Inspektionen för socialförsäkringar förslår förödande försämringar av assistansreformen

Flera av mina vänner i funkisrörelsen har sagt att jag är bra analytiker. Det här blogginlägget kommer emellertid inte att analysera särskilt mycket, däremot att ge uttryck för mycket känslor.

Staten har uppenbart satt ner foten nu. PA kostar för mycket (d v s vår rätt att kunna leva som andra, ha makten över våra egna liv) och kostnadsutvecklingen är ohållbar - det måste stoppas. Det går inte och tolka utvecklingen senaste 3-4 månaderna på annat sätt. Här är en kort genomgång av vad som gått åt fel håll sedan senvåren:

·   Domen från HFD i somras angående det femte grundläggande behovet

·  Stefan Löfvens regeringsförklaring där en "fuskdelegation" ska tillsättas.

• Den usla höjningen av schablonbeloppet

·  En statlig utredning ska tillsättas som "ska ta i tu" med bland annat kriminalitet i assistansbranschen.

· Försäkringskassan har gått ut med att bedömningarna runt det femte behovet kommer att skärpas.

·  En debattartikel i SVD där Försäkringskassans generaldirektör utlovade krafttag mot fusk och kriminalitet inom personlig assistans.

·  Och nu senast rapporten från ISF där man vill göra om behovsbedömningarna i grunden till något som är väsensskilt från intentionerna i LSS.

Jag fick reda på detta igår via Veronica Kallander som delade ett blogginlägg från Wenche Willumsen (tack Veronica). Jag läste det två gånger för att verkligen ta in vad Wenche skrev. ISF vill alltså att rätten till hjälp och vad som är goda levnadsvillkor ska bestämmas utifrån ett internationellt bedömningssystem som kallas ICF. Vad vi själva anser är goda levnadsvillkor ska alltså bestämmas av diverse experter utifrån en internationell mall. Det är fullständigt horribelt! Det är så totalt väsenskilt från det LSS och assistansreformen ska stå för - allas rätt till självbestämmande, alla människors lika värde.

När man väl tagit in vad som faktiskt stod kändes det som man fått en rak höger från världsmästaren i tungviktsboxning rätt i magen. Har som assistansberättigad och aktiv i funktionshinderrörelsen inte känt mig så förnedrad och utsatt sedan Försäkringskassan vände ut och in på mitt liv för ungefär 2,5 år sedan. Jag har gått i vanlig skola från första klass, jag har studerat på universitet, jag är som vilken 39 åring som helst förutom att jag behöver mycket hjälp i mitt vardagsliv.

När man läser att en statlig myndighet förslår något sådant känner man sig så förminskad, nedtryckt "så långt ner i skiten" det bara går att komma. ISF ser ju oss inte likvärdiga medborgare precis, bara en alltför betungande budgetpost som inte tillför samhället någonting. Budskapet - Visst kan ni få hjälp men vänta er banne inte att ni ska få bestämma någonting om hur ni vill att hjälpen ska utformas. Vilken typ av hjälp som beviljas (om det nu blir någon alls) sker helt på statens villkor! 

Vi ska vara nöjda med det ni får hjälp med det nödvändigaste.

Nu, mer än någonsin krävs att rörelsen samlas kring en gemensam motoffensiv. Alla måste gå samman nu. Just nu är det assistansen men går det här igenom kommer det att överföras på andra verksamheter med. Handikappförbunden med alla medlemsförbund, Ifa, IL- organisationerna, HBQT, anti rasist rörelsen etc. Vi måste tillsammans ryta till nu:

Vi accepterar inte att bli behandlade som tredje klassens medborgare, vi har samma rätt som alla andra att vara delaktiga i samhällslivet. Det finns en lag som säger det, vi har t.o.m. FN bakom oss.

En sak lovar jag i mitt fortsatta engagemang. Till skillnad från staten tänker jag aldrig klaga på att andra grupper som behöver hjälp från samhället kostar för mycket pengar - sjuka, arbetslösa, flyktingar, etcetera.

Ifa kommenterar rapporten

Jag vet att jag tagit i nu men jag ville verkligen få utlopp för allt jag känner, många känner säkert likadant.