Över två månader har gått sedan riksdagsvalet 2026 genomfördes och fortfarande är ingen regering i sikte. Tänkte först lufta tankar kring det röra som jag anser regeringsbildningen utvecklats till och sen fundera kring läget för assistansreformen för 2027.
Regeringsbildningen
Hur nära ett extraval är vi? Så länge vi inte har en ny regering på plats kommer i alla
fall inga initiativ tas från Rosenbad som gör skillnad för oss.
Det besked
som Centern lämnat att man vill bilda regering med Magdalena som statsminister
tror jag inte är definitiva, beskeden kan bli annorlunda om man inte kommer vidare,
kör fast helt. Löftesbrott om det sker, svar ja. Just nu står vi
fortfarande och stampar med samma låsningar som valnatten. Om vi vet
inte än - att allt slutar med att C byter sida och Ulf Kristersson fortsätter
som statsminister. Statsveterare och historiker kommer att studera det här riksdagsvalet
inklusive gångna mandatperioden, valrörelsen och efterspelet i decennier framåt.
Varför har då förhandlingarna kört fast? Jag tror det är följande anledningar som
är viktigast.
· Centerns
röda linjer mot Vänsterpartiet i regering och V krav på att sitta i samma
regering var välkända men ingenting hade uppenbart gjorts för att lösa upp
knutarna innan valet.
· Både
Socialdemokraterna och C utgick från att Liberalerna skulle åka ur riksdagen.
Segermarginalen skulle bli mycket större.
· Både
S och C räknade kallt med att Vänsterpartiet skulle ”vika ner sig” med sina
krav på plats i regeringen snabbt. Inget av detta har hänt och då körde man
fast direkt för det fanns ingen plan B.
· Och
inte att förringa så klart. V och C ogillar starkt SD och den människosyn
partiet står för. Men de står samtidigt mycket långt ifrån varandra i den
ekonomiska politiken – som alltid är central.
Själv var
jag faktiskt säker på att hur stor oenigheterna än var och är på den röd-gröna
sidan så skulle de till slut ändå få till en regering. Drog den tycker jag
fortfarande rimliga slutsatsen att inget parti skulle våga dra det här till
extraval, man måste lyckas helt enkelt. Är inte alls säker längre. Ett
totalt misslyckande är på väg nu för S-V-Mp-C. Men det är inte för sent än.
I alla
västerländska demokratier förutsätts att partierna ska ha förmågan att lösa
s.k. ”svåra parlamentariska lägen” Det är alltså dessa partiers skyldighet mot
väljarna att fixa. Svårare än så är det egentligen inte.
* Att det inte finns någon ny regering på plats påverkar givetvis oss i högsta grad. Så länge vi inte har en ny regering kommer det inte hända någonting som förbättrar läget för assistansreformen.
Eftersom
en ny regering inte är på plats blev det en övergångsbudget. Och därmed var det
klart att det tills vidare blir ynkliga 1,5 % i höjning för 2027.
Övergångsbudgetens syfte är att hålla statens verksamheter flytande.
Övergångsregeringen förväntas avsett block ligga lågt med nya förslag och
utgiftsökningar förutom redan beslutade höjningar som t.ex. ökade
försvarsanslag.
Oerhört
trist för oss men tyvärr också helt väntat för mig. Vi som är helt beroende av
att frihetsreformen finansieras hamnar i en situation som blir mer utsatt för
varje månad som går. Hoppet står nu till en tilläggsbudget när en ny regering
väl är på plats.
I teorin
hade det varit fullt möjligt för de rödgröna att presentera ett eget
budgetförslag som gäller för 2027. Med god vilja hade ”lag Andersson” alltså
kunnat lägga en budget med kraftig engångshöjning plus indexering som gällt
för. Emellertid, eftersom kvartetten fortfarande inte är i närheten av att
presentera en gemensam politiskt program alls var det omöjligt.
Både
kraftig engångs höjning och därefter indexering är absolut nödvändigt för
att reformen ska fungera. Frågan är mycket större än att bara få ekonomin
att gå runt för anordnarna även om det är mycket viktigt också. Det som
ytterst står på spel är om vi ska kunna ha råd att anställa personer som vill
jobba som personliga assistenter och behålla den personal vi har.
Sanningen
är enkel OCH BRUTAL. utan personliga assistenter kan lagens intentioner INTE
förverkligas, punkt!
Min egen
verklighet som delas av tusentals andra assistansberättigade. Utan
personliga assistenter kommer jag inte ens upp ur sängen. Spelar ingen roll
vad som står mitt beslut, eller vad som står i lagtexten. Finns det inga
personer som vill jobba som personliga assistenter finns de facto ingen assistansreform
heller för mig mer än på ett papper. Och det tycker jag måste lyftas mer bestämt
än vad som fallet varit hittills. Reformen faller utan personliga
assistenter!
Vilka
partier är då mest angelägna om att höja schablonersättningen och att åtgärda
andra missförhållanden som behovsbedömningar och Vilda Western i återkravs frågan?
Vilka är lättast att få med oss? Vi befinner oss ju sedan lång tid tillbaka i
den ganska märkliga situationen att 8 av 8 riksdagspartier säger sig värna
reformen men att faktiskt tillföra de resurser som krävs, då är tyvärr inte
viljan så stor. Jag har mycket låg tilltro till både Magdalena Andersson och
Ulf Kristersson. Och nej – inget riksdagsparti kräver återupprättad assistansreform
enligt intentionerna som absolut krav för att stödja Magdalena eller Ulf som
statsminister.
statsminister.
Men OK, om
vi tittar på hur partierna ser på frågan om indexering, hur ser det ut då?
Vårdföretagarna gjorde i somras en undersökning angående undersökning om samtliga
riksdagspartiers inställning till att låta assistansersättningen följa
kostnadsutvecklingen d v s införa indexering. 7 av 8 partier svarade ja på den
frågan. Moderaterna var det enda partiet som svarade tveksamt. Ser vi enbart
utifrån dessa svar:
· Det
finns en massiv riksdagsmajoritetför att införa en indexering.
· På
den röd-gröna sida är enigheten total. I Tidöpartierna avviker Moderaterna även
om det inte är ett blankt nej.
Borde
således vara solklart med indexering med röd-grön regering? Tyvärr är
verkligheten inte så enkel. Magdalena Andersson är statsminister, lika givet är
att finansdepartementet kommer styras av Mikael Damberg. I slutändan blir det
finansdepartementet som ytterst bestämmer. Och här tror jag att Magdalena som
f.d. finansminister kommer styra den ekonomiska politiken mer än de flesta statsministrar.
Och Magdalena har mycket att bevisa inom personlig assistans. Förutom våra egna
påtryckningar måste V-Mp och C visa att de vågar ta strid på riktigt för
assistansen mot finansdepartementet.
Samtidigt,
oavsett regering. Det finns inga som helst ursäkter för att inte först
kraftigt höja schablonen och sedan införa indexerad schablonersättning. Jag
har i de två föregående blogginläggen granskat att våra krav på 400 kr är
mycket blygsamma om vi vill få upp lönerna ordentligt.
Vårdföretagarna om schablonersättningen
Läget
är akut för anordnarna, som kan tvingas säga upp assistansanvändare där
ekonomin inte går ihop.
Patrik
Silverudd, näringspolitisk expert på Vårdföretagarna
Assistanskoll intervjuar vårdföretagarna
Kommentar.
Andelen av statsbudgeten som läggs på personlig assistans har stadigt minskat
sedan 2015. Försämringen- nedskärningarna har genomförts under både S och
M-ledda regeringar.
Källa
Assistanskoll med hjälp av ChatGPT
* Det är lätt att det går inflation i olycksbådande begrepp som ödesår. I det här fallet anser jag det är berättigat. Blir 1,5 % i schablonhöjning oförändrat kommer vi under 2027 få alltmer rapporter om assistansverksamheter som havererar. Båda för enskilda assistansberättigade och anordnare. 2028 accerelerar krisen ytterligare.
Nästa
blogginlägg sa vi titta lite på cirkusen runt återkraven.





