Hos finansdepartementet är vi bara siffror i Magdalena Anderssons budget

Efter allt som hänt sedan Stefan Löven blev statsminister 2014 har det blivit allt tydligare att den här regeringen inte bara nedprioriterar vår rätt till goda levnadsvillkor och full delaktighet i samhället enligt LSS intentioner och Funktionsrätts konventionen, den är fullständigt likgiltig inför såväl de behov vi faktiskt har och konsekvenserna av den destruktiva besparingspolitiken. Jämfört med Åsa Regnérs tid som ansvarig minister har det blivit en viss uppryckning med Lena Hallengren. Även om jag faktiskt tror att Lena Hallengren har goda intentioner så spelar det ingen roll för oss. För den verkliga makten har finansdepartementet och inställningen där är fullständigt beklämmande.

Fast invänder säkert en del – var det verkligen så mycket bättre under alliansregeringen? Mitt svar blir att det verkligen inte var guld och gröna skogar och det ska inte glömmas bort. Den viktigaste domen i dåvarande Regeringsrätten från 2009 kom under denna tid, personer började sparkas ur statlig den statliga assistansersättningen och Maria Larsson var sannerligen ingen vän till personlig assistans. Även den regeringen spred propaganda om ”fusk och skenande kostnader”.

Sen 2014 har emellertid Stefan Löven med sina ministrar ansvaret för att styra landet och därmed ansvaret för att det ser ut som det gör. Sanningen, oavsett vad Stefan Löven säger är att förfallet accelererade snabbt från och med hösten 2015 och hans regering med Åsa Regnér som megafon (i nära samarbete med FK-s generaldirektör Ann-Marie Begler) skruvade upp smutskastningskampanjen flera nivåer till direkt obehagliga nivåer. I praktiken var ändå Åsa Regnér, hur otrevlig hon än var ändå ”bara” en i och för sig mycket villig marionett för att skapa legitimitet för en hänsynslös besparingspolitik, beordrad av Magdalena Anderssons finansdepartement.

Så när blev vi bara några ”irriterande siffor, d v s en budgetpost på ett antal miljarder kr som finansministern tycker är på tok för hög? Sanningen är väl att ingen finansminister efter valet hösten 1994 tyckt att budgetposten personlig assistans håller ”rimlig nivå”. Trots detta infördes ändå flera förbättringar fram till domen 2009, t.ex. att åldersgränsen på 65 år för att behålla statlig assistansersättning. Utöver det - intensiteten i finansministrarnas motstånd mot ”höga kostnader” har ändå varierat. Jag skulle säga att under Bosse Ringholms tid som finansminister (1999-2004)  var det måttfullt. Min kompis Jonas Franksson brukar förklara det med att vi hade en mycket starkare socialminister än idag som (1998-2004) hette Lars Engqvist.

 Efter det har det gått utför i finansdepartementet och värstingen i den föga tilltalande grenen motstånd mot assistansreformen är utan tvekan Magdalena Andersson. Jag tror inte Magdalena Andersson hade några förutbestämda planer på generalangrepp mot assistansreformen när hon tillträdde hösten 2014. Därmed inte sagt att finansministern var en varm anhängare precis (vi pratar ju dessutom om Sveriges finansmister) – i så fall hade hon inte agerat som som fallet varit 2015-nutid.  Vad som hänt från 2015 och varför regeringen agerat som den gjort har jag skrivit om tidigare. För mig är det uppenbart att hösten 2015, troligen tidigare blev vi just en irriterande budgetpost, varken mer eller mindre hos finansministern och de närmaste medhjälparna.

Kan låta hårt men jag tycker att jag står på stadig fot.

·  Först och främst har vi den likgiltiga reaktionen när Magdalena Andersson fick frågor när konsekvenserna av neddragningarna blev uppenbara. Jag hörde det själv i TV – kommunerna har det yttersta ansvaret, inte minsta medkänsla med alla som drabbades.

·  Det ökända regleringsbrevet hösten 2015 har självfallet dikterats från finansdepartementet.

·  Samma sak gäller direktiven till Gunilla Malmborgs LSS utredning.

·  Den ständiga underfinansieringen av schablonen. För att uttrycka det diplomatiskt – vi är mycket lågt prioriterade.

Jag säger inte att Magdalena Andersson nödvändigtvis vill skicka in oss i allt sämre fungerande gruppboenden men det är övertydligt att hon inte vill att finansdepartementet ska betala – det ska kommunerna göra. I bästa fall inser hon inte konsekvenserna av en kommunalisering. D v s det faktum att alltfler kommuner går på knäna kommer och leda till att vi inte får assistans efter behov och att skillnaderna mellan olika kommuners ”välvilja” kommer att variera – mycket. Många kommer inte att någon personlig assistans alls.

Vad händer med ett samhälle där en utsatt grupp människor) av finansministern bara ses som irriterande ”höga siffror” i en budget? Svaret för mig är enkelt – vi får ett allt hårdare och inhumant samhälle. Samma syn på oss leder till kriget mot sjukskrivna och alla andra besparingar på de olika stödsystemen till personer med funktionsvariationer, vilket självfallet inkluderar de kommunala LSS insatserna. Alltihop bidrar till ett hårdare och kallare samhälle. Ett sådant samhälle vill jag inte ha.

*  Förra veckan fick vi ytterligare ett exempel på hur lågt regeringen värderar våra behov, inklusive allt arbete som våra anhöriga lägger ner. Socialminister Lena Hallengren presenterade en satsning på ökat stöd från samhället till anhöriga som hjälper föräldrar på ålderns höst. Inget fel i grundintentionen, det behövs verkligen mer anhörigstöd från samhällets sida. Samtidigt utelämnas anhöriga som hjälper nära och kära med stora stöd och hjälpbehov kopplade till stora funktionsvariationer och det är verkligen upprörande.

Många i Funktionsrättsrörelsen reagerade med all rätta starkt. Så här skriver bland annat Funktionsrätt, FUB och RBU i en gemensam debattartikel:

Situationen känns igen även hos föräldrar som har barn med andra funktionsnedsättningar och andra anhöriggrupper som nu utestängs från den nationella anhörigstrategin.

Anhörigas kamp för sitt barn med funktionsnedsättning har ett högt pris – både för familjen och för samhället – och samhällets brist på förståelse och förmåga att hjälpa till är förödande.

Den trista kommentaren från mig blir:

Vi får se det här förslaget som ytterligare ett led i en destruktiv utveckling där samhället överlämnar alltmer ansvar till anhöriga med motivering att anhöriga har ett föräldraansvar. Och regeringen gör sitt bästa för att förstärka förfallet. Och så en uppenbar sak till – det är ännu en åtgärd för att hålla breda väljargrupper på bra humör (pensionärerna blir dessutom allt fler) Föräldrar till personer med hjälpbehov orsakade av stora funktionsvariationer hör inte till kategorin breda väljargrupper och prioriteras därför bort - det gäller ju att upprätthålla hålla en "god budgetdisciplin".

Uppror mot anhörigplanen

Hur mycket pengar krävs för en återupprättad assistansreform?

I några blogginlägg tidigare har jag visat att underfinansieringen av assistansreformen inte handlar om att statens kassakista är tom. Det handlar om mycket medvetna prioriteringar från regeringens sida. Nu ska vi räkna lite på hur mycket det, ungefär skulle kosta brutto att återställa både schablonen och assistansen för alla som sparkats ut från den statliga assistansersättningen.

Anm.: Vi vet alla att nettokostnaden, den verkliga kostnaden för assistansersättningen är mycket lägre än bruttobeloppet, lågt räknat går minst 50 % tillbaka till staten, skulle närmare 100 000 assistenter hamna i långtidsarbetslöshet är avskaffad assistansreform  en ren förlustaffär netto på flera miljarder kr/år för staten. I en statsbudget anges däremot alltid bruttosummor så det är de beloppen man måste jämföra med i första hand När jag använder rubriken återupprättad assistansreform avser jag här de som har statlig assistansersättning och det är dem jag i huvudsak fokuserar på. Det betyder inte att jag negligerar de som har kommunal assistans. Jag hoppas att alla är väl medvetna om att jag vill ha staten som ensam huvudman.

Vi börjar med en ungefärlig uträkning vad det skulle kosta att återställa schablonen. För att täcka löneökningarna krävs en höjning på 2,2 % enligt kollektivavtal. Fram till 2014 överstegs den siffran ofta med ganska god marginal: Här är några exempel:

2000 2,89 %

2005 3,41 %

2010 2,02 %

2013 3.0 %

Källa Assistanskoll.se

Från och med 2014 har emellertid höjningen understigit 2 % varje år och sedan Stefan Löven blev statsminister har den aldrig varit över 1,5 %, 2017 endast 1,05 %. 2020 blir höjningen också 1,5 %. Totalt har schablonen 2015-2020 (alltså under den nuvarande regeringen) höjts med endast 8,7 %. Lått os nu anta att regeringen hållit fast med schablonhöjningar som var i nivå med tidigare, låt oss säga 3,0 % år. Hur hög hade schablonen varit idag? Svaret är 334 kr, d v s 9,8 % högre. Det betyder att finansdepartementet, jämfört med anslagen för 2020 måste tillföra 2,4 miljarder kr 2020.

En mer ambitiös satsning där alla får tillbaka den statliga assistansersättningen som sparkats ut blir givetvis lite dyrare. följande uträkning utgår jag  ifrån Assistanskolls statistik att antalet beviljade timmar i genomsnitt är 129 = dagens snitt och att timschablonen är återställd. I maj hade enligt Assistanskoll 1847 personer förlorat statlig assistansersättning jämfört med oktober 2015. Summan blir drygt 4,1 miljarder kr. Totalsumman, återställd schablon + återställd assistans för de som förlorat den blir då 6,5 miljarder kr 2020. Inkluderar man alla som har kommunal assistans som överförs till staten tillkommer 4-5 miljarder kr. Tillämpar vi STIL-s förslag på finansiering där staten är ensam huvudman men kommunerna betalar mer än i dag, 45-50 timmar/vecka blir emellertid skillnaden totalt försumbar för både Magdalena Andersson och kommunerna med staten som ensam huvudman – kommunerna finansierar ju inte assistansen fullt ut för någon person.

Statistik om personlig assistans

Jämför vi då dessa 6,5 miljarder kr med olika utgiftsposter i budgeten är det inte ens 10 % av vad regeringen, enligt förslag till statsbudgeten vill spendera på avbetalningar på en låg statsskuld enbart 2020, totalt 189 miljarder kr 2020-2022. 6,5 miljarder är marginellt mer än vad den avskaffade värnskatten kostar/år eller den planerade sjätte semesterveckan för barnfamiljer.

Det är alltså inte svårt att skaka fram 6-7 miljarder kr/år på en återupprättad assistansreform bara viljan finns, om denna MR rättighet värderas som viktigare än att smörja breda väljargrupper i jakten på röster. Detta utan att behöva överföra en enda kr från andra områden i välfärden. Detta tycker jag vi måste påtala gång på gång, på gång. Bevisen är övertydliga på att det är mycket medvetna prioriteringar från regeringen som är orsaken till den konstanta underfinansieringen, inte att Magdalena Anderssons finansdepartement saknar pengar.

Det är nonsens att det inte finns pengar till assistansreformen höjda bostadstillägg mm

Funktionsrättskonventionen tillåter temporära försämringar i tider av svår ekonomisk kris om det inte finns andra alternativ. Jag har skrivit innan om att Svenska staten aldrig drabbades av en allvarlig ekonomisk kris i samband med det stora flyktingmottagandet 2015 vilket redan där gör besparingarna oförenliga med Funktionsrätts konventionen. Trots avsaknaden av ekonomisk kris för staten har Magdalena Andersson utöver alla som förlorat statlig assistansersättning underfinansierat assistansreformen år efter år med otillräcklig höjning av schablonersättningen. Budgeten för 2020 är inget undantag, återigen höjs schablonen med endast 1,5 %. Var finns de ”statsfinansiella ”skälen” för att ännu en gång snåla med den höjda schablonen?

Jag har forskat lite och granskat förslaget till statsbudget 2020 med tillhörande budgetplan fram till 2022. Granskar vi vad som står där framgår det att det inte finns några "statsfinansiella skäl" att spara på assistansen. På sidan 131 kan vi läsa följande:

Den offentliga sektorns finanser har redovisat överskott 2015–2018. Det finansiella sparandet förstärktes något mellan 2016 och 2017 och uppgick till 1,4 procent av BNP (se diagram 8.1). Ett lägre överskott förväntas både 2018 och 2019 jämfört med 2017.

En uppenbart mycket nöjd finansminister fortsätter: Från och med 2020 förväntas den offentliga sektorns sparande stärkas och uppgå till 1,2 procent av BNP år 2022.

Angående statsskulden kan vi läsa följande

Den konsoliderade statsskulden minskade under 2018 från 1 265 miljarder kronor till 1 197 miljarder kronor, vilket innebar att skulden motsvarade 25 procent av BNP vid utgången av året. Den konsoliderade stats-skulden beräknas minska både nominellt och som andel av BNP samtliga år under prognosperioden.

Kommentar på detta:

Staten går alltså plus, det är definitivt inte slut på pengar. En i förhållande till BNP mycket låg statsskuld förväntas alltså med fler avbetalningar minska ytterligare. Att statsskulden inte är ett ekonomiskt problem är ledande nationalekonomer eniga om. Besparingshysterin kring assistansen och andra stöd till funkisar beror alltså inte på att staten har ont om pengar, det handlar om mycket medvetna prioriteringar.

Pengar ska läggas på annat frågan är vad? Utan tvekan behöver kommunerna rejäla tillskott. Emellertid, framförallt och krasst uttryckt handlar det om att hålla breda väljargrupper på gott humör som anses viktiga för att vinna val och som inte ”kostar pengar” samt upprätthålla ”god budgetdisciplin” vilket är omskrivning för att hålla nere statens utgifter. Samarbetspartierna Liberalerna och Centern är även, av ideologiska skäl mycket angelägna att sänka skatten för höginkomsttagare och företagare. D v s pengarna satsas i stor utsträckning på personer och grupper som har det gott ställt ändå.

Vad går du pengarna till mer konkret utöver nödvändiga satsningar på kommunerna? Här finns utöver den slopade värnskatten, sänkta arbetsgivare avgifter, extra semestervecka för barnfamiljer (socialdemokratiskt vallöfte, inte infriat än men inskrivet i 73 punkts programmet som förhandlats fram), kraftigt höjda bostadsbidrag för ålderspensionärer, friår mm. ”Lyxreformer” som slopad värnskatt, extra semestervecka för barnfamiljer och friår är givetvis kul för de som kan utnyttja det men till skillnad från rätten till självständigt liv, personlig assistans och full inkludering i samhället enligt artikel 19 är det ingen mänsklig rättighet att få sänkt inkomstskatt som höginkomsttagare eller en sjätte semestervecka som förälder… 

Är också själv mycket skeptisk till alla miljarder som ska satsas på försvaret när välfärden blöder. Med tanke på att vi, trots vårt välstånd inte har Norges oljefond att ösa pengar ur, när kommunerna skriker efter pengar och vad Sverige faktiskt åtagit sig i Funktionsrättskonventionen är det tokiga prioriteringar som S- Mp - L och C gör ihop. När vi sedan lägger till det faktum att personer med sjukersättning får NOLL kr i höjt bostadstillägg samtidigt som bostadsbidraget höjs rejält för äldre pensionärer så har vi en riktigt usel budget för funkisar.

* Blickar vi framåt ser det tyvärr riktigt kärvt ut för statlig assistansersättning. I ett diagram i budgetförslagen på sid 133 (diagram 8.2) framgår att både skatteuttaget och statens utgifter som andel av BNP har sjunkit ända sedan år 2000 och kommer att fortsätta att sjunka fram till 2022. I faktisk politik (jag bryr mig inte om S- Mp regeringens retorik här, det är den faktiska politiken sim räknas) är hela kvartetten (inkluderar som vanligt stödpartierna) som styr landet + högeroppositionen överens om att skatterna ska fortsätta att sänkas. Detta ska alltså ske samtidigt som statsbudgeten beräknas gå plus, nämnda utgiftsökningar och det ska göras nya avbetalningar på en redan låg statsskuld (enligt planerna 189 miljarder kr 2020-2022). Det denna budgetplan i förskönande ordalag säger är att eftersom vi i första hand prioriterar stora och breda väljargrupper och kraftigt reducera statsskulden är det nödvändigt att spara på lågprioriterade grupper som "kostar pengar".

Lägger vi ihop detta + allt ”valfläsk” till breda väljargrupper så har vi svaret varför Magdalena Andersson är så snål med assistansersättningen och vill, enligt planerna fortsätta på den linjen. Regeringen värderar helt enkelt vår rätt till självbestämmande och goda levnadsvillkor mycket lågt och vi är lika lågt prioriterade i ett cyniskt politiskt spel för att erövra och behålla regeringsmakten.

Funktionsmakt ordningen gör sig tyvärr verkligen påmind i den här budgeten. Ska rättigheterna i funktionsrätts konventionen bli uppfyllda kan vi inte ha ett samhälle där breda väljargrupper systematiskt hela tiden ska gynnas i partiernas eviga kamp om politikens ”heliga graal, d v s regeringsmakten på bekostnad av mindre men utsatta grupper som är helt beroende av välfärdsstaten. Och avsett om vem som styr landet kan vi inte ha regeringar där det är uppenbart att det är mycket viktigare att lägga så ofantligt många miljarder kr på att betala på en låg statsskuld som inte är ett ekonomiskt problem än att lägga upp några extra miljarder kr till t.ex. assistansreformen.

Lagförslaget om sondmatning och andning är vid närmare granskning provocerande uselt

Regeringen har "marknadsfört" lagändringen om sondmatning och andning som grundläggande behov som att rätten till personlig assistans stärks. För en liten grupp, ett hundratal personer stämmer det troligen (det finns några oklara formuleringar i lagförslaget) men jag håller med Jonas Franksson, för gruppen med personlig assistans som helhet är det nattsvart.

Att stycka upp de grundläggande behoven ytterligare, där hjälpbehoven för sondmatning och andning ska bedömas som en helhet och övriga fem behov INTE gör det är en absurditet i sig. Givetvis helt oförenligt med LSS intentioner, Funktionsrättskonventionens artikel 19 och allmänt rättsmedvetande. Den främsta anledningen till att lagändringen, om den genomförs troligen slår stenhårt mot alla som inte berörs av andning och sondmatning är detta:

Den dom från Regeringsrätten/HFD från 2009 som jag och tusentals andra anser är fundamental att göra irrelevant för att nå en återupprättad assistansreform föreslås ISTÄLLET få en central roll i den nya lagtexten! Det är fullständigt oacceptabelt och vittnar om regeringens totala ointresse för att åtgärda alla problem som finns. Så här föreslås det stå i den nya lagtexten LSS § 9f sid 4:

Med personlig assistans enligt
9 § 2 avses personligt utformat
stöd som ges av ett begränsat
antal personer åt den som på
grund av stora och varaktiga
funktionshinder behöver hjälp
med andning, sin personliga
hygien, måltider, att klä av och
på sig, att kommunicera med
andra eller annan hjälp som
förutsätter ingående kunskaper
om den funktionshindrade
(grundläggande behov). Ett
sådant behov kan ge rätt till
personlig assistans till den del
hjälpbehovet är av mycket privat
och integritetskänslig karaktär.
När det gäller andning och
måltider i form av sondmatning
ska dock hjälpbehovet beaktas
oavsett dess karaktär.

Det som sker med denna lagtext är att en dom och tolkningen av den som en enig funkisrörelse anser strider mot både LSS och funktionsrättskonventionen vinner "laga kraft" även i själva lagtexten. Vi kan inte längre hänvisa till att det saknas stöd för domen i lagen - nu ska det skrivas in svart på vitt.

Det i sin tur gör det mycket svårare för oss att driva igenom de ändringar som behövs. Rent krasst (förhoppningsvis omedvetet) föregår därmed regeringen våra krav att göra Funktionsrättskonventionen till lag. Det blir så som jag bedömer det extremt svårt att driva igenom konventionen som lag om det här går igenom.

Det är också åtminstone potentiellt ett allvarligt hot mot stoppet på tvåårsomprövningarna.  Med den nya LSS § 9f skulle regeringen och FK kunna hävda att ”nödvändiga lagändringar” är på plats nu för att, enligt Socialförsäkringsbalken kap 51 återuppta dessa. I praktiken tror jag ändå risken är liten. Bland annat därför att Socialdemokraterna går uselt i opinionsundersökningarna och kommer troligen fortsätta att göra det. De vågar knappast ta risken att få en funkisfientlig debatt på halsen som blir följden när tusentals personer sparkas ut från den statliga assistansersättningen.

Det finns minst en viktig aspekt till i det horribla förslaget att skriva in 2009 års dom om definition om vad som är ett grundläggande behov. Under alla år från domen 2009 (målnummer 5321-07) har våra politiker frånsagt sitt ansvar och bara skyllt på domstolarna. Nu lämnar de denna ståndpunkt och accepterar domens innehåll och de oerhörda konsekvenserna, åtminstone regeringspartierna Jag kan inte tolka det på annat sätt när det nu ligger ett lagförslag att cementera domens definitioner och dess konsekvenser i lagtexten.

 Detta måste stoppas och jag är optimist eftersom jag utgår ifrån att en enig funkisrörelse förkastar lagförslaget när det går ut på remiss. Förslaget är för dumt, för verklighetsfrånvarande och för provocerande. Så nej, bara funkisrörelsen har enad front kommer det inte gå igenom. Trots att det hjälper en mindre grupp är det här lagförslaget som helhet för alla assistansanvändare faktiskt ännu sämre än det lagförslag regeringen tvingades dra tillbaka och de kommer att tvingas att göra samma sak igen med förslaget om 2009 års dom.

 lagförslaget slår sönder assistansersättningen

Nu startar kampen på allvar att göra Funktionsrätts konventionen till lag

Varför måste Funktionsrättskonventionen (CRPD) bli svensk lag?

Det enkla svaret skulle kunna vara att assistansreformen håller på att avvecklas men det är lite mer komplicerat än så. Ofta hamnar allt fokus på just assistansen som förvisso är oerhört viktig för att förverkliga Funktionsrättskonventionen. Den dystra verkligheten är att det pågår något som måste betecknas som ett generalangrepp mot ALLA DELAR av välfärdssystemet för personer med funktionsvariationer.

Ta den aktuella budgeten. Underfinansieringen av assistansreformen känner vi alla till. Mindre känt men lika allvarligt är att regeringen bestämt att inkomstskillnaden mellan äldre pensionärer och personer med sjukersättning ska öka. Det sker på två sätt:

1) "Sjukpensionärerna" som får sjukersättning där många har personlig assistans eller andra LSS insatser får inga skattelättnader med följden att berörda personer betalar en regressiv inkomstskatt, d v s betalar högre andel av inkomsten i skatt än löntagare som inte betalar statlig inkomstskatt, trots att inkomsten är LÄGRE.

2) Taket för bostadsbidrag för äldre pensionärer höjs kraftigt till 7000 kr/månad men förblir oförändrad för personer som har sjukersättning där stödet kallas bostadstillägg. Taket där ligger kvar på drygt 5200 kr/månad. Därutöver planeras ingen nämnvärd höjning av själva sjukersättningen heller, tvärtom förutspås totala utgifterna minska fram till 2022. Människor med lägst inkomst och minst möjlighet att ändra sin livssituation ska tydligen försättas i permanent fattigdom.

Ytterligare ett exempel är det faktum att allt fler unga personer med kraftigt nedsatt arbetsförmåga p.g.a. funktionsvariationer normbrytande funktionalitet tvingas söka försörjningsstöd (tidigare kallat socialbidrag) när de nekas aktivitetsersättning från Försäkringskassan. SKL kommenterar:

En ny målgrupp söker socialbidrag. Det handlar om unga personer med livslånga och grava funktionsnedsättningar som tidigare har fått aktivitetsersättning.

I STIL som jag jobbar för och många i övriga Funktionsrätt srörelsen har vi fått nog nu. Vi accepterar aldrig att våra mänskliga rättigheter fortsätter att monteras ner. På torsdagen 26 september hade vi den första aktionen utanför Riksdagen med krav att Funktionsrätts konventionen blir lag. Det är en nödvändighet för att våra rättigheter respekteras och varför ska Funktionsrätt skonventionen inte bli lag när barnkonventionen ska bli det? Och vi ska ha aktioner varje torsdag till riksdagspolitikerna uppfyller våra krav!

STIL-s ordförande Jonas Franksson bloggar om varför vi demonstrerar

* Jag skriver ofta om Funktionsrätts konventionens artikel 19. Det tål inte att upprepas för många gånger varför den har en så central roll i konventionen:

I mycket kort form, den förklarar vilka kriterier som måste vara uppfyllda för ett självständigt liv, full inkludering i samhället och vad som är personlig assistans. Lite mer konkret:

* Artikel 19 är, vilket FN påpekar central för att uppfylla konventionens övriga artiklar.

* Det är nödvändigt att konventionen blir lag eftersom Sverige ratificerat konventionen men bryter mot den allt oftare och grövre. Vi accepterar inte att en konvention som handlar om mänskliga rättigheter ignoreras.

* Det finns ingen rimlighet i att göra en konvention till lag (barnkonventionen) och inte göra samma sak med Funktionsrätts konventionen

* Artikel 19 klargör att rätten till ett självständigt liv gäller alla människor, oavsett orsak till funktionsvariationerna/normbrytande funktionalitet. Ingen konvention är överordnad andra konventioner.

*

 Artikel 19 klargör även att personlig assistans inte är tillräckligt för att förverkliga ett självständigt liv. Det krävs också att samhället görs tillgängligt för alla och att fattigdomen hos personer med stora funktionsvariationer/normbrytande funktionalitet utraderas.

* Artikel 19 klargör att personer med stora funktionsvariationer genom historien INTE ansetts kapabla att leva utanför stora institutioner vilket är ett synsätt som är oförenligt med det konventionen förskriver.

*Artikel 19 definierar mycket tydligt vad som är en institution eller institutionsliknande förhållanden.

* Artikel 19 klargör att institutionsliknande förhållanden uppstår så fort inte samtliga kriterier för ett självständigt liv uppfylls. Det betyder att även personlig assistans som inte fungerar enligt kriterierna inte är personlig assistans utan ett institutionsliknande förhållande

Jag förväntar mig inte att konventionen som lag uträttar underverk, viljan att hitta kryphål kommer att bestå. Däremot är jag övertygad om att vi kan använda konventionen som ett mycket starkt påtryckningsmedel. I LSS kommer stora lagändringar bli nödvändiga, olika repressiva åtgärder mot inte arbetsföra personer p.g.a. funktionsvariationer blir mycket svårare att driva vidare etcetera. Det är också ett mycket viktigt skäl till att funktionsrätts konventionen blir lag.