Blir det återigen svårare att få sjukpenning, aktivitetsersättning eller sjukersättning?

 För några veckor sedan mottog regeringen en utredning angående ändrade regler i sjukpenningen. Vi börjar med lite bakgrundsinformation.

Lite i skymundan för många som inte berördes var det inte bara personlig assistans regeringen ville spara pengar på i det ökända regleringsbrevet och Magdalena Anderssons utspel i pressen. Resultatet blev förödande, för såväl personer i behov av sjukpenning (sjukskrivning) eller sjuk eller aktivitetsersättning. Många larmrapporter kom 2016-2018 om personer som helt uppenbart saknade arbetsförmåga tvingades söka hjälp i kommunen via försörjningsstöd (tidigare kallat socialbidrag).

Hur kunde vi hamna här? Utvecklingen har många likheter med försämringen för assistansen och löper i stort sett parallellt. För att förstå bakgrunden får vi backa bandet till mandatperioden 2002-2006 då det rådde en intensiv debatt om sjukskrivningarna. Högeroppositionen med Fredrik Reinfeldt i spetsen lanserade det som kallades ”jobb vs bidragslinjen”. Antalet personer i den senare kategorin måste minska var Alliansens budskap inför riksdagsvalet 2006 vilket ledde till regeringsskifte.

2008 skärptes reglerna för att få sjukpenning eller sjuk/aktivitetsersättning det som tidigare benämndes förtidspension. Det dröjde inte lång tid innan det kom hjärtskärande historier om personer som nekades hjälp av staten, t.om cancersjuka som inte fick ekonomisk hjälp. 2014 vann Socialdemokraterna valet bland annat med löften att avskaffa det som benämndes stupstocken – en bortre gräns för hur många dagar hen kunde vara sjukskriven. 300 dagar om jag minns rätt.

Stupstocken avskaffades men eftersom FK fick direktiv att även spara på nämnda utgiftsområden ledde det istället till att synen på vad som var ”arbetsförmåga” spårade ur totalt. Stupstocken avskaffad visst men istället blev det ännu svårare att överhuvudtaget få ekonomiskt stöd från staren. Resultatet blev givetvis förödande för tusentals personer. Till slut efter hård och mycket välförtjänt kritik fick S-Mp regeringen backa vilket 2021-22 resulterade i lättnader.

Inget är beslutat än men Tidöregeringen vill backa till de gamla reglerna igen. Bland förslag som nämns i utredningen finns bland annat:¨

Enskildas arbetsförmåga ska åter prövas utan att yrkesgrupper på arbetsmarknaden behöver anges.

Undantagen i bedömningen mot normalt förekommande arbete övervägande respektive särskilda skäl tas bort. 

Undantag kvarstår för äldre personer som närmar sig pensionsålder

Som jag förstått det här rätt gäller förslagen i första hand sjukpenningen men kommer givetvis även att slå mot sjuk och aktivitetsersättning, d v s personer som under mycket lång tid eller på livstid har helt eller kraftigt nedsatt s.k. arbetsförmåga.

Funktionsrättsrörelsen kritiserar förslagen i utredningen starkt. Några exempel

Funktionsrättsrörelsen kritiserar förslagen i utredningen starkt. Några exempel

 

Funktionsrätt

– Vi baxnar när vi hör vad som föreslås. Vi har till exempel svårt att tro att det är regeringens önskan att ta oss tillbaka till en ordning där sjuka människor prövades mot fiktiva arbeten, jobb som inte finns på arbetsmarknaden

Funktionsrätts uttalande

Neuro

Att pröva sjuka människor mot fiktiva arbeten är ovärdigt. Om förslagen blir verklighet ökar otryggheten och stressen, vilket inte skapar goda förutsättningar för återhämtning. Tvärtom riskerar vi att fler faller igenom redan glesa skyddsnät och hamnar utanför arbetslivet, med sämre förutsättningar att ta sig tillbaka.”

Neuros uttalande

Funktionsrättskonventionen är glasklar – fattigdom enligt artikel 19 är oförenligt med ett självständigt/självbestämt liv. Men förverkligas förslagen är sannolikheten 100 % att många som faktiskt saknar s.k. arbetsförmåga kastas ut i fattigdom och blir hänvisade till försörjningsstöd.

Sjukförsäkringen, sjuk och aktivitetsersättning är en allt för viktig utgiftspost för att det ska hattas fram och tillbaka beroende på om vi har en blå eller röd regering. Precis som i assistansen krävs en förutsägbarhet för att alla som berörs ska känna en trygghet. Nej, alla kan inte och ska inte heller vara beroende av staten för sin försörjning. Men de som faktiskt tycker det är ”kul” att livet ut vara beroende av aktivitets eller sjukersättning (och med det ständigt låg inkomst) och FK-s oförutsägbarhet tror jag är väldigt, väldigt få. Arbetslinjen som den utformats tar dessutom till att formkurvan hos många av oss varierar mycket och därmed arbetsförmågan.

Istället för att bara försämra för personer som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden. Många har i alla fall lite arbetsförmåga men arbetsmarknaden är inte anpassat för denna grupp personer. Hos många personer varierar t.ex. arbetsförmågan starkt månad från månad eller t.om dag till dag. Tänk om våra regeringar istället jobbat med motsatt perspektiv. Hur ska vi göra för att få ut dessa på arbetsmarknaden, att de kan jobba åtminstone lite grann (nuvarande gräns max 5 timmar/vecka för att behålla full sjukersättning är mycket låg) utifrån sina egna förutsättningar med ekonomisk trygghet. Samt garantera hygglig inkomst för de som faktiskt inte kan arbeta alls av skäl de inte rår över. Oavsett vem som sitter i Rosenbad.

Sanningen i dagens system som regeringen uppenbarligen vill förstärka är att synen på arbetsförmåga snarare avskräcker än motiverar personer att försöka jobba. Anledningen är också att även ideellt arbete jämställs med arbetsförmåga. Även du jobbar ideellt mer än fem timmar/vecka riskerar hen att förlora en del av sjukersättningen. Knappast motiverande, eller hur? Mycket av arbetet i föreningar runt om i landet utförs dessutom ideellt. Så det finns en djup demokratisk dimension också.

 

Förvånande för mig i alla fall är att det finanspolitiska rådet (som granskar regeringens ekonomiska politik) nyligen riktat ganska hård kritik mot regeringens förslag om bland annat bidragstak och nya jobbskatteavdrag som inte personer med sjuk/aktivitetsersättning får ta del av. Rådet säger bland annat följande:

Vår slutsats är att hushåll med ekonomiskt bistånd inte kan stapla bidrag på varandra eftersom biståndet avräknas mot andra bidragsformer.”

Heja olika sammanfattar

* I söndags var det partiledare debatt i SVT. En myndighet som kommer få mycket stora ökningar i budgetanslag fram till 2030 är Försvarsmakten, från 60 miljarder kr till hela 185 miljarder kr 2030. Givet säkerhetsläget i världen opponerar jag mig inte mot beslutet i sig. Alla regeringar hade gjort likadant, även jag själv hade fått göra samma sak som högst hypotetisk statsminister. Beslutet har dessutom fattats med total enighet i Riksdagen.

Däremot, jag oroar mig rejält för att välfärdssektorn kommer drabbas av stora besparingar. När jag tittade på debatten hade jag vissa förhoppningar (men låga förväntningar) på att få svar hur det ska finansieras? Klara besked från regeringen saknas så hur alla dessa miljarder ska finansieras och är fortfarande höljt i dunkel.

Tillbakablick på alla försämringar sedan assistansreformen och LSS infördes 1994, del 2

 En nästan enig Riksdag röstade 1993 för att införa en rättighetslag, LSS med totalt 10 insatser – en av dessa insatser var personlig assistans. 1994 trädde lagen i kraft.

Tittar vi på respektive riksdagspartis partiprogram så finns i alla partier ett starkt stöd för såväl LSS generellt som personlig assistans specifikt. Utifrån det riksdagspartierna säger sig tycka om LSS och personlig assistans anser jag därför att ingenting har ändrats i Riksdagen vad gäller den grundläggande synen på frihetsreformen sedan 1993/94. 31 år efter omröstningen får vi däremot tyvärr konstatera att trycka på grön knapp i Riksdagen var något helt annat än att faktiskt vilja tillföra resurser efter verkliga behov. Det gäller i synnerhet de s.k. statsbärande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna.

 

2009-2015 Försämringarna inleds på allvar

 2009 års dom i dåvarande Regeringsrätten som byggde på begreppet ”integritetsnära hjälpbehov (”lanserat” av Försäkringskassan 2007) innebar att ribban höjdes rejält för att nå över 20 timmar/vecka i grundläggande behov. Ja, så blev det när Försäkringskassan började tillämpa domen eftersom myndigheten gjorde strängast tänkbara tolkning – ett mönster som skulle komma att upprepa sig…

Det är helt uppenbart att Funktionsrättsrörelsen grovt, grovt underskattade vilka konsekvenser domen skulle få. Det dröjde emellertid fram till 2012-2013 innan domen slog igenom. Så pass sent som hösten 2010 var det inga problem att få själv fler timmar beviljade p.g.a. flytt hemifrån. 2012-2013 började det emellertid komma allt fler rapporter om personer som förlorade personlig assistans vid omprövningar eller inte blev beviljade PA alls. Hösten 2013 sände TV4-s Kalla fakta ett reportage ”Avslag till varje pris” där kommuner runt om i landet anlitade konsulter med den motbjudande affärsidén att lära kommunala handläggare hitta kryphål i LSS lagstiftningen. Syftet (givetvis helt emot LSS intentioner) att ge så många avslag som möjligt på olika LSS insatser. ”Efterfrågan” på dessa tjänster var uppenbart mycket stor.

Ska jag välja en tidpunkt där jag för första gången själv kände att vi var på väg åt fel håll var hösten 2013 när omprövningen fick en helt annan karaktär än tidigare – själv kallade jag det ”helvetesundersökningen”.

Parallellt med detta tilltog fusk och kostnadsdebatten och alliansregeringens socialdepartement deltog också. Vilja att lyssna på de varningssignaler som kom från vår sida saknades helt och ansvarig minister var helt oförstående när FN före riksdagsvalet 2014 riktade kritik mot Sverige. Någon gång under tidig höst 2013 insåg jag att den kriminalitet som ändå fanns var ett akut hot mot hela assistansreformen.

Valet 2014 innebar ett regeringsskifte. En regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillträdde. Jag minns att optimismen hos oss och några personer blev nästan förbannade på mig för att jag visade upp en för ”negativ attityd”. Regeringen måste ju faktiskt leverera innan vi kan jubla var mitt budskap. Det blev emellertid mycket värre än jag ens drömt om.

Det hände också en hel del i domstolarna. 2012 kom en dom till i det som nu hette Högsta Förvaltningsdomstolen som handlade om egenvård. Domstolen ansåg att egenvård inte var assistansgrundande. Tills vidare brydde sig Försäkringskassan inte om domen. Ytterligare en dom kom våren 2015 som innebar mycket stora begränsningar av vad som kunde räknas till det dåvarande femte grundläggande behovet – ingående kunskap om brukaren. Nu kunde det ändå inte bli ännu sämre? Svaret var att det snart skulle bli mycket sämre…

2015-2018 Regeringsbrev till Försäkringskassan och nästan fritt fall

Det stora antalet flyktingar som hösten 2015 sökte skydd i Sverige innebar stora extra kostnader för staten. Av allt att döma utbröt panik på finansdepartementet – att höja utgiftstaket var aldrig aktuellt. Magdalena Andersson gjorde sina ökända utspel om behovet av besparingar i assistansersättningen och sjukpenningen. Snart kom regleringsbrevet med sina mycket otrevliga direktiv – kostnaden för assistansersättning och sjukpenningen skulle sänkas! Var skulle Försäkringskassan hitta juridiskt stöd för att ta fram osthyveln? I botten fanns ju domen från 2009 och så den nästan färska domen om det femte grundläggande behovet. Utöver det dammades man av den nu drygt tre år(!) gamla domen av egenvård (som ingen brytt sig om fram till dess) som i vanlig ordning tolkades så strängt som möjligt. Konsekvensen blev att inte ens hjälp med andning(!) blev ett grundläggande behov och för personer med fysiska funktionsnedsättningar var det femte grundläggande behovet till stora delar de facto avskaffat. Parallellt med detta skruvade regeringen upp fusk och kostnadsdebatten till riktigt obehagliga nivåer.

2016-2017 förlorade flera tusen personer statlig assistansersättning och på hösten 2017 befann sig assistansreformen på gränsen till total kollaps. Läget blev nämligen riktigt akut under hösten p.g.a. en ny dom från HFD – angående rätt till assistans under transporter från A till B. Enligt FK innebar domen att ingen assistans alls (med något undantag) skulle beviljas när våra assistenter inte utför en aktiv hjälpinsats.

Ansvaret för att det gick så illa 2015-2017 faller i första hand så klart på den sittande S-MP regeringen. Till slut infördes ändå ett nödstopp för tvåårsomprövningar som fortfarande gäller. Omprövningsstoppet omfattar emellertid inte kommunalt beviljad personlig assistans. Undantag för omprövningsstopp finns sedan 2018 också vid s.k. väsentligt ändrade förhållanden.

2018-nutid. ”Lappa och laga” utan grundläggande förändringar

Från 2018 har sittande regerings politik handlat om att lappa och laga – utan att gå till botten med de riktigt grundläggande problem viket bland annat inkluderar behovsbedömningar. Två nya grundläggande behov har införts som siktar in sig på personer med stora assistansbehov p.g.a. hälsoproblem (t.ex. andningshjälp) eller utåt agerat beteende som kan skada både sig själva och andra.

Det mest ambitiösa försöket hittills är reformerna i ”Stärkt personlig assistans” som är tänkt att framförallt ge barn (som drabbades hårdast 2015-2017) åter rätt till personlig assistans. Hittills är reformen tyvärr ett fiasko. Orsaken är en kombination av otillräcklig finansiering, tidigare besparingskrav och det numer fruktade dubbla föräldraavdraget vid behovsbedömningar som FK tillämpar. Alla inblandande utom Försäkringskassan anser att det aldrig var meningen att FK skulle göra dubbla avdrag.

När detta skrivs är det tänkt att assistansreformen ska förstatligas, vilket är bra. Däremot finns inga som helst signaler från Tidöregeringen att åtgärda de fundamentala problemen med behovsbedömningar.

Andra allvarliga hot mot assistansreformen

Hotet mot assistansreformen handlar inte bara om att det blivit allt svårare att bli beviljad personlig assistans men desto lättare att förlora den.

 

·  Finansieringen via schablonersättningen. Under mer än ett decennium nu har assistansreformen varit kroniskt underfinansierad via usla höjningar av schablonersättningen (332 kr/timme 2025). Årliga höjningarna har inte ens täckt de årliga löneförhöjningarna. Möjligheten att ens bedriva seriös assistansverksamhet håller på att strypas och i praktiken skjuta hela reformen sönder och samman – oavsett hur tillämpningen hos FK ser ut.

·  För något år sedan dök ett nytt hot upp via ett eventuellt förbud mot att schemalägga dygnspass.  Omvandlat till verklighet förstör det hela intentionen med hela reformen. Vi kommer inte ”kunna leva som andra” enligt LSS § 5.

·  Kriminaliteten. Ingen vet hur omfattande kriminaliteten i assistansbranschen är – debatten tenderar att blåsa upp omfattningen utan konkreta bevis. Vad som däremot är desto klarare är att Sveriges ledande kriminologer är eniga om att brott riktade mot olika delar av välfärdssektorn blir en allt viktigare inkomstkälla för organiserad brottslighet, vilket är oerhört allvarligt. Lika klart är att såväl Ulf Kristersson som Magdalena Andersson är helt eniga om att denna kriminalitet måste bekämpas med stor kraft.  I ”släptåg” kommer mer och mer kontroller.

·   Omvärldsläget. Vare sig Magdalena eller Ulf har något ansvar för att Vladimir Putin krigar i Ukraina. Konsekvenserna indirekt blir ändå förödande för oss på flera sätt. 1) Rikets säkerhet blir prioritet nummer 1, oavsett regering. Vilket får till följd att våra frågor hamnar ännu längre ner på dagordningen. 2) De stora satsningarna på försvaret samt kampen mot gängvåldet riskerar att tränga tillbaka andra viktiga behov.

Finns det då inget positivt? Vad gäller dygnspassens framtid är jag trots allt ganska optimistisk. Det har också kommit några domar som ger F.K bakläxa vad gäller underlag för att dra in personlig assistans. F.K har även fått allvarlig kritik från JO för bristande dokumentation vid avslag.

Vad gäller förstatligandet är jag i grunden positiv men det finns några mycket viktiga men:

Dels har vi de nya behovsbedömningarna som saknas. Och vi vet inte med säkerhet vad som kommer hända med omprövningsstoppet. Förstatliga utan nya behovsbedömningar kombinerat med återupptagna omprövningar innebär en katastrof för tusentals assistansanvändare. Och så har vi så klart schablonen som måste höjas rejält om inte vår frihetsreform ska gå i graven.  

Bild: Tompa sitter i min permobil och undersöker otillgänglighet i centrala Gränna sommaren 2018. Parkeringsplatsen borde  asfalteras omedelbart.