En positiv nyhet och tankar om orealistiska förväntningar

Vi som jabbar med assistans och LSS frågor dagligen är minsann inte bortskämda med positiva nyheter men för några dagar sedan kom faktiskt en sådan – t.om, mycket positiv.

Sveriges Radio har gjort en granskning hur det går för personer som överklagar avslag på personlig assistans från Försäkringskassan till Förvaltningsrätten (den första nivån). Andelen som faktiskt får rätt är betydligt mer än jag trodde, så pass många som 23 % av fallen förlorar F.K. Motsvarande siffra för sjukpenning är 14 %. Varför är det ändå en långt ifrån försumbar minoritet som ändå vinner Davids kamp mot Goliat? Radion hänvisar till att domstolarna helt enkelt, trots allt gör mer generösa bedömningar än Försäkringskassan. Framförallt sätter de mycket större tilltro till medicinska intyg än F.K. Hur förklarar då FK det här?

 

Föga oväntat är svaren luddiga, som:

 Det är ett stort bedömningsutrymme, det är främsta anledningen till att vi har olika bedömningar

Det är för tidigt att säga att Försäkringskassan generellt är för hård,

I vissa fall kommer det påverka vår tillämpning. Det är ju någonting som vi tittar på och tar till oss.

Nu får vi se hur det går i högre instanser men en del fall har redan prövats i Kamaarrätten med fortsatta motgångar för Försäkringskassan. Varför inte acceptera domarna från lägsta instansen? Det är vid det här laget välkänt att FK år efter år satt i system att överklaga så högt som möjligt för att ”få tydlighet vad som gäller” som det officiellt heter. I praktiken tvinga fram prejudikat som går i restriktiv linje.

Förvaltningsrätten dömmer mer generöst än Försäkringskassan

Troligtvis för tidigt att jubla för merparten av de berörda men ändå ett sundhetstecken på att åtminstone delar av Förvaltningsväsendet inte med automatik misstror läkarexpertisen. Varför ”lyckas” assistansanvändarna proportionellt bättre än de som kämpar för rätt till sjukpenning?

En del av svaret ligger troligen att många har möjlighet till juridisk hjälp via sin assistansanordnare. Jag har skrivit om det ett antal gånger – maktbalansen är ofta extremt ojämn mellan vi som överklagar och på andra sidan Försäkringskassan med sina enorma resurser. Skulle vi bryta ner statistiken mer och granska vilka som har haft tillgång till juridisk hjälp upptäcker vi säkert att de med juridisk hjälp har haft mycket större framgångar i kampen mot FK.

 

Rätt till rättshjälp borde vara en självklarhet för att utjämna orättvisorna men det politiska intresset är i de flesta fall svalt, tyvärr.

För höga förväntningar på den nya regeringen?

2013 sände Kalla Fakta det ökända reportaget hur kommuner runt om i landet anlitade konsulter med den motbjudande affärsidén att lära handläggarna hitta kryphål i LSS lagen – allt för att maximera antalet avslag på olika LSS insatser. Våren 2014 fick Sverige för första gången kritik från FN p.g.a. att vi inte följde Funktionsrättskonventionen. Främsta kritiken riktades mot neddragningarna i assistansen.

Jag minns 2014 års valrörelse väl. Stämningen var ganska upprörd bland såväl assistansanvändare som de med andra LSS insatser. Många ropade på en ny regering, alliansregeringen hade förbrukat sitt förtroende. Som vi minns vann Socialdemokraterna valet. Stämningen i olika facebook grupper var euforisk – särskilt efter Stefan Lövens första regeringsförklaring. Och visst – den nya statsministern sa mycket bra men jag ville tona ner förväntningarna. Ville helt enkelt se resultat innan jag jublar. En del blev nästan förbannade på mig och tyckte att jag hade för ”negativ inställning”.

Nu vet vi hur det gick. Min ”pessimism” till trots – jag hade aldrig trott det skulle gå så illa som det gjorde. Valrörelsen för vår del 2022 påminner mycket om valrörelsen 2014. Helt obefintligt intresse för LSS i valrörelsen och högljudda rop på en ny regering från vår sida. Och visst, det fanns många skäl till att S-MP regeringen inte förtjänade förnyat förtroende men var det verkligen så enkelt att byta ut Magdalena Andersson så skulle allt lösa sig? Nej så enkelt var det inte. Utspelet från dåvarande finansministern 2015 och regleringsbrevet var förfärligt, Magdalena har ett stort ansvar för vad som hände 2015-2017 och jag var riktigt, riktigt upprörd. Problemen är emellertid mer djupgående än att reducera assistanskrisen och lösningen till en enda persons agerande.

 

Vad talade ändå för ett rejält lyft med en ny regering? Jo, det fanns ändå flera saker:

·       De högljudda och mycket berättigade protesterna från högeroppositionen.

·       Politiker som faktiskt visade riktigt genuint intresse till både höger och vänster – främst tänker jag på Pia Steensland, Maj Karlsson och Bengt Eliasson.

·  Det fanns ett riksdagsbeslut att nya behovsbedömningar skulle utredas.

·  Det faktum att Moderaterna skulle vara det enda partiet i den nya regeringsunderlaget med en syn på assistansen mycket lik Socialdemokraternas.

Totalt sett fanns det ändå betydligt som talade för att fortsatt misshandel.

·  Det faktum att det pågår flera ekonomiska kriser parallellt väger i sig självt tyngre än allt jag nämnde ovan tillsammans.

·  Ulf Kristerssons ointresse plus det faktum att han i våras meddelade att höja försvarsbudgeten till 2 % av BNP (en utgiftsökning årligen på 40-45 miljarder kr) var överordnat allt annat. Det kommer krävas hårda prioriteringar som vår nye statsminister uttryckte saken

·  Det faktum att Moderaternas syn på assistansen ligger nära Socialdemokraternas. De facto är de överens om att inte återupprätta de ursprungliga intentionerna…

·  Den verkliga makten över assistansen finns hos finansdepartementet som skulle kontrolleras av Moderaterna.

Så vad blir svaret på min frågeställning ovan? I stora delar av funktionsrättsrörelsen (åtminstone de som sysslar mest med LSS) fanns helt orealistiska förväntningar på en omläggning av assistans och LSS politiken.

Vad hade varit rimliga förväntningar? Missförstå mig inte, jag tycker det är helt rätt att driva kampanjen Rimliga villkor, vi måste sätta ner foten att vi menar allvar. Ingen regering i världen hade emellertid under rådande ekonomiska omständigheter höjt schablonen upp till 350 kr/timme redan nästa år.

För egen del hade jag tyckt det var Ok med en höjning på 3,5-4 % till 2023 samt att regeringen fullföljt riksdagens beslut från i våras om tilläggsdirektivet till pågående utredning om huvudmannaskapet, d v s att utreda nya behovsbedömningar. Samt gett klara intentioner om högre höjningar efter det för att stänga ”gapet” som underfinansieringen orsakat Ja, regeringen hade fått godkänt av mig då. Nu blir det ingenting om detta, tyvärr. Och ännu värre – det finns inga som helst planer på högre höjningar 2024 eller 2025 heller. Jag kommer fortsätta tjata om sid 174 -175 i statsbudgeten tills det blir en förändring.

 

Oppositionen har nu lagt sina skuggbudgetar. Ska kommentera mer framöver men kort. Som väntat går Socialdemokraterna på regeringens linje samt Centerpartiet. Det enda partiet som avviker markant i positiv riktning är Miljöpartiet. Det betyder att det nu finns en förkrossande majoritet i Riksdagen som stödjer en politik som säger att det är OK även 2023 med en höjning på 1,5 %.