Micael Kallins nya angrepp mot assistansreformen måste sättas in i ett sammanhang

Enligt Försäkringskassans utgiftsprognos beräknas kostnaden år 2022 för drygt 13 000 personer med assistansersättning till samma nivåer som de nästan 300 000 personer som får aktivitets- och sjukersättning. Det är helt orimligt och en cynisk och populistisk apartheidpolitik för funktionshindrade som måste få ett slut.

Micael Kallin

Hela debattartikeln i Dagens Samhälle

Micael Kallin är ekonom, journalist och troligen argaste kritikern av alla tycka till personer som ogillar assistansreformen. I somras riktade han förödande kritik mot reformen, i det senaste numret av Dagens Samhälle var det dags igen. I det här fallet var det ett svar på en debattartikel från ett assistansbolag, Lystra Assistans AB som menade att assistansreformens framtid enligt intentionerna fortfarande hänger på en mycket skör tråd.

Liberalerna och Centern och C måste rädda LSS

Micael Kallins nya inlägg innehåller i sak inget nytt jämfört med angreppet sommaren 2018. Kritiken kan i korta drag sammanfattas så här:

Assistansreformen kostar för mycket och politikerna har ingen som helst kontroll över kostnadsutvecklingen, assistansen är ett svart hål i statens budget. Vidare är det en rättighetslag, och den höga notan för assistansreformen sker på bekostnad av stöd till andra personer med funktionsvariationer.

Det som verkar göra honom mest upprörd är att, enligt Kallin så mycket resurser satsas på vår grupp medan andra personers med funktionsvariationer kan titta i stjärnorna efter att få så mycket hjälp från samhället. Nu gick han emellertid ännu längre än så. Enligt Kallin bedriver alltså staten en apartheidpolitik mot andra grupper, ivrigt påhejad av brukarrörelsen som stark lobbygrupp. För mig har han nu passerat alla gränser vad gäller anständighet i kritiken mot vår frihetsreform. Apartheid var en avskyvärd politik som bedrevs av en djupt rasistisk regim i Sydafrika ca 1950-1990.

Anm:Apartheid liknande politik har tillämpats på otaliga platser genom historien, men här är inte rätta platsen för en genomgång av det.

Att här försöka basunera ut till allmänheten att funktionsrättsrörelsen och de politiker som stödjer reformen bedriver en rasistisk politik är helt enkelt i bästa fall djupt, djupt ohederligt och grov historieförfalskning Vi pratar om en grupp människor som i alla tider varit utsatta för förtryck och fördomar och där kärnan i påverkansarbetet alltid utgår från alla människors lika värde och solidaritet med andra utsatta minoriteter .

Kritiken mot hans senaste angrepp måste emellertid sättas in ett sammanhang. Att det börjar dyka upp nya angrepp efter en tids stiltje överraskar tyvärr inte. För sanningen är att trots alla fagra löften som lämnades under valrörelsen har det inte skett mycket konkret i positiv riktning. Vi väntar fortfarande på tydliga besked även i den för mig mest fundamentala frågan av alla – ska beteckningen integritetsnära hjälpbehov finnas kvar eller inte? Så länge jag inte får ett nej på den frågan anser jag att alla partier som inte lämnar klart besked ens om detta saknar genuint intresse att säkerställa våra rättigheter enligt lagens ursprungliga intentioner och Funktionsrättskonventionen artikel 19.

Snart kommer visserligen en proposition om att andning och sondmatning blir grundläggande behov vilket är bra men samtidigt är de förslagna ändringarna i promemorian fulla av kryphål och tolkningar och regeringen visar fortfarande inga genuina tecken på att verkligen göra fundamentala förbättringar. Spardirektiven ligger också kvar om än i lite mildare variant än under Åsa Regnérs tid.

Det gäller med andra ord att upprätthålla bilden av att rätten till goda levnadsvillkor kostar för mycket och det går ut över andra behov, att vi har det för bra och får bestämma för mycket. Där hjälps en ohelig allians åt i det demokratiska samhället som består i allt från besparingshökar på finansdepartementet, tjänstemän i statliga myndigheter, kommunalpolitiker, delar av fackföreningsrörelsen och arga tycka till maskiner som Micael Kallin. Det är bara och stålsätta sig, kampen om assistansreformens och LSS framtid fortsätter och vi får tyvärr kallt räkna med nya angrepp från andra likasinnade framöver – förhoppningsvis inte lika hätska som det här.

* Ligger det någonting att vi får oproportionellt mycket stöd? Mitt bestämda svar är nej, vi får så pass mycket hjälp därför att det krävs mycket resurser för att vi ska kunna leva någorlunda normala liv. Alternativet är ett liv som i bästa fall tredje klassens medborgare. När det gäller Micael Kallins skoningslösa kritik mot att ”vi tar alla resurser” så är mitt svar:

Istället för att försämra livet för oss ska staten satsa mer pengar på andra stöd också. Övriga LSS insatser blöder också, Den ekonomiska ersättningen för de som inte kan jobba, subventionera tillgänglighetsarbetet, förbättra den usla hälsostatusen är några andra exempel där mer resurser krävs. Det är inga problem att skaka fram pengar om bara viljan finns. Det har vi råd med så länge vi har ett skatte/svinn på i storleksordningen 130- 140 miljarder/år och tiotals miljarder kr spenderas årligen på diverse avdrag som primärt går till personer som ändå klarar sig bra utan dessa avdrag.

 Det tycker jag är viktigt och påpeka när vi ska bemöta obehagliga personer som M. Kallin. Micael Kallin har endast solidaritet med sina egna behov (och eventuellt personer med samma behov) så lågt ska vi däremot aldrig sjunka när vi kämpar för våra rättigheter.