Vi är inte "svaga" människor

Vi funkisar beskrivs ofta som en svag grupp i samhället men  hur ska ordet "svag" definieras? Här är några synonymer till ordet svag:

klen, vek, veklig, kraftlös, orkeslös, matt, blek, utmattad, skröplig, tärd, sjuklig; 

Visst, den gällande normen av en stark människa är en person som lyfter + 200 kg i bänkpress och/eller klarar sig helt själv utan det som kallas bidrag. Visst, jag tillsammans med alla bröder och systrar klarar oss inte utan hjälp från samhället och jag lyfter inte + 200 kg i bänkpress heller - jag rubbar förmodligen inte ens 20 kg... 

Men det finns emellertid andra sätt att definiera "stark". Vi får ständigt höra att vi kostar för mycket pengar, vi blir utpekade som kostnadsbörda, våra rättigheter ifrågasätts, vi "kräver för mycket" vi och våra anhöriga för en ständig kamp mot myndigheter som många gånger gör "sitt bästa" för att inte bevilja oss den hjälp vi har rätt till. Många av oss får dagligen kämpa mot olika sjukdomar som orsakar funktionsvariationen eller diverse olika åkommor som är en indirekt följd av muskelsjukdomar, CP-skador mm. Att ständigt få sina rättigheter ifrågasatta och kämpa med operationer mm utan att ge upp, garanterar jag kräver  styrka.  Och med den definitionen av "styrka" är jag 100 % säker att många av oss är mycket starkare än många muskelberg på gymlokalerna runt om i landet...

I dagens samhälle pågår emellertid en mycket otrevlig utveckling där "styrka" alltmer hyllas  medan man ser ner på "svaghet". D v s "svaghet" i den meningen att berörda personer behöver hjälp från samhället. Vi ser den utvecklingen bland annat i "jobb vs bidragslinjen" debatten som förts senaste 10-15 åren och för vår del i allt större misstänksamhet mot assistansanvändare -generellt och funkisar i största allmänhet. Det yttrar sig i allt från att assistansanvändare utpekas som "fuskare" till rena hot mot bland annat personer som kan gå lite grann.

Vad kommer vi få för samhälle om den här utvecklingen fortsätter?  Ja, i förlängningen kommer vi få ett samhälle där föraktet mot de personer som behöver hjälp från samhället breder ut sig alltmer. För personer med funktionsvariationer kommer det betyda att vi blir än mer utsatta för fördomar och vår lågstatusgrupp i samhället cementeras än mer. Det kommer antagligen också bli alltmer rumsrent att omfamna ny teknik som gör att personer som man vet kommer födas med funktionsvariationer sållas bort redan på fosterstadiet. 

Här har regeringen ett stort ansvar för att vända på utvecklingen. Det skulle Stefan Löfvén & CO enkelt kunna inleda genom att öppet proklamera att assistansreformen är en frihets och demokratireform som måste få kosta efter behov istället för att betona fusk och "kostnadskontroll"", meddela  att regeringen ser mycket allvarligt på funkofobi , presentera ett åtgärdsprogram  för att bekämpa funkofobi och meddela att CRPD konventionen upphöjs till svensk lag. Inget av detta har skett hitills.

* För några år sedan presenterade FUB en rapport "Fångad i fattigdom" som beskrev en dyster ekonomisk verklighet för FUB-s medlemmar. Många av dem tillhör de allra fattigaste invånarna i landet. Arbetslösheten är förfärande hög och de disponibla inkomsten när skatt och hyror är betalda räcker många gånger inte ens till existensminimum. Sedan rapporten släpptes har inget skett i positiv riktning. Elisabeth Langran, FUB Stockholms län säger följande i en intervju i Heja Olika:

Förutom en låg inkomst hela livet igenom så har dessa individer högre skatt än både löntagare och ålderspensionärer. De har dessutom många gånger högre hyror och ersätts sämre än ålderspensionärer genom det statliga bostadstillägget från Försäkringskassan.

Om deras föräldrar försöker se till att bygga upp en ekonomisk buffert för att försäkra sig om att de kommer att ha det bra även när de har gått bort så sänks bostadstillägget.

Från och med 2016 sänks sjuk- och aktivitetsersättningen samtidigt som skatteskillnaden mellan dem som tillhör LSS och har sjuk- eller aktivitetsersättning och ålderspensionärer ökar med 26 procent.

Som om detta inte vore illa nog föreslås ålderspensionärer, i en ny statlig utredning, få mer i bostadstillägg. Närmare bestämt ska taket för bostadstillägget ligga på 7300 kronor/månad istället för 5000 kronor/månad. Det är en rejäl ökning. Konsekvensen blir att de som har det sämst får det ännu sämre än tidigare.

Ska vi acceptera en verklighet där många personer med utvecklingsstörning/intellektuella funktionsvariationer har en så låg ekonomisk standard att hen inte ens når upp till existensminimum? Mitt svar är i alla fall ett bestämt NEJ.

Fortfarande fångade i fattigdom