I praktiken sätter staten ett tak för hur mycket välfärden får kosta varje år

LSS är en rättighetslag vilket innebär att det är behoven som ska styra. Hur statens eller kommunernas finanser ska se ut spelar ingen roll. Så är det tänkt att fungera i teorin. Varje år sätter emellertid riksdag och regering upp ett "budgettak", en gräns för hur mycket pengar svenska staten får spendera under kommande budgetår.

Reglerna om "budgettak" infördes under 90-talet. När socialdemokraterna återfick regeringsmakten 1994 var svenska statens ekonomi i uselt skick. Statsskulden och budgetunderskotten skenade. I samarbete med centern inledde regeringen ett hårdhänt "saneringsprogram" för att få ordning på ekonomin. Visserligen höjdes en del skatter men den ojämförligt största bördan fick välfärden ta - d v s de människor som är i  behov av stöd från samhället. När det gäller assistansen förslogs drastiska försämringar, bland annat kommunalisering och åldersgräns på 16 år.

För att ekonomin inte skulle hamna i samma läge i framtiden infördes därför reglerna om budgettak som gäller än i dag. Tanken var att det skulle sätta press på staten att hålla så kallad "budgetdisciplin" - i klartext hålla nere utgifterna. Att man införde dessa regler kan tyckas vettigt (ingen vill rimligen att vi ska hamna i en 90-talskris igen) men för våra välfärdssystem sätter det gränser. Detta blir i synnerhet kännbart under lågkonjunkturer när skatteintäkterna sjunker och utgifterna för arbetslöshetsunderstöd mm ökar. Konkurrensen om resurserna ökar.

Den statliga assistansersättningen utgör knappt 3 % av den totala statsbudgeten. Att den skulle vara ett stort hot mot statens finanser är, enligt min mening struntprat även om man bortser från alla jobb reformen skapar. Emellertid upptar det svenska socialförsäkringssystemet totalt en mycket större andel av statsbudgeten - 2014  uppgick 42 % budgetens utgifter  av olika   bidrag och försäkringar (sjukpenning, föräldrapenning etcetera) som Försäkringskassan fördelade. Utöver detta finns en rad olika bidrag och subventioner till föreningar, näringslivet mm, ett myller med myndigheter och en del annat som t.ex. bistånd.

Allt detta ska alltså rymmas inom det budgettak som riksdag och regering bestämmer varje år. Assistanskostnaden utgör egentligen ingen jättepost i budgeten men eftersom den inte är prioriterad hamnar den lätt i farozonen när staten ska ta fram osthyveln för att hålla sig under budgettaket.

När vi, långtidssjukskrivna etcetera pratar om mänskliga rättigheter, full delaktighet i samhället, vi kan inte sätta en prislapp på mänskliga rättigheter mm ropar vi alltså åtminstone delvis förgäves därför att staten har redan satt ett tak för hur mycket välfärden får kosta! Assistansreformen är f.t. mer hotad än någonsin. När man "kombinerar" det faktum att vår rätt att leva som andra tyvärr anses kontroversiell av många, att föreslå skattehöjningar är nästan tabu och kostnaden för flyktingmottagandet ökar snabbt är det tyvärr, tyvärr ingen jätteöverraskning att vår grupp ställs mot flyktingarna - budgettaket måste ju hållas kommande år...

Så vad ska vi göra då? Grundproblemet tycker jag är att det vuxit fram en syn på den ekonomiska politiken där lösningen på problem alltid stavas SKATTESÄNKNING. Jag betraktar inte mig själv som "skattehöjarfantast", jag inser att vi inte kan höja skatterna hur mycket som helst heller. Men jag tror inte på motsatsen heller (vilket tycks vara den enda vägen för flertalet idag) - att vi löser allt med att sänka skatten istället, den förra regeringen sänkte skatterna med ca 140 miljarder kr.

Det finns därför rejält utrymme att höja skatten igen. Emellertid har ordet SKATTEHÖJNING nästan blivit ett skällsord hos många politiker.  Klart det påverkar staten och kommunerna om man sänker skatten, särskilt vid lågkonjunktur när utgifterna för arbetslöshetsunderstöd och mycket annat skjuter i höjden.

Det finns absolut en viktig poäng i att staten har ordning på ekonomin men att till varje pris hålla det s.k. budgettaket får inte vara överordnat utsatta människors rätt till hjälp och stöd. Som det är nu är det budgettaket, inte de faktiska behoven som bestämmer i vilken utsträckning vi kan förverkliga intentionerna de höga ambitioner som vi har med välfärden enligt gällande lagar.

Hade alla betalat de befintliga skatterna fullt ut hade den offentliga sektorn fått in 130-140  miljarder kr till. Att komma åt skattesmitarna borde vara en mycket högre prioritet än att spara in pengar på assistansen och sjukskrivna.  Men vem kommer med ett enda förslag hur staten ska få in åtminstone en del av de pengarna?

Debattartikel om andra problem som budgettaket orsakar

Avslutar med ett pressklipp som visar på vad som väntar välfärden kommande år om inte staten får in mer pengar och/eller gör stora omprioriteringar hur våra gemensamma pengar ska fördelas.

Nästa år beräknas kostnaden för migrationen öka med 29 miljarder kr mer än budgeterat och året därpå med 41 miljarder. Om statens utgiftstak ska klaras kommer det krävas kraftiga besparingar.

Sydsvenskan - oberoende liberal

Vägen framåt - vi måste vi jobba på många fronter, bland annat. komma med förslag hur mer pengar ska tillföras välfärden

Assistansreformen är mer hotad än någonsin. Det går inte att dra någon annan slutsats efter alla negativa nyheter som kommit i somras samt Magdalena Anderssons utspel förra veckan där assistansen ställdes mot flyktingmottagandet. Till det meddelade flera dagstidningar i måndags att finansdepartementet har skickat ut mail till alla  andra departement med "ordern" - vänd på varje sten för att spara pengar för att finansiera flyktingmottagandet.

Jag har sett argument på facebook som lyder ungefär så här:

- Det finns pengar till både välfärd och flyktingar. Den typen av argumentation kommer vi ingen vart med om det inte byggs på med ett batteri med  förslag. Det enda som skulle hända (om vi inte presenterar förslag) är att det troligen kommer ett antal ledarartiklar med budskapet att funkisrörelsen tycks sakna verklighetsförankring hur en statsbudget funkar - att plus och minus måste gå ihop.

Vi måste argumentera på bred front och jag föreslår att man prioriterar följande:

·   Mycket mer pengar måste in i välfärden, annars är det oundvikligt att utsatta grupper ställs mot varandra. Vi får inte vara rädda för att komma med förslag om  skattehöjningar, minskat skattefusk men även förslag om hur man ska kunna spara pengar utan att välfärden drabbas bör presenteras med.

·  Återigen sätt press på politikerna - vad är alternativen till personlig assistans och LSS? Vad kostar alternativen - vad kostar det samhället om tiotusentals assistenter bli arbetslösa? Anlita ekonomer för att räkna på det.

·  En djup ideologisk debatt. Om nu alla anser att funkisar har samma rättigheter som andra, var finns rättvisan i att de som behöver mest hjälp från samhället ska ta första smällen när statens pengar tryter? Är det inte rimligt att de som redan har det torrt under fötterna ska bidra i första hand? Ifrågasätta var ligger logiken i att vi anser oss har råd att betala 30 miljarder kr/år i ränteavdrag medan assistansen som sysselsätter 96000 personer är för dyr? Varför presenterar inte regeringen åtgärder för att minska skattefusket?

·   Även "mjuka argument" behövs i form av att man med konkreta exempel visar vad assistansen betyder för enskilda personer. Men då måste många fler än idag framträda offentligt i tidningar, radio och TV.

·  Ut och demonstrera för att visa att vi accepterar inte en politik som så uppenbart slår mot de som behöver mest hjälp.

·       Med risk för att låta som ett mantra - enighet i funkisrörelsen! Det här handlar inte om bara personlig assistans mot flyktingar. Det är mycket större än så. Funkisrörelsen måste vara beredda på att det troligen kommer förslag om avgifter på hjälpmedel, hårdare regler kring bostadsanpassning mm .

Och för allt i världen - glöm all tankar om att LSS är en rättighetslag som garanterar att alla får hjälp som behöver det. Det här handlar nu krasst om pengar och i kampen rättigheter mot pengar väger tyvärr, tyvärr en rättighetslag mycket, mycket lätt...

* Något mycket roligare. Förra veckan intervjuades jag av Ai Ai magasinet. Jag berättade om VIMPA, hur föreningen bildades etcetera. Jag berättade också om mitt engagemang i STIL - s nybildade aktivistnätverk mm.

Givetvis blev det många frågor om hur jag ser på utvecklingen.  Vi pratade om hur utvecklingen på allvar började gå åt fel håll när Försäkringskassan 2007 introducerade begreppet "intigritsnära hjälpbehov", vidare om domen i Regeringsrätten 2009, Billum utredningen 2012 fram till den kanonad med negativa nyheter som följt från sommaren fram tills nu. Intervjun gjordes  några timmar innan jag fick kännedom om Magdalena Anderssons utspel så det berördes inte.

Jag fick också en fråga jag var helt oförberedd på:

Hur tror du det stora flyktingmottagandet kommer att påverka assistansreformen? Jag svarade att jag vill inte ställa grupper mot varandra men utan tvekan finns det risk att kostnaden kommer att ställas mot varandra.

Avslutningsvis sa jag också att det, trots allt finns positiva tecken med. Det kommer riksdagsmotioner om assistansen som går i positiv riktning och det finns utan tvekan ett stort engagemang för att vända utvecklingen. Problemet är att detta engagemang i dagsläget är för spretigt - det måste till mer samordning.

Intervjun publiceras i nästa nummer (december)

Magdalena Andersson svarar på kritiken

Hur tänker socialdemokraterna när man föreslår besparingar på assistansen?

Ingenting är visserligen bestämt än men bara det faktum att regeringen antyder att man kommer göra besparingar på assistansen för att finansiera flyktingmottagandet ger riktiga olustkänslor. Hur kan ett parti som alltid sagt att man står på de utsattas sida sjunka så lågt att man ställer assistansen mot flyktingarnas desperata situation? Jag har funderat lite över helgen och kommit fram till att det kanske inte är så konstigt, trots allt - men inte mindre motbjudande för det.

Tittar man historiskt så har Sveriges Socialdemokratiska arbetarparti aldrig varit någon hängiven supporter till assistansreformen och det förklarar en del. Jag tror emellertid att vi får mer ledtrådar om vi går bakåt, närmare bestämt till början av 1970-talet. Vid den här tiden omfamnade Olof Palme kvinnorörelsen i Sverige. Detta ställningsstagande var långt ifrån okontroversiellt i partiet, i synnerhet inom LO var skepsisen mycket stor. En del av förklaringen handlade säkert om sunkiga patriarkala strukturer i partiet som inte hade något som helst övers till kvinnorörelsens hjärtefrågor. Minst lika viktig tror jag emellertid var detta:

Kvinnorörelsens kamp var inga frågor som gick utmed den traditionella vänster-högerskalan - d v s arbetare mot kapital, socialism mot kapitalism.

Det blev därmed en "udda fågel" hos många i partiet. Samma sak gäller våra frågor, det handlar inte om de  vanliga vänster-högerfrågorna som partierna normalt träter om utan något helt annat. En mindre grupp människors rätt att kunna leva som andra, inte hur hög marginalskatt medelsvensson eller Ericssons VD ska betala. Det går också emot sossarnas traditionella bild av hur välfärdsstaten ska vara uppbyggd. Stora välfärdsprogram och socialförsäkringar som omfattar alla i statlig eller kommunal regi. PA och LSS handlar ju istället om stora insatser till en mindre grupp människor som dessutom ska ha stort inflytande över hur hjälpen ges och av vem. Det innebär en maktförskjutning mellan mottagarna och politikerna till politikernas nackdel.

 Jag tror också att Kommunals negativa inställning spelar en stor roll. Och där handlar om att om facket har extremt svårt att släppa idén om att personlig assistans är som vilken annan vårdverksamhet som helst. Vilket går rakt emot hur vi vill att assistansen ska fungera.

Att folkpartiets dåvarande ledare Bengt Westerberg däremot tog till sig idén med personlig assistans tror jag till stor del förklaras av att idén med PA passade in mycket bättre i folkpartiets syn på hur välfärdsstaten skulle vara uppbyggd. Höga skatter som finansierar en omfattande välfärdsstat kombinerat med större frihet för den enskilda individen. Folkpartiet är f.ö än idag ett parti som tar assistansen på allvar.

Återvänder vi till utvecklingen från mitten av 1990-talet till nutid kan man konstatera följande:

·   Senaste 20 åren har det pågått ständiga besparingar på all offentligt finansierad välfärd - detta oavsett vilka som suttit i Rosenbad. Det är med andra ord inget nytt för socialdemokratin att spara pengar på välfärden.

·   Senaste 10 åren har debatten inom välfärden i stor utsträckning handlat om en "jobblinje" som ställs mot en "bidragslinje". Detta har inneburit att behoven hos de som verkligen behöver stöd från samhället kommit i skymundan. Det har blivit allt "fulare" att ta emot hjälp från samhället. Skattesänkningar har framställts som ett universalmedel för att lösa alla problem medan skattehöjningar istället varit orsak till allehanda problem. Socialdemokraterna och den historiska ärkefienden Moderaterna har i praktiken (om än inte i retorik) alltmer närmat sig varandra i synen på den ekonomiska politiken som i sin tur starkt påverkar välfärdspolitiken.

·  Assistansreformen har blivit alltmer kritiserad samtidigt som reformen urholkats. Precis som merparten av riksdagspartierna har socialdemokratin svårt att se vår assistansreform som den oerhört viktiga frihets och demokratireform den är. I många "sossars" ögon är PA fortfarande en udda fågel som inte riktigt passar in i det svenska välfärdsbygget. Det är alltså ingen prioriterad fråga för SAP.

Så sommaren 2015 tilltog Flyktingströmmen från Mellanöstern  kraftigt där uppemot en miljon desperata människor (rätta mig om jag har fel på antalet) flyr mot Europa. Sverige som har en tradition att ge skydd för människor som flyr från krig och förtryck tar tillsammans med Tyskland ett stort ansvar för att ge skydd till flyktingarna.

Det  kostar så klart en hel del pengar. Och all erfarenhet visar genom åren att när pengarna tryter och staten ska spara pengar drabbas ALLTID de som är i störst behov av stöd från samhället. 

Det är då givet att assistansreformen blir ett intressant "besparingsobjekt" eftersom socialdemokratin aldrig prioriterat assistansreformen - d v s vår rätt till självbestämmande, full delaktighet i samhällslivet. Undantag i partiet på riksnivå som haft annat synsätt har naturligtvis alltid funnits. Min uppfattning är även att intresset för PA är mycket större på lokal nivå än på riksnivå.

Detta är givetvis inte hela sanningen. Men på ett övergripande plan är jag ganska säker på ovan beskrivna faktorer är viktiga om man ska förstå socialdemokratins agerande.

Det borde gå att skaka fram mer pengar till välfärden även UTAN att höja skatten nämnvärt

Hade tänkt att publicera det här blogginlägget om någon vecka men händelseutvecklingen i landet gör att det får förtur i lite modifierad form.

. Igår rapporterade Sveriges Radio att regeringen kanske kommer att göra besparingar på assistansen för att bidra till att finansiera flyktingmottagandet. Expressen (vem annars?) fyllde sedan på med en kommentar från KG Bergström som radade upp en rad områden som regeringen tittar på som tänkbara besparingsobjekt där assistansen beskrivs på följande motbjudande sätt:

"Assistansersättningen är en gökunge i budgeten. Dess rykte har skadats av fiffel och våldsam kostnadsökning. Där finns säkert mer att ta"

Låt mig göra min ståndpunkt klar angående flyktingarna. Självklart ska vi ta emot flyktingar även ett stort antal och jag vill inte sätta grupper mot varandra. Flyktingarnas behov av skydd är enorma och inget tyder på att krigen i Mellanöstern tar slut under överskådlig framtid.

 För att mottagandet ska fungera måste därför många fler länder delar på ansvaret - helhjärtat.. Detta är i högsta grad ett internationellt åtagande. Sen är det så att man kan förneka att mottagandet kostar hel del pengar vilket leder till ökad konkurrans om statens resurser. Det innebär också tyvärr oundvikligen att grupper som behöver hjälp från samhället ställs mot varandra. Det är den krassa verkligheten hur otrevlig den än är. Att kostnaden för assistansen ställs mot flyktingarna är emellertid bara en liten del av detta. Inte bara assistansen utan även sjukvård, skola, sjukskrivna etcetera  kommer att ställas mot notan för flyktingarna kommande år. Att tro någon annat är väldigt naivt.

Finns det då inga sätt att öka intäkterna så att välfärden inte drabbas? Staten och kommunen kan alltid höja skatterna så klart. Visserligen har skatterna sänkts med ca 140 miljarder kr sedan 2006  men man kan inte höja skatterna hur mycket som helst heller. Jag ska här ge några exempel på hur vi kan skaka fram mer pengar utan att höja de generella skattenivåerna nämnvärt.

·  För något år sedan läste jag en debattartikel i Dagens samhälle med budskapet att våra skattepengar används väldigt ineffektivt. Enligt artikelförfattaren uppgår skattesvinnet inom stat, landsting och kommuner till 15-20 % av det totala skatteuttaget. Stämmer det betyder det att flera hundra miljarder kr varje år rinner i väg till ingenting - pengarna fastnar i flaskhalsar, tröga myndighetsstrukturer etcetera.

Nu säger jag inte att skattesvinnet verkligen är så stort men att det finns ett betydande svinn är jag övertygad om. Låt oss säga att det "bara" är 100 miljarder kr/år är det ändå ofattbart mycket pengar. Pengar som skulle kunna gå till allt från assistans till vägunderhåll och flyktingmottagande.

·       I ett internationellt perspektiv har vi svenskar mycket bra skattemoral. Trots det beräknas skattefusket uppgå till åtminstone130 miljarder kr/år. Den offentliga sektorn hade alltså fått in 130 miljarder kr till om alla betalat sina skatter "fullt ut". Att reducera skattefusket till noll kr är givetvis en utopi (nästan alla har väl fuskat med någon form av skatt någon gång) men låt oss säga att vi lyckas halvera det så ger det ändå ett tillskott på 65-70 miljarder kr. Det är åtminstone 10 miljarder kr mer än bruttokostnaden (inte netto) för samtliga LSS insatser.

·   Varje år betalar staten ut ca 30 miljarder kr till villa och bostadsrättsägare som gör s.k. ränteavdrag. Kostnaden för assistansen har ibland jämförts med försvaret, jag föredrar att jämföra med ränteavdragen istället. Varför? Mitt svar är att det är pengar som går till personer som skulle ha det rätt bra även helt eller delvis utan dessa avdrag. Vi är däremot helt beroende av assistansen för att kunna leva som vi vill.

Då ska tilläggas att räntan har varit löjligt låg under rätt många år nu.

Hade räntan varit på normal nivå hade bruttokostnaden för ränteavdragen varit mycket högre än ca 30 miljarder kr/år. Ett samhälle som anser sig ha råd att betala så mycket pengar till personer som har det bra ändå måste ha råd med personlig assistans - allt annat är moraliskt förkastligt.

Jag hoppas att funkisrörelsen ihop med andra nu tar sig an en mycket viktig uppgift. Att föra konstruktiv debatt hur vi ska kunna få fram mer pengar så det räcker till alla utan att grupper ställs mot varandra.

Obs! Jag bor i bostadsrätt att har därmed nytta av ränteavdraget men jag skulle klara mig bra utan det med. De pengarna gör mer nytta på andra ställen.

Statlig utredning föreslår att tillgängligheten på bostadsmarknaden ska förbättras

Ett årsfirandet närmar sig för den nya tillgänglighetslagstiftningen där bristande tillgänglighet numer även i juridisk mening är en form av diskriminering. Lagen har som vi vet stora brister men tillgängligheten är ändå ett område som, enligt min mening utvecklingen går åt rätt håll även om mycket fortfarande behöver göras så klart.

En statlig utredning som handlade om att öka tillgängligheten på bostadsmarknaden presenterades för några veckor sedan. De viktigaste förslagen är:

·   Boverket ska ta fram ett nationellt tillgänglighetsregister för flerbostadshus som uppfyller lagens krav på tillgänglighet. Bostadsmarknadens aktörer förväntas sedan förvalta registret.

·  Ett nygammalt förslag är att fastighetsägare ska kunna få ett bidrag för hissinstallation på 50 % av kostnaden eller maximalt 650 000 kr. Ett villkor för att få ta del av bidraget är att fastigheten sedan tidigare gjort kommunala tillgänglighetsförbättringar och att fastigheten klassas som "prioriterad" av kommunen.

·  Nuvarande krav i plan- och bygglagen på att undanröja enkelt avhjälpta hinder i publika lokaler och på allmänna platser utsträcks till att gälla hinder i eller i anslutning till entréer och trapphus i flerbostadshus.

·  Fortsatt statligt stöd till kommunala inventeringar av tillgängligheten i flerbostadshusområdena. Alla fastighetsägare är välkomna.

Utöver detta vill utredaren Ewa Samuelsson bland annat satsa på forskning kring tillgänglighetsfrågor som rör boendet och få fram fler bostäder anpassade till äldre.

Själv gillar jag förslaget med hissbidraget. Det går helt i linje med Lars-Göran Wadéns förslag att införa ett ROT avdrag för tillgänglighetsanpassning. En viktig brasklapp är emellertid villkoret att fastigheten ska klassas som prioriterad och som formuleras på följande sätt:

 "den berörda fastigheten ligger inom ett av kommunen prioriterat område för att öka tillgången på bostäder för personer med nedsatt rörlighet."

Den formuleringen gör att det finns stor risk för att få fastighetsägare ska kunna ta del av hissbidraget.

Mer information om utredningen

* Nyligen presenterade Skolverket resultatet av en enkätundersökning om tillgängligheten i våra grund och gymnasieskolor (drygt 2700 skolor undersöktes). Resultatet måste betraktas som nedslående.

· Uppemot hälften av grundskolorna och 40 % av gymnasieskolorna har stora brister i tillgängligheten.

·  De vanligaste bristerna handlar om att det saknas automatiska dörröppnare och anpassade toaletter.

Som motåtgärder för att rätta till bristerna föreslås i första hand ökad kontroll.

När jag läste det här tänkte jag genast på den tid då jag själv skulle börja högstadiet. Den skolan var allt annat än bra anpassad. Det är 26 år sedan nu, en mycket lång tid. Men det är uppenbart att det fortfarande finns mycket kvar att göra.

För närvarande utreder DO åtta anmälningar mot bristande tillgänglighet i Sveriges skolor. Fallen rör allt från bristande framkomlighet för rullstolsburna till personer med neuropsykiatriska diagnoser som inte får det pedagogiska stöd som krävs. Domar ska komma senare i höst. Poängteras här ska att de flesta anmälningar som DO får in avskrivs.

Bestämmer "experter" vad som är goda levnadsvillkor demoleras intentionerna totalt med LSS

Intentionerna och ambitionerna med LSS beskrivs i § 5-8

§ 5 Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

§ 7, 2 st Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

Det borde därmed inte råka någon tvekan om ambitionerna med LSS, möjligheten att leva ett självständigt liv med fullt självbestämmande - kunna leva som andra, kunna göra det alla tar för givet. Nu, när tumskruvarna dras åt allt mer kring LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet är det tyvärr ingen självklarhet längre.

I den med all rätt mycket hårt kritiserade rapporten från ISF nyligen ställer man detta på sin spets vilket jag strax återkommer till. I min och alla andra aktiva i funkisrörelsen är det en av lagens främsta styrkor just att det inte finns någon specifik  definition av vad som är goda levnadsvillkor. Varför det? Jo, alla kan nog enas om att goda levnadsvillkor handlar om att kunna bo i eget hem, ha hyfsad god ekonomi, bilda familj, odla sina intressen, etcetera. Sen är det väldigt individuellt. För somliga är goda levnadsvillkor att åka på solsemester till Thailand, andra att gå ut i skogen och plocka svamp eller gå ut på stan och ta några öl med vänner. D v s göra det som man själv tycker är viktigt för att leva ett bra liv, inte vad någon byråkrat eller politiker anser är goda levnadsvillkor utifrån en stelt utformad mall.

Så ser emellertid inte ISF på saken. Man menar istället att en "stor svaghet med lagen är att definitionen av goda levnadsvillkor är så vag". För någon vecka sedan intervjuades ISF projektledare Helena Höög av Assistanskoll och svarade följande på frågan varför det är ett problem? Svaret blev:

– Det blir svårt att veta om Försäkringskassan kan göra en rättssäker och enhetlig bedömning av behovet. Det kanske inte går att beskriva de här begreppen i detalj, men det borde finnas en ram.

– Eftersom det saknas definitioner finns ingen gräns för hur många timmar som kan beviljas. Om det inte är reglerat väger det som den sökande säger tungt.

Det faktum att lagen inte definierar goda levnadsvillkor anser Helena Höög också är en bidragande orsak till att "kostnaden ökar för snabbt", avsaknad av definition leder till att antalet timmar ökar, i klartext Försäkringskassan beviljar för mycket timmar.

Den viktigaste åtgärden man förslår är alltså att tillämpa en internationell mall, kallad ICF (International Classification of Functioning, Disability and Health). I korthet innebär det att hjälpbehovet i första hand inte ska avgöras av vad personen som söker personlig assistans eller har assistans själv anses vara viktiga hjälpbehov för att uppnå levnadsvillkor.. Detta ska istället avgöras av olika "experter" (sjukgymnaster, arbetsterapeuter mm) där ICF mallen är ett viktigt verktyg. Det är funktionsförmågan, inte det faktiska hjälpbehoven som är det primära. Detta förslag är förödande av flera anledningar:

·  Brukarens egen uppfattning av vad som är goda levnadsvillkor reduceras till noll och därmed även möjligheten att leva det liv hen vill själv.

·  Vi kämpar ständigt för att vi INTE ska ses som vårdtagare utan vilka samhällsmedborgare som helst. Går förslaget igenom innebär det många steg tillbaka, vi reduceras till vilka vårdpaket som helst utan egna ambitioner med livet. Jag menar att det innebär dödsdomen för assistansreformen som vi vill ha den.

För att uttrycka det diplomatiskt visar Helena Höög upp en usel förståelse om vad personlig assistans handlar om. Det visar sig bland annat i synen på synen på behovsbedömningarna som alltså ska utföras av "experter". En av "vinsterna" förutom (enligt Höög) bättre bedömningar skulle vara att man minskar de integritetskänsliga delarna om det utförs av experter. Jösses, vilken Star Wars planet kommer människan ifrån egentligen? För egen del (tror jag talar för alla andra också) skulle det kännas än mer förnedrande om man blev undersökt av "experter" som sedan avgör behovet av hjälp.

När jag läste om det här första gången var det första jag tänkte på ett av STIL - s seminarier i Almedalen som handlade om hur svenska staten genom åren haft en "förkärlek" för att utföra diverse medicinska experiment och undersökningar som vilat på minst sagt tvivelaktig etisk grund. De utsatta personerna har alla haft gemensamt att man setts som en belastning för samhället. ISF tankegångar, liksom det beryktade Hässleholmsförsöket är helt i linje med detta synsätt.

Finns det då inget positivt att säga? Är i så fall att ISF ser problem med det delade huvudmannaskapet. Det hamnar emellertid totalt i skuggan av att man samtidigt ser assistansen som vilken vårdverksamhet som helst och vår rätt till självbestämmande som helt sekundärt.

Assistansreformens intentioner är nu mer hotade än någonsin, hela rörelsen måste enas!

Hela intervjun med Helena Höög

Senaste nytt från Försäkringskassan - efterskottsbetalning införs hösten 2016

Nyligen publicerade Försäkringskassan sitt senaste nyhetsbrev. Den i särklass viktigaste nyheten angående personlig assistans är givetvis att man beslutat att införa efterskottsbetalning från och med 1 oktober 2016. Det har varit på gång ganska länge men nu är det alltså beslutat. Intressant och notera är att man tidigare skjutit upp beslutet med hänvisning till att det behövdes lagändringar men plötsligt anses det inte vara nödvändigt längre... Själva förklarar man det på följande sätt:

"Vi anser nu att det här är så pass angeläget att vi väljer att genomföra en övergång till efterskottsbetalning där det är möjligt och så snart som möjligt".

Kommer det att finnas några undantag? Tanken är att egna arbetsgivare ska vara undantagna. Alla andra från småbolag med bara en eller ett fåtal brukare upp till de största aktörerna inklusive kommunerna omfattas. Hur  kommer att påverka anordnarna ekonomiskt? Svaret från FK är:

"Vi är väl medvetna om att övergången påverkar anordnarna och vilka möjligheter och alternativ som anordnarna har för att hantera övergången är olika. Det viktiga är att deras planering påbörjas nu".

Therese Karlberg, högst ansvarig för den personliga assistansen på Försäkringskassan skriver vidare i nyhetsbrevet med hänvisning till Åsa Regnérs debattartikel i Dagens Samhälle.

"Målet är att säkerställa en stabil försäkring som ger en långsiktig hållbarhet och ytterst att hitta en konstruktion som de facto gynnar brukarna. Hon skrev också att: ”Det finns problem med dagens konstruktion av assistansersättningen. Bland annat finns skäl att anta att konstruktionen i sig är kostnadsdrivande, utan att det gagnar brukarna.”

Utöver efterskottsbetalningen kommer regeringen framöver att själva fastställa schablonbeloppet för varje år utan rekommendation från Försäkringskassan. Principbeslut är taget på att höjningen ska vara ynkliga 1,4 %/.år fram till 2018.

Jag har tidigare skrivit att efterskottsbetalning inte utgör något större problem för de stora aktörerna i assistansbranschen. Emellertid sker detta i ett läge där det kommer flera nyheter till som sätter press på anordnarna. Främst tänker jag då på den mycket snåla höjningen av schablonen i år, 2016 och flera år efter det samt att regeringen tar bort den sänkta arbetsgivareavgiften för anställda upp till 26 år. Jag brukar i normala fall inte klaga på skatter och sociala avgifter men i det här fallet gör jag det och återkommer till det i ett separat blogginlägg.

Sammantaget sätter det en stor ekonomisk press även på större anordnare - för mindre riskerar det att bli förödande. Försäkringskassan skriver att det görs för att det  gynnar brukarna. Jag tror däremot att alla förändringar/försämringar kommer slå mycket hårt mot brukurna och mindre anordnare. Många riskerar att få lägga ner verksamheten.

Varför är då Försäkringskassan så angelägen att genomföra det att man uppenbart inte bryr sig om lagändringar som bara för några månader ansågs nödvändiga? Jag kan inte tolka det på annat sätt att det är en av många delåtgärder orsakade av att högre ort ( d v s regeringen) bestämt sig för att nu får inte assistansen kosta mer, d v s vår rätt till full delaktighet i samhället, att kunna styra våra liv själva. FK själva är ärliga i alla fall att man inte förnekar att man jagar fuskare och kriminella:

Vi behöver införa efterskottsbetalning för att få bättre kontroll på utbetalningarna, minimera antalet återkrav och säkerställa att ersättningen går till rätt person. Det är en av flera åtgärder som Försäkringskassan gör för att motverka all form av missbruk av assistansersättningen. Fusk ger inte bara mindre resurser till människor, det urholkar också förtroendet för reformen i stort.

Hur ska då rörelsen agera mot detta?  Jag tror det är mycket svårt att stoppa att efterskottsbetalning införs i någon form. Möjligen då om man kan visa att FK begår ett lagbrott. Det borde emellertid fortfarande gå att lindra förslaget och lägga ambitionsnivån där i första hand. Det skulle t.ex. kunna vara att små anordnare (upp till 10-15 brukare) inte omfattas och att ändringen genomförs successivt och framföra det som ett alternativ till politikerna. Men då måste vi börja agera tillsammans så snabbt som möjligt!

Mer info om efterskottsbetalning

Tankar om nya arbetssätt för att komma framåt för funkisrörelsen

Det pågår försämringar i praktiskt taget alla former av offentligt finansierat stöd till personer med funktionsnedsättningar. Det är en utveckling som pågått ganska många år nu. För att vända den här trenden menar jag att vi måste fundera ut nya arbetssätt med mycket bättre samordning i funkisrörelsen. Framsteg görs men det måste utvecklas ytterligare. I det här blogginlägget ska jag skissa på idéer hur en sådan nära samordning skulle kunna se ut, åtminstone på sikt. Fokuset här ligger på personlig assistans - LSS, tillgänglighet och mänskliga rättigheter (MR).

Min tanke är att funkisrörelsen bildar olika "arbetsgrupper" som har det övergripande ansvaret inom olika områden. Hur skulle en sådan fördelning i grova drag kunna se ut?

·   Ifa jobbar som idag med allt som rör personlig assistans.

·   Independent living rörelsen sysslar i första hand med att sprida kunskap om vad Independent living innebär och sambandet mellan IL- ideologi, assistansens centrala roll, självbestämmande och mänskliga rättigheter. Vidare jobbar man med att förverkliga Medborgargolvets intentioner och anordna diverse aktioner.

·  FUB och andra föreningar som också i hög grad också berörs av de kommunala LSS insatserna jobbar med det. FUB måste också spela en viktig roll vad gäller att lyfta funkkisars generellt sett  utsatta ekonomiska situation - många av deras medlemmar hör till de fattigaste invånarna i Sverige.

·  DHR har huvudansvaret för tillgänglighetsfrågorna och samarbetar nära med de förbund som i hög grad berörs av tillgänglighetsfrågor av "ej fysisk natur" - t.ex. synskadade/blinda, döva/hörselskadade", dyslektiker m fl.

·   Federationen Lika Unika  har med sina medlemsförbund huvudansvaret för MR frågor ihop med IL - rörelsen. 

·  Relativt nya Föreningen Med lagen som verktyg (www.mlsv.se) har övergripande ansvar för de juridiska frågorna när det gäller MR mm.

·  Representant för Handikappförbundens ingår i en ledningsgrupp som lanserar egna förslag till politikerna angående LSS lagens framtid och breddning av tillgänglighetslagstiftningen. T.ex utformning av schablonen, hur ska LSS 9 a formuleras? Andra självskrivna medlemmar borde vara bland annat Ifa, IL- representation, DHR, FUB, RBU, Lika Unika federationen med sina medlemmar samt Assistansanordnarna. Själv hade jag gärna deltagit på något sätt.

Mycket viktigt är att det hela tiden finns ett utbyte av information, gemensamma debattartiklar, seminarier mm. Det ska med andra ord inte vara några vattentäta skott mellan

Det behöver också bildas grupper som tar hjälp av ekonomer, MR experter för att sätta press på alla de som tycker att vi kostar för mycket pengar och trycka på att PA, övriga LSS insatser, tillgängligt samhälle mm är rättigheter, inte "fina förmåner". När det gäller den juridiska biten av vår gemensamma kamp mot orättvisorna har Med lagen som verktyg en mycket viktig roll.

Tanken med det jag nyss skissat på är att det ska väcka nya tankar, det finns kanske bättre sätt. Kanske är det överambitiöst. Jag tycker emellertid det är jätteviktigt att funkisrörelsen vågar diskutera nya sätt att arbeta. Jag tror inte någon, generellt tycker att utvecklingen går åt rätt håll precis...

Jag har fått nog av alla artiklar och utspel om att vi kostar för mycket pengar

Personlig assistans kostar för mycket, kriminaliteten florerar, LSS inskränker det kommunala självstyret" (sistnämnda i huvudsak kritik från kommunerna och gäller samtliga LSS insatser) . Ja vi, vet alla hur det brukar låta när ledarskribenter och samhällsdebattörer kritiserar den fantastiska assistansreformen.

Förra veckan anslöt sig som bekant Uppsala Nya Tidning till en sorglig och allt för lång lista med kritiska ledarartiklar som trummar ut budskapet att PA är för dyrt. Skribenten Johan Rudströms rubrik var alarmerande "Den ohållbara förmånen", varpå en rad argument radades upp med budskapet att "kostnaden skenar bortom kontroll".

Egentligen borde man mailat till honom men jag orkade inte uppbåda tillräckligt med energi den här gången. Det gjorde däremot VIMPA- s vice ordförande Claes Bogdanoff som skrev ett långt och mycket bra svar till Johan Rudström. (I skrivande stund är det inte publicerat på VIMPA-s hemsida då vi fortfarande hoppas på ett svar från herr Rudström).

"Orkade inte uppbåda energi". Ja, så kände jag verkligen. Det tar åtminstone för egen del på krafterna mentalt att gång på gång höra att man kostar för mycket pengar, gång på gång få läsa att en statlig rapport med högst osäkert underlag framställs som sanning angående omfattningen på fusk och kriminalitet. Och inte blir det bättre när även statliga myndigheter och riksdagspolitiker hänvisar till Billum utredningen från 2012 att kriminalitet och fusk utgör upp till 15 % av de totala utgifterna. Utredning på utredning tillsätts med det uttalade syftet att hålla nere kostnaden, schablonbeloppet höjs med usla 4 kr förra året, i år och enligt planerna flera år till efter 2016, 1,4 % årligen.

En annan sak som "sänker humöret" är det faktum att så vitt jag kan minnas har inte en enda ledareartikel i annan tidning med bytande upplaga gått till vårt försvar när personer som Johan Rudström, Gunnar Wetterberg, eller Anna Dahlberg gått till attack mot personlig assistans. Jag hade haft mycket högre tankar om deras åsikter om kostnaden om man samtidigt sagt att reformen betyder oerhört mycket för berörda personer, det är en rättighetslag vi pratar om. Även om kostnaden stiger är det jätteviktigt att vi ser till att vi har pengar för att täcka kostnadsökningarna. Men icke - bara kostnad, kostnad och kriminalitet... 

Hur länge ska vi behöva stå ut med att ständigt höra att vi är en på tok för tung post i budgeten som riskerar att rasera statens och kommunernas finanser? För egen del har jag fått nog. Vad säger det om samhället vi lever i? Vid sidan av det ensidiga fokuset på kostnaden är det få politiker som talar om PA och LSS som en rättighet, det är istället en "fin förmån".

I alla samhällen genom alla tider har det funnits olika skikt i samhällspyramiden med grupper som haft högre, respektive lägre status. De sistnämnda har alltid varit utsatta för diskriminering och i värsta fall ansetts sakna existensberättigade. I Sverige har vi byggt upp en omfattande välfärdsstat vårt samhälle är, trots allt socialt ljusår mer utvecklat än forntida och medeltida statsbildningar. Men flera forskningsrapporter har bekräftat att grundregeln gäller även i Sverige - ju lägre status en grupp har i samhället desto mer utsatt är diskriminering och fördomar är den gruppen.

Eftersom ingen samhällsdebattör protesterar när vi gång på gång framställs som alltför kostnadskrävande får man tyvärr dra slutsatsen att inte bara vi med personlig assistans utan funkisar generellt statusmässigt befinner sig mycket långt ner i det svenska samhället. Och tyvärr är tendensen negativ. Överlag ser man en utveckling (oavsett orsak) där det blir allt "fulare" att ta emot bidrag från staten för att få ett bra liv. Den utvecklingen måste brytas om vi ska ses som resurser i samhället istället för kostnadskrävande budgetposter.

Regeringens nya utredning som ska komma åt kriminalitet i bland annat assistansbranschen

I samband med regeringsförklaringen för några veckor sedan meddelade statsminister Stefan Löften att regeringen ska tillsätta en s.k. "fuskdelegation" som ska granska kriminalitet och oegentligheter i olika skattefinansierade välfärdstjänster  - bland annat personlig assistans. Något senare meddelade så justitieminister Morgan Johansson att en ny utredning ska tillsättas som ska granska bland annat assistansbranschen men även t.ex. ROT och RUT avdragen.

Varför tillsätter regeringen denna utredning? I en intervju i Funktionshinderolik säger Morgan Johansson följande:

Dessa systematiska bedrägerier har blivit en grogrund och finansieringskälla för den grova organiserade brottsligheten. Den allvarligaste konsekvensen är att människor med verkliga behov riskerar att inte få den hjälp och det stöd som de behöver. Därför krävs ett striktare regelverk som stoppar fusket med våra offentliga resurser”, 

Intervjun med Morgan Johansson

Jag har inget emot att man bekämpar kriminalitet i välfärdsverksamheter, tvärtom. - det är en avskyvärd form av kriminalitet. Även om omfattningen är starkt överdriven är den här typen av kriminalitet är en ren plåga för vår grupp eftersom den utgör ett högoktanigt bränsle (något vi underskattat mycket grovt) för alla kritiker av PA och LSS i allmänhet. När den här typen av utredningar sjösätts har de emellertid en stark tendens att föreslå åtgärder som riskerar att slå mycket hårdare mot vi som behöver stöd från samhället än de kriminella som man säger sig vilja bekämpa. Vi har redan satt hur FK fått kraftigt ökade befogenheter och hur det blir allt svårare att få hjälp men desto lättare att förlora den. Termen "Fuskdelegation" låter dessutom inget vidare då det ger sken av att assistansbranschen verkligen är genomsyrad av kriminalitet och fusk.

Morgan Johansson "flaggar" för övrigt redan i intervjun att hårdare kontroller inte kan uteslutas. Lars-Erik Löfdén som ansvarar för utredningen svarar följande på en fråga angående risken för att den kontrollen runt brukarna skärps avsevärt:

"Gör vi ingenting kommer förtroendet för hela reformen att rubbas. Det där är alltid en avvägning, så länge det visar sig att det finns sådana här öppningar för den ekonomiska brottsligheten, som vi till exempel sett i Södertäljemålet, så rubbas förtroendet för hela reformen. Om något skulle skada brukarna så är det att man börjar ifrågasätta hela reformens grunder."

Redan det svaret bådar inte gott. Utredaren vänder ju på hela frågeställningen - hårdare kontroller runt brukarna behövs kanske för att värna reformens intentioner.

Jag har sagt det innan men upprepar det ännu en gång:

Jag pratar gärna med politikerna om olika vägar att komma åt och bekämpa denna kriminalitet, att vi bara säger nej, nej funkar inte. Jag går emellertid aldrig med på att det sker på bekostnad av att vår rätt till hjälp inskränks, att vidriga verksamheter som Hässleholmsförsöket blir obligatorisk för alla som söker PA eller att viktiga rättsprinciper offras.

* Angående årets budget var många i funktionshinderrörelsen mycket besvikna, jämfört med alla fina proklamationer i Stefan Löfvéns regeringsförklaring var det synnerligen magert. Och det handlar inte bara om den synnerligen snåla höjningen av assistansersättningen utan även t.ex. jobbpolitiken för funkisar där regeringen har stor brist på konstruktiva idéer. Maria Johansson från Lika Unika skriver följande i Föräldrakraft:

I jobbpolitiken är arbete på Samhall och lönebidrag de åtgärder som lyfts fram. Det har under många år varit enda svaret från politiken när det handlat om arbetslöshet och funktionsnedsättning.
- Vi måste börja prata om människor som resurser istället för om att man som arbetsgivare måste ha betalt för att anställa.

Tyvärr är jag inte det minsta förvånad över regeringens brist på konkreta ambitioner när det kommer till handling. Jag har blivit synnerligen luttrad, den låga höjningen av schablonbeloppet var helt i linje vad jag väntade mig. All min erfarenhet säger att åtminstone när det gäller våra hjärtefrågor är det allt som oftast mycket fina ord men väldigt lite konkreta åtgärder i positiv riktning.