Efter flera förseningar kunde till slut STIL gänget i Jönköping i samarbete med STIL-s huvudkontor genomföra vårt planerade seminarium 17 april Mitt Liv måste fungera om personlig assistans. Huvudfokus var den usla schablonhöjningen och nya behovsbedömningar. Upplägget var två föreläsningar av Bengt Eliasson och f.d. LSS handläggaren Yvonne Malmgren och sedan en debattpanel. Jonas Franksson hade ett kortare inledningsanförande och pratade med oerhörd passion och glöd för personlig assistans och rätten till ett självständigt/självbestämt liv.
Bengt Eliasson som lämnat Riksdagen och rikspolitiken
hade ett föredrag som handlade om hur funktionsrättspolitiken fungerade innan
LSS med avstamp i de förfärliga institutionerna t.om 50 talet och sedan
gradvisa förbättringar till LSS blev verklighet 1994. Bengt tog upp en viktig
sak som sällan nämns, nämligen vilket år vi fick allmän rösträtt på riktigt.
Det var inte 1918-1921 utan 1989 då de sista restriktionerna vad gäller
möjligheten att omyndigförklara människor togs bort.
När började utvecklingen gå åt fel håll? Bengts
slutsats var att det avgörande ögonblicket var den ökända domen i dåvarande
Regeringsrätten 2009 som kraftigt inskränkte definitionen av de grundläggande
behoven och bekräftade Försäkringskassans begrepp ”integritetsnära hjälpbehov”.
Efter det blev det en helt ny syn på vad som var personlig assistans –
helhetsperspektivet fick ”maka på sig” för att istället ersättas med minut och
sekundräknande. Fuskdebatten, när började den? Bengt medgav att fuskdebatten
började redan under Alliansregeringens tid vid makten.
Det finns inget riksdagsparti som säger sig vara mot
assistansreformen, tvärtom säger alla att vi ska värna reformen. Varför lever
då regeringar på båda sidor blockgränsen inte upp till det de säger stå för? Bengt Eliasson anser att
finansdepartementet spelar en central roll. Finansministrar och deras
närmaste medarbetare ogillar utgiftsposter där de inte vet exakt hur stor
kostnaden blir. Assistansreformen ä en sådan utgiftspost eftersom det är
behoven som ska styra. Alltså ifrågasätts utgiftsposten personlig assistans-
finansministrarna vill ha ”fullständig kontroll”.
Yvonne Malmgren berättade om sin långa karriär som LSS
handläggare i en kommun och hur synen på behovsbedömningar succesivt ändrades
till det sämre. Inledningsvis gällde principen – är det gränsfall så ska
beslutet gynna den sökande. Efterhand ändrades den synen till något helt annat
där de faktiska behoven kom helt i skymundan. Parallellt växte fuskdebatten
fram.
Varför har assistansreformen och övriga LSS insatser
hamnat i så djup kris? Yvonne tror att en viktig bidragande orsak är ett
hårdare samhällsklimat. När samhällsklimatet hårdnar drabbas alltid de som
verkligen behöver hjälp från samhället. För att få till en ändring måste vi få
ett mjukare samhällsklimat där utsatta personer faktiskt ”får kosta” en del.
Det blir inte lätt men Yvonne tror att det är möjligt.
I debattpanelen satt förutom jag själv och Jonas Franksson, Peter Jutterström (M) och Sophie Tegvall (S) från Jönköpings kommun. På länk fanns Liberalernas talesperson i funktionsrättsfrågor Malin Danielsson och Kristdemokraternas Dan Hovskär. Även Vänsterpartiets Maj Karlsson hade tackat ja men fick tyvärr lämna återbud med kort varsel och vi han inte ta in en ersättare. Diskussionsämnen var usla schablonhöjningar och behovsbedömningar. Vi hann också beröra hotet mot dygnspass för personliga assistenter.
Alla berörda var eniga om att schablonhöjningen måste
bli mycket större framöver och att behovsbedömningarna inte uppfyller
kriterierna enligt LSS ursprungliga intentioner. Jonas Franksson undrade hur
det kan komma sig att partier som befinner sig i oppositionen alltid försvarar
assistansreformen medan den förda politiken i regeringsställning alltid innebär
att vi blir nedprioriterade med försämringar som följd. Från alla håll blev det tafatta och inte förtroendeingivande
svar som handlade om ”prioriteringar och kompromisser med andra partier”…
Varför har inte de politiker så kritiserade S regeringen
så mycket tillfört mer pengar till reformen? Dan Hovskär hänvisade till att KD
ville höja den med 2,2 % i alla fall och hänvisade till ”kort tid för att få
ihop budgeten”, Liberalerna betydligt. Här svarade jag att 2,2 % helt enkelt
inte räcker till, det är alldeles för dåligt när lönerna kommer att höjas med
över 4 % kommande år. Tryckte också på att om vi inte får se rejäla höjningar
framöver, åtminstone 4 % per år kommer
hela reformen att kollapsa inom 3-4 år.
Jag sa inte följande rakt ut men vad gäller ursäkten
med ”kort budgetprocess” köper jag helt enkelt inte den bortförklaringen – den är
riktigt, riktigt dålig. Alla riksdagspartier vet att en regering efter ett
riksdagsval har kort tid på sig. Det de säger indirekt är att frågan inte var
prioriterad…
Hotet mot dygnspassen ja. Jag framförde här att blir
det ett totalt förbud mot dygnspass kommer det dels slå sönder LSS intentioner
om ett självständigt liv och dels försvåra rekryteringen av assistenter ännu
mer. Ett av otaliga exempel på orimliga
konsekvenser:
Det är inget självbestämmande om en familj inte ens
kan fira jul själva p.g.a. arbetstidslagarna…
Angående EU-s roll. Här hävdade
alla att regeringen inte kan göra mycket, det är upp till arbetsgivare och
facket att lösa det här. Alla höll emellertid med om att EU direktivet inte
innebär ett totalförbud mot dygnspass. Det finns mängder med undantag.
Assistansen faller inom kategorin liv och hälsa som medger undantag.
Samanfattningsvis är vi mycket nöjda med evenemanget. Kampen fortsätter.
Bild: Tompa i min permobil, till höger om mig sitter STIL-s ordförande Jonas Franksson
