Allt fler förlorar den ekonomiska tryggheten och rätten till hjälpmedel blir mer och mer en plånboksfråga

 FN-s funktionsrättskonvention är tydlig i den allmänna kommentaren till artikel 19. Fattigdom är oförenligt med ett självbestämt liv och staten har en skyldighet att bekämpa fattigdomen. Ändå är situationen den i dagens Sverige att allt färre personer med helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga beviljas sjukersättning (heter aktivitetsersättning fram tills 30 års ålder) och drabbar även givetvis många som inte har personlig assistans. Summan är nästan förnedrande låg (under 8000 kr/netto vid 100 % ersättning) men är ända livlinan för många om de inte ska tvingas söka försörjningsstöd hos kommunen.

Denna livlina förlorar nu allt fler. Hur stort är problemet idag? Mycket stort säger jag. Jag har kikat på lite statistik som kommer från FK vad gäller sjukersättning. Den har visserligen något år på nacken men situationen har troligen förvärrats ytterligare sedan vintern 2019 och då var läget  t.ex. följande:

·       I december 2018 hade 261 000 personer sjukersättning

·       Siffran väntas minska till 203 000 personer år 2022

 

Antalet personer med nybeviljad sjukersättning sjunker också snabbt, trots att Sveriges befolkning ökar och var nere på 8000 personer 2018. ”Normal nivå” med nybeviljade ansågs vid samma tidpunkt vara ca 18000 personer/år.

Drastisk minskning av antalet personer med sjukersättning

Det framgår med all tydlighet att läget försämras i snabb takt. Hur är läget då för aktivitetsersättningen? RBU-s ordförande Maria Persdotter intervjuades igår i Heja Olika och beskriver en situation som måste betraktas som akut. Perioden 2016-2019 minskade antalet personer beviljade insatser från 32 000 till 24000. Den dagsaktuella siffran är antagligen ännu lägre.

 

Hur har det då kunnat bli så här utan ändrade regelverk? Funktionshinderpolitik har skrivit en artikel som utförligt beskriver när de stora besparingarna inleddes. Här framgår tydligt att försämringarna inleddes efter regleringsbrevet till FK 2015, samma ökända regleringsbrev som har drabbat assistansen så hårt. Samma regleringsbrev som tillkom någon månad efter att Magdalena Andersson tydligt påpekat att assistansersättningen och sjukpenning var prioriterade besparingsposter när staten fick stora oväntade utgifter när ett stort antal människor sökte skydd i Sverige från krigen i Mellanöstern.

 

Även här är det (oavsett vilka koder som än används) mycket tydligt att staten har ett uttalat mål att sänka utgifterna för personer med i regel mycket små ekonomiska resurser som i många fall blir tvingade att söka försörjningsstöd hos hemkommunen och/eller lämna över en del av försörjningsstödet till anhöriga om de har möjligheten. FK i sin tur tar (som vanligt…) direktiven på största allvar. Robin Hood hade gråtit i Sherwoodskogen.

 Som jag skrivit i tidigare blogginlägg. Alla kan inte inte leva på bidrag men nästan alla som är beroende av bidrag vill inte göra det heller. Men de som faktiskt inte kan arbeta har rätt till en mycket högre ersättning som är värdigt ett välfärdsland och de som faktiskt har viss arbetsförmåga ska kunna få arbeta utifrån egen förmåga utan minsta rädsla att trilla ner i djup fattigdom på extremt lösa grunder om den s.k. arbetsförmågan minskar. Det extremt fyrkantiga systemet idag inbjuder knappast till personer att åtminstone  försöka jobba litegrann. Utöver att summan är så låg tar det bland annat inte minsta hänsyn till att den s.k. arbetsförmågan hos många berörda personer varierar mycket även i korta tidsintervall, månad från månad eller t.om dag till dag.

 Utöver humanare regelverk och bedömningar samt kraftigt höjda grundersättningar värdiga ett av världens rikaste länder behövs också ett mycket fler flexibelt system med fler steg (25, 50, 75 och 100 % sjukersättning idag) och där det är mycket lättare att växla mellan lönearbete och sjuk eller aktivitetsersättning. DHR har skrivit en debattartikel med liknande tankegångar. Den nuvarande situationen är helt enkelt oacceptabel och måste åtgärdas så fort som möjligt.

DHR - sjuka ska inte tvingas in i fattigdom

* Vid sidan av nedmonteringen av den personliga assistansen, övriga LSS insatser och sjuk och aktivitetsersättningen pågår även bakom rapporterna om fusk och kriminalitet i välfärdssystemen en nedmontering av rätten till bästa möjliga hjälpmedel. För personer med olika typer av funktionsvariationer, är olika hjälpmedel absolut nödvändiga för att livet ska fungera och möjliggöra Full Delaktighet i samhället. Allt fler regioner inför tyvärr anno 2021 allt mer avgifter på olika hjälpmedel. Detta slår oerhört hårt mot personer som ofta har mycket små ekonomiska resurser. Detta är helt oacceptabelt och uppenbara brott mot Funktionsrättskonventionen.

 Nu är avgifter inga jättenyheter i sig. Redan 2015 om jag minns rätt ville Region Stockholm införa avgifter på el-hjälpmedel på ungefär 1000 kr/år. Efter stora protester drogs förslaget tillbaka. Då skrev jag i bloggen att den här typen av avgifter måste stoppas i sin linda för är de väl på plats kommer de till att börja med inte tas bort och i förlängningen leda till ännu mer försämringar – dörren lämnas vidöppen för ännu mer avgifter.

 Regionerna gav dock inte upp efter ”bakslaget” i Stockholm. Örebro har angett ”tonen” och allt fler Regioner följer efter, däribland Region Stockholm. I huvudstaden får innehavare av t.ex. en el-rullstol betala 1700 kr/ i abonnemangsavgift/år. En överkomlig summa om hen har en god inkomst men oerhört mycket pengar för en person som är helt beroende av sjuk eller aktivitetsersättning. Neuros ordförande Lise Lidbäck undrar följande:

 Region Stockholm erbjuder den som inte längre använder sina hjälpmedel att kontakta hjälpmedelscentralen för att lämna dem tillbaka för att slippa faktura. Tror de att människor som använder dessa hjälpmedel mirakulöst tillfrisknar? skriver Lise Lidbäck.

– Vad händer den med lägsta garantipensionen som inte kan betala? Tar de tillbaka rullstolen då?

 Ja, det undrar jag med...

Försämringarna slår på flera sätt.

 

· Tillgången till bästa hjälpmedel blir allt mer en klassfråga, där de sämst ställda i vanlig ordning hårdast.

·  Många av de berörda personerna har eller håller dessutom på att få en redan dålig ekonomi raserad p.g.a. offensiven mot aktivitets och sjukersättningen. Resultatet blir ännu sämre tillgång till hjälpmedel.

 Vad blir nästa steg, ser vi på allvar en inledning på en full privatisering där enbart den som har råd får tillgång till hjälpmedel enligt marknadspris?

 Plånbokens tjocklek får ALDRIG vara avgörande för vilka hjälpmedel vi kan ha till förfogande!

Raseri mot mer avgifter

Jag är oerhört rädd för Försäkringskassan

 Försäkringskassan är en myndighet som ska hjälpa personer som av olika anledningar behöver hjälp från samhället, mest på kort sikt (t.ex. vård av barn) men även hela livet som personlig assistans. Budgeten är gigantisk, hundratals miljarder kr betalas ut varje år i olika stöd. På senare år är det emellertid en myndighet som skrämmer mig, jag vill ha så lite som möjligt att göra med dem. Jag vet att det finns tusentals och åter tusentals personer runt om i landet som känner likadant, gäller inte bara vi med personlig assistans utan många, många andra som är beroende av stöd från samhället, t.ex. personer som behöver sjukpenning.

Det fanns faktiskt en tid då jag inte var rädd för FK, åtminstone inte när det gäller assistansen. På den ekonomiska fronten hade jag emellertid haft stora problem med FK för ca 15 år sedan men det löste sig till slut. Förtroendet vad gäller just personlig assistans började sjunka i samband med den stora första omprövningen 2013 då FK vände ut och in på mitt liv. Jag fick ändå alla timmar jag behövde och handläggaren visade faktiskt ett seriöst intresse att ge mig hjälp efter behov.

Framåt våren 2017 hade dock rädslan ökat markant, personer förlorade nu statlig assistansersättning i mycket snabb takt och så kom då den nya ”omprövningen” i september 2017 då jag var extremt nära att förlora all assistansersättning. Jag har skrivit om det flera gånger – jag räddades enbart tack vara omprövningsstoppet. Efter ”omprövningen” sjönk mitt förtroende för FK som en sten. FK hade ju inte visat minsta intresse för mina verkliga behov, jag är helt övertygad om att de tillämpade den s.k. transportdomen från 2017 rakt av på mig. Ibland tänker jag - tänk om man inte behövt vara beroende av dem, vad skönt livet hade varit.

Om jag skulle bli sämre och behöva mer timmar med dubbelassistans skulle jag inte våga kontakta dem. OK, enligt Socialförsäkringsbalken kapitel 51 ska bara ändrade behov bedömas vid ”särskilt ändrade förhållanden” men jag litar inte ett ögonblick på att det skulle bli så. Erfarenheterna från 2017 och nämnda bråk om sjukpenning tidigare har gjort jag känner mig jagad av staten genom Försäkringskassan – staten tycker jag har det för bra… Varje gång jag får brev från FK (bortsett från de som jag vet bekräftar att FK betalar assistansersättningen) blir jag orolig – vad vill de försämra nu?

Hur har vi då kommit till en verklighet där jag och så många andra är jätteskraja för en myndighet som egentligen ska hjälpa oss? Det är verkligen inte sunt att känna som jag och så många andra känner, det vittnar om en total brist på förtroende för en mycket viktig myndighet. Tilltron till myndigheter är en viktig variabel när FN i sina index för demokrati, anti korruption med mera mäter hur demokratiska och väl fungerande FN-s dryga 190 medlemsländer är. Sverige befinner sig fortfarande, ihop med våra nordiska grannländer i yttersta toppskiktet. Bristande tilltro till myndigheter är ett tecken på problem för en demokrati.

Regleringsbrevet från 2015 är givetvis en del av förklaringen till dagens verklighet men långt ifrån hela sanningen. FK agerar med uppdrag från regeringen och i Rosenbad har det i ungefär 30 års tid ambitionen varit en tydlig ambition att dra ner samhällets nota för socialförsäkringarna. I klartext – Försäkringskassan ska spara pengar! Sedan slutet av 80-talet har notan för socialförsäkringarna (mätt som andel av BNP = tillgängliga resurser i landet) minskat från 7 % till knappt 5 % 2019, en rejäl sänkning i ambitionsnivå! Merparten har skett senaste 15-20  åren.

Försämringarna har skett både under borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Av statistiken framgår också att de grupper som fått ta det i särklass tyngsta lasset när staten vill spara pengar på grupper som anses ”ha det för bra” är funkisar och personer som behöver sjukpenning. Jag har skrivit blogginlägg tidigare om varför dessa grupper är så utsatta när staten ska ”dra åt svångremmen”. FK men givetvis även många politiker och andra myndigheter använder olika koder för att nödtorftigt försöka dölja det verkliga syftet, d v s spara pengar - ”tydligare regelverk”, det ska löna sig att arbeta”, ”värna rättssäkerheten” med mera…

Att det finns kriminalitet och fusk i såväl assistansbranschen som andra delar av välfärden har givetvis gett extra bränsle till jakten att skära ner kostnaden/utgifterna men vad det ytterst handlar om för vår del är att kriminalitet används som ursäkt för att skära ner utgifterna generellt vilket Niklas Altermark visat i sin forskning. Jag tar definitivt avstånd från det fusk/kriminalitet som finns som förutom att det är olagligt underminerar allmänhetens vilja att betala de skatter som behövs för att finansiera välfärden. Jag diskuterar gärna med både regering och myndigheter om vad som kan och ska göras. Men fusk och kriminalitet får aldrig användas som ursäkt för generella försämringar och misstänkliggörande för alla!  Jag och alla andra i samma situation ska aldrig behöva ha känslan som allt, allt för många nu har – Försäkringskassan är på jakt efter dig…

Svaret varför denna rädsla finns blir enligt mig att vi känner att Försäkringskassan inte längre är det minsta intresserade av att ge oss det stöd och hjälp vi behöver, både fysiskt (med hjälp av personlig assistans) eller ekonomiskt för de som har nedsatt arbetsförmåga. Istället upplever vi att det pågår en jakt, där myndigheten vänder på varenda sten för att försämra villkoren för oss och sjuka människor och vi har nästan alla faktiska erfarenheter av en dyster verklighet Det är en konsekvens av en högst medveten besparingspolitik. Det yttersta ansvaret för att det blivit så har de regeringar, både blåa och röda som i tycker att både funkisar och långtidssjuka ”kostar för mycket”.

Stoppa jakten på assistansanvändare

* Med tanke på hur lågt vårt förtroende för FK är, ska myndigheten överhuvudtaget ansvara för assistansersättningen? Absoluta merparten av stöden från FK handlar om tillfälliga eller tidsmässigt tydligt avgränsade stöd som t.ex. föräldrapenning och sjukpenning till skillnad från assistansersättning som gäller livet ut. Det finns goda skäl att frånta FK detta ansvar. Skulle en ny myndighet som bara ansvarar för stöd till personer med omfattande funktionsvariationer vara en del av vägen framåt för att återupprätta vårt förtroende för en så central del av välfärdsstaten?

Jag tar gärna emot inlägg från gästbloggare (anonymt om önskas så klart) med samma rädsla och erfarenheter av att ständigt känna att FK vill försämra din assistans eller ekonomi.

Maila i så fall din berättelse till:

thomas.juneborg@stil.se

 

Nytt år – äntligen börjar jag se slutet på isoleringen

 Nytt år och dags att dra igång "vårsäsongen" för nya blogginlägg.

2020 är slut, ett år man i de flesta avseenden vill glömma. Allt har dominerats av pandemin och allt som följt med den. Jag har 3-4 gånger skrivit blogginlägg där jag berättat om min livssituation. Vad gäller den dagsaktuella situationen finns inget nytt att rapportera. När pandemin drog in över Sverige senvintern trodde jag aldrig att jag skulle sitta i ”frivillig” 85-90 % karantän 10 månader senare. Så har det emellertid blivit. Mitt ganska torftiga liv utan fysisk kontakt med kompisar, vardagsnöjen etcetera fortsätter men nu finns det i alla fall ett ljus i tunneln. Det känns faktiskt att jag nu har en god möjlighet att ta mig igenom det här utan att drabbas av Covid-19. mer om det strax.

Under senhösten drog den andra vågen in över Sverige med full kraft. Antalet omkomna närmar sig 10 000, sjukvården går återigen ”på knäna” och svenska folket lever nu under de hårdaste restriktionerna hittills. Nu ska jag inte göra en djupdykning i den svenska strategin här men jag står fast vid att jag tycker att dödsfallen är väldigt många jämfört med våra grannländer. Jag har emellertid aldrig varit för en fullständig lock down. Det måste finnas en effektiv medelväg i virusbekämpningen mellan Sveriges grundstrategi och total nedstängning.

 Den svenska grundstrategin där rekommendationer istället för tvingande lagar varit en viktig pusselbit i är i grund och botten sympatisk. Samtidigt är den tyvärr naiv också. Redan på ett tidigt stadium insåg jag att många skulle ignorera alla råd från Folkhälsomyndigheten. Det håller inte vid en pandemi. Den pandemilag som nu finns på plats borde funnits för länge sedan.

Men framförallt har det gångna året visat att Sverige var uselt förberedda vilket är ett återkommande problem vid nationella kriser. Avsaknaden av en pandemilag är bara en del, de största problemen handlar om djupgående strukturfel hos statsförvaltningen. Den starka kommunala självstyrelsen med en, menar jag alldeles för decentraliserad ansvarsfördelning mellan regering, myndigheter regioner och kommuner lämpar sig väldigt illa för att bekämpa en så pass allvarlig sjukdom som Covid 19.

Ett exempel – jag begrep inte i våras och jag begriper fortfarande inte hur regeringen och Folkhälsomyndigheten på fullaste utgick från att 290 kommuner på egen hand skulle skydda äldreboendena. Det var dömt att misslyckas från första stund. Vi har också fått betala ett högt pris för alla döda i äldreboendena med ständiga besparingar under mycket lång tid och nedmontering av beredskapslager. Jag har också blivit förvånad att svenska staten juridiskt har haft så trubbiga instrument att bekämpa Covid 19.

När det gäller själva pandemin finns det ändå ljuspunkter nu i form av vaccin både vad gäller min egen livssituation och alla andra som direkt och indirekt drabbats av Covid 19. I våras sa infektionsläkarna och vaccinexperterna att det skulle ta flera år att få fram vaccin mot den fruktade sjukdomen men det tog istället knappt ett år. Vetenskapligt är det en enastående bedrift. Att det finns oro för biverkningar tycker jag inte är konstigt med tanke på erfarenheterna av svininfluensan och det faktum att utvecklingen gått så fort. Jag ogillar starkt när såväl ledare skribenter som tyckare på sociala medier förlöjligar den oro som finns.

Jag har ändå bestämt mig för att ta vaccinet. Trots viss oro tror jag ändå sannolikheten för långsiktiga och svåra biverkningar är liten och jag hoppas att de personer som tvekar av ovan nämnda skäl ändå bestämmer sig för att vaccinera sig. Massvaccinering verkar vara det enda som åtminstone på låt oss kalla det medellång sikt (säg 6-12 månader) kan få stopp på pandemin. Och därmed slut på mitt och miljoner och åter miljoner andra människor isolerade tillvaro runt om i världen. Jag är helt enkelt jättetrött på isoleringen. En intressant fråga som väldigt sällan ställts i funkisrörelsen är hur långvarig isolering faktiskt påverkar oss, både fysiskt och psykiskt? Vad händer med vårt i många fall svaga immunförsvar när vi inte kan delta i samhällsgemenskapen p.g.a. smittorisken?

När det väl är dags att ta de två sprutorna med 3 veckors mellanrum kommer det nog ändå finnas lite tankar – hoppas allt fungerar. Går allt enligt planerna kommer det kännas som en stor befrielse. Allt kommer inte att bli normalt direkt men jag kommer i alla fall inte vara rädd för att träffa kompisar och delta i möten som jag saknar väldigt mycket. Zoom är ett väldigt bra substitut men för egen del kan det aldrig ersätta de fysiska mötena. Dessutom tar för egen del Zoom mötena mycket mer kraft än ”vanliga” möten.

* Veckan innan julafton blev jag intervjuad av Independent Living institutets sidoförening Med Lagen som verktyg. Det blev mycket prat om oro för omprövningar, Funktionsrättskonventionen, ändringar i LSS, den i många personer utsatta ekonomiska situationen med mera.

Intervju - assistans på nåder