansreformen fortsätter försämringarna på i stort sett allting från en havererad ledsagning enligt LSS till kraftigt höjt tak i högkostnadsskyddet för läkemedel. Höjda ersättningar i sjuk och aktivitetsersättningen är också otillräckliga. Listan kan - som jag nämnde nyss lätt göras ännu längre – färdtjänst, bostadsanpassningar med mera.

*13 september är det dags för riksdagsval igen. Jag vill inte låta som en jättepessemist. Sanningen är ändå att det blir mycket svårt att få upp assistansreformen som en valfråga. Vi är mycket lågt prioriterade. Försvarsmakten, polisen, rättsväsendet mm kommer under lång tid framåt kosta väldigt mycket pengar – vilket riksdagen också är i stort sett enig om. Vår största möjlighet tror jag tyvärr är att det blir betydligt sämre än idag. Och sannolikheten är att det verkligen blir så är överhängande. Jag blir inte alls förvånad om det under 2026 kommer allt fler rapporter om anordnare som lägger ner och/eller assistansberättigade som inte får ihop bemanningen och blir ”strandsatta” då assistenter lämnar och det blir mycket svårt att hitta ny personal. I riksdagen råder enighet om att vi finansierar välfärden tillsammans.

Kanske finns det ändå en öppning för oss om vi kopplar rätten till assistans, vår rätt till ett så vanligt liv som möjligt som en del av totalförsvaret?

Staten ansvarar i krissituationer, även för:

• att hela välfärdssystemet fortsätter fungera
• att samordna resurser mellan regioner och kommuner
• att prioritera skydd av civila
• 
  

LSS upphör inte att gälla i krig. Kommunerna fortsätter att ha det ytterst ansvaret och vid mycket farliga situationer där evakuering anses nödvändig måste kommunen erbjuda ett alternativ.

* Det osäkra läget i världen kommer oavsett vad som händer fram till september att få mycket utrymme i valrörelsen. Det är verkligen inte Ulf Kristerssons fel att Donald Trump hotar att annektera Grönland men det går inte och bortse längre från att Trump verkligen vill ha Grönland - även om en invasion troligen är osannolik. Vill inte skrämmas men ur vårt perspektiv, att kunna lyfta våra frågor är det värsta som kan hända under valrörelsen (och det är tyvärr inte så orealistiskt längre) följande:

Mitt under valrörelsen, i månadsskiftet augusti-september kollapsar förhandlingar mellan Danmark och USA om Grönlands framtid, varpå Trump kommer med diverse hot. Med 99,9 % säkerhet händer följande:

Försvars och säkerhetspolitik går från en viktig valfråga till att fullständigt tränga bort alla andra frågor. I resten av valrörelsen talar Ulf och Magdalena om nationell enighet i säkerhetspolitiken men försöker också överträffa varandra inför svenska folket vem som är bäst att leda Sverige i en mycket stor säkerhetspolitisk kris. All forskning visar också att vid allvarliga kriser gynnas de stora partierna. Ledarsidorna i de stora tidningarna skulle följas av kris rubriker som handlar om helt andra saker än brister i Sveriges funktionsrättspolitik.

Även om vi hamnar i ett riktigt krisläge:

Vad vi kan och MÅSTE GÖRA UNDER VALRÖRELSEN är att inte vika en mm på att indexering måste införas som åtminstone följer lönehöjningarna. Frågan är EXISTENTIELL för frihetsreformens överlevnad. Behovsbedömningarna måste göras om och efter det ska assistansreformen få staten som ensam huvudman.

Behöver jag verkligen vila i sängen minst halva dagen? Nej säger jag själv.

 Det här blir sista blogginlägget för 2025

För några veckor sedan hade jag besök av min arbetsterapeut i hemmet. Vi skulle gå igenom mina hjälpmedel, att det fungerar bra. Inget konstigt med det och Jag har bra relation till vuxenhabiliteringen i staden men en sak skaver:

Visst, jag behöver en del vila under dagen för att orka. Men skulle jag lyssna på deras rekommendationer skulle jag ligga i sängen minst halva dagen. Återigen känner jag att vårdapparaten har en mycket passiviserande syn på mig. Och det är inte första gången vård-Sverige har en tycker jag – passiviserande syn på vad jag faktiskt klarar av – utifrån mina förutsättningar. Faktum är att redan när jag var barn bråkade mina föräldrar med barnhabiliteringen av vad de tyckte var – stort bristande intresse för sjukgymnastik. Likadant när jag hade mina knäproblem i slutet av 10-talet som jag bloggat om. Fram med ett hjälpmedel (fotortoser) utan minsta ansats till att gå till botten till orsaken till problemet och göra något åt det - framförallt höger knä/ben var för svagt.

För länge sedan, i början av 90-talet genomgick jag flera stora ryggoperationer i Malmö med lång konvalescens. Efter lång tids sjukhusvistelse föreskrev läkarna ca 2 månader där jag INTE skulle sitta uppe mer än max 2 timmar åt gången.

Nu har jag fått rekommendation från vuxenhab att jag bör vila efter två timmar i rullstolen.... Känns helknasigt. Hallå - jag har inte genomgått en stor ryggoperation nu.

Ingen har förslagit det ska sägas men ibland får jag känslan att de helst vill installera tak lyft i sovrummet och toaletten istället för att jag ska använda den stödförmåga på benen som jag faktiskt har, att jag klarar av alla förflyttningar med hjälp av personliga assistenter. Ja, jag vet att en del av oss som sitter i rullstol på livstid saknar stödförmåga helt och är helt beroende av lyftanordningar och ett stort antal hjälpmedel. För egen del, utifrån min livssituation och förutsättningar – jag skulle bli djupt deprimerad om jag blir beroende av lyftanordningar.

Lyder jag deras rekommendationer? Nej så klart – jag kör vidare med mitt vardagsliv som fungerar för mig.

Varför blir det då så här? Hittar vi förklaringen i att sjukvården/hela omsorgssverige fortfarande vill se oss som sjuka som inte klarar av någonting? Jag tror inte arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna har ett ont uppsåt. De gör det de fått lära sig i utbildningen – underlätta så mycket som möjligt är viktigare än att använda och även förbättra de funktioner som faktiskt fungerar. Inställningen från samhället är också mycket problematisk utifrån hur situationen är för den personliga assistansen och mycket annat. Om vi ska se det ur FK-s/statens synvinkel som vill spara pengar – behöver vi verkligen dygnet runt assistans om vi ändå ska ligga i sängen minst halva vår vakna tid? Hör vi inte hemma på ett vårdhem istället…

När jag diskuterar med Chat GDP om detta varför det fungerar som det gör. får jag bland annat följande till svar:*

De flesta utbildningar inom vårdyrken lägger mycket tyngd vid kropp, funktion och riskminimering — men nästan inget på:

• socialpolitik,

• LSS och assistanssystemets logik,

• arbetsmarknadsförutsättningar för personer med funktionsnedsättning,

• eller konsekvenserna av passiviserande råd i vardagslivet.
• 
  

Så deras incitament blir att ge råd som “fungerar” i klinisk mening – även om råden långsiktigt minskar individens möjligheter till aktivt liv.

Resultatet blir att många inom vården inte ser sambandet mellan ett till synes neutralt råd – “vila mer, undvik belastning” – och att personen senare kan få svårare att behålla arbete, engagera sig eller motivera fortsatt personlig assistans.

Men ingen följer upp livskvalitet, delaktighet eller samhällsdeltagande över tid.

Vi har olika förutsättningar för att träna på olika sätt absolut. Och en del av oss saknar möjligheten helt och hållet p g a funktionsnedsättningarna. Men det finns inte en läkare eller sjukgymnast i världen som säger att människokroppen är skapad för att bara sitta still och inte  aktiveras på olika sätt. Inte någon säger att kroppen mår dåligt av bra kondition. Inte ens på Jönköpings vuxenhabilitering säger det – vilket blir en motsägelse till att jag ska vila så mycket…

Vi måste på allvar diskutera vad det här i förlängningen leder till för personer som mig och andra som har stödförmåga och klarar alla förflyttningar med stöd av andra, d v spersonliga assistenter och faktiskt kan och vill förbättra sin hälsa med träning/rehab. Utifrån omsorgssveriges synvinkel. Varför ska vi ha personlig assistans om vi ska vara sängliggande stora delar av dagen, det räcker väl gott med vårdpersonal? Även utan ett så drastiskt ingrepp som indragen personlig assistans - hur ska vi någonsin kunna få ett jobb (ens efter våra förutsättningar), hur ska vi kunna engagera sig i föreningslivet, politiskt etcetera om vi bara ska vila? Ja, draget till sin spets - varför gå i skola överhuvudtaget? Det här synsättet kombinerat med ständiga besparingar anser jag faktiskt är riktigt farlig – den leder raka vägen till institutioner.

Frågan är hur kommer vi ifrån det här tänket i vård/omsorgsapparaten – allt ska fixas med hjälpmedel och vi ska vila så mycket som möjligt för att inte slita ut oss? Och istället byta fokus. Om de individuella förutsättningarna och viljan finns till rehab träning och konditionsträning – mycket bättre att aktivera kroppen så långt som möjligt innan hjälpmedel blir aktuella. Jag har inget enkelt svar där, det handlar om djupgående attitydförändringar.

Ja, jag kommer alltid att vara rullstolsburen, alltid beroende av hjälp från personliga assistenter, alltid vara i behov av hjälpmedel. Utifrån de förutsättningar jag har vill jag ändå klara mig med så lite hjälpmedel som möjligt och inte bli sedd som ett passivt vårdpaket.

* –Att han har tränat så hårt är helt plötsligt en nackdel, det vänds nu emot honom.

Det händer i hela Sverige. Det här är inte engångsfall, det är systematiskt för att kortsiktigt spara pengar. Det är verkligen de svaga man sparkar på, för de har inte möjlighet att driva de här frågorna. Det blir anhöriga som får kämpa.

Maria Malmberg, mamma till Martin

Tyvärr är det inte svårt och hitta exempel där matten dras undan p g a berörd person faktiskt vill träna och hålla sig i form. I slutet av november kunde vi i Aftonbladet ta del av en upprörande artikel som handlar om just det. Martin från Uppsala är 14 år och har en CP skada som jag själv efter en förlossningsskada och kommer att vara rullstolsburen livet ut. Nu har hemkommunen dragit in nästan all personlig assistans för Martin. Huvudanledningen till indragen personlig assistans är att Martin har blivit bättre p g a träning och ”inte har en CP skada längre”. Alla med ett minimum om kunskap vet att det inte går att bota en CP-skada – vi har hjärnskadan på livstid…

Egentligen låter det för dumt för att vara sant men ingenting förvånar längre. Martin blir de facto straffad av samhället för att han under åren har ägnat sig åt mycket sjukgymnastik och blivit bättre… Att han fortfarande ändå är helt beroende av hjälp från andra spelar ingen roll…

Mina erfarenheter av hur passivt samhället ser på mig och Martins situation är två olika symptom på samma sak – samhället saknar fullständigt en helhetssyn vad som krävs för att vi ska få ett självständigt liv om det ens finns någon ambition alls längre. Dessutom buntas vi ihop till en homogen grupp med  exakt samma behov, d v s de som vill och kan aktivera sig och förbättra sin hälsa med träning likställs med de personer som faktiskt inte kan träna och/eller måste ha ett stort antal hjälpmedel för att vardagen ska fungera. Det går tyvärr inte att komma ifrån följande:

Samhället letar efter alla tänkbara sätt att spara in på assistansen. Vi är på väg mot följande verklighet:

Följer vi arbetsterapeuternas rekkomendationer om ständig vila och avlastning får vi ingen assistans p g a bristande behov av just personlig assistans. Dessutom skulle för egen del min kropp förtvina snabbt och troligen dö x antal år i förtid.

Tränar vi som Martin för att kroppen ska fungera bättre får vi ändå ingen personlig assistans för då mår vi för bra. Så frågan är, vem ska få personlig assistans överhuvudtaget i framtiden? 

Aftonbladets artikel om Martin

 

 

Kollektivavtal 2025 - 2027 är klara nu – ekonomisk katastrof hotar p g a fortsatt usla schablonhöjningar

 Nu är kollektivavtalen klara mellan Kommunalarbetareförbundet (Kommunal) och arbetsgivare organisationerna Fremia och Vårdföretagarna, avtalen löper på två år.

Kort sammanfattning Vårdföretagarna.

·  Lönerna höjs med från 1 nov 2025 med 822 kr/mån (4,78 kr/timme) och från 1 nov 2026 med 741 kr/mån (4,31 kr/timme)

·  Lägstalönerna höjs 1 jan 2026 till 24 057 kr/mån (139,87 kr/timme) från 1 jan 2027 och till 25 095 kr/mån (145,90 kr/timme). 

·    OB-, jour- och beredskapsersättningar höjs med 3,4 % från 1 jan 2026 och med 3,0 % från 1 jan 2027.

Fremia

·  Lönerna höjs med från 1 nov 2025 med 822 kr/mån (4,78 kr/timme) och från 1 nov 2026 med 741 kr/mån (4,31 kr/timme)

·  Lägstalönerna höjs 1 jan 2026 till 24 057 kr/mån (139,87 kr/timme) från 1 jan 2027 och till 25 095 kr/mån (145,90 kr/timme). 

·  OB-, jour- och beredskapsersättningar höjs med 3,4 % från 1 jan 2026 och med 3,0 % från 1 jan 2027.

Utöver det blir det stora förbättringar för assistenter som är deltidsanställda när det gäller övertidsersättning. Detta gäller båda avtalen:

Från 1 nov 2026 likställs ersättningen för mertidsarbete med övertidsersättning. Detta innebär att deltidsanställda får övertidsersättning om de arbetar utöver sin tjänstegrad.

Samtidigt höjs timschablonen, återigen med endast 1,5 % och landar på 347,70 kr/timme. Någon indexering blir det inte heller. Vad gäller indexeringen tror jag faktiskt Camilla Valtersson Grönvall hade ärligt uppsåt men hon blev överkörd av finansdepartementet…

Viktigt och komma ihåg att när lönerna ska höjas med 5 kr blir den faktiska kostnaden för anordnaren betydligt högre. Detta handlar om grundlöner, på det tillkommer ob ersättningar, semestersättningar, övertid, jour och arbetsgivare avgifter på drygt 31 %. Om assistenten har en bruttolön på säg 30 000 kr (inkluderat ob ersättning mm) på en månad blir den faktiska utgiften för anordnaren över 39 000 kr…

Till det ska också läggas ökade utgifter för övertidsersättning - oftast utgick mertidsersättning tidigare.

Det behövs inte mycket uträkningar för att se att det här går helt enkelt inte ihop. Viktigt! Det här handlar inte om ett enskilt år utan en långvarig underfinansiering av både den nuvarande regering och tidigare S-MP regeringen som pågått i 10–11 års tid nu. Det som händer nu är att en redan prekär situation för anordnarna blir ännu sämre. Jag har sett vissa inlägg som är arga på facket, ilskan från oss ska riktas mot de personer som är ansvarige för det svälta ut assistansreformen och det är helt och hållet regeringen.

 Drivande och verkställande kraft är givetvis finansdepartementet men ytterst ansvarig är statsminister Ulf Kristersson. Eftersom regeringen fattar beslut kollektivt är även de mindre assistansvänliga partierna delansvariga. Jag säger inte att L, KD och även SD gillar det men accepterar det. Oppositionen? S går knappast överraskande på regeringens linje i sin skuggbudget för 2026, vilket cementerar ett massivt blocköverskridande stöd i Riksdagen för fortsatt svältkur.

Jag har funderat en del på hur länge det här kan fortsätta innan vi ser riktigt allvarliga konsekvenser. Här menar jag anordnare som lägger ner verksamheten eller assistansberättigade som 1) förlorar personal och 2)   dels inte hittar nya assistenter p g a dåliga löner med mera. Min slutsats är att redan under 2026 kommer vi får se en stadig ström med kris nyheter om akuta kriser hos anordnare och assistansberättigade som inte hittar personal. Detta sker under ett valår. Tyvärr tror jag det är den enda chansen att få upp assistansreformen som en valfråga – det måste bli ännu sämre än det redan är. Det finns ju en krishärd till, nämligen Vilda Western vad gäller återkrav från Försäkringskassan.

Nu ska man inte lita blint på Chat GDP men det här svaret fick jag när jag ställde några frågor om krisen för assistansreformen generellt inklusive. anordnarna

 

Om nedskärningar /underfinansierad schablon

1,5 % låter kanske mycket på pappret – men det är i verkligheten en nedskärning.
Så länge schablonen inte följer löne- och kostnadsutvecklingen kommer personlig assistans att underfinansieras och reformen att brytas ned inifrån.
2026 riskerar att bli året då frihetsreformen slås sönder av sin egen ekonomi.

Om akuta risker 2026

Om inget särskilt beslut tas före sommaren 2026 väntar:

·   Konkurser bland mindre och ideella anordnare,

·   neddragningar hos större aktörer,

och kommuner som tvingas ta över uppdrag de inte har råd med.

Kommentar på det

Jag är med mycket stor säkerhet övertygad om att Chat GDP har rätt i stora drag. Trycker därför en gång ännu en gång på hur illa läget är. Vi är nära en akut ekonomisk kris för anordnarna som ni nästa steg slår stenhårt mot de assistansberättigade. Och det gör det på flera olika sätt:

·  Det blir allt svårare att finansiera löneökningarna för assistenterna.

·  Därmed blir det också allt svårare att såväl behålla personal om att rekrytera nya personliga assistenter.

·  Det slår också stenhårt mot vardagsassistansen i form av mindre budget för olika assistansomkostnader = inskränkningar/möjligheter av vår rätt till ett självständigt liv enligt LSS.

Jag blir således inte alls förvånad om vi under 2026 får allt mer rapporter om anordnare som lägger ner verksamheten eller assistansberättigade som är strandsatta på grund av personalbrist. Här vill jag uppmärksamma en sak till som sällan nämns, nämligen kommunernas roll.

Enligt LSS har kommunerna det yttersta ansvaret för att vi ska få den assistans vi behöver – gäller även de som valt ett privat företag eller kooperativ. Blir utvecklingen den jag fruktar hamnar vi i en situation där många kommuner snabbt blir överbelastade med kaos som följd.

Regeringen säger sig vilja få bort kriminalitet från välfärden och där är jag helt enig med dem. Kriminalitet koppad till välfärdsverksamheter är ett mycket allvarligt problem. Det regeringen gör med att sätta oss på permanent svältkur är att slå undan benen på den stora majoritet av anordnare som gör ett bra jobb. Det gynnar enbart mer eller mindre oseriösa aktörer och även yrkeskriminella.

Utan grundläggande behov – vad hade staten använt istället för att urholka assistansreformen?

 Det är väldigt tydligt att det är införandet av grundläggande behov 1996 som möjliggjort att så många förlorat statlig assistansersättning och övriga är jätterädda för Försäkringskassan. Jag är emellertid inte godtrogen nog och tro att lagen varit skyddad även utan grundläggande behov.

 Vad hade staten gett sig på istället för att införa grundläggande behov j jakten på besparingar? Grundläggande behov ska givetvis bort, bort, bort. Jag är samtidigt 99,9 % säker på att staten hittat andra sätt för att dra in assistans i jakten på nedskärningar även utan detta begrepp. Vill staten skära ner och sänka utgifterna så gör de det. Hela besparingskulturen måste ryckas upp med rötterna för att få till en vändning.

Med mycket stor sannolikhet utan grundläggande behov tror jag hade det införts hårda kriterier av vad som krävs för att bli beviljad personlig assistans, d v s utnyttjat den luckan att det faktiskt inte finns tydliga kriterier i LSS på samma satt som i CRPD vad som faktiskt är personlig assistans, vilka kriterier är det som ska uppfyllas. Och eller satt ett högt golv på hur många timmar som behövs för att bli beviljad insatsen. Om jag minns rätt låg ett sådant förslag i utredningen 1995 - 96 som vi lyckades stoppa men de hade återkommit igen, troligtvis tillsammans med andra besparingsåtgärder längre fram.

Grundläggande behov var ur besparingshökarnas synvinkel en praktisk lösning. Ganska oskyldig först men väldigt tänjbar till det sämre för oss.

Det är egentligen glasklart vadlagen vill uppnå enligt § 5-7 men paragraferna är skrivna med antagandet att ingen någonsin skulle vilja komma på något så dumt som att försämra en frihetsreform - att staten alltid vill väl.

Den totala avsaknaden av vilja från regeringen att stoppa underfinansieringen visar att Tidö regeringen, i praktiken finansdepartementet helt saknar ambitioner att verkligen återupprätta reformens intentioner. Och på andra sidan blockgränsen visade Socialdemokraterna att de också saknar ambitioner. Angående avsaknaden av besked om nya behovsbedömningar. Återigen, frågan om nya behovsbedömningarna går hand i hand med finansieringen = mycket högre budgetanslag från regeringen.

Vad gäller framtiden, det är lika bra att ställa in sig på at det kommer att bli ett fortsatt tryck på besparingar/försämringar. Jag är fortfarande tämligen säker på att inget parti kommer föreslå att lägga ner frihetsreformen helt och hållet – det är alldeles för känsligt. Så frågan blir vad staten kommer rikta in sig in på i fortsatta besparingar? Jag har haft en diskussion med Chat GPT listar nedan ett urval av totalt 8 punkter. Eter det kommenterar jag punkterna, har Chat GPT enligt mig rätt eller är AI inne på helt fel spår?

Fortsatt underfinansiering av schablonen

Reglering av anhörigassistans

Rättslig passivitet – att inte agera

Retoriken om 'träffsäkerhet”

 

Kommentarer

Vad gäller underfinansieringen av schablonen har besparingarna på gott i drygt 10 år nu av både blåa och röda regeringar, totala dolda besparingar överstiger svindlande 40 miljarder kr nu. Regeringens senaste budget, avsaknad av indexering och lika snåla höjningar i Socialdemokraternas budget visar att ingen ljusning är i sikte och driver frihetsreformen allt närmare finansiell kollaps.

Regleringen av anhörig assistans finns med i den nya utredningen som ska vara klar efter valet. Oron är enorm hos många anhöriga. Min anser jag själv kvalificerade gissning är att det kommer att bli förslag på relativt stora begränsningar men inget förbud.

Att vi ska värna reformen har olika regeringar upprepat som, ett positiv från Alliansregeringens tid till regering Kristersson. I praktiken görs mycket lite konkret som verkligen skulle göra skillnad som indexerad schablonersättning och nya behovsbedömningar.

Att personer som behöver insatsen ska också få den har vi hört lika länge. I praktiken har tusentals personer förlorat statlig assistansersättning och ingen ljusning är i sikte. Även på kommunal nivå minskar också antalet personer beviljade PA samtidigt som antalet gruppbostäder och andra LSS boenden ökar.

Sammanfattning

Bortsett från regleringen av anhörigassistans är alla punkter fullt ”verksamma” och har varit det i många år nu, så AI är definitivt inne på ”rätt spår” som jag ser det och utan en ljusning i sikte. Inget av detta har krävt någon lagändring. Möjligen kan vi ändå få upp assistansen som valfråga igen 2026 en då måste det bli en riktigt akut kris igen som det var 2016 - 2017. Det kan det mycket väl bli. Blir inte förvånad alls om vi fram till sommaren 2026 nås av allt fler rapporter om anordnare som lägger ner verksamheten och assistansberättigade som är strandsatta p g a avsaknad av personal.

Ansvaret för om det sker läggar jag i så fall helt på regeringen utifrån vad regeringsformen säger:

1 kap 6 § Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen

Regeringen prioriterar medvetet bort personlig assistans

 Budgeten för 2026 blev en riktig kalldusch för alla assistansberättigade. Återigen höjs schablonersättningen med endast 1,5 % och indexerad höjning av schablonersättningen skjuts på framtiden. Granskar vi budgeten framgår mycket tydligt att regeringen medvetet har prioriterat andra saker än personlig assistans.

I drygt ett decennium har assistansreformen kontinuerligt underfinansierats genom otillräcklig höjning av schablonen vilket lett till dolda besparingar som ackumulerat till tiotals miljarder kr sedan 2014. Gigantiska belopp utöver de besparingar som skett genom att flera tusen personer fått sin personliga assistans indragen sedan 2015.

Efter så många besvikelser senaste decenniet är jag tyvärr inte särskilt överraskad. Jag trodde visserligen länge att sannolikheten för indexering 2026 var stor - besked fanns ju ändå att det var på gång. Att det verkligen blir ett beslut om en indexering blev jag själv alltmer tveksam till de sista två-tre veckorna innan budgeten presenterades. Anledningen var bristen på signaler från regeringen. När jag frågade både IfA och STIL om de visste något blev svaret - att vi saknar helt besked från regeringen. Därmed började varningslampan lysa illrött för mig.

Att det skulle bli så uselt som 1,5 % i höjning var emellertid ännu värre än jag befarade. Det är ett oerhört hårt slag mot assistansberättigade, anordnare och givetvis även våra personliga assistenter. Budskapet till yrkesgruppen personliga assistenter är – jobbet att möjliggöra ett självständigt liv åt personer med stora funktionsnedsättningar är inget viktigt jobb.

Finansministern kommer för lindrigt undan

Enligt Regeringsformen fattar regeringen beslut kollektivt. I praktiken har finansdepartementet ett avgörande inflytande för hur regeringen väljer att spendera våra gemensamma pengar. Formellt ansvarar socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall får våra frågor. De facto har finansministern den verkliga makten över assistansreformen. Min personliga uppfattning är att finansminister Elisabeth Svantesson kommer för lindrigt undan från vår sida. Ändå sedan assistansreformen tillkomst till nutid löper en röd tråd – olika finansministrar på båda sidor blockgränsen tycker frihetsreformen ”kostar för mycket”…

Vill också lyfta fram en person till som inte nämns överhuvudtaget. Sveriges statsminister Ulf Kristersson. Han är som regeringschef högre i rang än Elisabeth Svantesson och ytterst ansvarig för hela regeringens politik. Tyvärr har vi inte haft någon statsminister, oavsett färg som är genuint intresserad av våra frågor och resultatet är givet - finansministern får även i regering Kristersson hantera assistansreformen lika vårdslöst som ostört.

Liberalerna och Kristdemokraterna är medlemmar i regeringen och förtjänar också mycket kritik. Utåt sett är det utan tvekan regeringens mest engagerade partier för personlig assistans. Tyvärr är det bara och konstatera att de som regeringsmedlemmar också accepterar en fortsatt försämring – de gör det eftersom de står bakom en budget som är direkt fientlig mot assistansreformen.

Vad lägger regeringen pengarna på i stället?

Inför budgetpresentationen meddelade Elisabeth Svantesson att regeringen hade ca 80 miljarder kr i s.k. reformutrymme – pengar som regeringen kan spendera ”extra” på olika saker. 80 miljarder kr är väldigt mycket pengar att fördela så vad har pengarna gått till i stället? Granskar vi olika utgiftsposter sticker några saker ut:

·       Nytt jobbskatteavdrag – 21,4 miljarder kr

·       Andra skattesänkningar på inkomst och ägande, bland annat avskaffad fordonsskatt på husvagnar – totalt 9,5 miljarder kr

·       Sänkt matmoms – 15,95 miljarder kr

Källa: Göteborgsposten, genomgång av budgeten

Offensiva satsningar som går direkt till välfärden är det ganska magert jämfört med skattesänkningar. Men summerar vi beloppen för vård, skola, omsorg når vi 10,4 miljarder kr.

Ungefär 46,8 miljarder kr går därmed till jobbskatteavdrag, andra skattesänkningar på inkomst och ägande samt sänkt matmoms. Visst, en del ekonomer skulle säkert säga att det är en budget för att öka den privata konsumtionen, för att få fart på den ekonomiska tillväxten. I praktiken anser jag att det är det en budget som värnar stora och breda väljargrupper, en valbudget helt enkelt.

Tittar vi på beloppen till olika budgetposter blir det mycket tydligt att regeringen mycket medvetet har valt att bortprioritera assistansreformen till förmån för andra saker. Detta blir ännu tydligare om vi tittar på hur mycket pengar som skulle behövas för att kompensera för alla år med underfinansiering och höja schablonen med 3 - 4 % kommande år. Jag har tagit hjälp av Chat GPT att räkna på det. Beloppen är inte exakta men ligger ändå nära de faktiska beloppen det handlar om.

Väljer vi att först räkna på att kompensera fullt ut för alla år med otillräcklig höjning kommer vi fram till schablonen måste höjas med 15 % när även faktorer som konsumentprisindex vägs in. I så fall behöver schablonen höjas upp till 393,9 kr. Omräknat i pengar blir det ca 4,44 miljarder kr. En blygsammare höjning på 10 % innebär utgiftsökning på ca 2,82 miljarder kr

Om regeringen skulle bestämma sig fört att kompensera med 10 % (d v s 2,82 miljarder och sedan höjer schablonen med 4 % blir totalsumman (utifrån att 26,6 miljarder kr avsattes i budget för 2025) ca 30,4 miljarder kr i assistansersättning 2026, en utgiftsökning på 3,85 miljarder.

En engångshöjning på 10 %, plus 4 % i schablonhöjning kostar i så fall finansdepartementet ca 3,8 miljarder kr i utgiftsökning för personlig assistans. Det motsvarar ungefär 95 % av reformutrymmet till annat än kompensation och rimlig indexerad schablon.

Resultatet är lika tydligt som nedslående. Det är inte brist på pengar som gör att vi inte får en indexerad höjning och en ynklig schablonhöjning på 1,5 %. Det är finansdepartementets prioriteringar. I klartext: Personlig assistans är inte prioriterat för regeringen.

Kan vi lyfta assistansreformen i valrörelsen?

Krisen för anordnarna och i förlängningen de assistansberättigade kommer att intensifieras inför riksdagsvalet 2026. Jag tror krisen kan bidra till att det blir lättare att få upp assistansen som valfråga igen – i synnerhet om vi tar upp assistansen som en del av andra stora besparingar/försämringar på funktionsrättsområdet.  Bland annat betydligt dyrare läkemedel från i somras, stora besparingar i många andra LSS insatser och stora besparingar i sjuk och aktivitetsersättningen, sistnämnda har nu pågått sedan 2015. Det är viktigt att vi själva ser utvecklingen för frihetsreformen personlig assistans som en del i ett större mönster.

Läget börjar bli lika illa som 2016 - 2018 om än på olika sätt. På tiotalet handlade det i praktiken om en regeringsorder 2015 att pengar ska sparas på assistansersättningen vilket var nära att sänka hela reformen. I nutid handlar det (utvecklingen började redan i mitten av tiotalet) om att assistansreformen håller på att svältas och kvävas till döds genom permanent underfinansiering. Detta kombineras med rena Vilda Western vad gäller regler för återkrav från Försäkringskassan som gör att vi alla är jätterädda för en myndighet som egentligen ska hjälpa oss.

Krisen för assistansreformen är återigen akut. Regeringen har samtidigt sparat ungefär 3 miljarder kr till på assistansersättningen genom att inte räkna upp schablonen (kompensation plus rimlig höjning 2026) efter behov…