Återkrav - Nya krav på stopp för återkrav visar hur dysfunktionell rättighetslagen LSS blivit

 Frågan om återkrav på assistansersättning har gått från att vara ett problem till vad många anser är ett akut hot mot frihetsreformen. Bakgrunden är som bekant tre domar från Högsta Förvaltningsdomstolen som kraftigt skärper synen på vad assistansanordnarna ska känna till om oss.

·  Huvudregeln enligt domarna är att anordnaren är återbetalningsskyldig. Ändringar som kan påverka assistansbehovet ska anmälas till Försäkringskassan. Det räcker med ändrade förhållanden – inte väsentligt ändrade förhållanden.

 

·  Anordnaren är dessutom skyldig att ha mycket goda kunskaper om de assistansberättigades funktionsnedsättningar och liv.

 

·  Det finns ingen bortre gräns för hur långt tillbaka i tiden återkrav kan göras – teoretiskt ända till assistansreformens tillkomst 1994.

Det är lätt att konstatera att återkraven kan få förödande konsekvenser som för Maria Andersson i Karlsborg med återkrav på närmare 12 miljoner kr som jag berättat om. Det är också tydligt att det råder Vilda Västern vad som krävs för att Försäkringskassan ska kunna göra återkrav. Lika tydligt är att t om anordnarna tillämpar domarna strikt blir det en enorm kontrollapparat som byggs upp runt oss samtidigt som anordnarna riskerar väldigt stora belopp i återkrav.

 

Någon vecka innan påsk anordnade STIL ett seminarium som jag tittade på som handlade om domarna och hur STIL kommer att agera för att leva upp till lagens intentioner. Jonas Franksson riktade hård kritik mot Förvaltningsdomstolarna som enligt Joonas återigen visar att de inte förstår syftet med lagen. Och jag håller med. Även om det ibland även kommer positiva domar Det är inte första gången HFD resonerar i banor som inte alls rimmar med vad syftet med lagen är. Det är inte att leva som andra att ständigt vara övervakad över vad vi gör och är helt oförenligt med viktiga byggstenar i Independent Living Ideologi.

 

Jonas försäkrade att STIL även efter dessa domar ska göra allt man kan för att inte agera övervakare/spioner mot sina assistansberättigade. Vad är det Försäkringskassan vill att vi ska anmäla som ändrade förhållanden? Det är milt uttryckt luddigt och enligt Jonas kan inte ens FK själva ge vett tydligt svar. Det gör hela situationen mycket rättsosäker.

 

Stils jurist Michel Wakim resonerade i intressanta banor som jag nästan aldrig– juristen Andreas Pettersson undantagen hör i Funkisrörelsen. Michel menar att domstolarna och Försäkringskassans jurister inte agerar på ett sätt som är förenligt med hur svensk förvaltning fungerat i flera hundra år. Nämligen att domstolarna och andra myndigheter följer de lagar som Riksdagen stiftar. Och är det uppenbart att så inte sker griper regeringen snabbt in för att rätta till det som blivit fel. Vad gäller assistansreformen har emellertid det omvända skett. Här har domstolarna varit en drivande kraft hur lagen ska tillämpas med regering och riksdag som passiva åskådare… Detta är helt i linje med hur det fungerar i USA inskärpte Michel – där har domstolarna en mycket viktigare roll i hur lagar ska tillämpas. 

En bekant till mig har frågat mig varför inte Funktionsrättsrörelsen driver fall mot själva Försäkringskassan när det är så uppenbart att myndigheten och därmed även svenska staten så grovt bryter mot etablerade juridiska principer? Ärligt talat hade jag inget bra svar där…

 

Heja Olika anordnade också ett annat seminarium som handlade om återkraven. Anna Barsk Holmbom menar att läget nu är nästan lika illa som hösten 2017 och att ett nytt nödstopp är nödvändigt. Jag fick faktiskt en förfrågan från Anna att delta om Jonas Franksson inte kunde. I slutändan hade Jonas inga förhinder. I seminariet diskuterades hur anordnarna ska kunna skydda sig mot jättelika återkrav? En möjlighet som lyftes fram var att det i avtalet mellan anordnare och assistansberättigad framgår att mottagaren av assistansersättningen är den assistansberättigade – inte anordnaren.

 

 Vad hade jag själv tyckt om ett sådant upplägg? Ur mitt perspektiv är det en livsfarlig lösning för såväl mig själv som alla assistansberättigade. Då är det solklart att det blir vi själva som står för notan om eller när återkrav kommer

 

Fyra riksdagspolitiker deltog också från såväl regering som opposition. Lite överraskande för mig var att det faktiskt fans en enighet av behovet om stopp på återkrav. Hur regeringen kommer att agera återstår och se. En kvalificerad gissning är att det behöver bli betydligt värre än vad det är nu om ett stopp på återkrav ska bli aktuellt. Svaret på min fråga är därmed nej – det blir inget nödstopp i närtid i alla fall.

 

Varför driver då Försäkringskannan återkraven så hårt? Den enda rimliga svaren är att man ogillar omprövningsstoppet. Någon form av uppföljning måste i alla finnas enligt Försäkringskassans syn på saken. Sen har vi naturligtvis kriminaliteten som jag återkommer till i nästa blogginlägg.

 

Angående risken att våra anordnare blir ”övervakningspoliser” tror jag risken är liten. Möjligen är jag lite naiv här men är vissa förutsättningar uppfyllda tror jag risken för återkrav är liten. Dessa är:

 

·   Alla timmar under en avräkningsperiod redovisas.

·   Alla timmar som redovisas görs korrekt utan att bryta mot arbetstidslagar, etcetera.

·   Vi ligger mycket ”lågt”. D v s vi fortsätter att leva det liv som vi gör enligt Försäkringskassans beslut.

Samtidigt, som jag har skrivit flera gånger nu. Det är inte så här assistansreformen var tänkt att fungera. Att allt vi görs ska anmälas, att vi ska vara jätterädda för F.K/staten för återkrav och indragen assistans, att vi vill pröva något nytt etcetera. Ja, jag står för följande:

 

Det förtjänar inte ens att kallas personlig assistans om vi ska ha det på det sättet framöver. Inte om vi ska följa LSS intentioner och FN-konventionens kriterier för personlig assistans i alla fall.

 

Och vad säger det om en lag där det behövs nödstopp för att den överhuvudtaget ska fungera nödtorftigt? Mitt svar är att rättighetslagen LSS blivit helt dysfunktionell. 2017 var det nödstopp på omprövningar, nu handlar det m återkrav – vad blir det nästa gång? Min slutsats är att det inte räcker att lappa och laga längre, det krävs en ny lagstiftning.

Men tar det inte lång tid att ta fram en ny lagstiftning? Jo, tyvärr är det så. Samtidigt, vad är alternativet? Ska vi fortsätta att hanka oss fram tills det blir en ny akut kris och nytt nödstopp och ytterligare nödstopp några år in i framtiden? Detta, utan någon som helst utsikt till att rättighetslagen ska fungera som det är tänkt. Under tiden tills en ny lag tas fram i STIL kallar vi den LSS 2.1 måste omprövningsstoppet ligga kvar och återkrav får bara göras när det är uppenbart att  brott begåtts.