onsdag 15 januari 2020

En kort tillbakablick på 10-talet och tankar och förhoppningar inför 20-talet


10 talet är slut och vi har gått in i 20-talet. Tyvärr minns man inte mycket positivt från det gångna decenniet. Globalt har det mesta handlat om eskalerande klimatkris, finanskris, jihadism, Kinas uppgång som supermakt och en allt starkare höger nationalism, demokratin är definitivt hotad.
På hemmaplan var det också ett trist för att inte säga förlorat decennium. Inrikespolitiken dominerades helt av SD-s framväxt hur de etablerade partierna ska förhålla sig till dem och partiets hårda motstånd mot invandring. Följden blev att det, liksom i många andra länder blivit allt svårare att bilda regeringar med stabilt parlamentariskt stöd. Utöver detta fick vi dessutom allt allvarligare problem med gängkriminalitet och kommunernas ekonomi blir allt sämre. Sjukvården är en annan oerhört viktig del i välfärden som krisar allt mer.

För funkisar har det varit ett förfärligt decennium. Det finns positiva saker vad gäller tillgänglighet och tekniska framsteg men det mesta har var handlat om besparingar, kris, arga politiker och skribenter som tyckt till angående samhällets ”kostnad” för vår ätt till ett självständigt liv. Vi har nu En assistansreform och LSS lag som i praktiken upphört att fungera enligt intentionerna och vi ser hårdhänta besparingar inom alla områden vad gäller samhällets stöd till personer med funktionsvariationer. Utanför LSS 10 insatser handlar det om att många får allt sämre ekonomi, besparingar på färdtjänst bostads och bil anpassningar och mycket annat.

Det finns ändå anledning att känna optimism, hade man känt att allt är nattsvart kan man lika gärna ge upp i dag. Funktionsrätts rörelsen, trots alla viljor som spretar blir mer sammansvetsad. Vi såg det i motståndet mot det nya lagförslaget och att en lång rad föreningar och organisationer stod bakom Funktionsrätt Sveriges rapport som visade hur Sverige inte lever upp till Funktionsrätts konventionen som vi ratificerat.

När det gäller teknikutvecklingen händer det oerhört mycket. En del skrämmande saker som måste debatteras djupt och ifrågasättas. Jag skräms t.ex. av teknikutvecklingen inom genetiken där det blir allt lättare att redan på fosterstadiet se om barnet kommer att födas med en allvarlig skada/sjukdom med livslånga behov av hjälp och stöd med ökad frekvens av aborter enbart p.g.a. av barnet inte kommer att vara ”perfekt”. Möjligheten att ”designa barn” skrämmer också. På det personliga planet vill jag definitivt inte ha hjälp av en robot i det dagliga livet även om det inte är aktuellt inom en snar framtid.

Obs! Jag är definitivt ingen motståndare till den abortlagstiftning vi har men det är en otäck utveckling om människor i allt större utsträckning sållas bort redan på fosterstadiet enbart p.g.a. av att det redan går att bekräfta att de kommer födas med ”fysiska eller psykiska defekter”.


Rätt utnyttjad tror jag ändå den tekniska utvecklingen har stor potential att drastiskt förbättra livskvalitén för personer med stora funktionsvariationer i alla åldrar. Det händer t.ex. väldigt mycket inom hjälpmedelsområdet, medicinområdet men en mängd nya mediciner och behandlingsmetoder. Här kommer en viktig följdfråga. Hur ska vi säkerställa att alla vid behov verkligen kan ta del av den nya tekniken, att vi inte får ett A och B eller t.om C-lag när det gäller tillgängligheten p.g.a. storleken på det egna bankkontot är för litet och/eller att en ny medicin, hjälpmedel eller behandlingsmetod anses vara för ”dyr”? Enbart staten kan garantera jämlikhet när det gäller tillgång till all ny teknik som kan innebära så stora förbättringar vilket innebär att pengar måste fram och kommuner, landsting/regioner med svag ekonomi måste få mer hjälp från staten.

 Funkispolitik handlar emellertid inte enbart om finansiering av ny teknik men den diskussionen går inte att skilja från frågorna om personlig assistans/LSS, tillgänglighet, bättre hälsa, den usla ekonomin hos oss som mera. Den går inte att skilja från frågan om den allmänna välfärdsmodellen heller. Ska funktionsrättskonventionens artiklar tillämpas enligt intentionerna krävs att individuella rättigheter säkerställs inom ramen för den allmänna välfärden. Att de rättigheterna säkerställs måste vara mycket högt prioriterat åren som kommer. Det kan inte påpekas för många gånger, säkerställs inte dessa rättigheter har vi praktiken ingen generell välfärdsstat.

 Får personer som inte kan jobba, är konstant panka hjälper det inte hur sofistikerade medicinerna, hjälpmedlen med mera än är. Evig fattigdom är oförenligt med goda levnadsvillkor och självbestämmande. Allt hänger ihop.

Nu håller vi tummarna för att vi under 20-talet att vi får en seriös debatt och politik som faktiskt handlar om att säkerställa rättigheter, slopad fattigdom och tillgänglighet för alla när det gäller all ny teknik och behandlingsmetoder. Själv kämpar jag via STIL och VIMPA vidare för rätten till ett självständigt liv och jag kommer att fortsätta mitt engagemang i Funktionsrätt. 



*   Barnkonventionen är från och med 2020 svensk lag. Det finns därför ingen som helst logik eller rimlighet i att inte göra Funktionsrätts konventionen till lag med




måndag 13 januari 2020

Hjälp med sminkning är inget grundläggande behov enligt HFD


I en ny dom från Högsta Förvaltningsdomen 2 december 2019 (målnummer 1959-19) anser att hjälp med sminkning inte är ett grundläggande behov. Personen som överklagade når därmed inte upp till 20 timmar/vecka i grundläggande behov och nekas därför statlig assistansersättning.

När jag kommenterar domar från HFD i bloggen brukar jag ganska noga redogöra för hur domstolen resonerat. Idag väljer jag emellertid att i stor utsträckning att belysa domen genom att sätta in den i ett historiskt perspektiv. Jag anser nämligen det löper en röd tråd i HFD-s restriktiva domar från den första domen 2009 (målnummer 5321-07) fram till ”sminkningsdomen” 2 december. Den huvudsakliga motiveringen och anledningen till avslaget är emellertid att sminkning, enligt HFD inte är att betrakta som personlig hygien och därmed inte ett grundläggande behov:

Eftersom sminkning inte ingår i det grundläggande behovet personlig hygien uppgår AA behov av personlig assistans för de grundläggande behoven inte till i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan. Hon har därför inte rätt till assistansersättning. Överklagandet ska därmed avslås.

Här finns också resonemang över vad som generellt anses vara personlig hygien med hänvisning till svenska akademins definition vilken anses styrka HFDS-s resonemang:

Den normalspråkliga innebörden av begreppet hygien är att det avser åtgärder för avlägsnande av smuts och ohälsosamma ämnen från människans omgivning eller från människan själv.

Efter lite eftertanke konstaterar jag att domen i HFD (målnummer 1959-19) där hjälp med sminkning inte är ett grundläggande behov ”bara” är en fortsättning på domen från 2009 som inskränkte de grundläggande behoven generellt. Ända sedan domen 2009 om grundläggande behov (målnummer 5321-07) har HFD och FK som stenhård uttolkare av domerna mycket metodiskt, steg för steg inskränkt vad som är ett grundläggande behov. Sistnämnda domen hur dålig den än är alltså en fortsättning på samma strategi. Värt och notera är att även i den positiva ”sondmatningsdomen” 2018 fanns några mycket viktiga brasklappar som FK tänjde till det yttersta – nämligen att endast den del av sondmatningen som är av privat och integritetsnära karaktär och ska betraktas som ett grundläggande behov. FK ”tolkade” detta” som att endast del där sonden kopplas av och på är integritetsnära. Dom 1952-07 är därför en fortsättning även på den domen.


Att HFD nu anser att sminkning inte är ett grundläggande behov är därför inte överraskande, kanske t.om väntat Jag är och förblir stenhård motståndare till begreppet "integritetsnära hjälpbehov men även om vi utgår från detta begrepp faller HFD-s resonemang. Alla med sunt förnuft skulle anse att hjälp med sminkning är både personlig hygien och i högsta grad integritetsnära, för väldigt många personer dessutom en viktig del av livet och ger därför rätt till personlig assistans.

Jag konstaterar också att HFD i alla restriktiva domar om grundläggande behov fullständig ignorerat LSS målparagrafer 5-7 (leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor). Man har också totalt ignorerat funktionsrättskonventionen.

Jag noterar också att det återigen är det allmänna ombudet som drivit ärendet upp till HFD. Det allmänna ombudet drev även det fall som 2015 ledde till att hjälp med andning, enligt HFD inte är ett grundläggande behov.  Det allmänna ombudet drev 2015 för övrigt tre fall rörande personlig assistans – alla gick i restriktiv riktning…

Hade alla dessa försämringar varit ens möjliga om begreppet grundläggande behov inte existerade? Helt säkra kan vi aldrig vara men det hade i alla fall farit mycket svårare. De hade fått gå på hjälpbehoven direkt och då hade det blivit övertydligt att staten var ute efter att sänka kostnaden.
Domen visar också ännu en gång hur extremt viktigt det är att begreppet "integritetsnära hjälpbehov försvinner och även grundläggande behov i sin helhet. De grundläggande behoven har blivit en styggelse och är den avgörande förutsättningen för alla restriktiva domar och att FK kunde konstruera begreppet ”integritetsnära hjälpbehov som saknar stöd i lagstiftningen. Det finns inget stöd för båda begreppen i Funktionsrättskonventionen och ska därför avskaffas när konventionen blir lag.



* Sven Aivert har flera gånger undrat om varför förflyttning inte är ett grundläggande behov och varför vi  har varit tysta om det? Jag tror svaren helt enkelt är:

1) När de grundläggande behoven infördes var det ingen som reflekterade över att förflyttning inte är ett grundläggande behov i lagtexten därför att det sågs som en självklarhet att få hjälp med förflyttning.

2) Av ungefär samma anledning har inte vi protesterat heller. Dessutom har särskilt de senaste åren nästan allt fokus (förutom att bara hålla sig över vattenytan) hamnat på de som förlorat assistansen p.g.a. att det femte grundläggande behovet inskränktes 2015 och att FK 2016 dammade av en då fyra år (nu nästan 8 år) gammal dom om egenvård.

torsdag 9 januari 2020

Därför fick regeringen backa om lagförslaget om grundläggande behov


Nytt blogg år och nytt decennium. Har gått ungefär fyra veckor sedan jag skrev förra blogginlägget. Jag var rejält sliten för en månad sedan och behövde verkligen en rejäl ledighet. Nu är jag mycket piggare och skrivsugen igen. Det här blogginlägget skulle egentligen publicerats i december men jag hade varken tid eller ork för det då.

Det är inte ofta det finns positiva saker att skriva om från assistans och LSS världen men 10 december 2019 var ett av få men ack så viktiga undantag. Denna dag meddelade nämligen regeringen att den drar tillbaka lagförslaget om att göra andning och sondmatning till grundläggande behov. Förslaget skulle gynnat ett fåtal men var i sin helhet helt förödande för assistansreformens fortsatta existens. Bakgrunden till den massiva kritiken från en enad funktions rättsrörelse var framförallt följande förslag:


·   Andning och sondmatning skulle bedömas i sin helhet men det gällde inte de övriga fem grundläggande behoven. Ett fullständigt horribelt förslag som därmed hade fragmentiserat de grundläggande behoven ännu mer och ställt olika behov emot varandra.

·  Definitionen av vad som är grundläggande behov skulle skrivas in i lagtexten enligt definitionerna i domen från Regeringsrätten 2009. Den dom som utgör grunden för assistansreformens förfall och som på punkt efter punkt bryter mot både LSS verkliga intentioner och Funktionsrättskonventionen. Hur har jag beskrivit i tidigare blogginlägg?

·  Begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” som det fullständigt saknas stöd för i Funktionsrättskonventionen skulle även omfatta det grundläggande behovet kommunikation som därmed i praktiken avskaffas.

Dessa skäl tror jag är de avgörande för att regeringen backade:

Massiv kritik

- Funktionsrättsrörelsen var enig i kritiken. Alla tunga aktörer i rörelsen som min egen arbetsgivare STIL, övriga IL kooperativ, Ifa, DHR, RBU och Funktionsrätt som representerar drygt 400 000 medlemmar var helt eniga om att lagförslaget måste stoppas
- Stora problem för regeringen där Stefan Löven brottas med allt från usla opinionssiffror, en rad allvarliga samhällsproblem som gängvåld och allt uslare ekonomi hos kommunerna till högljudd intern kritik mot januariöverenskommelsen och stora interna spänningar hos S-Mp-L-C kvartetten i synen på hur gängvåldet, integrationen mm ska lösas och vad de 73 punkterna i januari överenskommelsen faktiskt innebär.
- Regeringen hade helt enkelt inte råd med köra över en enad funktionsrättsrörelse

-Det lönar sig att som sagt att bråka men det gäller att vara eniga

Jag tycker faktiskt att alla vi som kämpar för assistansen och en funktionsrättspolitik som faktiskt lever upp till regeringens officiella mål och Funktionsrättskonventionen ska vara stolta över vad vi ändå har uppnått sedan hösten 2017:
· Vi tvingade regeringen att stoppa tvåårsomprövningarna
·  Vi har stoppat de förödande förslagen i Gunilla Malmborgs LSS utredning
· Lite i skymundan fick regeringen göra tillägg i sin nya strategi för anhörigstöd som ursprungligen inte inkluderade föräldrar till barn eller vuxna med stora hjälp och stödbehov.

Och så nu beslutet 10 december 2019 som innebar att vi alla var välförtjänta av jul och nyårssemester.


 Nu gäller det att ta nästa steg, att återupprätta assistansreformen och LSS till den frihetsreform den var tänkt att vara. Här är, måste erkännas uppförsbacken mycket brant. Det är mycket lång väg kvar tills vi har nått dit. Jag kan inte poängtera det för många gånger – ska vi vara framgångsrika måste vi tala med en röst. Ingen regering, oavsett om den leds av Stefan Löven eller Ulf Kristersson med självbevarelsedrift vågar köra över oss om vi är ENIGA om slutmålet. Det finns över en miljon människor i Sverige som lever med funktionsvariationer som medför problem i den dagliga livsföringen, alla behov är viktiga. Det finns många behov och ännu mer viljor som spretar åt olika håll men vi borde ändå kunna enas om några centrala krav som vi inte backar ifrån. Ett av dem är att göra Funktionsrättskonventionen, formellt Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning till lag.

Jag tror inte konventionen på egen hand uträttar underverk men den är ett mycket viktigt verktyg för att sätta press på makthavarna att agera. Nu tar vi sats för att 20-talet blir ett mycket bättre decennium än 10-talet var. 


* Försäkringskassan har fått ett nytt regleringsbrev. Det är inga större nyheter jämfört med 2019. Det nya är att Försäkringskassan har fått ett förtydligat krav på att återrapportera vidtagna åtgärder för att motverka bidragsbrott. Ni kan läsa mer i länken nedan:


Egna kommentarer
Regeringen skriver att målet med assistansersättningen ska vara att uppfylla målen i funktionsrättspolitiken. Problemet är att så inte har varit fallet på många år och inget lär ändras med det nya regleringsbrevet. Domarna som urholkat assistansreformen gäller nämligen fortfarande och därmed även FK-s tillämpningar.
Jag tycker också det är ganska anmärkningsvärt att socialminister Lena Hallengren inte anser sig ha "tillräcklig kunskap" om orsakerna till att allt fler förlorar assistansersättningen. Positivt är att socialministern ändå verkar förstå att det är ett allvarligt problem att så många förlorar rätten till ett självbestämt liv.
Jämfört med regleringsbrevet för 2019 finns också en ändring:

Försäkringskassan har alltså fått ett förtydligat krav på att återrapportera vidtagna åtgärder för att motverka bidragsbrott. Jag tolkar detta som att FK kommer lägga mer resurser på att avslöja eventuellt fusk och kriminalitet. Kriminalitet och det som löst definierat kallas fusk ska givetvis bort men jag vidhåller bestämt att det inte finns några bevis alls på att kriminaliteten och "fusket" är så omfattande som det hävdas i både statliga rapporter och kritiska ledare artiklar.






måndag 9 december 2019

Tankar hur en ny LSS/ny lag kan göras mer förenlig med Funktionsrättskonventionen


Jag har tidigare skrivit om att viktiga delar av LSS egentligen inte är förenliga med konventionen. Jag har funderat en hel del om kommit fram till följande:

· Till skillnad från Sven Aivert tror jag inte det inte räcker med enbart konventionen om man slopar LSS som Sven vill. Anledningen är som sagt att jag tror kryphålen blir för stora om inte konventionen backas upp en ”vanlig” svensk lag.

·  Diagnoser är egentligen oförenliga med konventionen men av samma anledning som jag nämnde ovan tror jag vi lämnar dörren för kryphål om man tar bort diagnoser helt. Däremot tror jag det går att skapa en lag där diagnoser får en underordnad betydelse. Ska de få det räcker det inte med en personkrets även om det är emot vad jag helst vill och konventionen.

·  Jag är ganska säker på att t.ex. FUB hade motsagt sig att ta bort diagnoser helt och hållet därför att de skulle tycka att det är att underskatta eller t.om förringa nödvändig kunskap om de behov som många FUB medlemmar har.

·  Funktionsrättskonventionen som svensk lag blir en nystart och då är det lika bra att starta om med en ny lag – jag ger lagen ”arbetsnamnet” Lagen om stöd och service till personer med funktionsvariationer. Det är lika bra att vara uppriktig - oavsett konventioner och lagar tror jag tyvärr det är omöjligt att skapa ett regelverk helt utan kryphål, åtminstone så länge vi anses vara för ”dyra”.


Hur skulle en ny lag som kompletterar Funktionsrättskonventionen kunna formuleras? Här fokuserar jag enbart på rätten till insatser och målet med verksamheten. Se det som ett utkast till hur paragraferna som rör rätten till insats skulle kunna se ut på ett ungefär. Diagnosfrågan har jag löst ett låt oss kalla det inte optimalt sätt men som borde tillfredsställa även de som tycker att diagnoser måste finnas kvar i lagstiftningen utöver mina egna skäl:


Kraftigt utvidgade definitioner som jag tror täcker alla sorters behov där berörda personer behöver dagligt stöd och service för ett självständigt liv stark betoning på att det är faktiska behov, inte ålder och diagnoser som ska avgöra hur mycket hjälp och stöd vi får. Diagnosernas enda funktion här är ett klargörande – att alla nämnda grupper har rätt till hjälp enligt de behov vi faktiskt har. Det borde undanröja  de flesta möjligheterna till kryphål när det gäller rätten till insats.

Inledningen ” Lagen om stöd och service till personer med funktionsvariationer

Paragrafen i denna lag bygger på Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, svensk lag sedan datum… (oklart ännu så länge).

* Alla människor med funktionsvariationer har rätt till ett självständigt liv och full delaktighet i samhällsgemenskapen.


* Denna rättighet är oberoende av ålder, diagnoser eller om behovet av stöd och service beror på medfödd skada/sjukdom eller skada och/eller sjukdom som har förvärvats senare i livet.
- Alla personer med sjukdomar,  eller sjukdomsliknande tillstånd som kräver aktiv tillsyn, motivation  eller behov av egenvård har också  rätt till nödvändig stöd och service för att leva ett självständigt liv och full delaktighet i samhällsgemenskapen.

Kommentar: En sådan formulering borde säkra rätten till personlig assistans för personer som t.ex. Wendela från Habo utanför Jönköping som i stort sett klarar sig själv men behöver ständig tillsyn p.g.a. en mycket allvarlig lungsjukdom. I ett uppmärksammat fall tog FK assistansen från Wendela.


* Med personer med funktionsvariationer som kräver dagligt stöd och service för att leva ett självständigt liv med full delaktighet i samhällsgemenskapen avses personer med:

- Nedsatt rörelseförmåga på grund av lägre funktionalitet i armar, kropp och ben

-Autism eller autismliknande tillstånd


-Utvecklingsstörning


-Personer som behöver beslutsstöd eller motivationsstöd


-Blinda, synskadade och dövblinda

-Neuropsykiatriska diagnoser

-sjukdomar eller sjukdomsliknande symptom som kräver aktiv tillsyn och/eller egenvård.

-Andra med behov av stöd och service för att leva ett självständigt liv i samhällsgemenskapen.


Inga inskränkningar i rätten till insatser enligt denna lag får göras beroende på omfattningen och behovet av stöd och service för att leva ett självständigt liv. Det betyder att:

-   Även om behovet av stöd och service, beslutsstöd och/eller aktiv tillsyn, motivationsstöd och egenvård kräver hjälp dygnet runt får inga inskränkningar göras i rätten till insats  p g a behoven anses vara för stora och/eller personen inte anses kunna fatta beslut på egen hand.

-   Man kan inte sätta en nedre gräns för rätten till hjälp, eftersom konventionen som lagen bygger på inte anger någon sådan gräns för rätten till insatser.


Målet med Lagen

Lagen om stöd, service till personer med Funktionsvariationer ska förverkliga ett självständigt/självbestämt liv med full inkludering i samhällsgemenskapen enligt Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, allmänna kommentarer artikel 19. Det betyder att:

-   - Självbestämmande är inte möjligt att uppnå utan ett självbestämt liv.

-  - Ett självbestämt liv förverkligas genom att bevilja all nödvändig stöd, service och hjälp för att kunna leva ett självständigt liv utifrån egna val och ta alla beslut som rör berörda personers liv.

-       - Goda levnadsvillkor definieras utifrån hur varje människa vill förverkliga ett självbestämt liv utifrån egna livsval.

-   -Vid behovsbedömningar ska samtliga hjälpmoment bedömas i sin helhet. De behov en person, eller vid behov genom ställföreträdare säger sig ha ska väga mycket tungt. Personer som behöver beslutsstöd, hjälp med kommunikation, motivation eller har behov som kräver ständig tillsyn ska beviljas hjälp för detta efter behov.
-  
- - Berörda personer eller vid behov ställföreträdare ska ha stort inflytande i valet vilken LSS insats som bäst uppfyller målen för ett självständigt liv i samhällsgemenskapen.
-
-    Alla har rätt att själv välja bostadsform och bostadsort. Ingen ska tvingas in i boendeformer mot sin vilja eller tvångsförflyttas.

-   Definitionen av insatsen personlig assistans regleras av de allmänna kommentarerna artikel 19 punkt 16 d. Personen som är beviljad personlig assistans bestämmer vem som ska anställas, vad assistenten ska göra, när det ska göras och hur det ska göras samt vem som ska anlitas som assistansanordnare.

Personlig assistans ska även fortsättningsvis vara en av insatserna i LSS efterträdare. Däremot ska gamla hederliga LASS (Lagen om Assistansersättning) återupprättas som tyvärr avskaffades 2011. Där ska det finnas tydliga regler om hur en behovsbedömning ska gå till, att inga obligatoriska tvåårsomprövningar får göras om inte stöd/hjälpbehovet ändrats markant etcetera. Där måste också regleras att schablonersättningen varje år höjs enligt ett index som minst följer löneutvecklingen.

Se alltså detta som ett utkast med förslag, väl medveten om att det inte skulle ge ett hundraprocentigt skydd. När en ny lag skrivs måste det granskas mycket noga av jurister för att upptäcka och täppa till så många kryphål som möjligt. 







torsdag 5 december 2019

Vi har en jättechans att verkligen pressa regeringen


3 december var det FN-s internationella funktionshinderdag. Samtidigt presenterade Funktionsrätt Sverige med stöd av ett antal MR föreningar en stor rapport hur väl Sverige lever upp till Funktionsrättskonventionen. I korta drag säger rapporten tyvärr men dessvärre väntat att det finns stora och växande problem, d v s vi fjärmar oss allt mer från det den svenska staten förband sig att följa när konventionen ratificerades. Läget är utan tvekan dystert, samtidigt gör den djupa kris Socialdemokratin och därmed även regeringen hamnat i att vi har ett ypperligt läge att verkligen sätta press på Stefan Löven och hans ministrar.


Expressen har tagit del av Socialdemokraternas "nya strategi" efter partiledningens krismöte fredagen 22 november 2019. Läser man det här är det ett parti med enorma problem. Ett parti som öppet erkänner att det håller på att förlora förtroendet hos stora delar av befolkningen och slits mellan viljan att genomföra "klassisk socialdemokratisk politik" och det faktum att partiet ingått en överenskommelse som till stora delar omöjliggör den välfärdspolitik partiet normalt säger sig stå för.

Obs! Avstår från att lägga ut länk då alla inte har tillgång till Expressen Premium

Hur har S tänkt sig att lösa denna till synes omöjliga ekvation? Enligt Torbjörn Nilsson har S inget svar. Strategin framöver tycks vara att försöka framställa januariöverenskommelsen inte var ett självändamål i sig utan en nödvändighet om S skulle få ett reellt inflytande. Den strategin lär emellertid snabbt få mothugg från både arga gräsrötter och högeroppositionen. Faktum är ju att Stefan Löven ända sedan han blev statsminister strävat efter att spräcka alliansen, vilket förutsatte ett mittensamarbete (ingenting han hymlade med, tvärtom framställdes det som något positivt). Jag gör bedömningen att det är extremt osannolikt att den strategin kommer vända trenden för Stefan Löven och partiet han leder.

Tack vare SD-s närvaro fick Löven som han ville och sitter nu med det mittensamarbete han alltid velat ha som är mycket impopulärt i de egna leden med opinionssiffror som hade varit helt otänkbara för bara 10 år sedan. Dessutom finns det i kvartetten S-Mp-L och C stora spänningar inbyggda i synen på invandring och integration och hur den omfattande gängkriminaliteten ska bekämpas och ute i landet blöder många kommuner ekonomiskt. L är dessutom djupt splittrade inbördes vad gäller synen på samarbetet med Socialdemokraterna och många Liberaler föredrar egentligen Ulf Kristersson som statsminister. Allt det lär orsaka ännu mer huvudvärk i både Rosenbad och Sveavägen 68 där Socialdemokraterna har sitt huvudkontor.

Hur har då det parti som dominerat svensk politik i snart ett sekel hamnat i så djup kris? Svaret beror mycket på vem du frågar. På ett generellt plan kan man säga att vänsterflanken i S menar att det beror på att partiet dragit sig för långt till höger och övergett sina grundläggande värderingar – var finns den offensiva välfärdspolitiken och viljan att utjämna orättvisor i samhället? 

På högersidan på vänster-högerskalan menar att S inte har längre har svaren på de stora samhällsproblemen vilket resulterar i lägre väljarstöd. ”Soppa-torsk” som ledande politisk kraft helt enkelt.

En statsvetares analys skulle säkert utgå från det som kallas ”det nya politiska landskapet”. Katarina Barrling eller någon annan känd statsvetare skulle i sin analys säkert lyfta fram framväxten av höger nationalismen, i Sverige representerat av SD har gjort den traditionella vänster-högerskalan mindre relevant för väljarna. Liksom alla etablerade partier inte bara i Sverige utan runt om i västvärlden har partiet mycket svårt att ”navigera. S problem handlar enligt det synsättet i så fall mycket om hur man ska förhålla sig till invandring och relaterade frågor när dessa får större betydelse istället för de traditionella vänster höger frågorna – högre eller lägre skatter, mer eller mindre statlig reglering av ekonomin, maktbalansen på arbetsmarknaden mm som under mycket lång tid varit de centrala frågorna i svensk politik.




För vår del är den djupa krisen för S stor betydelse. Vad betyder Socialdemokratins kris för vår kamp för assistansen, LSS och Funktionsrättskonventionen? 

Eftersom S är så hårt trängd från flera håll - intern kritik mot mittensamarbetet, usla opinionssiffror, splittringen i synen på invandring och migration, gängvåld, kris för sjukförsäkringen, kommunernas problem med mera - och ständig kritik från Funktionsrättsrörelsen har vi nu en jättechans att verkligen sätta press på regeringen

Stefan Löven och Magdalena Andersson har så stora problem med allt jag räknat upp att de har politiskt helt enkelt inte råd med att intensifiera besparingspolitiken mot oss. Det skulle vara politiskt självmord om Stefan Löven eller efterträdare efter valet 2022 ska ha chans att stanna kvar i Rosenbad flera skäl:
·  Med det usla opinionsläget skulle partiets förtroende som åtminstone enligt egen utsago är ”det enda partiet som kan värna välfärden för utsatta” vara kört i botten totalt för lång tid framöver. Lägg därtill förfallet för övriga LSS, den strukturella fattigdomen hos funkisar, förfallet för sjukpenningen etcetera så är trovärdigheten nere på noll när det blir dags för valrörelse 2022.

·  Det skulle uppstå en intensiv debatt om att Socialdemokraterna är ett synnerligen funkisfientligt parti. Det är en debatt som Stefan Löven, Lena Rådström Baastad (partisekreteraren) och Magdalena Andersson aldrig kan vinna efter allt som skett efter 2014.

 Då gäller det som sagt att funktionsrättsrörelsen talar med EN RÖST!


måndag 2 december 2019

Alla försämringar handlar om mycket mer än personlig assistans och LSS


I funktionsrättsrörelsen tycker jag det finns en tendens till att reducera frågan om våra problem till att enbart handla om alla försämringar för personlig assistans och övriga LSS. Själv tycker jag det är ett stort problem att det blivit så och de enda som förlorar på det är vi själva – på motsatta sidan finns besparingshökarna och diverse proffstyckare som jublar åt att nästan allt fokus läggs på assistansen och LSS. Som bekant - artikel 19 i Funktionsrättskonventionen är mycket tydlig - enbart personlig assistans räcker inte för att kunna leva ett självständigt liv med full inkludering i samhället.

Faktum är att det inte bara sparas i LSS världen, inte bara i Funkisområdet utan nästan all skattefinansierad välfärd på både statlig, region (landsting) och kommunal nivå. Om vi börjar med samhällets stöd till personer med funktionsvariationer sparas det på aktivitetsersättning och sjukersättning (”förtidspension”), bostadstillägg, hjälpmedel, ombyggnad av bilar, färdtjänst med mera. I inom området ekonomi hamnar funkisar som grupp allt längre ner i fattigdomsträsket. När det gäller hjälpmedel lägger fler och fler landsting olika avgifter på olika hjälpmedel vilket blir ytterligare en belastning för personer som i de allra flesta fall har mycket magra inkomster. Och vår regering anser sig inte ens ha ”råd” att höja bostadstillägget för personer med sjukersättning. Kommentarer på det är överflödiga…

Exemplen på försämringar som inte berör just personlig assistans kan alltså mångfaldigas, jakten på sjukskriva är ett förfärande exempel men det är ändå bara en del av alla besparingar som skett inom välfärden på alla nivåer i den offentliga sektorn senaste 25 åren och planer på mycket stora besparingar inom en nära framtid. Nedan har jag ett antal länkar till aktuella exempel på mycket stora eller planerade besparingar i den kommunala sektorn + Regionerna (Landstingen).








Hur vi har hamnat här kräver egentligen en egen blogg men tittar vi på kommunernas kris är det tydligt att det på en generell kommunal nivå så är ekonomin mycket sämre än statens. Statens ekonomi är god, budget går plus och Magdalena Andersson anser sig dessutom ha råd att betala av nästan 200 miljarder kr på statsskulden fram till 2022, en statsskuld som alla ekonomer inte säger är något problem. Statens Överskottet har emellertid delvis skapats av stora besparingar på de mest utsatta – främst personer med personlig assistans, sjukpensioner, bostadstillägg och sjukskrivna. 
Krasst uttryckt, de mest utsatta har fått dra ett stort lass att skapa budgetöverskottet genom att staten kraftigt sänkt ambitionerna på de oerhört viktiga sektioner av välfärden. Ett totalt moraliskt förfall!


Vi lever alltså i ett samhälle där det sparas, sparas och sparas ännu mer på olika delar av välfärden – i synnerhet på de som behöver välfärdsstaten mest – funkisar, sjuka, skolbarn och äldreomsorgen. I ett sådant samhällsklimat är det givet att funkisar, oavsett diagnos eller behov av stöd från samhället hamnar i första ledet när den stora osthyveln åker fram p.g.a. bland annat följande skäl:

·  Som grupp är vi resurssvag jämfört med mer penningstinna grupper.


·  Vi är och har alltid varit en lågstatusgrupp i samhället. Staten sparkar alltid först på de med lägst status i samhället, aldrig omvänt.


·   Dessutom är vi djupt splittrade inbördes vad vi vill och prioriterar vilket underlättar för maktens folk att spela ut olika grupper och intressen mot varandra.


Vad hela Funktionsrättsrörelsen måste göra är att lämna det egna tunnelseendet där alla ”diagnosförbund” bara ser till sitt egenintresse. Vi måste alla inse att det som pågår är inte ett krig mot just assistansanvändare – det pågår ett frontalangrepp mot samtliga delar av samhällets stöd till personer med omfattande funktionsvariationer, oavsett orsak + många andra med behov av stöd från samhället. Och inte minst, vi måste alla inse att det finns bara en förlorare, respektive vinnare så länge vi bara ser till egen intresset.





Hur når vi då denna enighet? Ja, när det är så splittrat som det är så är det inte lätt men jag ser ändå en fråga funktionsrättsrörelsen borde kunna enas kring även om det är spretigt även där som jag visade i föregående blogginlägg. Och det är givetvis Funktionsrättskonventionen. Hela Funkisrörelsen (Funktionsrätt Sverige med sina dryga 400 000 medlemmar, IL rörelsen, Ifa mfl borde kunna enas kring krav på att konventionen ska bli lag. Det handlar nämligen om rättigheterna för alla människor med funktionsvariationer inte bara knappt 20 000 assistansanvändare (inkluderar kommunalt beviljad assistans) eller ca 80 000 personer totalt beviljade hjälp enligt LSS. Vi borde även kunna enas kring krav på åtgärder för kraftigt förbättrad ekonomi, tillgänglighet, hälsa och sysselsättning. Allt detta ryms för övrigt inom Funktionsrättskonventionen.

Det kommer också efter att konventionen blir lag och assistansreformen och LSS återupprättats behövas påverkansarbete från respektive förbund när det gäller behandling av diverse olika medfödda och/eller kroniska sjukdomar, rätten till hjälpmedel, tillgänglighet, hygglig ekonomisk standard, färdtjänst etcetera. Vad jag eftersträvar är att vi gemensamt samlas runt några centrala krav som funktionsrättsrörelsen tillsammans står bakom sam vi inte backar ifrån. 





Bild: Stil dagar  maj 2019. Från vänster. Mona Esbjörnsson, Ola Linder, jag själv och Jonas Franksson diskuterar bland annat Funktionsrättskonventionen artikel 19. Personen längst till höger minns jag inte namnet på.

torsdag 28 november 2019

Ändringar i LSS om Funktionsrättskonventionen blir lag del 2

I föregående inlägg skrev jag ett blogginlägg om ett antal lagändringar som jag anser är nödvändiga i LSS och det som fram till 2011 hette LASS (Lagen om assistansersättning), nu avskaffad och ersatt av Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Hur står det då till med enigheten i Funktionsrättsrörelsen om vilka ändringar som behövs? Liksom hela rörelsen spretar det mycket både vad gäller ändringar av LSS och synen på Funktionsrättskonventionen. Spretigheten är definitivt till vår nackdel. Ska här belysa det med fyra exempel.

Sven Aivert är en stor profil i funktionsrättsrörelsen även om Sven själv hellre kallar sig medborgrättsaktivist. Sven är en mycket varm förespråkare för och kämpar hårt för att göra Funktionsrättskonventionen till svensk lag. I en intervju i Assistanskoll för någon vecka sedan sa Sven Aivert bland annat följande:

LSS ska bort helt enkelt, det är en föråldrad lag. Jag missunnar ingen inom LSS-gruppen sina rättigheter. Det finns ingen som kan få för mycket. De som har behov dygnet runt måste få den hjälp de behöver. Men andra som bara behöver hjälp ett par timmar om dagen ska också kunna få det genom personlig assistans för självbestämmandets skull. Det står tydligt både i Artikel 19 och 20. Det gäller allas lika värde, oavsett ålder och typ av funktionsnedsättning.

Har vi en stark funktionsrättsrörelse så är det ingen av partierna som vågar slå ner på assistansen. Politikerna är bra på att utnyttja att vi är splittrade och så länge rörelsen är splittrad så kan de göra precis vad fan de vill. Funktionsrättsrörelsen måste stå på sig och vara uthållig.




Som framgår ovan avviker Sven Aivert rejält från den stora majoriteten i funkisrörelsen i synen på LSS. Sven vill avskaffa LSS och tycker att lagen är oförenlig med Funktionsrättskonventionen, bland annat p.g.a. uppdelningen i ett antal personkretsar som inte inkluderar alla. Dessutom tycker Sven att funktionsrättsrörelsen är för mesig och tam i våra krav gentemot makten.

Funktionsrätt som jag själv är aktiv som vice ordförande i Jönköpings län anser att konventionen ska efterlevas i sin helhet men vill utreda om lagstiftning är bästa alternativet.

FUB-s ordförande Harald Strand anser precis som Funktionsrätt att konventionen ska efterlevas men anser att det inte behövs några stora ändringar i LSS, det är tolkningen och tillämpningen det är fel på, inte lagtexten.

STIL som jag själv jobbar för anser att Funktionsrättskonventionen ska bli lag och det ska bara finnas en personkrets i LSS utifrån FN-s definitioner.

Ovan framgår att det spretar det mycket om både konventionen och LSS vilket som är bästa vägen framåt. Det är mycket möjligt att det bästa är en ny lag och börja om på ruta ett. Till skillnad från Sven Aivert tror jag inte det räcker att göra Funktionsrättskonventionen till lag, det blir för stora potentiella kryphål för besparingsivriga hökar.

 Alltså behöver LSS stora förändringar alternativt en helt ny lag men den måste utgå från konventionens artiklar. Trots kryphål, det är av nyss nämnda skäl jätteviktigt att Funktionsrättskonventionen blir lag. Som jag beskrev i förra inlägget hjälper konventionens texter utan tvekan till att täppa till en del av LSS luckor och socialförsäkringsbalken kap 51. Den nya reformerade lagen/alternativt ny lag får så långt det bara är möjligt täppa till resten. Konventionen sätter också mycket större press på regeringen att uppgradera våra behov och bekämpa andra orättvisor som den strukturella fattigdomen och arbetslösheten, ohälsan och mycket annat.

Jag har funderat lite sen jag skrev förra inlägget angående att ta bort de diagnosbaserade personkretsarna i LSS utan att det blir vidöppet för kryphål. Överdriver jag problemet? Tänk på att vissa grupper som synskadade inte räknas till personkrets 3 efter att hökar och jurister varit framme Återigen kommer jag fram till att det är mycket svårt, har ingen bra lösning f.t. Precis som Bengt Westerberg känns det som att FN inte föreställde sig hur ”kreativa” ett medlemsland långt uppe i norr med hög svansföring i MR frågor kan vara i grenen ”leta upp kryphål för att neka avslag” i en rättighets lagstiftning…


Själv önskar jag att alla tunga aktörer i Funktionsrättsrörelsen skulle sätta sig ner tillsammans och bestämma att nu ställer vi krav på att konventionen blir lag och att den efterlevs i alla delar. Det handlar om att i slutändan utplåna alla orättvisor- sociala, materiella, ekonomiska, politiska etcetera som drabbar oss bara för att vi i varierande grad är beroende av samhället och att samma samhälle inte är tillgängligt för alla. Men eftersom rörelsen är så spretig som den är känns det tyvärr avlägset. De enda som förlorar på det är vi själva…


Ska fundera mer om en lösning angående personkretsarna. Återkommer med ett blogginlägg när jag har funderat klart.