När pandemin blev ett globalt problem och nådde Sverige trodde jag att världen skulle få bukt med det nya Coronaviruset inom några månader. Så hade ju skett innan vid Sars, fågelinfluensan med mera. Jag har haft brutalt fel och grovt underskattat svårigheterna att få bukt med viruset. I mitt senaste blogginlägg om livet under pandemin från juni månad skrev jag följande:
När
hösten tar vid hoppas jag att jag kan skriva ett blogginlägg att nu sitter jag
inte i ofrivillig karantän längre!
Nu är vi inne i november och jag sitter fortfarande i
85-90 % karantän och har med något undantag fysiskt inte träffat andra
människor än mina assistenter och nära anhöriga sedan mars – mer än ett halvår
utan fysiska kontakter att tala om med omvärlden (omvärlden här = världen
”utanför” mina assistenter och nära anhöriga)
Ja, jag vet att det finns
massor med människor som sitter i samma sits som jag och bara i Sverige har
tusentals människor avlidit, jag har inte ens blivit sjuk. Vill inte låta bitter men jag är
frustrerad. Jag är oerhört trött på pandemin och att isolera sig månad efter
månad och nu sprider sig smittan snabbt igen. Och det blir inte bättre av
vetskapen att det här fortsätter lång tid. Känner mig maktlös.
Att det skulle komma en andra våg är ingen överraskning i sig, likväl
är det oerhört trist att det nu sker. Min hemregion Jönköping hör dessutom till
de hårdast drabbade regionerna i landet. Förra veckan hade Jönköpings kommun en
presskonferens med bistra besked, bland annat ska badanläggningar och fritidsgårdar
stängas kommande tre veckor – till att börja med. Merparten av biblioteken
stängs också. Så alla möjligen naiva
förhoppningar att återvända till en åtminstone någorlunda normal tillvaro inom
nära framtid har grusats totalt.
Det är inte så att jag känner mig uttråkad. Tack vare Zoom kan vi fortsätta
att hålla planeringsmöten och jag kan blogga med mera som vanligt. Jag
prenumererar på merparten av de stora streamingtjänsterna för filmer och
sportkanaler. Tack vare att jag har en egen bil jag kan göra mindre rundturer
för att komma ifrån bostaden Men jag saknar både fysiska möten och vardagsnöjen
som bio och restaurangbesök oerhört mycket.
Och inte blir det mer uppmuntrande
av vetskapen att det kommer ta lång tid innan det blir ändring på det. Hur lång
tidshorisont är rimlig? Har slutat att göra överoptimistiska bedömningar och gissar
att det kommer förbli isolering åtminstone ett halvår till, alltså i bästa fall
senvåren 2021. Det är över ett år totalt, puh. STIL dagar i maj och Ifa
debattforum i april, åtminstone i fysisk form känns mycket avlägset.
Visst pratas det om att vaccin kommer vara klara inom några månader, själv
tror tyvärr det i praktiken tar betydligt längre tid än så. Ska jag försöka se
hela situationen med lite ”glädje” så kan jag i alla fall konstatera att ingen
kan anklaga mig för att vara en superspridare av viruset…
* De nya rekommendationerna från FHM är faktiskt ganska tuffa, om de efterlevs vill säga. Här finns en stor brist i den svenska strategin, allt för många struntar i rekommendationerna och riskerar inte någon som helst påföljd i form av t.ex. böter om hen bryter mot dem. Det gör mig riktigt upprörd att så många offrar sig och sitt bästa medan andra lever precis som om allt är som vanligt utan att visa någon som helst hänsyn för såväl riskgrupper som alla som sliter och har slitit dygnet runt i sjukvården. Detta utan minsta risk att drabbas av påföljder.
Jag känner så här:
Antingen bestämmer vi oss för att det
här är på allvar, eller så är det inte det. Det sistnämnda innebär att vi låter samhället
fungera i stort sett normalt. Omvärlden har bestämt sig för det förstnämnda och antalet döda, över 6000 bara i Sverige bekräftar att sjukdomen är mycket farlig. Många länder har vidtagit mycket hårda åtgärder, kanske för hårda – jag har aldrig varit förespråkare för en
total lock down. I Sverige nar vi emellertid valt en typisk svensk(?)
mellanmjölksstrategi som i praktiken
fungerar så här:
Visst finns det rekommendationer och restriktioner (ganska tuffa nu om de
efterlevs) men det är inte hela världen om vi bryter mot dem… Jag kan inte
tolka regeringens oerhört lama inställning till alla brott som mot rekommendationer
och restriktioner som ständigt uppdagas på annat sätt. Det finns definitivt en poäng i FHM-s
argument att åtgärderna måste vara hållbara över lång tid men då måste de
efterlevas! Fungerar det inte krävs lagstiftning och det är regeringens
skyldighet att ta initiativ till att Riksdagen fixar nödvändig lagstiftning.
Det är ingen raketforskning. När det var aktuellt att stänga grundskolorna i
våras fixade riksdagen nödvändig lagstiftning på 3-4 dagar…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar