Förvaltningsmodellen New Public Management missgynnar assistansanvändare och andra med behov av stöd från samhället

 Vad är New Public Management (NPM)? Enkelt uttryckt är det ett sätt att styra den offentliga förvaltningen, begreppet myntades på 90-talet. Det uttalade syftet är att ”modernisera” och effektivisera den offentliga sektorn – få ut mer av skattepengarna. Nationalencyklopedins definition av NPM är:

Samlingsbegrepp för organisatoriska och styrningsrelaterade reformer inom den offentliga sektorn, ofta inspirerade av det privata näringslivet.

Wikipedia listar ett ganska stort antal kriterier för vad som kännetecknar NPM:

1. Ledning: Tydlig ansvarsfördelning.

2.  Explicita standarder: Mål, framgångsindikatorer, mätbara målsättningar.

3. Fokus på faktiskt resultat: Belöning kopplad till utförande, resultat viktigare än procedur.

4. Decentralisering: Uppdelning av offentlig sektor i mindre enheter, effektivisera genom att hyra in tjänster inom och utom offentlig sektor.

5. Konkurrens: Mer konkurrens inom offentlig sektor.

6. Ledningssätt inspirerade av privat sektor: Mer flexibla anställningsformer, alla medarbetare ska känna till verksamhetens mål.

7. Kostnadseffektivitet: Mer sparsamhet med resurser, utnyttja medlen bättre.

Sammanfattar vi ovannämnda kännetecken för NPM framgår snabbt att mycket inspiration är hämtat från det privata näringslivet. Mer effektivitet, mer privata inslag, allt ska vara mätbart.

Alla vill väl att våra gemensamma pengar ska användas så effektivt som möjligt. Fast vad händer när NPM tillämpas på verksamheter som berör personer som behöver hjälp från samhället och då pratar jag inte om enbart vi med personlig assistans? Jag menar att NPM har allvarliga konsekvenser och för vår del och avspeglas i hur behovsbedömningarna går till, kostnadsdebatten med mera.

Effektivitet, i praktiken lägre kostnader för den offentliga sektorn är det övergripande målet med NPM, ”effektiviteten” ska granskas genom att allt ska mätas. Hur rimmar detta med en rättighetslagstiftning som LSS är tänkt att vara plus Funktionsrättskonventionens artiklar? Det går inte alls ihop anser jag.

I en rättighetslagstiftning är det de individuella behoven som avgör omfattningen på stödet/hjälpen från samhället. Det går inte för samhället att ”mäta” hur ”effektiv” assistansreformen är utifrån strikt ekonomiska definitioner. ”Effektiviteten” kan enbart mätas utifrån hur personerna som är beviljade insatsen upplever sin livssituation. Är berörda personer nöjda är syftet med den personliga assistansen uppnådd, insatsen har således varit ”effektiv” med att ge självbestämmande och goda levnadsvillkor. Det är dock inte  liktydigt med ”effektiv” enligt NPM-s kriterier.

Motståndet mot hela idén med personlig assistans har som bekant många motståndare från vitt skilda grupper i samhället som även kan ha motstridiga inbördes intressen. Ytterst handlar det om att assistansreformens grundidé ändrar maktbalansen till vår fördel på bekostnad av politiker, tjänstemän, läkare, diverse andra experter. Kommunerna var som bekant motståndare till LSS redan på remisstadiet. Om vi lägger ihop det faktum att assistansreformen har svag legitimitet, utmanar förlegade maktstrukturer och på det att kostnaden(utgifterna blev betydligt högre än vad som beräknades på 90-talet och fusk/kriminalitet uppdagas så passar NPM utmärkt som verktyg för att undergräva reformens syften. 

NPM vill att allt ska kunna mätas och kontrolleras och går således hand i hand med en önskan att öka kontrollen över våra liv. Resultatet blir behovsbedömningar där staten ger sig själv makten att vända ut och in på våra liv för att vi ska få ett självständigt liv – allt ska ju kontrolleras. Det ger också en hjälpande hand i syftet att, åtminstone kortsiktigt sänka utgifterna för staten eftersom assistanstimmar inte beviljas utifrån behov. Detta går till skillnad från upplevd livskvalitet att mäta i kronor och ören.  I praktiken vet alla, även staten och kommunerna att utgifterna inte försvinner bara för att vi nekas personlig assistans. Den flyttar bara till en annan budgetpost eller – i ökande utsträckning till anhöriga som i slutändan ändå kan bli en budgetpost p.g.a. sjukskrivningar orsakade av utbrändhet med mera.

Att använda NPM enligt centrala kriterier funkar således oerhört illa om det ska användas för att tillämpa en rättighetslagstiftning. Behoven ska ju styra inte ”effektivitet” i termer av att till varje pris pressa ner statens utgifter och öka ”effektiviteten”. Naturligtvis funkar NPM också utmärkt för besparingar på diverse andra områden inom välfärden. Indragna sjukersättningar, sjukskrivningar och/eller uteblivna höjningar av andra ekonomiska ersättningar, besparingar på hjälpmedel, bostadsanpassning etcetera är ju alltsammans mätbart utifrån ekonomiska termer.

Både LSS och Funktionsrättskonventionen är hur tydliga som helst, behoven ska styra, inte hur mycket offentlig verksamhet ska ”effektiviseras”. Försämringar är enligt Funktionsrättskonventionen bara acceptabla vid riktigt svåra och akuta kriser och då endast temporärt - försämringarna ska återställas så snabbt som möjligt. I Funktionsrättskonventionen framgår också att utgifter för att förverkliga den centrala artikel 19 ska ha mycket hög prioritet i varje medlemslands budget.