Micael Kallins nya angrepp mot assistansreformen måste sättas in i ett sammanhang

Enligt Försäkringskassans utgiftsprognos beräknas kostnaden år 2022 för drygt 13 000 personer med assistansersättning till samma nivåer som de nästan 300 000 personer som får aktivitets- och sjukersättning. Det är helt orimligt och en cynisk och populistisk apartheidpolitik för funktionshindrade som måste få ett slut.

Micael Kallin

Hela debattartikeln i Dagens Samhälle

Micael Kallin är ekonom, journalist och troligen argaste kritikern av alla tycka till personer som ogillar assistansreformen. I somras riktade han förödande kritik mot reformen, i det senaste numret av Dagens Samhälle var det dags igen. I det här fallet var det ett svar på en debattartikel från ett assistansbolag, Lystra Assistans AB som menade att assistansreformens framtid enligt intentionerna fortfarande hänger på en mycket skör tråd.

Liberalerna och Centern och C måste rädda LSS

Micael Kallins nya inlägg innehåller i sak inget nytt jämfört med angreppet sommaren 2018. Kritiken kan i korta drag sammanfattas så här:

Assistansreformen kostar för mycket och politikerna har ingen som helst kontroll över kostnadsutvecklingen, assistansen är ett svart hål i statens budget. Vidare är det en rättighetslag, och den höga notan för assistansreformen sker på bekostnad av stöd till andra personer med funktionsvariationer.

Det som verkar göra honom mest upprörd är att, enligt Kallin så mycket resurser satsas på vår grupp medan andra personers med funktionsvariationer kan titta i stjärnorna efter att få så mycket hjälp från samhället. Nu gick han emellertid ännu längre än så. Enligt Kallin bedriver alltså staten en apartheidpolitik mot andra grupper, ivrigt påhejad av brukarrörelsen som stark lobbygrupp. För mig har han nu passerat alla gränser vad gäller anständighet i kritiken mot vår frihetsreform. Apartheid var en avskyvärd politik som bedrevs av en djupt rasistisk regim i Sydafrika ca 1950-1990.

Anm:Apartheid liknande politik har tillämpats på otaliga platser genom historien, men här är inte rätta platsen för en genomgång av det.

Att här försöka basunera ut till allmänheten att funktionsrättsrörelsen och de politiker som stödjer reformen bedriver en rasistisk politik är helt enkelt i bästa fall djupt, djupt ohederligt och grov historieförfalskning Vi pratar om en grupp människor som i alla tider varit utsatta för förtryck och fördomar och där kärnan i påverkansarbetet alltid utgår från alla människors lika värde och solidaritet med andra utsatta minoriteter .

Kritiken mot hans senaste angrepp måste emellertid sättas in ett sammanhang. Att det börjar dyka upp nya angrepp efter en tids stiltje överraskar tyvärr inte. För sanningen är att trots alla fagra löften som lämnades under valrörelsen har det inte skett mycket konkret i positiv riktning. Vi väntar fortfarande på tydliga besked även i den för mig mest fundamentala frågan av alla – ska beteckningen integritetsnära hjälpbehov finnas kvar eller inte? Så länge jag inte får ett nej på den frågan anser jag att alla partier som inte lämnar klart besked ens om detta saknar genuint intresse att säkerställa våra rättigheter enligt lagens ursprungliga intentioner och Funktionsrättskonventionen artikel 19.

Snart kommer visserligen en proposition om att andning och sondmatning blir grundläggande behov vilket är bra men samtidigt är de förslagna ändringarna i promemorian fulla av kryphål och tolkningar och regeringen visar fortfarande inga genuina tecken på att verkligen göra fundamentala förbättringar. Spardirektiven ligger också kvar om än i lite mildare variant än under Åsa Regnérs tid.

Det gäller med andra ord att upprätthålla bilden av att rätten till goda levnadsvillkor kostar för mycket och det går ut över andra behov, att vi har det för bra och får bestämma för mycket. Där hjälps en ohelig allians åt i det demokratiska samhället som består i allt från besparingshökar på finansdepartementet, tjänstemän i statliga myndigheter, kommunalpolitiker, delar av fackföreningsrörelsen och arga tycka till maskiner som Micael Kallin. Det är bara och stålsätta sig, kampen om assistansreformens och LSS framtid fortsätter och vi får tyvärr kallt räkna med nya angrepp från andra likasinnade framöver – förhoppningsvis inte lika hätska som det här.

* Ligger det någonting att vi får oproportionellt mycket stöd? Mitt bestämda svar är nej, vi får så pass mycket hjälp därför att det krävs mycket resurser för att vi ska kunna leva någorlunda normala liv. Alternativet är ett liv som i bästa fall tredje klassens medborgare. När det gäller Micael Kallins skoningslösa kritik mot att ”vi tar alla resurser” så är mitt svar:

Istället för att försämra livet för oss ska staten satsa mer pengar på andra stöd också. Övriga LSS insatser blöder också, Den ekonomiska ersättningen för de som inte kan jobba, subventionera tillgänglighetsarbetet, förbättra den usla hälsostatusen är några andra exempel där mer resurser krävs. Det är inga problem att skaka fram pengar om bara viljan finns. Det har vi råd med så länge vi har ett skatte/svinn på i storleksordningen 130- 140 miljarder/år och tiotals miljarder kr spenderas årligen på diverse avdrag som primärt går till personer som ändå klarar sig bra utan dessa avdrag.

 Det tycker jag är viktigt och påpeka när vi ska bemöta obehagliga personer som M. Kallin. Micael Kallin har endast solidaritet med sina egna behov (och eventuellt personer med samma behov) så lågt ska vi däremot aldrig sjunka när vi kämpar för våra rättigheter.

Hur fick grundläggande behov så central roll i nedmonteringen av assistansreformen?

De grundläggande behoven har en nyckelroll i möjligheten att beviljas statlig assistansersättning. Når du inte över 20 timmar/vecka i grundläggande behov får du avslag. Att assistansreformen urholkats så kraftigt beror på att definitionen av vad som är grundläggande behov succesivt urholkats. Det skedde mycket metodiskt, steg för steg blev det allt svårare att bli beviljad statlig assistansersättning.

Om grundläggande behov ska finnas kvar måste de bedömas som en helhet. Uppstyckningen i ”integritetsnära” och inte integritetsnära hjälpbehov har ingenting att göra med verkliga stödbehov.

De finns fem grundläggande behov i LSS § 9a – av/påklädning, personlig hygien, måltider, kommunikation och ingående kunskap om brukaren/assistansanvändaren. Alla som vill återupprätta assistansreformens intentioner är överens om att det behövs omfattande lagändringar vad gäller definitionen i LSS vad som är grundläggande behov. Debatten förs emellertid som att begreppet grundläggande behov måste finnas även i en reformerad LSS lag. Jag menar att det inte alls är hugget i sten att det måste vara så. Faktum är att begreppet inte ens fanns med i den ursprungliga LSS lagstiftningen 1994. Så här står det i propositionen sid 2 1993 som låg till grund för LSS och LASS (Lagen om assistansersättning)

I propositionen föreslås att personer som inte fyllt 65 år och som bor i eget boende, servicehus eller hos familj eller anhörig skall kunna er­ hålla en ny statlig ersättning, s.k. assistansersättning.  Assistansersätt­ning är avsedd att täcka kostnader för personlig assistans  och  skall enligt förslaget kunna lämnas till personer som har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring under i genomsnitt mer än 20 timmar per vecka Uppgiften att handlägga frågor om assistansersättning  föreslås åvila de allmänna försäkringskassorna. I propositionen läggs förslag om en särskild lag om assistansersättning.

Propositionen nämner alltså inte grundläggande behov. För att få statlig assistansersättning krävs att hjälpbehovet överstiger 20 timmar/vecka. Hur och när fick de grundläggande behoven så viktig roll i LSS? Bakgrunden hittar vi en statlig utredning 1995-96 som förslog katastrofala försämringar, bland annat kommunalisering och ingen assistans till barn under 16 år.  Efter mycket stora protester drogs förslagen tillbaka men 1996 infördes en bestående förändring, de fem s.k. grundläggande behoven skrevs in i LSS – för att bli beviljad statlig assistansersättning krävdes nu att de grundläggande behoven översteg 20 timmar/vecka.

Perioden fram till 2007 tolkade emellertid Försäkringskassan begreppet ganska generöst så det var inte så svårt att bli beviljad assistansersättning vilket statistik  visar för perioden 1994 till 2010, då antalet personer med personlig assistans steg ganska snabbt. Åren 2007-2009 inleddes emellertid de stora försämringarna. I ett internmeddelande hos Försäkringskassan 2007 användes begreppet ”integritetsnära hjälpbehov”. Frågan nu var vad som skulle räknas som ett ”integritetsnära hjälpbehov”? Försäkringskassan gjorde slutligen sitt rättsliga ställningstagande efter en dom i Regeringsrätten 2009 (målnummer 5321-07) som fastslog att ett grundläggande behov måste vara ”integritetsnära". Försäkringskassan tolkade domen som att det i princip måste vara kroppskontakt (hud mot hud) mellan assistansanvändaren och den personliga assistenten. Domen har en central roll i alla försämringar som skedde 2009-2017. De prejudicerande domar i HFD som följde fram till 2017 byggde nämligen vidare på domen 2009. Steg för steg blev definitionen av vad ska räknas som grundläggande behov allt snävare i följande ordning.

·       2009- grundläggande behov inskränks generellt

·       2012 – Egenvård är inte längre ett grundläggande behov (tillämpad först 2016)

·       2015 - Det femte grundläggande behovet, ingående kunskap om brukaren/assistansanvändaren anses med några undantag inte omfatta personer med fysiska funktionsvariationer.

2017 – Inskränkning av övriga behov, den s.k. transport domen

Domarna i sig är restriktiva men FK har systematiskt tolkat samtliga domar så snävt som möjligt. I domen 2009 står t.ex. ingenting om att ta på/av ytterkläder inte är ett grundläggande behov eller att toalettbesök ska delas in i ”aktiv och passiv tid”, det är ett resultat av FK-s mycket snäva tolkning av nämnda dom.

Om vi läser den centrala artikel 19 i Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar (CRPD) finns inget som helst stöd för att dela upp hjälpbehoven i integritetsnära och inte integritetsnära hjälpbehov, det nämns faktiskt ingenting om grundläggande behov alls. Med stöd av artikel 19 finns det därför mycket goda skäl och hävda att begreppet integritetsnära hjälpbehov är oförenligt med hur FN definierar hjälp/stödinsatsen personlig assistans. Därmed har begreppet inget existensberättigande i tillämpningen av LSS.

Hur angeläget det är att begreppet integritetsnära hjälpbehov försvinner i en reformerad LSS lag visar den s.k. sondmatningsdomen i Högsta Förvaltningsdomstolen 2018. Domen är egentligen positiv för vår del men FK vände ut och in på domen så den knappt blev värd någonting. Många blev med all rätt upprörda, eftersom det fanns ett kryphål i domen. Det står visserligen att sondmatning är en måltid men för att räknas som ett grundläggande behov måste det bedömas som, just det integritetsnära med hänvisning till domen 2009.

Nu finns ett lagförslag om att sondmatning och andning ska bli grundläggande behov, Även om det är steg i rätt riktning anser jag att lagförslaget är för generellt formulerat. Där finns mycket utrymme för kryphål och tolkningar. Bland annat nämns ingenting om att hela hjälpbehovet ska räknas som grundläggande och det finns inte några förslag som gör den helt centrala domen från 2009 irrelevant heller.

Vårt mål är att återupprätta assistansreformens intentioner, när det gäller framtiden för de grundläggande behoven vill jag helst få bort dem helt men jag är ändå realist och inser att det blir oerhört svårt att få bort grundläggande behov även om CRPD blir svensk lag. Realistiskt att kräva är få bort uppdelningen av de grundläggande behoven i integritetsnära och inte integritetsnära behov och att de grundläggande behoven bedöms som en helhet. 

Jag väljer här det grundläggande behovet måltider som exempel:

Hela hjälpbehovet ska ingå i beräkningen vilket inkluderar inköp av mat, förberedelser, tillagning, själva måltiden och efterarbete, samma princip ska naturligtvis gälla övriga behov, både grundläggande behov och det som kallas övriga behov. Det är inte seriöst och prata om att återupprätta lagens intentioner om ¨ integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov" samt uppstyckningen av de grundläggande behoven inte stryks för gott. 

Utökad roll i STIL och Funktionsrätt och regeringen antyder mer nedskärningar i den personliga assistansen

Att jag brinner för en fungerande LSS lag i allmänhet och personlig assistans i synnerhet vet alla vid det här laget. Att jag blivit allt mer engagerad i STIL och numer är ledare för STIL aktivister i Småland/talesperson för STIL i Jönköping torde de flesta känna till vid det här laget. Mindre känt är nog att jag succesivt blivit allt mer involverad i Funktionsrätt Jönköpings län. Nyligen blev jag faktiskt vice ordförande i styrelsen.

I egenskap av först som VIMPA-s ordförande, senare styrelseledamot och talesperson (från och med nu enbart talesperson) för VIMPA blev det naturligtvis en hel del kontakt med Funktionsrätt länskontor som finns i centrala Jönköping. För de som möjligen inte känner till Funktionsrätt så är det paraplyorganisationen för ett 40-tal funktionsrättsföreningar med riksomfattande verksamhet. Tidigare var organisationen känd som HSO och senare Handikappförbunden.

För drygt ett år sedan hörde valberedningen för länsföreningen av sig till mig och undrade om jag var intresserad av att bli styrelseledamot. Efter viss eftertanke tackade jag ja och blev vid årsmötet förra året invald i styrelsen på ett år och fick snabbt en inofficiell roll som assistans och LSS experten i styrelsen. Måndagen 8 april var det dags för årsmöte igen. Jag blev invald på två år till och fick förfrågan om jag kunde tänka mig att bli vice ordförande. Jag tackade ja till det och ser fram mot att jobba vidare med Funktionsrätt. Nu får jag en mycket bättre övergripande bild med vad Funktionsrättsrörelsen i helhet jobbar med och det är bra att ha en övergripande bild också tycker jag.

Vi vill inte se oss som sjuka, ja i IL rörelsen som jag är synnerligen delaktig i själv är ”sjuk” ett ord som vi inte gillar. Det betyder inte att vi blundar för att personer faktiskt behöver vård. Däremot ser IL det inte som sin roll att jobba med de frågorna. Vår uppgift är att skapa ett samhälle där inga personer med funktionsvariationer (och andra minoriteter) utsätts för diskriminering, d.v.s. uppnår ett fullvärdigt medborgarskap. ¨

 Funktionsrätt har emellertid många ”diagnosförbund” och det är otvivelaktigt att det finns många personer som faktiskt är i behov av olika vårdinsatser men inte nödvändigtvis behöver hjälp från olika LSS insatser, ja det är en absolut förutsättning för en acceptabel levnadsstandard och även livhanken. Här är det väldigt viktigt att de behoven blir tillgodosedda, ja det är lika viktigt som rätten till assistansersättning för oss som behöver assistansen för att uppnå goda levnadsvillkor. Tyvärr pågår en utveckling där rätten till likvärdig vård blir allt mer ojämlik beroende på var du bor i landet. Och det drabbar givetvis ”stora vårdkonsumenter” hårt. Det finns ett tydligt och givet samband mellan rika och fattiga kommuner och landsting. Ju sämre ekonomi desto sämre vård. Att sambandet ser likadant ut vad gäller tilldelningen av hjälpmedel överraskar inte.¨

Detta är en oacceptabel utveckling och en fråga som Funktionsrätt prioriterar högt och samtidigt ge vårdtagarna större inflytande. En annan fråga som länsavdelningen jobbar mycket med är att hjälpa personer med omfattande funktionsvariationer att få ett jobb. Det sker genom ett projekt som kallas Fia (Funktionsnedsatta i arbete)

Självfallet innebär jobbet för Funktionsrätt att jag inte trappar ner mitt engagemang för assistansen. Tvärtom har jag ju nu en större roll i STIL. Min roll i Funktionsrätt vill jag bland annat använda för att lyfta fram assistansen och LSS i organisationen och vid behov ta hjälp av Funktionsrätt vid olika evenemang. VIMPA, STIL och Funktionsrätt Jönköpings län har redan samarbetat vid flera evenemang och jag hoppas det blir fler kommande år.

* Idag, 10 april presenterade regeringen en ny prognos vad gäller antalet personer beviljade statlig assistansersättning fram till 2022 och det är ingen humörhöjare att läsa År 2014 var drygt 16 000 personer beviljade assistansersättning av FK, nu har antalet sjunkit till strax över 14000. 2022 beräknar regeringen att siffran är under 14 000, trots att folkmängden ökar. Trots påstådda satsningar på assistansen kommer alltså antalet att fortsätta sjunka.

Hur går detta ihop med att alla, enligt regeringen som behöver assistans ska få det? Det rimmar givetvis inte alls. Jag tror visserligen Lena Hallengren har en god vilja men finansdepartementet som har den verkliga makten över våra liv och de facto styr all statlig verksamhet visar ingen som helst vilja att återupprätta reformen till det den var tänkt att vara. Det hade varit hur lätt som helst för Magdalena Andersson att säga att regeringen mål är att antalet assistansanvändare ska upp på samma nivå som 2014. Hjälp ska beviljas efter behov och antalet personer beviljad PA ska självfallet få öka i takt med att övriga befolkningen ökar men finansministern säger ingenting om detta.

I morgon publicerar Assistanskoll min nya krönika där jag berättar historien om hur de grundläggande behoven succesivt och mycket metodiskt inskränktes och ogiltigförklarar det lagvidriga och förnedrande begreppet ”integritetsnära hjälpbehov”.

Regeringens prognos

Regeringen och Försäkringskassan – jag fryser mycket under vintern och behöver tjock jacka mm när jag går ut

Många tycker hösten är en härlig tid på året när träden skiftar färg. Visst kan det vara riktigt sköna dagar om det vill sig väl långt in i oktober (här definierat som dagstemperatur över 15 grader), i sällsynta fall ända till slutet av oktober. Visst kan jag hålla med om att höstfärgerna är vackra men jag har ändå svart att glädjas. För mig förebådar detta och de allt mörkare kvällarna bara en sak vintern och med den snö och kyla är i antågande. Allteftersom jag blivit äldre har jag fått allt lättare och frysa och i takt med det har jag bara blivit alltmer ”anti vinter”.

Förutom mörkret och kylan följer andra problem som slask (riktigt vita vintrar är numer sällsynta i södra Sverige) men om det ändå kommer snö blir det stora problem att ta sig fram med permobil. Värsta för mig är ändå kylan. Jag avskyr verkligen kyla! Likväl, det går inte som björnarna att gå ide. Även om det är snålblåst, råkallt med temperatur runt nollan med nordanvindar från Vättern eller under minus 10 grader måste man ut emellanåt ut även om det tar emot.

Jag tror inte jag är ensam bland funkisar att ogilla vintern av samma anledningar som jag nämnt. Sitter man stilla fryser man mycket lättare och de problemen brukar bli värre ju äldre man blir. En del som läser det här tycker kanske jag bara ägnar mig åt välfärdsgnäll, det är väl bara att ta på sig ordentligt med kläder! Delvis är det sant så klart. Men bortsett från att det är massa extra jobb att ta på termobyxor (mycket jobbigare än för en inte rullstolsburen person”) mm är det enligt svenska staten ingen självklarhet att vi har rätt att ta på sig varma ytterkläder, inklusive tjocka vinterkängor. I LSS, närmare bestämt § LSS 9-a framgår att av/påklädning grundläggande behov men enligt svenska staten, här representerad av Försäkringskassan är det inget grundläggande behov att ta på sig ytterkläder. Att i vårt fall få assistanstimmar för att ta på oss varma kläder så vi inte behöver frysa så mycket i alla fall ger alltså inte personlig assistans som grundläggande behov. Det spelar ingen roll om du bor i Trelleborg eller Kiruna långt upp i norr där temperaturen kan sjunka under 40 minusgrader på vintern.

Hur har det kunnat bli så tokigt? Jag skriver ofta om domen i Regeringsrätten 2009 som är roten till den helt verklighetsfrånvända tillämpningen av det grundläggande behovet av/på klädning men nödvändig att ”ha i bagaget” om vi ska försöka förstå FK-s agerande och hur dåvarande Regeringsrätten köpte FK-s nya begrepp med ”integritetsnära behov”. Märk väl, FK har tolkat domen så strängt som möjligt. I domen står ingenstans att det inte är ett grundläggande behov att ta på sig ytterkläder. Det är enbart ett resultat av en absurd tolkning från ansvarig myndighet som inte har någonting att göra med verkliga hjälpbehov.

Min spontana fråga till FK-s jurister, tycker ni det är ett grundläggande behov att ta på sig ytterkläder för egen del? Om svaret är ja (vilket det blir med minst 99,9 % säkerhet), hur i hela friden har ni kunnat komma fram till att det inte är ett grundläggande behov för oss? Är funkisar med behov av personlig assistans de enda människorna som inte behöver ytterkläder om det är kallt ute, skydda oss mot väta när det regnar eller som behöver skor eller sandaler även på sommaren. Kom inte och hänvisa till domen 2009 för där står ingenting om att det inte är ett grundläggande behov att skydda sig mot kyla, vind, regn etcetera. Och vad gäller svenska myndigheters bibel, WHO mallen ICF (International Classification of Functioning, Disability and Health) hittar ni inget stöd heller. Och i synnerhet inte i Funktionsrättskonventionen heller som Sverige har ratificerat vilket innebär att er tillämpning av i det här fallet LSS måste följa konventionens artiklar!

Jag viker mig inte en mm här. Den här tillämpningen av lagen har inget som helst stöd i vare sig LSS verkliga intentioner eller Funktionsrättskonventionen, sistnämnda nämner inte ens grundläggande behov. Därmed har begreppet ”integritetsnära behov” NOLL existensberättigande i tillämpningen av LSS. Fast när detta skrivs måndagen 8 mars 2019 finns fortfarande inget förslag från regeringen på att ta bort det lagvidriga och förnedrande begreppet integritetsnära hjälpbehov.

Nu är det vår och vi går mot varmare tider men det spelar ingen roll. Fortfarande anser svenska staten att det inte är ett grundläggande behov att ta på sig andra kläder än det vi har allra närmast kroppen. Skulle (tack och lov är sannolikheten mycket låg) tvåårsomprövningarna återupptas framåt hösten och Tompa omprövas igen, tja då får jag och tusentals andra drabbade NOLL minuter beviljad assistans som grundläggande behov för att ta på ytterkläder. Och eftersom domarna i sin helhet 2009, 2012, 2015 och delvis 2017 ligger kvar kommer jag och tusentals medmänniskor till inte att vara nära att nå 20 timmar i grundläggande behov. Vad gäller domen 2017 beviljar FK fortfarande ingen assistans för transporter från punkt A till B om det inte finns ett ”kvalificerat hjälpbehov” under resan.¨

Assistanskoll intervjuar Bengt Eliasson om lagändringar

* Lite positivt i alla fall. Revisorn i Jönköping riktade kritik mot Socialnämnden i Jönköping när budgeten 2018 visade ett kraftigt underskott. Främsta orsaken var en oväntad kraftig utgiftsökning för personlig assistans när kommuninvånare förlorade statlig assistansersättning i rasande takt hösten 2017 – jag var som bekant bara en hårsmån från att bli drabbad själv. Tack och lov segrade förnuftet när kommunfullmäktige valde att inte gå vidare med kritiken. Istället för kritik ska Socialnämnden ha en stor eloge för att man inte följde den normalt sett heliga regeln i offentligt förvaltning – håll budgeten till varje pris!

Regeringen vill ge extra anslag till assistansen i vårbudgeten, 150 miljoner kr. Givetvis långt, långt ifrån tillräckligt men ändå ett litet steg i rätt riktning. Det gäller för oss att ligga på tills vi har en lag som fungerar enligt intentionerna igen och som är mycket bättre skyddad mot framtida övergrepp (100 % skydd är nog, tyvärr omöjligt att nå) 

Kunskap är makt och måste användas på bästa sätt för att försvara våra rättigheter

När det gäller måltider kan det varken av lagtext eller förarbeten utläsas att det ska finnas ett krav på att den enskilde ska ha behov av hjälp med att äta. Om detta hade varit lagstiftarens avsikt hade detta givetvis angetts i lagtexten

Dom målnummer 5321-07 i Regeringsrätten 2009 om grundläggande behov

För över 5000 år sedan uppfanns skriften i det som nu är Irak, den första kulturen med ett skriftspråk hade skapats. Skriften har allt sedan dess haft en direkt avgörande roll när fungerande statsapparater skapats runt om i världen. Skriften förmedlar kunskap i olika former, därmed är den en källa till makt. 

Länge var läs och skrivkunnigheten historien mycket låg hos den stora befolkningsmajoriteten. Den härskande klassen fick därmed ett enormt maktövertag som givetvis utnyttjades för egna syften.

I dagens demokratiska samhällen är analfabetismen så gott som utrotad vilket inneburit att maktbalansen har utjämnats.  mellan de som styr och det som för länge sedan kallades allmogen i Sverige, idag ofta benämnt medelsvensson. 

Demokratin är dock inget hundraprocentigt skydd för att makthavarna, statens företrädare använder det skrivna ordet för att försämra villkoren för utsatta grupper, det är förfallet för vår rättighetslag, LSS ett tydligt exempel på. I LSS i allmänhet och assistansreformen i synnerhet har det skrivna ordet, i det fallet i form av en lagtext och dess förarbeten (som statligt anställda jurister vänt ut och in på) använts för att montera ner en fantastisk reform.

Själv anser jag att vi varit ganska dåliga på att bemöta det som faktiskt står i de prejudicerande domarna, FK-s och kommunernas tillämpningar och hur illa det rimmar med lagtexten. Ofta stannar det med att Sverige bryter mot lagen, Funktionsrättskonventionen etcetera. Närmare analyser hur de bryter mot lagen är det sämre ställt med. Låt oss därför titta lite på den mest centrala restriktiva domen i HFD (då kallad Regeringsrätten) angående assistansen. Domen från 2009 som inskränkte de grundläggande behoven generellt.

Utan att gräva allt för djupt i domen och Försäkringskassans tillämpning är det lätt att konstatera följande:

·  Funktionsrättskonventionen artikel 19 som handlar om personlig assistans nämns inte, ja inte konventionen överhuvudtaget. I konventionen finns inget stöd alls för att dela upp grundläggande behov i ”integritetsnära” och ”inte integritetsnära ”behov”. Ja, det står ingenting om grundläggande behov överhuvudtaget.

·   Ingenting nämns om de centrala målparagraferna i LSS  § 5 -7, d v s leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor. Istället läggs allt fokus på LSS § 9a – de grundläggande behoven.

·  Där står emellertid ingenstans att toalettbesök ska delas upp i ”aktiv och passiv tid”.

·  Där står ingenstans att ta på ytterkläder inte är ett grundläggande behov

De två första punkterna, handlar enligt mig om grova försummelser/ brist på förståelse om vad personlig assistans syftet med personlig assistans är. De två andra punkterna är ”tolkningar” från FK om vad som är integritetsnära behov som det egentligen inte finns uttalat stöd för i domen. Det fortsätter likadant med de andra domarna om assistans 2012, 2015 och 2017. Domen 2012 t.ex. handlar om en person som behövde mycket assistans bland annat för massage p.g.a. en muskelsjukdom, d v s egenvård. HFD ansåg att massagen inte var ett grundläggande behov (inte ”integritetskänsligt” med hänvisning till domen 2009). FK tolkade detta fyra år senare (!) som att ingen egenvård ska betraktas som ett grundläggande behov. I domen står emellertid inget att ingen egenvård ska beviljas som ett grundläggande behov, det är FK-s mycket snäva tolkning av ett fall som bara berör en person!

Hur ska vi då använda kunskapen om vad som är LSS verkliga syften och alla brister i domarna, FK och många kommuners tillämpningar i förhållande till de verkliga intentionerna, Funktionsrättskonventionen etcetera? Naturligtvis med det vanliga opinionsarbetet och belysa de fruktansvärda konsekvenserna. Men det krävs mer än så. Hur tråkigt det än låter måste vi använda oss av juridiken mycket mer. Driva fall i domstol och ifrågasätta hela legitimiteten i domarna och tillämpningen som så uppenbart inte har något gemensamt med vare sig LSS intentioner, Funktionsrättskonventionen eller statens officiella mål med funktionsrättspolitiken. Varför är kunskapen om funktionsrättskonventionen så låg hos domarna i Förvaltningsdomstolarna, ett missförhållande FUB uppmärksammade för något år sedan?

*  Några tips för hur man ska sätta sig i in lagen för alla som vill förstå hur lagen har monterats ner, För ”nybörjare” rekommenderar jag att börja med Harald Strands LSS skola. Den går igenom samtliga 10 insatser visar vad som är de verkliga syftena med lagen och går även igenom Funktionsrättskonventionen. Sen kan man gå vidare med själva lagtexten LSS och efter det Socialförsäkringsbalken kapitel 51 som närmare reglerar assistansersättningen och Funktionsrättskonventionen CRPD. Först efter det tycker jag det är dags att läsa domarna som urholkat assistansreformen och om hen orkar övriga LSS insatser. Vill du gå ännu djupare kan man läsa lagens förarbeten men det är en mycket omfattande text och ärligt talat har jag inte orkat läsa allt själv.

Harald Strands LSS skola

Några exempel på allvarliga problem som det kommunala självstyret orsakar

Det kommunala självstyret har en stark ställning i vår demokrati och är inskrivet i Regeringsformen. Självstyrets rötter är urgamla. Redan i tidig medeltid var en självklarhet att socknarna hade självbestämmande i alla angelägenheter som rörde dem själva som att bygga en kyrka.

Att frånta kommunerna grundprincipen om självstyre är oförenligt med grundvalarna i vår demokrati och så länge självstyret handlar om angelägenheter som berör hela befolkningen eller åtminstone en stor majoritet funkar det i stora drag bra. Kommunerna ansvarar för stora delar av vår välfärd som skola, socialtjänsten, äldreomsorgen med mera samt 8 av 10 LSS insatser + delar av den personliga assistansen. Kommunerna har också det yttersta ansvaret för kommuninvånarnas välfärd. Trots kommunernas yttersta ansvar orsakar ändå det kommunala självstyret mycket stora problem för oss, ja det gör faktiskt mer skada än nytta. Varför är det så?

Ytterst handlar det om hur befintliga resurser ska fördelas. För att finansiera alla sina åtaganden har kommunerna beskattningsrätt och får också betydande bidrag från staten. Ändå räcker uppenbart inte resurserna till. Runt om i landet läser vi om besparingar och ännu mer besparingar. I kommunens prioriteringar över befintliga resurser där de facto den stora majoritetens behov ställs mot att stora resurser satsas på mindre grupper kommer alltid den mindre gruppen att komma i kläm. Att vi funkisar alltid varit en lågstatusgrupp i samhället gör inte utgångsläget bättre.

När det gäller just assistansen och LSS förvärras dessutom situationen för oss av det faktum att vår rättighetslag aldrig accepterats fullt ut av kommunerna, den var ifrågasatt från första början. Mycket beroende på att maktbalansen försköts till kommunernas nackdel. I jakten på besparingar blir det då lätt att ta till kommunernas yttersta vapen för att värna sina egna intressen – det kommunala självstyret. 

Rätten till självstyre används flitigt för att tillämpa LSS mer som en ramlag som Socialtjänstlagen än den rättighetslag den är tänkt att vara. Att kommunerna skapar sig egna riktlinjer för hur personlig assistans, ledsagning etcetera ska beviljas saknar stöd i LSS men är helt i linje med det kommunala självstyrets grundprinciper – kommunerna har rätt att själva utforma hur hjälpen ska se ut! Ett grundproblem i den befintliga LSS lagen är att det inte finns ett förbud mot kommunerna att skapa egna riktlinjer som mer värnar självstyret än våra behov.

Värnandet av det kommunala självstyret och dess negativa effekter för oss inskränker sig emellertid inte enbart till assistansen och andra LSS insatser. Det märks också tydligt när det gäller andra hjälp och stödinsatser som t.ex. tilldelningen av hjälpmedel som primärt landstingen (även kallade sekundärkommuner) och kommunerna ansvarar för. Verkligheten är att vilka hjälpmedel du kan få avgörs i allt större utsträckning vilket landsting/region du bor i vilket är oacceptabel, det finns också ett tydligt samband mellan hur rik eller fattigt landstinget/Regionen är. En annan negativ effekt är att självstyret leder till en extremt krånglig byråkrati som försvårar för företagen att få ut nya produkter på marknaden vilket DHR uppmärksammat.

Det är ojämlikheten i rätten till hjälp som är den allvarligaste effekten av att självstyret åberopas och i praktiken hela tiden används för att urholka såväl LSS som andra lagar. Vissa kommuner sköter sig, många gör det inte alls. Ett Som ni vet är min dröm att i LSS skriva in att samtliga paragrafer i denna lag är överordnade det kommunala självstyret. I praktiken tror jag det är extremt svårt att skriva in en sådan paragraf, kanske helt omöjligt. Kommunerna skulle givetvis se rött och det är mycket möjligt att de skulle få rätt av statsvetare och jurister som är experter på Regeringsformen.

Hur ska vi göra för att minimera självstyrets negativa effekter för oss? En delåtgärd är givetvis att i en kraftigt uppdaterad LSS lag försöka täppa till så många kryphål som möjligt. 

Funktionsrättskonventionen spelar självfallet en viktig roll också men då måste konventionen bli inskrivet som svensk lag också och det blir den inte om vi inte kräver det. Konventionens nuvarande status i praktiken är ungefär – vi har ratificerat konventionen men det är inte viktigt att följa den… Konventionen som lag skulle också stärka våra rättigheter inom en rad andra lagar vid sidan om LSS som rätten till ett tillgängligt samhälle, hjälpmedel, bra ekonomisk levnadsstandard etcetera.

* Till stor del i det tysta vid sidan om de vanliga vänster-högerfrågorna i svensk politik pågår en ganska brutal samhällsomvandling som med finare ord benämns urbanisering eller ”strukturomvandling”, d v s landsbygd och småstäder avfolkas och befolkningen koncentreras alltmer till storstäder samtidigt som gammal basindustri läggs ner och ersätts av högteknologisk dito. För kommuninvånarna i avfolkningskommuner som är beroende av småkommunernas välfärdstjänster får utvecklingen mycket allvarliga konsekvenser. 

I hela landet ökar utgifterna snabbt för bland annat äldreomsorgen som kommunerna ansvarar för. Många kommuner har hamnat i en negativ spiral. Äldre befolkning innebär att socialnämndernas utgifter stadigt stiger samtidigt som befolkningen minskar, skattebasen minskar vilket leder till lägre intäkter = hårdare konkurrens om befintliga resurser. Det är på sikt en ohållbar utveckling som kommer slå allt hårdare mot grupper som är beroende av samhället. Och då pratar jag inte bara om LSS.

Jag vill inte bara vara en kritiker som kritiserar kommunerna för allt de gör, Här gäller det att även lägga mycket kraft på lösningar på allvarliga strukturella problem, att bara sätta sin tilltro till att konventioner och rättighetslagar räcker inte för långsiktiga lösningar. Vilka lösningar finns då för framtidens välfärd så resurserna räcker till alla? Det ska jag fundera på i ett annat blogginlägg. En bra början är att för allt i världen inte kommunalisera assistansreformen. Tack och lov verkar det inte finnas stöd för det i Riksdagen.

Temat för nästa blogginlägg blir att kunskap är makt!