Ger mig återigen in i en viktig diskussion hur vi med
olika funktionsvariationer garanterat ska få bästa möjliga hjälpmedel för våra
behov.
Alla personer med funktionsvariationer
är i varierande utsträckning beroende av hjälpmedel. För egen del och alla
andra rullstolsburna personer skulle frånvaron av en rullstol med eller utan personlig assistans innebära
att vi inte ens kan lämna sängen… Frågan om tillgången till bra hjälpmedel
för alla behövande anser jag går hand i hand med att göra samhället
tillgängligt för alla, oavsett funktionsvariation. Det är i högsta grad en
fråga om demokrati för alla.
Som så mycket annat går den tekniska utvecklingen i
hjälpmedelssektorn mycket fort med en gemensam beteckning kallad
välfärdsteknik. Socialstyrelsen definition av välfärdsteknik är denna:
Välfärdsteknik är digital teknik som syftar till att bibehålla eller öka trygghet,
aktivitet, delaktighet eller självständighet för en person som har eller löper
förhöjd risk att få en funktionsnedsättning. Välfärdsteknik kan användas av
personen själv, en närstående eller någon annan i personens närhet och kan ges
som bistånd, förskrivas som hjälpmedel för det dagliga livet eller köpas på
konsumentmarknaden.
När det gäller innovationsförmågan ligger Sverige
mycket bra till, ändå finns det stora problem som hämnar utvecklingen och
begränsar utbudet. Detta har Funktionshinderpolitik belyst i flera artiklar,
Ser man det krasst ekonomiskt riskerar också problemen att stjälpa företag och
därmed även ”döda” arbetstillfällen. Innovationer som t.ex. skulle kunna hjälpa
människor att utföra ett jobb kanske aldrig ser dagens ljus eller kommer ut på
den stora marknaden. Varför är det så?
Som i så många andra fall för oss spökar det Kommunala
självstyret. I Sverige finns 290 kommuner och 21 landsting och dessa bestämmer
själva genom upphandlingar vilka hjälpmedel som ska tas in i sortimentet och
vilka test som krävs för att det ska godkännas. Beslutsprocessen är därmed
synnerligen decentraliserad, allt i enlighet med det kommunala självstyrets
grundvalar. Med så många beslutsfattare säger det sig självt att detta blir en
mycket trög byråkrati som skapar problem för nya produkter att nå den stora
marknaden. Johan Seltberg är VD för företaget Interventions och kommenterar
situationen så här:
Dilemmat för nya innovationer är att det tar lång tid innan man
får vad som kallas formell evidens.
Ibland krävs det ett antal publicerade studier innan ett
landsting ens vill prata med en producent, men att få fram det tar tid.
Fortfarande kommer många innovationer härifrån. Därför känns
det paradoxalt att Sverige är ett av de länder där det tar längst tid att bryta
igenom med en ny produkt.
Vi rör oss i en bransch som i mycket
stor utsträckning finansieras av våra skattepengar, att nya hjälpmedel måste
godkännas först är inte kontroversiellt. Men jösses, beslutsprocessen måste bli
mycket enklare och det känns orimligt att kommuner och landsting enligt
Funktionshinderpolitik i många fall sätter samma säkerhetskrav som på
receptbelagda läkemedel… Hur ska det lösas då? Mitt förslag är att makten att
godkänna hjälpmedel förflyttas till en central myndighet, förslagsvis
Socialstyrelsen eller MFD (Myndigheten För Delaktighet), beslutsprocessen med
alla krav måste förenklas. Detta betyder att makt flyttas från kommunerna och
Landstingen som skulle klaga på ”inskränkningar av det Kommunala självstyret” men vår rätt till bästa möjliga hjälpmedel
måste, liksom rätten till assistans och andra LSS insatser måste vara överordnat det
kommunala självstyret.
Jag har ingen koll på hur mycket pengar
staten satser på forskning inom området välfärdsteknik och övriga hjälpmedel
men om bara viljan finns så är alla vinnare på sikt om staten vill satsa stora
resurser:
· Ökad livskvalitet för vi som
behöver hjälpmedlen och större möjlighet till delaktighet i samhällslivet och
jobbmöjligheter = bättre demokrati
· Nya jobb skapas i företag
med bra innovationer
· Mer jobb ger mer
skatteintäkter till staten
När det gäller att minska det
offentligas makt över vilka hjälp över vilka hjälpmedel vi faktiskt kan få via
skattsedeln har IL rörelsen tankar om att införa ett kontantstöd som vid val om
assistansbolag där vi själva eller ställföreträdare väljer vad vi vill ha. Hur
en sådan modell skulle fungera praktiskt har IL ingen lösning på i dagsläget.
Tills vidare förespråkar jag en modell där Landstingen via upphandlingar har
ett grundutbud men men där enbart staten godkänner hjälpmedlen. Om vi
vill ha en produkt för våra egna behov som inte finns i sortimentet ska vi
kunna få det utan att bråka, d v s mer makt till individen istället för
systemet.
Slutligen handlar det om rättvisa. I en
värld där ny teknik har potential att kraftigt förbättra livskvalitén för så
många människor är det inte acceptabelt om plånbokens storlek eller
Kommunalt självstyre och därmed bostadsort ska avgöra vem som får tillgång till
den nya tekniken.
* Harald Strand fortsätter sin genomgång av CRPD
konventionen. Den här gången går Harald igenom artikel 12-20 som bland annat
handlar om likhet inför lagen, rättsstöd, integritet, förbud mot tortyr,
rörlighet och rätten till personlig assistans (artikel 19). Jag har även denna
gång bidragit lite grann och skrivit våra kommentarer artikel 17-19.
* STIL aktivister i Småland har spelat in ett nytt
avsnitt i vår podd. Det är första delen om hur tillgängligheten fungerar i
dagens Sverige med tillgänglighetsinventeraren Johan Steirud som medhjälpare.
Fokus ligger på den fysiska tillgängligheten då vi inte är så bra insatta i den
icke fysiska tillgängligheten men det kommer att tas upp också.