Ny dom från HFD – nej till personlig assistans för tillsyn vid Epilepsianfall del 1

20-talet var bara drygt en månad gammalt när HFD 10 februari avkunnade en ny restriktiv dom i rätten till personlig assistans, ärendet har drivits av FK upp till högsta nivån. Domen (målnummer 3757-18) handlar om person som har en rad olika behov som borde ge rätt till personlig assistans, bland annat hjälp med kommunikation och tillsyn p.g.a. allvarlig epilepsi. HFD anser att personen inte har rätt till personlig assistans därför att aktiv tillsyn p.g.a. risken för epilepsianfall inte faller under femte grundläggande behovet – ingående kunskap om assistansanvändaren. Så här står det i domen sid 10:

AAs behov av tillsyn är föranlett av hennes epilepsi och syftar till att begränsa riskerna för att hon ska skada sig i samband med epileptiska anfall. Tillsynsbehovet har således inte sin grund i hennes psykiska funktions-nedsättning och utgör därmed inte ett grundläggande behov i den mening som uttrycket har i LSS.

När man börjar läsa dessa domar har man numer tyvärr alltid förutfattade meningar, t.ex. att Funktionsrätts konventionen ignoreras helt och att synen på vad personlig assistans är extremt avsmalnad till att enbart handla om det mest grundläggande för att överleva. Så är det givetvis i det här fallet också. Däremot blev jag (kanske naivt) förvånad när HFD slår fast att det femte grundläggande behovet - inte alls är ett självständigt grundläggande behov.  Hur är detta möjligt?

Redan domen 2015 innebar kraftiga inskränkningar i vem som omfattades av det femte grundläggande behovet som med vissa undantag inte ansågs omfatta personer med fysiska hjälpbehov. Nu fortsätter HFD nedmonteringen med så stora inskränkningar att jag menar att det femte grundläggande behovet i praktiken avskaffas. HFD anser emellertid att lagstiftarens ambition aldrig ha varit att det skulle finnas ett självständigt femte grundläggande behov. På sid 8 kan vi läsa följande:

Den ursprungliga tanken var alltså inte att tillägget ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade” skulle utgöra ett självständigt grundläggande behov. En sådan ordning hade inneburit att psykiskt funktions-nedsatta personers olika behov på grund av varaktiga funktionsnedsättningar skulle komma att utgöra grundläggande behov så snart den aktuella hjälpen förutsätter ingående kunskaper om den funktionsnedsatte

Enligt HFD krävs nu följande för att omfattas av det femte g behovet På sid 9-10 kan vi läsa följande:

Grundläggande behov är de behov som uttryckligen räknas upp i 9 a § första stycket LSS, dvs. hjälp med personlig hygien, måltider, att klä av och på sig samt att kommunicera med andra (och numera hjälp med andning). När det gäller personer med psykiska funktionsnedsättningar tillkommer dels sådana kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser som syftar till att förmå

personen att själv tillgodose något av de grundläggande behoven, dels sådan aktiv tillsyn av övervakande karaktär som har sin grund i den psykiska funktions-nedsättningen och som behövs för att begränsa allvarliga konsekvenser av ett utagerande beteende. I båda fallen är det en förutsättning för rätt till personlig assistans att hjälpen kräver ingående kunskaper om den funktionsnedsatte som person.

Inte lätt att hänga med när HFD slår knut på sig själva för att vantolka det femte grundläggande behovet. Jag tolkar ovanstående texter som att det efter denna dom inte ens räcker med ha omfattande psykiska/intellektuella funktionsvariationer för att kunna få timmar beviljade p.g.a. stöd och hjälpbehov som kräver ingående kunskap. Nu krävs även antingen:

1 Kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser som syftar till att förmå

personen att själv tillgodose något av de grundläggande behoven

2 aktiv tillsyn av övervakande karaktär som har sin grund i den psykiska funktions-nedsättningen och som behövs för att begränsa allvarliga konsekvenser av ett utagerande beteende

* Efter att ha läst Funktionsrättskonventionen och den allmänna kommentaren till artikel 19 är det övertydligt att denna dom, liksom föregångarna 2009, 2012, 2015, 2017 och 2019 bryter mot de mest centrala artiklarna och principerna i den konvention som ska garantera mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Denna dom, liksom nämnda föregångarna bryter de mot konventionen av följande skäl:

·   Samtliga domar går i restriktiv riktning vilket innebär att de frångår den oerhört grundläggande principen att uppnådda rättigheter inte får försämras. Försämringar/besparingar får göras endast temporärt vid akuta kriser.

·  Funktionsrättskonventionen har, till skillnad från juristerna i HFD en helhetssyn där det mycket tydligt poängteras att samtliga hjälp/stödbehov ska inkluderas vid behovsbedömningen av personlig assistans.

·  Därmed finns det inget som helst stöd i konventionen för att dela upp de grundläggande behoven i ”integritetsnära” och inte ”integritetsnära” behov. Paragraf 9a i den befintliga LSS lagen som räknar upp de grundläggande behoven saknar också stöd i konventionen av ovan nämnda skäl.

·  Diagnoser är oväsentliga. Ingen får nekas rätten till ett självständigt/självbestämt liv p g a ”fel diagnos”.

·  Att dela upp rätten till assistans beroende på vilken diagnos vi har är helt oförenligt med Funktionsrättskonventionen vilket mycket tydligt påpekas i den allmänna kommentaren till artikel 19.

·  Den ursprungliga domen från 2009 om grundläggande behov generellt (målnummer 5321-07) som alla domar därefter byggt vidare på bryter dessutom mot konventionen för att den har en stark medicinsk syn på vad som är personlig assistans.

Tittar vi bakåt i backspegeln tycker jag faktiskt vi har varit ganska dåliga på att påtala vilka uppenbara brott mot Funktionsrättskonventionen alla dessa domar gör sig skyldiga till. Även om konventionen inte är lag är ju Sverige skyldiga att i faktisk tillämpning följa artiklarna Jag tycker faktiskt det är fullt befogat att jämföra de juridiska övergreppen med all propaganda genom åren om de ”skenande kostnaderna och okontrollerbara fusket”. Medan fuskdebatten vilar på oerhört svag faktagrund bryter alla domar som urholkat assistansen på punkt efter punkt mot den konvention Sverige åtagit sig att följa.

Det är en jätteskandal att detta kunnat fortgå år efter år utan att den s.k. ”tredje statsmakten”, d v s media granskat maktmissbruket. Istället för att kritiskt granska domarna och alla utredningar med budskapet att det fuskas vilt och att vi ”kostar för mycket” har stora delar av media kåren istället okritiskt svalt allting och mer än gärna agerat budbärare. Denna dom, liksom föregångarna saknar för mig legitimitet eftersom den så brutalt bryter mot FN-konventionen är upprörande när man genom åren hört politiker försvara utvecklingen med att:

Vi har de här domarna, det är så lagen ska tolkas.

Nej, lagen har inte ens vantolkats, domstolarna har istället i rad domar fullständigt ignorerat de rättigheter vi har enligt FN.

I del två om domen ska vi titta lite närmare på hur domen ”hänger ihop” med domen 2015 och vad konsekvenserna kan bli.

Osäkra fuskuppskattningar har framställts som sanningar

I den offentliga debatten har vi många gånger hört att 9-15 % av utbetald assistansersättning beror på ”fusk”. Dessa uppskattningar som vilar på mycket vag grund har framställts som ”sanning”. Hur är det möjligt att så osäkra uppskattningar om fusk haft ett sådant genomslag i debatten?

Någon gång under andra halvan av 00-talet började media rapportera om fall med assistansbedrägerier. Personer som uppenbarligen inte var i behov av personlig assistans hade lurat staten på många miljoner kr. Det dröjde inte lång tid innan assistansreformen började få hård kritik i olika ledare artiklar i både rikstidningar och lokala tidningar. Budskapet var att fusket måste stoppas. Att fusk och oegentligheter förekommer i alla delar av våra välfärdssystem berördes inte överhuvudtaget.

På vilken grund vilar kritiken om ett mycket omfattande fusk? 2007 undersökte en statlig utredning (Omfattning av felbetalningar inom trygghetssystemen), den s.k. FUT delegationen hur omfattande fusket var i statens trygghetssystem och kom fram till att över 10 % av utbetalningarna var felaktiga. Dessa uppskattningar gjordes med hjälp av den s.k. ”expertmetoden” (Expert Elicitation). Enligt en annan statlig utredning några år senare (Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättning) uppgick fuskets omfattning till 9-15 % av all utbetald assistansersättning +mycket ”överutnyttjande”. Utredningens slutsatser byggde på FUT delegationens uppskattningar.

Enkelt uttryckt går Expertmetoden ut på ett antal experter inom ämnet som berörs diskuterar och kommer fram till kvalificerade gissningar. Slutsatserna har alltid fått hård kritik från funktionsrättsrörelsen. Även från forskarhåll har kritiken varit hård. Statsvetarna Niklas Altermark och Hampus Nilsson visade för några år sedan att ”expert metoden” är extremt otillförlitlig för att bedöma omfattningen på fusk och oegentligheter av flera skäl.  Bland annat därför att ”expert metoden” togs fram i USA för att bedöma risker och problem kopplade till naturvetenskap och att den tidigare är helt oprövad inom samhällsvetenskap. Dessutom uppfylldes inte kriterierna i ”expertgruppen” för att undvika jävsituationer.

Trots detta mycket osäkra underlag har ändå slutsatserna om fuskets och kriminalitetens omfattning framförts som sanning av en lång rad ledare skribenter, tjänstemän och politiker upp till regeringsnivå. I en intervju i Assistanskoll säger Försäkringskassan nu att expert metoden inte är tillförlitlig. Då kunde vi bland annat läsa följande:

Rent generellt delar Försäkringskassan den bedömning som flera forskare gjort att metoden "expert elicitation", som bygger på att experter gör antaganden, inte är lämplig just för att skatta omfattningen av felaktiga utbetalningar. Osäkerheten blir alltför stor.

Så frågan är – hur är det möjligt att slutsatser från en utredning som bygger på en metod som är helt oprövad i samhällsvetenskap fått ett sådant genomslag i ”fuskdebatten”? Jag lyfter här fram två anledningar som jag tror är centrala för att förstå både fuskdebatten och det faktum att utvecklingen gått bakåt så mycket efter att Sverige ratificerade Funktionsrättskonventionen 2008.

Assistansreformen har alltid varit utsatt för kritik

Den personliga assistansen och hela LSS lagen har alltid varit ifrågasatt av en rad olika aktörer i det offentliga Sverige. Många av argumenten mot LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet har alltid låtit ungefär likadant. Vi har alltid ansetts ”kosta för mycket”, reformen är för generöst utformad, för ”otydlig” etcetera. På ytan har debatten om den personliga assistansen handlat om ”fusk och skenande kostnader” men i praktiken bottnar mycket av kritiken i att LSS lagen i allmänhet och personlig assistans i synnerhet ändrar maktbalansen mot myndigheter mm till vår fördel.

Resultatet har blivit att LSS och assistansreformen aldrig haft samma självklara plats i välfärdsstaten som låt oss säga föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen eller gratis utbildning på gymnasier och högskolor. Det har gjort vår rättighetslag mycket sårbar för både oegentligheter och ”höga kostnader”. Den sköra legitimiteten hänger även samman med att vi är och alltid har varit en lågstatusgrupp i samhället.

Finanskrisen 2008 och efterverkningarna

Hösten 2008 gick jättebanken Lehman/Brothers i konkurs vilket utlöste en global finanskris och den djupaste lågkonjunkturen i västvärlden sedan depressionen på 1930-talet. Vid lågkonjunkturer stiger alltid arbetslösheten samtidigt som skatteintäkterna sjunker, vilket gör att vår gemensamma kaka minskar i storlek.

Detta gjorde att det blev mer ”tacksamt” att peka ut assistansreformen som en allt för hög budgetpost som tog resurser från andra viktiga delar i välfärdsstaten. Min fasta övertygelse är att om assistansreformen haft en lika solid ställning i samhället som nästan gratis sjukvård för alla hade det aldrig blivit så mycket diskussion om fusk och kostnader men som framgår ovan – så har aldrig farit fallet. Tittar vi bakåt kan vi konstatera att samtliga domar från HFD som raserat assistansreformen kommit efter Lehman kraschen 2008.

Under 2015 tog Sverige emot drygt 160 000 flyktingar som sökte skydd från krigen i Mellanöstern. Detta innebar stora och oväntade utgifter för staten. Alla regeringar är mycket måna om att upprätthålla vad som brukar benämnas ”god budgetdisciplin”, vilket i praktiken innebär att hålla sig under det utgiftstak som riksdagen fastställer varje år. Vare sig röda eller blåa regeringar vill riskera kritik från oppositionen för att den inte för en ”ansvarsfull ekonomisk politik” p.g.a. att utgiftstaket hotas. Finansminister Magdalena Andersson dolde inte att assistansreformen var en utgiftspost som krävde besparingar.

För att motivera att nedskärningar i assistansreformen är nödvändiga behöver vem som än styr landet en bra motivering och då passar ett påstått omfattande fusk och kriminalitet som motiv. Då är det tyvärr inte märkligt att statliga utredningars slutsatser om fusk och kriminalitet fått ett sådant genomslag. Att grunderna de slutsatserna vilar på är oerhört svaga och att Sverige ratificerat Funktionsrättskonventionen spelar ingen roll.

Vad är det för människosyn som ligger bakom att det är godtagbart att på mycket lösa grunder utpeka en mindre grupp personer som behöver stöd från samhället som stora fuskare? Det blir kanske ämnet i en annan krönika.

Statens ansvar att leva upp till Funktionsrättskonventionen

Vi var många som blev mörkrädda när vi såg de mycket grava missförhållanden i ett LSS boende där huvudpersonen Robins ”hem” i alla avseende är en institution enligt FN-s kriterier. Hur utbrett är dessa grova övertramp i LSS boende på de rättigheter vi har? Det trista svaret blir nog att de är mycket vanligare än många tror. Hur vanligt missförhållandena är fick fick jag/vi ytterligare en  redan i tisdags där lokal media i Trelleborg rapporterade om grava missförhållanden i ett LSS boende. IVO (Inspektionen för vård och omsorg) hade gjort en undersökning och konstaterade bland annat:

Miljön i boendet är generellt rensad från stimuli och föremål. Flera rum saknar eller har få möbler:

miljön på boendet som ”institutionslik” trots att den enligt lagen ska vara så hemlik som möjligt.

Statens skyldigheter att förverkliga konventionen regleras i artikel 4 och den allmänna kommentaren artikel 19. Artikel 4 inleds med att konvensstaterna åtar sig att främja, säkerställa och utan inskränkningar eller diskriminering förverkliga mänskliga rättigheter för personer med alla typer av funktionsnedsättningar. Där räknas ett stort antal åtaganden, en av dessa är:

Skyldigheten att säkerställa att myndigheter och offentliga institutioner handlar i enlighet med konventionen. Sveriges regering har alltså det yttersta ansvaret för att konventionen efterlevs. Att det yttersta ansvaret för att tolka och förverkliga konventionen inte få delegeras ner till regional, delstatlig eller lokal nivå framgår också bland annat av detta:

Bestämmelserna ska omfatta alla delar av federala stater (USA och Tyskland är exempel på federala stater), utan inskränkningar eller undantag.

Statens ansvar enligt artikel 19 (finns nu i svensk översättning)

Artikel 19 handlar som bekant om rätten till ett självständigt/självbestämt liv, personlig assistans och full inkludering i samhällsgemenskapen. Artikeln är mycket omfattande och så viktig att FN själva skriver att artikel 19 är fundamental för att uppfylla övriga artiklar, d v s rättigheterna i artikel 19 är nära sammanflätad med övriga artiklar i Funktionsrättskonventionen. Detta medför många skyldigheter för staten som beskrivs närmare i den allmänna kommentaren till artikel 19. Några viktiga exempel (sid 20-22, 38-39)

För att uppnå ett successivt förverkligande av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter måste konventionsstaterna vidta åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser[1]. Dessa åtgärder måste vidtas omedelbart eller inom en rimlig tidsrymd.

Upphäva alla lagar som hindrar en person med funktionsnedsättning, oavsett typ av nedsättning, att välja var, med vem och hur en bor, inklusive rätten att inte bli inlåst på grund av en funktionsnedsättning.

Anta och tillämpa lagar, standarder och andra åtgärder i syfte att göra närsamhällen och omgivningen, såväl information som kommunikation, tillgängliga för alla personer med funktionsnedsättning.

Säkerställa att sociala trygghetsprogram tillgodoser behoven hos ett brett spektrum av personer med funktionsnedsättning på jämlika villkor som för andra.

Införa principen om universell utformning för såväl fysiska som virtuella rum, i politik, lagstiftning, standarder och andra åtgärder, inklusive i övervakning av genomförandet/implementeringen av åtagandena

Anta tydliga och riktade strategier för av institutionalisering, med specificerade tidsramar och adekvata budgetar för att undanröja alla former av isolering, segregering och institutionalisering av personer med funktionsnedsättning. 

Särskild uppmärksamhet bör ägnas personer med psykosociala och/eller intellektuella funktionsnedsättningar samt barn med funktionsnedsättning, som för närvarande är på institution.

Utforma heltäckande politik och juridiska riktlinjer och fördela ekonomiska resurser för byggandet av ekonomiskt överkomliga och tillgängliga bostäder, byggd miljö, allmänna platser och transporter, tillsammans med en lämplig tidsram för deras implementering samt sanktioner som är effektiva, avskräckande och proportionella för överträdelser av offentliga eller privata ansvariga.

Som framgår ovan råder totalförbud mot att låsa in personer och att ingen, oavsett diagnos eller hjälpbehov ska hamna på en institution. Eventuella kvarstående institutioner enligt FN-s kriterier ska avvecklas

Genom lagstiftning har staten delegerat ner ansvaret för utförandet av 9 av 10 LSS insatser på kommunerna eller regionerna (f.d. landstingen) men som det framgår ovan har ändå staten det yttersta ansvaret för att konventionen efterlevs. Om nu Gnosjö eller andra kommuner har allvarliga ekonomiska bekymmer och verkligen inte kan avsätta tillräckligt med resurser är det regeringens skyldighet att både se till att de får nödvändiga resurserna. Det är också regeringens skyldighet att upprätta planer för att förverkliga konventionen samt avsätta nödvändiga ekonomiska medel

 Inte mycket av  allt jag räknat upp har fungerat senaste decenniet och som framgår ovan bryter Gnosjö kommun och många andra, inklusive Försäkringskassan gravt mot de åtagande Sverige har gjort. 

Avslutar detta blogginlägg med att lista några av FN-s många kriterier för institution som i alla avseenden är uppfyllda i Robins fall och uppenbart boendet i Trelleborg som IVO kritiserat och som därmed är grova brott mot konventionen och som ytterst regeringen är skyldig att åtgärda för alla berörda. (sid 12 övers.)

*Tydlig makthierarki som leder till en underordnad ställning med bland annat våld eller hot om våld.

* Segregering från ett självständigt liv i samhällsgemenskapen

* Brist på kontroll över vardagslivet

* Avsaknad av flexibilitet i val av aktiviteter utifrån berörd persons intressen etcetera.

* Övervakning av boendesituationen

* Storlek på verksamheten ointressant för att definiera institution.

---

Förfärligt reportage i Uppdrag granskning om missförhållanden i LSS boende

Onsdagen förra veckan tittade jag Uppdrag granskning som återigen uppmärksammade grava missförhållanden i LSS boende, denna gång i Gnosjö kommun i Småland. Huvudpersonen var 26 årige Robin som haft en förfärlig tillvaro i sitt LSS boende. Robin har en lindrig intellektuell funktionsnedsättning (använder här FUB-s ordval) och utåtagerande beteende.

Först ett klargörande:

Många tror att LSS boende är synonymt med gruppbostad, så är inte fallet. Det finns fyra olika typer av boendeformer inom LSS, nämligen:

Gruppboende, serviceboende, särskilt anpassat bostad samt familjehem eller bostad för barn eller ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet.

Robin i reportaget är antagligen beviljad insatsen Särskilt anpassad bostad.

Robin har blivit inlåst många gånger, åtminstone vid något tillfälle fått stryk och varit kraftigt under stimulerad med praktiskt taget noll kontroll över sitt vardagsliv. Historien är på alla sätt fruktansvärd. I det här blogginlägget ska jag med ett antal exempel belysa på vilka sätt Gnosjö kommun bryter mot Regeringsformen, mot LSS, mot Funktionsrättskonventionen.

Vad gäller inlåsningarna som fick mest utrymme i reportaget är det ett till att börja med ett mycket allvarligt brott mot Regeringsformen eftersom det saknas lagligt stöd för inlåsningarna I regeringsformen kan vi läsa följande:(RF kap 1 §1,2 st.):

Den offentliga makten utövas under lagarna.

Det är givetvis även brott mot rättsbalken där olaga frihetsberövande är ett allvarligt brott.

Enligt Funktionsrättskonventionen artikel 19 har samtliga människor, oavsett typ av stöd/hjälpbehov rätt till ett självständigt/självbestämt liv. Robins liv har varit ljusår från att uppfylla de rättigheter han faktiskt har enligt både LSS och FN. Nedan listar jag ett antal punkter där hemkommunen bryter mot LSS intentioner och Funktionsrättskonventionen. Listan är inte fullständig.

 Det finns en mycket tydlig makthierarki på boendet och som är helt oförenligt med både LSS och Funktionsrättskonventionen som bland annat lett till:

-Robin blir upprepade gånger inlåst i sin egen bostad. Juridiskt sett är det som nämndes ovan olaga frihetsberövande.

-Robin kan inte själv bestämma när han ska gå ut och vilka aktiviteter han vill ägna sig åt. Detta bryter också med regeringsformen som garanterar alla att röra sig fritt inom riket och utom riket.

-Robin får inte bestämma när han ska få ta emot besök från anhöriga och vänner.

-Insynen i vad som verkligen händer i Robins hem är obefintlig.

-Förmyndaren agerar på egen hand utan att uppenbart ta hänsyn till Robins önskemål

Sammantaget leder det till att maktbalansen mellan Robin och de som ska se till att hans rättigheter förverkligas (kommunen, förmyndaren, personalen på boendet) har blivit extremt ojämn till Robins nackdel. Jag skulle säga att han i praktiken är rättslös.

Egen fundering. Hur har systern och andra som står Robin nära överhuvudtaget funnit sig i att någon annan bestämmer när Robin ska få ta emot besök från anhöriga? Nu har jag inte barn själv men har försökt att leva mig in i situationen. Jag kan inte tänka mig att jag accepterat dessa begränsningar, inte en enda vecka!

Alla som på något sätt jobbar för våra rättigheter måste ha seriös debatt om vad som faktiskt är en institution? Det är jätteviktigt tycker jag när LSS olika insatser vittrar sönder. Den självklara utgångspunkten för mig i den debatten är hur FN definierar institutioner enligt funktionsrättskonventionen. Kom ihåg – enligt FN är storleken på en verksamhet helt oväsentlig när det gäller definitionen av institution.

Tar det aldrig slut undrar Harald Strand

Kriterierna för institution regleras mycket tydligt i de allmänna kommentarerna till artikel 19. Vad gäller Robins bostad uppfyller samtliga exempel med missförhållande ovan kriterierna för en institution. Det som ska vara Robins hem är alltså en institution enligt den konvention Sverige åtagit sig att följa. Samma sak gäller de gruppboenden som Uppdrag granskning visade i ett annat skakande reportage för något år sedan. Hur stort är mörkertalet med olika former av LSS boenden som fungerar lika uselt som de i Uppdrag granskning och därmed är institutioner enligt FN-s kriterier? Förmodligen är det mycket stort.

Allt om reportaget i Uppdrag granskning

Hur funkar LSS insatsen serviceboende? På en generell nivå i landet troligen varierande med övervikt åt det sämre och med en nedåtgående trend avseende kvalitet på verksamheten. På hemmaplan känner jag en person som bor i ett serviceboende och som berättar hur självbestämmandet gång på gång inskränks på sätt som är oförenliga med Funktionsrätts konventionens artiklar. 

* Hur är det möjligt att det blir så här? Den absolut viktigaste förklaringen är antagligen besparingar och mer besparingar i kommunerna. Och oavsett utjämningssystemet för olika LSS insatser vet vi alla att LSS alltid är ”en prioriterad utgiftspost” när kommunerna vill spara pengar. Gnosjö kommun (knappt 10 000 invånare) har stora ekonomiska problem och behöver enligt lokaltidningen Värnamo Nyheter spara 25 miljoner kr. Det är riktigt mycket pengar för en kommun i den storleken och det är ingen vild gissning att kommunen dragit åt svångremmen rejält på socialförvaltningen. Att LSS drabbas är då tyvärr givet. Nu vet vi inte exakt men det är högst troligt att kommunen av ekonomiska skäl haft mycket låga krav på personalen i Robins hem med mycket stor omsättning på personalen som troligen i många fall inte borde jobba med människor överhuvudtaget. 

Ansvaret för de mycket grava missförhållande runt om i landet lägger jag i första hand på kommunernas ledning, inte anställd personal. Men det yttersta ansvaret för att de kommunala LSS insatserna fungerar har faktiskt regeringen. Funktionsrättskonventionen är mycket tydlig med att det är varje regerings skyldighet att se till att konventionens artiklar förverkligas. När regeringen, oavsett vilken färg den har inte tar krafttag för att se till att kommunerna sköter sig och/eller vid akuta behov tillför nödvändiga resurser är det alltså ett allvarligt brott mot Funktionsrättskonventionen.

Och till sist, var finns ansvarsutkrävandet? Sverige är tyvärr ett land där ingen hög befattningshavare behöver riskera några som helst konsekvenser hur illa de än sköter sitt uppdrag.

Nya utredningar om personlig assistans

Det har publicerats en utredning om de personliga assisternas situation och regeringen har också meddelat att den ämnar starta en utredning om föräldraansvar, tillsyn och egenvård. Detta är ämnet i dagens blogginlägg.

Assistenternas arbetssituation

* Assistenterna är överlag nöjda med sitt jobb men det finns en utbredd oro över att snabbt kunna förlora jobbet med korta uppsägningstider. Mest utbredd är den oron för assistenter som är anställda i privata företag.

* Många assistenter upplever att det är oklart hur mycket som ingår i deras uppgifter och vem som har arbetsledare rollen.

* Den grundläggande principen om självbestämmande kolliderar ibland med lagar om arbetstagarnas (d v s de personliga assistenternas) rättigheter. Båda väger lika tungt juridiskt.

* Ungefär tre fjärdedelar av ca 1000 personer som svarat på en enkät att de är osäkra på vad som ingår i arbetsuppgifterna.

Lars Lööw föreslår också ett antal åtgärder för att stärka assistenternas rättigheter och klargöra vad som ingår i arbetsuppgifterna, bland annat:

*Krav på kollektivavtalsliknande förhållande för att få bedriva personlig assistans

* Ta fram ett kunskapsstöd för vård nära uppgifter.

* Assistansanordnarna ska ta över sjuklönekostnaden från kommunerna.

Kommentarer till utredningen

Överlag är alltså de flesta assistenterna nöjda med sitt jobb vilket är positivt. När det gäller eventuella oklarheter om arbetsledare rollen är svaret glasklart i IL rörelsen och Funktionsrättskonventionen allmänna kommentarer artikel 19.

Det är självklart att arbetsledaren är assistansanvändaren. Så måste det vara för att garantera självbestämmande. För personer som av olika anledningar har svårt själv att klara av arbetsledare rollen måste det finnas olika stödfunktioner för att spå långt det är möjligt säkra självbestämmande för personer som av olika anledningar har svårt att klara av arbetsledarerollen. Det poängteras mycket tydligt av FN. Det gäller oavsett hur behovet och hjälp och stöd ser ut och diagnos.

Som framgår ovan vill utredningen starka assistenternas rättigheter med obligatoriska kollektivavtal. Det borde vara en självklarhet men förutsätter att regeringen tillskjuter tillräckligt med pengar i timschablonen vilket inte varit fallet i åtskilliga år nu med en nästan kronisk underfinansiering.

När det gäller att anordnarna ska överta sjuklönekostnaderna ska detta finansieras med en ökning av schablonen på tre kr/timme. Jag tror inte det är tillräckligt av åtminstone två skäl:

1) Med de snåla höjningarna av schablonersättningen innebär att många anordnare redan befinner sig under stark ekonomisk press för att få verksamheten att gå runt.

2) I ett assistansbolag behövs många anställda personliga assistenter, det innebär avsevärda kostnader och då räcker inte tre extra kr/timme särskilt långt.

När det gäller självbestämmande kontra arbetstagarnas rättigheter är det en fråga som jag tycker brukarrörelsen borde diskutera mer. Där finns utan tvekan potentiella motsättningar.

Personliga assistenters arbetssituation

* Den andra utredningen handlar om avsmalnat föräldraansvar, tillsyn och egenvård. Utredningen ska:

·   Se över möjligheten att stärka rätten till personlig assistans för stöd vid egenvårdsinsatser.

·   Ge förslag på hur rätten till personlig assistans för behov av hjälp med tillsyn kan stärkas.

·   Göra en översyn av föräldraansvar vid bedömning av barns rätt till personlig assistans och bedöma om det bör förtydligas eller smalnas av.

Inom ramen för ovanstående punkter finns en lång rad moment och aspekter som utredaren ska titta på som ni kan läsa mer om i länken nedan:

Avsmalnat föräldraansvar, tillsyn och egenvård

Kommentar

Denna utredning finns med i punkt 64 som regeringen förhandlat fram i samarbete med L och C. Visst är det steg i rätt riktning men fortfarande långt, långt ifrån tillräckligt. Den här utredningen har ingen som helst ambition att verkligen gå till botten med de verkliga orsakerna till assistansreformens och LSS förfall.  Hade bara viljan funnits hos regeringen att återupprätta både assistansreformen och hela LSS hade den kunnat snabbt sjösätta en utredning med just det syftet. Istället ser vi ett duttande men utredningar som enbart berör delar av de faktiska behoven. Detta är oförenligt med LSS verkliga intentioner, det är oförenligt med FNs kriterier för ett självständigt/självbestämt liv med mera.

När vi pratar om att återupprätta LSS pratas ofta om att ”återgå till ”ursprungsintentionerna” (vilket jag gjort otaliga gånger själv senaste 5-6 åren) men det är egentligen fel inställning. LSS som den är skriven är nämligen ingen slutpunkt. LSS och LASS var fantastiska när de lagarna kom men enligt CRPD, d v s Funktionsrättskonventionen ska medlemsstaterna hela tiden jobba för förbättringar, alltså borde det efter drygt 25 år vara dags att sjösätta en utredning som med en ny lag (låt oss kalla det LSS version 2) som kraftigt utvidgar personkretsarna för att bättre överensstämma med den konvention Sverige ratificerade 2008 och även inkludera ekonomiska och kulturella rättigheter enligt FN.

Funktionsrättskonventionen är egentligen ointresserad av personkretsar, här räknas enbart faktiska behov men någon form av personkretsindelning tror jag ändå är nödvändig av skäl jag skrivit om tidigare. Enbart konventionen tror jag inte räcker av skäl jag berört i tidigare blogginlägg – här har jag och Sven Aivert olika uppfattningar.

Ska vi följa Funktionsrättskonventionen krävs faktiskt även en lagstiftning som också garanterar ekonomiska och kulturella rättigheter. Konventionen är glasklar – fattigdom är oförenligt med CRPD och rätten till ett självständigt/självbestämt liv med full inkludering samhällsgemenskapen enligt de definitioner som preciseras i den allmänna kommentaren till artikel 19.