Synen på våra (funkisars) behov säger mycket om samhällsklimatet

Det är katastrof. Det kommer att finnas noll tid till att göra saker som gör det värt för ett barn att leva

Jonas Lundmark Pappa till 4-åriga Selma.

När jag bli pensionär finns nog ingen offentlig sjukvård kvar...

Sjuksköterska på Malmö Universitetssjukhus,  då troligen i 35 årsåldern diskuterar besparingar i sjukvården med min mamma 1991.

För någon vecka sedan publicerade Aftonbladet en upprörande artikel om 4-åriga Selma som inte längre beviljas statlig assistansersättning. Detta, trots att Selma p g a en missbildning på hjärnan har mycket stora hjälpbehov. Selma och hennes familj fall är som vi alla vet långt, långt ifrån unika i dagens Sverige.

Även om det inte framgår exakt verkar det som Selma blivit ett av många offer för konsekvenserna av den prejudicerande domen i HFD sommaren 2015 som innebar en stark skärpning av det femte grundläggande behovet - ingående kunskap om brukaren. Assistansjurister har varnat för att domen kommer leda till att hundratals personer förlorar statlig assistansersättning.

Läs mer om Selma och hennes familj

Jag är själv en varm anhängare av välfärdsstaten, ett samhälle som inte ger hjälp till de som behöver det mest är ett samhälle i förfall. Numer sparas det på praktiskt taget all offentlig finansierad välfärd och det spelar uppenbart ingen större roll om det är en alliansregering eller socialdemokratisk regering eftersom denna utveckling  med varierande intensitet har pågått åtminstone sedan tidigt 1990-tal. På hemmaplan i Jönköpings län går knappast en vecka utan att Jönköpings-Posten rapporterar om nya besparingar i vård, skola, äldre och handikappomsorg från någon av länets 13 kommuner. 

Nu ser vi tyvärr att staten går ännu längre, man riktar in sig medvetet mot en grupp människor som är helt beroende av samhällets stöd för att inte förvandlas till tredjeklassens medborgare.

När jag riktar svidande kritik mot S - Mp regeringen,  var det verkligen så mycket bättre för oss med alliansregeringen? Det korta svaret är att det var dåliga tider då med. Under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister inleddes försämringarna på allvar med domen i Regeringsrätten 2009, Billumutredningen 2012 och en stark ökning av antalet personer som förlorade statlig assistansersättning. "Hand i hand" med detta blev även de andra LSS insatserna under kommunernas ledning utsatta för allt större besparingsiver med svåra konsekvenser som följd. Antalet artiklar från arga ledarskribenter som alla basunerade att i synnerhet personlig assistans är för dyrt och att kriminalitet härjar vilt ökade snabbt. Den för oss synnerligen olämpliga "jobblinje mot bidragslinje" debatten är ett annat exempel på en utveckling som ledde ¨åt helt fel håll.

Alliansregeringen sjönk emellertid inte så lågt att Anders Borg ställde våra behov mot desperata flyktingar eller gav direktiv till Försäkringskassan att "bryta utvecklingen i antalet beviljade assistanstimmar". Detta är några exempel på att den nuvarande regeringen är den mest fientligt inställda hitills mot vår fantastiska assistansreform. När ett samhälle med regeringen själv i spetsen börjar ställa grupper som mer än några andra behöver stöd från samhället mot varandra är det tyvärr ett tecken på att välfärdsstaten inte mår något vidare och att samhällsklimatet blir allt hårdare. I ett samhälle som mår bra ställer inte en regering flyktingar och personlig assistans mot varandra och även funkisar mot varandra. I direktiven till LSS utredningen står nämligen att satsningar på andra LSS insatser ska finansieras med besparingar på personlig assistans. Därmed ställs olika LSS insatser och därmed även vi funkisar mot varandra. En  "söndra och härska" politik som inte får bli verklighet och som är synnerligen ovärdigt vårt land.

På senare år har bland annat DHR noterat en uppgång i antalet fall med hot och trakasserier mot personer med funktionsvariationer/funktionsnedsättningar. Det är en farlig och mycket obehaglig samhällsutveckling men tyvärr inte förvånande med hur samhällsdebatten om våra behov förts senaste 5-6 åren - kostnad, kostnad och mer kostnad utan några positiva aspekter (inkluderar en även bland annat tillgänglighetsfrågan) och kriminalitet som sägs härja vilt inför "passiva" myndigheters ögon.

För drygt en månad sedan hände något alldeles förfärligt i Japan. En gärningsman mördade kallblodigt 19 personer på en institution för personer med stora funktionsvariationer - de "saknade existensberättigande" enligt mördaren. Tack och lov har inget liknande skett i Sverige men det kan naturligtvis hända även hos oss. Med det hårdare samhällsklimatet och en funkofobi som i högsta grad existerar i även hos oss finns det med så gott som 100 % säkerhet personer som är  kapabla att kopiera" massmördaren i Japan.  Med alla arga ledareartiklar och en regering som mer än någon annan regering tidigare framställer oss som en kostnadsbörda ökar tyvärr risken att det kommer ske även här. 

Bra agerat av RBU, Botkyrka årets LSS kommun

RBU (Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar) har varit mycket aktiva senaste tiden i vår gemensamma kamp för att värna personlig assistans och LSS. Flera debattartiklar har publicerats och RBU var också med i Almedalen.  Med anledning av  det senaste förfärliga fallet med 4 åriga Selma som jag skrev om i förra blogginlägget publicerade RBU förra veckan ett pressmeddelande på sin hemsida där man begär ett möte med regeringen angående den akuta situationen för personlig assistans. I pressreleasen står bland annat följande:

 Situationen är akut, säger RBU:s förbundsordförande Maria Persdotter. Vi har under lång tid larmat om den pågående utvecklingen och något måste göras nu.

 Det beslut som Selma och hennes familj nu har fått Försäkringskassan är en väldigt tydlig beskrivning av hur absurd situationen har blivit, men tyvärr är beslutet långt ifrån unikt. Vi ser ingen annan utväg än att begära ett akut krismöte med ministern, Försäkringskassans generaldirektör och socialutskottets ordförande, säger Maria Persdotter.

Helt rätt agerat tycker jag. Vi kan inte vänta med och agera tills LSS utredningen är klar. Utvecklingen senaste tiden visar gång på gång att regeringen är beredd att gå mycket, mycket långt för att kapa kostnader för personlig assistans - i praktiken flytta kostnaden till kommunerna och anhöriga. Och inte bara det, man agerar så snabbt att vi i funkisrörelsen har inte en chans att på allvar hinna protestera och än mindre samordna ett motstånd mot alla dåliga förslag och åtgärder. 

Sen återstår och se vad mötet (jag utgår här från att Åsa Regnér och gänget inte är så fräcka att man säger nej) mynnar ut i? Tyvärr är sannolikheten stor att man kör med standardfloskeln "vi värnar visst den personliga assistansen" och upprepar de vanliga kororden som "kostnadskontroll" och "träffsäkerhet". Då är det viktigt att Maria Persdotter med kollegor står på sig och inte köper de vanliga standardsvaren.

Hela pressmeddelandet

* Årets LSS kommun har blivit utsedd och vinnaren blev Botkyrka. Motiveringen lyder så här:

 Botkyrka har höga ambitioner om att följa LSS intentioner för att skapa individuella lösningar. Som exempel på hur kommunen tar nya, kloka initiativ vill juryn särskilt nämna möjligheten för de boende på en ny gruppbostad att själva vara med om att utse personal till boendet.

För att skapa förutsättningar för att alla ska kunna påverka sin vardag har kommunen även en särskild brukarombudsman med uppgift att stå på den enskildes sida.
Botkyrka har vidare en budgetmodell som innebär att, om antalet personer som tillhör LSS personkrets växer, så ökar resurserna för att verkställa insatserna.

Jag brukar inte vara så intresserad av den här typen av tävlingar men det är mycket intressant och glädjande att Botkyrka enligt juryn har ett individperspektiv istället för budgetperspektiv. Observera särskilt den sista meningen i motiveringen:

Botkyrka har vidare en budgetmodell som innebär att, om antalet personer som tillhör LSS personkrets växer, så ökar resurserna för att verkställa insatserna.

 Jag gillar också starkt att de bor i gruppboende själva får välja personal.

Botkyrka kommun i södra Stor-Stockholm är inte känd som någon rik kommun ändå ser man till att tillföra resurser efter behov. Vad säger detta? Det ständiga tjatet/propagandan som vi matas med att LSS är för dyrt och knäcker såväl stats som kommunbudgetar handlar inte om pengar utan en unken och synnerligen otrevlig människosyn.

Om staten och alla 290 kommuner haft den här inställningen hade vi inte behövt vara rädda för nedmontering av vår på papperet fantastiska rättighetslag!

GRATTIS BOTKYRKA

Mer information

*  Till sist något riktigt kul. På fredag blir jag intervjuad av Ifa, återkommer hur intervjun gick.

Trevligt möte med DHR-s Stockholmsavdelning om Sveriges funktionshinderpolitik

I måndags åkte jag till Stockholm för att delta i ett möte som DHR-s Stockholmsavdelning anordnade Hur blev jag inblandad i det, boende drygt 30 mil från huvudstaden? I våras blev jag kontaktad av David Hansson som håller i trådarna - man anordnar en serie träffar med målet att organisera ett mer samlat motstånd mot alla försämringar och säkra personlig service åt alla som var och en vill ha den. David ville gärna att jag ska hjälpa till i opinionsarbetet.

Jag tackade ja, var först tanken att jag skulle deltagit i ett möte i maj men då kunde jag inte men meddelade David att jag kunde komma vid nästa möte. Jag och David har haft mycket mailkontakt sedan dess och i måndags var det dags att ge sig av. 

Det var ett 20-tal personer som deltog i mötet det och det blev livliga diskussioner om en nationell funktionshinderpolitik som krackelerar allt mer.

* Det finns i gruppen en mycket stor kampvilja för att kämpa mot alla försämringar som sker.  

* Däremot spretade viljorna rätt mycket vad som ska prioriteras ? En del pratar om hela LSS, vissa om att ledsagningen är lika viktig som assistansen. Några deltagare pratade mycket om hemtjänsten. Ordföranden för mötet tryckte gång på gång att vi måste stätta mer press på DHR-s förbundsledning att agera mer kraftfullt.

*Man är dock enig om att jobba för att CRPD konventionen ska bli lag. Det bestämdes också att man ska skicka mail till olika politiker på både lokal nivå och riksdagsnivå för att bjuda in dem till kommande träffar för att prata om assistans, övriga LSS insatser och hemtjänst. För egen del berättade jag en del om VIMPA och berörde flera gånger vad jag tycker är fel med den nuvarande utvecklingen och att vi inte ska sätta olika LSS insatser mot varandra.

En fråga som kom upp ett antal gånger handlade om att sätta press på politikerna huruvida de verkligen står upp för alla människors lika värde? Någon deltagare tog upp att vi själva måste beskriva närmare vad vi menar med mänskliga rättigheter så det inte bara blir en "slogan".   Själv betonade jag bland annat följande:

Vi lever i en kall och cynisk värld där rättigheter är chanslösa om de ställs mot pengar. Vad vi borde göra är att sätta press på dem i följande fråga:

 Vi betalar drygt 30 miljarder kr/år i ränteavdrag till villa och bostadsrättsägare. Faktiskt lite mer än bruttoutläggen för assistans trots löjligt låg ränta. Har vi råd med ränteavdragen är det ett moraliskt haveri om vi inte anser oss har råd med personlig assistans och andra LSS insatser. Samtidigt finns det också ett motstånd som är rent ideologiskt. Som bevis för detta lyfte jag fram att bruttokostnaden för assistansen nu är ca 30 miljarder kr. 1995 var den 3,7 miljarder kr men det var för dyrt det med... Berörde också juristernas enorma makt över tillämpningen och därmed indirekt våra liv och att LSS § 9a också måste ändras.  

Jag kommer att behålla kontakten med David och kommer kanske att åka dit igen till våren. Något närmare engagemang än så är inte planerat för tillfället. Träffade också för första gången Björn Häll -Källerman, Unga Rörelsehindrades ordförande. Har också sökt och fått medlemskap i DHR.

Nedan är en länk till namninsamling för att försvara och bevara personlig assistans.

Länk till namninsamling

Viktig manifestation för "handikappkonventionen" (CRPD) förra veckan

Förra veckan anordnades en mycket viktig manifestation i Stockholm. Budskapet för att CRPD konventionen måste upphöjas till svensk lag. Initiativtagare var Unga Rörelsehindrade, glädjande nog slöt flera andra förbund upp, bland annat DHR. På Unga Rörelsehindrades hemsida står det bland annat :

Att leva med en funktionsnedsättning innebär många saker att handskas med. Varje dag diskrimineras vi som lever med funktionsnedsättning mer eller mindre. När ens kropp varken kan eller orkar göra alla vardagssysslor själv kan en hjälpande hand, en assistent, betyda allt.

I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning står det att vi ska ha samma rättigheter som andra samt att det är av hög vikt att bevara vår personliga integritet. Men eftersom att denna konvention inte är lag är det inget krav på att följa den. Svensk lag går före mänskliga rättigheter. 

Ett mycket bra initiativ från Unga Rörelsehindrade, hade jag bott i Stockholm hade jag varit på plats. Näst sista meningen i ovanstående citat sätter fingret på det, enligt mig allra viktigaste skälet till att CRPD måste skrivas in i svensk lag - Den är ratificerad i riksdagen och därmed juridiskt bindande. Men eftersom den inte är lag går det inte att använda konventionen i domstolar. Vi har alltså en situation där konventionen formellt gäller men i praktiken ändå inte.

Resultatet blir att staten med sina myndigheter och kommunerna inte tar CRPD på något större allvar.  Dessutom blir det relativt riskfritt att bryta mot den eftersom vi inte kan använda oss av den i domstolar.  Jag har inga illusioner om att allt blir "guld och gröna skogar" bara CRPD blir lag - däremot skulle maktbalansen ändras rejält till vår fördel om vi kan använda oss av lagen vid diskrimineringsfall i domstol, personer som förlorar sin assistans, annan LSS insats etcetera. Det handlar om en av de allra viktigaste stegen för att återupprätta LSS intentioner.

* I sin pågående storoffensiv för att nedmontera statlig assistansersättning har regeringen flitigt använt sig av ett antal kodord för att försöka dölja sina verkliga avsikter. "Kostnadskontroll" är ett exempel, "träffsäkerhet" ett annat. Ett mantra som ofta upprepas är att "vi måste vara säkra på att pengarna går till det som är tänkt". Därmed antyder regeringen starkt att det finns ett stort svinn. Statsvetaren Niklas Altermark beskriver bra vad det verkligen handlar om i en intervju i Assistanskoll.

 De politiska åtgärder som föreslagits är egentligen inte till för att stävja orimliga vinstuttag eller för att stoppa ekonomisk brottslighet. Det handlar istället om generella nedskärningar, hårdare bedömningar från Försäkringskassans handläggare och prejudicerande domar som minskar antalet timmar som beviljas – åtgärder som slår mot alla assistansanvändare.

Hela intervjun med Niklas Altermark

I själva verket menar jag att staten  har rejäl koll på vad pengarna används till redan idag. Varje utlägg som vi och våra assistenter har som är kopplat till assistansen ska redovisas med kvitto vilket är rätt. Assistenterna redovisar till FK vilka timmar som hen jobbat, Assistansbolagen måste presentera en årsredovisning etcetera. Så länge verksamheten sköts seriöst vilket fallet är hos den stora, stora majoriteten anordnare finns ingen anledning till att skärpa kontrollen generellt till vad pengarna används till.  Kontrollargumentet funkar emellertid bra som ett drivmedel för generella försämringar - vi måste ha bättre kontroll  för att komma åt den stora kriminaliteten ...

Däremot måste givetvis de oseriösa anordnarna bort. En bra och enkel delåtgärd borde vara att Kollektivavtal är ett krav för en anordnare men något sådant förslag har jag inte hört från regeringen...

Vill ni byta med oss? - Vi har det ju för bra...

Det finns strukturer i samhället som leder till att vi är diskriminerade. Nära knuten till funktionsmaktordningen är attityder som att "ni har det för bra, ni klagar för mycket". Det är sant att vi i en internationell jämförelse har det mycket bättre än den stora, stora majoriteten av våra vänner runt om i världen. Som helhet är vi ändå i vårt hemland en diskriminerad underklass som statusmässigt befinner oss långt ner i samhällspyramiden = obefintlig maktposition. Och ännu allvarligare, det förs nu en politik som i rask takt trycker ner oss ännu längre ner i funktionsmaktordningens träsk.

Få saker retar mig så mycket som alla dessa proffstyckare som tycker att vi " har det för bra, vi ställer för stora krav".  Eftersom ni kritiker tycker att vi har det för bra tänker jag upplysa lite hur våra liv ser ut och det är inget jetset liv.

Vi med personlig assistans måste genomgå ytterst förnedrande behovsbedömningar som ni aldrig skulle acceptera. Staten har gett sig själv makten att vända ut och in på våra liv, inget privat lämnas, inte ens hur lång tid det tar att skita (ursäkta ordvalet men jag är arg).

 Det betyder att det som kallas personlig integritet i praktiken gäller inte för oss.

Trots förnedrande behovsbedömningar förlorar ändå många sin personliga assistans utan att hjälpbehoven ändrats. Detta enbart med den diffusa motiveringen "ändrad rättspraxis". Möjligheten att leva ett liv med självbestämmande slås i spillror. Anhöriga får gå in för att täcka behoven.

 Vår "belöning" från diverse samhällstyckare att vi trots allt "accepterar" denna förnedring  för att kunna leva som andra är att vi ständigt få höra att vi "kostar för mycket pengar, vi kräver för mycket"...

 Vår fantastiska assistansreform anklagas ständigt för att vara genomsyrad av kriminalitet och vi som berörs en samling potentiella bedragare. Detta utan att ett enda bevis presenterats på att fusk och kriminalitet i assistansbranschen omsätter flera miljarder kr/år.

Nästan ingen samhällstyckare belyser allt fantastiskt med assistansreformen. Allt handlar bara om kostnad, kostnad, kriminalitet och fusk. Det är mycket påfrestande, snudd på psykisk tortyr att gång på gång få höra att vi är en enda stor börda för samhället som inte bidrar till någonting positivt.

Kommunerna tar i många fall ut ockerhyror för personer som bor i gruppboende. Resultatet? Att många av de drabbade hör till de fattigaste bland de fattiga i vårt land.

 Kommunerna anser sig ha rätt att tvångsförflytta personer mellan olika gruppboenden. Detta sker, trots att det strider mot grunderna i LSS, CRPD konventionen etcetera, etcetera.

 Kommuner anlitar jurister med affärsidén att lära handläggare att hitta så många kryphål som möjligt i rättighetslagen LSS för att maximera antalet avslag i de olika LSS insatserna.

Kommunerna ligger i Europatopp i grenen domstolstrots. D vs de D v s i många följer de inte för oss gynnsamma domstolsbeslut = rent lagtrots.

Försäkringskassan och kommunerna kringgår den viktiga juridiska principen om gynnande besluts negativa rättskraft för att kunna ge så många avslag som möjligt på personlig assistans och andra LSS insatser. D vs en stödinsats eller förmån får inte försämras om det inte skett avsevärda ändringar i behovet av hjälp/stöd. Detta bryter också mot en central princip i CRPD -uppnådda rättigheter får inte försämras.

Vi själva och våra anhöriga måste själva fajtas mot myndigheterna när vi  nekas våra rättigheter. Någon allmän rättshjälp finns inte vilket innebär att spelplanen blir extremt ojämn. Vi själva mot statens och kommunernas gigantiska resurser.

Arga ledareskribenter sprider osmaklig skräckpropaganda att i princip hela restaurangbranschen kommer gå i konkurs om tillgänglighetslagstiftningen skärps.

Vi är kraftigt överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken. Detta får också till följd att vår genomsnittsinkomst ligger långt under riksgenomsnittet. Somliga har inte ens råd att köpa en jacka...

Vi har mycket svårare att ta del av kultur än övrig befolkning p g a bristande tillgänglighet vid biografer, teatrar, indragen assistans mm.

  Vår hälsa är långt sämre än snittet för hela befolkningen. Enligt en rapport från Myndigheten för delaktighet är fysisk och psykisk ohälsa förfärande 10 gånger större än genomsnittet för hela befolkningen.

Funkofobin ökar. Vi utsätts för alltmer hot och trakasserier - vårt "förfärliga brott" är att vi behöver hjälp från samhället.

Listan kan göras ännu längre med diskriminering och orättvisa maktförhållanden...

Det är så vår och våra anhörigas verklighet ser ut. Och om ni fortfarande tycker att vi glider fram på en räkmacka så rekommenderar jag att ni själva sätter er i rullstol eller använder ögonbindel, öronproppar en månad så får vi se vad ni tycker då.

Mycket bra debattartikel i Aftonbladet - regeringen har gått vilse

Samtidigt som den nuvarande S-Mp regeringen bedriver krig mot oss så är viktigt och komma ihåg att det finns många socialdemokrater, framförallt på kommunal nivå som tar våra frågor på allvar. Även om socialdemokratin inte varit någon föregångare när gäller värnandet av personlig assistans och LSS ska man alltså inte jämställa  Sveriges socialdemokratiska arbetareparti  med en rent fientlig politik mot personlig assistans Jag tycker det är viktigt att återigen betona.

Ingela Thalén var socialminister när de första besparingsförslagen  vad gäller personlig assistans kom 1995-96.  Uppenbart och glädjande har hon ändrat inställning nu och står hop med RBU - s ordförande Maria Persdotter som undertecknare till en mycket bra debattartikel i Aftonbladet. I artikeln påpekas hur mycket den personliga assistansen betyder för berörda personer. I artikel frågar man sig också  hur ett parti som säger stå på de utsattas sida och vill utjämna orättvisor i samhället kan föra en så destruktiv politik mot personer som verkligen behöver samhällets stöd? Ett antal exempel tas också upp på regeringsbeslut som leder i helt fel riktning. Man skriver bland annat följande

• I regleringsbrevet till Försäkringskassan före jul fick myndigheten i uppdrag att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.

• I direktiven till den nytillsatta LSS-utredningen skriver regeringen att satsningar på övriga LSS-insatser ska finansieras med besparingar i assistansen.

• Utredningen ska också föreslå besparingar i assistansen utöver detta.

Artikeln avslutas så här:

Det är dags att socialdemokraterna plockar fram sin ideologiska kompass igen och tar ut en ny kurs på rättvisekartan. Och kanske också ställer sig frågan: vilket samhälle vill vi ha?

Följande passar inte att skriva i en debattartikel i landets största tidning men i en blogg kan man ta ut svängarna mer. Den här regeringen har inte bara gått vilse, den har drabbats av en moralisk härdsmälta som blir än värre p g a att SAP säger sig kämpa för social rättvisa. Det vi bevittnar är raka motsatsen - ett frontalangrepp mot vår fantastiska frihetsreform.

"Arkitekten" bakom detta är (jag är 100 % säker) en person som får alldeles för lite kritik i funkisrörelsen - finansminister Magdalena Andersson. Bara finansdepartementet kan ligga bakom direktiven till en skrivelse  där Försäkringskassan ska bryta utvecklingen i antalet beviljade timmar och utredningsdirektiv att pengar ska sparas på personlig assistans genom att satsa mer på övriga LSS insatser och att ytterligare besparingar måste göras av "statsfinansiella skäl"...

* Samtidigt som regeringen monterar ner statlig assistansersättning fortsätter urholkningen av övriga LSS insatser. I våras skrev jag om en förfärlig prejudicerande dom från Högsta Förvaltningsdomstolen som i praktiken ger kommunerna rätt att tvångsförflytta personer mellan olika LSS boende. Fallet handlar i mycket korta drag om en person som bott på ett samma gruppboende i drygt 20 år men Kumla kommun vill flytta personen till ett annat gruppboende. Detta, trots att det finns flera läkarintyg på att Anders p g a autism behöver trygghet och kontinuitet med samma personer som ger hjälp.  Domen orsakade ett ramaskri i framförallt FUB en som totalt sett fick mycket mindre uppmärksamhet än vad som borde varit fallet. Domens målnummer i HFD är  6460-14.

Nu har Handikappförbunden bestämt sig för att driva vidare fallet vidare. På hemsidan  står följande:

Vi menar att Sverige bryter mot FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och väljer därför att driva fallet vidare med utgångspunkt i FN-konventionen och Europakonventionen.

Vid ett tillfälle diskuterade jag domen med en bekant som ifrågasatte om det är värt att lägga ner så mycket resurser på ett fall, borde man inte satsa på att stoppa generella försämringar istället?

Jag svarade att jag tycker Handikappförbunden gör helt rätt. För det här fallet och domen handlar om så mycket mer än var berörd person kan uppnå goda levnadsvillkor. Kärnan i hela fallet handlar om maktförhållandet mellan kommunen och mottagaren av insatsen - hur mycket, eller lite makt ska kommunerna ha över hur insatserna utformas?

 D v s den enskildes rättigheter i LSS ställs mot det kommunala självstyret. I praktiken säger domen att det kommunala självstyret väger mycket tyngre än LSS. Därmed är vi nästan tillbaka på ruta ett. Vi har en rättighetslag men i praktiken är det kommunerna som bestämmer hur hjälpen ska utföras - allt är på väg att bli som det var före 1994...

Mer information på Handikappförbundens hemsida

Kostnader för indragen assistans flyttas till kommuner och anhöriga

När de "skenande kostnaderna" för statlig assistansersättning" debatteras och ständigt kritiseras kan man få intrycket att bara man drar ner på assistansersättningen så sjunker samhällets kostnader/utgifter. Alla vi som är berörda vet att det är dumheter, det enda som sker är att notan skickas till en annan budgetpost. Utöver det har vi olika indirekta kostnader av indragen assistans, t.ex. dokumenterad bättre hälsa för personer som är beviljad personlig assistans.

I höstas fick ekonomihistorikern Mattias Näsman från Umeå Universitet i uppdrag från STIL att undersöka samhällets verkliga kostnader för personlig assistans och vem som får betala notan vid helt eller indragen statlig assistansersättning. Näsmans rapport presenterades vid ett seminarium under Almedalsveckan, Enligt Näsman kan man fastslå följande:

* När statlig assistansersättning dras in helt eller delvis förflyttas kostnaden till kommunerna. Dessa är i sin tur ovilliga att ge nödvändigt stöd.  Även om hen blir beviljad PA från hemkommunen blir det ofta i reducerad omfattning. Det betyder att någon måste gå in och täcka upp de timmar som saknas. I klartext innebär det ett ökat ansvar från anhöriga och minskad möjlighet för självbestämmande.

Just det faktum att allt större ansvar läggs på anhöriga är "intressant", därför att det går rakt emot regeringens officiella mål med jämställdhetspolitiken. Officiellt för ju regeringen  en feministisk politik men ökad anhörigansvar innebär med så gott som 100 % säkerhet att mer ansvar läggs på kvinnor än men. I bästa fall är Stefan Löfven och övriga ministrar inte medvetna om det men resultatet blir hur som helst en rent antifeministisk politik.

Maria Persdotter från RBU sa följande på samma seminarium

Många familjer drabbas stenhårt. Ofta får en förälder sluta jobba antingen delvis eller helt och hållet vilket i sin tur resulterar i utmattningssymtom och utbrändhet. Barnet får då inte chansen att utvecklas under normala förhållanden. Det slår mot familjens ekonomi men även mot samhällsekonomin eftersom de inte kan jobba och betala skatt.

* Fusk anses ju härja vilt i assistansbranschen. "Beviset" som brukar läggas fram är ju en statlig utredning från 2012 som hävdar att upp till 15 % av all utbetald assistansersättning utgörs av "fusk". Mattias Näsman är kritisk mot att dessa siffror används så flitigt i kostnadsdebatten. Dels är metoden (kallad "expertmetoden) som användes för att bedöma omfattningen ifrågasatt och för det andra finns det helt enkelt alldeles för lite forskning för att med någorlunda säkerhet säga hur stort eller lite fusk och kriminalitet är i assistansbranschen. Att dessa siffror används så flitigt i kostnadsdebatten anser Mattias Näsman är mycket olyckligt, både för enskilda personer och samhällsklimatet.

* Medikalisering. En trend som man sett på senare år är enligt Mattias Näsman en ökad medikalisering = att allt större vikt läggs vid diagnoser istället för faktiska hjälpbehov. Den slutsatsen överraskar inte det minsta efter all förslag om att införa ICF mallen vid behovsbedömningar, "styra upp" i lagtexten vad som är goda levnadsvillkor mm.  Susanne Berg konstaterar:

– Det hör ihop med att man ser oss mer och mer som medicinska objekt. Det är en återgång till en gammal tråkig tid.

Antalet utredningar med fokus på att dämpa kostnaden för personlig assistans har varit många under åren. Mattias Näsman anser (och jag håller med helt och hållet) att regering och ansvariga myndigheter nu går ett steg till. Nu handlar det inte längre om att dämpa kostnadsökningen, nu är det uttalade målet att kostnaden ska sänkas. D v s notan för statlig assistansersättning ska ner, till varje pris.

Maria Persdotter avslutade seminariet klockrent när Mattias Näsman avrundade med att det handlar om såväl ekonomi, juridik  och värderingar, det är komplexa frågor:

 Visst, det är svårt, men det är också jättelätt. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha och på vilka villkor man får finnas. Så på så vis är det superenkelt också.

Hela seminariet syntolkat

Hur ska vi benämna oss själva?

Har varit skönt med semester, nu tar vi nya tag. Jag tänkte börja med att ge mig in i en intern debatt som väcker mycket känslor - vad ska vi använda för ord om oss själva?

Hur vi benämns av andra har varierat under åren från det djupt nedsättande och förnedrande ordet "krympling", "invalid" (inte mycket bättre), handikappad, rörelsehindrad, funktionshindrad mm. Efter hand har funkisrörelsen introducerat nya ord som lett till dagens funktionsnedsättning och relativt nya ord som funktionsvariation och det tycker jag själv krångliga Normbrytande funktionalitet. 

I ett av avsnitten i programserien Funk i Sveriges Radio under sommaren diskuterades normer och hur andra och vi själva benämner oss själva. Reaktionerna blev starka i sociala medier efteråt (bland annat på min egen facebooksida) och bekräftade min bild av att det här är en fråga som rör upp mycket känslor. Vad gäller reaktionerna varierade de ifrån de som gillar normbrytande funktionalitet (och ogillar funktionsnedsättning starkt) till en motpol som menade att det här är bara en meningslös lek med ord som inte ger någonting positivt, snarare tvärtom. Var står jag själv då?

Innan jag blev aktiv i funkisrörelsen brydde jag mig inte alls om man sa handikappad, rullstolsburen eller funktionsnedsatt (so what, jag sitter ju i min rullstol på livstid oavsett benämning...). Numer tänker jag mer på orden. Det är emellertid en rejäl överdrift om jag påstår att jag blir irriterad p g a att någon använder "fel ord"... Jag håller emellertid med mina vänner i IL rörelsen att det är viktigt att använda ord som inte signalerar sjukdom. Framförallt därför att vi ser en samhällsutveckling där alltmer fokus läggs på diagnoser istället för faktiska hjälpbehov vid behovsbedömningar av bland annat personlig assistans. Det är allvarligt, faktiskt förödande om förslag som att använda den medicinska ICF mallen vid behovsbedömningen blir verklighet. Det är emellertid lika viktigt att vi använder ord som alla förstår. Jag har flera gånger fått frågan varför jag numer använder funktionsvariation, inte funktionsnedsättning i bloggen. 

I våras hade jag en diskussion om detta med en facebookvän aktiv i FUB. Jag förklarade att jag numer är aktiv i IL rörelsen och varför vi använder funktionsvariation, inte funktionsnedsättning. Sen berättade jag lite om den senaste benämningen Normbrytande funktionalitet. Svaret angående Normbrytande funktionalitet blev det här (kopierat från konversationen i Messenger:

Akademiskt så det förslår

Man riskerar att exkludera vissa grupper an personer; ex de personer jag arbetar med och för inom FUB. Skulle jag använda det uttrycket skulle mina vänner som har en utvecklings-störning ruska på huvudet.

Det fick mig att tänka till. IL rörelsen och övrig funkisrörelse pratar ofta om hur viktigt det är med inkludering, att vi ska känna oss som en familj oavsett orsak till funktionsvariation/funktionsnedsättning och jag håller givetvis med. Det känns inte alls bra för egen del om jag använder ord/beteckningar som en del personer inte kan ta till sig, som leder till att personer känner sig marginaliserade i den interna debatten. Jag vill verkligen inte exkludera någon p g a att hen har svårt att förstå innebörden av ord/beteckningar.

 Jag anser att vi har mycket större problem och lösa än att ägna oss åt en potentiell uppslitande debatt om vilken beteckning som ska användas om oss. Därför förespråkar jag en medelväg som borde tillfredsställa alla berörda. Låt var och en och varje förbund och förening själva välja om man säger funktionsnedsättning, funktionsvariation eller något annat. Mycket viktigt är att ingen utomstående bestämmer vilket som är "rätt beteckning" och ingen ska kritisera andra för att man använder  "fel ord".

Själv gillar jag funktionsvariation och kommer fortsätta använda det i bloggen.  Utanför bloggen blir det säkert både funktionsvariation eller funktionsnedsättning beroende på situation och vem jag pratar med. Normbrytande funktionalitet då?  Jag bojkottar det inte men jag kommer  använda det endast om jag vet att motparten förstår innebörden -  hade jag varit nybörjare  i rörelsen hade jag själv inte förstått vad som avses med Normbrytande funktionalitet. Om någon vill veta vad som menas ska jag efter bästa förmåga förklara det.

Sen tycker jag det finns en dimension till - vad ska vi säga när vi försöker bearbeta politikerna? Att vi ska kunna enas om en gemensam beteckning känns osannolikt. Är kanske svaret att fokusera på något helt annat än funktionsnedsättning - funktionsvariation - Normbrytande funktionalitet -  nämligen människosyn och människovärde?