onsdag 30 mars 2022

Regeringen säger nej till att införa tilläggsdirektiv om behovsbedömningar

 Känns som att befinna sig i en berg och dal bana. Positiva signaler varvas med negativa vi har tyvärr två statsministerkandidater som inte prioriterar personlig assistans.

Beskedet från Riksdagen att regeringen ska lägga till ett extra direktiv i utredningen om huvudmannaskapet om nya behovsbedömningar var naturligtvis mycket positivt – för första gången finns det en riksdagsmajoritet för att göra om behovsbedömningarna – helt centralt om vi vill komma åt ett de fundamentala problemen – uppstyckningen i delmoment. Det har ju kommit flera andra positiva besked men ska vi prata om ett trendbrott? Vill gärna svara ja med tanke på beslutet i Riksdagen. Samtidigt finns det tyvärr en del annat som pekar åt fel håll också. Beskedet om tilläggsdirektivet blev inget undantag -det följdes raskt upp av negativa om än väntade besked.


Förra veckan gjorde Socialminister Lena Hallengren ett stort utspel på sin facebook sida om ”jättesatsningen” på att genomföra Stärkt personlig assistans. Att ca 2000 personer ska återfå statlig assistansersättning är givetvis positivt men som jag påpekat gång på gång och som jag även skrev på Socialministerns facebook sida:

 

Lena Hallengren. Det är bra steg i rätt riktning MEN som jag påtalat så många gånger -LÅNGT ifrån tillräckligt.

 

Med risk för att låta tjatig - Ingen regering, röd som blå som inte åtgärdar uppstyckningen i behovsbedömningarna och ger oss en årlig anständig höjning av schablonersättningen är inte seriös med att återställa assistansreformen.

 

Hur skulle då regeringen ställa sig till att snabbt genomföra våra folkvaldas vilja? Till Assistanskoll säger Lena Hallengren följande:

 Tillkännagivandet om att samtliga hjälpmoment för alla grundläggande behov ska ge rätt till personlig assistans kom in förra veckan och vi håller på att titta på det i Regeringskansliet.

 Det är inte aktuellt att ge huvudmannaskapsutredningen något tilläggsdirektiv. Det är viktigt att huvudmannaskapsutredningen får arbeta med sin fråga och att den inte försenas.

 

Självklart tycker jag det är riktigt sorgligt att regeringen väljer att agera som den gör men är jag överraskad? Sannerligen inte, för även om vi bortser vad som hänt under senaste decenniet så är situationen följande:


·  Det finns ingen lag som tvingar regeringen att agera skyndsamt – det är inte förbjudet ”att släpa benen efter sig” (den har två år på sig att återrapportera till Riksdagen).


·  Socialdemokraterna ihop med Moderaterna var de enda partierna som INTE röstade ja för tilläggsdirektivet i Riksdagen.


Att regeringen skulle agera snabbt var därför ytterst osannolikt – i synnerhet som att Lena Hallengren stolt presenterade satsningen på stärkt personlig assistans.



Efter valet kommer Sveriges statsminister att heta antingen Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. S och M må vara oense om mycket men när det gäller synen på hur mycket personlig assistans får ”kosta” och hur förnedrande behovsbedömningarna ska vara står de nära varandra. Varken S eller M visar vilja till att åtgärda behovsbedömningarna och de är överens om att vår frihetsreform ska underfinansieras år efter år…


I helgen hade Moderaterna valupptakt. Ulf Kristersson presenterade fem vallöften, bland annat stora försvarssatsningar och att Sverige ska gå med i Nato. Om någon hade väntat sig satsningar på personlig assistans så blev de personerna besvikna – jag blev det inte eftersom jag aldrig väntat mig något sådant vallöfte från den person som kanske är vår nästa statsminister.


Hur kommer det låta när Socialdemokraterna har sin valupptakt? Får vi höra något om satsningar personlig assistans utöver Stärkt personlig assistans från Magdalena Andersson? Tillåt mig tvivla – starkt. En del av mina facebook vänner tror att regeringen kommer satsa hårt på familjeveckan istället för PA. Notan för den är mycket större än att återställa assistansreformen. Efter alla satsningar på förvaret, X antal krispaket med mera tror jag inte det kommer finnas ekonomiskt utrymme för det.


Sossar och Moderaters motvilja till trots – det faktum att det nu finns en riksdagsmajoritet, åtminstone fram till valet kommer göra det lättare för oss att sätta press på dem vad gäller behovsbedömningarna – det är jag ganska säker på. Och jag tror de är medvetna om det. Vare sig S eller M avvisar nu öppet nya behovsbedömningar. Strategin tycks vara att som det heter på politikerspråk ”sparka problemet framför sig innan man tvingas ta ställning”.


Schablonersättningen är det emellertid svårare att sätta press på S och M eftersom det finns en solid majoritet för den nuvarande underfinansieringen Ja, så är det. Bara tre partier, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som vill höja schablonen tillräckligt eller mer för att täcka löneökningarna för assistenterna. Och SD prioriterar i slutändan helt andra saker än funkisfrågor.

 

Vad gäller den aktuella majoriteten i Riksdagen som vi är så glada för. Kommer den majoriteten att bestå efter vallokalerna stängt på kvällen 11 september? Det vet vi inte. De flesta opinionsundersökningarna ger en klar majoritet för S och M. Den senaste som presenterades av Ipso/DN igår får S och M 55 % ihop. De två huvudmotståndarna i svensk politik skulle med det valresultatet blockera kunna alla offensiva förslag att återställa vår frihetsreform, åtminstone mandatmässigt. Att de bildar regering ihop skulle vara, milt uttryckt mycket olyckligt men jag tror inte det blir aktuellt. Det finns ledare skribenter som luftar sådana idéer för att få en stark regering.


Verkligheten våren 2022 är ändå att S och M är ense om att inte återupprätta LSS verkliga intentioner. De är ense om att inte ändra behovsbedömningarna och de är ense om att även fortsättningsvis sätta assistansreformen på ekonomisk halvsvält.


Vår roll framöver – jag citerar mina gode vän Jonas Franksson från intervju med Assistanskoll:


 Vi måste ligga på hela tiden och driva på den positiva vågen med Stärkt assistansutredningen, statligt huvudmannaskap och tillkännagivandet om att grundläggande behov ska ses i sin helhet. Sedan måste vi fortsätta lägga egna förslag för att utveckla politiken. Det kan vi inte överlåta till politikerna, vi är de verkliga experterna.

måndag 28 mars 2022

Högre inflation äter upp höjningar i sjuk och aktivitetsersättningen

 – Om du lever på sjuk- och aktivitetsersättning och får 500 kronor i försämrad köpkraft per månad kan det radera ut hela din marginal

Arturo Arques – privatekonom Swedbank

Kriget i Ukraina har nu hållit på en månad och något slut är inte i sikte. Kriget har allvarliga effekter på global nivå. Indirekt berörs större delen av världen i form av högre inflation, livsmedelsbrist med mera. Även vi drabbas – framförallt av inflation och även här är samhällets fattigaste invånare mest utsatta – hit hör många med sjuk och aktivitetsersättning

Regeringen gjorde ju ändå stora satsningar på sjuk och aktivitetsersättningen samt bostadstillägget inför 2022. Större delen av funkisskatten togs också bort. Tyvärr visade det sig snabbt att utfallet inte alls blev så bra som vi i funktionsrättsrörelsen först trodde. I LSS verksamheter får inga avgifter tas ut men det gäller inte hjälpinsatser beviljade genom Socialtjänstlagen (SoL). För personer med sjuk eller aktivitetsersättning beviljade hjälp enligt SoL höjdes en rad avgifter som åt upp stora delar av inkomstförbättringarna. Inte ens personer i behov av t.ex. god man undkom. Jag trodde faktiskt i all min enfald att hjälp av god man från samhället var avgiftsfri…


Nu har kriget kommit och alla dess sidoeffekter som drabbar även Sverige och innebär ännu mer stryk för personer med sjuk eller aktivitetsersättning.


Heja Olika har uppmärksammat detta och skriver i en artikel bland annat följande:

 

Personer med sjuk- och aktivitetsersättning på garantinivå har redan slimmade budgetar där nästan alla inkomster går till nödvändiga levnadskostnader.

Swedbank räknar nu med ett huvudscenario där 2022 års inflation landar på 4,5 procent. För en person med sjuk- eller aktivitetsersättning innebär det en försämrad köpkraft med 380 kronor per månad.

Ett alternativt scenario bygger på 6 procent inflation, och köpkraften minskar då med 500 kronor per månad.

– Många andra grupper har kunnat bygga upp goda marginaler under många år med ökande löner, lägre skatter och låga räntor. Men det gäller inte alla. De som alltid har tvingats leva med små marginaler, till exempel de som har sjuk- och aktivitetsersättning, garantipension eller är arbetslösa eller studerar är en stor grupp.


När detta läggs på visar det sig att höjda avgifter + inflationen ätit upp allt eller nästan alla inkomstförstärkningar – ekonomiskt är berörda personer med SoL insatser tillbaka på ruta 1. Vi har redan sett att kriget lett och kommer leda till en rad utgiftsökningar för staten. Vi har alla satsningar på försvaret och redan två paket för att linda extremt höga priser på el och drivmedel. Stödpaketen för elkostnader och drivmedel är hittills 20 miljarder kr och fler kommer att komma med så gott som 100 % säkerhet.


Det som skaver för mig här är inte räddningspaketen i sig (jag tycker själv elen och drivmedelspriserna är extremt höga som i sin tur gör allt annat dyrare med) – det är tystnaden kring hur detta drabbar de med allra minst marginaler. För det är inte bara bensin-diesel och el som blir dyrare – som sagt, inte minst livsmedel. Jag har hittills inte hört ett ljud från Rosenbad eller Riksdagen om hur personer med sjuk, aktivitetsersättning, långtidssjuka, pensionärer m.fl. ska kompenseras av inflationen. T.om Vänsterpartiet har ju slagit sig ihop med högeroppositionen för att kraftigt sänka skatten på drivmedel utan att prata om de nämnda grupperna. VP och högeroppositionens förslag skulle som om det genomförs kosta åtminstone 25 miljarder kr om jag minns rätt.


Ska man belysa detta med ett s.k. funktionsmaktsperspektiv är det bara och konstatera att hade vi varit en grupp som ansetts viktig för partierna inför valet hade vi redan sett stödpaket och säkerligen utspel om ännu fler stödpaket. Men partierna är tysta. Trots positiva besked från riksdagen vår personliga assistans finns det också mycket som pekar åt fel håll.


Kriget med alla dess sidoeffekter -försvarssatsningarna inflation med mera kommer kosta enorma summor och vi riskerar att hamna mycket långt ner i prioriteringslistan oavsett om statsministern heter Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. Jag vägrar dock och sitta tyst och stoiskt konstatera – aj då, nu vill de visst spara några miljarder kr till på oss. Tillsammans är vi dock starka. Vi ska aldrig acceptera att vi blir ignorerade p.g.a. kriget och dess följder. Och det handlar inte bara om den personliga assistansen – det handlar om alla samhällets stöd och hjälpinsatser.

Jag kommer aldrig sluta påpeka att även med personlig assistans har vi aldrig ett självbestämt liv om vi är utfattiga, inte blir beviljade bostadsanpassningar, hjälpmedel, färdtjänst etcetera.



Funktionsrättsforskaren Barbro Lewin har intervjuats av Assistanskoll om den långsiktiga nedmonteringen av assistansreformen, avsaknad av vilja i kommunerna och hur man får igång en politisk vilja att återförverkliga assistansreformens intentioner.


 När det gäller kommunernas ovilja ska jag kommentera läget utifrån egna erfarenheter av kommunernas motvilja att förverkliga LSS riktiga intentioner. För några månader sedan skrev Barbro en debattartikel i DN med budskapet att det egentligen inte krävs några stora lagändringar – det är tolkningen och tillämpningen som behöver ändras. Ja, inställningen till hela syftet med lagen.


Efter möten med höga tjänstepersoner i Jönköpings kommun konstaterar jag att Barbro troligen (tyvärr) har fel- det räcker inte med mindre lagändringar. När jag som representant för STIL med kollegor haft möten var följande saker mycket tydliga (det har varit som att ”köra in huvudet i väggen” vid diskussionerna – vi kom ingenstans vilka argument vi än använde):


·   Rättighetslagen LSS för dem är inte vad som står skrivet i lagen. Lagen för tjänstepersonerna/kommunen är domstolspraxis – d v s den praxis som växt fram efter restriktiva domar


·  Höga ambitioner i förarbetena är också helt sekundära.


·  Funktionsrättskonventionen är totalt ointressant i tillämpningen. Konventionen är helt underordnad lagen/praxis.


Utifrån detta drar jag slutsatsen att Jönköpings kommun inte kommer att ändra tillämpningen på en enda punkt utan omfattande lagändringar – ny lag. Detta är kommunen som 2018 blev utsedd till landets bästa LSS kommun.

Däremot saknas det inte politisk vilja att faktiskt göra förbättringar. Min hemkommun har emellertid hamnat i situationen att demokratiskt valda politiker är positiva till förbättringar men tjänstemännen som inte är demokratiskt valda säger blankt nej. Varför? Vi får inte bryta mot praxis…


Barrbo Lewin - intentionerna följs inte




måndag 21 mars 2022

Ett mycket viktigt beslut om behovsbedömningar har tagits i Riksdagen

 Det känns lite som att slängas mellan hopp och förtvivlan nu. Dels har vi ett förfärligt krig som pågår i Europa och ingen vet hur länge det kommer hålla på eller om det kommer att dra in fler länder. På hemmaplan skyfflar regeringen tiotals miljarder kr i nya stödpaket för att motverka en begynnande ekonomisk kris och inflationen ökar. Pengarna rinner i väg på många olika saker som inte är kopplade till vare sig personlig assistans specifikt eller funkisfrågor i allmänhet. Och vi har återigen en löjligt låg höjning av timschablonen – 1,5 % för 2022.


Samtidigt händer det positiva saker kring den personliga assistansen. Känns som att vi befinner oss i en tvekamp där ena sidan drar åt helt fel håll medan andra sidan faktiskt drar rejält åt rätt håll. Vi har fått besked om att utredningen om huvudmannaskapet inte kommer att föreslå kommunalisering, Stärkt personlig ska genomföras och allra viktigast – det börjar nu röra på sig rejält vad gäller det mest fundamentala problemet – behovsbedömningarna.


Stärkt personlig assistans visst men de förslagen gör inget åt de verkligt grundläggande problemen. För några veckor sedan kom som jag skrivit om tidigare ett beslut från Riksdagens socialutskott om ett tilläggsdirektiv till utredningen om statligt huvudmannaskap för personlig assistans– direktivet handlar om att utreda nya behovsbedömningar där samtliga delmoment ska räknas.


I torsdags togs ett steg till när riksdagen tog följande beslut (kopierat från Assistanskoll.se)


En riksdagsmajoritet bestående av C, L, KD, V, SD och MP röstade idag för att huvudmannaskapsutredningen bör få ett tilläggsdirektiv om att utarbeta lagförslag som gör att samtliga hjälpmoment för alla grundläggande behov ska ge rätt till personlig assistans.


Det är ett mycket viktigt beslut. Det hjälper ingen person i närtid men nu finns det faktiskt en riksdagsmajoritet för att i grunden göra om behovsbedömningarna. Här vill jag ge Pia Steensland ett stort tack för allt arbete Pia lagt ner.


Vi noterar att bara 2 partier – Socialdemokraterna och Moderaterna INTE röstade ja. Givetvis blir man mycket besviken på hur S och M hanterar detta men jag är samtidigt inte minsta överraskad. Sveriges 2 största partier har flera gånger agerat som riksdagens största bromsklossar. Att de skulle göra ”gemensam sak” här är faktiskt helt väntat. Historiskt har den huvudsakliga konfliktlinjen mellan S och M sett ut ungefär så här:


S – vi vill ha höga skatter för att finansiera en omfattande generell välfärdsstat. Bara det allmänna kan garantera välfärd åt hela befolkningen.


M: Skatterna är för höga, välfärdsstaten kan inte fixa allt. De höga skatterna trycker tillbaka individens frihet. Lägre skatter och mer individuellt ansvar krävs för att Sveriges ekonomi ska fungera.


Vad gäller den personliga assistansen går S och M snarast ”hand i hand” när det gäller att motverka förbättringar som verkligen gör skillnad. De ideologiska utgångspunkterna skiljer sig åt men för oss blir resultatet samma sak – åtgärder för att återigen ge oss en fungerande assistansreform lyser med sin frånvaro. Att jag ständigt tjatar om att en hållbar assistansreform måste ha stöd av både S och M beror bland annat på följande:

Socialdemokraterna och Moderaterna anses vara de s.k. statsbärande partierna. Det innebär bland annat att det förutsätts att statsministern antingen är Socialdemokrat eller Moderat.


I en assistansreform som fungerar ska vi inte behöva vara oroliga för om den som bor i Sagerska huset är sosse eller moderat.


Att det faktiskt finns en majoritet i Riksdagen för ändrade behovsbedömningar ger en ny ”dynamik” i assistansdebatten som vare sig S eller M bara kan ignorera. Inför den kommande valrörelsen kommer det därför bli mycket lättare för oss att verkligen sätta press på Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. De kan inte ignorera en riksdagsmajoritet hur länge som helst.

 

Mycket viktigt att komma ihåg – beslutet i riksdagen tvingar inte regeringen att agera skyndsamt. Inom Regeringsformens och Riksdagsordningens ramar kan den dra ut på beslutet mycket lång tid. Inom två år (suck) måste regeringen dock återrapportera till riksdagen.

 

Utgå alltså inte ifrån att regeringen inom kort håller pressträff och Lena Hallengren meddelar att Lars Lööw fått ett tilläggs direktiv om att även utreda ändrade behovsbedömningar. Och fortfarande gäller självklart också att inget förstatligande får ske innan behovsbedömningarna ändras. Och om omprövningarna återupptas måste det vara 100 % klart, utan möjlighet till kryphål - att samma bedömningskriterier gäller vid såväl nyansökningar som omprövningar.

 

Läget i omvärlden och dess konsekvenser. Det är aldrig bra att försöka ljuga för sig själv. Jag är uppriktigt orolig för att vi, oavsett vem som är statsminister kommer vara mycket lågt prioriterade kommande mandatperiod.



Assistanskoll har frågat hur de olika riksdagspartierna motiverar sina ställningstagande. Och då blir det intressant att granska hur S och M motiverar att de inte röstat ja till något som är en självklarhet:

 

Socialdemokraterna

Säger inte kategoriskt nej men anser att frågan inte hör hemma i den aktuella utredningen om statligt huvudmannaskap. Istället ska ändrade behovsbedömningar avgöras i en ny utredning som bara fokuserar på ändrade behovsbedömningar.


Svaret innehåller också en lång utläggning om andra saker. Låt oss kalla det ”politikersvar”.


Moderaterna

Resonerar på liknande sätt. Utredningen ska enbart fokusera på huvudmannaskapet. Det här tycker jag också är ett politikersvar:


Om andra utredningar krävs får detta hanteras i särskild ordning av regeringen med ett helt nytt utredningsuppdrag. Det är regeringens ansvar att tillsätta utredningar. Precis som gällande andning och sondmatning anser vi t.ex. att det är helt grundläggande att den med assistans ska få hjälp med andra behov.

 

Min slutsats

I båda partierna känner jag verkligen att frågan är obekväm. Vare sig sossar eller moderater vill ta tag i den. Varför? Både partierna saknar en genuin vilja att åtgärda problemen.

 Riksdagspartiernas ståndpunker om ändrade behovsbedömninggar




Bild: Debattpanel i  Jönköping om personlig assistans 25 februari 2019. Jag sitter tvåa från vänster.

torsdag 17 mars 2022

Rop på hjälp – Timschablonen måste höjas!

 Kriget i Ukraina fortsätter med oförminskad styrka och brutalitet. Vi vet inte hur situationen i världen är när det är dags för valrörelse. Vi måste ändå utgå från att det blir en normal valrörelse och jobba utifrån det. Jag har tidigare listat tre frågor som jag tycker ska prioriteras – behovsbedömningar, schablonersättningen och statligt huvudmannaskap. Här ska jag enbart fokusera på schablonersättningen.

Jag har många gånger påtalat hur viktigt det är att timschablonen höjs och med tanke på utvecklingen är det viktigare än någonsin nu. Av anledning/anledningar jag inte riktigt förstår har denna fråga fått alldeles för lite uppmärksamhet. Verkligheten är ju följande:


För att vår frihetsreform ska fungera räcker det inte bara med att det finns en lag som FK tillämpar enligt intentionerna. Det krävs också att det finns personer som vill jobba som assistenter. Ibland får jag känslan att många utgår att finns det bara en fungerande lag så finns det personliga assistenter att välja och vraka bland. Så är det verkligen inte. Våra assistenter vill som alla andra löntagare bra löner och arbetsvillkor och då måste det finnas ekonomiskt utrymme för det också. Det gör det inte om vi inte ens får utrymme att täcka assistenternas löneökningar! Det här blogginlägget är därför ett rop på hjälp. Situationen är på väg att bli akut.


Kriget påverkar även Sverige på en rad olika sätt. Det råder bred enighet i riksdagen att försvarets anslag ska öka kraftigt, ca 40 miljarder kr from till 20125 = 2 % av BNP. Vi har redan haft höga energi och elpriser en tid vilket regeringen redan lanserat 2 stödpaket för – nota 20 miljarder kr. Och fler lär komma.


Allra allvarligast för oss är att inflationen håller på att ta fart. Allting blir dyrare, vi får mindre för pengarna vilket slår stenhårt med personer med låga inkomster dit vi assistansanvändare ofta hör. Än värre vad gäller själva assistansen är att inflationen driver upp löntagarnas krav på löneökningar som av naturliga skäl vill ha kompensation för prisökningarna. SVT-s ekonomi reporter Kristina Lagerström:


Nu ligger inflationen på höga 3,4 procent, även om man räknar bort energipriserna. Inflationen i februari mättes den 7-25 februari. Prishöjningarna i spåren av kriget hann alltså inte komma med. De kommer i stället visa sig nästa gång det kommer statistik, alltså i mitten av april. Som det ser ut nu med krig och sanktioner är det inte sannolikt att bensin- och dieselpriserna totalt sett faller de närmaste månaderna heller.

Och för den som har möjlighet att förhandla upp sin lön kan det vara läge för det – löneökningarna har trots allt varit för låga ett antal år nu. Och då menar jag inte i första hand för plånbokens bästa, utan faktiskt för hela ekonomins bästa.


SVT kommenterar inflationen


I denna verklighet sitter vi fast med en löjligt hög schablonhöjning på 1,5 %. Och vi har inte någon som helst möjlighet att påverka den – regeringen har ju bestämt att schablonhöjningen ska ligga där. Inte bara fjolåret och i år - några höjningar framöver är inte planerade heller.


I klartext, våra möjligheter att betala våra personliga assistenter bra löner har urholkats i många år, nu riskerar dem att raseras helt om inget görs. För utan assistenter – ingen assistansreform mer än på papperet. Detta även om vi tilldelas alla timmar vi behöver.


Alla assistenter försvinner inte över en natt så klart men konsekvenserna blir mycket allvarliga redan innan det. För i desperation att få behålla våra assistenter kommer vi dra ner på annat som finansieras med schablonpengarna – vi kommer inte att kunna göra det vi vill utan att betala själva. Många skulle inte ens få råd att äta dagens lunch ibland. Dessutom kommer det att gynna oseriös verksamhet.


Utgångsläget för ändrad politik är inte det bästa. Det är de två s.k. statsbärande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna måste vara med på tåget- antingen heter statsministern efter valet fortsättningsvis Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. Det är mycket sorligt men inte alls oväntat att S och M var de enda riksdagspartierna som inte röstade ja till socialutskottets tilläggsdirektiv om nya behovsbedömningar. Att båda partierna har en låt oss mycket diplomatiskt kalla det ”konservativ syn på finansiering av personlig assistans” är följaktligen helt väntat.



Socialdemokraterna med Magdalena Andersson i spetsen är dels ansvariga för regleringsbrevet 2015 med välkända följder och en med (undantaget år 2020) kronisk underfinansiering genom otillräckliga höjningar av timschablonen. Förutom 2020 har vi inte fått täckning för assistenternas löneökningar en enda gång. I år alltså - återigen  pinsamma 1,5 %


I sin regeringsförklaring sa ju Magdalena Andersson att assistansen skulle stärkas. Låter ju bra men någon närmare beskrivning av var ambitionsnivån låg fick vi inte. Klart verkar ändå att Stärkt personlig assistans ska genomföras och ett antal miljarder kr ska tillföras. Med den andra lagrådsremissen som kommer att handla om egenvård handlar summan rimligen om 5 till 6 miljarder kr årligen. Detta kommer regeringen troligen att marknadsföra som ”en jättesatsning på personlig assistans” som visar att regeringen menar ”allvar med att återupprätta assistansreformens intentioner”. Inga småsummor visst men gör ingenting åt problemet med uppstyckningen av behovsbedömningarna eller underfinansierad schablonersättning.


Om nu S vinner valet fortsätter Mikael Damberg som finansminister och jag är helt övertygad om att statsminister Andersson fortfarande har och fortsättningsvis kommer ha mycket stort inflytande över vad som händer i finansdepartementet. Sannolikheten att S plötsligt gör en helomvändning och på eget initiativ gör stora höjningar är mikroskopiskt liten.

 


Så har vi Moderaterna. Om Socialdemokraternas motvilja att tillföra resurser handlar om att de hellre gör stora satsningar på välfärdsreformer och skepsis mot offentligt finansierad välfärd i privat regi så handlar M-s motvilja om att det ligger i partiets DNA att vilja hålla nere statens utgifter i välfärdssektorn som hellre vill se skattesänkningar. Därmed inte sagt att vissa saker inte får kosta pengar men välfärden är definitivt inte prioritet 1.

Ulf Kristersson har aldrig gjort så skandalösa uttalanden som Magdalena Andersson gjorde 2015 men har samtidigt så vitt jag kan minnas inte uttalat sig om personlig assistans överhuvudtaget - inte Elisabeth Svantesson heller vilket inte ger något högt betyg från mig. Hans parti har i närtid förespråkat eller sagt bland annat följande:

*Man har lika låg schablonhöjning som Socialdemokraterna, d v s 1,5 %. Inte bara i år, utan även föregående år


* Röstade inte ja till tilläggsdirektivet om att utreda nya behovsbedömningar.


* Vid en pressträff 2 mars var Ulf Kristersson mycket tydlig med prioritet nummer 1 kommande år är att höja statens utgifter för försvarsmakten till 2 % av BNP fram till 2025. Allt annat måste prioriteras ner.


Ingen pardon här inte. ”Positivt” i eländet för oss är kanske ändå att han – faktiskt är uppriktig vad som gäller. Vi vet nu vad vi har att vänta oss och jobba mot.


Det finns definitivt Moderater som tycker assistansreformen är viktig och jag litar fullt ut på Pia Steensland och Bengt Eliasson har en stor och mycket genuin vilja att göra stora förbättringar. Någon draghjälp att komma framåt från högsta ledningen i Moderaterna kan vi däremot inte vänta att Pia och Bengts efterträdare (om nu Liberalerna håller sig över 4 %) kommer att få.



Ja, kriget medför konsekvenser för alla. Det leder till diverse utgiftsökningar för staten men vi ska inte bara sitta stilla i båten, hålla tyst och acceptera att vi blir helt bortprioriterade och att vi inte ens får möjlighet att finansiera assistenternas löner när inflationen ökar.


Vi måste kräva högre schablon, punkt! Oavsett vem som är statsminister. Här gäller det även att ”gorma på rätt sätt”, de v s beskriva vad vi kräver. Vi måste kunna enas om att driva det måttfulla kravet att schablonhöjningen alltid följer löneökningarna i avtalen. Det är sannerligen inte mycket begärt. 


Riksdagspartierna budgeterar personlig assistans

tisdag 15 mars 2022

Demokratin i världen i är på tillbakagång – hur påverkar det oss?

 Att demokrati är ett av grundfundamenten för att säkra minoriteters rättigheter torde de flesta vara eniga om. För vissa grupper som ”kostar pengar” menar jag krävs betydligt mer än så. Förutom demokratin som grundfundament krävs också en väl fungerande välfärdsstat. För personer med stora funktionsnedsättningar är personlig assistans en mycket viktig del av detta. Det krävs också att det är okontroversiellt att det inom ramen för den generella välfärden finns utrymme för stora satsningar på mindre grupper.


I dagsläget är situationen i världen att demokratin är på tillbakagång i land efter land. ”Hand i hand” följer allt starkare stöd för en aggressiv höger nationalism med allt mindre acceptans för minoriteter.


Francis Fukoyama (född 1932) är en amerikansk statsvetare som i början av 1990-talet hävdade att vi nått ”historiens slut” efter Berlinmurens fall och att det kalla kriget upphört. Den västerländska demokratin hade besegrat andra ideologier. Nu skulle det inte dröja länge innan alla länder blev demokratier menade Fukoyama. I slutet av 90-talet när internet slagit igenom på allvar menade många entusiaster att Fukoyama hade haft helt rätt. Ingen diktator i världen skulle kunna kontrollera internet.


Anm: Fukoyama var ingen välfärdskämpe. Ekonomiskt låg han nära de nyliberala idéerna med kraftigt sänkta skatter och nedskärningar i statens utgifter som t.ex. Milton Friedman förespråkade. Enligt engelska Wikipedia har han på senare år distanserat sig från nyliberalismen och stödde Barack Obama i presidentvalet 2008.


30 efter att Fukoyama skrev The end of history and last man får vi konstatera att det inte har blivit som statsvetaren och idealisterna i Internets barndom tänkte sig. Idag menar många att den västerländska demokratin är mer hotad än någon gång sedan andra världskriget. Jag har läst flera böcker i ämnet och blir väldigt förvånad över bristen på insikt på hur teknik kan användas – detta hos personer som ska räknas bland de ledande statsvetarna i världen. Nästan all befintlig teknik kan faktiskt användas till både bra och dåliga saker. Internet är inget undantag. Således kan Internet användas till många bra saker men också utnyttjas av diktatorer och extremister av olika slag för sina egna syften. Och här verkar statsvetarna faktiskt – totalt bortkomna. ”Vi hade inte tänkt på detta – d v s att diktatorer och olika extremister kan utnyttja internet för egna syften”. Jag häpnare faktiskt när jag läste detta. Snacka om tunnelseende…


Hur har vi då hamnat här? Finns givetvis flera delförklaringar. Att en stat som Kina med supermaktsambitioner ser och utnyttjar nätets potential är givet. Att andra diktatorer tar hjälp av Kina är lika självklart. Tillståndet i Ryssland är förfärligt, Sovjetunionens upplösning, kommunism och ineffektiv planekonomi ersattes inte med demokrati. Istället fick ryska folket tjuv och banditvälde där gudfadern sedan 2000 heter Vladimir Putin som under sig har ett anal lydiga vasaller som benämns oligarker. Deras lojalitet säkras genom att de liksom sin gudfader kan plundra staten så mycket de orkar. All opposition mot systemet bekämpas hårt.  Men hur har vi i västvärlden hamnat i ett tillstånd där alla nu är eniga om att demokratin går åt fel håll?


Några viktiga orsaker. Sedan 80-talet har vi fört en ekonomisk politik som i första hand gynnat personer med höga inkomster medan andra saker som välfärdsstaten nedprioriterats. De ekonomiska klyftorna har växt , här råder stor enighet. Klyftorna handlar inte bara om miljardärer och multimiljonärer mot s.k. ”vanligt folk”. Har finns andra dimensioner också – t.ex. stad mot land, funktionsnedsatt - "normat", ung-gammal, låg-högutbildad. 


Nyare forskning visar tydligt att allt för stora ekonomiska klyftor gynnar framväxten av högerextrema idéer och utgör utmärkt grogrund för konspirationsteorier. Däremot, tycks forskningen visa att vänsterextremism (vilket är lite oväntat)  åtminstone i västvärlden -inte alls är lika framgångsrik som högerextremism på att locka personer som på olika sätt känner sig missgynnade.


Högerextremism och hat mot minoriteter/rasism går alltid hand i hand. Högerextremismen föraktar också demokratin med dess grundbult alla människors lika värde Rasismen har många ansikten – högerextremismens hat utsträcker sinte bara till personer med ”fel hudfärg, etnicitet” mm – på hatlistan finns alltid också avsky mot personer med funktionsnedsättningar. En allt starkare högerextremism är således ett hot mot alla minoriteter.


Rasismen är dock inte en företeelse enbart ”reserverad” för västerlandet. I gamla Sovjetunionen fanns t.ex. en mycket utbredd rasism mot såväl judar som andra minoriteter – som regimen gärna utnyttjade för egna syften. Och det fanns i många fall enorma klassklyftor i de gamla öststatsländerna med en liten klick personer som berikade sig. Jag är tillräckligt gammal för att minnas Rumäniens diktator Nicolae Ceaușescu som vältrade sig i ofattbar lyx samtidigt som flertalet rumäner levde i djup fattigdom.

 I Kina går utvecklingen åt helt fel håll. Kommunistisk enpartistat samsas med kapitalism, nationalism  och rasism. Xi Jinping har utsett sig till president på livstid vilket bara det vittnar om storhetsvansinne. I kommunistpartiet finns otaliga pampar som skor sig på olika nivåer, de ultrarika är också medlemmar i partiet.  Klassklyftorna är gigantiska. Samtidigt är statsförvaltningen är i dagens Kina fortfarande organiserat som gamla Sovjetunionen och även Mao Zedongs Kina. Och minoriteter förföljs med stor brutalitet. Detta är ett land som inom kort – troligen blir det mäktigaste landet i världen. 


Finns det då ingenting vi kan göra för att vända utvecklingen? Eftersom jag är optimist (annars hade jag inte engagerat mig så mycket som jag gör) måste man tro på en förbättring. Efter andra världskriget fanns en utbredd uppfattning i västvärlden att utbredd fattigdom och misär var en viktig orsak till Nazitysklands framväxt. Under efterkrigstiden växte en omfattande välfärdsstat fram i nästan alla västländer med syftet att garantera att ingen blev riktigt fattig. Samtidigt minskade också inkomst och förmögenhetsskillnaderna i samtliga västländer – inklusive USA där president Lyndon Johnson på 1960-talet drev sitt program war against poverty – kriget mot fattigdom. John F. Kennedys bror Robert som kandiderade i presidentvalet 1968 (och också blev mördad) hade, åtminstone med amerikanska mått mycket ambitiösa ambitioner att utveckla välfärden.


På 1980-ralet började utvecklingen gå åt andra hållet och har accelererat efterhand. Snabbt ökade inkomst och förmögenhet skillnader löpte parallellt med besparingar i välfärden som – givetvis drabbade de mest utsatta. Utvecklingen internationellt har faktiskt gått så längt att Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF)har varnat för att inkomst och förmögenhetsskillnaderna har blivit så stora att de hämmar den ekonomiska tillväxten. Knappast organisationer som brukar se ojämlikhet som något problem.


Håller vi oss till Sverige så är vi inget undantag från den generella utvecklingen i västvärlden. Inkomst och förmögenhetsklyftan ökar snabbt (särskilt förmögenheten), stora besparingar har gjorts på välfärden, polariseringen i samhället ökar mm. Och precis som i andra länder är inte stödet för i vårt fall SD störst i invandrartäta städer. Störst stöd finns på landsbygden och småstäder som brottas med allvarliga strukturella problem som avfolkning, fabriksnedläggningar och minskade skatteintäkter.

Anm: Som andel av BNP (d v s värdet av varor tjänster som produceras) spenderar ytterst få länder i världen mer pengar på skattefinansierad välfärd än Sverige men utvecklingen går åt fel håll.

 

Vi har vi i alla fall haft en debatt om att pandemin blottlagt stora revor i välfärden och att de måste åtgärdas. Prata är emellertid en sak – agera något helt annat. För att vi på sikt ska ha en assistansreform som fungerar är min övertygelse att det också krävs att den generella välfärdsstaten också fungerar. Känner alla att utvecklingen går åt rätt håll och alla får del av välfärden kommer stödet för högerextrema idéer också att minska och med den misstänksamheten mot olika minoriteter plus stödet i allmänheten för vår frihetsreform.


Anm.: Välfärd menar jag här även att t.ex. räddningstjänsten fungerar, att det finns en infrastruktur som fungerar för personer som bor i småstäder eller på landet mm.


Kanske något naivt hoppades jag att valrörelsen verkligen skulle sätta fokus på välfärdsfrågorna – vilket också underlättat att lyfta fram såväl den personliga assistansen som andra funkisfrågor. Man började känna viss optimism – vi var på väg ur pandemin. Istället har vi drabbats av Ukrainakriget som riskerar att sluka all uppmärksamhet om kriget blir långvarigt eller i värsta fall sprider sig till fler länder. Vill inte skrämma någon men jag skulle ljuga för mig själv om jag påstod att jag inte känner oro för att vi – oavsett regering kommer bli mycket lågt prioriterade närmaste åren.


Mycket oroväckande är att det redan nu lanseras sparpaket och att inflationen ökar. Nästa blogginlägg blir ett rop på hjälp för att höja schablonersättningen.


 Hoppet är ändå det sista som överger oss. Om västvärldens ledare efter andra världskriget kunde slå fast att mindre skillnader minskar risken för extremism borde dagens ledare kunna komma fram till samma sak när de ser samhällsutvecklingen. Eller är människan som kollektiv fortfararande så dum varelse att det krävs ett nytt jätte krig för att komma fram till samma slutsatser som dåtidens ledare drog för 75 år sedan?

 

 

torsdag 10 mars 2022

Ukraina kriget – vad kommer hända med satsningar på personlig assistans?

 Torsdagen 24 februari invaderade Ryssland Ukraina. En oerhörd händelse som chockat hela världen. Kriget kommer påverka oss för lång tid framöver. Att ge tillbaka statlig assistansersättning till ca 2700 personer är ändå små belopp jämfört med planerade försvarssatsningar.


För första gången sedan slutet på andra världskriget har att ett Europiskt land blivit invaderat. Vetskapen att det pågår ett stort krig i Europa är mycket obehaglig. Efter en lång tids spänningar mellan Ryssland och Ukraina och 8 år med ett s.k. lågintensivt krig i östra Ukraina bestämde sig till slut Vladimir Putin för att invadera Ukraina.


 Läget är ytterst allvarligt. När jag skriver detta 3 mars 2022 vet vi inte hur länge kriget kommer pågå. Enligt experter kan det vara slut om någon dag men det kan också pågå i flera år. Ingen vet heller om kriget kommer att utvidgas till fler länder.


Vad som däremot är säkert är att kriget, även om det slutar snart kommer påverka den svenska inrikes och förspolitiken för lång tid framöver. Drar kriget ut på tiden kommer valrörelsen troligen inte likna någonting som svenska folket upplevt sedan valrörelserna under andra världskriget då allt handlade om att visa upp enighet inför omvärlden.


Tittar vi på den ekonomiska utvecklingen fram till valet och åren efter så utsätts assistansreformen för hårt tryck på flera sätt.


Först har vi direkta konsekvenser i inrikespolitiken. Oavsett hur långe kriget pågår så kommer anslagen till försvarsmakten att öka kraftigt kommande år. Detta gäller oavsett om statsministern heter Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. Frågan är hur mycket? I en intervju i DN 2 mars vill Centerns Annie Lööf höja anslagen med 30-35 miljarder kr fram till senast 2025. Moderaternas Ulf Kristersson pratar om ökningar på tiotals miljarder eller en försvarsbudget som motsvarar 2 % av BNP, i dagsläget motsvarar det ca 108 miljarder kr. År 2022 är budgeten på 66 miljarder kr.


Källa: Folk och försvar

För att finansiera detta kommer krävas ”hårda prioriteringar i budgeten” som Ulf Kristersson formulerade det i ett pressmöte 2 mars.


Magdalena Andersson har hittills inte nämnt någon summa men förespråkar ett starkt svenskt försvar.


Vi pratar därmed om mycket kraftiga utgiftsökningar. Som jämförelse kostade den statliga assistansersättningen (brutto) drygt 24 miljarder kr år 2021.


Källa: Assistanskoll.se


Så har vi ekonomiska effekter som slår direkt mot Sveriges ekonomi i sin helhet och i förlängningen statens skatteintäkter. Vi har redan haft höga energipriser en tid vilket i sin tur leder till att allting annat blir dyrare också = inflationen ökar, vi får mindre för pengarna. Kriget, särskilt om det blir långvarigt kommer att pressa upp energipriserna ännu mer och antagligen leda till lågkonjunktur och vikande skatteintäkter. Varför är inflationen ett problem för den personliga assistansen?


Inflationen leder till att löntagarna, med all rätt vill bli kompenserade när inflationen urholkar pengarnas värde. Assistansanordnarna har emellertid inget utrymme för att finansiera extra lönekrav i förhandlingar. Timschablonen har varit underfinansierad i många år. Staten har bestämt att vi bara ska få 1,5 % i år (igen), en nivå schablonen ska ligga på flera år till, anser regeringen. Redan utan ökad inflation p.g.a. höga energipriser, krig mm har vi inte utrymme att finansiera våra assistenters löneökningar. Lösningen är inte komplicerad En högre schablon som kompenserar för inflationen löser problemet.


För att rätta de fundamentala problemen med behovsbedömningarna krävs även mer pengar.  Ett stort orosmoln tycker jag är att de båda s.k. statsbärande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna är lika snåla när det gäller höjningen av schablonen.


Skattehöjningar för att få fram mer pengar? Synnerligen rimligt anser jag men kommer av allt att döma inte finnas en parlamentarisk majoritet för det i riksdagen även efter nästa val. Prioriteringar, eller med mjukare definition fördelningspolitik? Rejäl uppförsbacke i dagsläget. Av ideologiska skäl vill Socialdemokraterna i första hand göra stora satsningar på den allmänna välfärden medan Moderaterna helst vill hålla nere på statens utgifter, åtminstone i välfärdssektorn. Att försvaret ska ha stora tillskott är ju S och M överens om.

 

Detta betyder inte att vi tysta ska acceptera att försvarssatsningar tränger undan andra mycket viktiga behov som personlig assistans. De summor som behöver tillföras assistansreformen är faktiskt ganska låga belopp jämfört med väntade tillskott till försvarsmakten. Ungefär 2700 personer har förlorat statlig assistansersättning sedan hösten 2015. Det skulle kosta ungefär 5,5 miljarder kr (brutto) att ge dessa personer dygnet runt assistans.


Dygnet runt assistans för en person kostar(brutto) ca 2 miljoner kr/år.


 Jag har funderat på vilka frågor vi ska driva i valrörelsen. Det får inte bli för mycket, tre frågor får räcka. Jag tänker så här:


De frågor måste vara frågor som en ganska spretig funktionsrättsrörelse kan enas kring. Det måste också vara frågor som är lätta att ta till sig för allmänheten. Att driva att Funktionsrättskonventionen ska bli lag tror jag av detta skäl inte fungerar bra som valfråga. Ytterst få svenskar känner överhuvudtaget till att det finns en särskild konvention för rättigheter åt personer med funktionsnedsättningar. Jag har fastnat för tre frågor som jag tror är lämpliga:

·       Ändra behovsbedömningarna


·       Höja Timschablonen


·       Förstatliga assistansreformen


Att ändra behovsbedömningarna så att alla behov räknas är helt centralt. Här ingår givetvis att tvåårsomprövningarna inte får återupptas innan behovsbedömningarna gjorts om enligt kriterierna för personlig assistans i Funktionsrättskonventionen.

 

När det gäller schablonersättningen tycker jag det är ett måttligt och helt rimligt krav att schablonen höjs enligt ett index som följer löneökningarna.

 

Förstatliga assistansreformen är – självklart mycket viktigt det också men det måste ske i rätt ordning. Här måste vi kräva att Assistansreformen inte ska förstatligas innan behovsbedömningarna ändras.

 

Detta är krav som vi inte ska backa från.