måndag 18 december 2017

Rapport från Socialstyrelsen och styrkan i det kommunala självstyret

I tisdags föregående vecka lämnade Socialstyrelsen en rapport till regeringen hur domarna från HFD 2015 (femte grundläggande behovet) och 2012 (egenvård) påverkat rätten till assistansersättning. Som väntat är konsekvenserna mycket negativa. I korta drag säger rapporten följande:
Kostnader/utgifter flyttas från staten till kommunerna

Ansvaret på anhöriga ökar

Kommunernas stöd är otillräckligt. Det handlar om att långt ifrån alla (ca en tredjedel) inte får assistans från hemkommunen. Och i övriga två tredjedelar är antalet beviljade timmar många gånger för lågt. Stödet från kommunerna varierar också.

Barn är överrepresenterade bland de som förlorar statlig assistansersättning. I de fall assistans inte beviljas och ersätts av t.ex. Avlösarservice i hemmet får det negativa konsekvenser för berörda barn och föräldrarna.

Även ett stort antal personer har förlorat kommunal assistansersättning. Dessa ersätts av såväl andra LSS insatser som gruppboende, avlösarservice i hemmet men även insatser via Socialtjänstlagen (SoL).


Sammantaget tycker jag rapporten bekräftar en utveckling och konsekvenser som varit helt förutsägbara. Nu finns de även fastlagda i en statlig rapport.





En av punkterna i Socialstyrelsens rapport var, som väntat att stödet varierar mellan olika kommuner, vilket är en av de allra främsta skälen till att assistansen inte ska kommunaliseras. Nu ska jag gå igenom lite hur självstyret funkar som är inskrivet i Regeringsformen  kap 1§ 1

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Det kommunala självstyret har urgamla rötter, redan under tidig medeltid hade socknarna självbestämmande i angelägenheter som berörde dem, t.ex. bygga en kyrka. I nutid funkar självstyret i regel bra så länge det handlar om angelägenheter som berör det stora majoriteten av kommunernas invånare.  Problemen uppstår när det handlar om att säkerställa hjälpen för minoriteter i samhället som behöver samhällets stöd. Vi ser det i den starka ställningen för det kommunala självstyret i ramlagar som bland annat SoL (Socialtjänstlagen) som ger kommunerna att ganska fritt tolka och tillämpa lagen med resultatet att två grannkommuner kan göra olika bedömningar för samma behov! Det är emellertid inget konstigt enligt hur Ramlagen och det kommunala självstyret ska fungera.

Anm: ramlagen sätter just ramar – ”ungefär så här ska det fungera”

Bengt Westerberg såg dessa problem och därför blev LSS och numer (2011) avskaffade LASS (Lagen om Assistansersättning) rättighetslagar. I praktiken har det efterhand visat sig att kommunerna alltmer tillämpar LSS  som en ramlag, inte rättighetslag. Ska ta några exempel på detta:

Sveriges 290 kommuner har lika många tillämpningsregler hur personlig assistans ska beviljas. Resultatet blir att olika kommuner kan göra olika bedömningar för samma behov. Helt i linje med SoL s konstruktion men inte rättighetslagen LSS!

Schablonbeloppet på 291 kr/timme för 2017 gäller den statliga assistansersättningen. Kommunerna kan däremot bevilja vilket schablonbelopp de vill vilket ofta är lägre än Försäkringskassans.

Tvåårsomprövningarna in inskrivna i lagen (mer exakt Socialförsäkringsbalken kapitel 51) men tvåårsintervallet gäller bara den statliga assistansersättningen i nämnda kapitel – kommunerna har fria händer att själva bestämma intervallet och hur de ska gå till. Min kompis som jag skrivit om omprövas ju t.ex. varje halvår…

Kommuner ställer märkliga krav för att bevilja assistansersättning

Detta drabbar även andra LSS insatser. Det finns många exempel på att personer som är beviljade ledsagning som förlorar den vid flytt till annan kommun. Lekebergs kommun ansåg sig t.om ha rätt att i praktiken tvångsförflytta en person mellan  gruppboenden. Givetvis helt emot LSS intentioner som rättighetslag, CRPD mm där rätten till hjälp ska vara likvärdig var hen än bor i landet men det står inte i motsättning om LSS tillämpas som en ramlag (vilket aldrig varit tanken, det bryter mot lagens konstruktion) och grundprinciper i kommunalt självstyre!

Viktig info: En helt ny dom i Kammarrätten gav Lekebergs kommun bakläxa då domstolen ansåg att det inte fanns lagligt stöd för att flytta berörd person till annat gruppboende samt att tvångsflytten bryter mot Europakonventionen! Tyvärr tror jag inte kommunen accepterar domen utan kommer att överklaga till HFD med osäker utgång.


Hur är då detta möjligt om LSS är en rättighetslag? Svaret är att det finns inget förbud i LSS mot kommunerna att själva bestämma schablonbelopp, sätta upp egna riktlinjer för behovsprövningar etcetera, inte ens ett förbud mot att ställa krav för att bevilja personlig assistans! De utnyttjar helt enkelt luckor i lagen. Allt i enlighet med kommunalt självstyre! CRPD då? Den är ju inte svensk lag och justitierådet i HFD Thomas Bull är glasklar i en intervju med Assistanskoll – svensk lag står över konventionen! Och kommunerna begår ju formellt sett inget lagbrott med att själva bestämma schablonbelopp, bedömningskriterier etcetera. Det är ju inte förbjudet i lagen…

Låt oss nu anta att hela assistansreformen sätts hos kommunerna utan en lång rad regleringar som jag skrivit om tidigare. Visst kan man drömma att det kommer att fungera men jag vill inte förlita mig på drömmar, jag vill inte under några som helst omständigheter att assistansreformen kastas ut i ett experiment som aldrig kommer att fungera då nödvändiga regleringar troligen är omöjliga att genomföra just på grund av det kommunala självstyrets starka ställning. 

All tidigare erfarenhet visar nämligen att rätten till assistansersättning kommer att vara allt annat än jämlik och det kan jag aldrig acceptera. Vissa kommuner kommer säkert att sköta sig men i de flesta fall kommer de utnyttja det kommunala självstyret till det yttersta för att tillämpa LSS som en ramlag, inte rättighetslag som den är tänkt att vara. Det blir ett rent lotteri om vi får hjälp efter behov eller inte. Ca 60 000 personer som är beviljade andra LSS insatser med anhöriga har också all anledning att frukta en kommunaliserad assistansreform.

Ska ta mig själv som exempel. Låt oss anta att assistansersättningen kommunaliseras. Jönköpings kommun beviljar mig ändå samma timantal som jag har nu. Anta sedan att jag av någon anledning har planer på att flytta till en annan kommun. Hade jag vågat ta det steget? Inte en chans i världen – vilka garantier skulle jag ha för att jag få tillräckligt med timmar i nya hemkommunen?= Inga alls. Överdriver jag inte? Inte det minsta anser jag själv. Titta bara på vad som hände för Nora Eklöv när hon skulle flytta från hemkommunen på Öland till Stockholm. Huvudstadskommunen beviljade ingen assistans alls.

Det här blir sista blogginlägget för 2017. Nu tar jag jul och nyårssemester. Återkommer med nya blogginlägg efter trettonhelgen. Önskar alla läsare, aktivist och Facebook vänner EN RIKTIGT GOD JUL och NYTT GOTT ÅR.




onsdag 13 december 2017

Att leva som andra – varför är det så ”svårt” att förstå innebörden i det?


 Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

LSS § 5

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.


LSS § 7, 2 st


Detta är två av grundfundamenten i hela LSS lagen och gäller samtliga insatser. Gör man stora ändringar till vår nackdel i dessa paragrafer + paragraf 6 (självbestämmande) har vi ingen LSS lag kvar enligt Bengt Westerbergs intentioner. Trots det och trots att även regeringen påstår sig värna LSS intentioner ifrågasätts innebörden av ovan nämnda paragrafer från en rad aktörer i myndighetssverige från kommunerna till regeringen. Lyssnar man på dem kan man tro att innebörden är lika ”svårbegriplig” som att kostnaden för PA och antalet beviljade timmar ökar. Men vad är det egentligen som är så svårt att förstå?

Låt oss se lite vad Harald Strand skriver i sin LSS skola om målsättningarna med lagen. Om paragraf 5 – leva som andra skriver Harald bland annat:

Paragrafen anger de övergripande målen för verksamheten. De som omfattas av LSS ska få möjlighet att leva som andra. Verksamheten ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället. Principen om kontinuitet innebär att personen och hens familj ska känna säkerhet att stöden inte plötsligt upphör eller förändrats, så länge behovet kvarstår.


Om paragraf 7 – goda levnadsvillkor skriver Harald bland annat:

I bestämmelsen framgår att den enskilda ska tillförsäkras ”goda levnadsvillkor” till skillnad från ”skälig levnadsnivå” i Socialtjänstlagen (SoL). LSS har en högre ambitionsnivå än Socialtjänstlagen. Stöd enligt Socialtjänstlagen ska vara rimligt. Stöd enligt LSS ska vara utmärkt. Att särskilt beakta är att insatserna ska anpassas till mottagarens individuella behov!
Alla insatser ska ha en aktiverande prägel med syfte att även personer med stora funktionsnedsättningar ska kunna få ett så självständigt liv som är möjligt.

Att insatserna ska vara varaktiga eller, som det står i 5 §, ha kontinuitet innebär att tidsbegränsade beslut endast ska ges om insatsen i verkligheten är begränsad i tid, som ledsagning och kontaktperson.
För övriga insatser ska beslut gälla tills vidare och omprövning av dessa ska endast ske om behovet av insatsen eller insatserna har förändras väsentligt.

Så vad är det som är så ”svårt att förstå” hos byråkrater, politiker och proffstyckare? Leva som andra och goda levnadsvillkor betyder att vi ska ha en levnadsstandard och autonomi som är jämför med vad flertalet svenskar har. Det handlar inte om att med skattemedel köpa en lyx lya i Karibien, åka jorden runt varje år och andra mycket dyra aktiviteter som folkflertalet inte gör eller i en nära framtid göra en väldigt dyr tripp ut i rymden som ”rymdturist”. 

Däremot är det en självklarhet för folkflertalet att spontant kunna ägna sig åt fritidsnöjen efter vilka intressen vi har, träffa kompisar, åka på semester till varmare breddgrader, besöka utländska storstäder eller fjällen /Alperna om hen föredrar det. Att kunna studera, bilda familj, bo i eget hem med moderna bekvämligheter mm är självklara saker som LSS är tänkta att möjliggöra. Trots våra stora funktionsvariationer ska vi kunna liva ett liv som andra tar för givet. Och där ingår inte att en myndighetsperson bestämmer hur ofta eller när fiktive trebarnspappan  Lars Andersson får gå ut på stan, när han får gå på bio, om det var OK att Lars bestämde sig för att bilda en familj etcetera

Så varifrån kommer då den dåliga ”förståelsen” om vad leva som andra och goda levnadsvillkor innebär? Tyvärr får jag återkoppla till Bengt Westerbergs föreläsning förra veckan och hans lysande slutsats om kritiken om kostnaden för assistansen:

Kostnadsutvecklingen är ohållbar bara om det anses ohållbart att
insatserna för personer med stora funktionsnedsättningar hänger
med i standardutvecklingen.

Det är samma sak med paragraferna om att leva som andra och goda levnadsvillkor i LSS. Innebörden blir bara problematisk om hen tycker att ambitionerna är för höga, att vi har det för bra! En naturlig följd blir en diskussion om att ”det kostar för mycket”. Vi människor, oavsett om det är en vanlig ”medelsvensson” eller statsministrar , finansmistrar ( i vårt fall framförallt finansmistern) och presidenter som leder världens länder agerar på samma sätt när vi ska betala något – vi vill inte lägga stora summor pengar på saker vi inte sätter högt värde på – i det här fallet vår rättighetslag som ger rätt till att leva som andra, goda levnadsvillkor och självbestämmande. Hade det varit en självklarhet att hjälp enligt LSS ska ges efter behov hade vi inte haft debatter om så självklara saker som nämnda paragrafer.






När det nu kommit fyra HFD domar som fått förödande konsekvenser för assistansen är det också viktigt att ha i minnet att det kommit ett antal andra HFD domar som slagit hårt mot andra LSS insatser. FUB skrev en bra debattartikel om det förra veckan.

Utöver en dom som säger att ledsagning inte är nödvändigt om hen bor i ett gruppboende för att nå goda levnadsvillkor finns också domar om:

·   Merkostnadsprincipen. En viktig princip i LSS är att vi ska inte ha merkostnader p g a hjälpbehoven. Trots det menar HFD att det allmänna inte ska ersätta merkostnader för ledsagning. Innebörden blir bland annat att en person med ledsagning måste betala ledsagarens utgifter vid t.ex. ett restaurangbesök

·  En HFD dom ger i praktiken kommer fritt fram att tvångsförflytta personer mellan gruppboenden – givetvis rakt emot LSS principer.

·  En HFD dom fråntar i stor utsträckning föräldrarna inflytande vid hur insatsen korttidsvistelse utanför hemmet ska genomföras - var, när och hur anser alltså HFD att kommunerna vet bättre än barnets föräldrar.

Ser vi till de olika insatserna är krisen djupast för personlig assistans  men ovannämnda domar visar att hela LSS lagens intentioner är långt ifrån självklara. Annars hade inte kommuner med sådan energi överklagat för dem negativa domar upp till HFD (även tre av de fyra assistans domarna drevs av kommuner, inte FK). Att sedan domarna i HFD gång på gång visar att juristerna har dålig förståelse och kunskap om lagens syfte och våra levnadsvillkor är djupt beklagligt.


måndag 11 december 2017

Senaste nytt om assistansen och några anledningar till mot kommunalisering

Det händer otroligt mycket kring assistansen nu. För snart två veckor sedan presenterade regeringen ett förslag till lagändringar enligt utlovade akutåtgärder. De viktigaste punkterna är dessa:

·   Assistans ska kunna beviljas för väntetid och beredskap och när assistenten behöver vara närvarande mellan hjälpbehov vid aktiviteter utanför hemmet.

·  Tvåårsomprövningarna av rätten till assistansersättning tas bort, genom att kravet tas bort från socialförsäkringsbalken. Regeringen vill dock återinföra tvåårsomprövningarna så snart det finns förutsättningar.


·  Försäkringskassan ska fortfarande vara skyldig att ompröva rätten till assistansersättning vid väsentligt ändrade förhållanden. Vid en sådan omprövning ska det dock inte vara möjligt att bevilja fler timmar, skriver regeringen. För att en person ska kunna få fler timmar krävs en ansökan från personen eller en anmälan från kommunen.

·  Lagförslagen föreslås träda i kraft den 31 mars 2018. Innan dess ska förslaget gå på remiss och behandlas i riksdagens Socialutskott. Eftersom regeringen behöver stöd av fler partier för att få majoritet kan den lag som iså fall antas komma att se annorlunda ut än i regeringens förslag.

Som väntat, åtminstone för egen del innehåller förslaget ingenting som påverkar HFD domarna 2009, 2012 och 2015. Det regeringen gör är att ta bort effekterna från domen sommaren 2017 som höll på att totalt rasera assistansreformen. I praktiken betyder det att även efter att (observera tillfälliga) lagen träder i kraft kommer det enligt FK-s tillämpning fortfarande inte att vara ett grundläggande behov att få hjälp med andning, sondmatning, alla former av egenvård eller att ta på sig ytterkläder. Vi är temporärt tillbaka till hur situationen var fram tills domen 13 juni 2017, d v s mycket allvarlig.

Pågående tvåårsomprövningar är frysta men det betyder inte det inte kommer att ske omprövningar alls enligt de förslag som presenterats. Detta framgår av denna formulering (sidan 18).

Försäkringskassan ska vara skyldig att ompröva rätten till assistansersättning om denna rätt har minskat i omfattning på grund av väsentligt ändrade förhållanden som är hänförliga till den försäkrade.


Anses det av olika skäl (bättre hjälpmedel, andra insatser mm) ska alltså tvåårsomprövningar fortsätta. Sen finns det ett några luriga formuleringar men med får vi ta en annan gång. Sammantaget är vägen mycket lång innan vi har en fungerande LSS lag igen enligt intentionerna och det gäller att fortsatta att ligga på med all kraft vi har.





Det finns en mängd skäl till att kommunerna inte ska vara ensamma huvudmän för personlig assistans. Den helt övergripande anledningen är att det kommunala självstyrets ställning uppenbart är för starkt i förhållande till rättighetslagen LSS. Inom självstyrets ställning ryms en lång rad problem som gör kommunerna som ensam huvudman direkt olämpliga. Ska ta två aktuella exempel här.

Förra veckan skulle en kompis till mig genomgå en omprövning som har sin assistans beviljad av hemkommunen (har tidigare förlorat statlig assistansersättning). Men är inte omprövningar stoppade? Svaret är att stoppet gäller bara de som har sin assistans beviljad av Försäkringskassan. För de som har sin PA genom hemkommunen har ingenting ändrats i det avseendet, det är fortfarande fritt fram för kommunerna att göra omprövningar.

Men inte bara det, regeln om tvåårsomprövningar har bara gällt den statliga assistansersättningen, d v s den del som reglerar PA som en del av statens socialförsäkringssystem (Socialförsäkringsbalken kapitel 51). För kommunerna har det varit fritt fram att göra egna omprövningar när de vill. Det står ingenstans i LSS att de har rätt att göra det men samtidigt ingenstans att de  inte har rätt att göra det när de vill. Denna lucka i lagen utnyttjas och används som en del i försvaret av den heliga kon kommunalt självstyre. En olycklig kombination av det kommunala självstyrets starka ställning och ovilja att följa den viktiga juridiska principen gynnande besluts negativa rättskraft  ( d v s beviljat stöd/hjälp får inte förämras om det inte sker stora förndringar i hjälpbehoven) gör att kommunerna anser sig ha rätt att ompröva folk när de vill och hur ofta de vill. Detta är helt oförenligt med LSS princip om att hjälpen ska vara varaktig (kontinuitetsprincipen) och det bryter mot CRPD med mera.

För min kompis del har detta inte inneburit förnedrande omprövningar vartannat år, utan varje halvår. Jag har svårt att ens sätta mig in i känslan, ångesten att få sin rätt till full delaktighet i samhället omprövad varje halvår. Jag är skraj vartannat år men det är rena paradiset jämfört med att bli förnedrad varje halvår. Jag brinner mer än någonsin för att omprövningarna ska bort för oss med livslånga hjälpbehov, deras enda funktion är att hitta anledning till att minska eller helst ta bort assistansersättning. Att det inte finns en lagparagraf som förbjuder kommunerna att införa egna regler av ovan nämnda typ är verkligen upprörande. Tänk en kommunaliserad assistansreform utan förbud mot detta (och mycket annat) – vill knappt tänka på hur illa det kan bli.



Habo är en mindre grannkommun till Jönköping. För en tid sedan fick fallet med 11 åriga Wendela stor uppmärksamhet. Wendela har en sällsynt sjukdom som leder till mycket allvarliga andningsproblem. Men hjälp med att andas är ju sedan 2015 inget grundläggande behov så Wendela förlorade statlig assistansersättning vid omprövning.

Nu har Habo kommun meddelat att de är beredda att ge Wendela PA med samma timantal som FK beviljade tidigare men det stödet är villkorat. För att få assistans från hemkommunen måste familjen nämligen överklaga beslutet till Förvaltningsrätten. Alltså, utan överklagan ingen assistans från kommunen! Detta går totalt emot LSS som tydligt säger att kommunerna har det yttersta ansvaret. Det står ingenstans i lagen att kommunerna har rätt att ställa sådana villkor. 

Å andra sidan står det ingenstans att det är förbjudit heller, Habo är en egen kommun och omfattas således av det kommunala självstyret vilket kommunen på ett osmakligt sätt utnyttjar till det yttersta. Utan veritabel tvångströja på kommunerna med en lång rad statliga regleringar ska ingen inbilla mig att merparten av 290 kommuner inte skulle införa diverse tvivelaktiga restriktioner av liknande karaktär för att bevilja personlig assistans.

Här kan vi faktiskt jämföra med min grannkommun. Där ställdes inga krav alls för att få assistans när jag ringde till dem och berättade att jag var nära att förlora statens stöd.  Hade jag bott i Habo hade de antagligen ställt samma krav på mig. Hur mycket assistans jag hade blivit beviljad när kommunens egen utredning var klar vet jag inte så klart. 

torsdag 7 december 2017

Intressant LSS konferens i Linköping med Bengt Westerberg

Onsdagen 6 december deltog jag som privatperson i en LSS konferens i Linköping där Bengt Westerberg föreläste om LSS och svensk funktionshinderpolitik. Arrangör var Funktionsrätt Östergötland avdelningen (tidigare Handikappförbunden). LSS ”pappa” är verkligen, snart 75 år gammal mycket engagerad för våra rättigheter. Bengt delade in föreläsningen i tre delar:

1. Läget för assistansreformen och regeringens fientliga attityd

2. Sammanfattning av övriga nio LSS insatser och de problem som finns där

3. Funktionshinderpolitik och samverkan


Personlig assistans
Bengt Westerberg är mycket kritisk till den påstådda ”skenande kostnaden” för personlig assistans och de påstådda ”svårigheterna” att förklara ökningen i kostnaden/utgifterna och antalet beviljade timmar. Kostnadsutvecklingen förklaras i huvudsak av tre faktorer
Faktorkostnaderna - löneökningar för assistenterna
• Antalet assistansberättigade som har ökat
• Den allmänna standarden – ökad levnadsstandard i landet.

Att det skulle vara ”obegripligt” att notan för personlig assistans ökar så snabbt avfärdar han helt. Tar man med ovan nämnda faktorer är summan (brutto) på ca 30 miljarder helt rimlig
Bengts grundståndpunkt är att allteftersom den allmänna levnadsstandarden i landet stiger måste även vår levnadsstandard öka, att bevilja fler assistanstimmar är en del av att förverkliga det. Han sammanfattar motståndet/kritiken mot höga kostnader på ett mycket bra sätt:

Kostnadsutvecklingen är ohållbar bara om det anses ohållbart attinsatserna för personer med stora funktionsnedsättningar hänger med i standardutvecklingen.

Han sätter alltså ett direkt samband mellan kritiken mot kostnaden och en motvilja mot att vi ska få ta del av Sveriges ökade välstånd.

Det hade varit mycket intressant och höra vad Magdalena Andersson och Åsa Regnér svarat på detta om de varit deltagare – vilka floskler hade de använt?

I Billumutredningen (2012) hävdades att ett beviljat timantal på över 99 timmar/vecka med automatik är ” överutnyttjande”. När regeringen påstår att det finns ett ”överutnyttjande” lutar de sig mot den Billumutredningen. Antalet beviljade timmar uppgår i genomsnitt till 127 men när Billum och regeringen påstår att detta med automatik är ett överutnyttjande menar Bengt att de visar usel förståelse för hur olika våra behov är.

Överhuvudtaget är det mycket vanligt att dåligt underbyggda rapporter används som ”fakta” i bodde fusk och kostnadsdiskussionen och det är bara att hålla med Bengt när han riktar hård kritik mot att det finns ”bevis” på att fusket uppgår till 3 miljarder kr/år och lika mycket används till fel saker hos privata anordnare. Vi är rationella som andra människor, om nu privata anordnare ”försnillar tre miljarder kr/år, varför har då en majoritet av brukarna valt privata aktörer som anordnare undrar Bengt? Om fallet varit så hade de inte haft många kunder…

Bengt Westerberg anser nu att det var ett misstag att införa obligatoriska tvåårsomprövningar i lagstiftningen. Det borde inte skett eftersom våra behov hos de allra flesta som är beviljade PA är livslånga.



Övriga LSS insatser
”Bengan” gjorde en snabb genomgång av de andra LSS insatserna. Han var här noga med att påpeka att alla insatser är viktiga och att hela lagen ska värnas. Även i övriga insatser sker stora försämringar, hårdast drabbade är:

·         Kommunal personlig assistans

·         Ledsagarservice

·         Kontaktperson

·         Ledsagning

·         Gruppboende

När det gäller t.ex. ledsagning var insatsen primärt tänkt att gälla personer med grava synskador och blinda, dövblinda somt personer som bor i gruppboende. I praktiken blir det emellertid allt svårare att bli beviljad insatsen för de tänkte målgrupperna.

Gruppboende tenderar att bli allt större vilket inte alls var avsikten. Dessutom var det tänkt insatsen gruppboende skulle kompletteras med ledsagning så det skulle bli lätt för de boende att ägna sig åt egna fritidsaktiviteter. I praktiken är det nu nästan omöjligt att bli beviljad ledsagning om hen bor i ett gruppboende. Det finns ju även en HFD dom som säger att hen som bor i ett gruppboende är ”inte isolerad från samhället” utan når goda levnadsvillkor enligt lagens intentioner ändå. Helt emot mot de tänkta intentionerna.

Andra stora problem är att kommunerna går runt den viktiga juridiska principen – gynnande besluts negativa rättskraft” – d vs beviljade hjälp och förmåner får inte försämras eller tas bort om inte hjälpbehovet minskar. En spontan tanke är att även FK frångår denna princip dagligen när folk förlorar PA

Kommunerna tar sig också ofta friheten att ”köra över” berörda personers önskemål trots att LSS är tydlig med att vi ska ha stort inflytande över vilka hjälpinsatser som beviljas. Han tog ett exempel från en familj som han haft kontakt med. I det här fallet tyckte föräldrarna att en kombination av personlig assistans och avlösarservice i hemmet var det bästa för deras barn. Enligt lagen kan vi bli beviljade flera LSS insatser så det var inget konstigt önskemål. Kommunen sa dock nej, först efter mycket bråk backade de delvis.

Bengt är också kritisk till besparingsdirektiven i LSS utredningen, klar oktober 2018. Följande åtgärder anser han är viktigaste:

·  Ändra direktiven i LSS utredningen, besparingskraven måste bort

·  Lagändringar som även ogiltigförklarar domarna i HFD (2009,          2012, 2015). Sån länge de kvarstår blir det omöjligt att få tillbaka statlig assistansersättning för de som förlorade den före nödstoppet i november

·  Bort med obligatoriska omprövningar för alla med livslånga behov!

·  Ökad kunskap om både LSS, hela lagen och CRPD konventionen i domstolarna



Bild: Bengt Westerberg föreläser om LSS. I bakgrunden en ljus powerpointpresentation


Funktionshinder/funktionsrättspolitik och samordning
Vid sidan av LSS finns det en lång rad olika stödinsatser för personer med funktionsvariationer. Det involverar en lång rad aktörer i det offentliga sektorn – FK, flera andra statliga myndigheter, kommunerna, läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, ortopedtekniker, psykologer etcetera. Samordningen mellan alla berörda parter är alldeles för dålig vilket leder till att anhöriga ofta får ta ett oerhört stort ansvar vilket är orimligt. Detta är en mycket viktig fråga som jag själv tycker debatteras för lite.
Stort utrymme fick frågeställningen - Vad är egentligen en funktionsnedsättning? Bengt definierar det på följande sätt:

En funktionvariation blir en funktionsnedsättning först när den orsakar problem i vardagen.

Alla människor har en eller flera funktionsvariationer men för de flesta orsakar det inga problem i vardagen. Bengt tog sig själv som exempel. Han är och hade aldrig någonsin kunnat bli en stjärna i musikbranschen men det är inget problem i vardagslivet för jag har kunnat syssla med annat som jag är bra på. Sen finns det många exempel på människor som har stora funktionsvariationer med stora hjälpbehov men som kan vara helt briljanta på andra sätt. Han tog den berömde fysikprofessorn Stephen Hawking som exempel som under större delen av livet haft en allvarlig muskelsjukdom som lett till mycket stora hjälpbehov. Samtidigt har få människor på jordklotet högre IQ än Stephen Hawking. Intellektuellt är Stephen Hawking allt annat än funktionsnedsatt!

Mellan de tre delarna i föreläsningen blev det livliga diskussioner och många frågor till Bengt som i många fall handlade om FK-s tillämpning och alla lagbrott som FK, HFD och kommunerna begår. Som ni alla säkert vet gillar jag att diskutera och debattera så jag berättade min ”story” om hur nära jag var att förlora assistansen och vad jag tycker om omprövningarna som bara ska bort i sin nuvarande form! Bengt sa att han hört många historier som är väldigt lik min. Personer som har ca 30 timmar i grundläggande behov och får det sänkt  till ca 10.

Jag frågade också vad Bengt tror vilka förslag som kommer att presenteras av Gunilla Malmborg i oktober 2018? Svaret blev att det är uppenbart att regeringen vill att anhöriga ska ta ett större ansvar. Om inte besparingsdirektiven ändras är han samtidigt tämligen övertygad om att utredningen kommer få så mycket kritik att det blir omöjligt att gå vidare, den blir en pappersprodukt, inte mer än så. Det finns en liten risk att Socialdemokraterna och Moderaterna går samman och ändå driver igenom förslagen men det är mycket osannolikt att det kommer att ske.






Sammanfattningsvis. En mycket givande dag och det är starkt av den snart 75-årige Bengt Westerberg att han lägger ner så mycket tid på att försvara vår rättighetslag. Angående de rapporter han skrivit de senaste två åren berättade han att de avfärdats av regeringen men utan någon som helst  motivering. Ingen har nämligen talat om på vilka punkter jag har fel...




måndag 4 december 2017

Möte med kommunens funktionshinderpolitiska råd

Först av allt. Även i år blev uppslutningen kring demonstrationerna runt om i landet mycket bra. Att regeringen teg när media sökte dem är fegt men allt annat än oväntat. Hur ska det stora välfärdspartiet Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti kunna försvara den förda politiken med hedern i behåll när man inte har några som helst skrupler att slå undan benen för personer som verkligen behöver hjälp från samhället? Den ekvationen går givetvis inte ihop, alltså är det bäst att ligga lågt så gått det går.

Strategin från regeringen är av allt att döma fortfarande göra allt man kan för att inte göra frågan om assistansen och LSS till en valfråga. Glädjande nog är den strategin på väg att misslyckas. Det visar både söndagens demonstrationer och att kritiken fortfarande är massiv även efter de eftergifter som regeringen proklamerat.
Tyvärr orkade vi som utgör eldsjälarna i Jönköpings kommun p g a hälsan, orken med mera inte organisera en demonstration i år vilket är synd. Tyvärr visar det med all tydlighet hur beroende den här rörelsen är av ett litet antal eldsjälar för att få något organiserat. Det borde inte vara så att allt står och faller med en liten grupp människor.


Onsdagen föregående vecka var jag och VIMPA-s vice ordförande Claes Bogdanoff inbjudna att delta i ett möte med Jönköpings kommuns funktionshinderpolitiska råd för att berätta om hur livet med personlig assistans är och hur vi ser på läget.

Kommunen började med att sammanfatta läget för den personliga assistansen, de fyra domarna och dess konsekvenser. Kommunen var mycket tydlig med att alla indragningar av personlig assistans slår hårt mot kommunens ekonomi. Företrädare för både allianspartierna och S-MP-VP var rörande eniga om att regeringens politik leder till en kostnadsövervältring för PA från staten till kommunerna. Alla indragningar från FK gör att kommunen fått stora utgifter som man inte budgeterat för.  Därmed bekräftade de den bild som Jönköpings-Posten rapporterat om flera gånger under året.

De ej budgeterade utgifterna för PA uppgår 2017 hittills till ca 40 miljoner kr. Vilket måste anses vara en avsevärd summa även för en kommun av Jönköpings storlek. Dessa oväntade utgiftsökningar har också orsakat ett stort underskott i tilldelad budget för hela funktionshinderomsorgen – i klartext ett ökat ”besparingstryck” på övriga LSS insatser och övriga stöd inom funktionshinderomsorgen.

En intressant ”detalj” var att kommunen verkar ha stora brister vad gäller information om vad som gäller från högre ort – regeringen och FK. Vi ett tillfälle hänvisade chefshandläggaren till en artikel i Assistanskoll (som var en vecka gammal). Inget fel på Assistanskoll som är en fantastisk informationskälla för oss men en av landets 10 största kommuner måste väl ha andra informationskanaler än Assistanskoll? Något Claes Bogdanoff påpekade med eftertryck.

Positivt var ändå att det rådde enighet om att kommunen vill göra allt den kan för att motverka de fruktansvärda konsekvenserna när staten flyr från sitt ansvar. Det framgick också att kommunen – till skillnad från FK beviljar PA för sondmatning mm. En brasklapp var ändå detta:
Om staten inte ändrar sin politik och flyttar över en stor del av all assistans till kommunen utan kompensation blir situationen i längden ohållbar, då måste vi titta på andra alternativ för att minska skadeverkningarna. Här funderar man på möjligheten att inom den befintliga lagstiftningen i Socialtjänstlagen (SoL) införa något man kallar ”hemtjänst i assistansliknande form”. Har sett att andra kommuner tänker i liknande banor, vilket bekräftades under mötet.

Här måste vi vara stenhårda i våra krav. Det är oacceptabelt att staten medvetet flyttar över kostnader för PA till kommunerna utan kompensation men vi kan samtidigt aldrig acceptera det som diffust kallas ”hemtjänst i assistansliknande form”. Vi ska kräva rätten till PA enligt LSS intentioner, Socialförsäkringsbalken kapitel 51 och CRPD artikel 19. Det är statens skyldighet att se till att det fungerar enligt intentionerna.

Själv framförde jag följande:
·  PA handlar om rätten att leva som andra inte välgörenhet. För mig och andra i samma situation är den direkt avgörande om jag ska kunna vara en aktiv samhällsmedborgare eller ej.

Om sommarens dom i HFD slagit igenom hade jag inte ens kunnat delta i dagens möte därför att:
 Ingen assistans hade beviljats för transporter
Ingen assistans hade beviljats för mötet då min tjänstgörande assistent inte utför ”kvalificerade arbetsuppgifter

·   Frågan om assistansreformens framtid får inte reduceras till en vanlig vänster-högerfråga. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha.

·   Det är ett stort demokratiskt problem när juristerna i HFD uppenbart har mycket dålig förståelse för vad personlig assistans handlar om.

·  Jag var själv snubblande nära att förlora min assistansersättning. Staten ville strypa assistansersättningen från en CP skadad 41 åring, rullstolsburen på livstid och som bara kan använda höger hand/arm. Det enda som räddade mig var att min tvåårsomprövning frystes.

·  Tvåårsomprövningarna i sin nuvarande form måste bara bort. Deras enda syfte är att förnedra personer för att få ner de grundläggande behoven under 20 timmar/vecka. Detta har inte någonting att göra överhuvudtaget med LSS intentioner enligt paragraf 5-7, d v s leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor.


·  Lagändringar är absolut nödvändiga men lika viktigt är att direktiven till LSS utredningen ändras. För direktiven är glasklara – kostnaden för personlig assistans ska sänkas! Satsningar ska göras på andra LSS insatser vilket jag stödjer så klart  men enligt direktiven ska det finansieras genom besparingar på personlig assistans. Utöver det ska ytterligare besparingar göras av ”statsfinansiella skäl”. Den synen på vår rättighetslag och de olika insatserna är oacceptabel!

Sammanfattningsvis tycker jag att jag fick ut budskapet ordentligt. Positivt tycker jag, trots signalerna om att titta på möjligheten införa ”hemtjänst under assistansliknande former” om inte regeringen agerar kraftfullt mot utvecklingen att det råder enighet om från vänster till höger i min hemkommun att regeringens politik och dess konsekvenser är oacceptabla i ett välfärdssamhälle.



Dagen innan mötet med kommunen deltog jag också i ett medlemsmöte med STIL. Det blev en podinspelning med min kompis Jonas Franksson. Efter det följde själva medlemsmötet där jag och Jonas informerade om utvecklingen kring assistansen under 2017. Jonas berättade också om de tidigare domarna i HFD (2009, 2012 och 2015 och STIL-s kommande opinionsarbete. Vi kommer vid kommande medlemsträffar under 2018 ha en stående punkt där jag berättar om vad som händer i assistansvärlden.



Bild: Tompa sitter i sin permobil och informerar om läget för assistansen i ett konferensrum. I bakgrunden en blå powerpoint med vit text.
j