Det går inte att uppnå goda levnadsvillkor om man inte ens har råd att köpa kläder...

Som aktiv i den svenska funkisrörelsen orkar jag inte engagera mig i allting. Personlig assistans är och förblir mitt huvudområde men det kan inte poängteras för många gånger - det är inte bara vi med personlig assistans som misshandlas av regeringen, kommunerna och Försäkringskassan. Besparingarna och den kyliga människosynen drabbar alla funkisar, oavsett LSS (eller annan) insats  och orsak till funktionsnedsättningen/funktionsvariationen. En grupp som verkligen har drabbats hårt är FUB-s medlemmar. FUB-s medlemmar hör som jag skrivit om flera gånger till landets allra fattigaste invånare. Arbetslösheten är skyhög och få kommer troligen någonsin att få ett reguljärt jobb, man är tyvärr "dömda" till livslång fattigdom om inte samhällets stöd förbättras.

ReclaimLSS bloggen har åtskilliga gånger tagit upp det faktum att många medlemmar lever under existensminimum och nyligen hade Sveriges Radios P1 program "Plånboken" ett mycket viktigt men sorgligt reportage om vilken oerhörd pressad ekonomi många personer med utvecklingsstörning/intellektuell funktionsvariation lever under. I reportaget berättar man om Erik som bor i ett gruppboende. Erik har endast 200 kr/månad att leva på när hyran, försäkringar och sjukvård är betald. 200 kr, det är ju ingenting. Som så många andra är Erik helt beroende av stöd från sina föräldrar för att få en någorlunda ekonomisk standard. Annars hade han inte ens haft råd med att köpa en ny jacka berättar pappan...

LSS är tydlig, målet är att personer som är beviljade LSS insatser ska ha goda levnadsvillkor vilket tydligt framgår av LSS § 7, st 2:

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

Verkligheten är emellertid att allting i samhället kostar pengar, det är omöjligt att uppnå goda levnadsvillkor om hen inte har en hygglig ekonomi och än mindre om hen inte ens har råd med att köpa kläder, berörda personer blir vår tids "fattighjon" i välfärdslandet Sverige. När man tar del av sådana här reportage, FUB-s rapport Fångad i fattigdom mm måste  det tyvärr ställas flera frågor:

1.     Vad har vi egentligen för samhälle när några av de personer som behöver mest stöd från välfärdsstaten inte ens har råd att köpa nya kläder? Vad säger det om människosynen, om den  självklara principen i en demokrati att alla människor är lika mycket värda? Vad säger det att dessa personer som befinner sig så långt ner på trappan ekonomiskt ändå är utsatta för besparingar?

2.     Vad har vi egentligen för politiker när ansvarig minister för socialförsäkringar Annika Strandhäll inte ens har koll på en av de viktigaste orsakerna till att ekonomin i många fall är så dålig - att berörda personer betalar mycket mer skatt än ålderspensionärer med motsvarande inkomst, ungefär 50 % och hela 65 % mer än andra personer med motsvarande inkomst. Utan att ta till i överkant visar Annika Strandhäll upp ett mycket svalt intresse för att förbättra ekonomin för en utsatt grupp. "Nya uppgifter" kallar hon det själv...

Hade det bara funnits vilja hade det inte varit svårt att förbättra ekonomin rejält. Minska skatten till samma nivå som gäller för ålderspensionärer minst. Sen finns det andra sätt. Höjda bostadstillägg  är en variant men hur svårt kan det vara att höja aktvitets eller sjukersättningen rejält också? Det är inga jättepengar vi pratar om för staten. Det måste ett land som är så stolt över sin välfärdsstat ha råd med. Medborgarlön är också ett alternativ som måste övervägas seriöst. Oavsett vad man kallar det -  Ge berörda personer en rejäl ersättning så man lever upp till det som står i LSS - uppnå goda levnadsvillkor!

Reportaget i radion

1