Politikerna står ljusår ifrån funkisrörelsen vad gäller verklighetsbeskrivningen

Vilka är de största hoten mot assistansreformens och LSS framtid? Ska jag välja ut de två största hoten blir det dessa:

·  En avgrundsdjup skillnad mellan vår egen och politikernas syn på "hälsotillståndet" för assistansreformen.

·  En allt starkare tendens att se en fantastisk frihetsreform som en kostnadsbörda där vi som berörs bara reduceras till en (allt för tung) budgetpost. Detta obehagliga synsätt gäller samtliga personer som berörs av LSS.

Att både assistansreformen och hela LSS lagstiftningen har urholkats senaste 7-8 åren råder det total enighet om i funkisrörelsen. Det blir allt svårare att bli beviljad personlig assistans men desto lättare att förlora den, kommuner vänder och bänder på rättighetslagen LSS för att kunna ge avslag på alla insatser och SKL -s jurister ifrågasätter den grundläggande principen om goda levnadsvillkor.  - listan kan göras lång. Det är också en utveckling som även ökat i takt senaste två åren Och vi har stöd där från tunga auktoriteter som Barbro Lewin, Thomas Hammarberg och t.o.m. FN som kritiserat Sverige för att vi inte följer intentionerna i LSS.

Lyssnar man på politikerna blir emellertid verklighetsbilden en helt annat.  Där pratar man istället om att stat och kommuner ständigt skjuter till mer och mer resurser (= pengar) för att förverkliga LSS intentioner. Åsa Regnérs företrädare Maria Larsson är ett bra exempel på denna inställning. Maria Larsson var helt oförstående inför kritiken från FN - hur  kan Sverige bryta mot CRPD när den offentliga sektorn spenderar 27 miljarder kr enbart på personlig assistans undrade Maria Larsson?

Det ska sägas att det finns enligt min mening två partier som tar försämringarna på allvar och vill göra något åt det - Liberalerna och Västerpartiet. Det hjälper emellertid föga då dessa partier tillsammans sitter på 12-13 % av mandaten i riksdagen. De två dominerande partierna, d v s Socialdemokraterna och Moderaterna visar på riksnivå upp ett mycket svalt intresse för att göra något åt de missförhållanden som den hårdare tillämpningen lett till. Där dominerar istället Maria Larssons inställning - staten spenderar ju mer och mer pengar på personlig assistans, vi tar minsann vår rätt att leva som andra på största allvar!

Att få S och M och medge att Sverige faktiskt bryter mot CRPD  känns ungefär som att försöka bestiga Mount Everest med rullstol. Ska vi verkligen komma framåt för att återupprätta LSS intentioner är detta ett jättestort problem. Hur får vi de ledande politikerna och medge att vår fantastiska rättighetslag håller på att gröpas totalt utan lagändring och att detta är oförenligt med LSS intentioner, CRPD- s artiklar och den självklara principen om att alla demokratiska rättigheter verkligen omfattar alla invånare i vårt land? Jag har för närvarande inget bra svar. Att tvinga politikerna att följa oss i vardagen och träffa personer som förlorat sin assistans eller annan LSS insats är tyvärr inte realistiskt.

Det andra stora problemet för att kunna återupprätta LSS intentioner är att vi måste komma bort från dagens situation där  vi i allt större utsträckning framställs som en kostnadsbörda utan att vi på något sätt anses bidra till samhället. Det yttrar sig på en rad olika sätt och är menar jag ytterst ett tecken på en sunkig människosyn.

Det syns i allt från arga ledarartiklar som framställer i synnerhet personlig assistans som en "kostnadsbomb", vidare till olika myndighetspersoner som ifrågasätter de grundläggande principerna i LSS om självbestämmande och goda levnadsvillkor till en rad politiker som kallat personlig assistans för en "fin förmån", inte en rättighet att kunna leva som andra. Diverse olika kodord används för att dölja att man vill sänka kostnaden - "kostnadskontroll" är det senaste "inneordet".  Det är helt enkelt OK att framställa en utsatt grupp människor som  en kostnadsbörda, vilket är rakt emot principen om alla människors lika värde.

Ett aktuellt exempel på denna inställning är Åsa Regnérs statssekretare Madeleine Hardy Samuelsson som i en intervju i Heja olika nyligen sa följande om kostnaden för personlig assistans och LSS och den kommande LSS utredningen:

finansieringsprincipen gäller alla utredningar. Det innebär att alla kostnader måste finansieras. Den principen gäller för alla utredningar om det inte uttryckligen sägs något annat.

Möjligen överreagerar jag men undertecknad kände sig helt dumförklarad när jag läste ovanstående citat. Som att man inte förstår att all välfärd faktiskt finansieras med skatter, pengarna trillar inte mer från himlen. Vår rätt att leva som andra måste  få kosta en del, att assistansreformen håller på att knäcka statens ekonomi är emellertid och förblir dumheter. Övriga LSS insatser spräcker inte kommunernas budget heller. Att LSS faktiskt är en rättighetslag berördes givetvis inte vilket gör uttalandet än värre. Samtidigt är det tyvärr ett "tecken i tiden". Vi anses kosta för mycket pengar, rättigheterna är i bästa fall sekundära...

Intervjun i Heja Olika

Independent Living Rörelsen i Norge uppmanar till gemensam kamp för att försvara personlig assistans

Den svenska grenen av Independent Living rörelsen med Adolf Ratzka i spetsen bidrog starkt till att personlig assistans blev verklighet och inskriven som en insats i rättighetslagen LSS.  Sedan några år är personlig assistans inskriven som en rättighet även i Norge. I Norge har man inte stiftat en ny lag utan personlig assistans skrevs in som en rättighet i Hälso och Omsorgslagen.

Hur funkar det då, Norge är ett av världens allra rikaste, kanske det allra rikaste landet i världen. Inte kan man  klaga på kostnader och inskränkningar i kommunalt självstyre där? I funktionshinderpolitik berättar Uloba  - den stora Independent Living föreningen i Norge att man ser samma tendenser där som i Sverige - rätten till personlig assistans ifrågasätts alltmer. Uloba manar nu till en gemensam kamp i Norge, Sverige och Danmark för att försvara rätten till personlig assistans och självbestämmande. Verksamhetsledaren i Uloba Vibeke Marøy Melstrøm berättar följande:

 Här behöver vi föra en gemensam kamp. Vi kan se att skandinaviska politiker tittar mycket på varandra. Därför är det klokt att föra en gemensam kamp mot de angrepp som nu sker mot assistansen.

Finns det någon gemensam nämnare mellan Sverige och Norge när det gäller motiven till motståndet? Enligt Vibeke Marøy Melstrøm är det inte regeringen som är det stora problemet som enligt Uloba har bra förståelse om vad personlig assistans handlar om (kan knappast sägas om vår regering) men viktiga likheter finns utan tvekan ändå. Liksom i Sverige sätter sig kommunerna på tvären, även i Norge spökar det kommunala självstyret .

Det kommunala självstyret i Norge är väldigt starkt och det är mycket upp till kommunerna att avgöra hur personlig assistans ska ges. Men de (regeringen) har inte möjligheten att styra över kommunerna på grund av det kommunala självstyret.

I Norge finansierar kommunerna en betydligt större andel av assistansen än vad fallet är i Sverige. I många fall har assistansen lagts ut på entreprenad. De företag som vunnit upphandlingen får mycket direktiv på hur den personliga assistansen ska organiseras. Resultatet blir en alldeles för mycket detaljstyrning som urholkar självbestämmandet, d v s fundamentet i hela idén med personlig assistans.

De kräver också att företagen ska skriva journal och rapportera till kommunen om vad som görs vilket leder till att arbetsledarrollen inte blir lika viktig.

Detta går rakt emot en av grundtankarna i IL ideologi där man istället strävar efter att minska byråkratins och diverse experters makt över våra liv. Ytterligare en tendens som man ser från kommunerna är att man bygger alltmer gruppbostäder stället för att bevilja personlig assistans.

Ja, det är bara och hoppas på att den svenska funkisrörelsen lyssnar på uppmaningen från Norge. Det spelar tydligen ingen roll hur rikt landet är - våra rättigheter ifrågasätts ändå.

IL rörelsen i Norge uppmanar till gemensam kamp

Har man haft en fest på finansdepartementet?

Att regeringen vill sänka kostnaden för personlig assistans är ingen hemlighet. Det sägs visserligen inte rakt ut - istället försöker man dölja målsättningen genom att använda beteckningar som "kostnadskontroll". Ansvarig minister Åsa Regnér upprepar gång på gång sitt mantra - vi måste ha "kostnadskontroll" och det finns ingen motsättning mellan att värna rättigheter och den s.k. kostnadskontrollen.

Vad regeringens och även den föregående alliansregeringens verkliga mål är har emellertid framgått gång på gång. Bengt Elmén skrev nyligen att den nuvarande röd-gröna regeringen för den hitills mest fientliga politiken mot personlig assistans. Jag instämmer. Av många lågvattenmärken är de två värsta när finansminister Magdalena Andersson ställde kostnaden för assistansen mot flyktingmottagande och regleringsbrevet till Försäkringskassan som uppmanades arbeta för att "bryta utvecklingen med antalet beviljade assistanstimmar". Vad jag och övrig funkisrörelse tycker om det direktivet vet alla som följer den här bloggen...

Nyligen presenterade Assistanskoll statistik som visar att Försäkringskassan  kommit en god bit på vägen att mot regeringens  mål - att stoppa och uppenbart på sikt uppnå en reduktion i antalet beviljade assistanstimmar. Assistanskoll skriver följande:

Det genomsnittliga antalet assistanstimmar per person och vecka, beviljat av Försäkringskassan, ökar inte längre. Efter att ha stigit till en topp på 127,1 tim i december 2015 ligger det på 126.7 tim i mars 2015. Det har nu legat på ungefär samma nivå sedan augusti 2015

Statistik - beviljade assistanstimmar 1994-2016

Antalet beviljade timar sjönk alltså en aning. Nu återstår och se vad som händer framöver. Min utgångspunkt är att antalet beviljade timmar har ökat därför att det funnits ett stort behov och det är den viktigaste orsaken till att bruttokostnaden har stigit - inte att assistansreformen "infiltrerats" av tusentals bedragare vilket den stundtals massiva kampanjen i media försöker göra gällande. Minskningen ovan är marginell men fortsätter den nedåtgående trenden är det en stark indikation på att allt fler inte får det antal timmar hen behöver för att leva ett liv med fullt självbestämmande.  Det är helt emot LSS intentioner, emot CRPD artikel 19 och även regeringens officiella mål med funktionshinderpolitiken. Man ska ju också ha i minnet att bakom ovan nämnda statistik finns ett mycket stort antal personer som före 2015 helt heller delvis hade förlorat sin statliga assistansersättning.

För att återgå till rubriken - plockade Magdalena Andersson fram champagneflaskan när hon fick ta del av den nya statistiken? Nä, så illa får vi verkligen hoppas att det inte är...

* Det har även kommit annan statistik om tvåårsomprövningarna 2015. De visade följande:

·  8,5 % av de som gjorde tvåårsomprövningar förlorade statlig assistansersättning.

·  10 % fick en reduktion i antal beviljade timmar

Andelen som förlorade sin assistans minskade lite oväntat för mig jämfört med 2014 ( då 10 %), andelen som fick en reduktion i andelen beviljade timmar halverades från 20 till 10 %. Det låter vid en fösta anblick som steg i rätt riktning men man ska också ha i minnet att antalet avslag vid nyansökningar var rekordstort 2015 - nästan 70 % fick avslag. Se även länk

Statistik - tvåårsomprövningar

Går det att dra några slutsatser av detta? En är i alla fall att allt tyder på att det blir allt svårare att bli beviljad statlig assistansersättning, "komma in i systemet". Den i och för sig lilla minskningen i antal personer som förlorade assistansersättningen kan möjligen tyda på de personer som har de största behoven, åtminstone för närvarande sitter relativt säkert. Samtidigt kommer fortfarande hjärtskärande rapporter om personer med uppenbart mycket stora hjälpbehov som förlorar sin personliga assistans.

 Den nya domen från HFD i somras som kraftigt inskränkte vem som kan räkna in det femte grundläggande behovet (ingående kunskap om brukaren)  vid behovsbedömningen har inte hunnit få ordentligt genomslag heller. Insatta jurister uppskattar att hundratals personer kommer att förlora sin personliga assistans p g a den domen.

* Det har även kommit en åtminstone tills vidare positiv nyhet angående utbetalningarna. En JAG medlem fick en månads assistansersättning indragen när redovisningen kom in för sent, nu skriver FK följande:

Enligt Försäkringskassans föreskrifter ska redovisning av assistans ha kommit in senast den 5 i andra månaden efter den månad då assistans började utföras. Det har på senare tid förekommit uppgifter om att en korrekt redovisning som kommer in efter detta datum får till följd att utbetalning för den redovisade månaden uteblir. Försäkringskassan vill förtydliga att den enda konsekvensen av att en korrekt redovisning kommer in efter detta datum är att utbetalningen av assistansersättning för den redovisade månaden fördröjs.

Vi utpekas som en kostnadsbörda samtidigt som skattefusket uppgår till 130 miljarder kr/år

All offentligt finansierad välfärd i Sverige finansierar vi gemensamt genom att betala skatt till staten, kommuner och landstingen. Får inte den offentliga sektorn i sina skattepengar har man inte ekonomiska resurser att finansiera vare sig personlig assistans,  övrig välfärd eller andra mycket viktiga åtaganden som säkerhet för Sveriges invånare, infrastruktur etcetera. Som bekant sparas det på praktiskt taget alla former av stöd till personer med funktionsvariationer från LSS till hjälpmedel och bostadsanpassning. Vi funkisar har  i många fall också mycket kontakt med sjukvården som är helt beroende av att landstingen får in pengar och där det också ständigt sparas pengar under den förskönande beteckningen "effektivisering". I Jönköpings län går  inte många veckor utan att Jönköpings-Posten rapporterar om nya besparingar på sjukvården inom någon av länets 13 kommuner. Mina hemtrakter avviker inte på något sätt från landet i övrigt.

Gång på gång får vi höra att vi kräver för mycket och att det kostar för mycket pengar - pengarna är slut! Samtidigt går staten miste om mycket stora belopp p g a skattefusk. Det finns också många exempel på att det slösas med skattepengarna som ska betala allt från vägunderhåll, ambassader till personlig assistans och på regional/lokal nivå bland annat sjukvården, skolan, äldreomsorgen och 9 av 10 LSS insatser. Ska strax ta några aktuella exempel på detta.

Först ska sägas att de undersökningar som gjorts visar att svenskar har en mycket bra skattemoral jämfört med många andra i-länder, ändå beräknas skattesvinnet uppgå till 130 kanske 140 miljarder kr/år. Väldigt mycket pengar skulle alltså kunna tillföras välfärden om skattefusket minskade.

Trots stora skattesänkningar under alliansregeringen har vi bland de allra högsta skatterna i världen men hur effektivt används dessa pengar? Sanningen är tyvärr att det finns många exempel på att enormt slöseri med pengar som tyvärr går ut över välfärden vilket givetvis inkluderar funktionshinderomsorgen. Ett exempel är byggandet av det nya Karolinska Sjukhuset i Solna. Stockholms läns landsting hade enligt Svenska Dagbladet satt ett maxtak på 14,5 miljarder kr, slutnotan blir över 25 miljarder kr... Sjukvården är visserligen jätteviktig men det är ändå oerhört ansvarslöst att låta kostnaden skena iväg så mycket. Samma landsting som låter miljarderna rinna iväg på det nya sjukhuset samma landsting ville i somras införa en avgift på ungefär 1000 kr/år för innehav av el - hjälpmedel.  Kommentarer överflödiga...

Ett annat exempel rapporterade  SVT-s Rapport om för ca en månad sedan. Arbetsförmedlingen hade spenderat ungefär 100 miljoner kr på en ny hemsida som inte ens fungerade. 100 miljoner kr totalt bortkastat.  Hur många liknande misslyckade projekt finns det i alla andra myndigheter, troligen allt för många. 100 miljoner kr motsvarar ungefär personlig assistans dygnet runt i ett år för 50 personer.

Istället för att allt från kommuner till proffstyckare klagar på att rättighetslagen LSS är för dyr vill jag istället se en debatt hur ska vi säkerställer att det finns resurser så det räcker till alla, kan vi verkligen säga att vi står upp för alla människors lika värde när man ständigt klagar på kostnaden för att ge oss möjlighet att styra våra liv? Hur ska vi minimera skattefusket så att den offentliga sektorn får in mer pengar och hur ska de användas så effektivt som möjligt så man slipper läsa om sådan misshandel av våra gemensamma resurser som nu skett i Stockholms läns landsting?

 I den debatten måste det vara självklart att ordet skattehöjning inte är tabubelagt. Pengarna är emellertid inte slut, det är dumheter att vi inte har råd att finansiera personlig assistans och LSS. Vad vi däremot inte har råd med på sikt om vi ska värna välfärd för alla är att om och om igen låta miljarder och åter miljarder kr rinna iväg på samma sätt som nu skett i Stockolm. De som kommer att betala notan i så fall blir i slutändan vi som är i störst behov av hjälp från välfärdsstaten. Vi funkisar sparas det på först eftersom vi är en grupp med mycket låg samhällsstatus. 

Anm: Två journalister som granskat pengarullningen i byggandet av Nya Karolinska har belönats med utmärkelsen "Guldspaden".

* 6 juli kommer jag att hålla min föreläsning i Almedalen, preliminärt 13.00 Kafé Strandporten. Temat blir Grunder i Independent Living ideologi och assistansens betydelse för att förverkliga självbestämmande.

Till sommaren blir det en ny resa till Almedalen.

Bild: En solig kväll i Visby med undertecknad i permobil. I bakgrunden Visby ringmur.

Det går inte att uppnå goda levnadsvillkor om man inte ens har råd att köpa kläder...

Som aktiv i den svenska funkisrörelsen orkar jag inte engagera mig i allting. Personlig assistans är och förblir mitt huvudområde men det kan inte poängteras för många gånger - det är inte bara vi med personlig assistans som misshandlas av regeringen, kommunerna och Försäkringskassan. Besparingarna och den kyliga människosynen drabbar alla funkisar, oavsett LSS (eller annan) insats  och orsak till funktionsnedsättningen/funktionsvariationen. En grupp som verkligen har drabbats hårt är FUB-s medlemmar. FUB-s medlemmar hör som jag skrivit om flera gånger till landets allra fattigaste invånare. Arbetslösheten är skyhög och få kommer troligen någonsin att få ett reguljärt jobb, man är tyvärr "dömda" till livslång fattigdom om inte samhällets stöd förbättras.

ReclaimLSS bloggen har åtskilliga gånger tagit upp det faktum att många medlemmar lever under existensminimum och nyligen hade Sveriges Radios P1 program "Plånboken" ett mycket viktigt men sorgligt reportage om vilken oerhörd pressad ekonomi många personer med utvecklingsstörning/intellektuell funktionsvariation lever under. I reportaget berättar man om Erik som bor i ett gruppboende. Erik har endast 200 kr/månad att leva på när hyran, försäkringar och sjukvård är betald. 200 kr, det är ju ingenting. Som så många andra är Erik helt beroende av stöd från sina föräldrar för att få en någorlunda ekonomisk standard. Annars hade han inte ens haft råd med att köpa en ny jacka berättar pappan...

LSS är tydlig, målet är att personer som är beviljade LSS insatser ska ha goda levnadsvillkor vilket tydligt framgår av LSS § 7, st 2:

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

Verkligheten är emellertid att allting i samhället kostar pengar, det är omöjligt att uppnå goda levnadsvillkor om hen inte har en hygglig ekonomi och än mindre om hen inte ens har råd med att köpa kläder, berörda personer blir vår tids "fattighjon" i välfärdslandet Sverige. När man tar del av sådana här reportage, FUB-s rapport Fångad i fattigdom mm måste  det tyvärr ställas flera frågor:

1.     Vad har vi egentligen för samhälle när några av de personer som behöver mest stöd från välfärdsstaten inte ens har råd att köpa nya kläder? Vad säger det om människosynen, om den  självklara principen i en demokrati att alla människor är lika mycket värda? Vad säger det att dessa personer som befinner sig så långt ner på trappan ekonomiskt ändå är utsatta för besparingar?

2.     Vad har vi egentligen för politiker när ansvarig minister för socialförsäkringar Annika Strandhäll inte ens har koll på en av de viktigaste orsakerna till att ekonomin i många fall är så dålig - att berörda personer betalar mycket mer skatt än ålderspensionärer med motsvarande inkomst, ungefär 50 % och hela 65 % mer än andra personer med motsvarande inkomst. Utan att ta till i överkant visar Annika Strandhäll upp ett mycket svalt intresse för att förbättra ekonomin för en utsatt grupp. "Nya uppgifter" kallar hon det själv...

Hade det bara funnits vilja hade det inte varit svårt att förbättra ekonomin rejält. Minska skatten till samma nivå som gäller för ålderspensionärer minst. Sen finns det andra sätt. Höjda bostadstillägg  är en variant men hur svårt kan det vara att höja aktvitets eller sjukersättningen rejält också? Det är inga jättepengar vi pratar om för staten. Det måste ett land som är så stolt över sin välfärdsstat ha råd med. Medborgarlön är också ett alternativ som måste övervägas seriöst. Oavsett vad man kallar det -  Ge berörda personer en rejäl ersättning så man lever upp till det som står i LSS - uppnå goda levnadsvillkor!

Reportaget i radion

1 

Trevligt STIL möte i Jönköping 9 april

Förra helgen deltog jag i ett medlemsmöte som STIL anordnade i Jönköping. Förutom bekanta från Jönköping med omnejd är det alltid roligt att träffa Susanne Berg och Jonas Franksson.  Huvudpunkterna för dagen var STIL -s utbildningar för assistenter, hur de kan utvecklas och STIL- s intressepolitiska arbete.

Jonas Franksson hade en genomgång av den negativa utvecklingen för assistansreformen och orsakerna till att vi befinner oss på ett plan som lutar allt brantare. Det blev livliga diskussioner om samverkan mellan besparingsivriga rikspolitiker, kommuner som ser sitt självstyre hotat och mäktiga myndigheter och proffstyckare som alla bidrar till att reformen urholkas. Vilken regeringskonstellation är bäst för oss undrade någon deltagare, en röd-grön regering eller alliansregering? Slutklämmen i den diskussionen blev att det är ungefär lika dåligt för oss oavsett vem som styr landet. Mycket beroende på att de två "statsbärande" partierna Socialdemokraterna och Moderaterna agerar som bromsklossar.

Susanne Berg gick också igenom STIL - s nya projekt där man ska jämföra kostnaden för personlig assistans med andra stödformer som hemtjänst eller gruppboende och där man tagit hjälp av en professor i ekonomisk historia. Susanne betonade starkt skillnaden mellan utgift och kostnad. 

Utgiften för personlig assistans är = det antal miljarder kr som Försäkringskassan och kommunerna betalar ut varje år. Kostnaden däremot är det som återstår av utgifterna när staten fått in all löneskatt och sociala avgifter, momsintäkter från assistenternas konsumtion mm. I det måste man också räkna minskade kostnader för sjukvård mm och indirekta moraliska kostnader i att inte ge alla invånare i Sverige möjlighet att kunna styra sitt eget liv.

Vi pratade också om möjligheterna att förverkliga självbestämmande jämfört med gruppboende, flera av deltagarna har haft båda delarna. Och det rådde ingen tvekan om att personlig assistans är mycket bättre. Tillvaron blir mycket mer låst i gruppboendet, möjligheten att ägna sig åt spontana aktiviteter mm är mycket sämre jämfört med personlig assistans.

 Jonas pratade  om tre olika kriterier som avgör hur bra kvalitén är i LSS insatsen personlig assistans och som om de funkar som det är tänkt gör PA till den klart bästa LSS insatsen för att förverkliga självbestämmande . Dessa kriterier är:

1. Självbestämmande - att assistansanvändaren bestämmer vem, vad, när, hur och var  assistansen utförs.

2. Omfattning - att du får tillräckligt med timmar både till det existentiella - grundläggande - behoven och det medborgerliga behoven - att du kan leva ditt liv som du vill leva det. 

3. Hållbarhet - att du kan planera ditt liv, att du vågar flytta i landet och flytta ihop med någon utan att riskera att din serviceinsats dras in.

När det gäller de två första kriterierna rådde det enighet om att det funkar bra bara man blir beviljad PA.  Däremot var det större osäkerhet om man får behålla assistansen om man vill bilda familj. Det har visserligen kommit utspel från bland annat SKL som ifrågasätter rätten att ha personlig assistans för att ta hand om sina barn men då är det viktigt och veta att det finns ingenting i LSS  som säger att vi inte har den rätten. Rätten att skaffa familj är också inskriven i CRPD artikel 23. Alla försök att frånta oss den rätten (vilket i praktiken blir följden av nekad personlig assistans) är ett brott mot konventionen.

Lite aktivistsnack hann vi med också. Här ser vi problem i att det finns ett, med all rätt mycket utbrett missnöje med den nuvarande utvecklingen men vi är för få personer som engagerar sig utanför facebook grupper. Här har funkisrörelsen mycket att arbeta med, hur ska vi få fler personer som jobbar aktivt?

I slutet av maj kommer jag delta i STIL dagarna i Stockholm. Senare i sommar bär det av till Almedalen för tredje året i rad och 6 juli 15.15-16.00 (preliminärt) ska jag hålla en föreläsning med temat grunder i Independent living ideologi och assistansens betydelse för  förverkliga självbestämmande. STIL kommer också att anordna en konferens under hösten som jag säkert kommer att delta i.

Granskning visar att debatten om personlig assistans och LSS alltmer handlar om kostnad

Tröskeln verkar inte vara beroende hur bra Sveriges ekonomi mår, härom veckan skrev DN att Sveriges ekonomi går som aldrig förr. Inte heller alternativens kostnader avskräcker.  Vad skulle det kosta att låsa in folk med assistansbehov på institutioner? Vad skulle hemtjänst istället för personlig assistans kosta?

Adolf Ratzka

Citatet är hämtat från en artikel i Tidningen Leva o Jobba Med Personlig Assistans där Adolf Ratzka och ett antal andra välkända personer i svensk funkisrörelse, bland annat Wenche Willumsen ger sin bild av hur den ständiga debatten om kostnaden för personlig assistans påverkar samhällets, allmänhetens och assistansanvändarnas syn på vår fantastiska frihetsreform.

Leva o Jobba Med Personlig Assistans har gått igenom Mediearkivet och granskat ca 400 artiklar som berör personlig assistans och LSS. Artiklarna är skrivna av både lokal och rikstidningar under senaste  15 åren. En trist slutsats av granskningen är att rapporteringen under denna tid blivit allt negativare där rättighetsaspekten kommit mer och mer kommit i skymundan på bekostnad av "skenande kostnader" och kriminalitet. Så här skrev Östersunds-Posten i en artikel 2003 där en kommunpolitiker uttalar sig angående stigande kostnader för LSS:

"Det finns ingen anledning att pruta på antalet assistanstimmar för att minska kostnaden. Den här lagliga rätten till hjälp ska inte naggas i kanten."

Hallands Nyheter skrev 2008 följande när Falkenberg och Kungsbacka kommun ville spara pengar på LSS. (ett av de konkreta exemplen gällde en person med autism som nekades ledsagning)

Avslaget kan förefalla som en märklig liten snålhet inom en handikappomsorg som måste få kosta.

Det är en positiv syn på personlig assistans och LSS kommunpolitikerna och Hallands-Posten ger uttryck för.

Vi flyttar fram till december 2015. Så här skriver TT, texten publiceras i flera tidningar.

I oktober 2002 var kostnaden för assistansersättning 830 miljoner kr, i år är kostnaden för samma månad 2,5 miljarder kr. Finansminister Magdalena Andersson flaggade under hösten för att det är en alldeles för hög siffra. 

Skillnaden är gigantisk , från att det är en självklarhet att personlig assistans och LSS måste få kosta pengar till att personlig assistans, d v s vår rätt att kunna sköta våra egna liv kostar "alldeles för mycket". Hur kunde vi hamna här?

Det är givetvis lite spekulativt men jag tror att den grundläggande orsaken är att det hela tiden funnits samhällskrafter som av olika anledningar ogillat hela idén med assistansreformen - att vi ska kunna styra våra liv och att makt flyttades från myndigheter till de berörda personerna. Nu blev assistansreformen (brutto) dyrare än väntat vilket gav dessa krafter anledning att "kraftsamla". Sen tillkom ett antal faktorer som samverkade till att samhällsdebatten numer enbart kretsar kring kostnad, kriminalitet och oegentligheter. Och det är att det uppdagades ett

antal exempel med bedrägerier och ekonomiskt brottslighet i några assistansbolag. Dessutom hamnade vi i en djup lågkonjunktur 2008-2009 vilket gjorde att den gemensamma kakan minskade i storlek. En "utmärkt möjlighet" att gå till offensiv mot en utgift som man i grund och botten ogillar - assistansreformen "tog" resurser från vård, skola, äldreomsorg mm . Debatten om "jobblinje" vs "bidragslinje" spelar också in..

Men varför upphör då inte kritiken när det går bra för Sverige ekonomiskt? Tja mitt svar är - värdesätter man inte vår rätt att leva som andra tror jag inte det spelar någon roll om så vi skulle ha samma tillväxttak i ekonomin som Kina haft i flera decennier. kritiken skulle  om än i något modifierad form bestå likväl, oavsett kostnad för hemtjänst och gruppboende. Kostnaden för denna "onödiga reform" fortsätter ju att öka. I grund och botten handlar det alltså om människosyn. Och här har ledareskribenterna ett stort ansvar att vi befinner oss där vi gör - de har indirekt en enorm makt över samhällsdebatten.

Wenche Willumsen avslutar artikeln:

Assistansberättigade personer mår mycket dåligt av det som snart tenderar att bli en hetsjakt på enskilda. Det är en otrevlig väg vi valt att beträda i landet Sverige.

Vi är inte "svaga" människor

Vi funkisar beskrivs ofta som en svag grupp i samhället men  hur ska ordet "svag" definieras? Här är några synonymer till ordet svag:

klen, vek, veklig, kraftlös, orkeslös, matt, blek, utmattad, skröplig, tärd, sjuklig; 

Visst, den gällande normen av en stark människa är en person som lyfter + 200 kg i bänkpress och/eller klarar sig helt själv utan det som kallas bidrag. Visst, jag tillsammans med alla bröder och systrar klarar oss inte utan hjälp från samhället och jag lyfter inte + 200 kg i bänkpress heller - jag rubbar förmodligen inte ens 20 kg... 

Men det finns emellertid andra sätt att definiera "stark". Vi får ständigt höra att vi kostar för mycket pengar, vi blir utpekade som kostnadsbörda, våra rättigheter ifrågasätts, vi "kräver för mycket" vi och våra anhöriga för en ständig kamp mot myndigheter som många gånger gör "sitt bästa" för att inte bevilja oss den hjälp vi har rätt till. Många av oss får dagligen kämpa mot olika sjukdomar som orsakar funktionsvariationen eller diverse olika åkommor som är en indirekt följd av muskelsjukdomar, CP-skador mm. Att ständigt få sina rättigheter ifrågasatta och kämpa med operationer mm utan att ge upp, garanterar jag kräver  styrka.  Och med den definitionen av "styrka" är jag 100 % säker att många av oss är mycket starkare än många muskelberg på gymlokalerna runt om i landet...

I dagens samhälle pågår emellertid en mycket otrevlig utveckling där "styrka" alltmer hyllas  medan man ser ner på "svaghet". D v s "svaghet" i den meningen att berörda personer behöver hjälp från samhället. Vi ser den utvecklingen bland annat i "jobb vs bidragslinjen" debatten som förts senaste 10-15 åren och för vår del i allt större misstänksamhet mot assistansanvändare -generellt och funkisar i största allmänhet. Det yttrar sig i allt från att assistansanvändare utpekas som "fuskare" till rena hot mot bland annat personer som kan gå lite grann.

Vad kommer vi få för samhälle om den här utvecklingen fortsätter?  Ja, i förlängningen kommer vi få ett samhälle där föraktet mot de personer som behöver hjälp från samhället breder ut sig alltmer. För personer med funktionsvariationer kommer det betyda att vi blir än mer utsatta för fördomar och vår lågstatusgrupp i samhället cementeras än mer. Det kommer antagligen också bli alltmer rumsrent att omfamna ny teknik som gör att personer som man vet kommer födas med funktionsvariationer sållas bort redan på fosterstadiet. 

Här har regeringen ett stort ansvar för att vända på utvecklingen. Det skulle Stefan Löfvén & CO enkelt kunna inleda genom att öppet proklamera att assistansreformen är en frihets och demokratireform som måste få kosta efter behov istället för att betona fusk och "kostnadskontroll"", meddela  att regeringen ser mycket allvarligt på funkofobi , presentera ett åtgärdsprogram  för att bekämpa funkofobi och meddela att CRPD konventionen upphöjs till svensk lag. Inget av detta har skett hitills.

* För några år sedan presenterade FUB en rapport "Fångad i fattigdom" som beskrev en dyster ekonomisk verklighet för FUB-s medlemmar. Många av dem tillhör de allra fattigaste invånarna i landet. Arbetslösheten är förfärande hög och de disponibla inkomsten när skatt och hyror är betalda räcker många gånger inte ens till existensminimum. Sedan rapporten släpptes har inget skett i positiv riktning. Elisabeth Langran, FUB Stockholms län säger följande i en intervju i Heja Olika:

Förutom en låg inkomst hela livet igenom så har dessa individer högre skatt än både löntagare och ålderspensionärer. De har dessutom många gånger högre hyror och ersätts sämre än ålderspensionärer genom det statliga bostadstillägget från Försäkringskassan.

Om deras föräldrar försöker se till att bygga upp en ekonomisk buffert för att försäkra sig om att de kommer att ha det bra även när de har gått bort så sänks bostadstillägget.

Från och med 2016 sänks sjuk- och aktivitetsersättningen samtidigt som skatteskillnaden mellan dem som tillhör LSS och har sjuk- eller aktivitetsersättning och ålderspensionärer ökar med 26 procent.

Som om detta inte vore illa nog föreslås ålderspensionärer, i en ny statlig utredning, få mer i bostadstillägg. Närmare bestämt ska taket för bostadstillägget ligga på 7300 kronor/månad istället för 5000 kronor/månad. Det är en rejäl ökning. Konsekvensen blir att de som har det sämst får det ännu sämre än tidigare.

Ska vi acceptera en verklighet där många personer med utvecklingsstörning/intellektuella funktionsvariationer har en så låg ekonomisk standard att hen inte ens når upp till existensminimum? Mitt svar är i alla fall ett bestämt NEJ.

Fortfarande fångade i fattigdom

Se assistansreformen och LSS som en långsiktig investering

Kostnaden för personlig  assistans och LSS präglas av ett mycket kortsiktigt tänkande. Förutom att man helt bortser från de mänskliga och demokratiska vinsterna, att väldigt många personer får jobb, skatteintäkter, jämförelser med alternativa kostnader mm är hela sättet att se på kostnaden mycket fyrkantigt. Det som vi brukar kalla helhetsperspektiv saknas nästan helt. Hur många politiker har t.ex. sagt att kostnaden för andra saker, t.ex. sjukvård för vår grupp har sjunkit? Inte är det många i alla fall... Inställningen är, här har vi en budgetpost för staten - personlig assistans som 2015 uppgår till 24 miljarder kr. Detta tycker man är för mycket. På kommunal nivå är inställningen likadan med den skillnaden att här gäller det hela LSS, inte bara personlig assistans.

För ett antal månader sedan hade jag en diskussion med en av mina vänner i Jönköping där vi pratade om hur kortsiktigt kostnadstänkandet är i debatten kring personlig assistans. Min vän, aktiv i funkisrörelsen berättade om en dokumentär om hur det gick till när Sveriges järnvägsnät byggdes ut och vilken betydelse det haft för att vi blev ett av världens rikaste länder. Som alla infrastruktursatsningar kostade det enormt mycket pengar men under alla år som gått har den kostnaden betalat sig tillbaka mångdubbelt.  Järnvägarna innebar en oerhörd förbättring i infrastrukturen. Folk kunde röra sig mycket snabbare, gods förflyttades, många fler jobb skapades vilket innebar ökade skatteintäkter för staten. Kort och gott, järnvägarna bidrog starkt till att Sveriges ekonomi hamnade i en mycket positiv spiral med allt högre ekonomiskt tillväxt. En absolut förutsättning för att välfärdsstaten så småningom kunde byggas ut. Annars hade det inte hjälpt hur mycket skatt vi än betalat, det hade inte funnits tillräckligt med pengar.

Ska vi ha en seriös diskussion om kostnaden för personlig assistans måste vi lämna stuprörstänkandet och se kostnaden i ett mycket större perspektiv än en isolerad budgetpost. Alla  infrastrukturprojekt än idag är mycket dyra räknat i antal kr staten spenderar men de görs med tanken att de ska betalas tillbaka med råge genom att bidra till ökad tillväxt och fler jobb. Samma tanke måste vi ha när vi pratar om kostnaden för personlig assistans och LSS på sikt. Först och främst har vi givetvis att många jobb skapas direkt. Bruttokostnaden för personlig assistans måste därför ställa i direkt relation till vad det hade kostat samhället om 90 000 personer varit arbetslösa istället (drygt 100 000 med hela LSS). PA ger också en bra möjlighet till jobb för personer som annars har svårt och komma in på arbetsmarknaden, bland annat ungdomar och invandrare. Tänk bara på hur mycket debatt det är hur vi ska få in alla nya invånare på arbetsmarknaden. PA fyller definitivt en viktig delroll där.

Sen har vi givetvis vi funkisar själva. Reformen har gjort det möjligt för många att jobba istället för att leva på en låg pension. Utbyggd assistans ihop med andra åtgärder skulle möjliggöra att fler får jobb vilket skulle innebära bättre hälsa mm med sjunkande sjukvårdskostnader, en enorm vinst för både den enskilda människan och samhället. Det skulle definitivt även vara en mycket lönsam nationalekonomisk investering på sikt. Sen finns det också en hög moralisk kostnad om man medvetet för en politik som exkluderar oss från möjlighet att delta i samhällslivet. Därför uppmanar jag alla politiker som oroar sig över att budgetposten personlig assistans ökar för snabbt. Vidga perspektiven så finner ni att ni får tillbaka pengarna med råge.

* FK backar tydligen från det horribla beslutet att låta en månads assistansersättning brinna inne p g a försenad redovisning för en assistansanvändare. Givetvis en seger för tillfället men bara att man allvarligt funderat i dessa banor sänder ut obehagliga signaler för framtiden.

* Bengt Elmén, en av STIL- s grundare har skrivit ett lysande blogginlägg där Bengt vädrar sin ilska mot en regering som för en direkt fientlig politik mot vi som är beviljade personlig assistans, assistansreformens intentioner och som inte lever som den lär. Den borde läsas av alla som är involverade i funkisrörelsen och även de politiker som har ett genuint intresse av att värna LSS och assistansreformens intentioner. Tyvärr, tyvärr funkar det inte att länka direkt till blogginlägget, adressen är emellertid följande:

http://blogg.independent-living.tv/2016/04/10/jag-skams/

Försäkringskassan har meddelat att assistansersättningen brunnit inne en månad för en medlem i IL kooperativet JAG

För några veckor sedan fick en medlem i Kooperativet JAG (Jämlikhet, Assistans, Gemenskap) ett mycket otrevligt besked från Försäkringskassan. Redovisad assistans till FK hade blivit försenad och passerat sista datum när FK tog del av redovisningen. Det är en sak att man får vänta lite med pengarna om man missar datumet, det är helt rimligt. Nu meddelade emellertid FK att assistansersättningen för hela månaden brunnit inne - d v s berörd person kommer aldrig se röken av de pengar hen är beviljad den månaden! Jag menar att det är olagligt vilket jag återkommer till strax.

Att assistansersättningen brinner inne betyder att (om man har assistans dygnet runt) flera hundratusen kr försvinner. Cecilia Blanck, verksamhetsansvarig på JAG kommenterar:

Det handlar om en insats som är beviljad, utförd och korrekt redovisad. De allra flesta assistansberättigade har ett avtal med sin anordnare som reglerar den assistansberättigades skyldighet att se till att det betalas pengar för assistansen från berörd myndighet. Det innebär att Försäkringskassans nya tillämpning riskerar att drabba enskilda personer mycket hårt ekonomiskt.

Försäkringskassan kan inte ha ett system som innebär att en enskild bara på grund av tillfälligheter kan bli skyldig sin anordnare de summorna.

JAG har haft mer kontakt med FK om detta senaste tiden. Det framgår att det finns konkreta  planer på att införa de nya reglerna nationellt.  Låt oss anta att detta (gud förbjude) genomförs. Vad händer om inte postgången fungerar, vilket mycket väl kan hända? JAG har ställt frågan och fått ett mycket kyligt och nonchalant svar - "post skickar man delvis på egen risk". Att en statlig myndighet vars uppgift är att se till att vi ska få de ekonomiska medlen för att köpa nödvändig assistans svarar så cyniskt är helt oacceptabelt! Jag blir riktigt upprörd.

Den här regeringen bedriver rena "kriget" mot assistansreformen. Jag tycker inte jag överdriver, det har varit så många utspel och påbud sedan sommaren 2015 att jag står för det till 100 %. Om ovan beskrivna regler träder i kraft kommer FK givetvis och hänvisa till att de genomförs "för att få ordning på assistansanordnarnas redovisning" och liknande. I själva verket handlar det om att till varje pris spara pengar, något som naturligtvis styrs från regeringen. Magdalena Anderssons utspel om flyktningar mot assistans, ISF som vill reglera vad som är goda levnadsvillkor, regleringsbrevet och så det här mm. Tilläggas ska också att regeringen infört en ny förordning som gör det möjligt för FK att införa mycket hårdare regler vad gäller återbetalning för de brukare som är beviljat förhöjt timbelopp. Det betyder att ett eventuellt överskott betalas tillbaka VARJE MÅNAD, inte efter varje avräkningsperiod. JAG har sedan dess demonstrerat flera gånger utanför Rosenbad utan respons.

"Kriget" bedrivs dessutom inte bara mot assistansanvändarna utan även mot anordnarna i form av efterskottsbetalning, extremt snål höjning av schablonen, höjda arbetsgivareavgifter mm. Allting samverkar till att försvåra för framförallt små anordnare.

Att låta assistansersättningen brinna inne med omedelbar verkan om redovisningen kommit in lite för sent menar jag själv är olagligt därför att assistansersättningen är en socialförsäkring vilket framgår av Socialförsäkringsbalken kapitel 51.Ersättning från andra socialförsäkringar som vård av barn dagar mm har man rätt att plocka ut långt efter man t.ex. var hemma för vård av barn. Det är detta brukarrörelsen måste fokusera på i första hand tycker jag - den juridiska giltigheten i att man låter assistansersättningen brinna inne, inte att det är moraliskt synnerligen motbjudande.

Ingen assistansersättning vid försenad räkning

Orimligt neka utbetalning

* Hur tillgänglig är min egen hemstad Jönköping? I normala fall handlar jag alltid på Citygross, eller det stora köpcentret A6-köpcenter som är mycket tillgängliga tycker jag. Likaså Media Markt,  El - Giganten Stadsbiblioteket som jag besöker regelbundet. Småbutiker mm handlar jag aldrig i och tänker aldrig på hur tillgängligheten är där.

För några dagar sedan när det var riktigt skönt vårväder promenerade vi från hemmet till en tillgänglig Kina restaurang, en sträcka på drygt 2 km. Samtidigt bestämde jag mig för att kolla hur det är med tillgänglighen för alla småbutiker, pizzerior, restauranger och åtminstone en tobaksaffär utmed vägen. Resultatet var nedslående, det var ytterst få ställen jag hade kommit in med min permobil. Då ska poängteras antagligen samtliga av dessa har under 10 anställda och omfattas därmed inte av den skärpta tillgänglighetslagstiftningen. Därmed begår de inte något lagbrott heller... Tyvärr tänkte jag inte på att ta bilder för att sända till Jönköpingsposten, får bli en annan gång.

I går var det hemmapremier för Jönköpings Södra i årets fotbollsallsvenska. Första hemmamatchen i Allsvenskan för J Södra sedan 1969. Jönköpings-Posten uppmärksammade att samtliga 10 platser för rullstolsburna hade var slutsålda som säsongsbiljetter. För alla rullstolsburna fotbollsälskare i Jönköping som vill se J - Södra enstaka matcher får därmed ingen möjlighet att se dem live på Stadsparksvallen. Riktigt uselt!

Rullstolsburne Johan får inte se premiären

Anm: Artikeln om Johan från gårdagens JP är inte en plusartikel och ska således kunna läsas av alla.