Föreläsning med Niklas Altermark

I onsdags lyssnade jag på en mycket intressant föreläsning med statsvetaren Niklas Altermark som berättade hur olika delar av staten samverkat i nedmonteringen av assistansreformen och de stora besparingarna i sjukpenningen. En utveckling som började redan under Alliansregeringen men som intensifierats under S-MP regeringen.

Niklas Altermark forskar mycket kring hur nedskärningspolitiken fungerar i praktiken. En lång rad aktörer är inblandade de viktigaste enligt Niklas Altermark är:

·   Regeringen

·   Försäkringskassan

·   Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD)

·   Riksdagen – kraftigt sidsteppad, mer om detta senare

·   Kommunerna

·  Arbetsförmedlingen m.fl. när det gäller sjukersättningen

Regeringen och Försäkringskassan

Den i särklass viktigaste aktören är regeringen. Det är visserligen sant att inte ett enda förslag om nedskärningar lagts i riksdagen men regeringen har påverkat utvecklingen på en rad olika sätt. Niklas Altermark anser (instämmer själv) att politikernas viktigaste uppgift är att identifiera olika problem i samhället och presentera lösningar. När det gäller funktionsrättspolitiken finns det, vid sidan av assistansen en lång rad allvarliga problem som borde prioriteras – usel hälsa hos funkisar, dålig ekonomi, skyhög arbetslöshet, stora brister i gruppboende etcetera. Regeringen har emellertid ”identifierat” för höga kostnader i assistansersättningen som det stora ”problemet”. Att föreslå direkta besparingar i form av lagändringar är politiskt känsligt men regeringen agerar ändå på en rad olika sätt.

Först och främst vill man ”skapa legitimitet” för besparingar genom att konstruera olika problem som allmänheten ska matas med. Dessa är:

·   Ökade kostnader som inte går att förklara

·   Påstått omfattande fusk och ”överutnyttjande”

·   Giriga privata assistansanordnare som tar ut övervinster och medvetet gör allt för att driva upp antalet beviljade timmar för sina brukare.

·  Man tillsätter olika utredningar som ska kartlägga fusk med mera. Dessa utredningar presenterar sedan mer eller mindre alarmerande uppgifter om fusk och överutnyttjande. Trots mycket bristfälligt underlag används sedan dessa slutsatser som ”bevis” på fusk, överutnyttjande med mera.

Regeringen är pådrivande på en rad andra sätt:

·  Regleringsbreven till Försäkringskassan.

·  Assistansreformen underfinansieras genom mycket låga höjningar av schablonersättningen

·   Utredningar tillsätts med starka direktiv på besparingar

·   Stor passivitet när det är uppenbart att HFD domar och Försäkringskassans tillämpningar inte överensstämmer med lagens intentioner.

Sen har vi givetvis Försäkringskassan. Historiskt sett har banden mellan denna myndighet och regeringen varit mycket starka. Följden blir bland annat att FK alltid är mycket lyhörda ner regeringen tycker att notan för en post i socialförsäkringssystemen är för hög och kräver besparingar.

Niklas Altermark menar att fram till 2014-2015 låg FK ganska lågt i fuskdebatten men när Ann-Marie Begler tillträdde som ny generaldirektör skedde ett starkt trendbrott. Efter det har FK varit regeringens främste medhjälpare i propagandan mot assistansreformen. Det är också lätt och se i statistiken att antalet indragningar och avslag ökar mycket snabbt efter att FK fick regleringsbrevet för 2016.

HFD, Försäkringskassan och kommunerna

En annan viktig aktör är givetvis HFD med sina prejudicerande domar. Niklas Altermark påpekar att HFD givetvis påverkas av signalpolitiken från regeringen vilket resulterar i restriktiva domar. Han vill inte kommentera domarna närmare eftersom han inte är jurist. Uppenbart är att det finns en tydlig destruktiv samverkan mellan HFD och FK. Altermark påpekade att det bland assistans jurister råder enighet om att FK tolkar de restriktiva domarna så strängt det bara är möjligt.

Kommunerna har drivit flera fall upp till HFD som resulterat i restriktiva domar. Utvecklingen på senare år har ändå lett till att allt större del av notan för assistansen flyttas från stat till kommuner, utgifter som kommunerna inte får kompensation för. Niklas Altermark sa att hade något liknande skett i USA så hade ilskan kokat i delstaterna. Delstaterna hade aldrig accepterat att de fått dessa stora utgiftsökningar utan kompensation från den federala regeringen.

Riksdagen och varför agerar regeringen som den gör?

Bland alla dessa aktörer, var finns Riksdagen, enligt Regeringsformen folkets främste företrädare? Svaret är som bekant att den lagstiftande församlingen i stor utsträckning blivit helt sidsteppad. 1-a april trädde ju tillfälliga lagändringar i kraft som förhindrat en total kollaps, fram till dess hade alla försämringar skett utan att lagtexten ändrats. Det är bara och hålla med Niklas Altermark att detta är ett mycket stort demokratiskt problem. Det förvärras ännu mer genom att blir det nästan omöjligt att utkräva ansvar från regeringen.

Men ska inte socialdemokratin skydda utsatta grupper – hur kan S-MP regeringen agera så här? Niklas Altermark svar lyder ungefär så här:

Efter den stora ekonomiska krisen i början av 1990-talet har socialdemokratin tappat fart rejält när det gäller att utveckla välfärdsstaten. Istället för att bygga ut välfärden handlar den ekonomiska politiken nästan helt om att till varje pris hålla sig inom givna budgetramar – ”ansvarfull finanspolitik” enligt socialdemokraternas egen benämning. Den ”ansvarsfulla finanspolitiken” leder också till att höja skatter inte är aktuellt om budgeten är på väg att spricka, alltså måste man skära ner utgifterna totalt. 

Assistansersättningen och sjukförsäkringen har blivit hårt attackerade beror på att vi och sjukskrivna har ”identifierats” som grupper där risken är låg för omfattande protester. När det gäller assistansen anser Altermark att regeringen har gjort en grov felkalkylering, jag instämmer helt.

En fråga som måste ställas som jag berört flera gånger i tidigare inlägg är – hur bra fungerar egentligen den svenska demokratin när det gäller att skydda rättigheterna för utsatta minoriteter som ”kostar mycket pengar”? Nedmonteringen av assistansreformen och andra LSS insatser visar att även en rättighetslag väger väldigt lätt i vårt land om regeringen och kommunerna tycker ”det kostar för mycket”…

Ifa-s debattforum 20 april

Fredagen 20 april besökte jag vårens debattforum i Stockholm som Ifa arrangerar två gånger per år. Har besökt det en gång/år senaste 4 åren och nu kändes det mycket angeläget att delta med tanke på att det är riksdagsval i höst och läget för assistansreformen är, trots nödstopp och den senaste positiva domen i HFD fortsatt kritiskt. Jag vidhåller att alla vi som fortfarande har statlig assistansersättning har den på nåder. Upplägget var det vanliga – paneldebatter med riksdagspolitiker, företrädare för funktionsrättsrörelsen och kortare föreläsningar. Ska nu sammanfatta det viktigaste.

Thomas Hammarberg

Först ut var MR experten Thomas Hammarberg som fokuserade starkt på de åtagande Sverige har gjort när riksdagen ratificerade Funktionsrättskonventionen. Hammarberg är mycket tydlig med att en grundläggande princip är att uppnådda rättigheter inte får försämras, vilket gör den nuvarande utvecklingen för assistansreformen oförenlig med konventionens intentioner.

En hel del tid lades konventionens artikel 19 som bland annat säger att rätten till personlig assistans och rätt att själv välja bostadsort är grundläggande rättigheter. Angående principen att uppnådda rättigheter inte får försämras är det OK endast om det råder mycket djup ekonomisk kris, skattkistan är tom. Eventuella försämringar måste i så fall återställas så fort ekonomin blir bättre. Och Sverige befinner sig verkligen inte i djup ekonomisk kris!

Paneldebatt med riksdagspartier

Samtliga partier utom Miljöpartiet och SD deltog, sistnämnda förmodar jag var inte inbjudna. Det lät som det brukar göra, småpartierna uttryckte mest stöd med Liberalerna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna främst.

De verkliga nyckelaktörerna, d v s Socialdemokraterna och Moderaterna var mer försiktiga. Ingen av dem var emellertid i närheten av att vara så aggressiva som regeringen med Åsa Regnér som högljudd megafon ha varit. Socialdemokraternas representant hänvisade till att partiets officiella linje är den som slogs fast vid den senaste kongressen. Och där finns det ett beslut på att assistansreformen och LSS ska återupprättas. Om politiken hade fungerat enligt vad som sas i debatten hade vi inte behövt vara oroliga. Men skillnaden mot vad som gång på gång framförs vid Ifa-s debattforum och vår verklighet är oerhört stor.

Frågor blev det också där mycket kretsade kring de läckta uppgifterna från LSS utredningen en person påpekade med stor kraft hur viktigt det femte grundläggande behovet är. Själv sa jag följande:

Förslagen med åldersbegränsningarna uppåt och neråt är givetvis förkastliga men det finns flera saker till som jag tycker ha fått för lite uppmärksamhet. Jag hade egentligen tänkt att även ta upp det femte grundläggande behovet men det har redan diskuterats utförligt. Vidare har vi förslaget att ingen assistans alls ska beviljas om grundläggande behov understiger 20 timmar/vecka. Jag riktar mig här till samtliga politiker i panelen:

 Den eller de politiker som godtar ett sådant förslag skriver i praktiken under assistansreformens dödsdom enligt intentionerna, för nästan inga personer kommer bli beviljade personlig assistans.

Vidare har vi schablonen på 15 timmar/vecka med mera. Sammantaget har de förslag eller ”diskussionsunderlag” som regeringen kallar det som läckt ut från utredningen ingenting att göra alls med LSS målparagrafer § 5-7 , d v s leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor.

Juristen Mathias Blomberg föreläser

Mathias Blomberg är jurist på advokatfirman IGNE, stark kritiker till försämringarna och intervjuas emellanåt av Assistanskoll. Mathias berättade främst om vad som menas med beteckningen ”väsentligt ändrade förhållanden” och integritetsnära hjälpbehov och vad som gäller vid nyansökningar av personlig assistans. Vad är ett väsentligt ändrat förhållande? Några exempel – en assistansberättigad person flyttar till gruppboende eller där hjälpbehoven faktiskt minskar. Kan t.ex. handla om personer som genomgår mycket lång rehabilitering efter en olycka.

Jag litar inte ett dugg på vare sig regeringen eller Försäkringskassan men Mathias tog upp flera saker som i alla fall delvis dämpar min oro för framtiden. (Därmed inte sagt att det känns helt okej...)

·   Lagändringarna som trädde i kraft 1 april 2018 är temporära på papperet. Mathias Blomberg menar emellertid att det normala med temporära lagar är att de är mycket svåra att ”rulla tillbaka” när de väl börjat gälla. I praktiken blir de permanenta.

·   Tanken med begreppet ”särskilt ändrade förhållanden” är att tröskeln ska vara mycket hög innan FK kan göra omprövningar med hänvisning till detta begrepp.

I I slutändan blir det ändå domstolar som juridiskt får precisera närmare vad som ska inkluderas i detta begrepp. Samma sak med ”integritetsnära hjälpbehov” nu när egenvård räknas som ett grundläggande behov om det kan kopplas till något av de fem grundläggande behoven.

Paneldebatt utan politiker

Det anordnades också en paneldebatt med olika representanter för funktionsrättsrörelsen deltog. Ifa själv representerades av Wilhelm Ekensteen och Sophie Karlsson. Andra deltagare var bland annat Jonas Franksson från STIL och RBU-s ordförande Maria Persdotter.

Frågeställningen var - vad oroar er mest i LSS utredningen? 

Fokus låg på ”diskussionsunderlaget” och oro för kommunalisering. Nu ska sägas först att jag själv för ungefär en månad sedan skrev ett blogginlägg om vilket som var det värsta förslaget från ”underlaget” och kom fram till att det var att det femte grundläggande behovet tas bort. Den typen av jämförelser tror jag efter lite eftertanke är allt annat än bra. Det gör det lättare att splittra oss och inte minst – alla drabbas mycket hårt av de läckta förslagen. Därmed finns det ingen som helst poäng i att gradera ”vem som drabbas hårdast”. Vi ska satsa energin på att kämpa mot alla försämringar som drabbar oss. Alla information från ”underlaget var för sig är förödande.

Själv framförde jag att istället för att jämföra vad som är värst måste vi när vi möter besparingshungriga politiker jämföra vad som faktiskt står i LSS lagens målparagrafer 5-7 och jämföra det med diskussionsunderlaget. För det som framkommit där har ingenting överhuvudtaget gemensamt med lagens verkliga intentioner.

När det gäller kommunalisering är enigheten total att det vore förödande för assistansreformen som vi känner den. Björn Häll Källerman, ordförande i Unga rörelsehindrade konstaterade att en kommunalisering innebär att reformen avskaffas. Jonas Franksson var också helt enig med mig om att beviljas ingen assistans alls om grundläggande behov understiger 20 timmar/vecka är det slut med assistansreformen. Alla som känner Jonas vet också att han är en mycket, mycket hård motståndare till kommunalisering av assistansreformen.

Jag pratade också en del med Jonas Franksson och riksdagsledamoten Maj Karlsson om läget. Vi pratade också en del om STIL-s nya ”aktivist-kit” där STIL-s aktivistverksamhet ska få en fastare organisation. Näste större resa blir STIL dagarna 26-27 maj.

STIL intervjuar mig om att blogga - syntolkad

När jag betalar skatt vill jag vara säker på att jag får nödvändig hjälp!

Sverige har bland världens allra högsta skattekvoter (även kallat skattetryck), d v s Sverige ligger i allra översta toppskiktet i hur mycket skatt vi betalar som andel av BNP. De höga skatterna är en följd av att det råder i stort sett enighet i riksdagen att vi ska ha en stor skattefinansierad välfärd som gör att alla kan ta del av välståndet. Den främste skiljelinjen idag mellan huvudmotståndarna Socialdemokraterna och Moderaterna tycker jag är hur stor eller liten del av välfärden som ska utföras av offentliga eller privata aktörer och hur mycket eller lite vinst privata aktörer i välfärden ska få göra.

Personligen betalar jag skatterna utan att klaga på skattekvoten i sig då jag tycker välfärden är oerhört viktig att värna, den måste få kosta mycket pengar. Även pensionärer och personer som aldrig kommer att kunna arbeta betalar också skatt på inkomsten.

Däremot vill jag ha valuta för pengarna. Den bistra sanningen för oss funkisar som alla i varierande utsträckning är beroende av samhället är att vi får allt mindre för skattepengarna. Det sparas överallt. Värsta exemplet för vår grupp är assistansersättningen men exemplen kan mångfaldigas När jag betalar skatt, på min sjukpension, moms på konsumtion mm kräver jag därför bland annat att:

·         Jag och alla andra i samma livssituation ska känna oss trygga i att vi får nödvändig hjälp för att leva i frihet enligt LSS och funktionsrättskonventionens intentioner.

·   Att vi inte kollektivt blir misstänkliggjorda som fuskare, ”lycksökare” som ”spränger statens budget”.

·  Att staten inte ger utredningsdirektiv – spara, spara och spara sen ännu mer på assistansersättningen.

·  Att samma utredningsdirektiv inte sätter olika LSS insatser emot varandra och att regeringen inte sätter desperata flyktingar mot våra behov.

·  Att alla personer som faktiskt inte kan arbeta faktiskt har en hygglig inkomst.

·  Att inga skattepengar betalas ut till jurister med den motbjudande ”affärsidén” att lära kommuner ge så många avslag som möjligt på olika LSS insatser.

·  Att det sitter kunnigt folk i alla nivåer i förvaltningsdomstolarna som verkligen kan och förstår LSS lagens syfte, funktionsrättskonventionen med mera. 

·   Att samma personer tolkar LSS lagen utifrån dess intentioner,  inte signalpolitik från den regering (oavsett partikonstellation) som styr Sverige. Att FK upphör med att systematiskt tolka domarna från HFD så snävt som möjligt.¨Att FK och kommunerna systematiskt slutar att driva rättsfall vars enda syfte är att spara pengar.

·   Att kommunerna och Försäkringskassan inte sätter i system att runda den viktiga juridiska principen gynnande besluts negativa rättskraft, d v s att en beviljad hjälp eller stödinsats inte får försämras om det inte skett stora ändringar i hjälp eller stödbehovet.

Inte minst att vi inte bryter mot Funktionsrättskonventionens ledande princip att uppnådda rättigheter inte får försämras.

Är detta för mycket begärt, tänk om Sverige hamnar i en djup ekonomisk depression? Nej, jag tycker inte det är mycket begärt. Faktum är att Sveriges ekonomi går mycket bra, fullständigt lysande enligt finansminister Magdalena Andersson. För någon månad sedan fick vi veta att staten har ett budgetöverskott på hela 80 miljarder, 80 000 miljoner kr. Det är rysligt mycket pengar.

 Det finns alltså ingen brist på pengar i statens skattkista. Det handlar om prioriteringar. Och regeringen har gjort ett högst medvetet val att nedprioritera, d v s att kortsiktigt spara stora summor på insatsen personlig assistans. Istället ska stora summor satsas på andra områden. Dels för att hålla viktiga (läs stora) väljargrupper på gott humör och dels för att visa allianspartierna att vi är bäst i det som brukar kallas ”regeringsduglighet”, underkategori ”ansvarsfull finanspolitik”.

Och skulle nu Sverige hamna i en långvarig ekonomisk depression, mycket värre än finanskrisen 2008-2009 (högst osannolikt) sjunker givetvis skatteintäkterna som en sten. Då får det bli en diskussion om besparingar som blir oundvikliga även om skatterna höjs men de försämringarna ska i så fall bäras av alla som betalar skatt i det här landet och så långt det bara är möjligt drabba de mest utsatta så lite som möjligt. 

MR experten Thomas Hammarberg utvecklade detta i en föreläsning han höll vid Ifa-s debattforum 20 april. Återkommer till det i nästa blogginlägg.

Sondmatning är ett grundläggande behov enligt HFD och själv invald i Funktionsrätt Jönköpings län styrelse

Det är inte ofta det finns något positivt att rapportera kring utvecklingen i assistans och LSS världen. Fredagen 13 april 2018 var ett mycket välkommet och viktigt undantag. Samma dag kom nämligen en dom i HFD (målnummer 682-17) som säger att sondmatning är ett grundläggande behov! Domen inleds så här:

Högsta förvaltningsdomstolen förklarar att AAs sondmatning utgör ett grundläggande behov enligt 9 a § första stycket lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

2012 kom som bekant en HFD dom som ansåg att egenvård i form av massage inte var ett grundläggande behov. Först 2016 (efter det ökända regleringsbrevet) började FK tillämpa domen och ansåg nu att ingen egenvård kan räknas som ett grundläggande behov. På något sätt kom sondmatning in i bilden som nu betraktades som egenvård och följaktligen inte var ett grundläggande behov… Följderna vet vi, det har inneburit katastrof för hundratals assistansberättigade, troligen tusentals personer om vi räknar med anhöriga och assistenter.

Mina första tankar om domen är att det är en mycket viktig delseger i vår kamp. Det var en dag att fira och en oerhörd lättnad för de drabbade personerna. Det är också mycket tillfredsställande att den mycket osympatiska rättschefen på FK, Eva Nordqvist får en rejäl bakläxa. Samtidigt får vi inte slå oss till ro, det är lång väg kvar innan assistansreformens intentioner återupprättats. Just nu befinner vi oss i den bisarra situationen att sondmatning är ett grundläggande behov men andning är fortfarande inget grundläggande behov.

Tittar vi vidare vad som står i domen är det att egenvård är ett grundläggande behov om det kan kopplas till de fem grundläggande behoven. Det finns dock två ”brasklappar”, hjälpbehovet måste också vara ”integritetsnära” och det femte grundläggande behovet är sedan tidigare kraftigt inskränkt av HFD och FK-s tillämpning. Så här står det i domen sidan 9:

Sammanfattningsvis finner Högsta förvaltningsdomstolen att egenvård som avser något av de grundläggande behov som anges i 9 a § första stycket LSS kan beaktas inom ramen för bedömningen av hjälpbehovet. Sondmatning ska betraktas som intag av en måltid och utgör därmed ett grundläggande behov som kan – om den hjälp som erfordras är av tillräckligt integritetskänslig karaktär – ge rätt till insatsen personlig assistans enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

I domen (sidan 5) framgår även att HFD i resningsansökan bara behandlar frågan om sondmatning är egenvård, inte grundläggande behov generellt. Vad betyder det då för FK-s tillämpning framöver?

FK måste bevilja hjälp för sondmatning (men inte rengöring av utrustningen som grundläggande behov vilket framgår av domen). Men hur blir det med t.ex. massage som domen 2012 egentligen handlade om? Eftersom HFD bara behandlar frågan om sondmatningens ”status” tror jag, tyvärr inte att FK ändrar sig när det gäller den typen av hjälp. I min värld måste massage rymmas under det femte grundläggande behovet (ingående kunskap om brukaren) men här finns ju en HFD dom från 2015 som säger att det femte grundläggande behovet i princip bara omfattar personer med psykiska funktionsvariationer och att andningshjälp är vård, inte assistans. Att det femte grundläggande behovet inte inkluderar fysiska funktionsvariationer påpekas även i denna HFD dom.

Sen har vi frågan om ”integritetsnära hjälpbehov”. Eftersom det inte är definierat i lagen finns utrymme för FK att göra märkliga bedömningar och godtycke från handläggarna. Totalt sett borde det ändå bli lättare att få hjälp för egenvård även om det inte handlar om sondmatning. Vi får bara inte ta för givet att det blir revolutionerande förbättringar för samtliga assistansanvändare för så är det inte.

Anm: Själv anser jag att all egenvård måste betraktas som ”integritetsnära”

Mer information av domen




* Även för egen del har det hänt positiva saker. Strax före påsk ringde valberedningen till Funktionsrätt Jönköpings län och undrade om jag ville bli styrelsemedlem? De ville gärna ha in en LSS kunnig person i styrelsen Förfrågan kom oväntat men efter att ha funderat över påskhelgen bestämde jag mig för att tacka ja. 11 april blev jag invald i styrelsen.

Jag har varit tydlig med att det är LSS jag kan bäst och det jag vill syssla med i första hand. Allt i funktionsrättsrörelsen är emellertid inte personlig assistans och LSS. Jag påpekade för valberedningen och ordförande att andra frågor som jag tycker är mycket viktiga är t.ex. tillgänglighet, den usla ekonomin för många av oss och hjälpmedel.

Hur kommer det här att påverka mitt engagemang för VIMPA och STIL? Tills vidare kör jag på som tidigare. Styrelsen har 7-8 möten per år men det mesta löpande arbetet sköts av kansliet så det borde inte vara så betungande.

På torsdag åker jag till Stockholm och deltar sedan i Ifa-s debattforum på fredagen.

Hur skulle mitt liv bli utan personlig assistans?

Först av allt:

 LSS utredningen har tankar om att ta bort rätten till personlig assistans vid 80 års ålder. Bortsett från att det bryter mot funktionsrättskonventionen, nuvarande LSS lagstiftning med mera hur har utredaren Gunilla Malmborg tänkt sig att lösa följande?

Redan idag råder det stor brist på äldreboende. I ungefär 40 % av kommunerna saknas det platser och läget kommer bli allt värre om inte mycket stora investeringar görs. Varför? Andelen äldre i befolkningen blir allt större. Enligt olika rapporter behövs bara fram till 2030 investeringar på 60 miljarder kr för att täcka det förväntade behovet.

Så frågan till Gunilla Malmborg blir? Vad ska hända med assistansanvändare, minst 80 år gamla? Konkurrensen om antalet befintliga platser på äldreboenden lär bli mycket stor.

Ja, jag vet att i praktiken blir det barnen (om det finns några) som får ta smällen när boendeplatserna inte räcker eller en helt otillräcklig hemtjänst. Skulle Gunilla Malmborg eller regeringen våga medge det? Extremt osannolikt då det inte alls rimmar med hur vi tänker oss att välfärden ska fungera.

* I november månad 2017 var jag oerhört nära att förlora assistansersättningen från FK. Jag har berättat om det när det begav sig. Hur jag fick ett besked från FK, s.k. kommunicering där de övervägda att dra in all assistansersättning, grundläggande behov uppgick plötsligt bara till 12 timmar mot 29. Bara tre dagar senare frös FK alla pågående utredningar – snacka om tur.

Fast det betyder inte att allt är frid och fröjd. Visst för stunden är det lugnt men jag ljuger grovt om jag påstår att jag inte känner oro för framtiden. För när det gått ett antal månader känns det verkligen som jag och 15000 medmänniskor till (de med kommunalt beviljad assistans är inte inkluderade, då är vi närmare 20 000 personer + anhöriga). För sanningen är som jag skrivit ett antal gånger, regeringen (om S-MP regeringen vinner valet) vill återinföra tvåårsomprövningarna så snart som möjligt ”när förutsättningarna finns” inga initiativ har tagits för att återställa effekterna från HFD domarna 2009, 2012 och 2015. Och viktigaste av allt – sparkraven i LSS utredningen finns kvar. Hur ser det ut för de som söker personlig assistans första gången? Ungefär 90 % får avslag…

 I händelse av alliansseger finns heller inga garantier. Även om Liberalerna, Kd, Liberalerna och Centern vill väl måste de få med sig Moderaterna. Kort och gått, vi har personlig assistans på nåder där framtiden för rätten till självbestämmande enligt LSS intentioner är synnerligen oviss. Jag själv och alla andra som behöver personlig assistans kan så snart tvåårsomprövningarna drar igång igen få vara liv förstörda.

Hur skulle då mitt liv se ut om assistansen dras bort? Det enkla svaret är att min nuvarande tillvaro slås i spillror. Jag trivs jättebra i min trerumslägenhet men utan assistansen kan jag inte bo kvar där. Detta gäller även med det som provocerande kallas ”personlig assistans” om de läckta utkasten från LSS utredningen blir verklighet. Det finns bara två, möjligen tre alternativ:

1. Lämna bostaden och flytta in i ett gruppboende

2. Lämna bostaden och flytta hem till föräldrarna.

3. Jag bor kvar i lägenheten med föräldrar och syskon som jobbar ideellt dygnet runt.

Alla vet förhoppningsvis vd det här laget att jag inte vill sätta olika LSS insatser emot varandra, men jag vill verkligen inte flytta till ett gruppboende. Det skulle kännas som ett antal mycket stora steg neråt i livskvalitet. Det andra alternativet är en flytt tillbaka till föräldrahemmet. Även det skulle vara givetvis kännas som mycket stora steg bakåt, likaså att vara beroende av nära och kära för att bo i eget hem. Dessutom är mina föräldrar pensionärer och inga ungdomar längre. Och mina syskon bor i andra städer med egna mål med livet.

Detta blir framtiden för mig och alla andra i samma livssituation om den personliga assistansen urholkas totalt eller tas bort helt. Det är verkligen ingen välfärdspolitik för framtiden.

Bild: Tompa med permobil vid Hovrättstorget i centrala Jönköping. Utan assistansen kan jag inte lämna bostaden.

Bilden togs av tjänstgörande assistent.