Ny dom i HFD legitimerar tvångsflytt från gruppboende

"Ingen enskild faktor kan sägas ha en så stor betydelse för känslan av den egna identiteten som den egna bostaden samt att bostaden många gånger är ännu mer betydelsefull för personer med funktionshinder än den är för icke funktionshindrade personer"

Proposition till LSS-lagen 1993

För någon vecka sedan kom en prejudicerande dom från HFD (Högsta Förvaltningsdomstolen) som kommer ha stor betydelse för kommunernas möjlighet att mot deras önskan tvinga berörda personer att flytta till annat gruppboende. Målnumret är 6460-14. Bakgrunden till domen är följande:

En person i domen kallad AA hade bott i ett gruppboende, Sanna gård under 18 års tid. Boendet är beläget i Lekebergs kommun (Närke). AA som har flera funktionsvariationer  har också varit beviljad Daglig verksamhet som bedrivits på samma ställe. Kumla kommun bestämde emellertid att 2014 att AA skulle flytta till ett gruppboende i Kumla kommun istället. Det driver man igenom trots att det finns läkarintyg på att en absolut förutsättning för att  AA-s liv ska fungera är har personer som i grunden förstår AA-s behov hjälper hen. Det funkar inte att byta ut hela personalstyrkan. Trots detta gick alltså HFD på kommunens linje.

Som jag ser det bryter domen mot intentionerna i LSS och viktiga principer i CRPD. I LSS § 6 står följande:

Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges.

§7 fortsätter - Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

Jag kan inte på något sätt få in hur HFD kan tycka att Kumla kommun följer intentionerna i LSS när man tvingar AA att lämna ett boende där hen bott i 18 år. Domen går emellertid också emot centrala principer i CRPD. Artikel 19 säger klart och tydligt att vi har rätt att bosätta oss var vi vill och inte tvingas in i boenden mot vår vilja. Det framgår också av artikel 18 där konventionsstaterna bland annat ska försäkra vår rätt att välja bostadsort.

Ett reflexmässigt beteende från vår sida är att genast ropa om förfärlig människosyn, man ska inte sparka på den som redan ligger etcetera. Givetvis håller jag med om att AA behandlas oerhört illa av Kumla kommun men vi kommer tyvärr ingenstans med känslor. Det visar sig inte minst i hur "lömskt" HFD motiverar sitt beslut. Man bestrider nämligen inte att AA har rätt till insatsen och goda levnadsvillkor. Ur juridisk synvinkel är det enligt domen ointressant var någonstans AA uppnår goda levnadsvillkor och vilket formuleras på följande sätt:

I ett mål som det nu aktuella har domstolen inte att ta ställning till var den enskilde tillförsäkras de bästa levnadsvillkoren. Prövningen begränsas till om den enskilde tillförsäkras goda levnadsvillkor genom beslutet om ändrat genom-förande av de tidigare beviljade insatserna.

Med detta resonemang är min uppfattning att HFD på ett ganska smidigt sätt går runt det centrala i hela fallet - hur ska AA tillförsäkras så goda levnadsvillkor som möjligt efter hens individuella förutsättningar? LSS är ju en individbaserad lag, det är kärnan i hela lagen. Det som är optimalt för person A kanske inte alls fungerar för person B. Detta tar inte HFD hänsyn till.

Ska man trots allt hitta något positivt i domen så är det att juristerna inte var eniga även om det inte hjälper AA. Justitierådet Elisabeth Rynning ansåg att Kumla kommun agerat fel. Rynning menar att det är emot LSS intentioner att i praktiken tvångsförflytta AA. Med hänsyn till AA-s funktionsvariationer är det stor risk att hens hälsa kommer att försämras när den tillvaro AA vant sig med raseras. Det är f.ö. inte domstolarnas roll att bestämma hur en beviljad insats ska utformas.

Vad ska man dra för lutsatser av den här domen? En är illa fall att kommunernas självbestämmande väger mycket tyngre än rättighetslagen LSS. En annan att intentionerna rättighetslagen LSS i praktiken är chanslös när den ställs mot en kommuns budget. Det är visserligen inget nytt men det visar med all tydlighet hur, i praktiken bräcklig grund rättigheterna i LSS vilar på och vilken makt kommunerna och domstolarna har över våra liv . I Sverige anno 2016 är det pengarna som avgör vilken hjälp hen får, inte behoven. För grunden till kommunens beslut handlar naturligtvis om att man vill spara pengar. Den verkligheten förstärks att funkisar är en lågstatusgrupp som det är tacksamt att spara pengar på. Slutligen visar det att även den ratificerade CRPD- konventionen är chanslös när den ställs mot pengar och "den heliga kon" kommunalt självstyre.

Ett stort problem här är återigen att CRPD inte  är svensk lag, det går inte att hänvisa till den i rättsfall. Vi har hamnat i något som liknar "moment 22". CRPD gäller egentligen men i praktiken inte. Det här fallet och många, många andra visar hur viktigt det är att CRPD höjs upp till svensk lag som en del i kampen för att återupprätta LSS intentioner. Även behovet av en författningsdomstol blir allt mer uppenbart. 

Reclaim LSS kommenterar domen

Hög tid att på allvar pressa kritikerna på svar

Personlig assistans kostar för mycket, andra välfärdsverksamheter drabbas, assistansen dränerar statens finanser o s v. Ja, alla hur det brukar låta ner den personliga assistansen debatteras. Kostnad, kostnad och ännu mer kostnad utan några andra perspektiv. Mänskliga och demokratiska vinster, assistansen som mycket effektiv jobbskapare mm glöms(medvetet eller omedvetet) bort. Senast anklagade Åsa Regnér rörelsen för en stark ovilja att prata pengar. Det gjorde hon i samband med en replik på VIMPA-s debattartikel i Nyheter 24 vilket formulerades på följande sätt:

Det målas upp en motsättning i artikeln, mellan ena sidan kostnadskontroll och andra sidan en lagstiftning som möjliggör människors frihet och rättigheter. Det är inte första gången jag möter den bilden eller oviljan att tala om kostnader inom assistansen.¨

Åsa Regnérs replik

Visst är det så att vi mycket hellre pratar om rättigheter än pengar. Det gör vi för att vi ser våra rättigheter urholkas och att en reform som betyder så oerhört mycket för oss inte kan reduceras till att enbart handla om kronor och ören. För egen del har jag inga problem att prata pengar, det kan jag göra när som helst, med såväl regeringspartier som alliansen. Jag vägrar emellertid prata pengar med våra politiker  om utgångspunkten är att till varje pris minska kostnaden, d v s urholka intentionerna.  Däremot deltar jag gärna i en diskussion om hur vi ska skaka fram mer resurser så det räcker till alla - funkisar, sjuka, barn, skola, äldreomsorg etcetera, etcetera. Och även få bort de avarter som faktiskt förekommer i assistansbranschen.

Visst, Personlig assistans och hela LSS kostar en del pengar som allt annat i världen, att PA håller på att "knäcka statens finanser" är emellertid dumheter. PA och LSS kostar en del för att behoven är stora, inte att vi är en samling myglare. Den gör det för att dessa behov har underskattats, vi lever längre och schablonen successivt höjs. Inte så sällan hörs argumentet i brukarrörelsen att pratar vi pengar "köper vi motståndarens argument att vi kostar för mycket pengar". Jag köper inte det resonemanget utan har en helt annan ingångsvinkel. Vänd istället på hela kostnadsdebatten mot kritikerna. Ifrågasätt gång på gång tills vi (kanske) får ett svar på följande frågor:

·       Det är  hur lätt som helst att räkna ut att en stor del av bruttokostnaden går rakt tillbaka till staten varje månad, året om och oavsett konjunkturläge.

Så varför talar man enbart om bruttokostnader? Andra verksamheter som ROT RUT anses vara självfinansierade för att de skapar jobb. Varför pratar man enbart om bruttokostnader när det gäller just personlig assistans?

·  Varför pratar ni aldrig om NETTOKOSTNAD ,  d v s den verkliga kostnaden  när alla skatter och avgifter betalats tillbaka till staten? Alla politiker och åsiktsjournalister är ense om att fler jobb måste skapas. PA har skapat drygt 90 000 arbetstillfällen (hela LSS över 100 000 jobb) ändå är det bara en kostnad, inte ett ord om att den skapar jobb. Varför?

·  Har någon av alla olyckskorpar räknat på vad det skulle kosta samhället om en stor del av alla dessa människor är arbetslösa istället? Varför gör ni inte det?

· Varför nämner ni aldrig att många tack vare personlig assistans kan jobba istället för att sitta hemma, att många föräldrar kan jobba istället för att ta hand om nära och kära?

·  Ni pratar ständigt om kostnaden men ingen presenterar vad alternativa kostnader landar på. Varför? Har ni ingen aning eller är det så illa att ni vet att hur det ligger till men sanningen är lite för obekväm för att det ska passa era syften? D v s assistansen är billigare än hemtjänst mm?

• ·  Varför pratar ni aldrig om positiva aspekter som vår rätt att kunna delta i samhällslivet, kunna göra det som är självklart för er? Har inte vi samma rätt till självbestämmande för att vi är lite "annorlunda"?

·       Varför benämner ni alltid assistansen som en "fin förmån" istället för en rättighet att kunna leva som andra? Som att personlig assistans är en "bonus" vi ska vara tacksamma för.

 ·  Och till sist - hur ser era erfarenheter ut vad gäller den s.k. verkligheten? Hur många har någonsin träffat en person som har personlig assistans eller anhörig för att se hur vår verklighet ser ut?

Det finns fler exempel men det får räcka i det här blogginlägget.

Jag tycker brukarrörelsen har en hel del att slipa på här. Våra kritiker har allt för lätt fått komma undan att svara på varför intresset för vår fantastiska assistansreform är så inriktat på kriminalitet, fusk och kostnader medan rättighetsaspekten ignoreras totalt.


Önskar mina läsare en GLAD PÅSK!

Dags för regeringen att tala klarspråk om assistansreformens framtid

1994 trädde LSS lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade i kraft. Lagen har betytt oerhört mycket för berörda personer, LSS insatsen personlig assistans var världsunik när den kom. Senaste 7-8 åren har emellertid något skett. Via prejudicerande domar har lagen börjat tillämpats mycket strängare, detta UTAN att lagtexten ändrats. För insatsen personlig assistans har det lett till att ett mycket stort antal personer helt eller delvis har förlorat insatsen med mycket svåra konsekvenser för drabbade personer. 2015 sattes också ett nytt dystert rekord vad gäller avslag vid nyansökningar, nästan 70 % av ansökningarna ledde till avslag.

Denna utveckling är både Socialdemokraterna och Moderaterna ansvariga för.  Försämringarna inleddes under alliansregeringens tid och har fortsatt under den nuvarande röd-gröna regeringen. Listan med utredningar och utspel från politiker och utredare som handlar om att assistansreformen är för dyr är mycket lång, ett stort antal utredningar har tillsatts med det uttalade syftet att sänka kostnaden. Här är några exempel på domar och utredningar och uttalande som lett till att assistansreformens intentioner urholkats.

* Dom i Regeringsrätten 2009, (målnummer 5321-07) som innebar en stor skärpning av det grundläggande behovet måltider och som fick en mycket stor betydelse.

* En statlig utredning från 2012 som hävdade att upp till 1/3 av utbetald assistansersättning är "fusk och överutnyttjande". Trots att det missbruk som faktiskt kunnat beläggas bara uppgår några promille av det som "Billumutredningen" hävdar har den ändå blivit en etablerad sanning i den hätska debatt som stundtals förs i media mot personlig assistans - nämligen att kriminalitet och "fusk" härjar vilt.

* En dom i Högsta Förvaltningsdomstolen 2015 (målnummer  3527-14) som innebar en rejäl skärpning av det femte grundläggande behovet - ingående kunskap om brukaren.

* Ett regleringsbrev från regeringen 2016 där Försäkringskassan uppmanas att jobba för att bryta utvecklingen med antalet beviljade assistanstimmar.

Allt detta har skett samtidigt som både Moderater och Socialdemokrater hela tiden sagt sig värna LSS. Det har varit mycket prat med tyvärr kluvna tungor eftersom man samtidigt låter alla försämringar fortskrida utan åtgärder att återställa de ursprungliga intentionerna. Vi anser att det är ett mycket allvarligt demokratiskt problem att de två statsbärande partierna låtit denna urholkning ske utan att lagtexten ändrats. LSS är inte vilken lag som helst, det är en rättighetslag som gäller oavsett konjunkturläge. LSS är en rättighetslag för att vi som berörs skall vara trygga att konjunkturläget inte ska avgöra vem som får hjälp och hur mycket.  Det är grundläggande att i varje demokrati ska ändringar av tillämpningen av en lag som ska hjälpa några av samhällets mest utsatta föregås av rejäl debatt som sedan följs av en lagändring. Inget av detta har skett, ansvaret vilar tungt på de två största partierna i svensk politik.

Så vi undrar - om ni nu vill sänka kostnaden för assistansreformen vilket är uppenbart - varför sker inte detta genom lagändring?  Varför tillåter ni att urholkningen av en rättighetslag intentioner får fortsätta via prejudicerande domslut som brukarrörelsen inte kan påverka?

Ibland sägs det att brukarrörelsen är mycket ovilliga att prata pengar när det gäller assistansreformen. Det är sant att vi ogärna pratar pengar. Det gör vi för att frågan om assistansreformens framtid, vår rätt att kunna leva som andra går inte och får inte reduceras till att bara handla om kronor och ören. Vi är också mycket kritiska till hur hela kostnadsdiskussionen förts och den har förts från både Socialdemokrater och Moderater. VIMPA är emellertid öppna för att prata pengar men inte med det ensidiga fokuset på att sänka kostnader som gäller nu.

I en seriös analys av hur mycket assistansreformen kostar måste man förutom de mänskliga och demokratiska vinsterna ta hänsyn till många fler faktorer än hur många miljarder kr reformen kostar brutto. En stor del av bruttokostnaden går tillbaka till staten i form av löneskatt och sociala avgifter. Assistansreformen är också en mycket effektiv jobbskapare med drygt 90 000 sysselsatta personer. Tack vara personlig assistans kan ett stort antal personer jobba istället för att leva på pension, anhöriga behöver inte stanna hemma för att hjälpa nära och kära mm.  I kostnadsdebatten måste man också ta hänsyn till alternativa kostnader - något som är i stort sett frånvarande när finansieringen av assistansreformen diskuteras. Om Socialdemokraterna och Moderaterna signalerar att man är beredd att genomföra en djupgående analys om samhällets kostnader för och assistansreformens inverkan på samhällsekonomin deltar vi gärna i den diskussionen.

Thomas Juneborg Talesperson VIMPA

Mikael Andersson Ordförande VIMPA

* Sammanfattning av VIMPA-s övriga opinionsarbete senaste tiden kan ni läsa på på vår hemsida:

VIMPA i  media

Vi måste hålla samman i kampen för LSS

Intentionerna med assistansreformen urholkas liksom  övriga 9 LSS insatser. Mitt eget  huvudområde är som alla vet personlig assistans med ett vi kan kalla det "brett perspektiv". Det tar en del tid och kraft (samtidigt oerhört intressant och spännande med). Det betyder dock inte att jag är blind för missförhållanden i de andra LSS insatserna. FUB-s ReclaimLSS blogg har varit till stor hjälp för att få insikt i hur tillståndet är inom de andra LSS insatserna. Och det är bara och konstatera - det ser inte bra ut... Det är också en självklarhet att alla personer som behöver stöd från samhället, oavsett anledning ska få den hjälp som behövs för att leva ett bra liv.

I tidningarna skrivs det ofta om personlig assistans - nästan aldrig i positiv bemärkelse. I allmänhetens ögon är LSS i stort sett synonymt med personlig assistans, vågar slå vad om att få ej invigda personer vet om att lagen innehåller hela tio insatser, inte en. Jag har flera gånger fått påpekande från facebook vänner att man måste värna hela LSS. Jag skriver under på det. Ja, det vore faktiskt förödande om alla vi som kämpar för LSS delar upp oss i olika läger. Vi måste hålla samman. Alla måste inte jobba med alla insatser så klart men vi måste vara enade i att värna hela lagen när den stora LSS utredningen drar igång. I ett tidigare blogginlägg har jag skissat på hur en uppdelning i grova drag skulle kunna se ut. Den enda vinnaren på inbördes splittring skulle vara staten, kommunernas och landstingens mäktiga arbetsgivare och intresseorganisation SKL samt alla de tyckare som kritiserar vår fantastiska rättighetslag. Förlorarna -  alla som är beviljade LSS insatser och våra anhöriga.

Här nedan är en berättelse från en facebook vän som är beviljad LSS insatsen ledsagning. Det ger en skrämmande inblick i hur det kan gå till i våra kommuner.

Jag sitter i kommunarrest i Göteborg och kan inte folkbokföra mig på min studieort Västerås. Om jag gör det förlorar jag nämligen rätten till ledsagarservice enligt LSS. Handläggaren i Västerås gör nämligen rakt motsatt bedömning jämfört med sin kollega i Göteborg och tycker att jag inte tillhör personkrets 3. Nu gällande LSS- beslut och ett gynnande domslut i Länsrätten i Vänersborg hjälper inte. Det gör inte heller det faktum att jag tillhört personkrets tre sedan mitten av 90- talet, med ett undantag på ett halvår. Konsekvenserna av att inte var folkbokförd där jag mestadels bor blir förödande. Färdtjänsten drogs in i våras då Göteborgs stad färdtjänsten inte ville betala studieresor på annan ort längre. Jag fick köpa enkelbiljetter för resa i annan kommun a 70 kronor styck, vilket blev ytterst kostsamt.

Varje gång jag behöver kontakt med sjukvården för ex. sjukgymnastik, ögonläkare eller ortoped måste jag resa till Göteborg eftersom jag bara har rätt till akutvård i Västerås. Det blir både dyrt och krångligt. Jag trivs i Västerås och vill bo där även efter avslutade studier. Ironiskt nog köper Göteborgs stad tjänsten ledsagarservice enligt LSS av Västerås stad i nuläget och jag är nöjd med detta upplägg. Det kan ju dock inte pågå i all evighet. En annan ångestskapande faktor är att giltighetstiden för mina LSS- beslut är så kort som ett kalenderår. Det innebär att jag måste genomgå en prövning av personkretstillhörigheten varje år med korsförhör, integritetskränkande frågor och kartläggning av mitt liv minut per minut. Sedan följer veckor eller månader av väntan på ett beslut som riskerar att vara ett avslag för bedömningarna hårdnar och i alla fall personer med synnedsättning faller ur personkrets 3 på löpande band.

Jag misstänker att så även är fallet för fler grupper av funktionsnedsatta. Till råga på allt kräver handläggaren nya intyg varje år. Formuleringar som permanent funktionsnedsättning och stort varaktigt behov av hjälp av ex. ledsagare hjälper inte. Nu har jag åter igen fått nog och vill uppmärksamma så många som det bara är möjligt på min, och andras, orimliga och vidriga situation.

Eva Fridh

Är det acceptabelt att det kan gå till så här inom LSS insatsen ledsagning? Mitt svar är ett rungande nej! Och hur många fler exempel finns det runt om i landet bara inom insatsen ledsagning? Det krassa svaret är med så gott som 100 % säkerhet - väldigt många...

Vem som helst kan behöva personlig assistans

Av alla proffstyckare, utredare och politiker som kritiserar assistansreformen är det uppenbarligen få som har det minsta uppfattning om vad personlig assistans verkligen handlar om. Ingen tycks dessutom ha ägnat en enda sekund åt om att, om det vill sig illa kan de behöva personlig assistans i morgon.

Anders Westgerd är verksamhetsledare på IL kooperativet GIL i Göteborg. I en debattartikel/krönika i helgen berättar Anders om hur hans liv såg ut fram tills han en dag 1995 råkade ut för en allvarlig skidolycka. Efter många månaders rehab kunde Anders till slut återvända hem men är rullstolsburen livet ut. Vidare berättar Anders om hur livet vändes upp och ner och hur en ny värld öppnades. En värld som var okänd, en värld som innebar att han inte längre kunde delta i samhällslivet på samma villkor enbart p g a att han är rullstolsburen. Förutom att vara verksamhetsledare idag är Anders en välkänd IL aktivist och vägrar och acceptera ett samhälle som inte inkluderar han själv och alla andra med funktionsvariationer.

Kampen för ett inkluderande samhälle är allas kamp buren av en vision som inte vi, jag och funkisrörelsen ensidigt ska driva. Vi strider gärna gemensamt, förenade, starkare och synligare för ett samhälle som på riktigt står upp för allas rätt till ett värdigt liv. Den kampen tänker jag också vinna. Tillsammans. Det ser jag som en basal rättighet.

Många av oss som har personlig assistans har medfödda funktionsvariationer, andra har fått assistans senare p g a sjukdomar eller skador. Exemplet med Anders visar hur fort förutsättningarna i livet kan ändras om man har otur. Det som hände Anders skulle kunna hända vem som helst av alla de proffstyckare som tycker att vår assistansreform "kostar för mycket, att kriminalitet härjar fritt". Det skulle kunna hända en nära anhörig eller vän. Man kan få ett barn som föds med en funktionsvariation som innebär att barnet behöver assistans hela livet. Barnet kanske får en muskelsjukdom som bryter ner kroppen o s v.

Låt oss ta ett exempel. Några av assistansreformens hårdaste kritiker är Anna Dahlberg på Expressen och Hanne Kjöler på DN. Nu vet jag inte om de har några barn (troligen har de det), här antar vi att de har det. Barnet i fråga är helt friskt men en dag råkar barnet ut för en allvarlig olycka. Barnet överlever men kommer att behöva personlig assistans livet ut. Naturligtvis söker de personlig assistans åt barnet vilket de har all rätt att göra. Men Försäkringskassan krånglar och ger avslag. Hur hade de reagerat? Ja, förmodligen hade de som andra föräldrar i samma situation blivit upprörda.

De har det jättekämpigt men som alla föräldrar ger man 110 % för att barnet ska få ett så bra liv som möjligt och överklagar således avslaget från FK. Avslagen fortsätter emellertid i Förvaltningsdomstolarna.  I ett sista desperat försök söker man assistans via hemkommunen men det blir nej där med. Samtidigt skriver andra journalister om behovet att "stoppa den galopperande kostnadsutvecklingen".  I ett det läget - jag är 100 % säker på att de blivit lika upprörda som vi blir.

Så till alla er som inte ser några mänskliga vinster med assistansreformen, bara kostnader. Innan ni skriver någonting helt onyanserat så tänk efter. Är olyckan framme kan ni eller nära anhörig komma att behöva personlig assistans fortare än ni kan ana.  Samma sak gäller tillgänglighetsdebatten. Vi kommer alla bli gamla och så småningom dö. Många av de som idag är fullt friska kommer på ålderns höst behöva rullator eller rullstol för att ta sig fram. Och morgondagens pensionärer  har som alla andra rätt till ett tillgängligt samhälle.

Är det kanske det som behövs för att vända det ensidiga perspektivet i samhällsdebatten från kostnader och fusk till rättigheter, frihet och demokrati. Att någon eller några kända och inflytelserika proffstyckare själva får en personlig erfarenhet av hur mycket assistansreformen betyder för oss och våra anhöriga.

Var finns samhällsdebatten hur funkisars levnadsstandard ska förbättras?

Alla personer med funktionsvariationer är inte fattiga (fattig efter svensk definition), många av oss har det riktigt bra ställt, för egen del har jag inga problem att få ekonomin att gå ihop. Och det är inget fel med ambitionerna i befintliga lagtexter heller. Det finns emellertid flera undersökningar som visat att personer med funktionsvariationer är kraftigt överrepresenterade i fattigdomsstatistiken, arbetslöshet, ohälsa mm. Bland annat  Myndigheten för delaktighet har visat det i flera rapporter.

För några år sedan publicerade FUB en rapport som man kallade Fångad i fattigdom. Slutsatserna var dystra. FUB-s medlemmar generellt har en mycket dålig ekonomi, en del lever t.o.m. under existensminimum, man tillhör Sveriges allra fattigaste invånare. Orsakerna  till den dystra verkligheten är enligt FUB bland annat följande:

·       Mycket hög arbetslöshet med små förutsättningar att få jobb någon gång under livet

·       Därmed får man ingen nytta av jobbskatteavdragen

·       Svindyra hyror i LSS boenden som många bor i.

·       Bostadstilläggen räcker inte till långa vägar på att betala hyrorna i LSS bostäder

.Tyvärr har FUB meddelat att intresset från regeringen, både den nuvarande och alliansregeringen att göra något åt det nuvarande läget är mycket svalt...

Hög arbetslöshet är alla överrens om är en av de svåraste samhällsproblemen.  Inte så sällan hörs i debatten att ungdomsarbetslösheten riskerar att slå ut en hel generation. Hög arbetslöshet, ohälsa, usla ekonomiska villkor mm hos personer med funktionsvariationer pratas det inte lika mycket om, milt uttryckt. Varför är det så? En viktig orsak är givetvis att i riksdagsval slåss riksdagspartierna om stora väljargruppers gunst. Många av dem har stora resurser till sitt förfogande. Så är inte fallet med funktionshinderrörelsen, många av de mest utsatta har även svårt att föra sin egen talan. Därmed hamnar vi i bakvattnet.

Stefan Dy Wilder tar i Assistanskoll intervjun emellertid upp en annan aspekt till att det ser ut som det gör. Han menar att det under de senaste decennierna förts en ekonomisk politik som allt mer gynnar de som redan har det gott ställt = en stor majoritet av befolkningen medan de "som inte har" missgynnats. Hur mycket ligger det i Dy Wilders påstående? Själv tycker jag i alla all det är odiskutabelt att samhällsdebatten senaste 10-15 åren kring socialförsäkringarna har hårdnat där en "jobblinje" ställs mot en "bidragslinje". Det sistnämnda ska motverkas på olika sätt, som regel genom att spara pengar i försäkringarna.

Jag förstår mycket väl att hela befolkningen inte kan leva på statens trygghetssystem och ett sådant samhälle ska vi inte ha heller. Men lika lite som att stort antal personer simulerar för att få personlig assistans, lika lite tror jag folk simulerar för att pressa ut så mycket pengar som möjligt ur sjukförsäkringen mm. För de som är i behov av de olika stödsystemen, vilket inkluderar oss funkisar är den ökade jakten på "bidragsfuskare" mycket allvarlig då den sprider attityder som att det är "fult att leva på bidrag", bidragssystemen "överutnyttjas", det är för "generösa" etcetera. I förlängningen kommer det innebära att ett förakt breder ut sig mot personer som är beroende av samhället för att få ett bra liv och då är vi mycket utsatta.

 Det känns verkligen inte som någon tillfällighet att det oerhörda intresset för ett fåtal bedragare inom personlig assistans sammanfaller med en period då samhällsdebatten präglats allt mer av att man måste minska bidragsberoendet.  Att DHR och andra intresseorganisationer noterat en kraftig uppgång vad gäller rapporter om hotfulla attityder  mm mot funkisar förvånar dessvärre inte det minsta.

Så hur ska vi vända på utvecklingen så att vi får en seriös samhällsdebatt kring rubrikens fråga? För att få igång en vettig och seriös debatt om hur livsvillkoren, sociala och ekonomiska för oss som grupp ska förbättras markant måste det skapas en samhällsattityd mot oss där det är en självklarhet att personer med funktionsvariationer ska kunna leva som andra. Det är inte OK att vår hälsa är tio gånger sämre än riksgenomsnittet,  vi är personer som kan bidra till samhället att det är statens/samhällets skyldighet att försäkra att det är möjligt genom att tillhandahålla personlig assistans, bostadsanpassning mm , göra samhället tillgängligt o s v. Och det måste få kosta en del pengar.

Tyvärr känns det som vi fortfarande har långt dit.

ReclaimLSS - omvänd Robin Hood politik

* VIMPA har varit mycket aktiva när det gäller opinionsbildningen om personlig assistans vilket vi är mycket nöjda över. Vi har fått debattartiklar publicerade i SVT Opion, Dagens Samhälle, Nyheter24 och Heja Olika. Sammanfattning finns på VIMPA-s hemsida:

Sammanfattning av VIMPA-s opinionsarbete

Assistanskoll intervjuar nationalekonomen Stefan Dy Wilder

Det är oerhört cyniskt att ställa grupper mot varandra på det sättet. Hon kunde istället sagt att nu bör vi återinföra en form av fastighetsskatt eller arvsskatt.

Stefan Dy Wilder om Magdalena Anderssons utspel om flyktingar vs personlig assistans

Nationalekonomen Stefan Dy Wilder är en av ytterst få offentliga personer som  öppet sagt att kostnaden för assistansreformen är mycket lägre än vad kritikerna hävdar. I en intervju med Assistanskoll nyligen fördes diskussioner om både regeringens politik (nuvarande och föregående) och kostnaden för assistansen. Stefan Dy Wilder är mycket kritisk till regleringsbrevet där Försäkringskassan ska bryta utvecklingen med antalet beviljade assistanstimmar:

" Det är uppseendeväckande att regeringen gör sig till domare över en lagstiftning som är rättighetsbaserad när de säger att Försäkringskassan ska skärpa reglerna.

Stefan Dy Wilder menar att det är en rad händelser som lett till den nedåtgående spiral vi befinner oss i. Enligt Dy Wilder har följande saker skett som lett till att intentionerna med assistansreformen och LSS urholkats:

·  Kostnaden för assistansreformen steg fortare än beräknat.

·  Politikerna ser detta som ett stort problem och sänder ut "politiska signaler" om att kostnadsökningen måste brytas eller åtminstone dämpas rejält.

·  Försäkringskassan "uppfattar" dessa signaler och börjar skärpa tillämpningen.

·   Detta påverkar även förvaltningsdomstolarna som tolkar lagen i mer restriktiv riktning. Det betyder att Försäkringskassan skärper tillämpningen än mer.

Själv skulle jag vilja lägga till en faktor till, nämligen den ekonomiska krisen efter finanskrisen 2008. Vid lågkonjunkturer sjunker skatteintäkterna vilket betyder att "kampen om befintliga resurser" ökar. Därmed såg även kommunerna en bra möjlighet till att flytta fram sina positioner, kommunerna har ju aldrig gillat vare sig assistansreformen eller LSS som helhet. Prejudicerande domar ger även dem "hjälp". Tittar man på statistik sammanfaller i stort sett den kraftiga uppgången i avslag och indragen assistans med den ekonomiska krisen 2008-2010.

Dy Wilder fortsätter med att beskriva det politiska spelet. LSS är en rättighetslag som alla partier säger sig värna. Där finns en bred majoritet för att det är helt fel att våra hjälpbehov mäts i minuter och sekunder os v. Varför kommer då inga ingen lagändring för att få bort missförhållanden? Stefan Dy Wilder menar att det finns en "tyst överrenskommelse" mellan Socialdemokraterna och Moderaterna att inte driva assistansfrågan . Och när de två dominerande partierna är överrens - då brukar det inte hända så mycket vad gäller juridik. Mindre partier ,  t.ex. liberalerna som jag menar tar assistansen på allvar har enligt Dy Wilder "rätat in sig i ledet" då det finns många frågor som är mycket större när det handlar om regeringsmakten. Man vill eller orkar inte driva frågan helhjärtat. Samma sak gäller Vänsterpartiet som vill vara ett stödparti åt Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Ur ett rent statsvetenskapligt, politiskt perspektiv är det inget överraskande det Dy Wilder beskriver. Bakom kulisserna pågår ständigt (och har alltid gjort) ett politiskt spel där de olika partierna kohandlar med varandra. Ur ett demokratiskt perspektiv är det emellertid ett jätteproblem om det finns en tyst överrenskommelse att en för oss avgörande rättighetslag ska urholkas. Det betyder att i Sverige betyder inte en rättighetslag ingenting om de två dominerande partierna tycker att vår rätt att leva inte är en prioriterad fråga och kostar för mycket.

Men om Stefan Dy Wilder har rätt, varför kommer det då inget lagförslag som svart på vitt urholkar intentionerna med lagen? Hans svar är att det är mycket bekvämare att låta domstolarna i det tysta sköta den biten. Att öppet lägga ett lagförslag som urholkar LSS intentioner vill man inte göra för att reta upp funkisrörelsen för mycket.

Kommentar: Om man ska se det ur makthavarnas synvinkel som tycker att våra rättigheter kostar för mycket, d v s vår rätt att ha makt över våra liv och utgår från att Dy Wilder har rätt måste jag motvilligt medge att man agerar genialiskt. Man slår flera flugor i en smäll". 1 Urholkningarna kan fortsätta utan att det uppstår en stor debatt om frågan. 2) Ingen kan juridiskt säga att regeringen medvetet urholkar rättighetslagen LSS, man har ju inte ändrat lagen...3) Det blir mycket, mycket svårt att ställa regeringen till svars, trots att Sverige undertecknat och ratificerat CRPD. Konventionen är ju inte inskriven i den svenska lagstiftningen och det finns ingen författningsdomstol eller liknande att vända sig till heller. Kvar på perrongen, bortfintade å det grövsta står och sitter vi förgäves och ropar att vi har en rättighetslag... 

Demokratiskt? Självfallet inte, det är cyniskt och synnerligen ovärdigt Sverige som ses som ett demokratiskt föredöme runt om i världen och som av FN anses vara en av de absolut bäst fungerande demokratiska staterna i världen...

Stefan Dy Wilder är så vitt jag vet den enda kända nationalekonomen som räknat på hur mycket assistansreformen kostar samhället. I intervjun säger han att ungefär två tredjedelar av bruttokostnaden går tillbaka till den offentliga sektorn. Det betyder alltså av bruttokostnaden för personlig assistans på ca 30 miljarder kr 2015 går 20 miljarder kr tillbaka. Återstår en nettokostnad på 10 miljarder kr . Dumheter om någon påstår att vi inte har råd med det. 

Hela intervjun i Assistanskoll

* Läs också Bengt Westerbergs krönika på Assistanskoll. Skönt att han fortfarande engagerar sig i funkispolitiken:

Bengt Westerberg föreslår en ny reform

Är en författningsdomstol en pusselbit för att förverkliga Medborgargolvet?

Innan jag fortsätter ska jag påpeka följande:

Jag har studerat statsvetenskap på Linköpings Universitet och anser själv att jag har rätt bra koll på hur Sverige styrs. Däremot har jag aldrig pluggat juridik. Allt det jag skriver här "lutar sig" därför mot det som står i vår regeringsformen (den viktigaste grundlagen), inte enskilda "vanliga lagar".

Hur säkerställer man att alla som verkligen behöver hjälp och stöd från samhället också får det? Det är en grundbult om Medborgargolvet ska säkras.

Sveriges regering och riksdag har undertecknat och ratificerat en rad FN-konventioner om mänskliga rättigheter, däribland CRPD Konventionen om mänskliga  rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Ändå bryter vi mot dem allt för ofta. Huvudorsakerna till detta anser jag är dessa:

·  Allmän besparingsiver som drabbar alla former av skattefinansierad välfärd.

·  Denna besparingsiver drabbar därför alla som är i behov av stöd från samhället, allra hårdast drabbas minoritetsgrupper.

·  Allt för stor makt hos förvaltningsdomstolar och verkställande myndigheter hur lagar ska tolkas och tillämpas.

·  En på många håll i praktiken tveksam attityd till hela LSS lagstiftningen och funkisars rätt till full delaktighet i samhället. 

Jonas Franksson pratar ofta om att individuella rättigheter i Sverige har en svag ställning och det ligger utan tvekan en del i det. Många västländer, bland annat USA och Tyskland finns en författningsdomstol som har makten att ogiltigförklara lagar och domslut som anses strida mot grundlagarna. Något sådant finns inte i Sverige. Vi har något som kallas lagrådet som granskar lagförslag  men den har inte alls samma auktoritet. Om det fanns en författningsdomstol i Sverige skulle vi med behov av personlig assistans och andra grupper som behandlas illa av staten kunnat vända sig till domstolen i t.ex. följande ärenden:

* Försäkringskassan behovsbedömningar strider mot regeringsformens skydd av personliga integriteten.

* Vi hade kunnat vända oss till domstolen angående Regeringsrättsdomen från 2009 och följande tillämpning från Försäkringskassan och kommuner för att ifrågasätta om den överhuvudtaget är giltig med hänvisning till fri och rättigheterna i regeringsformen och de Konventioner som Sverige undertecknat. Samma sak med domen från HFD i somras angående det femte grundläggande behovet. Flera förbund skulle kunna gå samman och skulle på samma grundvalar  t.ex. kunna ifrågasätta giltigheten i andra domar som urholkat de andra LSS insatserna.

* En hel grupp med personer som på diffusa grunder förlorat sin hjälp skulle kunna hänvisa till att staten i regeringsformen har förbundit sig att på alla sätt motverka diskriminering, man har  utfäst sig att garantera välfärden för alla medborgare, förbundit sig att följa de konventioner man undertecknat etcetera.

Parallellt med införandet av en författningsdomstol ska självfallet rättshjälpen i tvisterna med de befintliga förvaltningsdomstolarna förbättras rejält. Jag har skrivit om det innan,  idag förs kampen på mycket ojämnlika villkor där enskilda individer får kämpa mot statens alla resurser.

I ett av seminarierna jag deltog i under Almedalsveckan 2015 berördes att Sverige saknar en författningsdomstol. Där var budskapet att författningsdomstolar passar bättre i förbundsstater som t.ex. Tyskland och USA. Många demokratier som inte är förbundsstater har emellertid författningsdomstolar (t.ex. Frankrike) . Och med tanke på hur statsmakten betett sig senaste tiden blir jag mer och mer övertygad om att det behövs i Sverige med.

En författningsdomstol löser inte alla problem så klart . Och den införs inte i en handvändning heller då det antagligen krävs en ändring i Regeringsformen = två riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan. I slutändan handlar det om juridiska processer där utgången inte är given men min slutsats är ändå att maktbalansen mellan statsmakten, myndigheterna och vi som är beroende av deras beslut hade förbättrats och det hade varit en pusselbit för att förverkliga Medborgargolvet.