onsdag 18 september 2019

Utgiftsposter som förverkligar mänskliga rättigheter i Funktionsrättskonventionen måste ha mycket hög prioritet


– “Goda levnadsvillkor” och “kunna leva som andra” är positiva ambitioner, men det är också, vilket måste betonas starkt, mänskliga rättigheter som gäller alla människor. 

Thomas Hammarberg


Thomas Hammarberg, född 1942 är utbildad journalist och har under sitt långa liv kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter och mot sociala orättvisor på en rad olika sätt. Bland mycket annat har Thomas Hammarberg varit generalsekreterare för Amnesty International (1980-1986), generalsekreterare för Olof Palmes internationella centrum (2002-2005)  och 2006-2012 Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. Thomas Hammarberg har vid åtskilliga intervjuats av Assistanskoll Den senaste intervjun gjordes nyligen och handlade om hans syn på varför utsatta grupper – i det här fallet personer med behov av personlig assistans också har rätt till goda levnadsvillkor.


 I intervjun säger Thomas Hammarberg att Funktionsrättskonventionen (CRPD) kom till för att betona att allas lika värde även inkluderar personer med funktionsvariationer som har samma mänskliga rättigheter som andra. Återigen betonar han att Funktionsrättskonventionen är mycket tydlig - uppnådda rättigheter får inte försämras såvida det inte råder akut ekonomisk kris och då måste eventuella försämringar återställas så fort det är möjligt. Den utvecklingen vi ser i Sverige är raka motsatsen till konventionens grundbult om stegvisa förbättringar. Paragraf 5-7 i LSS – Leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor är inte bara ambitioner, det handlar om att förverkliga mänskliga rättigheter för en grupp personer som inte kan åtnjuta de mänskliga rättigheterna utan stöd från samhället.

Thomas Hammarberg fortsätter. Eftersom det handlar om rättigheter i en konvention innebär det att tilldelningen av nödvändiga resurser för att förverkliga i det här fallet Funktionsrättskonventionen måste ha hög prioritet i statens budget.

 Som ni vet är jag själv en varm anhängare av den generella välfärdsstaten, jag ser den t.om som nödvändig för att välfärden till mindre grupper ska fungera som t.ex. assistansreformen. Annars uppstår onödiga och potentiellt direkt farliga spänningar i samhället där fördomar om att ”vi har det för bra sprids” ännu lättare än idag. I den generella välfärdsstaten måste det emellertid även finnas utrymme för stora satsningar på mindre utsatta grupper, Funktionsrättskonventionen är därför ett viktigt verktyg för att säkerställa att våra behov inte glöms bort när en rad andra viktiga behov också måste tillgodoses. Och eftersom resurserna aldrig kommer att vara obegränsade krävs därför prioriteringar eller med mjukare vokabulär – en förnuftig fördelningspolitik.




Både S-MP regeringen och Alliansregeringen före den har emellertid gjort ett antal högst medvetna val där våra behov nedprioriterats till förmån för annat som i regel inte har att göra med mänskliga rättigheter. Alliansregeringen introducerade den för oss synnerligen ohälsosamma ”jobb vs bidragslinjen”, införde RUT-avdragen mm som kostar väldigt många miljarder kr mm. S-MP regeringen fortsatte i samma hjulspår med hetsjakt på oss samtidigt som det blev tuffare än någonsin att bli långtidssjukskriven.

I skrivande stund tycker tydligen den kvartett partier som styr Sverige (räknar alltid L och C som en del av regeringsunderlaget) att det är viktigare med avskaffad värnskatt, utvecklingsår och ösa väldigt många miljarder kr över försvaret än att förverkliga mänskliga rättigheter i Funktionsrättskonventionen. Det är uppenbart viktigare med en ”sätta guldkant på tillvaron” reform som extra semesterveckan för barnfamiljer än att förverkliga MR i Funktionsrättskonventionen.

Jag missunnar inte barnfamiljer en extra semestervecka, jag missunnar inte barnfamiljer höjda barnbidrag, vem tycker inte det är kul med lite mindre skatt, RUT-avdragen är kanske samhällsekonomiskt lönsamma osv. Men utifrån vad vi åtagit oss när Sverige skrev på konventionen är det oacceptabla prioriteringar. Så som jag tolkar konventionen har Sverige faktiskt åtagit sig att prioritera våra behov före slopad värnskatt, extra semesterveckan med mera.

Fortsatta satsningar på den generella välfärden är nödvändiga, kommunerna, bland annat skriker många kommuner efter mer pengar. De med störst behov måste få komma först i kön när staten fördelar sina resurser. Den nuvarande prioriteringarna uppfyller inte vad Funktionsrättskonventionen föreskriver.

tisdag 17 september 2019

Dags att slopa begreppet leva som andra i reformerad LSS lag?


Alla vill vi återupprätta LSS lagens verkliga intentioner med det menar vi vanligtvis att vi ska tillbaka till hur läget var före de stora försämringarna inleddes 2007-2009. Däremot är det många gånger inte lika klart hur vi vill lagstiftningen ska ändras så att framtida angrepp åtminstone blir väldigt svåra att genomföra. En central paragraf i målsättningen med lagen är paragraf 5 som talar om att leva som andra. Mer konkret står det så här:

Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra

LSS § 5


För egen del är det inte det allt annat än oklart vad Bengt Westerberg ville uppnå med denna paragraf. Vi ska med hjälp av assistansen eller annan LSS insats ska kunna göra allt det som alla andra tar för givet – inkluderar allt från att bo i eget hem, till att bilda familj, studera resa, göra spontana utflykter, träffa kompisar på stan eller bara ta en promenad i skogen – allt utifrån hur vi vill leva våra liv, utan att myndighetspersoner lägger sig i vad som är ”rimligt”. Paragraf 6 går vidare med självbestämmande och paragraf 7 talar om goda levnadsvillkor.

Tittar vi vidare vad som står i propositionen till LSS lagen kan vi bland annat läsa följande (sid 45-46):

Målet för insatserna enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) skall vara att främja människors jämlikhet i levnadsvillkoren och fulla delaktighet i samhällslivet. Verksamheten skall enligt lagen vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet.

Den nya lagen skall innehålla bestämmelser om särskilt stöd och särskild service som personer som ingår i lagens personkrets behöver utöver vad de får enligt annan lag. Den nya lagen skall inte innebära någon inskränkning i de rättigheter som den enskilde kan ha enligt andra lagar.

I det 364 sidor långa dokumentet finns också bland mycket annat beskrivningar varför lagen behövs men det framgår också tydligt att kommunerna haft en negativ attityd i remissutlåtande som ser LSS lagen som oförenlig med det kommunala självstyret.

Vad Bengt Westerberg ville uppnå med att leva som andra är inte det minsta konstigt och förstå om man har en positiv syn på lagen men det har aldrig kommunerna på en generell nivå aldrig haft och kommer troligen aldrig att få heller. Det tyngsta skälet till motståndet är egentligen inte det kommunala självstyret i sig utan att maktbalansen ändras till kommunernas nackdel och då åberopas den heliga kon kommunalt självstyre. Därför har kommunerna inte fullt ut accepterat begreppen att leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor och ständigt klagat på ”otydlighet”.

När sen assistansreformen blev dyrare än beräknat spred sig samma tankegångar hos en rad aktörer i staten – politiker, Försäkringskassan, diverse andra tjänstemän och inflytelserika proffstyckare. Vad menas med att ”leva som andra”? Ifrågasättandet handlar egentligen bara om att alla dessa aktörer tycker att lagens ambitioner är för höga, vi ”har det för bra…

Det går inte och komma ifrån att har man en negativ inställning till vår rättighetslag lämnar begreppet leva som andra utrymme för mycket tolkning, oavsett vad som föreskrivs i propositionen 1993 och den färdiga lagen. Hade Bengt Westerberg vetat hur det skulle bli ifrågasatt hade han troligen valt en annan formulering.I besparingarnas tidevarv när det är fult att ”kosta pengar” har jag dragit slutsatsen att ”leva som andra” inte är en bra formulering om intentionerna ska säkras. Frågan är då vad som ska stå där istället? 

Mitt svar är återigen att vi tittar på de allmänna kommentarerna till artikel 19. Här finns all nödvändig information vad som avses med att leva självständigt och full inkludering i samhället och att det inkluderar alla former av funktionsvariationer. Ingen kan nekas rätt till ett självständigt liv pga. ”fel” diagnos.  Det är de definitionerna som nyckelparagraferna i återupprättad LSS lag måste byggas kring. Några exempel:

Independent living/living independently means that individuals with disabilities are provided with all necessary means to enable them to exercise choice and control over their lives and make all decisions concerning their live (sid 4)
Fri övers. Leva självständigt avses att personer med funktionsnedsättningar ges tillgång till nödvändig hjälp som gör det möjligt att utöva val och kontroll över deras liv och ta/fatta alla beslut som angår deras liv.

Personal autonomy and self-determination are fundamental to independent living, including access to transport, information, communication and personal assistance, place of residence, daily routine, habits, decent employment, personal relationships, clothing, nutrition, hygiene and health care, religious activities, cultural activities and sexual and reproductive rights.
Fri översättning. Personlig autonomi och självbestämmande är fundamentalt för ett självständigt liv. Det inkluderar tillgång till transporter, information, kommunikation, personlig assistans, val av bostad, dagliga rutiner, vanor, hygglig/anständig sysselsättning, personliga relationer, klädval, hygien och hälsovård, dagliga religiösa och kulturella aktiviteter, sexuella rättigheter och reproduktion (d v s skaffa barn)

Som framgår ovan är det självbestämmande, rätten att själv kunna styra sitt liv som är det centrala. Därför måste rätten till självbestämmande få en starkare ställning än vad som är fallet i den nuvarande lagtexten. Här måste också framgå att rätten till självbestämmande även omfattar personer som har svårt att föra sin talan själv (den rättigheten garanterar artikel 19 i de allmänna kommentarerna) och personer med behov av övervakande karaktär t.ex. andningsproblematik.

I paragrafen om goda levnadsvillkor måste det mycket tydligt framgå att goda levnadsvillkor är omöjligt att uppnå utan rätten till självbestämmande och god privatekonomi. Artikel 19 är tydlig att fattigdom och ett självständigt liv är oförenliga.

Andra saker som 65 årsgränsen, Funktionsrättskonventionens juridiska status mm har jag skrivit om många gånger tidigare men det finns säkert anledning att återkomma till det fler gånger framöver.

torsdag 12 september 2019

Funktionsrättskonventionen är tydlig – staten och ingen annan är ytterst ansvarig att konventionen efterlevs


Vi har inte ändrat lagen, vi har inte gett order till FK eller domstolarna vare sig skriftligt eller muntligt att skärpa tillämpningen av assistansreformen”, vi är ”oskyldiga… Så har det låtit gång på när regeringen försökt försvara sig när assistansreformen steg för steg urholkats. I det här blogginlägget ska vi granska att det är en otagbar ursäkt.

En viktig princip i Funktionsrättskonventionen är att uppnådda rättigheter inte får försämras, istället ska arbetet hela tiden utgå från situationen ska förbättras. Konventionen kräver däremot inte att samtliga länder som skrivit på omedelbart uppfyller konventionen. Hänsyn måste tas till den ekonomiska nivå respektive land befinner sig i. Låt oss ta ett valfritt fattigt land i Afrika och jämför med Sverige. Så som konventionen är utformad ställs större krav på Sverige än det afrikanska landet därför att vårt land har helt andra möjligheter att möjliggöra personlig assistans, god ekonomi, utbildning, tillgänglighet etcetera. Både Sverige och ett fattigt land har emellertid samma skyldigheter när det gäller att driva utvecklingen i positiv riktning – förbättringar steg för steg. I de allmänna kommentarerna till artikel 19 formuleras det så här:

The right to live independently and be included in the community can only be realized if all economic, civil, social and cultural rights enshrined in this norm are fulfilled. International human rights law imposes obligations which are of immediate effect and others which may be realized progressively (sid 2)

Fri översättning. Rätten till ett självständigt liv och full delaktighet i samhället kan bara förverkligas om alla ekonomiska, civila och sociala rättigheter som beskrivs här förverkligas. Internationella lagar om mänskliga rättigheter medför skyldigheter som träder i kraft med omedelbar verkan medan andra kan förverkligas progressivt (stegvis).


 Uppnådda rättigheter får alltså inte försämras men det finns ett undantag. Befinner sig ett land i allvarlig ekonomisk kris är besparingar/försämringar tillåtna men endast temporärt. När ekonomin förbättrats måste försämringarna återkallas så fort som möjligt. Här listar jag några saker hur FN definierar som acceptabla åtgärder.


Det är en tillfällig åtgärd som gäller endast genom krisperioden

Åtgärden anses nödvändig och proportionerlig, i den mening att antagande av vilken annan policy eller misslyckande att agera vore mer skadligt för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna;

Att policyn inte är diskriminerande samt innehåller alla tänkbara åtgärder inklusive skatteåtgärder, som stödjer transfereringar i syfte att mildra den ojämlikhet som kan växa i tider av kris, och garantera att missgynnade och marginaliserade individer och gruppers rättigheter inte påverkas oproportionerligt;


Med utgångspunkt från ovanstående punkter. Finns det en ekonomisk kris i Sverige som motsvarar de förödande försämringarna? Den utlösande faktorn till Magdalena Anderssons uttalande där våra behov ställdes mot desperata flyktingar hösten 2015 och det påföljande regleringsbrevet var troligen att det av riksdagen fastställda utgiftstaket riskerade att spricka. Vi måste hålla ”god budgetdisciplin för att ge den ekonomiska politiken trovärdighet” är en av många kodbeteckningar som används av regeringar till både höger och vänster när det ska sparas pengar.

Svenska statens ekonomi hamnade emellertid inte i fritt fall efter 2015. Bara två år senare meddelade en mycket nöjd finansminister att Sveriges ekonomi är urstark med ett budgetöverskott på 80 miljarder, 80 000 miljoner kr.  Samtidigt fortsatte statsskulden att sjunka som andel av BNP och är idag betydligt lägre än genomsnittet i EU-s medlemsländer. Det fanns knappast någon brist på pengar hos finansdepartementet år 2017 och gör det inte nu heller. Så pass sent som 5 september meddelade vice statsminister Isabella Lövin på Twitter att ”Sveriges ekonomi är urstark”. Mot bakgrund av detta finns det ingenting som motiverar försämringarna utifrån de kriterier som FN anser acceptabla. Den här meningen tolkar jag som att av riksdagen i förhand fastställda utgiftstaktak är underordnat statens skyldighet att uppfylla konventionens artiklar

Att policyn inte är diskriminerande samt innehåller alla tänkbara åtgärder inklusive skatteåtgärder, som stödjer transfereringar i syfte att mildra den ojämlikhet som kan växa i tider av kris

I händelse av svår ekonomisk kris är alltså svenska staten skyldig att så långt som möjligt vidta åtgärder som hindrar försämringar innan försämringar införs

Pengar ja, regeringen har spenderat väldigt mycket pengar i olika sektorer i välfärden och andra områden. Vissa bra saker, andra med mer tvivelaktig prioritering Två utsatta grupper har däremot utmålats som alltför kostnadskrävande, dels vi med personlig assistans och dels sjukskrivna.

 Många kommuner dålig eller tom usel ekonomi, i en del fall skulle FN troligen uttrycka stor oro vid en granskning av ekonomin i de aktuella kommunernas fall. Att staten via lagstiftning delegerat ner utförandet av stora delar av LSS och övrig funktionshinderpolitik till kommunerna och Regionerna (Landstingen) innebär INTE att staten har avsvurit sig ansvar för att konventionen uppfylls. Det yttersta ansvaret att konventionen uppfylls har ändå regeringen och ytterst statsministern själv. Allt annat är inte giltiga bortförklaringar som ”det är någon annans ansvar”. Ska vi uppfylla konventionen är det regeringens skyldighet och se till att den statliga assistansen fungerar, FK-s andra stödsystem och verksamheterna i kommunerna.¨

Jag brukar inte ge mig in i diskussioner i bloggen om hela LSS ska förstatligas men det är värt att notera att de allmänna kommentarerna till artikel 19 starkt avråder från att decentralisera den hjälp som behövs för att uppfylla artikel 19. Faktum är att det ses som ett stort hinder mot att uppfylla rätten till ett självständigt liv enligt artikel 19.

Inappropriate decentralization, resulting in disparities between local authorities and unequal chances of living independently within the community in a State party (Allmänna kommentarer artikel 19 (sid 4)

Fri översättning: Olämplig decentralisering leder till ojämlikheter mellan lokala myndigheter och ojämlika chanser att leva självständigt i samhället i staten

Så det är bara och sätta igång uppe i Rosenbad och regeringens stödpartier. Se till att assistansen få de resurser som krävs och kommunerna det stöd som de behöver för att den kommunala välfärden ska fungera. Finns inga undanflykter vad gäller ansvarsfrågan. Att uppfylla konventioner är faktiskt viktigare än avskaffad värnskatt, nya RUT och ROT avdrag etcetera.

måndag 9 september 2019

Assistansen och LSS löper stor risk att komma bort helt i inrikes debatten under hösten


Ska vi se realistiskt på läget kan vi först konstatera att funkisfrågor i allmänhet, oavsett om det handlar om assistansen hela LSS eller andra mycket viktiga frågor som t.ex. tillgänglighet, ekonomi/sysselsättning och hälsa har svårt att få ett stort genomslag i media. Den stora uppmärksamheten för assistansen under valrörelsen berodde dels på vårt hårda opinionsarbete och dels det faktum att det var valrörelse. Inget parti med självbevarelsedrift hade råd med att framstå som fientligt inställd till en frihetsreform för en mindre grupp personer.

Sverige är ett av världens rikaste länder men utan tvekan finns det framöver stora utmaningar och problem som måste hanteras. De frågorna som under hösten och förmodligen långt efter det kommer få i särklass störst utrymme i samhällsdebatten blir med stor säkerhet:

·   Den allt grövre gängkriminaliteten

·   Kommunernas allt större ekonomiska problem

·   Integration

·   Ökade spänningar mellan storstäder och glesbygd

Utöver det har vi givetvis klimatfrågan som till stor del hänger samman med de ekonomiska frågorna. I allt detta, var kommer det finnas utrymme för personlig assistans, LSS och andra funkisfrågor i samhällsdebatten?


Många kommuner har hamnat i in negativ spiral med utflyttning som successivt minskar skatteunderlaget samtidigt som utgifterna ökar snabbt för äldreomsorg, andra sociala utgifter, integration med mera. Till det kommer en sannolik lågkonjunktur som minskar skatteintäkterna. Det krävs ingen djupare undersökning för att konstatera att tillförs inte kommunerna mycket stora resurser står de kommunala välfärdstjänsterna runt om i landet inför mycket stora besparingar. Det berör också stora delar av funktionshinderomsorgen. Det kommer inte spela någon roll vad det står i LSS, Socialtjänstlagen, Hälso och sjukvårdslagen (HSL) etcetera – osthyveln kommer att slå hårt mot allt.

Det blir inte lätt att lyfta fram våra frågor. Störst chans att lyckas tror jag vi har om vi inte begränsar oss till vår del. Vi måste lyfta fram att alltihop- assistansen, övriga LSS, färdtjänsten, bostadsanpassning etcetera är en helhet ihop med övrig kommunal välfärd. Eller mer konkret, funkar inte den generella välfärden i kommunerna är det 100 % säkert att hjälp och stöd till oss inte fungerar alls enligt lagens ambitioner heller. Vi måste givetvis också ständigt påpeka hur rikt land Sverige faktiskt är, vad vi har åtagit oss och naturligtvis fortsätta visa på konsekvenserna av en destruktiv besparingspolitik.

Anm: Angående troliga besparingar i kommunerna. Inom LSS tror jag att  de som drabbas först bli personer med kommunalt beviljad assistans, därefter de olika LSS boendena.


Att jag är benhård motståndare till kommunalisering av assistansreformen vet alla vid det här laget. Nu verkar det inte (tack och lov) finnas politiskt stöd för en kommunaliserad assistansreform men det går inte att poängtera för många gånger. Menar man allvar med att återupprätta assistansreformens intentioner är det minst sagt märkligt om någon förespråkar en kommunalisering – chansen att det skulle fungera när allt fler kommuner går på knäna är lika med noll procent. Faktum är att nu är det mer nödvändigt än någonsin att staten blir ensam huvudman för assistansen, det utesluter inte att kommunerna fortfarande bidrar som delfinansiärer.

Enligt ett reportage i Uppdrag granskning för någon vecka sedan har ungefär en tredjedel av kommunerna allvarliga ekonomiska problem. Varifrån ska pengarna komma som tillför kommunerna nödvändiga resurser för att undvika stora allmänna besparingar? Svaret på frågan för mig handlar för mig om vilja, ambitioner och prioriteringar.

Jag är involverad i Funktionsrättsrörelsen på flera sätt och funkisrörelsen ska ju vara partipolitisk neutral. Därför vill jag inte gå in för mycket i debatten om t.ex. jobbskatteavdragens inverkan på välfärden. Jag förstår mycket väl att det inte går att höja skatterna hur mycket som helst. Jag hävdar ändå bestämt här att när det är så uppenbart att kommunerna och många landsting behöver mer pengar är jag definitivt motståndare till att införa fler jobbskatteavdrag, de pengarna behövs i välfärden. Ja, jag är övertygad om att ta bort några av jobbskatteavdragen inte skadar Sveriges ekonomi.

Finns bara viljan är det inga problem att skaka fram väldigt många miljarder. Samtidigt som kommunerna blöder befinner vi oss i ett läge där staten f.t. inte har allvarliga ekonomiska problem. Tvärtom skryter finansminister Magdalena Andersson ”hur stark Sveriges ekonomi är, att ”regeringen har rekordstort reformutrymme”, d v s utrymme för utgiftsökningar. Statsskulden som andel av BNP är lägre än den varit på många decennier, mycket lägre än genomsnittet i EU-s medlemsländer. På kort sikt finns alltså gott om utrymme för att låna pengar utan att vi hamnar i samma situation som vi hade i mitten av 1990-talet. Att åtminstone temporärt ta bort utgiftstaket är ingen raketforskning heller.

 Det är inte många procent av alla miljarder som lätt kan ”frigöras” som behöver gå till assistansreformen för att säkra en långsiktig och säker finansiering efter behov. Det finns gott om resurser för både assistansen och övrig välfärd om politikerna bara bestämmer sig för att det är en mycket viktigare prioritering än att ta bort värnskatten eller lägga (budgeterat) minst 10 miljarder kr på en ny motortrafikled i södra Stor Stockholm. Exemplen på högst tveksamma prioriteringar kan göras mycket längre än så. Och då menar jag inte att som Magdalena Andersson ställa våra behov mot desperata flyktingar.

En långsiktig lösning på i synnerhet småkommunernas ekonomiska problem kräver emellertid mer än höjda statsbidrag från staten och att finansiera välfärden med lånade pengar är på sikt inte hållbart heller men den diskussionen får vi ta en annan gång.




I nästa blogginlägg ska jag kika granska lite orimligheten i att regeringen skyller alla problem på domstolarna. Enligt Funktionsrättskonventionen måste regeringen agera om tillämpningen inte lever upp till Funktionsrättskonventionens artiklar.




torsdag 5 september 2019

Del 2 Vilka grupper lockas till den kristna extremhögern och vit makt grupper?


I förra blogginlägget kunde vi vilken oerhört våldsam och inhuman ideologi den kristna extremhögern vilar på med tankar om ett apokalyptiskt världsomfattande heligt krig för att besegra antikrist, förakt för vad som uppfattas som svaghet, stark rasism, elittänkande och i de mest fanatiska grupperna ett djupt förakt för demokratins grundprinciper. Men vilka grupper lockas då till en ideologi som har mycket mer gemensamt med Islamiska staten än grundläggande demokratiska värderingar?

Tittar vi på utvecklingen från 1980-talet till nutid så konstaterar Chris Hedges att den i särklass största rekryteringsbasen för kristen extremhöger har varit hos personer som av olika anledningar har det svårt i livet. Kan vara personer som förlorat jobbet, skilsmässa, allvarlig sjukdom, ekonomiska bekymmer etcetera. USA-s välfärdsstat har aldrig varit i närheten av att vara lika omfattande som den svenska men fram tills 1970-talet byggdes ändå många olika program upp som skulle ge stöd till USA-s fattiga och jämna ut livschanser. Från och med 1980-talet har det emellertid skett stora besparingar i de olika statliga programmen med givetvis allvarliga bekymmer för många som är beroende av den federala regeringen för att få acceptabel levnadsstandard.

Samtidigt har USA-s ekonomi, liksom andra västländers ekonomi genomgått vad ekonomerna kallar ”strukturomvandling”. Den gamla traditionella tillverkningsindustrin har krympt i snabb takt och ersatts med jobb i servicesektorn. Detta har inneburit en lönedumpning. Chris Hedges skriver att tidigare fick personer med vanliga industrijobb löner som garanterade ett behagligt medelklassliv men nu är många tvingade att ha flera jobb för att få ekonomin att gå runt. Många miljoner amerikaner har de facto fått det sämre. Övergången till allt större servicesektor med otaliga lågbetalda anställningar har skett parallellt med att statens välfärdsambitioner har sänkts.

Anm: Chris Hedges som är författare till boken Amerikansk Fascism – den Kristna högern på frammarsch har fått pris från Amnesty international för sitt arbete för mänskliga rättigheter.


Chris Hedges ser alltså ett klart samband med kraftigt ökat stöd för kristen extremhöger och vit makt grupper och en misslyckad socialpolitik. När utsatta amerikaner verkligen behövt hjälp från staten har den hjälpen inte infunnit sig. Miljontals amerikaner har därför blivit lätta måltavlor för en ideologi som förkunnar att ”staten är orsaken till allt ont, lita aldrig på ”staten”, staten vill bara stjäla dina pengar (d v s ta ut skatt) etcetera. Vi däremot erbjuder vänskap, gemenskap och givetvis – evigt liv i paradiset om du bara omfamnar Jesus Kristus och tar avstånd från ”liberala och humanistiska värderingar som inte är förenliga med sann kristendom”.


Här menar Chris Hedges att de liberala demokratierna får problem så fort medborgarna inte upplever att regeringen jobbar för medborgarnas bästa. Demokratierna kan lova mänskliga rättigheter och fria val men ingen utopisk paradisvärld - oavsett om ”idealvärlden” lanseras av kristna högerextremister, jihadister, nynazistiska grupper eller vänsterextremister. Drömmarna om utopiska idealsamhällen har påpekar Chris Hedges - oavsett politisk eller religiös utgångspunkt alltid lett till massmord.

Vad skiljer då kristen högerextremism mot ”klassisk högerextremism” – nynazism och vit makt? En typisk nynazist skulle knappast hänvisa till Gud och Jesus när budskapet om våld hat, rasism och intolerans sprids. I praktiken smälter grupperna ändå, åtminstone delvis samman. I båda grupperna finns en föreställning om att den vite mannen har rätt att härska över andra grupper som är mindre värda. Nynazisten hänvisar till ”rasläror” medan militanta kristna extremister hänvisar till Bibeln, gud har bestämt att den vite mannen har guds välsignelse att förtrycka andra. En aggressiv och destruktiv nationalism finns hos både nynazister – vit makt och kristna högerextremister. Båda grupperna hyllar också våldet, hatet och intoleransen. Båda anser sig vara utsatta för akut hot om ”utplåning” på grund av invandring, ”humanistiska och liberala idéer” med mera.

I västvärlden ser vi idag att högerextrema krafter rycker fram på bred front med potentiellt förödande konsekvenser för demokratin. Vad är då botemedlet för att trycka tillbaka de människofientliga strömningarna i samhället?

Chris Hedges är som så många andra inne på att det måste finnas ett förtroende mellan å ena sidan regeringen med de underliggande myndigheterna och på andra sidan den stora befolkningsmajoriteten Sistnämnda måste känna att staten finns till för att medborgarnas liv ska bli så bra som möjligt, inte för att gynna maktfullkomliga politiker. Alla måste kunna lita på att få en hjälpande hand från staten om den egna förmågan av olika anledningar inte räcker till för att klara sig själv. Börjar det förtroendet att svikta är grunden lagd för extrema rörelser att vinna stöd från breda befolkningsgrupper. Han noterar också att högerextrema rörelser generellt har lättare att locka breda väljargrupper än vänsterextrema grupper.


Med Chris Hedges förklaringsmodell, hur är läget på hemmaplan? Chris Hedges skulle förmodligen tycka att Sverige är på väg åt fel håll. Han hade konstaterat att förtroendet för politikerna sjunker. Välfärden knakar allt mer i fogarna, inte bara för enskilda grupper utan även mellan rika och mindre välbemedlade kommuner och regioner i landet Mer och mer människor i landet upplever att ”regeringen tar inte våra problem på allvar” – låginkomsttagare, sjukskrivna, glesbygdsinvånare etcetera. D v s ”jordmånen” för att högerextrema krafter ska kunna växa sig starka blir allt ”bättre”. Och med det med automatik ökad rasism, främlingsfientlighet och förakt för utsatta gruppers behov.

 Just den ”renodlat” kristna högerextremismen tror jag inte det finns några större förutsättningar för i Sverige med tanke på hur sekulärt vårt land är. I praktiken spelar det ingen roll för demokratin då nynazism – vit makt har så många gemensamma drag med kristen högerextremism. Det är lika illa för minoriteter och utsatta grupper.


Hur farlig är den kristna högerextremismen egentligen? Hur mycket av korstågspredikningarna ska vi ta på allvar? Här tycker jag vi måste titta på historien Det är ett mycket stort misstag om vi bagatelliserar det oförsonliga budskapet om våld, hat, intolerans och föraktet för ”svaghet”. En gång i tiden blev en galning som hette Adolf Hitler inte tagen på allvar. Hitler och hans medhjälpare började med att ”bara” predika hat mot judar, romer, andra minoriteter och den demokratiska Weimarrepubliken. Det slutade med det blodigaste kriget i mänsklighetens historia och ett ohyggligt folkmord på ca 6 miljoner judar plus miljontals andra människor som inte ansågs ha existensberättigande.

Och de facto har den inte öppet militanta grenarna redan nått oroväckande ”framgångar” runt om i västvärlden, det finns all anledning att ta hotet på största allvar.

måndag 2 september 2019

Spridningen av kristen högerextremism är livsfarlig för minoriteter del 1


Det händer inte så mycket i assistansvärlden f.t. Ska nu vidga vyerna och granska något som oroar mig väldigt mycket och som i högsta grad berör Funktionsrättsrörelsen, runt om i världen. Jag ska nu i två bloggavsnitt granska utbredningen av högerextremismen i västvärlden med fokus på kristen högerextremism där höger nationalism, rasism och religiös fanatism vävs samman på ett mycket skrämmande sett.

Under augusti har jag dels sett en serie på Netflix. Serien heter Familjen (The family) som handlar om hur höger kristna fundamentalister jobbar i bakgrunden – inte bara i USA utan i hela världen med syfte att driva västvärlden och på sikt hela världen i starkt auktoritär riktning med obefintlig tolerans för minoriteter. Boken heter Amerikansk Fascism – den Kristna högern på frammarsch. Den är skriven av en amerikansk journalist som heter Chris Hedges som jobbar på New York Times och som ser den radikala kristna högern som ett allvarligt hot mot demokratin.

Hur många personer kan räknas som kristen höger i USA? Enligt Chris Hedges är det ungefär 100 miljoner, eller ca 30 % av landets befolkning. Som i alla rörelser finns det olika fraktioner med varierande inriktning, boken fokuserar framförallt på de mest högljudda och fanatiska grupperna. Anhängarna till de mest radikala grupperna kallas Dominomister med ett stort antal självutnämnda ”profeter” och räknas enligt Hedges i många miljoner amerikaner.

Dominomister anser sig vara utvalda av gud på ett heligt uppdrag att göra USA till ”ett sant kristet land”. Demokrati och mänskliga rättigheter föraktas då det inte anses vara sanktionerat i Bibeln. När jag läste religion i grundskolan och gymnasiet fick man lära sig att Jesus var den enda gudens son och han förespråkade medmänsklighet och omtanke om fattiga och andra utsatta. I Dominomisternas värld är Jesus istället en aggressiv och intolerant krigargud som med svärdet i högsta hugg attackerar sina fiender och föraktar empati för de svaga. Stort fokus läggs på den sista boken i Nya Testamentet, Johannes Uppenbarelsebok, en skildring av den yttersta tiden där Jesus återvänder till jorden och i ett apokalyptiskt krig slutgiltigt besegrar ondskan.


En majoritet av världens kristna anser att allt ultravåld som skildras i Uppenbarelseboken ska tolkas symboliskt där ondskan symboliserar den romerske kejsaren som förföljde de kristna. Fanatikerna i den kristna högern tolkar emellertid allt som skrivs i Bibeln bokstavligt. Chris Hedges skriver att när Uppenbarelseboken berättar att det kommer att ”uppträda monster som har människoansikten, lejontänder, gaddar som skorpioner” etcetera som obarmhärtigt torterar de otrogna som kommer att längta efter döden tror de verkligen att det kommer att bli så.

Dominomisterna vill emellertid inte passivt invänta Jesus återkomst och den sista striden mot antikrist. USA ska bli ett sant kristet land igen och det finns många inhemska fiender som måste bekämpas. Här finns givetvis invandrare, abortanhängare, hbqt personer och andra minoriteter. Bland fienderna finns också alla som omfamnar vad som benämns som ”sekulära, liberala och humanistiska idéer”, d v s alla som tror på grundfundament i ett demokratiskt samhälle. 

När de inhemska fienderna är besegrade är det dags att dra ut i ett globalt heligt krig där alla länder som inte underkastar sig det ”sant kristna” Amerikas Förenta Staters överhöghet ska besegras. Hur många som dör i detta globala korståg, även om det är flera miljarder människor menar Chris Hedges inte spelar någon roll för de ”utvalda”. I boken framgår också att grundaren till det ökända säkerhetsföretaget Blackwater (numer Academy) som heter Erik Prince tjänade miljardtals dollar på Irakkriget och har dessutom nära band till kristna högerextremister. Chris Hedges kallar Blackwater/Academy för USA-s första privatarmé, något som han anser inte ska få finnas i demokratier och förebådar demokratins avskaffande.

När jag läser detta, vad skiljer dessa kristna fanatikers människosyn mot ultramilitanta jihadister? Ingenting är mitt svar. Båda grupperna delar ett förakt för demokrati, mänskliga rättigheter och ”svaghet”. Båda grupperna hyllar våldet och eftersträvar världsherravälde som ska uppnås genom ett apokalyptiskt krig mot alla "otrogna".

Korstågsanhängarna är en minoritet men med mycket stora resurser, där finns många anhängare i affärsvärlden. En klar majoritet av medlemmarna i USA-s kristna höger förespråkar inte globala korståg men även i de relativt sett mer moderata grupperna finns ett utbrett och mycket obehagligt elittänkande. En mycket vanlig åsikt är att fattigdom är guds straff för ett syndigt liv och omvänt är då rikedom ett bevis på ett gudfruktigt liv. Även i de mer moderata grupperna är rasismen, främlingsfientligheten och ett fanatiskt abortmotstånd synnerligen utbrett och USA anses vara på väg att gå under som ”kristen nation”.

De ”otrogna” straffas således av gud med fattigdom och de ”sant kristna” belönas med rikedom. Detta förakt för fattigdom och ”svaghet” vävs samman med ohämmad hyllning till oreglerad kapitalism och ett utbrett förakt, i de extrema grupperna intensivt hat mot regeringen i Washington. Med denna samhällssyn finns inte mycket utrymme för statligt finansierad välfärdspolitik. Många medlemmar i USA-s kristna höger anser att det inte ska finnas offentligt finansierad välfärd överhuvudtaget. All välfärd ska organiseras av ideella krafter med kyrkorna i centrum. Var funkisar och andra i behov av stöd från samhället hamnar på samhällsstegen är inte svårt att räkna ut…



Netflix serien fokuserar på de krafter som inte öppet förespråkar heligt krig utan väljer att jobba i det tysta. ”Familjen” är en form av hemligt och samordnande nätverk som jobbat bakom kulisserna sedan 1950-talet för att succesivt flytta fram den kristna högerns positioner, inte bara i USA utan stora delar av världen. Och sett ur den kristna högerns synvinkel har de varit framgångsrika. Enligt dokumentären är det tack vare Familjen som stort antal ultrakonservativa ledamöter tagit plats i USA-s parlament, d v s Kongressen och olika domstolar. Självklart har Donald Trump full uppbackning från Familjen med.

På internationell nivå flyttas positionerna fram i ganska snabb takt. Den kristna högern i Brasilien bar fram Jair Bolsonaro till presidentposten, en person som beklagat att militärdiktaturen avskaffades på 1980-talet. I Uganda kan en homosexuell person dömas till döden och relationerna med Vladimir Putin blivit allt varmare efter att Putin gett den ortodoxa  kyrkan allt större inflytande.

Eftersom Familjen av Netflixerien att döma har kontakter i hela världen kan vi tyvärr också utgå från att de har mycket inflytande i högernationalistiskt styrde länder som Polen och Ungern också. I Polen predikade ärkebiskopen i somras att ”homosexuella är en smitta lika farlig som kommunismen”. En rent fascistisk människosyn som lika gärna hade kunna predikats av Adolf Hitler. Hitler började som bekant ”bara” med hatiska utfall mot judar, romer, funkisar och andra minoriteter.

Förhoppningsvis får aldrig de mest extrema grupperna regeringsmakten i ett land men även ”Familjen” och med den anslutna grupper som jobbar bakom kulisserna är oerhört farliga för ett öppet och tolerant samhälle som är nödvändigt om minoriteters rättigheter ska garanteras. Hela samhällsklimatet blir gradvis förgiftat och drivs, vilket är målet i allt mer auktoritär riktning vilket utsatta grupper alltid blir förlorare på.

I del 2 ska jag skriva om vilka grupper det är som enligt Chris Hedges attraheras av budskapen om hat, våld och intolerans i kristendomens namn. och vad som skulle kunna hända om de mest extrema grupperna, korstågsanhängarna verkligen får makten med sin bokstavstrogna tolkning av Bibeln.


torsdag 29 augusti 2019

Vad säger egentligen 73 punktsprogrammet om assistansreformen och LSS?


Vi befinner oss egentligen på samma punkt nu som julen 2017. Vi som är beviljade statlig PA är genom stoppet på tvåårsomprövningar men situationen är fortfarande lika desperat för de som antingen förlorat hjälpen från FK, inte får hjälp/eller otillräcklig hjälp från hemkommunen eller får avslag vid nyansökningar. Systemet är i nästan stängt, 8 av 10 nyansökningar ger avslag från FK och tusentals personer beviljade PA är livrädda för Försäkringskassan. Emellertid angrips reformen även på andra sätt, t.ex. genom den usla höjningen av schablonen som gör det allt svårare att rekrytera och behålla våra personliga assistenter. På lokal nivå fortsätter det att vara ett lotteri hur mycket hjälp vi får från hemkommunen. Det gäller både de som söker personlig assistans och de som söker andra LSS insatser och någon ljusning är inte i sikte.

Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om varför Liberalerna har blivit så passiva i assistansfrågan. Ska inte gå djupare in på det här utan ska istället koncentrera mig på vad 73 punktsuppgörelsen faktiskt säger om assistansen och LSS.

Efter många turer kunde Stefan Löfven göra comeback som statsminister i januari. Socialdemokraterna regerar vidare ihop med Miljöpartiet och ett budgetsamarbete med Liberalerna och Centern. Den kvartett (jag räknar in L och C) som styr Moder Svea nu kom överens om ett 73 punktsprogram som ska genomföras fram till nästa riksdagsval 2022 (vi bortser här från möjligheten att samarbetet spricker och det blir extraval). Återupprättandet av assistansreformen finns i punkt 64. Fast – säger punkten verkligen att assistansreformen ska återupprättas enligt intentionerna? Låt oss titta lite närmare på det? Ordagrant står det följande i punkt 64:
7
Säkerställ att den personliga assistansen och assistansersättningen präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet. Alla som har rätt till stöd ska få det. Rätt till assistans för egenvård, inklusive andning och sondmatning, ska återställas (Förslag kommer i den sittande utredningen). Rätten till assistans för behov av tillsyn ska stärkas. Definitionen av normalt föräldraansvar ska smalnas av. Tillsätt en ny assistansutredning för att säkra detta. (Utredning 2019. Ny lagstiftning från 2021). Utred också frågan om huvudmannaskapet för den personliga assistansen. (Utredning 2021. Eventuell ny lagstiftning under nästa mandatperiod.)

Bengt Eliasson, Liberalernas talesperson säger att punkten innebär att assistansreformen ska återupprättas enligt intentionerna. Tittar vi närmare på vad som faktiskt ordagrant står i punkten finns det faktiskt ingenting om att intentionerna ska återupprättas. Bara flummigt alla som behöver assistans ska få det, god rättssäkerhet och nya utredningar. Där finns inget konkret om att göra domarna i HFD betydelselösa.


Utrymmet för tolkning blir därmed mycket stort och det märks i regeringens agerande under 2019. Visserligen bedömer jag att Lena Hallengren har en mycket positivare syn på personlig assistans än Åsa Regnér men någon eldsjäl är hon knappast vilket skulle behövas för vår del. Och framförallt – även om Lena Hallengren vill väl så är det andra krafter som verkligen styr regeringens politik, nämligen finansdepartementet. Och där finns ingen som helst vilja att återgå till grundintentionerna. Tvärtom, kostnad/utgifterna är för höga, punkt. Därför blir också regeringen tolkning av punkt 64 mycket strikt.

När det gäller besked om andra LSS insatser är det ännu magrare med konkreta nyheter, övriga insatser som berör ungefär 75 % av alla som är beviljade hjälp enligt LSS berörs inte alls! Förfallet med de andra åtta insatserna (bortsett Råd och stöd) som är kommunernas ansvar kan därmed pågå ganska ostört, åtminstone vad gäller intresse från statsmakten. Media, både Uppdrag granskning och lokal media har uppmärksammat fall med förfärliga missförhållanden i gruppboenden. I FUB-s ledning fortsätter ordföranden Harald Strand sin kamp för att hela LSS ska fungera.

Jag har alltid sagt att ska vi få en assistansreform som fungerar långsiktigt krävs en blocköverskridande överenskommelse som har stöd av både Socialdemokraterna och Moderaterna. Hur ser det då ut hos Moderaterna och Kristdemokraterna? KD vet vi alla har varit mycket aktiva men hos Moderaterna ser inte jag i alla fall någon genuin vilja att ställa allt till rätta igen. Och här hittar vi den viktigaste orsaken till att det händer så lite. De viktigaste, s.k. statsbärande partierna har inget seriöst intresse att återgå till hur läget såg ut innan Försäkringskassan började använda begreppet ”integritetsnära hjälpbehov”. Därför kommer det inte hända någonting radikalt bättre så länga dessa partier inte agerar. Därför är situationen fortfarande desperat för tusentals personer trots att vi har en rättighetslag på papperet.





Vad skulle hända om Liberalerna och Centern lämnar samarbetet, vad skulle det betyda för oss? Regeringen faller och det blir extraval under förutsättning att Liberalerna inte byter åsikt att stödja en Moderatledd regering som behöver stöd från främlingsfientliga SD. Några glasklara besked har vi inte från den nya partiledaren Nyamko Sabuni. Annie Lööfs Centerparti? Där är jag relativt säker på att Centern inte sätter sig i en regering som är beroende av stöd från SD även efter ett extraval. Vänsterpartiet? Jag kan inte se framför mig något annat än att Jonas Sjöstedt kommer att stödja Stefan Löfven. Att Vänsterpartiet ens passivt skulle stödja en Moderat ledd regering finns inte på kartan.

 Hur skulle riksdagens mandat fördelas efter ett extraval? Troligen skulle det inte bli några stora förändringar. Socialdemokraterna skulle fortfarande vara största parti, möjligen går SD förbi M och blir näst största parti. Vi kan med så gott som 100 % säkerhet säga att vare sig det traditionella vänster eller högerblocket (bortser här från SD) skulle vara i närheten av egen majoritet. Om Stefan Löfven kommer att kunna behålla regeringsmakten kommer sannolikt att avgöras hur Liberalerna förhåller sig till SD förutsatt att L inte hamnar under riksdagsspärren. Jag tror ändå att det, trots allt är osannolikt att L trillar ur Riksdagen.

En eventuell ny högerregering efter extraval kommer att ledas av Ulf Kristersson och för vår del tror jag inte på någon kursändring, M visar som sagt ingen uppriktig vilja och hur mycket Kristdemokraterna säger sig värna assistansreformen kommer KD vara beroende av att få med sig Ulf Kristerssons parti. Och Moderaterna är traditionellt mycket mer intresserade av skattesänkningar och företagens villkor än offensiv funktionsrättspolitik.

När det gäller assistansreformen är det därför högst sannolikt att nuvarande status Quo består oavsett vem som styr landet. Vår chans är att med massivt opinionsarbete tvinga S och M att ta ställning. Det går, det är jag övertygad om Jag tror också det hade gynnat funktionsrättsrörelsen om vi samtidigt deklarerat att vård, skola och äldreomsorg är lika viktiga som assistansreformen och LSS. Då blir det mycket svårare för regeringen, vem som än styr landet att spela ut de olika intressena mot varandra.