Sammanfattning av det andra utkastet från LSS utredningen

Om förslagen blir verklighet backar vi tillbaka till en tid när personer med omfattande funktionsnedsättningar inte fick välja hur de ville leva

Funktionsrätt Sverige.

Förra veckan blev fler utkast i den pågående LSS utredningen offentliga. Assistanskoll har sammanfattat förslagen. Här är några av dem:

·   Staten bör vara ensam huvudman för personlig assistans, även för de med grundläggande behov under 20 tim./vecka. Kommunerna ska dock fortsätta att finansiera de 20 första timmarna för varje assistansberättigad.

·   Personlig assistans ska inte beviljas till barn under 16 års ålder. De ska istället kunna få en ny LSS-insats: ”Personligt stöd till barn”. 

• Enbart praktiska hjälpbehov ska ge rätt till assistans. Assistans ska inte ges för behov som förutsätter ingående kunskaper om den som får stödet (femte grundläggande behovet). Stöd ska istället ges genom en ny LSS-insats: ”stöd för behov som förutsätter ingående kunskaper om den enskilde”.
• Enbart praktiska hjälpbehov ska ge rätt till assistans. Assistans ska inte ges för behov som förutsätter ingående kunskaper om den som får stödet (femte grundläggande behovet). Stöd ska istället ges genom en ny LSS-insats: ”stöd för behov som förutsätter ingående kunskaper om den enskilde”.

·   LSS insatsen ledsagarservice tas bort och ska ingå i en ny LSS-insats: "Personlig service och boendestöd"

·  Det bekräftas från första utkastet att schablonen på 15 timmar/vecka aktiviteter som dagligt liv i hemmet, inköp, träning och fritidsaktiviteter som är en del av andra personliga behov. Fler timmar ska vara möjliga att söka.

·  Kommunerna ska ansvara för de tre nya LSS insatserna Personligt stöd till barn”, stöd för behov som förutsätter ingående kunskaper om den enskilde” och Personlig service och boendestöd (ska ersätta ledsagning).

·  OB tillägg ska inte finansieras vi schablonersättningen utan istället betalas ut separat från Försäkringskassan efter inskickad redovisning.

Assistanskoll sammanfattar grundligt

Positivt är förslaget om staten som ensam huvudman men som helhet är förslagen förödande och avskaffar i praktiken assistansreformen enligt ursprungsintentionerna. I praktiken betyder förstatligandet tyvärr väldigt lite

Ett antal förslag bryter direkt mot FN konventionen om MR för personer med funktionsnedsättningar (CRPD). Bland annat att barn under 16 inte ska få assistans alls. Den nya LSS insatsen Personligt stöd till barn kommer inte att kunna ersätta personlig enligt de rättigheter barn har i både CRPD och barnkonventionen.

 Varför ska schablonen sänkas om anhöriga är assistenter? Jag kan inte se det som något annat än ett uselt kamouflerat förslag som egentligen handlar om att det ska bli "mindre attraktivt" för anhöriga att vara personliga assistenter. Jag tycker det bryter mot både vår rätt att själva välja assistenter och en jämställd syn på det arbete assistenterna utför.

Den ålder diskriminerande 65 årsgränsen för att bli beviljad PA ska finnas kvar, det finns inget stöd för den i Funktionsrättskonventionen (CRPD).

 Jag kan inte se minsta ansats till att genomföra lagändringar som helt upphäver vare sig de fyra HFD domarna om personlig assistans (2009, 2012, 2015 och 2017) eller vandra domar som urholkat andra LSS insatser, Det betyder att det inte finns en vilja att återupprätta vare sig assistansreformens eller hela LSS intentioner. Det kommer bli lika svårt som innan att bli beviljad PA och läget kommer vara lika desperat som tidigare för de som redan förlorat PA eller ledsagning (det är högst oklart vad den nya LSS insatsen Personlig service och boendestöd) kommer att betyda för blinda och synskadade. Det verkar inte heller finnas några planer på att slopa de förhatliga tvåårsomprövningarna.

Vi ska aldrig acceptera att ledsagningen för synskadade och blinda tas bort. Samma sak att valfriheten tas bort för många med de nya LSS insatserna vilket i praktiken innebär en maktförskjutning från individerna till kommunerna. Precis det LSS var tänkt att motverka.

Angående besparingar. Som jag skrivit innan innebar beskeden i praktiken från Lena Hallengren i våras enbart att besparingarna inte ska ske så brutalt som Åsa Regnér önskade. Resultatet ser vi här. Utredaren Gunilla Malmborg hävdar att det i stort sett blir ett nollsummespel för staten och kommunerna, jag tror inte ett ögonblick på det, inte om de nya insatserna verkligen ska ersätta assistansen på ett tillfredsställande sätt. Om assistansen tas bort för barn innebär det att flera tusen personer flyttas från statligt till kommunalt ansvar. Ett stort antal personer tillkommer p.g.a. det femte grundläggande behovet tas bort.

Dessutom tycker jag det är helt fel att en ensam utredare med noll kunskap om våra och våra anhörigas levnadsvillkor får sköta utredningen. Vi borde satt ner klacken redan när utredningen sattes igång och krävt att utredningen skulle genomföras av flera personer med åtminstone någon representant från funktionsrättsrörelsen. Den här utredningen saknar i mina ögon en bred demokratisk förankring. Därför är jag tyvärr inte minsta överraskad av de förslag som kommer. De är som sagt ungefär vad jag väntade mig.

Den här utredningen måste förpassas till det enda ställe den ska höra hemma - i papperskorgen. ”Vi har det för bra och staten vet bäst attityden” lyser igenom lång väg.

Arga ledare skribenter, statliga utredare m.fl. tycker tydligen vi ”har det för bra” men i realiteten är livet med stora funktionsvariationer inte så lätt…

Det finns många saker som gör mig och mina medmänniskor upprörda i den ständiga diskussionen att assistansreformen är för dyr. Vi hör det från politiker, från regeringen (Åsa Regnérs kampanj var verkligen osmaklig), kommunföreträdare och arga ledarskribenter där Anna Dahlberg intagit en informell ”titel” som ledarskribenternas ”drottning” i kampen mot självbestämmande för oss. Men där finns fler, t.ex. Widar Andersson, Micael Kallin och Kajsa Dovstad som utmärkt sig på ett mycket negativt sätt senaste halvåret.

Ofta hör jag kommentarer som att de förstår inte vad assistans handlar om. Det är naturligtvis sant men tyvärr är jag övertygad om att det handlar om djupare saker än så, Dessa personer ogillar hela idén med assistansreformen, d v s att vi ska kunna leva som andra, d v s s.k. ”vanligt folk”. Vi har fått för mycket makt över våra liv. Så här skrev Widar Andersson för några månader sedan i en aggressiv ledare artikel i Folkbladet med Rubriken ”Frihet för många miljarder:

Sannolikt - förhoppningsvis (!) - finns det ingen annan statlig utgiftspost av motsvarande omfattning som behandlats så pass nonchalant som assistansersättningen. Micael Kallin visar i sin artikel hur beräkningar och kalkyler tycks ha tillkommit mer eller mindre på en höft

Regeringens beräkning av kostnaderna 1994 har (2017) efter penningvärdesjusteringar överskridits med 738 procent. Under det kvarts sekel som assistansersättningen nu snart funnits har ett antal utredningar om fusk och överutnyttjande genomförts. En riskfaktor är anhöriga (en femtedel av alla assistenter) som är assistenter åt familjemedlemmar. En annan risk är att man inte behöver ha bott en enda dag i Sverige för att beviljas bidrag i omfattningen 1, 8 miljoner kronor per år.

Ungefär tre procent av statsbudgetens utgifter (30 miljarder av 940 miljarder kronor 2017) används för bidrag till 1, 5 promille av befolkningen. Frågan som de flesta politiker gör allt vad de kan för att slippa besvara är om detta är rimligt?

Hela debattartikeln i Folkbladet

Widar Andersson kallar alltså assistansreformen för bidrag och hans motstånd mot hela idén med en rättighetslagstiftning lyser igenom lång väg. Vi har ”det för bra” helt enkelt. Precis som Jonas Frankson säger är det mycket psykiskt påfrestande att gång på gång får att vi ”kostar för mycket”, skrivet av personer som vet noll och intet om hur det är att leva med stora funktionsvariationer eller vad det betyder för familjemedlemmar. Anna Dahlberg orkar jag inte bli förbannad på längre, hon har upprepat samma sak i 3-4 år nu men att läsa Widar Anderssons smörja smärtar verkligen. Inte minst för att han representerar ett parti (S) som säger sig värna utsatta människor men som själv inte, milt uttryckt inte ger någonting för vår rättighetslag. Så var det med den solidariteten…

Ja, assistansreformen har inneburit enorma förbättringar för oss men det sker från en mycket låg nivå där vi befann oss mycket långt på välfärdstrappan när det gällde samhällets välfärdsambitioner. När det gäller ekonomi är vi som grupp fortfarande kraftigt överrepresenterad när det gäller arbetslöshet och fattigdom. Många som bor i gruppboende tillhör de fattigaste bland de fattiga i vårt land och har inte ens råd att köpa kläder.

Vad Anna Dahlberg, Widar Andersson inte förstår/vill förstå att har hen stora funktionsvariationer följer nästan alltid en rad ”biverkningar” i form av mängder med operationer, muskelvärk, medicinering, trötthet, svagt immunförsvar etcetera. För många som har en hjärnskada som jag är epilepsi vanligt vilket omfattar även mig (dock i lindrig variant). Till detta kommer en för oss och våra anhöriga en ständig kamp mot myndigheter.

Och ja, jag har faktiskt gått igenom en lång rad operationer genom åren, haft misstänkt hjärntumör med mera. Alltihop, stelopererad rygg, mage och benoperationer, den misstänkta hjärntumören med mera har alla, direkt eller indirekt orsakats av den CP-skada jag föddes med och som gör mig beroende av personlig assistans för att leva ett bra liv. 

Två somrar i rad på 1990-talet var jag nästan sängliggande hela sommaren (fick vara uppe max två timmar åt gången p.g.a. de stora ryggoperationerna (konvalescensen efter Skoliosoperationer var mycket lång på den tiden). Det drabbade naturligtvis även familjen ivrigt med två småsyskon som blev helt fastlåsta i vårt hem. Jag behövde helt enkelt dubbel assistans dygnet runt i flera månader.

Anm: Läkarna var övertygad om att jag fick skolios (ryggradskrökning i sidled) p g a det ständiga sittandet och felbelastning när jag bara använder en arm.

Jag skriver inte min ”Life story” här för att ni ska tycka synd om mig, det finns många som har det mycket värre än mig som vet att de kommer avlida långt i förtid som behöver andningshjälp för att inte kvävas etcetera. 

Jag skriver detta därför att jag blir förbannad när bakåtsträvare med tveksam människosyn när det gäller vår grupp indirekt säger att vi har det för bra och vill visa vad jag fått gå igenom enbart p.g.a. att jag fick den hjärnskada jag har. Jag rår inte över den, inte mina föräldrar och syskon heller. Vill Anna Dahlberg, Widar Andersson, Micael Kallin & Co byta med mig och gå igenom alla operationer så gärna för mig. Tvivlar dock att de är sugna på det… Men kom inte och kritisera vår rätt att leva som andra då!

I nästa blogginlägg ska jag granska och kommentera det andra utkastet från LSS utredningen. Den andas ”vi har det för bra” lång väg…

Hur länge dröjer det innan vi får en regering som kan ta tag i återupprätta assistansreformens och LSS intentioner?

Som väntat fick vi vad statsvetare och ledarskribenter benämner en ”svår parlamentarisk situation” efter riksdagsvalet. Själv kallar jag läget mycket stökigt och potentiellt farlig beroende på hur stort inflytande SD får och vad Jimmie Åkesson kräver för att stödja en möjlig borgerlig regering. SD uppmärksammas mest för sitt hårdföra motstånd mot invandring och i synnerhet flyktinginvandring men har en mycket bakåtsträvande agenda när det gäller t.ex. jämställdhet. Partiet delar också den internationella högerpopulismen/högernationalismens starka misstänksamhet mot fri media med mera. – en fri media är en grundbult i ett demokratiskt samhälle.

 Vänsterblocket och Allianskvartetten var inte i närheten av att nå minst 50 %, SD gick som väntat framåt. Om inte annat för att visa att det i riksdagen finns en högermajoritet röstade Alliansen med stöd av SD bort regeringen, vilket lett till att Stefan Löfven nu leder en övergångsregering. Hur lång tid tar det innan vi får en riktig regering igen? Tyvärr tror jag det kan dröja ett bra tag, i värsta fall får vi ett extraval med ännu mer förseningar vilket förhindrar att ta hand om allvarliga problem i samhället och för oss är givetvis det allra viktigaste att assistansreformens och LSS intentioner återupprättas.

Under förmiddagen höll Stefan Löfven en presskonferens och efter vad som framkom där finns ingenting som talar för att vi får en ny regering i en nära framtid. Statsministern talade om ett ”svårt läge och komplexa förhandlingar”. Att bilda en regering kommer ta tid och det måste det få göra.

Enligt Regeringsformen (RF) har en övergångsregering på papperet samma befogenheter som en riktig regering med ett viktigt undantag – statsministern kan inte utlysa extraval. I praktiken förväntas emellertid en övergångsregering att ligga lågt och bara sköta det löpande arbetet så att statsapparaten fungerar. Följden för oss blir därmed att ingenting kommer att hända så länge vi inte har en ny regering och det kan, som sagt dröja lång tid.

Även om vi bortser från alla låsningar som finns mellan det röd-gröna laget och Alliansen samt splittringen i Alliansen i relationen med SD finns det också en stor brist i regeringsformen – det finns nämligen ingen gräns för hur lång tid en regeringsbildning får ta innan extraval utlöses. Det finns alltså ingen tidspress på vare sig Stefan Löfven eller Ulf Kristersson med hans Alliansvänner att få till en lösning så vi får en ny regering. I teorin kan vi ha en övergångsregering fram till nästa ordinarie val (finns inget i regeringsformen som förbjuder det) även om det självklart är osannolikt. I det nuvarande läget är det bara talmannen som kan utlysa nyval men det kan ske först efter att riksdagen röstat nej till fyra förslag på statsminister från talmannen. Hittills har vi inte haft en enda omröstning om ny statsminister – Ulf Kristersson slängde i sitt första försök in handduken innan det blev omröstning.¨

Har riksdagen fyra gånger förkastat talmannens förslag, ska förfarandet avbrytas och återupptas först sedan val till riksdagen har hållits. Om inte ordinarie val ändå ska hållas inom tre månader, ska extra val hållas inom samma tid.

RF kap 6 § 5

Runt om i landet lider tusentals personer, både assistansberättigade när samhället dragit undan eller nekat rätten till goda levnadsvillkor. Till det kommer alla som nekas assistansersättning vid ansökan eller förlorat sin ledsagning. Utifrån det som läckt ut från LSS utredningen måste den hamna i papperskorgen men det är inte till mycket hjälp för alla som förlorat rätten till självbestämmande och goda levnadsvillkor. Och lika viktigt, vi kommer aldrig framåt en enda mm med att återupprätta LSS intentioner så länge det inte finns en ny regering med eller utan Stefan Löfven som statsminister.¨

Nåväl, när vi till slut har en ny regering så måste vi hålla fast vid våra krav för att återupprätta LSS intentioner som det var tänkt. Upprepar de viktigaste punkterna:

·   Samtliga fyra domar i HFD 2009, 2012, 2015, 2017 måste bli irrelevanta i sin helhet

·  Det betyder att begreppen ”integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov” måste bort¨

·  Det ska bara finnas en huvudman för personlig assistans – staten. Sen kan vi ha en diskussion om kommunerna ska betala lite mer idag och/eller om Landstingen ska delfinansiera assistansen åt personerna med stora hjälpbehov av vårdliknande

·  karaktär som t.ex., allvarlig epilepsi, eller andningsproblematik.

     .

·   De grundläggande behoven måste omdefinieras liksom målparagraferna § 5-7, d v s leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor. Som nio säkert vet vill jag helst ha bort begreppet grundläggande behov helt men tror inte det är realistiskt.

·  Det temporära stoppet för obligatoriska tvåårsomprövningar måste bli permanent

* När det gäller själva regeringsbildningen är jag inte imponerad av våra politiker. Det har nu gått över en månad sen vi hade val och när detta skrivs måndagen 22 oktober 2018 är vi inte ens nära att ha en ny regering som kan ta tag med stora problem som måste lösas. Jag tycker faktiskt det är ett underbetyg. Utifrån det parlamentariska läget som finns borde samtliga partier i både det röd-gröna laget och Alliansen redan valnatten lagt partiprestigen åt sidan.

Det parlamentariska läget är som det är och om man menar allvar med att åtminstone minimera SD-s inflytande måste det till okonventionella lösningar. Någon form av blocköverskridande regering är därför en nödvändighet om vi ska få till det som både Stefan Löfven och Ulf Kristersson säger sig vilja ha – en handlingskraftig regering som kan ta tag i allvarliga problem och utmaningar som måste lösas. Och för oss finns inget viktigare än att LSS intentioner återupprättas. Vi har inte tid att vänta på ett extraval, som troligen inte ändrar mandatfördelningen nämnvärt.

Sammanfattning konkreta förslag från LSS utredningen och egna tankar

– Det är inte längre personlig assistans om assistansen inte täcker alla de behov som en person har

Susanne Berg, STIL

För någon vecka sedan fick vi ta del av en del av de förslag som LSS utredaren Gunilla Malmborg kommer att presentera. Sammanfattar de viktigaste punkterna och mina tankar kring det. Som väntat är det förslag som, om de genomförs fullständigt slår sönder intentionerna med hela rättighetslagstiftningen LSS.

 En schablon för alla med assistansersättning på 15 timmar per vecka utöver tiden för att få hjälp med grundläggande behov.

 Rätten till assistans för barn under 16 år försvinner. Barn under 16 år ska istället få stöd inom ramen för den nya insatsen personligt stöd till barn.

 Endast praktiska hjälpbehov ska berättiga till personlig assistans. Behov på grund av psykiska funktionsnedsättningar ska inte längre ge rätt till personlig assistans

 Insatsen ledsagarservice försvinner för att istället omfattas av den nya insatsen Personlig service och boendestöd.

Ingen ändring i de grundläggande behoven görs i synen på egenvård. Det betyder att andning eller sondmatning fortfarande inte kommer att bedömas som grundläggande behov av FK.

Femte grundläggande behovet försvinner helt (redan kraftigt skadeskjutet)

Kraftig begränsning av dubbelassistans genom att införa krav på att först göra en utredning kring hjälpmedel och bostadsanpassning.

Konsekvensanalys om vad som bland annat händer när femte grundläggande behovet tas bort och personer med psykiska funktionsvariationer saknas vilket är en skandal bara det.

En positiv sak finns. Staten ska vara ensam huvudman för personlig assistans men det hjälper inte oss någonting eftersom tillämpningen redan är slagen i spillror om förslagen genomförs.

En i stort sett samlad funktionsrättsrörelse har i en debattartikel i Svenska Dagbladet riktat förödande kritik från förslagen:

Fullständigt haveri i LSS utredningen

Utredaren Gunilla Malmborg anser inte att utredningen förslår stora försämringar. Gunilla Malmborg menar bland annat att funktionsrättsrörelsen ”missförstått” 15 timmars schablonen, den är inte definitiv på något sätt. Det ska fortfarande vara möjligt att få assistans om man jobbar, studerar eller lever ett aktivt liv. Den nya insatsen personligt stöd till barn ska ge mer ”träffsäkra insatser” - ett välkänt kodord för besparingar från Åsa Regnér tiden...

  Gunilla Malmborg kan knappast säga något annat, Jag har inte läst vad som faktiskt står konkret men likväl som en ren provokation för mig när utredaren påstår att det inte blir försämringar med dessa förslag. Vad är det med assistans för barn som inte är ”träffsäkert”?

Min första känsla när jag läste debattartikeln och sammanfattningen av alla försämringar var en stor sorg att vi 2018 inte kommit längre, att det överhuvudtaget läggs konkreta förslag som ska frånta oss möjligheten att leva som andra enligt LSS intentioner. I ett välfärdssamhälle och ett av världens rikaste länder borde det vara en självklarhet att ingen (bortsett från extremister som alltid kommer att finnas) ifrågasätter LSS intentioner. För det är vad som i praktiken sker när den här typen av förslag presenteras. Och det handlar inte bara om assistansen, ledsagningen ska ju tas bort helt och hållet och ersätts med en ny insats med oklart innehåll.

Däremot är jag tyvärr inte överraskad. Bortsett från förslaget om en förstatligad assistansreform är förslagen i linje med vad jag väntade mig och jag har svårt och förstå de som är överraskade. Kom ihåg alla besparingsdirektiv från den ursprungliga utredningen och ”utkasten” från i vintras. Fast besparingsdirektiven togs ju bort i våras, eller hur? Sanningen är att det fanns två mycket viktiga förbehåll:

1.  Kostnaden för personlig assistans fick inte öka – oklart från vilken nivå. Vid den aktuella tidpunkten hade staten 2015-2018 sparat 7-8 miljarder kr på assistansersättningen

2. Inga förslag fick läggas som ökar kostnaden.

Innebörden av det Lena Hallengren presenterade var därför besparingar av framtida kostnader/utgifter för rätten att kunna leva som andra men inte lika brutala som Åsa Regnér eftersträvade.

Förutom att förslagen går rakt emot svenska statens officiella mål med funktionsrättspolitiken och LSS verkliga ambitioner bryter dessa förslag bland annat mot:

·   En lång rad artiklar i FN-s Funktionsrättskonvention, inklusive den grundläggande principen att uppnådda rättigheter inte får försämras.

·   Gynnande besluts negativa rättskraft – d v s ett en beviljad hjälp/stödinsats får inte försämras om det inte finns stora ändringar i hjälp/stödbehovet.

·  Flera paragrafer i Regeringsformen (RF) samt Europakonventionen som är inskriven i RF

Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

RF, kap § 19

Gunilla Malmborgs förslag till trots, jag är faktiskt inte särskilt orolig att förslagen kommer genomföras. Jag är tämligen säker på att utredningen kommer att hamna i papperskorgen. Därmed kvarstår status quo vilket inte är acceptabelt heller. Vi ”som är inne i systemet” kommer vara skyddade men situationen för de som redan förlorat personlig assistans eller ledsagning kommer situationen var lika desperat som tidigare. Och det kommer vara lika svårt som tidigare att bli beviljad personlig assistans, ungefär 9 av 10 ansökningar leder till avslag.

Vi ska kräva att nödvändiga lagändringar görs för att ogiltigförklara samtliga domar från HFD 2009, 2012, 2015, 2017. Och vi ska kräva att tvåårsomprövningarna i sin nuvarande form tas bort permanent och utredningen förpassas till soptunnan! Sen måste lagändringar göras så fort som möjligt. Här finns det tyvärr ett stort problem med lagändringarna p.g.a. den stökiga situationen i Riksdagen med en milt uttryckt komplicerad regeringsbildning och den återkommer jag till i nästa blogginlägg.

Anna Barsk Holmbom ger sin syn på förslagen

Mycket stora försämringar av färdtjänsten i Stockholm

Varje kommun ansvarar, såvitt gäller kommuninvånarna, för att färdtjänst av god kvalitet anordnas inom kommunen och, om det finns särskilda skäl, mellan kommunen och en annan kommun.
En kommun får för sina kommuninvånare anordna färdtjänst också i eller mellan andra kommuner.

Färdtjänstlagen § 3

I våras kom rapporter från Stockholms län att ett litet antal personer (10 st.) gjort extremt många färdtjänstresor/rullstolstaxi. Under en 16 månader perioden 1 januari 2017-30 april 2018 låg antalet resor enligt DN för denna lilla grupp på 2987 upp till 7522 resor. Notan för Stockholms län uppgår enligt DN till 20 miljoner kr.

Måste själv medge att det handlar om extremt många resor. Även den person som gjort minst resor hamnar på ett snitt för samtliga 485 dagar på drygt 6 resor på dag. Det är väldigt mycket som genomsnitt. Den som gjort flest resor har i genomsnitt gjort 15,5 resor/dag. Ärligt talat begriper jag inte hur man ens hinner med att göra så många resor, oavsett längd. Ett dygn har trots allt bara 24 timmar och alla människor behöver ju sova med. Brottslig verksamhet har emellertid inte kunnat styrkas när landstinget fingranskade resorna.

Nu har Stockholms län tagit till storsläggan och infört drastiska begränsningar i hur mycket länets invånare får åka med färdtjänst/rullstolstaxi. Från och med 1 januari 2019 är gränsen satt till 500 resor/år =1,4 resor/dag. Enkel huvudräkning visar att denna gräns är alldeles för låg om hen jobbar, har daglig verksamhet, gör många resor kopplade till politiska förtroende uppdrag med mera med mera. I vanlig kollektivtrafik finns veterligen inga begräsningar hur många resor vi får göra. Har det förekommit missbruk så ska de fallen givetvis granskas och i så fall åtgärder vidtas mot berörda personer. 

Istället väljer Stockholms län att göra det enkelt – stora försämringar för alla. Jag fick genast känslan att dessa 10 personer enbart används som en ursäkt för stora generella besparingar. Logiken är densamma som när regeringen vill spara på assistansen. Ett litet antal fuskar. Äntligen har vi en förevändning för att spara pengar – det fuskas för mycket.

Nya uppgifter från Sveriges Radio bekräftar att det egentligen inte handlar om den lilla gruppen på 10 personer som DN rapporterat om utan krassa ekonomiska skäl där resurser ska omfördelas till ”vanliga” färdtjänstresor och att hen ska kunna söka om fler resor om det behövs för ett aktivt liv. Hur många extraresor det kan bli framgår inte och inte hur svårt det kommer bli att komma igenom nålsögat. Oavsett finns inga begränsningar i vanlig kollektivtrafik.

Mer uppgifter från Sveriges Radio

Jag har läst igenom färdtjänstlagen och hittar inte något stöd alls för att en kommun eller landsting har rätt att införa den här sortens begränsning. Stockholm hänvisar säkert till vårt eviga problem kommunalt självstyre, men det håller inte. Enligt mig bryter den nya regeln mot en lång rad lagar och principer:

• ·       Finns inget stöd i färdtjänstlagen

·  Bryter mot den viktiga juridiska principen gynnande besluts negativa rättskraft, d.v.s. en beviljad hjälp eller stödinsats får inte försämras om det inte skett stora förändringar i hjälpbehovet.

·  Det bryter mot åtskilliga artiklar i Funktionsrättskonventionen. Bland annat artikel 20 (personlig rörlighet), artikel 21 (yttrandefrihet – ingen självklar möjlighet längre att delta i demonstrationer och politiska möten)

·    Det bryter mot den viktiga principen i Funktionsrättskonventionen som säger att uppnådda rättigheter får inte försämras.

·   Det bryter mot regeringsformen kap 2 (opinionsfriheter – bland annat demonstrationsfrihet det inte är givet att hen kan delta p.g.a. de nya reglerna)

·  Det bryter mot Regeringsformen § 1, 2 st.:

Den offentliga makten utövas under lagarna.

·  Finns inte juridiskt stöd någonstans för att det kommunala självstyret eventuellt skulle ge kommunerna rätt att införa så drastiska begränsningar för alla. Inte att självstyret är överordnat olika konventioner heller.

Hoppas verkligen det blir stora protester i Stockholm, det här ska vi inte acceptera. Samtidigt hoppas jag att mot argumenten från var sida inte stannar på det känslomässiga planet. Vi måste utifrån bland annat det jag räknade upp ovan hänvisa till varför det är diskriminering och kräva svar från ansvariga politiker var det finns lagligt stöd! Och om det är nödvändigt ta hjälp av jurister.

Jag är lyckligt lottad med att ha egen bil och är därför inte beroende av färdtjänsten. Mina tankar går till alla de stockholmare som är helt beroende av färdtjänsten/rullstolstaxi för att inte bli isolerade i sina hem och nekade sin demokratiska rätt att fritt röra sig i samhället.

Namninsamling från Unga Rörelsehindrade och DHR

* Det sägs att kommunerna har dåligt med pengar. En standardförklaring till att det ständigt sparas på olika LSS insatser. Detta, trots att behoven ska avgöra, inte kommunernas eller statens ekonomi. Fast stämmer det verkligen? En del kommuner har mycket dålig ekonomi, svar ja. Ser man till de ekonomiska resurserna hos samarbetsorganisationen SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) råder det knappast brist på pengar. Nyligen berättade SVT-s Rapport att SKL planerar att bygga ett nytt huvudkontor i centrala Stockholm för den nätta summan 2 miljarder kr.

För att sätta summan i perspektiv, 2 miljarder kr motsvarar nästan 30 % av hela Jönköpings kommuns årsbudget. Det skulle ge dygnet runt assistans i ett år för emot 1000 personer. Nog finns det pengar i SKL. Få saker retar mig så mycket som när den offentliga sektorn spenderar fantasisummor på skrytprojekt och samtidigt sparar pengar på personer som behöver hjälp från samhället. De handlar inta bara om oss – pensionärer, långtidssjukskrivna, skolan, sjukvården etcetera.

Det må vara hänt att SKL behöver nya lokaler men ingenting säger att det måste vara på de flashigaste adresserna i huvudstaden.

Nytt superdyrt huvudkontor för SKL

Ett totalt vinstförbud för välfärdssektorn och därmed även assistansbranschen leder helt fel

I nutid anser jag den största skiljelinjen i välfärdspolitiken mellan vänsterblocket och Alliansen är hur mycket eller lite av välfärden som ska utföras av privata aktörer och hur mycket eller lite vinst de ska tillåtas att göra på våra gemensamma resurser. Under den föregående mandatperioden skärptes motsättningarna då en statlig utredning föreslog mycket starka begränsningar i rätten att göra vinster på skattefinansierad välfärd. Nu röstades ett förslag från regeringen på kraftig vinstbegränsning ner i riksdagen men lär återkomma i debatten. Det finns krafter i både Vänsterpartiet och Socialdemokraternas vänsterfalang som helst vill förbjuda vinster helt och hållet. Själv anser jag det skulle leda till stora försämringar för oss och nu ska jag förklara varför jag tycker det.

En grundläggande tanke i assistansreformen är att vi eller ställföreträdare om det behövs ska ha stor frihet att själva välja anordnare – hemkommunen, kooperativ, privat företag eller egen arbetsgivare. Andelen som har hemkommunen som anordnare har sjunkit rejält sedan början av 2000-talet och nu har ca 70 % en privat anordnare.

 Jag anser att detta inte sker utan anledning. Jag har visserligen själv mycket dåliga erfarenheter av kommunen som anordnare men faktum är att kommunerna gång på gång får sämst betyg när Ifa undersöker hur nöjda eller missnöjda vi är med anordnaren. Även om en del personer tycks tro att vi eller ställföreträdare inte är förmögna att fatta beslut åt oss själva är vi faktiskt rationella människor som väljer det vi tror funkar bäst för oss. Därför har andelen personer som har assistansen via hemkommunen sjunkit rejält. Varför? Helt enkelt för att många var missnöjda och ville prova något annat. Rätten att själva välja anordnare och assistenter viker jag mig aldrig på.

I all privat verksamhet vill ägarna till företaget tjäna pengar, d v s gå med vinst. Vad skulle hända om vi hypotetiskt inför ett totalt vinstförbud i assistansbranschen? Ja, all sund logik säger mig att ett stort antal anordnare skulle lägga ner verksamheten, det finns ju inget incitament kvar att bedriva verksamheten i privat regi. Valfriheten för oss reduceras därmed starkt. Kooperativen då som oftast får högst betyg i Ifa-s undersökningar, skulle inte de kunna ta emot de som nu måste söka en annan anordnare? All rimlig logik säger mig att det inte finns en chans i världen att kooperativen kan ta emot tusentals personer. I praktiken innebär det att ett mycket stort antal personer skulle tvingas att anlita hemkommunen, mot sin vilja. Det skulle vara mycket stora steg bakåt för vår rätt att forma våra liv som vi vill.

Däremot tycker jag att lika självklart det att det finns möjlighet att ha kommunen som anordnare för den som vill. Följer man debatten på Sociala medier är det uppenbart att det finns en långt ifrån försumbar minoritet som av ideologiska skäl inte kan tänka sig att ha något annat än kommunen som anordnare och då ska den möjligheten finnas. Följaktligen ogillar jag när en del kommuner lägger ut assistansen på entreprenad.

Betyder det att det ska vara fritt fram att mjölka ut hur mycket pengar som helst, ska vi ha ”kvartalskapitalism” i assistansbranschen där enda syftet är att maximera vinstmarginalen till 30-40 % eller mer?

Anm.: Om någon undrar vad jag menar med vinstmarginal: - Vinstmarginal = skillnaden mellan inkomster och utgifter.

Självklart inte. Jag blundar inte för att det finns aktörer som har just ovannämnda ambition och är bara intresserade att tjäna så mycket som möjligt utan att överhuvudtaget tänka på vårt bästa. Ja, jag vet att det finns anordnare som har vinstmarginaler på 35-40 % eller ännu mer genom revisorn till vårt bolag som anordnar assistansen åt mig. Och den typen av aktörer har ingenting att göra i vare sig assistansbranschen eller någon annanstans.

Jag menar bestämt att om verksamheten sköts seriöst med bra löner till assistenterna, Kollektivavtal, utbildningar med mera finns helt enkelt inte utrymme för stora vinstmarginaler max 4-5 % vilket inte är mycket tycker jag. Så länge verksamheten sköts seriöst är därför vinstfrågan av underordnad betydelse för mig. Ett mycket större problem för mig än vinstfrågan i sig är att det finns anordnare som fifflar med skatten vilket resulterar i att stora belopp hamnar i skatteparadis obeskattade. Ett annat problem tycker jag är att det finns några jättar i branschen som jag tycker blivit för stora. Det sistnämnda förbleknar ändå som problem jämfört med att många inte får den assistans hen behöver. Ingen privat anordnare är, trots allt nära att ha ett eget monopol.

Detta handlar om regleringar för mig, inga förbud. Vare sig skattefifflare eller anordnare med + 1000 brukare är på långa vägar skäl nog för mig att förbjuda vinster, det skulle få alldeles för negativa konsekvenser för oss. I praktiken blir tusentals personer tvångshänvisade till hemkommunen om ett vinstförbud införs. Nej och åter nej till det.

Två berättigade frågor eller diskussionsämnen i vinstdebatten.

1. Hur ska ett assistansföretag kunna ha en buffert mot oförutsedda utgifter om verksamheten inte får ge ett överskott, d v s vinst? Tänk om utbetalningarna från FK uteblir en månad, hur ska ett företag kunna betala lönerna till assistenterna? Ska de gå till banken och låna pengar?

2. I ett bredare perspektiv. Debatten i Vinst/icke vinst i välfärden handlar uteslutande om vinst hos de aktörer som utför olika vårdtjänster eller i vårt fall personlig assistans. Runt om finns en lång rad kommersiella aktörer som är absolut nödvändiga för att verksamheten ska fungera. Ta ett sjukhus eller äldreboende. Byggbolag, medicinföretag, alla företag som tillhandahåller nödvändig utrustning för att verksamheten ska fungera etcetera går samtliga med vinst när landstingen eller kommunerna gör sina upphandlingar. De företagen måste få gå med vinst annars har vi ingen välfärd alls.