Politiker pratar idag bara pengar även när det gäller LSS och då är
det inte individens pengar. Det som LSS också föreskriver är att det är
behoven, inte pengar, som skall styra insatserna för den enskilde. Politiker
pratar idag gärna att ”LSS är för dyrt” och ”Vi måste spara även på
LSS-kostnader”? Med motivet att vi inte har råd!
Harald Strand, FUB
Ovanstående citat är hämtat från en artikel Harald
Strand skrev i en artikel i Heja Olika för några veckor sedan. Harald sätter
här fingret på en märklig paradox (åtminstone i ett land som har så hög
svansföring när det gäller ambitionerna allmän välfärd) – Sverige har aldrig
varit rikare som land ändå anser vi oss inte ”ha råd” med vare sig personlig
assistans eller andra LSS insatser. Trots larmrapporter om ständig kris i
sjukvården, pensionärer som är undernärda o s v kvarstår faktum.
Enligt den
tyngst vägande definitionen hur rikt ett land är – BNP/capita (värdet av allt
som produceras under ett år/antalet invånare) har BNP/capita aldrig varit så
hög i vårt lands historia. Landet Sverige är därmed rikare än någonsin och
borde följaktligen ha råd med bättre välfärd än någonsin åt de som behöver
samhällets stöd. Ändå får vi gång på gång höra att vår rättighetslag ”kostar
för mycket pengar”– assistansanvändare fuskar vilt, kriminaliteten håller på
att spåra ur…
I förra blogginlägget skrev jag och visade med
relevant statistik att det är en kraftig överdrift att kostnaden/utgifterna för
personlig assistans ”skenar. Alltså måste andra faktorer spela en viktig roll i
den allt intensivare propagandan från regeringen. Här är min förklaring till
denna märkliga och ganska obehagliga paradox.
För någon vecka sedan läste jag en
ledare i Jönköpings-Postern som tog upp ett antal exempel på att den svenska
ekonomin går mycket bra. Tillväxten är hög, arbetslösheten sjunker,
statsbudgeten går plus osv.
Slutsats, det finns andra orsaker än ekonomiska faktorerna som är mycket viktiga om vi ska förstå de ständiga angreppen mot assistansreformen i synnerhet och övriga LSS i allmänhet. Det handlar mycket om ideologi - hur ser vi på samhällsinvånare som "kostar pengar", vadär deras rättigheter värda i förhållanden till övrig befolkning, vilken rätt har de att själva bestämma över sitt liv kontra myndigheters makt? Här är det ingen vacker syn som tornar fram.
Att ideologi spelar en viktig roll menar jag stärks av det faktum att rättighetslagen LSS, hela,lagen har ALLTID varit kritiserad, redan innan den ens trädde i kraft. I kritikerskaran
fanns och finns en brokig skara aktörer i det etablerade samhället från arga kommunpolitiker till ledare skribenter och facket.
Min slutsats är att ekonomin spelar roll men ytterst handlar motståndet om maktförhållanden. LSS som en individbaserad lag flyttar makt till vi som berörs - "förlorarna" blir alla de aktörer som fortfarande
ser oss som en homogen grupp individer som alla anses vara sjuka och behöver vård. LSS gruppen är en allt annat än homogen grupp människor och LSS har lämnat det
bakåtsträvande vårdperspektivet. Vilka är då ”förlorarna” som helt eller delvis vill återupprätta den gamla maktordningen? Jag har skrivit om det innan men tåls att upprepas gång på gång.
Att ideologi spelar en viktig roll menar jag stärks av det faktum att rättighetslagen LSS, hela,lagen har ALLTID varit kritiserad, redan innan den ens trädde i kraft. I kritikerskaran
fanns och finns en brokig skara aktörer i det etablerade samhället från arga kommunpolitiker till ledare skribenter och facket.
Min slutsats är att ekonomin spelar roll men ytterst handlar motståndet om maktförhållanden. LSS som en individbaserad lag flyttar makt till vi som berörs - "förlorarna" blir alla de aktörer som fortfarande
ser oss som en homogen grupp individer som alla anses vara sjuka och behöver vård. LSS gruppen är en allt annat än homogen grupp människor och LSS har lämnat det
bakåtsträvande vårdperspektivet. Vilka är då ”förlorarna” som helt eller delvis vill återupprätta den gamla maktordningen? Jag har skrivit om det innan men tåls att upprepas gång på gång.
I korta drag, ovan nämnda grupper
men även en del personer direkt eller indirekt aktiva i sjukvården eller den
jättelika byråkratiska apparaten menar jag ”förlorar” på att LSS går från ett
vårdperspektiv till rättighets och medborgarperspektiv.
När kommer riksdagen gemensamt ställa sig bakom att vi självklart har råd med personlig assistans och andra LSS insatser?
Bild: LSS 20 i riksdagen april 2014. I mitten undertecknad, till vänster Jonas Franksson och till höger Therese Karlberg från Försäkringskassan
* Ifa legenden Wilhelm Ekensteen
intervjuades relativt nyligen i Assistanskoll och så då bland annat:
– Bara det att personer med stora
funktionsnedsättningar dök upp i samhällslivet skapade omedelbart
missbruksmyter. Detta handlar om acceptansen av personer med stora
funktionsnedsättningar i samhällslivet. Vi ses fortfarande i alltför mångas
ögon som vårdobjekt och det skapar problem.
– Det handlar om att vara subjekt och medborgare.
Det får inte bli så att assistansersättningen blir en fråga mellan kassan och
anordnaren. Det har skett en förskjutning i den riktningen p.g.a. den
kriminalitet som riktats mot reformen och gett behov av kontrollfunktioner. Det
får inte bli så att man tar bort den assistansberättigade som subjekt.
Wilhelm Ekensteen har varit med under hela resan och
långt innan personlig assistans blev en del av rättighetslagen LSS och vet vad
han pratar om. Det är inget nytt att vi anklagas för att vara ”fuskare” som
lever lyxliv finansierat av skattebetalarna. En ledare eller politikerutspel
som 2017 trummar ut budskapet att vi egentligen har det för bra hade låtit lika
gärna kunnat vara skrivet eller uttalat 1995.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar