Nu måste vi protestera på allvar mot schablon eländet

 Återigen sviks landets alla assistansberättigade. Återigen sviks landets alla personliga assistenter. Återigen låter man urholkandet av en hel bransch fortgå med berått mod. Denna gång av fyra partier som samtliga stenhårt kritiserat förra regeringen för just detta. Två av regeringspartierna har ju dessutom detta som sina hjärtefrågor, men just nu verkar hjärtat frusit till is.

Det är jobbigt att känna sig sviken av sina egna, och det är tungt att återigen behöva säga – kampen går vidare.

Bengt Eliasson Tidigare talesperson funktionsrättsfrågor

Bengt Eliassons krönika i Heja Olika

Om än inte oväntat (jag bedömde sannolikheten till ca 80 %) är det ändå en stor besvikelse att även den nya regeringen fortsätter med S regeringens hårdhänta svältkur – man hoppas ju ändå på en förbättring in i det sista.

Ansvarig minister för våra frågor är i första hand Camilla Valtersson Grönvall (M) men jag riktar inte min ilska i första hand mot Camilla. Huvudansvarig är istället finansdepartementet med sina prioriteringar och de assistansvänliga partierna som inte orkar hålla emot.

I svekdebatten tycker jag läget är mest problematiskt för L och KD och även SD – dessa partier har en hel del att förklara varför de släpper igenom en budget med så låga höjningar... Moderaterna har veterligen inte lovat någonting vad gäller rejält ökade resurstillskott för personlig assistans. Även utifrån de ekonomiska problemen tycker jag det är helt rätt att vi kräver en höjning upp till 350 kr/timme, vi måste sätta ner klacken att vi menar allvar. Inget av berörda partier har emellertid lovat någonting som ens är i närheten av 350 kr/timme.

Det vi nyss bevittnade tycker jag är en frontal kollision mellan mindre partiers (OK, SD är verkligen inget småparti) goda intentioner och prioriteringarna i finansdepartementet och ytterst faktiskt prioriteringarna inom de fyra partier som utgör regeringsunderlaget. För sanningen är att oavsett intentioner så är assistansreformens framtid (oavsett regering) ytterst utlämnad till finansdepartementets nåd eller onåd, det måste alla inse. Tre av fyra partier orkade inte hålla emot när budgetprioriteringarna gjordes och brydde sig föga om vad de sagt tidigare i t.ex. Assistanskolls intervjuer.

Skulle vi fråga Elisabeth Svantesson skulle hon givetvis säga att jag som Sveriges finansminister tycker självfallet den personliga assistansen är jätteviktig. Och jag tror faktiskt inte hon eller Ulf Kristersson i grunden har ont uppsåt. Ingen finansminister som tar över finansdepartementet har en färdig plan att attackera assistansreformen.  Att det blir så här beror på att när budgeten läggs ser alla finansministrar en summa på i vårt fall ca 25 miljarder kr. Denna summa är för hög – den måste hållas ner. Att det finns tusentals och åter tusentals personer bakom siffrorna och att assistansreformen är en mycket viktig jobbskapare glöms bort helt och hållet. 

Att sen M och S utifrån olika ideologiska ingångsvinklar prioriterar andra saker högre samt bristande intresse gör inte vår ställning hos finansministrarna starkare precis… När Magdalena Andersson gjorde sina utspel hösten 2015 följde de värsta konsekvenserna vi sett av denna syn på en rättighetslag. Regeringen prioriterade utan inlindningar ”budgetdisciplin” istället för att ge oss och sjukskrivna stöd efter behov.

 Hur vi ska nå fram till finansdepartementet där den slutliga makten över statens resurser finns och få en ändrad attityd vet jag faktiskt inte. Att påtala hur många jobb som skapas fungerar uppenbart inte.

Hade det här varit en engångsföreteelse hade vi kunnat leva med det lättare. Men det är en fortsättning på en destruktiv utveckling som pågått i snart ett decennium. Nu blir det extra allvarligt eftersom den det ”kombineras” med en ekonomisk kris med hög inflation som gör allt dyrare. Vi måste nu på allvar börja ställa den obehagliga frågan – hur länge kommer det finnas privata anordnare och kooperativ om den här utvecklingen fortsätter? Frågan är alltså för mig existentiell för reformen som vi känner den Ska vi på sikt ha flera anordnare att välja på eller ska kommunerna vara enda alternativet?

Jag hade en diskussion med en facebook vän som inte tyckte vi ska klaga alls, den nya regeringen har ju inte förstört som sossarna gjorde. Det är sant att ingen öppet sagt att de ska spara pengar på oss. De facto är det ändå en fortsatt rejäl försämring-och besparing som vi aldrig ska acceptera vem som än bor i Sagerska huset. Hur ser det ut framöver med satsningar på höjd schablon? Det ser inte bra ut alls.

Läser man statsbudgeten noga sid 174-175 framgår visserligen att utgifterna beräknas öka från ca 24,6 miljarder kr till ca 27,8 miljarder kr. 2025. Visserligen en ökning med 3,2 miljarder kr men då ska också stärkt personlig assistans genomföras. Därmed finns inte några som helst planer f.t. på rejält höjd schablon. Hur kan jag slå fast det? Jo, inom 3,2 miljarder kr ryms inga utrymmen för satsningar på både Stärkt personlig assistans och rejält höjd schablon. Att ca 2000 personer beräknas få assistans är givetvis mycket positivt men den ekonomiska undermineringen fortsätter ändå.

Obs! Vad gäller Stärkt personlig assistans avsatte den förra regeringen ca 2,7 miljarder kr, nuvarande regering anslår ca 2,3 miljarder kr. Det blir alltså inte mycket över till annat inom en höjning på 3,2 miljarder kr fram till 2025. Nämnda summa fram till 2025 är emellertid inte huggna i sten. De kan fortfarande ändras.

Regeringens budget se sid 174-175

* Nu krävs det att vi drar igång en rejäl proteströrelse, något som borde skett för ett antal år sedan. Det kan tyckas vara Davids kamp mot Goliat men här gäller det att visa lite självförtroende. Tittar vi bakåt i historien har vi, när vi verkligen enas uppnått stora framgångar i den, vad det verkar eviga kampen för ett självständigt/självbestämt liv enligt LSS intentioner. Finns åtminstone fyra sådana tillfällen i kampen om assistansen.

1)  80-talet – tidigt 90 tal. Den långvariga kampen för att verkligen få till en rättighetslag med personlig assistans som en viktig del.

 

2) 1995-96. S Regeringen tillsatte en utredning som förslog långtgående försämringar, bland annat kommunalt huvudmannaskap. Efter stora protester drogs nästan allt tillbaka. Även om en bestående försämring ändå infördes – grundläggande behov.

 

 

3)  2016-2017. Efter Magdalena Anderssons utspel 2015 om våra och sjukskrivnas behov kontra desperata flyktingar och det lika ökända regleringsbrevet till FK. Efter långvariga protester tvingades regeringen till slut införa ett stopp på tvåårsomprövningar.

 

4) 2018-2019. Regeringen lanserade en utredning om framtidens LSS – i praktiken framtiden för assistansreformen med ett mycket uttalat mål i direktiven på att sänka utgifterna. Vi protesterade våldsamt och det blev inget av utredningen.

 

Så det går att uppnå resultat – men då krävs det enighet. Det behövs också allierade utanför funktionsrättsrörelsen. Och det har vi faktiskt både i form av anordnare och Kommunal som nu står bakom kravet på att höja schablonersättningen till 350 kr/timme. Hur kan vi använda t.ex. Bengt Eliasson som nu sitter i styrelsen för en stor assistansanordnare? Kan få vi få med oss Pia Steensland?

 

Kampen för höjd schablon måste föras parallellt med kampen för nya behovsbedömningar, de löper parallellt. Kan vi inte behålla eller nyrekrytera våra personliga assistenter p.g.a. ekonomiska faktorer spelar det ingen roll vad som står i lagtexten eller hur den tillämpas. LSS blir bara en fin pappersprodukt som inte förverkligas i praktiken. Varför kampen mot underfinansieringen varit så tam fram tills nyligen vet jag inte. Men eftersom det inte går att backa historien så får jag använda ett ganska slitet uttryck – ”bättre sent än aldrig”…

Om någon presenterar oppositionen sina skuggbudgetar. Jag har inga illusioner om att S kommer satsa mer pengar än den nuvarande regeringen. Blir det som jag är åtminstone 97-98 säker på ska det kritiseras lika hårt som den sittande regeringens beslut. Man kan prata hur mycket som helst om lagändringar men utan kraftigt ökade resurser kan vi inte ge alla behövande personlig assistans eller höja schablonen, så enkelt är det. Visst finns det eldsjälar i alla partier som vill väl men här pratar jag om partiernas faktiska politik.

Tyvärr lider vår frihetsreform av två stora problem för att verkligen få till en ändring.

·   Alla partier pratar varmt om assistansen men väl i regeringsställning blir vi alltid nedprioriterade…

·  Assistansen är jätteviktig – men den får inte kosta för mycket…

Jag är beredd att prata med vilken politiker som helst frrån regering eller oppositionen om den kroniska underfinansieringen, inklusive Ulf Kristersson. Det får vara nog nu!

Bild: Debattpanel STIL dagar 2019. Jag sitter i min permobil två grån höger i svart STIL tröja mellan Jonas Franksson och Ola Linder.