torsdag 24 november 2022

En positiv nyhet och tankar om orealistiska förväntningar

Vi som jabbar med assistans och LSS frågor dagligen är minsann inte bortskämda med positiva nyheter men för några dagar sedan kom faktiskt en sådan – t.om, mycket positiv.


Sveriges Radio har gjort en granskning hur det går för personer som överklagar avslag på personlig assistans från Försäkringskassan till Förvaltningsrätten (den första nivån). Andelen som faktiskt får rätt är betydligt mer än jag trodde, så pass många som 23 % av fallen förlorar F.K. Motsvarande siffra för sjukpenning är 14 %. Varför är det ändå en långt ifrån försumbar minoritet som ändå vinner Davids kamp mot Goliat? Radion hänvisar till att domstolarna helt enkelt, trots allt gör mer generösa bedömningar än Försäkringskassan. Framförallt sätter de mycket större tilltro till medicinska intyg än F.K. Hur förklarar då FK det här?

 

Föga oväntat är svaren luddiga, som:


 Det är ett stort bedömningsutrymme, det är främsta anledningen till att vi har olika bedömningar


Det är för tidigt att säga att Försäkringskassan generellt är för hård,

I vissa fall kommer det påverka vår tillämpning. Det är ju någonting som vi tittar på och tar till oss.


Nu får vi se hur det går i högre instanser men en del fall har redan prövats i Kamaarrätten med fortsatta motgångar för Försäkringskassan. Varför inte acceptera domarna från lägsta instansen? Det är vid det här laget välkänt att FK år efter år satt i system att överklaga så högt som möjligt för att ”få tydlighet vad som gäller” som det officiellt heter. I praktiken tvinga fram prejudikat som går i restriktiv linje.


Förvaltningsrätten dömmer mer generöst än Försäkringskassan


Troligtvis för tidigt att jubla för merparten av de berörda men ändå ett sundhetstecken på att åtminstone delar av Förvaltningsväsendet inte med automatik misstror läkarexpertisen. Varför ”lyckas” assistansanvändarna proportionellt bättre än de som kämpar för rätt till sjukpenning?


En del av svaret ligger troligen att många har möjlighet till juridisk hjälp via sin assistansanordnare. Jag har skrivit om det ett antal gånger – maktbalansen är ofta extremt ojämn mellan vi som överklagar och på andra sidan Försäkringskassan med sina enorma resurser. Skulle vi bryta ner statistiken mer och granska vilka som har haft tillgång till juridisk hjälp upptäcker vi säkert att de med juridisk hjälp har haft mycket större framgångar i kampen mot FK.

 

Rätt till rättshjälp borde vara en självklarhet för att utjämna orättvisorna men det politiska intresset är i de flesta fall svalt, tyvärr.


För höga förväntningar på den nya regeringen?


2013 sände Kalla Fakta det ökända reportaget hur kommuner runt om i landet anlitade konsulter med den motbjudande affärsidén att lära handläggarna hitta kryphål i LSS lagen – allt för att maximera antalet avslag på olika LSS insatser. Våren 2014 fick Sverige för första gången kritik från FN p.g.a. att vi inte följde Funktionsrättskonventionen. Främsta kritiken riktades mot neddragningarna i assistansen.


Jag minns 2014 års valrörelse väl. Stämningen var ganska upprörd bland såväl assistansanvändare som de med andra LSS insatser. Många ropade på en ny regering, alliansregeringen hade förbrukat sitt förtroende. Som vi minns vann Socialdemokraterna valet. Stämningen i olika facebook grupper var euforisk – särskilt efter Stefan Lövens första regeringsförklaring. Och visst – den nya statsministern sa mycket bra men jag ville tona ner förväntningarna. Ville helt enkelt se resultat innan jag jublar. En del blev nästan förbannade på mig och tyckte att jag hade för ”negativ inställning”.


Nu vet vi hur det gick. Min ”pessimism” till trots – jag hade aldrig trott det skulle gå så illa som det gjorde. Valrörelsen för vår del 2022 påminner mycket om valrörelsen 2014. Helt obefintligt intresse för LSS i valrörelsen och högljudda rop på en ny regering från vår sida. Och visst, det fanns många skäl till att S-MP regeringen inte förtjänade förnyat förtroende men var det verkligen så enkelt att byta ut Magdalena Andersson så skulle allt lösa sig? Nej så enkelt var det inte. Utspelet från dåvarande finansministern 2015 och regleringsbrevet var förfärligt, Magdalena har ett stort ansvar för vad som hände 2015-2017 och jag var riktigt, riktigt upprörd. Problemen är emellertid mer djupgående än att reducera assistanskrisen och lösningen till en enda persons agerande.

 

Vad talade ändå för ett rejält lyft med en ny regering? Jo, det fanns ändå flera saker:

·       De högljudda och mycket berättigade protesterna från högeroppositionen.


·       Politiker som faktiskt visade riktigt genuint intresse till både höger och vänster – främst tänker jag på Pia Steensland, Maj Karlsson och Bengt Eliasson.


·  Det fanns ett riksdagsbeslut att nya behovsbedömningar skulle utredas.


·  Det faktum att Moderaterna skulle vara det enda partiet i den nya regeringsunderlaget med en syn på assistansen mycket lik Socialdemokraternas.


Totalt sett fanns det ändå betydligt som talade för att fortsatt misshandel.


·  Det faktum att det pågår flera ekonomiska kriser parallellt väger i sig självt tyngre än allt jag nämnde ovan tillsammans.


·  Ulf Kristerssons ointresse plus det faktum att han i våras meddelade att höja försvarsbudgeten till 2 % av BNP (en utgiftsökning årligen på 40-45 miljarder kr) var överordnat allt annat. Det kommer krävas hårda prioriteringar som vår nye statsminister uttryckte saken


·  Det faktum att Moderaternas syn på assistansen ligger nära Socialdemokraternas. De facto är de överens om att inte återupprätta de ursprungliga intentionerna…


·  Den verkliga makten över assistansen finns hos finansdepartementet som skulle kontrolleras av Moderaterna.


Så vad blir svaret på min frågeställning ovan? I stora delar av funktionsrättsrörelsen (åtminstone de som sysslar mest med LSS) fanns helt orealistiska förväntningar på en omläggning av assistans och LSS politiken.


Vad hade varit rimliga förväntningar? Missförstå mig inte, jag tycker det är helt rätt att driva kampanjen Rimliga villkor, vi måste sätta ner foten att vi menar allvar. Ingen regering i världen hade emellertid under rådande ekonomiska omständigheter höjt schablonen upp till 350 kr/timme redan nästa år.


För egen del hade jag tyckt det var Ok med en höjning på 3,5-4 % till 2023 samt att regeringen fullföljt riksdagens beslut från i våras om tilläggsdirektivet till pågående utredning om huvudmannaskapet, d v s att utreda nya behovsbedömningar. Samt gett klara intentioner om högre höjningar efter det för att stänga ”gapet” som underfinansieringen orsakat Ja, regeringen hade fått godkänt av mig då. Nu blir det ingenting om detta, tyvärr. Och ännu värre – det finns inga som helst planer på högre höjningar 2024 eller 2025 heller. Jag kommer fortsätta tjata om sid 174 -175 i statsbudgeten tills det blir en förändring.

 

Oppositionen har nu lagt sina skuggbudgetar. Ska kommentera mer framöver men kort. Som väntat går Socialdemokraterna på regeringens linje samt Centerpartiet. Det enda partiet som avviker markant i positiv riktning är Miljöpartiet. Det betyder att det nu finns en förkrossande majoritet i Riksdagen som stödjer en politik som säger att det är OK även 2023 med en höjning på 1,5 %.




tisdag 22 november 2022

Besviken men inte knäckt – kämpar vidare

 Jag var inte förvånad när vi fick beskedet att schablonen återigen höjdes med ynka 1,5 %. De tre viktigaste skälen till pessimismen var:


Den dystra ekonomiska verkligheten – innebär sedan 1995 med automatik att vi blir ”intressanta” besparingsobjekt.


UUlf Kristerssons totala ointresse för våra frågor som partiledare och kommande statsminister.


3. Moderaterna och S är de facto överens om att fortsätta spara pengar på assistansen och saknar seriöst intresse för att återupprätta lagens intentioner.


Likväl hoppas man ju in i det sista på att det kanske, trots allt blir en förbättring. Att de assistansvänliga partierna åtminstone fått finansdepartementet att höja schablonen med modesta 3-3,5 %. Av detta blev det inget alls, klart man blir besviken.


Besvikelsen gäller inte bara schablonhöjningen och andra beslut inom funktionsrättsområdet som i praktiken bara är en fortsättning på S regeringens politik. Besvikelsen gäller också KD-L och SD som släpper igenom det här. Att SD gör det förvånar inte – i slutändan vet man att det de verkligen prioriterar är kraftigt sänkt invandring och hårda tag i kriminalpolitiken – inte personlig assistans. Läs Tidöavtalet så förstår ni vad jag menar… Att både KD och L släpper igenom det utan minsta synbara protester/invändningar är riktigt, riktigt dåligt!


Det är lätt att bli uppgiven. Återigen ser vi att det är enorm skillnad på intresset för rätten till ett självständigt liv när partierna är i opposition. Och inte blir man gladare om man läser statsbudgeten noga om personlig assistans. Åtminstone fram tills 2025 finns inga som helst ambitioner att återställa reformens intentioner. Och eftersom regeringens beslut enligt Regeringsformen fattas kollektivt är detta också en politik som L och KD de facto står bakom även om de inte gillar den.

Besviken ja men absolut inte knäckt! Tompa kämpar vidare ihop med STIL vänner och även Funktionsrätt Jönköpings län så länge jag har minsta ork och det har jag förhoppningsvis många, många år till. Nu måste vi samlas. Regeringens politik fram tills tänkta förstatligandet 2026 är trots allt inte huggen i sten ännu så länge.

Jag drar slutsatsen att vi är helt beroende av politiker som brinner för frågan på beslutsnivå. Saknas det händer ingenting. Vad gäller Camilla Valtersson Grönvall ger hon ett helt OK intryck. Men har ansvarig minister kraften och viljan att ställa hårda krav på finansdepartementet där den verkliga makten över assistansreformen finns? Där är jag mycket skeptisk.


Vad kan vi vänta oss fram tills 2026 när förstatligandet ska ske? Utifrån det som gäller nu kan vi glömma en kraftigt höjd schablon. Positivt är att ca 2000 personer beräknas få personlig assistans när Stärkt personlig assistans genomförs. Jag tvivlar emellertid på de kommande anslagen som anges i budgeten på ca 2,3 miljarder kr (sid 174-175) är tillräckligt. När det gäller oss som fortfarande har statlig assistansersättning (ca 13800 personer) är det bara och förvänta sig att antalet även fortsättningsvis långsamt minskar – f.n. ca 20 personer per månad enligt Assistanskoll.


 Jag tror inte vi behöver vara så oroliga för återupptagna tvåårsomprövningar. Däremot är det bäst att stålsätta sig rejält inför ett förväntat batteri med åtgärder i kampen mot välfärdskriminalitet. Assistansen kommer säkerligen att hamna i centrum med åtskilliga förslag med kraftigt ökad kontroll runt både anordnare och assistansanvändarna.


Av Tilläggsdirektivet som Pia kämpade fram verkar det inte bli någonting... Vänsterpartiets Maj Karlsson som också kämpar på tappert gjorde själv nyligen ett eget försök med ett tilläggsdirektiv till utredningen men det verkar falla platt direkt, tyvärr.


Faktum är att det inte går att uppbåda någon entusiasm för den här regeringen heller vad gäller LSS. Budgeten är glasklar. L-KD och SD har inte bara gått med på usla schablonhöjningar 2023 utan även 2024 och 2025. Beviset? De planerade ökade anslagen på 3,2 miljarder kr till 2025 täcker utgifterna för stärkt personlig assistans men inte mycket mer. 0,9 miljarder kr av ursprungliga 3,2 miljarder kr kommer återstå när Stärkt personlig assistans fått sitt. Själv tvivlar jag starkt på att dessa 2,3 miljarder kr räcker – det handlar om personlig assistans åt ca 2000 personer. Vad får vi då för resterande 0,9 miljarder kr? Det krävs ingen avancerad matematik för att räkna ut följande:

 

0,9 miljarder kr räcker inte ens till att höja schablonen med 1,5 %/år! För att ekvationen ska gå ihop med förslagna medel måste antalet assistansanvändare med statlig assistansersättning i den nu befintliga gruppen, d.v.s. ca 13 800 personer med statlig assistansersättning minska.

 

Uträkningen är ganska enkel att göra. Alla siffror utgår från budgeten sid 174-175 Beräknade anslag 2023 24,6 miljarder kr, 2025 27,8 miljarder kr 1,5  % (1,015)^3= 1.0467, d v s knappt 4,7 % i schablonhöjning 2023-2025 27,8 miljarder kr minus 2,3 miljarder kr=25,5 miljarder kr kvar efter satsningen på Stärkt personlig assistans år 2025. 24,6 miljarder kr * 4,7 %=  25,75 miljarder kr.


Det ger ett underskott inkomst/utgifter på ca 0,25 miljarder kr.


https://assistanskoll.se/_up/Budget2023.pdf


Alltså kommer assistansreformen för den nuvarande gruppen, d v s ca 13800 personer gå back med ca 250 miljoner kr år 2025 med de anslagna medlen i regeringens budget sid 174-175. Och detta med en årlig schablonhöjning på ynkliga 1,5 %...

 

Dygnet runt assistans för en person kostar – brutto ca 2 miljoner kr, antalet beviljade timmar i genomsnitt motsvarar nästan dygnet runt assistans. Med en uppräkning av schablonen på 1,5/år % måste därför antalet assistansanvändare minska med ytterligare ca 125 personer enbart 2025 om den ekonomiska ekvationen från staten ska gå ihop.

 

2017 infördes ett nödstopp på omprövningar (som Försäkringskassan försöker nagga i kanten). Strategin att pressa ner utgifterna för assistansen via domstolsväsendet och FK-s tillämpningar hade kommit till vägs ände. Det vi ser nu med den usla schablonhöjningarna har samma mål, bara med andra medel. Utgifternas för personlig assistans ska hållas nere till nästan vilket pris som helst En politik Infört av S-Mp regeringen som nu tas över av den nya regeringen.

 

Trots problemen med Tidöavtalet ville jag ändå ligga ganska lågt med kritik tills budgeten kom. Regeringen skulle få en chans att visa att den tänkte lägga om kursen jämfört med S-MP regeringen. Tyvärr tog regeringen inte den chansen. 2014-2022 styrdes Sverige av Socialdemokraterna. Sedan mitten av oktober heter statsministern Ulf Kristersson. Nu är det Ulf Kristersson, inte Stefan Löfven eller Magdalena Andersson som har det yttersta ansvaret för regeringens politik.


Alla partier som direkt eller indirekt ger sitt stöd till finansdepartementets och därmed regeringens assistanspolitik enligt budgeten sid 174-175 stödjer en politik som helt saknar ambitioner att tillföra nödvändiga resurser. Om några dagar kommer Socialdemokraterna att presentera sin skuggbudget. Att de kommer lägga mer pengar än regeringen är ytterst, ytterst osannolikt. Samma sak gäller självklart här också. Alla partier som direkt eller indirekt stödjer den budgeten stödjer en assistanspolitik utan minsta ambition att tillföra resurser efter behov.

 

Hur länge kommer det finnas privata assistansanordnare och Kooperativ med den nuvarande politiken som har pågått i snart ett decennium- om den tillåts FORTSÄTTA?


Jag säger 7-8 år, max 10 år, sen är det slut. I den mån det finns en assistansreform alls kommer vi att vara helt hänvisade till kommunerna. Och en rejäl budget för olika assistansomkostnader är bara att glömma. Därmed har vi ingen assistansreform längre.


Och redan innan detta sker kommer ändå vårt självbestämmande bli allt mer reducerat allteftersom det dels blir svårare att rekrytera personal och dels allt mindre budget som kan avsättas för assistansomkostnader. Kommer ta upp detta i blogginlägg framöver.


 

måndag 14 november 2022

Nu måste vi protestera på allvar mot schablon eländet

 Återigen sviks landets alla assistansberättigade. Återigen sviks landets alla personliga assistenter. Återigen låter man urholkandet av en hel bransch fortgå med berått mod. Denna gång av fyra partier som samtliga stenhårt kritiserat förra regeringen för just detta. Två av regeringspartierna har ju dessutom detta som sina hjärtefrågor, men just nu verkar hjärtat frusit till is.

Det är jobbigt att känna sig sviken av sina egna, och det är tungt att återigen behöva säga – kampen går vidare.

Bengt Eliasson Tidigare talesperson funktionsrättsfrågor

Bengt Eliassons krönika i Heja Olika


Om än inte oväntat (jag bedömde sannolikheten till ca 80 %) är det ändå en stor besvikelse att även den nya regeringen fortsätter med S regeringens hårdhänta svältkur – man hoppas ju ändå på en förbättring in i det sista.


Ansvarig minister för våra frågor är i första hand Camilla Valtersson Grönvall (M) men jag riktar inte min ilska i första hand mot Camilla. Huvudansvarig är istället finansdepartementet med sina prioriteringar och de assistansvänliga partierna som inte orkar hålla emot.


I svekdebatten tycker jag läget är mest problematiskt för L och KD och även SD – dessa partier har en hel del att förklara varför de släpper igenom en budget med så låga höjningar... Moderaterna har veterligen inte lovat någonting vad gäller rejält ökade resurstillskott för personlig assistans. Även utifrån de ekonomiska problemen tycker jag det är helt rätt att vi kräver en höjning upp till 350 kr/timme, vi måste sätta ner klacken att vi menar allvar. Inget av berörda partier har emellertid lovat någonting som ens är i närheten av 350 kr/timme.


Det vi nyss bevittnade tycker jag är en frontal kollision mellan mindre partiers (OK, SD är verkligen inget småparti) goda intentioner och prioriteringarna i finansdepartementet och ytterst faktiskt prioriteringarna inom de fyra partier som utgör regeringsunderlaget. För sanningen är att oavsett intentioner så är assistansreformens framtid (oavsett regering) ytterst utlämnad till finansdepartementets nåd eller onåd, det måste alla inse. Tre av fyra partier orkade inte hålla emot när budgetprioriteringarna gjordes och brydde sig föga om vad de sagt tidigare i t.ex. Assistanskolls intervjuer.


Skulle vi fråga Elisabeth Svantesson skulle hon givetvis säga att jag som Sveriges finansminister tycker självfallet den personliga assistansen är jätteviktig. Och jag tror faktiskt inte hon eller Ulf Kristersson i grunden har ont uppsåt. Ingen finansminister som tar över finansdepartementet har en färdig plan att attackera assistansreformen.  Att det blir så här beror på att när budgeten läggs ser alla finansministrar en summa på i vårt fall ca 25 miljarder kr. Denna summa är för hög – den måste hållas ner. Att det finns tusentals och åter tusentals personer bakom siffrorna och att assistansreformen är en mycket viktig jobbskapare glöms bort helt och hållet. 


Att sen M och S utifrån olika ideologiska ingångsvinklar prioriterar andra saker högre samt bristande intresse gör inte vår ställning hos finansministrarna starkare precis… När Magdalena Andersson gjorde sina utspel hösten 2015 följde de värsta konsekvenserna vi sett av denna syn på en rättighetslag. Regeringen prioriterade utan inlindningar ”budgetdisciplin” istället för att ge oss och sjukskrivna stöd efter behov.


 Hur vi ska nå fram till finansdepartementet där den slutliga makten över statens resurser finns och få en ändrad attityd vet jag faktiskt inte. Att påtala hur många jobb som skapas fungerar uppenbart inte.


Hade det här varit en engångsföreteelse hade vi kunnat leva med det lättare. Men det är en fortsättning på en destruktiv utveckling som pågått i snart ett decennium. Nu blir det extra allvarligt eftersom den det ”kombineras” med en ekonomisk kris med hög inflation som gör allt dyrare. Vi måste nu på allvar börja ställa den obehagliga frågan – hur länge kommer det finnas privata anordnare och kooperativ om den här utvecklingen fortsätter? Frågan är alltså för mig existentiell för reformen som vi känner den Ska vi på sikt ha flera anordnare att välja på eller ska kommunerna vara enda alternativet?


Jag hade en diskussion med en facebook vän som inte tyckte vi ska klaga alls, den nya regeringen har ju inte förstört som sossarna gjorde. Det är sant att ingen öppet sagt att de ska spara pengar på oss. De facto är det ändå en fortsatt rejäl försämring-och besparing som vi aldrig ska acceptera vem som än bor i Sagerska huset. Hur ser det ut framöver med satsningar på höjd schablon? Det ser inte bra ut alls.


Läser man statsbudgeten noga sid 174-175 framgår visserligen att utgifterna beräknas öka från ca 24,6 miljarder kr till ca 27,8 miljarder kr. 2025. Visserligen en ökning med 3,2 miljarder kr men då ska också stärkt personlig assistans genomföras. Därmed finns inte några som helst planer f.t. på rejält höjd schablon. Hur kan jag slå fast det? Jo, inom 3,2 miljarder kr ryms inga utrymmen för satsningar på både Stärkt personlig assistans och rejält höjd schablon. Att ca 2000 personer beräknas få assistans är givetvis mycket positivt men den ekonomiska undermineringen fortsätter ändå.


Obs! Vad gäller Stärkt personlig assistans avsatte den förra regeringen ca 2,7 miljarder kr, nuvarande regering anslår ca 2,3 miljarder kr. Det blir alltså inte mycket över till annat inom en höjning på 3,2 miljarder kr fram till 2025. Nämnda summa fram till 2025 är emellertid inte huggna i sten. De kan fortfarande ändras.

Regeringens budget se sid 174-175


Nu krävs det att vi drar igång en rejäl proteströrelse, något som borde skett för ett antal år sedan. Det kan tyckas vara Davids kamp mot Goliat men här gäller det att visa lite självförtroende. Tittar vi bakåt i historien har vi, när vi verkligen enas uppnått stora framgångar i den, vad det verkar eviga kampen för ett självständigt/självbestämt liv enligt LSS intentioner. Finns åtminstone fyra sådana tillfällen i kampen om assistansen.

1)  80-talet – tidigt 90 tal. Den långvariga kampen för att verkligen få till en rättighetslag med personlig assistans som en viktig del.

 

2) 1995-96. S Regeringen tillsatte en utredning som förslog långtgående försämringar, bland annat kommunalt huvudmannaskap. Efter stora protester drogs nästan allt tillbaka. Även om en bestående försämring ändå infördes – grundläggande behov.

 

 

3)  2016-2017. Efter Magdalena Anderssons utspel 2015 om våra och sjukskrivnas behov kontra desperata flyktingar och det lika ökända regleringsbrevet till FK. Efter långvariga protester tvingades regeringen till slut införa ett stopp på tvåårsomprövningar.

 

4) 2018-2019. Regeringen lanserade en utredning om framtidens LSS – i praktiken framtiden för assistansreformen med ett mycket uttalat mål i direktiven på att sänka utgifterna. Vi protesterade våldsamt och det blev inget av utredningen.

 

Så det går att uppnå resultat – men då krävs det enighet. Det behövs också allierade utanför funktionsrättsrörelsen. Och det har vi faktiskt både i form av anordnare och Kommunal som nu står bakom kravet på att höja schablonersättningen till 350 kr/timme. Hur kan vi använda t.ex. Bengt Eliasson som nu sitter i styrelsen för en stor assistansanordnare? Kan få vi få med oss Pia Steensland?

 

Kampen för höjd schablon måste föras parallellt med kampen för nya behovsbedömningar, de löper parallellt. Kan vi inte behålla eller nyrekrytera våra personliga assistenter p.g.a. ekonomiska faktorer spelar det ingen roll vad som står i lagtexten eller hur den tillämpas. LSS blir bara en fin pappersprodukt som inte förverkligas i praktiken. Varför kampen mot underfinansieringen varit så tam fram tills nyligen vet jag inte. Men eftersom det inte går att backa historien så får jag använda ett ganska slitet uttryck – ”bättre sent än aldrig”…


Om någon presenterar oppositionen sina skuggbudgetar. Jag har inga illusioner om att S kommer satsa mer pengar än den nuvarande regeringen. Blir det som jag är åtminstone 97-98 säker på ska det kritiseras lika hårt som den sittande regeringens beslut. Man kan prata hur mycket som helst om lagändringar men utan kraftigt ökade resurser kan vi inte ge alla behövande personlig assistans eller höja schablonen, så enkelt är det. Visst finns det eldsjälar i alla partier som vill väl men här pratar jag om partiernas faktiska politik.


Tyvärr lider vår frihetsreform av två stora problem för att verkligen få till en ändring.


·   Alla partier pratar varmt om assistansen men väl i regeringsställning blir vi alltid nedprioriterade…


·  Assistansen är jätteviktig – men den får inte kosta för mycket…


Jag är beredd att prata med vilken politiker som helst frrån regering eller oppositionen om den kroniska underfinansieringen, inklusive Ulf Kristersson. Det får vara nog nu!



Bild: Debattpanel STIL dagar 2019. Jag sitter i min permobil två grån höger i svart STIL tröja mellan Jonas Franksson och Ola Linder.



tisdag 8 november 2022

Schablonersättningen 2023 – höjs som vanligt med ynka 1,5 %...

 Under åtta år med Socialdemokratiskt regering urholkades vår frihetsreform på förödande sätt – i praktiken fungerar inte assistansregeringen som det var tänkt längre. Jag har gång på gång i den här bloggen totalsågat Socialdemokraternas assistanspolitik. Hur skulle det bli med en ny regering? Det fanns varningssignaler men jag tänkte, jag ligger lågt fram tills budgeten läggs. Ulf Kristerssons regering ska få en chans och visa att den kommer att bryta med den destruktiva utvecklingen och då är budgeten är en mycket viktig värdemätare. Det går nämligen inte att få ordning på assistansreformen utan stora resurstillskott – bara lagändringar hjälper inte.


 Reformens stora, stora problem vid sidan av havererade tillämpningar och delat huvudmannaskap är en kontinuerlig underminering av finansieringen genom otillräcklig höjning av schablonersättning – år 2022 319,7 kr/timme. Denna underfinansiering som inte ens täcker assistenternas löneökningar hade inför dagens besked pågått (med 2020 som enda undantag) i nästan ett decennium. Succesivt undergrävs därmed anordnarnas möjligheter att bedriva personlig assistans – en förutsättning för att lagen ska fungera. Så vad blev beskedet idag när finansminister Elisabeth Svantesson presenterade sin första budget?


Svaret blev mycket nedslående. Ännu en gång höjs schablonen med endast 1,5 % som nästa år hamnar på 324,5 kr Till det tillkommer att det inte blir ökade statsbidrag till funktionsrättsorganisationer. I budgeten (sid 174-175) framgår också att regeringen räknar med att utgifterna kommer stiga 2023 när förslagen i stärkt personlig assistans kommer att få genomslag och därefter öka med några miljarder kr.


Regeringens budget


Schablonens uppräkning 2023


Strax ska jag återkomma till varför den usla höjningen är allvarligare än någonsin tidigare men innan vi går vidare vill jag med kraft påpeka:


Det hade varit lika illa med fortsatt S styre. Det fanns inga som helst tecken på att Maggan eller Mikael Damberg ville höja schablonersättningen mer. Tvärtom var Lena Hallengren i våras mycket tydlig med att 1,5 % var en ”normal nivå” och meddelade att den pinsamt låga höjningen skulle fortsätta. Detta ger mycket negativa signaler hur den föregående regeringen såg på utgifterna för assistansreformen, utöver Maggans osmakliga utspel 2015 och påföljande regleringsbrev.


 Jag medger att det fanns positiva tecken i form av Pia Steenslands och Bengt Eliasson stora engagemang och (stort tack Pia och Bengt!). Det är mycket tack vare Pia det finns ett riksdagsbeslut på att ändrade behovsbedömningar ska utredas. Och jag tvivlar inte på att både KD och L har goda intentioner. Men sanningen är tyvärr att assistansreformens framtid ytterst bestäms av finansdepartementets nåd och onåd och då fanns det gott om varningstecken. Endast ett riktigt starkt socialdepartement kan åtminstone delvis motverka finansdepartementets enorma makt. Någon riktigt engagerad statsminister har vi aldrig haft, allra värst gångna åtta åren.


Till att börja med stödde inte S och M Pias motion. Dessa partier röstade emot med undantag av en M ledamot som förtjänar en stor eloge för att hen gick emot partilinjen. I praktiken betyder det att de s.k. statsbärande partierna de facto är överens om att inte återupprätta assistansreformens intentioner. Det stöds ytterligare av det faktum att S och M i sina budgetar för år 2022 var lika snåla.


Den ekonomiska verkligheten gynnar definitivt inte våra frågor. Ett stort krig rasar i vårt område och där råder enighet om att utgifterna för förvaret ska öka kraftigt under mandatperiod (även här är S och M eniga). Det handlar om utgiftsökningar fram till 2026 på 40-45 miljarder kr/år. Detta ska ske samtidigt som vi har flera andra ekonomiska problem med hög inflation, el kris och en begynnande lågkonjunktur. Regeringen räknar med ”negativ tillväxt” nästa år, d v s sjunkande BNP = mindre gemensam kaka = ”hårdare konkurrens om resurserna” = besparingar. Det är helt väntat att vi i vanlig ordning är lågt prioriterade hos finansdepartementet.


Prioriteringar ja eller fördelningspolitik med en mjukare term. Vår nuvarande statsminister Ulf Kristersson var i våras mycket tydlig vad som gällde kommande mandatperiod. Försvaret var prioritet nummer 1, i övrigt krävdes ”hårda prioriteringar”… Jag kan inte minnas att Ulf Kristersson i egenskap av partiledare uttalat sig en enda gång om personlig assistans eller LSS. Jag hade inför valet inga som helst illusioner om var vi befann oss i Ulf Kristerssons prioriteringslista – det var långt ner. Sen kom ett bakslag till när Ulf Kristersson presenterade sin regeringsförklaring och ministerlista. Det var mycket tunt om personlig assistans och LSS.

Jag ska inte kritisera Camilla Waltersson Grönwall så mycket personligen. Visst hade jag mycket hellre sett en KD eller L politiker som ansvarig men jag har aldrig läst eller hört att Camilla gjort något uttalande som retat upp mig. Det vi bevittnar nu är ett kvitto på att finansdepartementet kört över socialdepartementet. Jag vill däremot ha svar från både L och KD hur de – utan synbara protester kan rösta ja till det här. Vad säger Jakob Forssmed som faktiskt är högste chef på socialdepartementet

 

Av våra krav på en schablonhöjning på dryga 9 % blev det alltså ynka 1,5 % - vilket är helt oacceptabelt! Men oväntat – definitivt nej! Varningssignalerna har varit många. Och det är faktiskt mer allvarligt än någonsin tidigare. Dels har vi den höga inflationen (8-9 %) och konsumentprisindex som räknas upp rejält. Normalt ligger lönehöjningarna på dryga 2 % men givetvis vill löntagarna – helt naturligt åtminstone ha delvis kompensation för inflationen. Krav från industrifacket ligger nu på det dubbla, 4,4 % men kommer ändå göra att löntagarnas reallöner sjunker, d v s de blir fattigare. Samtidigt sitter vi med förnedrande höjning på 1,5 %.  För någon vecka sedan sammanfattade Anna Barsk Holmbom det ekonomiska läget bra:


Om inte budgeten säger något annat kommer schablonersättningen nästa år att höjas med 1,5%. 1,5% på 319,70 är 4,79. Det täcker alltså inte ens halva löneökningen. Och till det kommer höjningar av Ob-ersättning mm.

Anna Barsk Holmbom bloggar

Finns det risk för strejk? Jag tror det finns en uppenbar risk när gapet är så stort mellan fackets krav och de ökade anslagen till anordnarna. Inflationen påverkar även anordnarna när alla kringkostnader för att bedriva verksamheten ökar. Så det är två smällar på en gång.


Läget är ytterst allvarligt. Själv anser jag vi ska betrakta det här med samma allvar som regleringsbrevet för 2016 för det slår oerhört hårt mot möjligheten att faktiskt bedriva bra personlig assistans. Utan assistenter = helt havererad assistansreform. Det enda jag kan säga till regeringens försvar är att de till skillnad från Maggan öppet inte ställt utsatta grupper mot varandra och att de inte rör förbättringarna i Stärkt personlig assistans.


Jag har varit mycket kritisk till usla schablonhöjningar i minst 5 år nu så jag har gott samvete. Däremot står jag för att rörelsen har nedprioriterat frågan allt för länge. Det är först senaste halvåret det börjat röra på sig ordentligt. Nu behövs en ”motståndsrörelse” med samma kraft som vi mobiliserade 2016-2017. Det blir ämnet i nästa blogginlägg. Jag ska bidra så gott jag kan med fortsatt bloggande och opinionsarbete med STIL. Och jag lovar – jag kommer vara lika kritisk mot ALLA partier som tycker det här är okej. För alla partier till vänster om regeringen som inte anslår mer pengar delar regeringens uppfattning – PA kostar för mycket och är inte värt att satsa på.


måndag 7 november 2022

Därför kan ingen person som fyllt 65 år inte bli beviljad personlig assistans

 Börje Salming (född 1951) är en legend i idrottsverige i allmänhet och hockeysverige i synnerhet. År 1973 blev han som en de första svenskarna proffs i NHL ligan i USA-Kanada och under en hela 16 år lång karriär i Toronto Maple Leafs en superstjärna med otaliga utmärkelser. Börje valde att avsluta karriären i Sverige och har en dotter Bianca Salming som är en framstående friidrottare med mångkamp som huvudgren.


Tidigare i år drabbades Börje Salming och hans familj av en chock när han fick veta att han drabbats av den oerhört otäcka nervsjukdomen ALS som snabbt bryter ner patientens nervsystem. De flesta avlider inom 3-4 år, i bästa fall överlever patienterna betydligt längre men botemedel saknas. Det kan tyckas självklart att han skulle bli beviljad personlig assistans omgående men han kommer aldrig att bli beviljad PA. Orsak. Börje Salming är för gammal.


När assistansreformen infördes 1994 fanns en stark begränsning. Vi fick bara behålla den till 65 årsdagen sen var det slut. 2001 infördes en stor förbättring. Under förutsättning att vi blir beviljade PA före 65 års ålder får vi behålla den livet ut. Däremot kan vi inte bli beviljade fler timmar efter 65 årsdagen. En person som tidigare varit ”normat” men p.g.a. olycka eller sjukdom plötsligt behöver personlig assistans har därför ingen som helst möjlighet att få det efter 65 årsdagen.


Nu är inte Börje Salming den första personen i Sverige som drabbas av 65 årsgränsen men när en så känd person inte kan få den insatsen ger det en möjlighet att uppmärksamma att åldersgränsen är orimlig. Men vad tycker då riksdagspartierna om att avskaffa en åldersgräns som saknar stöd i funktionsrättskonventionen? När Assistanskoll frågat alla riksdagspartier blir svaret följande:


Socialdemokraterna: Vill inte ta bort åldersgränsen.

 

Vänsterpartiet. Vi anser att åldersgränsen behöver ses över, personlig assistans ska beviljas efter behov.

 

Miljöpartiet. Rimligt att åldersgränsen ses över

 

Liberalerna. Åldersgränsen ska tas bort

 

Centern. Vi är öppna för att se över möjligheten till personlig assistans även efter 65 år. En utredning behöver tillsättas.

 

Moderaterna förespråkar att dagens regelverk bibehålls d.v.s. att personer mellan 0 och 64 år kan ansöka om och beviljas assistansersättning.

 

Kristdemokraterna. Vill utreda förutsättningarna för möjligheten att beviljas assistans efter 65 år om det är funktionsnedsättningar som inte är kopplade till normalt åldrande.

 

Sverigedemokraterna. Behov och inte delas upp i grundläggande eller inte utan att man ser till det faktiska behovet av stöd oavsett och får det stöd som behövs för att kunna delta i samhället och leva ett liv som andra.

 

Av svaren framgår att endast Liberalerna säger utan tvekan ja till att to bort 65 årsgränsen. Övriga småpartier öppnar för möjligheten. Sverigedemokraternas långa svar tycker jag är ett icke svar men kan ändå med god vilja underförstått tolkas som att det är självklart.

 

Så har vi de stora ”problempartierna” Socialdemokraterna och Moderaterna som också för vår del råkar vara de s.k. statsbärande partierna. Både partier säger nej. Jag är inte förvånad eftersom det är S och M som är de partier som verkligen motarbetar en återställd assistansreform.

 

Finns det då ändå inte en riksdagsmajoritet för att ändå ta bort 65 årsgränsen? Utgår vi från att alla ledamöter lyder ”partipiskan” så är svaret dessvärre nej. S och M samlar precis en egen majoritet i denna fråga, 175 mandat. Förutsatt att övriga partier kan enas räcker det ändå med att en person från M eller S byter sida. Finns även andra alternativ. Att högerblocket enas t.ex. Ni vet att jag brukar tjata om att en återupprättad assistansreform som håller över tid och regeringsbyten kräver stöd från både M och S är stöd från båda partierna mycket önskvärt.

 

Partiernas svar om 65 årsgränsen


Hur stora är då möjligheterna att få M och S att ändra sig, vilket parti är mest sannolikt att de ändrar sig? Här tror jag ändå det är M, förutsatt att övriga partier i högerkvartetten enas. Ser man till respektive partis assistans och LSS politik så saknar M stöd för sin restriktiva linje.

 

S och M oroar sig med så gott som 100 % säkerhet för en ”kostnadsexplosion” om 65 årsgränsen tas bort. Jag tror dessa partiers oro är kraftigt överdriven och snarare ett tecken på att man inte vill satsa så mycket på PA. Våra pensionärer vill leva ett självständigt liv så länge som möjligt men samtidigt klara sig själva så länge som möjligt. Att det skulle uppstå en kraftigt ökad ”efterfrågan” på personlig assistans tror jag därför är osannolik. Jag tror att min nu avlidna farmor är representativ. Farmor brukade säga – jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för att inte kunna klara mig själv. Alltså farmor ville klara sig själv så länge som det bara var möjligt.

torsdag 3 november 2022

Aktuellt kring utredningen om statligt huvudmannaskap för personlig assistans

 Senast 1 mars 2023 ska utredningen om statligt huvudmannaskap för personlig assistans vara klar och överlämnad till Socialdepartementet. Nyligen intervjuade Heja Olika Martin Johansson som är huvudsekreterare i utredningen. Lars Lööw som leder utredningen har tidigare intervjuats av både Assistanskoll och Heja Olika.  Vad vet vi i dagsläget? Innan vi går vidare påpekar jag att ingenting av det jag redogör för är färdiga förslag bara vad som med stor sannolikhet kommer föreslås i den färdiga utredningen.  

Assistansen förstatligas först 2026

Tyvärr får jag säga att utredningen troligen kommer att lägga fram förslag med ambitioner som inte alls är i nivå med det Lars Lööw lyft fram i nämnda intervjuer men vi börjar med det som trots allt är positivt.


Kommunalt huvudmannaskap är inte aktuellt alls i utredningen. Utredningen kommer att föreslå statligt huvudmannaskap. Däremot kommer det ta tid, först 2026 är det aktuellt att staten övertar det fulla ansvaret. Hur ska överföringen gå till för de som idag har sin personliga assistans beviljad av hemkommunen? Här tänker sig utredningen att berörda personer flyttas över till Försäkringskassan utan nya behovsbedömningar, FK övertar kommunens beslut Övergången ska genomföras under 12 månader. Ett viktigt undantag finns dock. Det gäller Ett mindre antal personer (några hundra) som är beviljad både PA och annan LSS insats som gruppbostad. I dessa fall behåller kommunerna ansvaret.


Garantier att ingen kommer i kläm finns tyvärr inte. Martin Johansson pratar om ” två ventiler för Försäkringskassan att lyfta vissa saker men de är ganska små”. Vilka dessa ”ventiler” är framgår inte. Vi får avvakta den färdiga utredningen innan vi kanske måste slå fast att dessa ”ventiler” i själva verket är kryphål för FK att ge avslag vid övergången. Vi får se och hoppas på det bästa.


Sen har vi de riktigt centrala delarna om dels behovsbedömningar och var gränsen ska gå för att bli beviljad assistansersättning. I intervjuer tidigare har Lars Lööw åtminstone uttryckt en ambition att utredningen kommer föreslå ändrade behovsbedömningar där alla grundläggande behov bedöms som en helhet men det verkar inte vara huvudspåret längre. Ett riktigt dråpslag om det blir verklighet. Ska vi ha en fungerande assistansreform med mycket högre ambitioner än situationen idag är det helt centralt att behovsbedömningarna ändras radikalt. I intervjun låter det nu så här:


Som det ser ut nu är vårt huvudförslag att vi behåller nuvarande reglering och rättspraxis. Det som ändras blir att Försäkringskassan ska tillämpa det istället för kommunerna.


Vad betyder detta? Rättspraxis gäller här både den undre gränsen där kommunerna beviljar PA och praxis vid behovsbedömningarna. Någon definitivt undre gräns finns inte idag. Det är således i dagsläget öppet var den gränsen kommer att hamna. Vad gäller behovsbedömningarna innebär det att den praxis som utvecklats efter domarna i HFD kommer att bestå vilket i sin tur kommer betyda att det även fortsättningsvis blir mycket svårt att bli beviljad personlig assistans eftersom definitionen av grundläggande behov fortfarande gäller. Barn och personer med stora behov av tillsyn borde rimligen (om det inte kommer nya restriktiva domar fram till 2026) vara undantaget då förslagen i Stärkt personlig assistans genomförs.


Var den nya gränsen ska gå anser Martin Johansson är svårast att utreda. Här finns förslag på ett andra alternativ som är mer generöst än ”huvudspåret och ligger närmare Lars Lööws tidigare idéer.


Vårt andrahandsalternativ är att rätten till assistans avgörs av en sammanvägd bedömning av grundläggande och andra behov, men vi behöver ha en undre tidsgräns. Det som vi jobbar med nu är att de grundläggande behoven ska uppgå till i genomsnitt mer än 3 timmar per vecka, samtidigt som hela stödbehovet ska uppgå till i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan.


Kommunernas yttersta ansvar och sjuklöneansvar

Idag har kommunen det yttersta ansvaret för att vi får den assistans vi behöver enligt gällande beslut. Den skyldigheten kommer att kvarstå även efter förstatligandet. Däremot kommer kommunerna att slippa betala sjuklönerna – ett ansvar som nu övergår till anordnarna. Hur ska det finnas utrymme för dessa kostnader som kan bli mycket stora med en redan kraftigt underfinansierad schablon? Utredningen tänker sig någon form av tillägg i schablonen som ska avsättas för sjuklönekostnader.

 

Vi ska inte ”måla fan på väggen” som det heter än. Färdiga förslag saknas ju ännu så länge men visst blir jag bekymrad när jag läser intervjun. Kommer utredningen att gå på alternativ 1 vad gäller praxis och tillämpning ändras så vitt jag kan bedöma ingenting jämfört med dagens situation – bortsett från själva förstatligandet då och att 20 timmarsgränsen för att passera nål ögat sänks. Fast det löser ändå inte på egen hand de grundläggande problemen med behovsbedömningarna att inte alla delmoment bedöms


Blir alternativ 2 till slut ändå utredningens förslag känns det bättre. Men tyvärr är jag inte optimist här. Med tanke på de ekonomiska bekymren och Ulf Kristerssons ointresse Utredningen har när den presenteras i huvudsak genomförts under den gamla regeringen med sin mycket negativa syn på hur mycket assistansen får ”kosta” men nu är inte Magdalena Anderson statsminister längre.


 Från och med mitten av oktober är det Ulf Kristersson som leder Sverige och således har det yttersta ansvaret för att assistansreformen fungerar. Det är således den nya regeringens skyldighet att rätta till allt som förstörstörts med start 2007-2009, följt av en riktigt drastisk försämring 2015-2017 vars konsekvenser vi fortfarande lever med.


Ett mycket viktigt test kommer redan nästa vecka när budgeten presenteras, då får vi se hur det blir med schablonhöjningen. Maggans 1,5 % höjningar måste det bara vara stopp på när inflationen stigit brant, konsumentprisindex höjs rejält och Industrifacket kräver löneökningar på 4,4 %, dubbelt jämfört med normala 2,2 %. Vi hoppas verkligen på något bättre än 1,5 %. En sådan höjning skulle vara rena hånet och är totalt oacceptabel! Att Moderaterna har lägst ambitioner vad gäller personlig assistans i regeringsunderlaget är mycket tydligt. Nu vilar ett tungt ansvar på de assistansvänliga partierna att sätta press på M och ytterst finansdepartementet.



* Efter att jag skrev klart huvuddelen av detta blogginlägg publicerade Assistanskoll en intervju med Lars Lööw angående huvudmannaskapsutredningen. Lars Lööw menar att det är svårt att förstatliga assistansen juridiskt och utan att personer kommer i kläm men det är ännu svårare att göra det omvända, d v s kommunalisera hela reformen. Ytterst blir det de prejudicerande domarna som kommer avgöra var ny praxis landar. Alltså de domar som har haft så stor betydelse vid urholkningen av reformen.


Att den ekonomiska faktorn är viktiga, d v s hur mycket får det ”kosta” framgår av följande:

Vi som utredning måste förhålla oss till flera saker, t.ex. att förslagen måste vara finansierade”.


Här är det viktigt att komma ihåg att utredarna ska följa de direktiv de fått av uppdragsgivaren, d v s staten.


Lars Lööw intervjuas av Assistanskoll