”Betygsättning” av regeringens samt oppositionens skuggbudgetar

 Vid sidan av regeringens budget presenterar alltid oppositionen s.k. skuggbudgetar. Förra veckan presenterades de och nu ska vi granska lite hur schablonhöjningen går ihop med löneökningarna. D v s hur stor eller lite är underfinansieringen. I regeringens budget höjs schablonen med 2,5 % vilket inte är i närheten av att täcka avtalade löneökningar (7,4 % på två år). Visserligen bättre än befarade 1,5 % men långt ifrån tillräckligt. Jag tänker här dela ut betyg i skalan överkryssad etta till 5 till skuggbudgeterna Kampanjen rimliga villkor kräver 12 % men inser att utifrån det läge vi har med storkrig i Europa är det f.n. en helt orealistisk höjning.

 

”Betygsskalan” ser ut så här:

Under 2,0 % höjning = överkryssad etta

 

2.0-2,9 % = 1

 

3.0-3,9 % = 2

 

4,0-4,9 % = 3

 

5,0-6,9 % = 4

 

Minst 7,0 % = 5

 

Regeringens budget höjer schablonersättningen med 2,5 %. Utifrån den här skalan får därmed regeringen en 1-a i betyg. Nu tittar vi på oppositionens budgetförslag. Alla siffror är hämtade från Assistanskoll.se

Socialdemokraterna satte i regeringsposition i system att bara höja schablonen med ynkliga 1,5 % per år – undantaget 2021 i pandemins kölvatten. För 2024 väljer Socialdemokraterna att höja schablonen med samma nivå som regeringen, d v s 2,5 %. Det totala anslaget är 26,05 miljarder kr.

 Därmed blir det en 1a i betyg till Socialdemokraterna.

 

Vänsterpartiet betraktar jag som ett assistansvänligt parti och jag har stort förtroende för Maj Karlsson. Blev därför mycket besviken när Vänsterpartiet fjolåret också gick på regeringens linje med en höjning på endast 1,5 %. Nu sker emellertid en rejäl förbättring med en schablonhöjning på 4,1 % och 400 miljoner kr mer än regeringen = 26,45 miljarder kr. Det täcker löneökningarna.

Vänsterpartiet får därmed en 3-a i betyg.

 

Centerpartiet presenterade för något år sedan ett manifest för bättre funktionsrättpolitik. Där fanns utan tvekan mycket som var bra. Men fina ambitioner i ett dokument hjälper inte om inte nödvändiga resurser tillförs. Och vad gäller schablonen finns ingen förbättring att tala om. Anslaget är aningen större än regeringens – 26,10 miljarder kr men det räcker ändå inte till mer än en schablonhöjning på 2,5 %.

Även Centerpartiet får därför en 1-a i betyg

 

Miljöpartiet satt många år i regering ihop med Socialdemokraterna och stod därmed de facto bakom Socialdemokraternas besparingar. Som självständigt parti är Miljöpartiet mycket offensivare. Miljöpartiet vill höja schablonen med så pass mycket som 5,0 %.

Därmed får Miljöpartiet som enda parti en 4-a i betyg.

Sammanfattningsvis har samtliga partiet höjt ambitionerna om vi bara ser till höjningen i procent och inget parti får en överkryssad etta i betyg. Det finns ändå ett mycket viktigt men:

2,5 % hade täckt löneökningarna (men inte på långa vägar kompenserat för mångårig underfinansiering) om de legat på vanliga 2,2 %. Nu är verkligheten en annan, p.g.a. den höga inflationen blir löneökningarna mycket högre än så. I praktiken kvarstår därmed en massiv blocköverskridande majoritet för en underfinansierad assistansreform även 2024. Endast två partier Miljöpartiet och Vänsterpartiet anslår tillräckligt med pengar för att täcka löneökningarna.

 

* Hur ska vi säkerställa att assistansen finansieras fullt ut? Som vi såg i förra blogginlägget finns ett ramverk som riksdagen satt upp som sätter stora hinder i vägen för stora satsningar på inte bara assistansen utan välfärden i allmänhet. Min bedömning är att det regelverket måste luckras upp. Och vi har inte råd med mer skattesänkningar. Vad gäller det mest akuta vad gäller pengarna – schablonen måste lösningen vara att det införs en lagstadgad årlig höjning som följer löneindex. Det måste gå att skriva in Socialförsäkringsbalken kapitel 51 som reglerar personlig assistans. Jag hävdar även bestämt att det är absolut nödvändigt om Funktionsrättskonventionen som lag ska ge den effekt vi vill ha. I annat fall kommer vi vara helt utlämnade till finansdepartementets nåd eller onåd vad gäller tilldelningen av pengar.

 

Assistanskoll har också presenterat ny statistik som visar att antalet assistansanvändare/assistansberättigade fortsatte att minska i september med 24 personer till 13 313 personer. Som jag bloggat om tidigare – jag är inte förvånad. Den viktigaste direkta delorsaken är de dubbla föräldraavdrag som FK infört – helt emot lagstiftarens intentioner. Den viktigaste grundläggande orsaken menar jag är att regeringen inte tillför tillräckligt med resurser = pengar för att tillgodose de verkliga behoven för att bevilja personlig assistans enligt behov för de som berörs av lagändringen.

Fortsatt minskning i antalet assistansanvändare

Lagändringar tar sin tid påpekar ibland facebook vänner. Det är helt sant då Regeringsformen föreskriver en ganska lång procedur för att stifta nya lagar eller ändra befintliga lagar. Emellertid har det nu gått ungefär 1 ½ år sedan Riksdagen gav dåvarande S regering med Magdalena Andersson som statsminister i uppdrag att utreda lagändringar om att se till att grundläggande behov beräknas i sin helhet. Ulf Kristersson har som ny statsminister det yttersta ansvaret för att det förverkligas och efter ett år som regeringschef finns inte minsta tecken på att Regeringen via Socialdepartementet är redo att tillsätta en sådan utredning. Enligt Regeringsformen har regeringen två år på sig att presentera åtgärder, ett halvår återstår.

Det finanspolitiska ramverket – kolossen många troligen inte känner till

 Att det kommunala självstyret- gäller såväl kommuner som Regioner och som är en viktig del i Sveriges demokrati inte alls fungerar för att säkerställa rättigheter åt personer med stora behov vet vi alla. Skillnaderna blir oacceptabelt stora beroende på var vi bor i landet – helt emot grundtanken i Funktionsrättskonventionen.

Det finns emellertid en ”dold jätte” som är minst lika problematisk men troligen okänd för de flesta, nämligen Det finanspolitiska ramverket. Bakom det krångliga namnet finns ett omfattande regelverk som styr staten kommunernas utgifter. Jag har länge känt till Ramverkets existens men när budgeten för 2024 skulle presenteras satte jag mig in i det mer på djupet och insåg snabbt att det är mycket mer omfattande än jag trott.

Det finanspolitiska ramverket kom till efter den djupa ekonomiska krisen på 90-talet. Att det kom till är inte konstigt när statsskulden skenade men idag menar jag att det sätter en veritabel tvångströja på stat och kommuner vad gäller utgifter – i förlängningen slår det stenhårt mot en rättighetslag som LSS. För målet är att hålla nere statens och kommunernas utgifter.

Först några förtydliganden

BNP – Bruttonationalprodukten = värdet av alla varor och tjänster som produceras i ett land under ett år. År 2022 var Sveriges BNP ca 5963 miljarder kr – Källa Statistiska centralbyrån.

Statsskulden, d v s de skulder Svenska staten har- uppgick i augusti 2023 till ca 974 miljarder kr =18 % av BNP. Källa Riksgälden

För att jämföra olika länders statsskuld brukar den mätas som andel i % av BNP. Sveriges statsskuld är internationellt sett mycket låg och därmed inget problem.

 

För att förstå på vilket sätt Ramverket håller nere utgifterna för staten går vi igenom de viktigaste delarna

Utgiftstaket. Allra viktigaste delen. Riksdagen bestämmer, tre år per beslut nivån på utgiftstaket hur mycket pengar regeringen får spendera. Det beloppet måste varje finansminister förhålla sig till när statsbudgeten görs.

 

Överskottsmål för hela den offentliga sektorn. Vart 8-e år bestämmer Riksdagen efter förslag från regeringen hur stort överskott staten ska ha över en s.k. konjunkturcykel högkonjunktur -lågkonjunktur: F.n. ligger den på 0,33 % av BNP, ca 20 miljarder kr. Regeringen har alltså krav på att inkomsterna ska vara större ut utgifterna.

 

”Stram budgetprocess” - Ställ utgifter mot varandra. I funkisrörelsen brukar vi alltid säga att olika grupper inte ska ställas mot varandra. I praktiken ställs alltid behov mot varandra i alla budgetar, i alla länder men här förtydligas det ytterligare så här:

Budgetarbetet utgår från ett uppifrån-och-ned-perspektiv, där olika utgifter ställs mot varandra och utgiftsökningar prövas utifrån ett på förhand fastställt ekonomiskt utrymme som ges av utgiftstaket och överskottsmålet. Denna process bidrar till att summan av alla budgetförslag inte blir större än vad som är förenligt med en hållbar finanspolitik.

När vi ropar om att inte ställa grupper mot varandra har Riksdagen redan bestämt att olika utgifter ska ställas mot varandra, det är 180 grader från funkisrörelsens synsätt. För en rättighetslag som LSS blir det förödande.

Hård reglering av Statsskulden och kommunernas skulder. Ramverket förskriver att statens och kommunernas sammanlagda bruttoskuld inte ska överstiga 35 % av BNP på ”medellång sikt”, inte specificerat vad det innebär på regeringens hemsida. Det är alltså helt OK att låna pengar under en lågkonjunktur men när det blir bättre ekonomiska tider ska vi tillbaka till 35 %.

Kommunerna omfattas formellt inte av utgiftstaket eller krav på överskott. Däremot finns krav på att deras budgetar ska vara i balans. Underskott är okej men bara kortsiktigt. I praktiken innebär det att även kommunerna har ett utgiftstak.

Konsekvenser av detta:

Går det inte att höja utgiftstaket mer än redan beslutat? Jo, det går men det kräver särskilda omständigheter, pandemin är ett exempel. Det är inte tillåtet att höja utgiftstaket för att finansiera löpande utgifter. För assistansen och andra löpande utgifter för regeringen gäller därmed följande:

Låt oss säga att en politiker vill tillföra assistansen 10 miljarder kr extra årligen, är det OK att finansiera detta genom att höja utgiftstaket utöver redan fastställt tak? Svaret är nej, det går inte. Såvida inte satsningen ryms inom det s.k. reformutrymmet är regeln följande:

Satsningar på område A måste betalas med besparingar på område B, helst inom samma utgiftsområde. Återigen ställs alltså grupper mycket tydligt mot varandra.

Men högkonjunktur, går det inte att ösa på för regeringen då när skatteintäkterna ökar? Delvis ja men långtifrån allt. Regeringen måste fortfarande ta hänsyn till utgiftstaket, överskottsmålet och att betala av på den troligen ökade statsskulden under den gångna lågkonjunkturen (kom ihåg 35 % regeln) och fortfarande gäller att ökade utgifter måste rymmas inom reformutrymmet om inte besparingar ska göras på något annat.

Våra politiker har alltså skapat ett ekonomiskt ramverk som sätter mycket snäva gränser för hur mycket pengar staten och kommunerna kan spendera. Det försvårar i mycket hög utsträckning riktigt offensiva satsningar på välfärden i allmänhet och stora utgiftsökningar som vi nu ser för t.ex. försvarsmakten (alla regeringar hade emellertid gjort samma sak när ett storkrig rasar i Europa) och rättsväsendet måste delvis ske med besparingar på annat – reformutrymmet räcker helt enkelt inte till.

Jag har läst grundkurser i nationalekonomi och förstår att staten inte kan gå back permanent, på lång sikt måste inkomster och utgifter gå ihop. Men det nuvarande regelverket måste luckras upp. Utifrån hur regelverket är utformat nu drar jag följande slutsatser:

 

·  När det statsfinansiella ramverket infördes upphörde i praktiken LSS att vara en rättighetslag hos både stat och kommunerna (av 10 LSS insatser finansieras bara personlig assistans i huvudsak av staten). Det blev en budgetpost i mängden och behandlades därefter.

·   När vi säger att grupper inte ska ställas emot varandra är det ljusår från hur regelverket är utformat. Här gäller ju raka motsatsen…

·   Assistansen och övriga LSS kommer aldrig att finansieras fullt ut om inte regelverket ändras.

·  Funktionsrättskonventionen då? Den står på två ben. Dels en juridisk där det krävs ett A) stort antal lagändringar för att LSS enligt konventionens artiklar ska förverkligas. B) Dels en ekonomisk som kräver stora resurstillskott för att A ska kunna verkligas ihop med mycket annat som det sparas pengar på – ekonomisk trygghet, bostadsanpassningar, hjälpmedel, färdtjänst med mera. Kan inte se varifrån de pengarna ska komma ifrån utan att grupper hårdhänt ställs emot varandra som läget är nu. Skattehöjningar då? Finns ingen som helst majoritet för det i Riksdagen.

2015 meddelade Magdalena Andersson att regeringen skulle spara pengar på assistansersättningen och sjukpenningen för att finansiera flyktingmottagande. Som så många andra tyckte jag finansministerns uttalande (som skedde flera gånger) var förfärligt men ser vi till den krassa verkligheten gjorde Magdalena Andersson precis det Ramverket kräver av finansministern– grupper sattes mot varandra för att hålla nere statens utgifter under utgiftstaket. När det begav sig 2015 tänkte jag – om bara viljan hade funnits hade regeringen höjt utgiftstaket. Efter att ha läst mer om Ramverket inser jag att sannolikheten att utgiftstaket höjts för att finansiera flyktingmottagandet är NOLL PROCENT – oavsett vem som var statsminister. 

Regelverket kring ramverket måste luckras upp. Sker inte det får vi aldrig pengar över till stora satsningar assistansen/LSS och andra lika viktiga verksamheter i välfärden.

 

* Jag brukar inte säga mycket om skatter men ibland får man göra undantag. Sveriges regeringar har senaste 15-20 åren genomfört stora skattesänkningar. Detta i kombination med tvångströjan som staten satt på sig själv påverkar givetvis välfärden negativt och skattesänkningarna kan inte fortsätta om inte välfärdsstaten ska haverera.  

 

Ja, jag är också helt övertygad om att fungerar inte den generella välfärden kommer inte LSS med alla sina insatser att fungera heller.

Mer info finanspolitiska ramverket

* Författaren Margareta Persson som engagerat sig mycket i Funktionsrättsfrågor intervjuades nyligen i Assistanskoll och konstaterar dystert att rättighetsaspekten för personlig assistans har ersatts av ett kostnadsperspektiv. Instämmer till 100 % att fallet är så men med tanke på hur det finanspolitiska ramverket är utformat är det inte det minsta konstigt att det blivit så. Trots allt är sanningen denna:

Enligt uppdrag från Riksdagen är inte finansministerns och alla budgetavdelningar i kommuner och Regioners främsta uppgift att säkerställa att LSS är fullt finansierad. Deras främsta uppgift är att inte spräcka utgiftstak.

Bara utgiftstaket räcker emellertid inte för att förklara alla försämringar, det krävs också en ändrad och försämrad syn på våra rättigheter. Det är ju vi och sjukskrivna som fått dra det i särklass tyngsta lasset för att säkerställa att finansdepartementet inte spräcker utgiftstaket. 

 

Intervjun med Margareta Persson