Sverige riskerar att halka efter i utvecklingen av nya hjälpmedel

Ger mig återigen in i en viktig diskussion hur vi med olika funktionsvariationer garanterat ska få bästa möjliga hjälpmedel för våra behov.

Alla personer med funktionsvariationer är i varierande utsträckning beroende av hjälpmedel. För egen del och alla andra rullstolsburna personer skulle frånvaron av en rullstol  med eller utan personlig assistans innebära att vi inte ens kan lämna sängen… Frågan om tillgången till bra hjälpmedel för alla behövande anser jag går hand i hand med att göra samhället tillgängligt för alla, oavsett funktionsvariation. Det är i högsta grad en fråga om demokrati för alla.

Som så mycket annat går den tekniska utvecklingen i hjälpmedelssektorn mycket fort med en gemensam beteckning kallad välfärdsteknik. Socialstyrelsen definition av välfärdsteknik är denna:

Välfärdsteknik är digital teknik som syftar till att bibehålla eller öka trygghet, aktivitet, delaktighet eller självständighet för en person som har eller löper förhöjd risk att få en funktionsnedsättning. Välfärdsteknik kan användas av personen själv, en närstående eller någon annan i personens närhet och kan ges som bistånd, förskrivas som hjälpmedel för det dagliga livet eller köpas på konsumentmarknaden.

När det gäller innovationsförmågan ligger Sverige mycket bra till, ändå finns det stora problem som hämnar utvecklingen och begränsar utbudet. Detta har Funktionshinderpolitik belyst i flera artiklar, Ser man det krasst ekonomiskt riskerar också problemen att stjälpa företag och därmed även ”döda” arbetstillfällen. Innovationer som t.ex. skulle kunna hjälpa människor att utföra ett jobb kanske aldrig ser dagens ljus eller kommer ut på den stora marknaden. Varför är det så?

Som i så många andra fall för oss spökar det Kommunala självstyret. I Sverige finns 290 kommuner och 21 landsting och dessa bestämmer själva genom upphandlingar vilka hjälpmedel som ska tas in i sortimentet och vilka test som krävs för att det ska godkännas. Beslutsprocessen är därmed synnerligen decentraliserad, allt i enlighet med det kommunala självstyrets grundvalar. Med så många beslutsfattare säger det sig självt att detta blir en mycket trög byråkrati som skapar problem för nya produkter att nå den stora marknaden. Johan Seltberg är VD för företaget Interventions och kommenterar situationen så här:

Dilemmat för nya innovationer är att det tar lång tid innan man får vad som kallas formell evidens.

Ibland krävs det ett antal publicerade studier innan ett landsting ens vill prata med en producent, men att få fram det tar tid.

 Fortfarande kommer många innovationer härifrån. Därför känns det paradoxalt att Sverige är ett av de länder där det tar längst tid att bryta igenom med en ny produkt.

Vi rör oss i en bransch som i mycket stor utsträckning finansieras av våra skattepengar, att nya hjälpmedel måste godkännas först är inte kontroversiellt. Men jösses, beslutsprocessen måste bli mycket enklare och det känns orimligt att kommuner och landsting enligt Funktionshinderpolitik i många fall sätter samma säkerhetskrav som på receptbelagda läkemedel… Hur ska det lösas då? Mitt förslag är att makten att godkänna hjälpmedel förflyttas till en central myndighet, förslagsvis Socialstyrelsen eller MFD (Myndigheten För Delaktighet), beslutsprocessen med alla krav måste förenklas. Detta betyder att makt flyttas från kommunerna och Landstingen som skulle klaga på ”inskränkningar av det Kommunala självstyret” men vår rätt till bästa möjliga hjälpmedel måste, liksom rätten till assistans och andra LSS insatser måste vara överordnat det kommunala självstyret.

Jag har ingen koll på hur mycket pengar staten satser på forskning inom området välfärdsteknik och övriga hjälpmedel men om bara viljan finns så är alla vinnare på sikt om staten vill satsa stora resurser:

·   Ökad livskvalitet för vi som behöver hjälpmedlen och större möjlighet till delaktighet i samhällslivet och jobbmöjligheter = bättre demokrati

·   Nya jobb skapas i företag med bra innovationer

·   Mer jobb ger mer skatteintäkter till staten

När det gäller att minska det offentligas makt över vilka hjälp över vilka hjälpmedel vi faktiskt kan få via skattsedeln har IL rörelsen tankar om att införa ett kontantstöd som vid val om assistansbolag där vi själva eller ställföreträdare väljer vad vi vill ha. Hur en sådan modell skulle fungera praktiskt har IL ingen lösning på i dagsläget. Tills vidare förespråkar jag en modell där Landstingen via upphandlingar har ett grundutbud men men där enbart staten godkänner hjälpmedlen. Om vi vill ha en produkt för våra egna behov som inte finns i sortimentet ska vi kunna få det utan att bråka, d v s mer makt till individen istället för systemet.

Slutligen handlar det om rättvisa. I en värld där ny teknik har potential att kraftigt förbättra livskvalitén för så många människor är det inte acceptabelt om plånbokens storlek eller Kommunalt självstyre och därmed bostadsort ska avgöra vem som får tillgång till den nya tekniken.

Välfärdsinnovation möter problem

Många saknar effektiva hjälpmedel

* Harald Strand fortsätter sin genomgång av CRPD konventionen. Den här gången går Harald igenom artikel 12-20 som bland annat handlar om likhet inför lagen, rättsstöd, integritet, förbud mot tortyr, rörlighet och rätten till personlig assistans (artikel 19). Jag har även denna gång bidragit lite grann och skrivit våra kommentarer artikel 17-19.

CRPD Likhet inför lagen

* STIL aktivister i Småland har spelat in ett nytt avsnitt i vår podd. Det är första delen om hur tillgängligheten fungerar i dagens Sverige med tillgänglighetsinventeraren Johan Steirud som medhjälpare. Fokus ligger på den fysiska tillgängligheten då vi inte är så bra insatta i den icke fysiska tillgängligheten men det kommer att tas upp också.

Tillgänglighet del 1