Förvaltningsmodellen New Public Management missgynnar assistansanvändare och andra med behov av stöd från samhället

 Vad är New Public Management (NPM)? Enkelt uttryckt är det ett sätt att styra den offentliga förvaltningen, begreppet myntades på 90-talet. Det uttalade syftet är att ”modernisera” och effektivisera den offentliga sektorn – få ut mer av skattepengarna. Nationalencyklopedins definition av NPM är:

Samlingsbegrepp för organisatoriska och styrningsrelaterade reformer inom den offentliga sektorn, ofta inspirerade av det privata näringslivet.

Wikipedia listar ett ganska stort antal kriterier för vad som kännetecknar NPM:

1. Ledning: Tydlig ansvarsfördelning.

2.  Explicita standarder: Mål, framgångsindikatorer, mätbara målsättningar.

3. Fokus på faktiskt resultat: Belöning kopplad till utförande, resultat viktigare än procedur.

4. Decentralisering: Uppdelning av offentlig sektor i mindre enheter, effektivisera genom att hyra in tjänster inom och utom offentlig sektor.

5. Konkurrens: Mer konkurrens inom offentlig sektor.

6. Ledningssätt inspirerade av privat sektor: Mer flexibla anställningsformer, alla medarbetare ska känna till verksamhetens mål.

7. Kostnadseffektivitet: Mer sparsamhet med resurser, utnyttja medlen bättre.

Sammanfattar vi ovannämnda kännetecken för NPM framgår snabbt att mycket inspiration är hämtat från det privata näringslivet. Mer effektivitet, mer privata inslag, allt ska vara mätbart.

Alla vill väl att våra gemensamma pengar ska användas så effektivt som möjligt. Fast vad händer när NPM tillämpas på verksamheter som berör personer som behöver hjälp från samhället och då pratar jag inte om enbart vi med personlig assistans? Jag menar att NPM har allvarliga konsekvenser och för vår del och avspeglas i hur behovsbedömningarna går till, kostnadsdebatten med mera.

Effektivitet, i praktiken lägre kostnader för den offentliga sektorn är det övergripande målet med NPM, ”effektiviteten” ska granskas genom att allt ska mätas. Hur rimmar detta med en rättighetslagstiftning som LSS är tänkt att vara plus Funktionsrättskonventionens artiklar? Det går inte alls ihop anser jag.

I en rättighetslagstiftning är det de individuella behoven som avgör omfattningen på stödet/hjälpen från samhället. Det går inte för samhället att ”mäta” hur ”effektiv” assistansreformen är utifrån strikt ekonomiska definitioner. ”Effektiviteten” kan enbart mätas utifrån hur personerna som är beviljade insatsen upplever sin livssituation. Är berörda personer nöjda är syftet med den personliga assistansen uppnådd, insatsen har således varit ”effektiv” med att ge självbestämmande och goda levnadsvillkor. Det är dock inte  liktydigt med ”effektiv” enligt NPM-s kriterier.

Motståndet mot hela idén med personlig assistans har som bekant många motståndare från vitt skilda grupper i samhället som även kan ha motstridiga inbördes intressen. Ytterst handlar det om att assistansreformens grundidé ändrar maktbalansen till vår fördel på bekostnad av politiker, tjänstemän, läkare, diverse andra experter. Kommunerna var som bekant motståndare till LSS redan på remisstadiet. Om vi lägger ihop det faktum att assistansreformen har svag legitimitet, utmanar förlegade maktstrukturer och på det att kostnaden(utgifterna blev betydligt högre än vad som beräknades på 90-talet och fusk/kriminalitet uppdagas så passar NPM utmärkt som verktyg för att undergräva reformens syften. 

NPM vill att allt ska kunna mätas och kontrolleras och går således hand i hand med en önskan att öka kontrollen över våra liv. Resultatet blir behovsbedömningar där staten ger sig själv makten att vända ut och in på våra liv för att vi ska få ett självständigt liv – allt ska ju kontrolleras. Det ger också en hjälpande hand i syftet att, åtminstone kortsiktigt sänka utgifterna för staten eftersom assistanstimmar inte beviljas utifrån behov. Detta går till skillnad från upplevd livskvalitet att mäta i kronor och ören.  I praktiken vet alla, även staten och kommunerna att utgifterna inte försvinner bara för att vi nekas personlig assistans. Den flyttar bara till en annan budgetpost eller – i ökande utsträckning till anhöriga som i slutändan ändå kan bli en budgetpost p.g.a. sjukskrivningar orsakade av utbrändhet med mera.

Att använda NPM enligt centrala kriterier funkar således oerhört illa om det ska användas för att tillämpa en rättighetslagstiftning. Behoven ska ju styra inte ”effektivitet” i termer av att till varje pris pressa ner statens utgifter och öka ”effektiviteten”. Naturligtvis funkar NPM också utmärkt för besparingar på diverse andra områden inom välfärden. Indragna sjukersättningar, sjukskrivningar och/eller uteblivna höjningar av andra ekonomiska ersättningar, besparingar på hjälpmedel, bostadsanpassning etcetera är ju alltsammans mätbart utifrån ekonomiska termer.

Både LSS och Funktionsrättskonventionen är hur tydliga som helst, behoven ska styra, inte hur mycket offentlig verksamhet ska ”effektiviseras”. Försämringar är enligt Funktionsrättskonventionen bara acceptabla vid riktigt svåra och akuta kriser och då endast temporärt - försämringarna ska återställas så snabbt som möjligt. I Funktionsrättskonventionen framgår också att utgifter för att förverkliga den centrala artikel 19 ska ha mycket hög prioritet i varje medlemslands budget.

Tankar om samhällsdebatten när pandemin är slut och vad det betyder för oss

 Räknat efter de första kända fallen i Kina har pandemin nu pågått i snart ett år, Själv har jag kraftigt underskattat svårigheterna att få bukt med viruset men inser nu att det här kommer att ta tid. Själv räknar jag med att mitt ganska torftiga liv i den ”självvalda” isoleringen kommer att pågå minst ett halvår till. Rapporter om vacciner är positiva men det kommer sannolikt att ta betydligt längre tid än de största optimisterna hoppas, tyvärr. När vi väl tagit oss igenom det här, hur kommer samhällsdebatten att bli?

Till att börja med, hur kommer ”slut” att definieras? Utifrån vad experter säger så blir det jättesvårt att bara definiera slut på det här. Det verkar ändå råda relativt stor samstämmighet att vi får räkna med att åtminstone stora delar av 2021 också blir förlorat. Om vi utgår från att vi är tillbaka i normalläge framåt vintern 2021/22. Hur kommer samhällsdebatten att bli, vilka blir de stora valfrågorna inför riksdagsvalet 2022? Goda ledtrådar om framtiden tror jag vi hittar hur debattklimatet var före pandemin och sedan vårvintern 2020 när pandemin drag in över Sverige.

Tiden efter valrörelsen var allt allvarligare gängkriminalitet, straff och invandring/integration de i särklass hetaste frågorna i samhällsdebatten. Det ändrades radikalt när pandemin fick grepp under vårvintern. Allt annat sköts åt sidan. När antalet insjuknade och avlidna sjönk kraftigt under sommaren återfick gängvåld och invandring/integration snabbt mycket stort utrymme igen. Nu ökar antalet smittade och avlidna snabbt igen vilket innebär att debatten kring hur Sveriges strategi fungerar återigen hamnat i centrum. ”Dynamiken” i samhällsklimatet styrs nu av allt att döma av hur allvarlig smittspridningen är. Akut läge innebär totalt fokus på pandemin men det räcker med att läget temporärt förbättras så hamnar de ”gamla” frågorna i centrum.

Blickar vi framåt blir av allt att döma hur pandemin utvecklas under 2021 helt avgörande. Ju längre tid den håller på, desto snävare blir utrymmet för att lyfta fram andra frågor vilket givetvis kommer att ha mycket negativa konsekvenser för att våra frågor ska få utrymme inför valet 2022. Ju längre pandemin håller på, desto mer ansträngd kommer statens ekonomi att bli. Och här avskräcker historien. Som jag skrivit innan, tittar vi tillbaka på den ekonomiska historien senaste kvartsseklet framträder ett tydligt mönster. Stora försämringar i assistansreformen sammanfaller alltid med ekonomiska kriser.

Utgår vi från att vi är tillbaka till ett normalläge framåt 2022 tyder det mesta av ovan nämnda skäl på att brott och straff och invandring återigen kommer att hamna i centrum. Befinner sig Sveriges ekonomi i riktigt dåligt skick blir det också heta diskussioner hur såväl utgifterna för pandemin ska betalas och hur den ekonomiska krisen ska lösas.

Möjligen är jag naiv men jag hoppas verkligen det inför valet 2022 även blir fokus på välfärdsfrågor. Pandemin har avslöjat mycket stora brister i välfärdsstaten, till största delen orsakad av en hårdhänt besparingspolitik som pågått i 25-30 år. Vi har också sett statistik som visar att personlig assistans är en insats som förutom mycket högre livskvalitet är helt överlägsen äldreboenden och hemtjänst när det gäller att skydda riskgrupper mot smitta. Den viktigaste delorsaken är rimligen att i den personliga assistansen är ett mycket mindre antal personer inblandade i stödet/hjälpen. Till det tillkommer att vi bor i egna hem vilket underlättar isolering.

 Alla som menar minsta allvar med att det är viktigt att skydda riskgrupper måste se personlig assistans som ett föredöme. Vi har definitivt fått ett argument till när Anna Dahlberg och andra gör allt för att angripa vår rätt till full delaktighet i samhället med ett självständigt/självbestämt liv.

Viktigt att påpeka. Många kommuner har mycket dålig ekonomi och många delar i näringslivet och föreningslivet blöder kraftigt. Däremot har inte svenska staten akuta ekonomiska problem i dagsläget. Ofattbara belopp har spenderats under pandemin och finansierats med lån men trots detta är statsskulden förhållandevis låg mätt som andel av Sveriges totala BNP. Det finns därför inga ekonomiska argument som försvarar försämringar i assistansreformen. Här är det också mycket viktigt att påpeka under valrörelsen angående kommunernas problem.

Funktionsrättskonventionen avråder starkt från att delegera ner ansvaret för genomförandet av artikel 19 till regional eller kommunal nivå.

* Det finns ändå ljuspunkter senhösten 2020.

Alla som är aktiva i brukarrörelsen känner till Nora Eklövs tragiska historia. Nora förlorade all personlig assistans när hon erbjöds ett toppjobb i Stockholm vilket innebar flytt från hemkommunen. Efter mängder med överklaganden har nu Nora efter en dom i Kammarrätten fått rätt till personlig assistans. I domen står det följande:

Det får anses visat att Nora Eklöv på grund av ett flertal olika behov av hjälp som kunde förväntas uppstå var i behov av att en assistent var närvarande under hela arbetsdagen och att det inte skulle ha varit möjligt för henne att utföra sitt arbete om inte assistans beviljades för hela aktiviteten. Hon hade därför rätt till personlig assistans under hela sin arbetstid.

Kommer Stockholms kommun att överklaga till Högsta Förvaltningsdomstolen? Tyvärr Inte alls osannolikt säger jag men låt oss hoppas att huvudstadskommunen sansar sig och inse det orimliga i att fortsätta processen.

Nora Eklöv berättar för Assistanskoll

Positivt äratt stödet för staten som ensam huvudman ökar i Riksdagen. Som jag skrivit i tidigare blogginlägg – när staten blir ensam huvudman måste nödvändiga lagändringar vara klara. 

En annan positiv händelse är svaren på remissrundan till utredningen 2019 med alla förödande besparingsförslag. Jag vet inte vad Lena Hallengren väntade sig men regeringen har i alla fall inte fått något som helst stöd för att genomföra besparingarna, även med de värsta förslagen borttagna som inte gick it på remiss.

Det är mycket positivt att funktionsrättsrörelsen är enig om att LSS utredningens förslag är förkastliga och att utredningen i sin helhet ska förpassas till historien. Intressant och viktigt är att flera organisationer utan direkta kopplingar till Funktionsrättsrörelsen som svenska Kyrkan och advokatsamfundet också svarat. Svenska kyrkan förkastar utredningen i sin helhet och Advokatsamfundet varnar också för negativa konsekvenser för ett snabbt förstatligande utan en grundlig utredning.

 

Lite överraskande för mig är att även Försäkringskassan är kritiska. I FK-s fall handlar det om dels enorma byråkratiska problem och (tro det eller inte…) oro för att personer kommer att förlora assistansen om förstatligandet inte föregås av en grundlig utredning.

 

Med all kritik gör jag bedömningen att det är osannolikt att regeringen går vidare med utredningen. Därmed är också sannolikheten låg att tvåårsomprövningarna återupptas vilket skyddar de som är beviljade statlig assistansersättning, knappt 14 000 personer. Detta förutsätter att Sveriges ekonomi inte befinner sig i fritt fall om ett år.

 

 De grundläggande problemen kvarstår tyvärr och en lösning är inte nära förstående.

 * Tusentals personer har förlorat statlig assistansersättning sedan 2015

 *Det är oerhört svårt att bli beviljad statlig assistansersättning

 * Omprövningsstoppet omfattar inte drygt 5000 personer med kommunalt beviljad assistans vilket leder till stora orättvisor.

 * Behovsbedömningarna bryter på en lång rad punkter mot både LSS intentioner och Funktionsrättskonventionens artikel 19.

 * Kommunernas dåliga ekonomi är ett akut hot mot de som har personlig assistans beviljad av hemkommunen.

 

Ny rapport om livet i Corona/Covid 19 pandemin – det är riktigt kärva tider nu

 När pandemin blev ett globalt problem och nådde Sverige trodde jag att världen skulle få bukt med det nya Coronaviruset inom några månader. Så hade ju skett innan vid Sars, fågelinfluensan med mera. Jag har haft brutalt fel och grovt underskattat svårigheterna att få bukt med viruset. I mitt senaste blogginlägg om livet under pandemin från juni månad skrev jag följande:

När hösten tar vid hoppas jag att jag kan skriva ett blogginlägg att nu sitter jag inte i ofrivillig karantän längre!

Nu är vi inne i november och jag sitter fortfarande i 85-90 % karantän och har med något undantag fysiskt inte träffat andra människor än mina assistenter och nära anhöriga sedan mars – mer än ett halvår utan fysiska kontakter att tala om med omvärlden (omvärlden här = världen ”utanför” mina assistenter och nära anhöriga)

Ja, jag vet att det finns massor med människor som sitter i samma sits som jag och bara i Sverige har tusentals människor avlidit, jag har inte ens blivit sjuk. Vill inte låta bitter men jag är frustrerad. Jag är oerhört trött på pandemin och att isolera sig månad efter månad och nu sprider sig smittan snabbt igen. Och det blir inte bättre av vetskapen att det här fortsätter lång tid. Känner mig maktlös.

Att det skulle komma en andra våg är ingen överraskning i sig, likväl är det oerhört trist att det nu sker. Min hemregion Jönköping hör dessutom till de hårdast drabbade regionerna i landet. Förra veckan hade Jönköpings kommun en presskonferens med bistra besked, bland annat ska badanläggningar och fritidsgårdar stängas kommande tre veckor – till att börja med. Merparten av biblioteken stängs också.  Så alla möjligen naiva förhoppningar att återvända till en åtminstone någorlunda normal tillvaro inom nära framtid har grusats totalt.

Det är inte så att jag känner mig uttråkad. Tack vare Zoom kan vi fortsätta att hålla planeringsmöten och jag kan blogga med mera som vanligt. Jag prenumererar på merparten av de stora streamingtjänsterna för filmer och sportkanaler. Tack vare att jag har en egen bil jag kan göra mindre rundturer för att komma ifrån bostaden Men jag saknar både fysiska möten och vardagsnöjen som bio och restaurangbesök oerhört mycket.

 Och inte blir det mer uppmuntrande av vetskapen att det kommer ta lång tid innan det blir ändring på det. Hur lång tidshorisont är rimlig? Har slutat att göra överoptimistiska bedömningar och gissar att det kommer förbli isolering åtminstone ett halvår till, alltså i bästa fall senvåren 2021. Det är över ett år totalt, puh. STIL dagar i maj och Ifa debattforum i april, åtminstone i fysisk form känns mycket avlägset.

Visst pratas det om att vaccin kommer vara klara inom några månader, själv tror tyvärr det i praktiken tar betydligt längre tid än så. Ska jag försöka se hela situationen med lite ”glädje” så kan jag i alla fall konstatera att ingen kan anklaga mig för att vara en superspridare av viruset…

* De nya rekommendationerna från FHM är faktiskt ganska tuffa, om de efterlevs vill säga. Här finns en stor brist i den svenska strategin, allt för många struntar i rekommendationerna och riskerar inte någon som helst påföljd i form av t.ex. böter om hen bryter mot dem. Det gör mig riktigt upprörd att så många offrar sig och sitt bästa medan andra lever precis som om allt är som vanligt utan att visa någon som helst hänsyn för såväl riskgrupper som alla som sliter och har slitit dygnet runt i sjukvården. Detta utan minsta risk att drabbas av påföljder.

Jag känner så här:

Antingen bestämmer vi oss för att det här är på allvar, eller så är det inte det. Det sistnämnda innebär att vi låter samhället fungera i stort sett normalt. Omvärlden har bestämt sig för det förstnämnda och antalet döda, över 6000 bara i Sverige bekräftar att sjukdomen är mycket farlig. Många länder har vidtagit mycket hårda åtgärder, kanske för hårda – jag har aldrig varit förespråkare för en total lock down. I Sverige nar vi emellertid valt en typisk svensk(?) mellanmjölksstrategi som i praktiken fungerar så här:

Visst finns det rekommendationer och restriktioner (ganska tuffa nu om de efterlevs) men det är inte hela världen om vi bryter mot dem… Jag kan inte tolka regeringens oerhört lama inställning till alla brott som mot rekommendationer och restriktioner som ständigt uppdagas på annat sätt. Det finns definitivt en poäng i FHM-s argument att åtgärderna måste vara hållbara över lång tid men då måste de efterlevas! Fungerar det inte krävs lagstiftning och det är regeringens skyldighet att ta initiativ till att Riksdagen fixar nödvändig lagstiftning. Det är ingen raketforskning. När det var aktuellt att stänga grundskolorna i våras fixade riksdagen nödvändig lagstiftning på 3-4 dagar…

 

Repetition om vad som är en institution enligt FN och Region Stockholm vill göra stora besparingar på hjälpmedel

 Efter det förförande reportaget i Uppdrag granskning om gruppboende som förvandlats till fängelser och Jimmi Lännerholms situation är det dags för en återupprepning vad som är en institution enligt FN-s kriterier. Ska vi effektivt använda oss av institutions begreppet måste vi utgå från de definitioner som FN har preciserat i Funktionsrättskonventionen.

FN har i den allmänna kommentaren till artikel 19 en bred definition som snabbt sammanfattat lyder:

 En institution uppstår när kriterierna för ett självständigt/självbestämt liv inte uppfylls

 Det finns en lång rad kriterier för vad som kännetecknar institutioner. Jag räknar upp de viktigaste, det räcker med att ett kriterium uppfylls för att verksamheten är en institution enligt FN.  

 

* Våld eller hot om våld

 * Ojämna maktförhållanden

 * Kan inte påverka av vem och hur hen vil. ha hjälp

 * Avsaknad av självbestämmande

 * Ett tydligt ovanifrån/vi vet vad som är bäst för dig perspektiv

 * Avsaknad av insyn

 * Hen tvingas in i en boendeform mot sin vilja.

Dicks situation uppfyller samtliga ovanstående kriterier inklusive sistnämnda (ingen vill leva inlåst i sitt hem), i Jimmis fall är flertalet kriterier uppfyllda.

 

Storleken på verksamheten är helt ointressant vad gäller definition- det är innehållet som är det väsentliga. Även en person beviljad personlig assistans hamnar, allt enligt FN-s kriterier i en institutionsliknande miljö om villkoren för vad som är personlig assistans inte uppfylls.

Det innebär att assistansanvändaren måste ha full kontroll över vem som jobbar som assistent, när assistenten ska jobba, vad hen vill ha hjälp/service med och hur det ska utföras samt tillräckligt med beviljade timmar för att för att möjliggöra ett självständigt/självbestämt liv.

 Jimmis assistansbeslut är därmed ingen riktig personlig assistans. Han befinner sig i en institutionsliknande miljö.

 Rätten till personlig assistans för att förverkliga ett självbestämt liv gäller också alla människor. oavsett orsak till behovet av hjälp/service. Det är grovt konventionsbrott att t.ex. neka en person assistans p.g.a. "fel" diagnos eller att hen inte kan arbetsleda assistenterna på egen hand.

 FN-s definition av personlig assistans gör också att privat eller kommunalt monopol på utförandet av personlig assistans också är oförenligt med personlig assistans enligt FN-s definition.

 

*Bristen på rätt till hjälpmedel på lika villkor oavsett bosättningsort är ett annat problem som blivit allt värre på senare år. Det spelar allt större roll vilken Region du tillhör med ett allt större lapptäcke med avgifter, inte bara i den Region hen är bosatt i utan även mellan Regioner. Vi ser en utveckling där plånbokens storlek får allt större betydelse samt bosättningsort för vilka hjälpmedel du har tillgång till. Detta är helt oacceptabelt, både ur rättvisesynpunkt och min syn på hur en väl fungerande välfärdsstat ska agera. Bra hjälpmedel är en absolut nödvändighet för hundratusentals personer i vårt land och berör oerhört många fler personer än vi som har personlig assistans.

 

Den senaste nyheten jag tagit del av i kategorin ”besparingar på hjälpmedel” kommer från Region Stockholm där det nu förslås en rad besparingar som kommer drabba många personer hårt, människor som i många fall redan har små om ens några ekonomiska marginaler. Jag minns att huvudstadsregionen för 4-5 år sedan ville införa avgifter på alla el-hjälpmedel, ungefär 1000 kr/år om jag minns rätt. Efter stora protester drogs förslagen tillbaka.

 

Nu förslås mer långtgående försämringar som Expressen rapporterat om. Områden som omfattas är:

Högkostnadsskyddet på 2000 kronor per år slopas och egenavgifterna höjs, exempelvis 500 kronor per år för en elrullstol. De drabbade ska själva helt bekosta vissa hjälpmedel, som duschpallar, specialbestick och förhöjningsdynor. Tyngdtäcken mot sömnproblem, som enligt regionens egen hjälpmedelsutredning kan kosta mellan 400 och 4000 kronor i allmänna handeln, föreslås också bli så kallat egenansvar.   

 

Det här handlar inte om småpengar om hen enbart lever på sjuk eller aktivitetsersättning. Jag ogillar också i högsta grad försvaret från Ella Bohlin (KD):

 

Det inte är ett lätt beslut men att det är tuff tid och ”vi är tvungna att prioritera i det läget vi befinner oss nu”.  

 

Mina spontana känslor:

Jadu Ella, jag är väl medveten om att Corona pandemin medför extra kostnader. Men innan ni föreslår dessa besparingar förslår jag att ni lever på sjuk eller aktivitetsersättning några månader. Förhoppningsvis inser ni då vilka förödande konsekvenser det får för många berörda personer och drar tillbaka förslaget som är oförenligt med Funktionsrättskonventionen

 

Min vän Jonas Franksson har sagt följande angående besparingsförslagen:

 Att vi ska betala för politisk naivitet med våra rättigheter är oanständigt. Funktionsrättskonventionen är just ett anständighetsgolv. Ingen ska behöva betala för sina ben, frångår man denna självklarhet så tappar man i politisk anständighet.

 Förutom rättviseperspektivet, fördelningspolitik, Funktionsrättskonvention med mera finns det ett mycket tungt skäl till varför besparingsförslagen potentiellt är förödande och måste stoppas, inte bara i Region Stockholm utan runt om i landet.

 Börjar avgifter att införas kommer det med mycket stor sannolikhet efterhand införas mer och mer avgifter. Ingen ska inbilla mig något annat. Följden blir att tillgången till bra hjälpmedel mer och mer blir en klassfråga.

  Konsekvens i vardagslivet – ju fattigare du är desto mindre hjälp får du från samhället. Det kan jämföras med den nationalekonomiska termen regressiv beskattning vilket betyder att skattebördan som andel av inkomsten ökar ju lägre inkomsten är. Avgifterna här slår hårdare ju fattigare hen är… Det är motsatsen till det som kallas progressiv beskattning vilket innebär att skattenivån som andel av inkomsten ökar ju högre inkomsten är. Den fiktive Robin Hood och hans vänner i Sherwoodskogen skulle gråta för det är i praktiken en omvänd Robin Hood politik – ta från de fattiga.

 Vad ska vi göra för att stoppa det här? I grund och botten har som vanligt det kommunala självstyret en viktig roll i försämringen. Om inte ett fullständigt förstatligande är ett minikrav att staten på ett mycket tydligare sätt reglerar labyrinten med avgifter och drar ner dessa till ett minimum, oavsett var vi bor i landet. 

 

 Drabbar de sämst ställda