torsdag 28 februari 2019

Debattpanelen i Jönköping 25 februari


25 februari anordnade Funktionsrättsrörelsen i Jönköping en debattpanel om assistansreformens och LSS framtid. Arrangemanget var ett samarbete mellan STIL, VIMPA och Funktionsrätt Jönköpings län. Situationen både på riksnivå och Jönköpings kommun skulle diskuteras. Syftet var att få svar från politikerna vilka ambitioner politikerna på både riksnivå och lokalt har med vår rättighetslag. Därför hade vi bjudit in både riksdagspolitiker och lokal/regionpolitiker. Tyvärr kunde inte Maj Karlsson (VP) och kommunalrådet Mona Forsberg (S) delta p.g.a. sjukdom. Både fick ersättare.

När vi planerade evenemanget skulle assistansen vara huvudfokus men tanken var att det även skulle bli utrymme för andra LSS insatser. Därför tyckte vi det var mycket bra om FUB var representerade i debattpanelen. FUB-s medlemmar berörs ju i hög utsträckning av även de andra LSS insatserna. Nu fick tänkte representanten Lennart Tehage förhinder. I debattpanelen representerades därför funktionsrättsrörelsen av förutom mig själv av vännen och VIMPA-kollegan Claes Bogdanoff samt Johan Steirud för Funktionsrätt. Att jag är aktiv i STIL är välkänt och engagemanget har succesivt blivit allt djupare. Numer har jag en deltidsanställning som ledare/talesperson för STIL-aktivister i Jönköping och kommer att bli medlem i den nya gruppen assistansexperterna. För kvällen representerade jag STIL.

Debatten inleddes med att Moderatorn Erika Wermeling frågade vad paneldebatten tyckte angående den nya promemorian om  sondmatning och andning. Jag svarade ungefär så här:

Det är positivt att det står att sondmatning och andning ska vara grundläggande behov. Ett stort problem är tyvärr att texten är för vagt formulerad, det finns stora utrymmen för tolkningar. Dessutom nämns ingenting om att termen intigritetsnära och kvalificerade hjälpbehov ska bort sim är roten till alla försämringar som skett sedan 2009.

Johan Steirud talade om Funktionsrättskonventionen och det faktum att det faktiskt medför skyldigheter för de stater som undertecknat konventionen och att det inte finns några åldersbegränsningar för rätten till PA. Claes Bogdanoff påpekade behovet av en helhetssyn vid behovsbedömningarna. Något som borde vara en självklarhet men som i praktiken fått en allt mer undanskymd roll vid behovsbedömningar och omprövningar.

Givetvis fick Gunilla Malmborgs utredning mycket utrymme. Omdömena om utredningen varierade från mycket dålig till katastrof (mest det sistnämnda). Hårdaste kritikerna bland politikerna var Liberalernas Emma Carlsson-Lövdahl och Kristdemokraternas talesperson Pia Steensland. Till skillnad från Emma som vill slänga utredningen omedelbart vill ändå Pia att vi ska få den går ut på remiss för att tala om hur usel vi tycker utredningen är.




Angående utredningen framförda jag att det finns ett bra förslag – att assistansen ska förstatligas. Men det spelar ingen roll i praktiken eftersom det finns en rad förslag som var för sig punkterar assistansreformen som den var tänkt att fungera. Släng utredningen där den ska vara , d v s soptunnan. Kan ändå åtminstone delvis hålla med Pia Steensland om att det finns en poäng i att eländet går ut på remiss och funktionsrättsrörelsen får redogöra för hur usel Gunilla Malmborgs skapelse är.

Huvudmannaskapet diskuterades flitigt. Enigheten var relativt stor bland politikerna att personlig assistans ska ha staten som ensam huvudman. Undantaget var Socialdemokraterna som i och för sig inte propagerade öppet för kommunalisering men ansåg att det inte var självklart att staten är bättre för kommunerna. Att jag ser rött på kommunalisering vet alla. Har redogjort flera gånger mina argument. Pia Steensland lyfte fram Nora Eklövs situation som ett avskräckande exempel. Alla som följer vad som händer i assistansvärlden känner till Nora Eklövs tragiska historia. Nora som bor på Öland fick ett kanonjobb i Stockholm. Men eftersom huvudstadskommunen inte beviljade personlig assistans fick Nora flytta hem igen och mår nu oerhört dåligt. Noras fall är ett argument så gott som något varför kommunerna inte ska vara huvudman för PA. De som eventuellt förespråkar kommunalisering ha en nästan omöjlig uppgift och förklara varför kommunerna ska ha ansvaret. Ett fall som Noras borde avskräcka alla.

Det blev lite debatt om ledsagning. Det är en LSS insats som i stor utsträckning riktar sig mot blinda och gravt synskadade personer. Det är tyvärr en insats som drabbats av mycket stora försämringar, bland annat efter en dom i HFD. Är blindhet eller grav synskada en stor funktionsnedsättning/funktionvariation som medför stora problem i det dagliga livet? Svaret borde vara naturligtvis vara ja men i HFD och hos kommunerna är det inte alls en självklarhet…


I slutet på debatten lyfte jag fram följande saker:

·  Vid en rejäl översyn av LSS/alternativt en helt ny lag måste personkretsindelningen ändras.  Ingen ska behöva riskera att trilla ur personkretsarna vilket fallet är idag. Personer med t.ex. grav synnedsättning ska ha rätt till både ledsagning eller personlig assistans om hen föredrar PA.  Nuvarande åldersbegränsningarna uppåt ska bort.

·   När lagen ändras finns det en lång rad skäl till att se över termen grundläggande behov som enligt mig inte har någonting att göra med verkliga behov. För mig finns bara hjälpbehov. Och givetvis – samtliga HFD domar måste återställas och begreppen intigritetsnära och kvalificerade hjälpbehov ska bort för gott.

·   Behovsbedömningar behövs men de måste ta fokus på faktiska hjälpbehov, inte hur lång tid det tar att dra upp och ner byxorna vid toalettbesök. De obligatoriska tvåårsomprövningarna för alla ska i sin nuvarande bara bort! Gick också igenom hur STIL ser på behovsbedömningarna:

1.     Personliga berättelser – d v s vad anser vi oss behöva hjälp med.


2. Kvalitativa behov – rätt att välja personlig assistans för att säkerställa att assistenten har god kännedom om hens behov.

3. Kvantitativa behov – assistanstimmar måste beviljas så att alla hjälp/stödbehov täcks–stora som små.

4. Kontinuerliga behov. Assistanstimmar beviljas så att vi får hjälp med saker (stora som små) som inte går att schemalägga

Totalt sett en mycket lyckad kväll, det blev en bra debatt. Uppslutningen är vi nöjda med, ca 45 personer. I vanlig ordning var jag ansvarig för mediakontakter vilket resulterade i intervjuer både med SVT-s Jönköpingsnytt och Jönköpings-Posten. När det gäller besked från politikerna tycker jag Liberalerna och Kristdemokraterna var mest konkreta vad gäller deras ambitioner. Synd att Maj Karlsson från Vänsterpartiet fick förhinder. Jag har träffat Maj en gång och mitt intryck är hon är mycket engagerad.



Bild: Hela debattpanelen samlad. Jag sitter i min permobil i mitten längst fram







måndag 18 februari 2019

Daniel Suhonens reformister saknar funktionsrättsfrågor


Daniel Suhonen är en välkänd socialdemokratisk debattör, på vänster-högerskalan befinner han sig i partiets vänsterflygel. Daniel Suhonen har på senare år vid upprepade tillfällen riktat hård kritik mot Socialdemokraternas ledning, han anser att partiet på riksnivå har dragit sig för långt till höger och han är mycket kritisk till alla eftergifter i januariöverenskommelsen som säkrade Stefan Löfvens återkomst som statsminister.

Nyligen startade Daniel Suhonen med ett antal likasinnade en ny förening inom Socialdemokraterna (obs, inget nytt parti) som kallar sig Reformisterna. På hemsidan står följande:

Vi är övertygade om att många människor vill diskutera politik på riktigt. Många vill vara med och utveckla reformer och bilda förslag som förbättrar Sverige. Vi vill vara en rörelse för utvecklande av reformistiska idéer och förslag bland socialdemokratins medlemmar och sympatisörer.


Målet är tydligt, att återigen vrida partiet åt vänster, tillbaka till det som anses vara socialdemokratins grundläggande värderingar om en stark offentlig sektor och minskade ekonomiska klyftor. För att nå dit lanseras en lång rad förslag på olika skattehöjningar, slopat utgiftstak i statsbudgeten med mera. Detta ska finansiera enorma satsningar på välfärd, infrastruktur med mera kommande decennium, minst 400 miljarder kr.

På ett viktigt område inom välfärden är det tyvärr tunt med offensiva satsningar, nämligen funktionsrättspolitiken. Den enda satsning som nämns är en kraftig satsning på specialbostäder för äldre och funktionsvarierade. Med ”specialbostäder” får vi utgå ifrån att  Reformisterna avser gruppbostäder. Är detta allt en förening som säger sig vilja föra en progressiv välfärdspolitik är det inte mycket att komma med för en de facto mycket stor grupp i samhället. Ingenting nämns om assistans, missförhållandena i kommunala LSS insatser, tillgänglighet, det havererade bilstödet med mera. Pensionerna ska visserligen höjas rejält för fattigpensionärer men det framgår inte tydligt att den satsningen även avser den grupp människor som aldrig kan eller komma kunna arbeta av orsaker hen inte rår över vilket omfattar många funkisar.


I samhällsdebatten brukar en del tala ibland om att attackera Socialdemokratin på riksnivå från vänster. För den som önskar göra det har läget aldrig varit tacksammare än nu. Efter fyra år med en förfärlig assistanspolitik, ett havererat bilstöd med mera är det öppet mål att ifrågasätta om S verkligen är ett parti för utsatta grupper. Moraset gångna mandatperioden går inte att skylla över ansvaret på alliansregeringens jobbskatteavdrag. För även bortsett från att LSS är en rättighetslag är svenska statens ekonomi mycket bra. Enligt Magdalena Andersson hade vi ett budgetöverskott på 80 miljarder kr 2017. Det går därför inte att ”bortförklara” besparingarna med brist på pengar, det finns gott om pengar att satsa på både funkisar och den generella välfärden.


Oavsett hur motbjudande regeringens assistanspolitik, nonchalans för missförhållandena i gruppboenden med mera har varit är vi ändå beroende av S om vi ska få en långsiktigt hållbar lösning för vår rättighetslag. Det funkar inte om det inte finns stöd från det parti som fortfarande är det klart största i Sverige. Daniel Suhonens Reformister skulle, om de verkligen ville kunna vara en spjutspets inom S i kampen för en funktionsrättspolitik som vida överträffar de ambitioner vi hittills sett från regeringen Löfven. inte i ord, utan faktisk handling. Tänk om vi istället he kunnat läsa följande på Reformisternas hemsida:

LSS intentioner ska inte bara återupprättas, senast 2025 ska målet vara att Sverige är det bästa landet i världen för funkisar i alla avseenden, Rätten till assistans efter behov och ålder, andra LSS insatser, hälsa, hjälpmedel,  sysselsättning, ekonomi, bilstöd, andra transporter, tillgänglighet, övrig icke diskriminering etcetera.

Det verkar emellertid inte finnas på dagordningens alls. Varför? Blir bara spekulativt men jag hoppas verkligen Reformisterna inte tagit intryck av Kommunals alla angrepp mot assistansreformen eller Widar Anderssons fräcka och obehagliga fråga – hur mycket får frihet kosta som formuleras så här

Ungefär tre procent av statsbudgetens utgifter (30 miljarder av 940 miljarder kronor 2017) används för bidrag till 1, 5 promille av befolkningen. Frågan som de flesta politiker gör allt vad de kan för att slippa besvara är om detta är rimligt?




Jag försvarar den generella välfärdsstaten alla dagar om året men inom den generella välfärden måste det också finnas utrymme för stora satsningar på mindre marginaliserade grupper som inkluderar t.ex. vi med personlig assistans och andra LSS insatser. Annars har vi en generell välfärd som i praktiken ändå inte omfattar några av de människor som mer än andra behöver stöd från samhället. Det borde Daniel Suhonen och hans vänner inse om Reformisterna verkligen vill driva en progressiv välfärdspolitik för alla som behöver stöd från samhället för att kunna ta del av Sveriges välstånd.

tisdag 12 februari 2019

Tankar om hur olika kryphål i ny LSS lag ska täppas till


Hur ska vi täppa till så många kryphål som möjligt för besparingshökar i framtiden? Det är en jätteviktig fråga, för även efter en förhoppningsvis bra uppdaterad LSS lag kommer jakten på kryphål att fortsätta så länge det inte är fullt accepterat att vår rättighetslag måste få kosta pengar och att det är vi själva, inte statliga eller kommunala tjänstemän som ska bestämma hur våra liv ska se ut. Ska gå igenom förslag på några åtgärder, finns inte plats för allt i ett blogginlägg.

Funktionsrättskonventionen

Konventionen har brister av samma skäl som LSS, många paragrafer är generellt utformade – en dröm för alla som letar kryphål i besparingssyfte och upprätthålla en ojämn maktbalans mellan oss och tjänstemän med diverse experter i ”släptåg”. Likväl anser jag det är mycket viktigt att konventionen blir svensk lag som en viktig delåtgärd att täppa till kryphål. Mina viktigaste argument är:

1.  Regeringen sänder ut en viktig signal att konventionen tas på allvar.

2. Det betyder det lagstiftaren måste ta mycket större hänsyn till konventionen när lagar skrivs och ska tillämpas. Det gäller egentligen nu också men det fungerar inget vidare. Inställningen är ungefär den här – vi har ratificerat konventionen men det är inte så viktigt att följa den. Om konventionen blir lag blir det i alla fall mycket svårare att inte ta hänsyn till vad som står där.

3. Det skulle bli mycket lättare att använda konventionen vid tvister i domstol som rör all funktionsrättspolitik.

LSS tre personkretsar

För att bli beviljad personlig assistans eller andra LSS insatser måste vi tillhöra någon av de tre personkretsarna. Personkrets 1 handlar om utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd. Personkrets 2 Personer som drabbats av huvudskador i vuxen ålder p.g.a. yttre våld eller sjukdom som orsakat intellektuella funktionsvariationer. Personkrets 3 definieras som personer med stora behov av stöd och hjälp som inte orsakas av normalt åldrande.

För mig är det frestande att bara ha en personkrets – personer som behöver hjälp och stöd av orsaker som inte beror på normalt åldrande. I praktiken inkluderar det alla former av hjälpbehov och stödbehov. När jag tänker efter ordentligt har jag ändå kommit fram till att det kanske inte är en bra lösning. Tyvärr tror jag tolkningsutrymmet för besparingshökar blir för stort för vilka personer som ska ha rätt till insatser. Många riskerar att uteslutas och bli hänvisade till SoL (Socialtjänstlagen) Motivering – personens behov beror inte på normalt åldrande…

Den bästa lösningen tror jag ändå är skapa ett system så att ingen riskerar att trilla ur personkretsarna vilket drabbat många. Det finns också mycket goda skäl till att utöka personkretsarna, t.ex. för blinda, synskadade, döva och dövblinda. Hur säkrar vi det i praktiken? Mitt förslag. Ett läkarintyg där en specialistläkare vet all bakgrundshistorik försäkrar att personen tillhör LSS personkretsar och det intyget ska väga BLYTUNGT och får inte överprövas av FK eller kommunerna. Kan vi skriva in i lagen något som lyder ungefär så här:

Person som har läkarintyg på att hjälp och stödbehoven är livslånga tillhör LSS personkretsar livet ut


Vad är personlig assistans?

För mig är det uppenbart att en uppdaterad LSS lagstiftning mycket tydligare måste beskriva vad personlig assistans är och vad som krävs för att insatsen ska räknas som personlig assistans. Utgångspunkten ska vara Funktionsrättskonventionen artikel 19 som är tydlig med att vi har rätt at bo hur, var och med vem vi vill bo. Hjälpen ska dessutom utformas individuellt ha en sådan omfattning att det säkerställer att eget boende fungerar och garanterar full inkludering i samhället. Men det räcker inte – Artikel 19 beskriver t.ex. inte närmare vad det innebär att leva självständigt och delta i samhället, reglerar inte absolut rätt till anhörigassistans etcetera – återigen tolkningsutrymme för alla som av olika anledningar ogillar vår rätt till självbestämmande.

Lagtexten måste därför vara mycket tydlig med att personlig assistans ska beviljas både för att kunna bo, jobba, studera, ägna sig åt valfria fritidsaktiviteter, resa etcetera och egenvård som är nödvändig för inkludering i samhället. Rätten till assistans omfattar personer med både fysiska och intellektuella funktionsvariationer. Rätten till anhörigassistans och valfrihet att välja assistenter måste bokstavligen säkras i lagtexten. Nästa kryphål att täppa till blir – vad är egentligen egenvård? Den enda lösningen jag kan se är återigen ett läkarintyg som bekräftar att personen behöver egenvård och det väger lika blytungt som ett intyg som garanterar att hen tillhör personkretsarna. (Båda sakerna kan rimligtvis rymmas i samma intyg)


De grundläggande behoven

Som ni vet ogillar jag beteckningen grundläggande behov, för mig finns bara hjälpbehov. Inser samtidigt att det inte oerhört svårt att få bort begreppet som läget är. Realistiskt tycker jag är att få bort begreppen det förnedrande begreppet ”integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov”. Antingen finns det ett grundläggande behov eller inte.  I lagtexten måste det mycket tydligt framgå att alla delmoment ska räknas. Det innebär också att i det grundläggande behovet av/på klädning ska även inköp av kläder och tvätt ingå. Samma princip i de övriga behoven. När det gäller det femte grundläggande behovet ska givetvis alla typer av hjälpbehov kopplade till det femte grundläggande behovet oavsett diagnos inkluderas. HFD ansåg ju vid en dom 2015 att femte grundläggande behovet med några undantag bara omfattade personer med intellektuella funktionsvariationer…

I Socialförsäkringsbalken kap 51 måste stoppet för obligatoriska tvåårsomprövningar för alla bli permanent. Begreppet ”särskilt ändrade förhållanden” måste preciseras mycket noggrant. Alla ändringar som behövs i behovsbedömningarna så att de blir värdiga och faktisk bedömer det verkliga hjälpbehovet måste bli ett eget blogginlägg.

Ja, nu har jag funderat lite på förslag för att försöka täppa till så många kryphål som möjligt. Finns betydligt fler men det jag beskrivit ovan får räcka tills vidare. Hur allt det jag räknat upp ska formuleras som juridisk text som inte kan misstolkas säger jag som vanligt – den uppgiften måste mycket kunniga jurister ta hand om.


Ett flertal av dessa förslag innebär att Försäkringskassans och kommunernas makt minskar kraftigt över till vem och hur mycket hjälp som ska beviljas. Att ett intyg från en expertläkare som intygar att personen behöver hjälp på livstid och därmed tillhör LSS personkretsar livet ut skulle utlösa ett ramaskri hos både Försäkringskassan, kommunerna och diverse arga proffstyckare. Så är det alltid när personer med makt över utsatta grupper förlorar en del av den makten.







torsdag 7 februari 2019

Besparingshökarna har utnyttjat att det tyvärr finns många kryphål i LSS lagen som vi inte tänker på


Läser man LSS lagen med dess målparagrafer 5-7 - leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor råder det ingen tvekan vad lagstiftaren vill uppnå. Detta framgår också i förarbetena till lagen. Där står det tex.

Målet för verksamheten enligt den nya lagen bör vara att människor med omfattande funktionshinder skall kunna skapa sig ett värdigt liv, så likt andra människor som möjligt och i gemenskap med andra människor.

Enligt min mening bör lagar och verksamheter principiellt vara så heltäckande att de tillgodoser även sådana särskilda behov som funktionshindret kan medföra. Som jag framhållit bedömer jag ändå att det behövs en särskild lagstiftning för att svårt funktionshindrades ställning i samhället skall stärkas.

De offentliga åtgärderna måste vara inriktade på att människor med funktionshinder eller familjer med ett funktionshindrat barn skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Båda föräldrarna skall, om de vill, kunna ha kvar sitt förvärvsarbeta, skall ha samma möjligheter som andra familjer att ha kvar sina vänner och odla sina intressen utanför hemmet.

Likväl sitter vi här 2019 och kämpar för lagens överlevnad. Den personliga assistansens intentioner ödeläggs helt om Gunilla Malmborg får som hon vill men även övriga nio insatser blöder kraftigt. Här om dagen hade Aktuellt ett reportage om nya mycket allvarliga missförhållanden på ett gruppboende. Hur är det då möjligt att vi hamnat där vi befinner oss nu?
Det korta svaret är att alla försämringar möjliggjorts genom en kombination av bristande legitimitet/motstånd mot intentionerna p.g.a. ändrad maktbalans, fuskdebatt, kostnad/besparingsiver, passiva även aggressiva politiker, märkliga domslut och horribla tolkningar av både Försäkringskassan och kommunerna. Det finns emellertid en faktor till som vi i bortsett från/alternativt blundat för.

Jag har läst hela LSS lagen ett flertal gånger. Tittar man närmare på vad som faktiskt står i lagen så är de viktigaste paragraferna med målgrupper, intentioner med mera mycket allmänt formulerade. Paragraferna är generellt utformade därför att Bengt Westerberg insåg att det går inte i lagtext precisera exakt allt eftersom lagen är individbaserad. Baksidan av detta är att de allmänna formuleringarna lämnar stort utrymme för tolkningar. Mycket motvilligt måste jag medge att alla de krafter som av olika anledningar ogillar lagens intentioner varit väldigt skickliga på att utnyttja alla de kryphål som uppstått p.g.a. de generellt utformade paragraferna. Här är några exempel vad jag menar:

* Det står inte preciserat vad leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor innebär.
* Där står inte uttryckligen att kommunerna inte kan förbjuda anhöriga att vara personliga assistenter som Östersund vill. Faktiskt ingen absolut rätt till anhörigassistans heller, "bara" att vi ska ha stort inflytande om hur och av vem hjälpen ska ges.
* Där står inte uttryckligen att bor hen i gruppboende har man odiskutabel rätt till ledsagning eller kontakt person.
* Det står ingenting om rätt till värdig ekonomisk ersättning om hen är beviljad daglig verksamhet.
* Hur behovsbedömningar, oavsett insats ska gå till regleras inte mer än att Socialförsäkringsbalken kapitel 51 uttryckligen säger att statlig assistansersättning ska omprövas vartannat år. Något förbud mot kommuner att på eget bevåg ompröva oftare finns inte heller. Något förbud för att klocka hur lång tid ett toabesök tar finns givetvis inte heller för vare sig FK eller kommunerna.

Är man ute efter att spara pengar, tycker att självbestämmande för oss är en dålig idé finns det tyvärr mycket gott om kryphål att utnyttja, det finns ännu fler än de jag nämner här. Vi kan sammanfatta det så här:

När staten och kommunerna letat efter kryphål för att spara pengar och urholka våra möjligheter till att leva ett liv med fullt självbestämmande, även för personer som har svårt att föra sin talan själva har de generella paragraferna i LSS har helt enkelt inte kunnat stå emot juridiska övergrepp mot lagens verkliga intentioner.
 Hur är det med Funktionsrättskonventionen då? Missförstå mig inte nu. Jag tycker definitivt konventionen ska bli lag, det finns ett flertal skäl till varför det är nödvändigt. Jag har skrivit om detta innan och kommer ta upp det i nästa blogginlägg igen. Tyvärr för vår del lider konventionen för oss åtminstone delvis av samma problem som LSS, artiklarna är i regel generellt utformade. Den centrala artikel 19 reglerar t.ex. inte närmare vad det innebär att leva självständigt och delta i samhället. Besparingsivriga jurister i domstolar, FK och kommunerna hittar kryphål på nolltid.
Tyvärr får vi nog konstatera att så länge det inte är fullt accepterat att vi har rätt till full delaktighet i samhället och goda levnadsvillkor kommer det pågå en ständig jakt på att hitta kryphål för att inskränka våra rättigheter. Så länge det pågår tror jag tyvärr det är omöjligt att skriva en helt vattentät lag men vi måste ha lagar som minimerar kryphålen så mycket det bara går. Vilka hål som måste täppas till i en uppdaterad LSS lag ska jag fundera på mer i nästa blogginlägg. Redan här kan jag säga att jag tror det är absolut nödvändigt och skriva in att personlig assistans omfattar både rätten till att utforma sitt liv som hen önskar och att rätten att få personlig assistans för egenvård för att garantera rätten till självbestämmande.
Det finns över en miljon människor i Sverige med någon form av större funktionvariation, endast ca 80 000 personer är beviljade insatser enligt LSS, ca 19000 personlig assistans (staten + kommunerna). Hjälpbehoven för en miljon personer är oerhört skiftande i både art och omfattning. En enda lag kan inte täcka in alla dessa behov. Det viktiga är att de lagar som finns täcker alla sorters behov och att dessa lagar följs. 
Funktionsrättskonventionen fyller här en mycket viktig funktion att ge tyngd till att befintliga lagar verkligen efterlevs.

måndag 4 februari 2019

Mycket grova övertramp mot självbestämmandet i både LSS utredningen och Östersunds kommun


LSS utredningen har en rad katastrofalt dåliga förslag med konsekvenser vi alla till. En viktig aspekt som jag tycker kommit i skymundan är att utredningen genomsyras av ”staten vet bäst” perspektiv. Utredningen ger sig helt enkelt friheten att ge sig tolkningsföreträde vad som är bäst för oss. Maktbalansen ska förskjutas till den offentliga sektorns fördel med alla tjänstemän som verkställare, rakt emot det som var tanken med LSS lagen

Staten vet bäst" perspektivet märks tydligt på flera sätt:

·  Gunilla Malmborg talar mycket om att det behövs bättre kompetens och mer ”ändamålsenliga insatser”. Visst, i en del fall behöver assistenterna har hög kompetens om behoven, om assistansanvändaren har stora hjälpbehov av vårdkaraktär, har svårt att föra sin talan själv eller utåtagerande beteende men Gunilla Malmborg ifrågasätter oss och våra anhörigas förmåga att välja det vi tycker tillfredsställer våra behov bäst. Att så många verkligen tycker att personlig assistans är en mycket bra insats och definitivt inte efterfrågar andra eller nya insatser som ersättning för PA ignoreras helt.

·   Detta leder till en syn på personlig assistans där vårdperspektiv sätts före faktiska hjälpbehov och egenmakt vilket med automatik leder till en maktförskjutning som är till vårdgivarens fördel.

·  Gunilla Malmborg visar obefintlig förståelse för all kritik som riktas mot utredningen. Attityden är istället att ”vi inte förstår vad förslagen betyder”. Inställningen blir (förhoppningsvis omedvetet) – vi och våra anhöriga förstår inte vårt eget bästa.

  • Genomförs förslagen flyttas mycket makt tillbaka till kommunerna med följden att självbestämmande som har en så viktig roll i LSS och assistansreformens urholkas kraftigt. Återigen ska kommunerna bestämma vad som är bäst för oss med lika många riktlinjer som det finns kommuner, 290 stycken.


Staten via Försäkringskassan och diverse utredare är emellertid inte ensamma om att ägna sig åt grova övertramp mot den viktiga principen om självbestämmande. Förra veckan avslöjades att Östersunds kommun tänker förbjuda anhörig assistans (OK, något undantag går tydligen att göra), ett så långtgående förslag finns inte ens i Gunilla Malmborgs utredning.


Det råder ingen tvekan om att detta beslut bryter grovt mot LSS intentioner om självbestämmande. När jag funderade vidare borde det prövas mot diskriminering också. Så vitt jag vet har inte en arbetsgivare rätt att utesluta en hel kategori personer som arbetstagare bara för att hen tillhör ”fel grupp”. Det borde uppmärksammas mer Det Östersund ägnar sig åt, Gunilla Malmborgs utredning med mera måste även sättas i ett större perspektiv.

Precis som Gunilla Malmborg utger sig kommunen ha en god intention – ”kvaliteten måste stärkas, kompetensen öka”. Att anhöriga mer än några människor på planeten jorden vet vilka behov som nära och kära har spelar ingen roll. De verkliga skälen är dessa:

Alla vet att kommunerna var motståndare till LSS redan på remisstadiet där de viktigaste argumenten, oavsett LSS insats var 1) LSS är en rättighetslag 2) Lagen inskränker det kommunala självstyret. Lika länge har vår och våra anhörigas förmåga att arbetsleda assistenter med mera ifrågasatts. Vår rättighetslag innebar en rejäl maktförskjutning till kommunernas, staten och dess tjänstemäns nackdel, vi fick en helt annan möjlighet att själva styra våra liv, där är rätten att själv välja vem som ska utföra hjälpen och hur helt central.

 Denna maktförskjutning från hjälplösa patienter till medborgare med rätt till full delaktighet i samhället har en rad aktörer i samhället aldrig riktigt accepterat, där finns starka krafter ibland annat kommunerna. I LSS lagen står inte ett enda ord om att toalettbesök ska klockas i sekunder, att hjälpbehov ska bedömas i schabloner eller att det inte är ett grundläggande behov att andas. Det är absurda tillämpningar av FK och kommunerna som skapats av två anledningar:

1)  Kostnaden ska minska

2)   årdperspektivet ska tillbaka och det kommunala självstyret värnas. Vi måste ha kompetent personal som vet vad som är bäst och då behövs professionell personal i form av vårdkompetens. Vårdperspektivet medför som sagt att maktbalansen med automatik flyttas till vårdgivarens fördel. Därför ser vi alltmer frekventa förslag om att ”kompetensen måste säkras”.

Jag tror inte själv att det bra med enbart anhöriga som assistenter men det är en ren omyndigförklaring av oss och våra anhöriga att neka oss rätten till assistans från anhöriga. Detta dessutom med det usla argumentet att ”kvalitén” måste säkras. När det gäller barn som behöver assistans eller personer som har svårt att föra sin talan, har utåtagerande beteende vet våra anhöriga mycket mer om behoven än några experter, hur mycket utbildning de än har. Och alla som har minsta kunskap om vad PA handlar om vet att personkemin, kontinuitet och förtroende mellan assistansanvändarna och assistenterna är extremt viktigt. Funkar inget av detta blir det kaos hur mycket utbildning assistenten än har. Allt detta tillfredsställer föräldrar som gör allt för att sitt barn/anhörig ska få ett så bra liv som bara är möjligt.


Anm.: För många föräldrar upphör inte föräldraansvaret vid 18 års ålder, i praktiken gäller det så länge de lever och orkar hjälpa sitt barn.

Vilka paragrafer i LSS lutar sig då Östersunds kommun emot?

Svaret är att det finns inga. LSS är mycket tydlig med självbestämmandet är central. I alla lagar finns emellertid kryphål och vi vet alla att FK och kommunerna är mycket ”kreativa” i grenen ”hitta kryphål i rättighetslagstiftning” och gärna spenderar stora summor pengar på att anlita jurister för att ”lära dem konsten” att hitta dessa kryphål (ingen har väl glömt Kalla Faktas Reportage om Kommun Lex och liknande aktörer?). Läser jag själv i lagen och försöker borra i de juridiska detaljerna kan jag bland annat konstatera följande:

Självbestämmandet är centralt men det definieras inte exakt vad det innebär vilket innebär stort utrymme för ”tolkning” av de som av olika anledningar ogillar LSS intentioner. Där finns heller inget uttryckligt förbud för arbetsgivaren (d v s paragraf) mot att vägra anställa anhöriga som assistenter. Funktionsrättskonventionen då? Är mycket tydlig med att vi har självbestämmande. Rätten att välja anhöriga som assistenter regleras emellertid inte närmare. Och, vilket vi inte får glömma – konventionen är inte lag i Sverige.

Östersunds kryphål (som de använder officiellt) är att berörda personer är fria att välja någon en annan anordnare men jag är ganska säker på att de tagit bland annat ovan nämnda saker i beaktning. Jag hade själv bytt anordnare så snabbt som möjligt men kommunen ska inte få komma undan med det. Jag vet att det finns en långtifrån försumbar minoritet som av ideologiska skäl absolut vill ha kommunen som anordnare och då ska de få ha den rätten. Och de ska ha samma rätt som alla andra att anställa vem de vill, även anhöriga.