tisdag 16 juni 2020

Corona: Nu har jag suttit i ofrivillig karantän i drygt 3 månader

I slutet av mars hade det gått ungefär fyra veckor sedan pandemin med sjukdomen Covid-19 drog in över Sverige och det hade gått 2-3 veckor sedan jag försatte mig själv i en ofrivillig karantän. Jag skrev också att jag framåt sommaren skulle skriva ett nytt blogginlägg hur det går. Lite försenat är det nu dags för att berätta om hur vardagslivet fungerar.

Till att börja med – jag har inte blivit sjuk i Covid-19 och ingen av mina assistenter heller vilket är en stor lättnad så långt. Rädslan för att få problem med bemanningen och i värsta fall få vända sig till kommunen har därmed inte besannats Jag skrev också att jag befinner mig i ”75 % karantän”, sanningen är att den är närmare 85-90 %. Förutom mina assistenter är det i stort sett bara mina föräldrar jag har haft fysisk kontakt med under tiden + ett hembesök från hjälpmedelscentralen och några kortare pratstunder med grannar. Mina två syskon har jag inte träffat alls som bor i andra städer i landet. Jag har inte besökt ett enda köpcenter, stormarknad eller restaurang- Cafeteria under hela tiden. De stora mat och andra livsmedelsinköpen sker via nätet, mina assistenter gör mindre komplementshandlingar vid behov. 

 Det är sannerligen inte kul och veta att jag tillhör en riskgrupp men det är tyvärr inget att göra något åt.

Strategin för att undvika att bli smittad handlar alltså för egen del framförallt om att träffa så få personer som möjligt + vara noga med hygienen mm. Hur har det gått med skyddsutrustning till assistenterna? Gick trögt i början men i början av april fick jag via kommunen skyddsutrustning till assistenterna. Det är ju en fråga som varit ett stor problem för helavård och service/omsorgssektorn under pandemin. Är det tråkigt? Tack lov har jag en mycket stor balkong som sommartid fungerar som ett extra rum där jag tillbringar mycket tid med min dator vilket även är fallet när jag skriver det här blogginlägget.

 Gör en del promenader och spontana utflykter med min bil. Jag ska ändå vara uppriktig här – jag börjar bli riktigt trött på det här. Jag saknar verkligen att inte träffa kompisar, inte besöka restauranger, cafeterior, bowlinghallar med mera, att hämta mat take away ibland är inte alls samma känsla som att äta ute. Jag tycker det är jättetråkigt att det inte blev vare sig STIL-dagar eller Ifa debattforum under våren, att det inte kommer blir någon resa under sommaren. I det avseendet kommer det bli den tråkigaste sommaren sedan flera somrar blev förstörda i början av 1990-talet p.g.a. mycket stora operationer. Jag hoppas ändå det blir riktigt bra väder så inte sommaren regnar bort...

På ”pluskontot” får ändå sägas att under rådande omständigheter har vardagsarbetet för STIL, Funktionsrätt och VIMPA fungerat relativt bra. Zoom fungerar utmärkt för att ha möten online även om jag själv föredrar fysiska möten så klart. Jag har också kunnat fortsätta att blogga som vanligt och ha livesändningar via Facebook. Nästa vecka planerar jag en livesändning via Zoom med en STIL kollega angående den nya tillämpningen av det grundläggande behovet personlig hygien. Och det, trots allt överlägset viktigaste – jag har inte blivit sjuk.

 Hur länge ska det här livet fortsätta? Inte en aning, det beror ju helt på hur pandemin utvecklas. Jag hoppas dock att när vi kommer fram mot slutet av juli i alla fall kommer det kännas tryggt att äta på restaurang eller besöka trevliga utflyktsmål i närområdet som mysiga Grännaberget eller Tabergstoppen. Angående den omtalade s.k. andra vågen får vi hoppas att den aldrig kommer, att den i värsta fall blir mild. När hösten tar vid hoppas jag att jag kan skriva ett blogginlägg att nu sitter jag inte i ofrivillig karantän längre!



 Bild: Gårdagen Jag sitter på min balkong i grönaktig T-shirt och skriver det här blogginlägget.



*  För varje dag som går nu blir det allt tydligare hur uselt förberedda Sverige har varit och hur olämpligt det decentraliserade ansvaret vid kriser är. I söndagens Agenda såg jag intervjun med Stefan Löven. Tyvärr var jag allt annat än imponerad. Allting är givetvis inte Stefan Lövens fel att mycket inte fungerar. Alla politiker som styrt Sverige senaste 25-30 åren har ett delansvar. Som regeringschef är han ändå den person som är ytterst ansvarig och jag saknar självkritik från både regeringen och folkhälsomyndigheten (FHM) Om det var högprioriterat att skydda äldre i äldreboenden och hemtjänsten från smitta så har regeringen och underliggande myndigheter misslyckats och därmed har även strategin misslyckats.

Jag tror fortfarande inte det är bra lösning att stänga ner samhället helt. Jag tror att Sveriges ”halva nedstängning” kan fungera ganska bra men enligt sunt förnuft förutsätter det rimligen ett antal saker som måste vara på plats från början, t.ex.

·  Mycket omfattande testning där det är självklart att staten har ansvaret

·  En tydlig nationell krisplan för hur äldreboenden och andra högriskgrupper ska skyddas

·  Stora beredskapslager med nödvändig skyddsutrustning mm

·  En lagstiftning där det är glasklart att vid nationella kriser har staten alltid det yttersta ansvaret för att samhällets krisinsatser fungerar.


Inget av detta fanns när pandemin tog fart. Underbemanningen i äldreboenden och hemtjänsten är emellertid en följd av ständiga besparingar sedan 90-talets ekonomiska kris men då måste de som drar upp strategin gå igenom – vilka förutsättningar fanns senvintern 2020 för att genomföra strategin som lagts upp hos FHM? Kanske var det under rådande omständigheter med usel beredskap trots allt absolut nödvändigt med en temporär nedstängning för att minimera smittspridningen i samhället och för att strategin skulle fungera mycket bättre i praktiken, inte bara i teoretiska modeller.


Varje dödsfall är tragiskt, bakom varje siffra finns en människa med anhöriga som sörjer, nu har närmare 5000 svenskar mist livet. Låt oss ändå hoppas att pandemins tragiska konsekvenser kommer leda till en debatt där välfärden sätts i fokus.

torsdag 11 juni 2020

Personlig hygien enligt svenska staten =enbart hålla sig grundläggande ren.

När Försäkringskassan omtolkar rätten till assistans kan det gamla ordspråket ”som fan läser bibeln” ersättas av det mer relevanta ”som Försäkringskassan läser vägledningen”. Den minst mänskliga tolkningen används när det gäller rätten till assistans med den personliga hygienen. Vi kräver en värdig funktionshinderpolitik.

Anders Westgerd – VD Kooperativet GIL - Göteborgskooperativet för Independent Living

Anders Westgerds debattartikel

Vilka reaktioner skulle en myndighets person få som ifrågasätter om sminkning eller rakning inte ska räknas som personlig hygien om det enbart handlade om s.k. ”vanligt folk”?  Jag vågar säga med 100 % säkerhet att den eller de personerna hade fått våldsam kritik från alla delar av det offentliga Sverige med anklagelser om inhuman människosyn, avsaknad av respekt för den personliga integriteten med mera. För oss som behöver personlig assistans är däremot statens syn på vår rätt till personlig integritet ljusår från vad som uppfattas som det normala i allmänt rättsmedvetande.

För några veckor sedan kom en ny vägledning från Försäkringskassan som gjorde en ”ny tolkning” av det grundläggande behovet personlig hygien. Och tragiskt nog men knappast förvånande anser inte FK att det är ett grundläggande behov att t.ex. sminka sig. Försäkringskassan medger föga förvånande aldrig det själva men precis som Anders Westgårdh skriver har FK ända sedan den första restriktiva assistansdomen i dåvarande Regeringsrätten 2009 satt i system att tolka den och alla de domar som följt efter så restriktivt som möjligt, något som Niklas Altermark bekräftat i sin forskning. Den nya tolkningen bygger på den s.k. sminkningsdomen från 2019 (målnummer 1959-19) där vi bland annat kan läsa följande sid 5


Den normalspråkliga innebörden av begreppet hygien är att det avser åtgärder för avlägsnande av smuts och ohälsosamma ämnen från människans omgivning eller från människan själv (se t.ex. Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien).

 Det finns inget uttalande i förarbetena som talar för att med begreppet personlig hygien har avsetts något annat än vad som utgör den normalspråkliga innebörden av begreppet, dvs. att hålla människokroppen ren från smuts och andra ohälso-samma ämnen.

 Sid 6

 Att inte kunna sminka sig kan inte sägas innebära att man inte klarar eller kan sköta sin hygien.

 Viktigt och notera är att det är det allmänna ombudet som drivit även detta fall. En myndighetsinstans som verkar ha noll intresse av att värna de personer som i detta fall LSS är tänkt att hjälpa till ett bättre liv.

 I vanlig ordning visar HFD upp en usel förståelse vad personlig assistans handlar om. Nämligen att kunna forma sitt liv så som hen önskar – ett självbestämt liv, inte att bara få grundläggande hjälp med hjälp för att överleva. Och i lika ”god ordning som tidigare” tolkar FK domen så strängt det bara går. Rakning ska t.ex. bedömas ”individuellt” om det är ett grundläggande behov, trots att domen inte alls handlar om rakning…

 Många gånger tycker jag att vi själva som grupp har en naiv inställning till hur FK tolkar de här domarna – ”det blir inte så farligt när det ska tillämpas” är en enligt min mening utbredd uppfattning. I många fall tycker jag också att vi läser de här domarna utifrån vår synvinkel, hur vi tycker det ska tolkas. När jag läser domarna gör jag precis tvärtom, jag granskar vilka kryphål finns för FK att tolka det här extremt restriktivt? Och dyker begreppet ”integritetsnära hjälpbehov upp”, vilket brukar fara fallet lyser varningslampan illröd för egen del.

 Gång på gång har jag dessvärre rätt och är således inte det minsta överraskad att det står som det gör i den nya tillämpningen. Det är ”business as usual” för FK-s sida. För assistansanvändarnas del innebär det vi får en LSS lag som i faktisk tillämpning är sönderskjuten till oigenkännlighet jämfört med ursprungsambitionen. Vi har inte ens rätt att få hjälp att snygga till oss – bara få elementär hjälp för att hålla oss någorlunda rena…

 Den verkliga boven i det aktuella fallet är inte själva ”sminkningsdomen” utan som vanligt ovannämnda begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” som självklart finns med även i denna dom och som har en helt central betydelse i den kontinuerliga nedmontering av intentionerna som skett från 2009. Att detta lagvidriga begrepp försvinner från tillämpningen är helt centralt om assistansreformens verkliga intentioner ska återskapas och helst utvecklas ytterligare.

 Hur får vi då bort begreppet ”integritetsnära hjälpbehov, en gång för alla? I praktiken har en LSS lag som upphört att fungera som det var tänkt Min fasta övertygelse är och förblir att det är meningslöst att hålla på och lappa och laga en söndertrasad lag. Det måste till något mer radikalt vilket innebär en nystart med en helt ny lag som enligt med Funktionsrättskonventionen kriterier definierar vad som är personlig assistans och ett självständigt/självbestämt liv uppbackad av konventionen som svensk lag.

 Jag vill också gärna att LASS (Lagen om assistansersättning) återupprättas. Sedan LASS avskaffades 2011 och ersattes av Socialförsäkringsbalken kapitel 51 har det bara gått utför…

 




torsdag 4 juni 2020

Tankar kring Sveriges Corona strategi

Under hela våren har i stort sett allting i nyhetsrapporteringen handlat om pandemin och alla följder vilket givetvis i högsta grad även berört assistansanvändarna. Omdömena av Anders Tegnells & Co arbete hos allmänheten pendlar mellan allt från idoldyrkan till mordhot. Även på ledare sidorna variera omdömet starkt.

Själv hade jag, bortsett från avsaknaden av information inte så mycket synpunkter på Folkhälsomyndighetens (fortsättningsvis FHM) och regeringens arbete då mina kunskaper i ämnet smittspridning är milt uttryckt bristfälliga. Nu har det gått ett antal månader och nu finns det mer grund att tycka till än vad fallet var i mars och det ska resten av blogginlägget handla om.

Jag trodde och tror fortfarande att en total nedstängning av samhället inte är en bra metod, inte på sikt i alla fall med stor risk för depressioner, självmord mm. likväl har det begåtts allvarliga missbedömningar och beslut. Regeringen är för passiv och litar blint på FHM som de facto styrt nästan allt statsapparaten gör. Har funderat att maila en kritisk statsvetare som Bo Rothstein om det alls är förenligt med Regeringsformen att delegera ner så mycket makt till inte folkvalda tjänstemän.

Visst, FHM måste givetvis ha en viktig rådgivande funktion vad gäller skyddsåtgärder men i slutändan måste det vara regeringen som fattar besluten. Varje gång en ny restriktion införts har Stefan Lövén inlett – ”på begären av Folkhälsomyndigheten” kommer regeringen att… Alltså – regeringen verkställer bara något som någon annan redan fattat beslut om.

Vid alla naturkatastrofer drabbas personer och grupper med små resurser hårdast och Covid-19 är inget undantag. Det stod snabbt klart att det fanns en stor överrepresentation av smittade i Sverige i trångbodda bostadsområden i förorterna med hög arbetslöshet och andra sociala problem – ett förutsägbart mönster som återkommer i land efter land. Jag trodde inte och tror fortfarande inte att en total nedstängning varit bra men utan tvekan är det så att Sveriges liberala – ta ditt eget ansvar utan tvång strategi gynnar resursstarka grupper. Det kan tyckas sympatiskt att staten inte tvingar in medborgarna i bostäderna men det betyder också att det alltid kommer finnas personer som struntar i rekommendationerna. Lättast att göra det har hen om ekonomin redan är bra.

Nöjeslivet har i stor utsträckning fortsatt som vanligt med gott om personer på krogarna, något som definitivt inte gynnar låginkomsttagare som därmed får göra mycket mer uppoffringar även om hen inte tillhör en högriskgrupp. Detta är ett konstaterande väl medveten om att en pandemi med automatik tummar på en del demokratiska principer.

Gång på gång har FHM påpekat att prioritet ett var att skydda högriskgrupper – där återfinns förutom + 70 gruppen även personer med både fysiska och intellektuella funktionsnedsättningar. Information hur vi funkisar ska skyddas, inklusive trångbodda bostadsområden har varit minst sagt bristfälligt vilket gör att betyget på informationen inte kan bli annat än underkänd. Social distansering. Lätt att förstå i praktiken men omöjligt och tillämpa om hen är beroende av hjälp, uppenbart får inte Anders Tegnell, Johan Giesecke, Anders Wallensten m.fl. hur våra liv fungerar. Att så få assistansanvändare smittats med Covid-19 är sannerligen inte FHM-s förtjänst…

Detta leder oss vidare till det stora, stora misslyckandet med alla dödsoffer på äldreboendena och hemtjänsten. Eftersom FHM gång på gång påpekade hur viktigt det var att smittan inte letade sig in i äldreboende innebär detta, oavsett övrigt utfall att den svenska strategin är ett jättefiasko. Varför har då så många avlidit i äldreboende? Jag tror det finns två huvudorsaker.

 

Stora besparingar

Under lång tid har det genomförts mycket stora besparingar i äldreomsorgen med dålig personaltäthet, stor omsättning på personal, dåliga arbetsvillkor mm. Allt detta ökar smittrisken rejält. Inte nog med det – det finns ingenting som tyder på att det ens funnits tillstymmelse till nationell strategi hur FHM-s ambition att skydda äldreboende skulle förverkligas. Detta är en jätteskandal som regeringen är ytterst ansvarig för. Enligt regeringsformen styr regeringen riket – punkt Det är därför regeringens skyldighet att säkerställa att det finns nationella planer hur det ska förverkligas, vilket borde vara MSB-s och Socialstyrelsens uppgifter. Det är i bästa fall naivt och tro att 290 kommuner fixar detta själva.

Besparingarna har också lett till att vi monterat ner nästan alla fältsjukhus, beredskapslager mm. Ansvaret för detta delas av alla regeringar som styrt Sverige senaste 30 åren samt alla riksdagspolitiker som inte motsatt sig besparingarna vilket gjort det mycket svårare att få fram skyddsutrustning mm till äldreboendena och hemtjänsten, att det saknats mediciner i apoteken mm

 

Ett alltför decentraliserat myndighetsansvar

Kommunerna och Regionernas starka självstyre och fristående myndigheter gör att den svenska statsapparaten har qasi federala inslag. Mycket av ansvaret har legat på kommunal och regional nivå – jag menar bestämt att den modellen lämpar sig mycket illa för att hantera en nationell kris.

·   Kommunerna har själva inte förutsättningarna att säkra skyddet på äldreboendena

·   Otydlig ansvarsfördelning vilket bland annat visar sig i svårigheterna att få fram skyddsutrustning och bråket om vem som ska ansvara för prov testerna.

·    Att regionerna separat har ansvar att skaffa fram skyddsutrustning mm. Det måste bara vara statens uppgift om det ska fungera.


Finns det då ingenting som fungerat förutom den låga smittspridningen hos assistansanvändare? På golvet har givetvis vårdpersonalen gjort ett hästjobb där många säkert riskerar sjukskrivning p.g.a. utbrändhet. Visst kom det högst tveksamma rekommendationer från Socialstyrelsen som har skapat stor oro. Jag står dock fast vid att de inte var skrivna speciellt med udden riktad mot oss utan alla med behov av intensivvård som inte har Covid-19. Regionerna har ändå lyckats skaka fram ett stort antal IVO platser utöver den normala kapaciteten.

Det är en utopi om någon trodde att vi skulle klara av den här pandemin utan dödsoffer men vi borde verkligen kunna prestera mycket bättre än vad som är fallet. Vi har hittills fler döda än Kina… Sen kan alla som försvarar allting Tegnells och hans kollegor gör vända och vrida på statistiken hur mycket de vill. Faktum kvarstår, långt över 4000 personer har hittills avlidit. Även Tegnell medger att vi misslyckats att skydda äldreboende.

Som lekman, vad borde gjorts i stället? Tre av de länder som klarat sig bäst och som inte är diktaturer finns Island, Sydkorea och Nya Zeeland. Vad har de gemensamt? Jo, de började i ett tidigt skede masstesta landets invånare. När jag skriver detta har Nya Zeeland (5 miljoner invånare) har endast 22 bekräftade dödsfall, extremt tättbefolkade Sydkorea med över 50 miljoner invånare 273 bekräftat döda…


Statistatistik John Hopkins universitetet




Vad gäller den omtalade andra vågen till hösten får vi hoppas att den aldrig kommer men det är nog att hoppas på för mycket, det är jag medveten om.

Stefan Löven har nu gått med på att starta en kommission som ska granska hur samhället klarat av att hantera pandemin. Tyvärr kommer det nog att visa att förberedelserna var usla med ett allt för otydligt ledarskap och spretig ansvarsfördelning. Fast i vanlig svensk ordning kommer väl ingen att hållas för ansvarig…

När vi väl är igenom pandemin hoppas jag att vi får ett ändrat och mjukare samhällsklimat med mer betoning på välfärdsfrågor än skattesänkningar fast då gäller det att statsskulden inte skenar iväg.

 

En fundering: Johan Giesecke som tidigare haft Anders Tegnells jobb som statsepidemiolog (han anställde även Tegnell) har synts mycket i TV och tidningar och står helt bakom FHM-s strategi. Nu har de ju visat sig att han som pensionär extraknäcker åt både WHO och FHM som rådgivare och får dessutom mycket bra betalt. Jag misstänker allt mer att den som verkligen håller i trådarna och bestämmer färdriktningen är Giesecke och inte Tegnell med sina medhjälpare.









måndag 1 juni 2020

Vem kommer att få betala alla krispaket?


Pandemin visar att när staten bara vill kan den trolla fram fantasisummor. Det känns inte bra och se hur lätt staten kan skaka fram pengar medan vi hela tiden får höra att vi ”kostar för mycket”. Alla pengar som pumpas ut är absolut nödvändigt men det är inte gratis. Norge har genom sin oljefond en nästan bottenlös kassakista att ösa pengar ur men flertalet länder, inklusive Sverige har inte den lyxen. Visst, staten skakar fram hundratals miljarder kr men som Göran Persson brukade säga:

Det är lånade pengar – den som är satt i skuld är inte fri.

Magdalena Andersson, liksom flertalet finansministrar lånar alltså enorma belopp för att finansiera alla krispaket. När pandemin började var svenska statsskulden låg så det är inga problem på kort sikt för statens finanser att regeringen lånar enorma belopp. Likväl måste lånen, liksom andra lån betalas, med ränta. Utöver de befintliga lånen för att finansiera krispaketen tyder mycket på att vi får en djup och långvarig ekonomisk kris vilket kommer att göra att lånebehovet för att finansiera statens verksamheter kommer bestå under överskådlig framtid, parallellt som kommunernas ekonomi försämras vilket ökar behovet att låna ännu pengar för att rädda många kommuners ekonomi. Hur kommer då staten att finansiera avbetalningarna som är oundvikliga?

Det finns egentligen bara tre alternativ:

1) Öka skatterna


2) Sänka statens (samt kommunernas och regionernas) utgifter


3) En kombination av alternativ 1 och 2



Från vänsterhåll skulle många vilja ha förmögenhetsskatt, kraftigt höjda inkomstskatter i de högre inkomstskicken mm med mera. Några revolutionerande skatteökningar kommer det av olika skäl inte att bli – det finns ingen majoritet för det i riksdagen.


 I praktiken kommer det med erfarenhet från tidigare kriser blir någon variant av alternativ 3 med vissa men inte drastiska skattehöjningar. Tidigare erfarenheter t.ex. från 90-tals krisen visar att med 99 % säkerhet bli stora besparingar i välfärden eftersom en stor del av samhällets utgifter går till välfärden – den får alltid stryk i tider av kriser.

Vad betyder det här för den personliga assistansen? Med tanke på alla besparingar och försämringar som genomförts inom den personliga assistansen finns det definitivt fog för att många är mycket oroliga. Den mest sannolika utvecklingen fram till nästa val 2022, under förutsättning att vi gör våra röster hörda tror jag är:

Tvåårsomprövningarna kommer inte att återupptas, regeringen kommer ha fullt upp med annat under överskådlig tid och har politiskt inte råd med att låta nästan alla med personlig assistans förlora den om omprövningarna återupptas. Däremot kommer höjningarna av schablonbeloppet att vara mycket snåla vilket i sig är ett indirekt hot. Så länge begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” är centralt i behovsbedömningen förblir det oerhört svårt att bli beviljad statlig assistansersättning och situationen kommer att vara fortsatt desperat för de som redan förlorat den statliga assistansersättningen. I praktiken innebär det på lång sikt en långsam avveckling eftersom assistansanvändare efterhand avlider och ytterst få nya personer blir beviljade personlig assistans.

Vi som redan har statlig assistansersättning tror jag därmed är relativt säkra när det gäller rätten till insats. Samtidigt finns det en grupp till med kommunalt beviljad assistans. Och den gruppen ligger mycket illa till för att drabbas av mycket stora försämringar. Stoppet på tvåårsomprövningarna gäller ju bara den statliga assistansersättningen. Kommunerna själva är fria att ompröva hur ofta de vill. Lägg därtill att 290 kommuner har lika många mallar för behovsbedömning, många kommuner hade redan före Corona pandemin usel ekonomi. Kommunerna har genom intresseorganisationen SKR gjort flera försök, att även i lagtexten med pandemin som ursäkt kraftigt försämra vår rättighetslag (regeringen har sagt nej), situationen är därför mycket allvarlig.

Jag är av ovan nämnda skäl tämligen säker på att det är de med kommunalt beviljad assistans som ligger sämst till + givetvis alla som redan sparkats ut från den statliga assistansersättningen eller nekas inträde vid nyansökningar. Självfallet ligger en mängd andra stöd från samhället i farozonen – från drastiska besparingar i kommunala LSS insatser som LSS boende och ledsagning, mer avgifter för hjälpmedel till olika ekonomiska stöd. Inget av detta är förenligt med Funktionsrättskonventionen.

Jag ger mig aldrig, så länge vi anses ha råd att spendera mer pengar på ränteavdrag än personlig assistans mm plus tiotals miljarder kr till på ROT och RUT är det ett moraliskt haveri och hävda att vi ”har inte råd…”





Socialstyrelsen har nu presenterat statistik på hur många assistansanvändare inklusive de med assistansen beviljad från hemkommunen (totalt drygt 19000 personer) som drabbats av Covid-19. Fram till mitten av maj var antalet bekräftade fall 143= 0,8 % av alla assistansberättigade. Jämfört med den statistik som kommit från Humana och Frösunda tidigare är skillnaden endast marginell (ca 0,5 % i Humana), I linje med vad jag trodde.

Dödligheten för de som ända drabbats är tyvärr hög och ligger på 14,7 % av alla registrerade fall, vilket är över riksgenomsnittet i slutet av maj (11,8 %). Vill gärna veta hur situationen för de som förlorat statlig assistansersättning. Det vet vi inget om eller hur det har gått för de personer som tvingades vara hemma när daglig verksamheterna stängdes i många kommuner

Varje dödsfall är givetvis tragiskt. Bakom varje siffra finns en människa med sina drömmar som lämnat jordelivet och sörjande anhöriga. Den nu rikstäckande statistiken visar samtidigt att den personliga assistansen är mycket bra på att skydda mot smitta, överlägsen hemtjänsten. Detta trots att informationen från Folkhälsomyndigheten varit mycket bristfällig. Lite mer om detta i nästa blogginlägg.