Det finns strukturer i samhället som leder till att
vi är diskriminerade. Nära knuten till funktionsmaktordningen är attityder som
att "ni har det för bra, ni klagar för mycket". Det är sant att vi i
en internationell jämförelse har det mycket bättre än den stora, stora
majoriteten av våra vänner runt om i världen. Som helhet är vi ändå i vårt
hemland en diskriminerad underklass som statusmässigt befinner oss långt ner i
samhällspyramiden = obefintlig maktposition. Och ännu allvarligare, det förs nu
en politik som i rask takt trycker ner oss ännu längre ner i
funktionsmaktordningens träsk.
Få saker retar mig så mycket som alla dessa
proffstyckare som tycker att vi " har det för bra, vi ställer för stora
krav". Eftersom ni kritiker tycker
att vi har det för bra tänker jag upplysa lite hur våra liv ser ut och det är
inget jetset liv.
Vi med personlig assistans måste genomgå ytterst
förnedrande behovsbedömningar som ni aldrig skulle acceptera. Staten har gett
sig själv makten att vända ut och in på våra liv, inget privat lämnas, inte ens
hur lång tid det tar att skita (ursäkta ordvalet men jag är arg).
Det betyder
att det som kallas personlig integritet i praktiken gäller inte för oss.
Trots förnedrande behovsbedömningar förlorar ändå
många sin personliga assistans utan att hjälpbehoven ändrats. Detta enbart med
den diffusa motiveringen "ändrad rättspraxis". Möjligheten att leva
ett liv med självbestämmande slås i spillror. Anhöriga får gå in för att täcka
behoven.
Vår
"belöning" från diverse samhällstyckare att vi trots allt "accepterar"
denna förnedring för att kunna leva som
andra är att vi ständigt få höra att vi "kostar för mycket pengar, vi
kräver för mycket"...
Vår fantastiska assistansreform anklagas ständigt
för att vara genomsyrad av kriminalitet och vi som berörs en samling
potentiella bedragare. Detta utan att ett enda bevis presenterats på att fusk
och kriminalitet i assistansbranschen omsätter flera miljarder kr/år.
Nästan ingen samhällstyckare belyser allt
fantastiskt med assistansreformen. Allt handlar bara om kostnad, kostnad,
kriminalitet och fusk. Det är mycket påfrestande, snudd på psykisk tortyr att
gång på gång få höra att vi är en enda stor börda för samhället som inte bidrar
till någonting positivt.
Kommunerna tar i många fall ut ockerhyror för personer
som bor i gruppboende. Resultatet? Att många av de drabbade hör till de
fattigaste bland de fattiga i vårt land.
Kommunerna
anser sig ha rätt att tvångsförflytta personer mellan olika gruppboenden. Detta
sker, trots att det strider mot grunderna i LSS, CRPD konventionen etcetera,
etcetera.
Kommuner
anlitar jurister med affärsidén att lära handläggare att hitta så många kryphål
som möjligt i rättighetslagen LSS för att maximera antalet avslag i de olika
LSS insatserna.
Kommunerna ligger i Europatopp i grenen
domstolstrots. D vs de D v s i många följer de inte för oss gynnsamma
domstolsbeslut = rent lagtrots.
Försäkringskassan och kommunerna kringgår den
viktiga juridiska principen om gynnande
besluts negativa rättskraft för att kunna ge så många avslag som möjligt på
personlig assistans och andra LSS insatser. D vs en stödinsats eller förmån får
inte försämras om det inte skett avsevärda ändringar i behovet av hjälp/stöd.
Detta bryter också mot en central princip i CRPD -uppnådda rättigheter får inte
försämras.
Vi själva och våra anhöriga måste själva fajtas mot
myndigheterna när vi nekas våra
rättigheter. Någon allmän rättshjälp finns inte vilket innebär att spelplanen
blir extremt ojämn. Vi själva mot statens och kommunernas gigantiska resurser.
Arga ledareskribenter sprider osmaklig
skräckpropaganda att i princip hela restaurangbranschen kommer gå i konkurs om
tillgänglighetslagstiftningen skärps.
Vi är kraftigt överrepresenterade i
arbetslöshetsstatistiken. Detta får också till följd att vår genomsnittsinkomst
ligger långt under riksgenomsnittet. Somliga har inte ens råd att köpa en
jacka...
Vi har mycket svårare att ta del av kultur än övrig
befolkning p g a bristande tillgänglighet vid biografer, teatrar, indragen
assistans mm.
Vår hälsa är
långt sämre än snittet för hela befolkningen. Enligt en rapport från
Myndigheten för delaktighet är fysisk och psykisk ohälsa förfärande 10 gånger
större än genomsnittet för hela befolkningen.
Funkofobin ökar. Vi utsätts för alltmer hot och
trakasserier - vårt "förfärliga brott" är att vi behöver hjälp från
samhället.
Listan kan göras ännu längre med diskriminering och
orättvisa maktförhållanden...
Det är så vår och våra anhörigas
verklighet ser ut. Och om ni fortfarande tycker att vi glider fram på en
räkmacka så rekommenderar jag att ni själva sätter er i rullstol eller använder
ögonbindel, öronproppar en månad så får vi se vad ni tycker då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar