Oppositionens assistansbudgetar är presenterade

 I vanlig ordning presenterar oppositionspartierna skuggbudgetar. Som nämndes i förra blogginlägget satsar regeringen 26,92 miljarder kr på assistansreformen. För oppositionspartierna ser det ut så här:

· Socialdemokraterna satsar samma belopp som regeringen och höjer schablonersättningen lika mycket, d v s 3,0 %. Totalt 26,92 miljarder kr.

· Vänsterpartiet lägger 27,01 miljarder kr och höjer schablonersättningen med 3,7 %.

·  Centerpartiet lägger 27,02 miljarder kr och höjer schablonersättningen med 3,7 %

·  Miljöpartiet höjer schablonersättningen med 6 %. Totalt 27,84 miljarder kr

 

I kvartetten sticker Miljöpartiet ut i positiv riktning med en höjning på så pass mycket som 6 %. Även fjolåret var Mp det mest generösa partiet med 5 %. Återigen konstaterar jag att Mp i opposition är ett mycket mer offensivt parti än Mp i regeringsställning. Ett ”symptom” som man tyvärr blivit van vid oavsett vilka partier som befinner sig i regeringsställning eller opposition. Socialdemokraterna följer regeringen med 3,0 % i höjning och 26,92 miljarder kr budgeterat. Väntat för mig att S lägger sig på samma nivå som regeringen. Samma sak gällde budgeten för 2024.

Vänsterpartiet och Centern ligger på samma nivå, 3,7 % och strax över 27 miljarder kr. Marginellt mer än Socialdemokraterna Hade personligen förväntat mig mer från VP. Maj Karlsson har varit mycket engagerad i frågan – min personliga uppfattning är att VP ”skräms” av rapporter vi ibland får om helt oskäliga vinstmarginaler hos vissa privata anordnare och kriminalitet i assistansbranschen, samt anställda personliga assistenter som behandlas illa.

Utifrån detta. Vad ska vi dra för slutsatser angående eventuella ändringar i assistanspolitiken med en röd-grön regering? Mitt svar är att det inte varit bättre än vad det är nu. Socialdemokraterna som i så fall sitter på både stats och finansministerposten kommer och garantera att det inte sker något revolutionerande i positiv bemärkelse vilket övriga partier kommer och acceptera. Och jag ser ingenting som tyder på en kraftig ändring hos ledningen i S heller. Både p.g.a. omvärldsläget och att jakten på regeringsmakten innebär att stora breda väljargrupper måste gynnas.

Det är mycket bra att S är emot funkisskatten men på partiets högsta nivå finns fortfarande mycket att jobba med vad gäller personlig assistans och LSS.

 

Det har under hösten lagts en hel del motioner i Riksdagen om personlig assistans från många riksdagspartier. Så engagemang för frihetsreformen finns definitivt på båda sidor blockgränsen. Problemet med pengar till reformen för oss uppstår när finansministern granskar utgiftsområdet personlig assistans och frihetsreformen får kämpa om utrymmet ihop med diverse andra utgifter som ska rymmas innanför statens utgiftstak som riksdagen fastställt.

 Några exempel på vad partierna motionerat om. Obs! Motionerna inkluderar motioner från enskilda ledamöter – inte hela partiet.

Vänsterpartiet vill utreda de samhällsekonomiska konsekvenser som det ökade antalet avslag av personlig assistans leder till. Ett mycket bra initiativ. Även VP-s motpol i Riksdagen, SD vill göra samma sak.

Socialdemokraterna vill att regeringen redovisar hur schablonbeloppet har räknats fram och göra en översyn av modellen för uppräkning av assistansersättning.

Miljöpartiet vill att flyktingar och andra som flyttar till Sverige ska ha samma rätt till personlig assistans och andra bosättningsbaserade förmåner som andra.

Centerpartiet vill att regeringen lägger fram en proposition för införande av ett statligt huvudmannaskap för personlig assistans och säkerställer att övergången görs så att inga försämringar sker. De vill att samtliga hjälpmoment för alla grundläggande behov ska ge rätt till personlig assistans.

Kristdemokraterna vill utreda möjligheten att kvalitetssäkra yrkestiteln personlig assistent med viss grundläggande utbildning inom vård och omsorg, för att höja yrkets status.

Ska vi sammanfatta alla motioner finns det gott om initiativ för att förbättra läget. Jag hittar ändå ingen motion som vill åtgärda den allra största källan till alla problem – avskaffa de grundläggande behoven helt och hållet.

Assistanskoll samanfattar oppositionens skuggbudgetar

*  Jag tjatar ju om att det s.k. finanspolitiska ramverket måste luckras upp för att få loss pengar till välfärdssatsningar. Idag kom ett besked från regeringen att ramverket kommer luckras upp lite grann i alla fall. Nu går vi från ett överskottsmål till ett balansmål under en konjunkturcykel, d v s lågkonjunktur-högkonjunktur. Det räcker alltså att staten går plus minus noll över tid.

6 av 8 riksdagspartier står bakom överenskommelsen. Det betyder att den övergripande ekonomiska politiken under överskådlig framtid inte kommer skilja sig nämnvärt om en Moderat eller Socialdemokrat basar över finansdepartementet.

Regeringens pressträff om ramverket 

Statsbudgeten – Timschablonen höjs med 3,0 % upp till 342,6 kr/timme 2025

 När Riksdagen öppnar efter sommarledigheten håller statsministern alltid ett tal, s.k. regeringsförklaring där huvuddragen i regeringens politik kommande år presenteras. I vanlig ordning i de här sammanhangen var det magert med besked vad gäller Funktionsrättspolitik. Personlig assistans nämndes men då handlade det om att hur viktigt det är att värna reformen genom att bekämpa kriminaliteten. Besked om högre schablonersättning, nya behovsbedömningar slopat avdrag för föräldraansvar mm nämndes inte.

Många blev oroliga inför vad som skulle presenteras i regeringens budget för 2025. Ifa kommenterade så här:

Detta bådar inte gott för det nu påbörjade riksmötesåret. Hittills har IfAs begäran om möte med finansministern bemötts med tystnad, våra påtryckningar om förändringar som behövs kring bland annat behovsbedömningen, föräldraavdrag och statligt huvudmannaskap har inte lett till någon aktiv politisk handling.

Att jag har låga förväntningar på regeringens politik, blåa som röda nog är välkänt nu. Vad fick vi då för besked från finansminister Elisabeth Svantesson vad gäller personlig assistans? Vad gäller schablonersättningen var det faktiskt bättre än förväntat, eller i alla fall mindre dåligt. Själv trodde jag på en höjning på max 2,5 %, nu blev det istället 3,0 % vilket ger ett timbelopp 2025 på 342,6 kr. Totalt beräknas utgifterna bli 26,92 miljarder kr 2025 och öka till 28,66 miljarder kr 2027. Vi får gå tillbaka ända till 2012 (2021 undantaget) för att hitta en höjning över 3,0 %.

Det är mycket sällsynt att man blir positivt överraskad vad gäller behandlingen av personlig assistans i Rosenbad men här var ett undantag. Här vill jag ändå trycka på att:

Visst är 3,0 % i höjning är mycket bättre än 1,5 % och även bättre än 2,5 % men det räcker fortfarande inte för att täcka assistenternas löneökningar. Därför skriver jag ”mindre dåligt” än tidigare – underfinansieringen fortsätter men i mildare form.

På pluskontot hittar vi också att regeringen vill halvera föräldraavdraget och sist men inte minst. Nu finns verkligen konkreta planer på att införa indexerad höjning av schablonersättningen. Detta ska ske 2026 men kan vi lita på att det verkligen blir sant? Jag jublar aldrig innan jag vet att det är sant men nu är jag i alla fall relativt säker på att det blir så – i alla fall så länge det inte blir stormaktskrig i Mellanöstern. Sen är det superviktigt att höjningen åtminstone följer löneindex. Kommer att återkomma till det när mer information kommer från regeringen.

Ansvarig minister Camilla Valtersson-Grönvall har meddelat att regeringen tänker höja ambitionerna i funktionsrättspolitiken och att offensiva förslag kommer att läggas. Återstår att se vad det innebär i praktiken. Inom assistansen saknas fortfarande besked om nya behovsbedömningar. Som ni vet anser jag det är superviktigt att behovsbedömningarna ändras innan staten blir ensam huvudman Vi får ända ta fasta på att det är mycket länge sedan vi hörde från en regeringsmedlem att vi ska satsa på funktionsrättspolitiken och det ger oss möjligheter att faktiskt sätta press på regeringen.

Hur ser det då ut i budgeten i andra viktiga delar för oss? Några exempel

·       Nytt jobbskatteavdrag vilket förstärker den s.k. funkisskatten för personer med sjuk/aktivitetsersättning. Jag vet en del ogillar ordet ”funkisskatt” men för mig handlar det inte om ord i första hand utan om principen. Personer som inte kan arbeta av orsaker hen inte rår över betalar relativt till sina magra inkomster mest inkomstskatt i landet. Det är en de facto omvänd Robin Hood skatt.

·  Läkemedelssubventioner. Stora försämringar. Högkostnadsskyddet höjs och beräknas spara staten 540 miljoner kr 2025 och sedan öka till 2,7 miljarder kr 2027. Motiveras med att utgifterna för staten totalt sett stiger snabbt.

·  Bostadstillägg. Inga höjningar och blygsamma höjningar av sjuk och aktivitetsersättning på 2,6 %. Vilket i praktiken innebär en standardsänkning jämfört med löneökningar på arbetsmarknaden.

·   Stödet till personer med funktionsnedsättning som vill starta företag ska förbättras. Däremot görs besparingar som helhet inom utgiftsområdet Arbetsmarknadsstöd på drygt 160 miljoner kr. Totala utgifter, strax under 7 miljarder till olika program och insatser.

·  Ökade anslag på totalt en miljard kr till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).

·  Förbättringar i ekonomiskt stöd till Funktionsrättsorganisationer. Årlig ökning på 20 miljoner kr 2025-2027.

 

Summerar vi det här så är det bättre än förväntat/befarat vad gäller personlig assistans. När det gäller ekonomiska stöd blir det rött kort för ny ”funkisskatt” och försämringarna i högkostnadsskyddet för läkemedel. Den låga höjningen i sjuk och aktivitetsersättningen samt bostadstillägg blir också underkänt. På pluskontot hittar vi form bättre schablonersättning än befarat och trolig indexhöjning av assistansersättningen från 2026 också ökat stöd till BUP och funktionsrättsorganisationerna I nästa blogginlägg tittar vi på hur oppositionen budgeterat för assistansreformen 2025.

 

”Blandad kompott” med andra ord.

Heja Olika sammanfattar statsbudgeten

 

Krönika: Vad händer med schablonersättningen?

 Det schablonbelopp som finansierar personlig assistans, 332,60 kr/timme 2024 har varit underfinansierat i över ett decennium. Läget börjar bli kritiskt om assistansreformen ska fungera. Underfinansieringen av schablonersättningen senaste 11-12 åren är tyvärr en fortsättning på ett problem som assistansreformen alltid haft – alla finansministrar tycker att frihetsreformen ”kostar för mycket”.

Assistansreformen är nu 30 år gammal, rättighetslagen LSS och vår frihetsreform hotas från många håll. Det allra största hotet mot assistansreformen tycker jag är den ständiga underfinansieringen av schablonersättningen, 332,6 kr/assistanstimme 2024. Tittar vi på Assistanskolls statistik framgår det att efter 2014 har den årliga höjningen överstigit 2,0 % vid endast två tillfällen, 2021 och 2024. Flertalet år har den legat på endast 1,5 %, 2017 bara 1,0 %.

Under drygt ett decennium har vi (2021 undantaget) inte ens fått kompensation för våra personliga assistenters löneökningar. Möjligheten att överhuvudtaget - även om vi är beviljade personlig assistans från Försäkringskassan kunna bedriva en fungerande personlig assistans urholkas mer och mer. Frihetsreformen håller på att avskaffas indirekt genom otillräcklig finansiering.

Problemet med usla schablonhöjningar finns även i många kommuner runt om i landet som själva bestämmer nivån på den personliga assistans som de själva fattar beslut om - berör ca 4700 assistansberättigade personer runt om i landet. I vissa fall t.om sänker kommunerna schablonersättningen. Ett sådant exempel är Linköpings kommun som har fattat ett beslut att sänka schablonersättningen med så mycket som 10 % ner till endast 303 kr/timme.

Är inte 332,6 kr/timme ett ansenligt belopp? Detta belopp ska täcka alla kostnader som direkt eller indirekt är kopplat till vår personliga assistans. Förutom våra assistenters bruttolöner inkluderar det arbetsgivare avgifter, semestersättning, pensionsavgifter med mera i kollektivavtal, administrativ avgift till anordnaren (ofta 8 % av schablonbeloppet), utbildningar åt både oss själva och assistenter samt diverse omkostnader kopplade till vårt dagliga liv så vi kan leva ett självständigt/självbestämt liv enligt LSS intentioner. Det är därmed många utgifter som schablonersättningen ska täcka.

Allt började vid reformens tillkomst 1994

Ska vi förstå dagens problem med kronisk underfinansiering måste vi gå tillbaka till frihetsreformens tillkomst. Bengt Westerberg var tveklöst den politiskt starkast drivande kraften till att assistansreformen blev verklighet. Idag tror kanske många att det var relativt ”enkelt” för Bengt Westerberg som var socialminister och vice statsminister i Carl Bildts regering att driva igenom reformen.

För en tid sedan intervjuade Assistanskoll Håkan Ceder som jobbade på Socialdepartementet när LSS lagstiftningen togs fram. På frågan hur det politiskt var möjligt att driva igenom en då världsunik rättighetslagstiftning i djup lågkonjunktur ser Håkan Ceder två huvudförklaringar.

1) Bengt Westerbergs starka ställning både som partiledare för Folkpartiet och i regeringen. Han var både socialminister och vice statsminister.

2) Bengt Westerberg var inte motarbetad av statsminister Carl Bildt. Sammantaget gjorde det att finansdepartementets ställning var betydligt svagare än vanligt.

Håkan Ceder beskriver det som att för ovanlighetens skull gick det att ”köra över finansdepartementet”. Visst är det otroligt att det blev en reform mitt i en djup lågkonjunktur men att finansdepartementet ”kördes över” tycker jag ändå är en överdrift. Det var nära att det inte blev någon reform alls därför att finansminister Ann Wibble var mycket motvillig till att finansiera reformen. Orsak – det skulle kosta för mycket pengar och finansministern litade inte på beräkningarna av kostnaden, drygt 2 miljarder kr/år. Till slut gav sig ändå finansdepartementet men med ett mycket viktigt motkrav:

Redan efter ett år skulle kostnaden utvärderas och det skrevs även in i LSS förarbeten

Det socialdepartementet lyckades med var att man fick finansministern att motvilligt godkänna en assistansreform. Däremot att assistansreformen som en av 10 insatser i rättighetslagen LSS skulle ha en - åtminstone i teorin obegränsad finansiering efter behov var aldrig aktuellt överhuvudtaget. Det framgår tydligt i Sveriges radios programserie Besluten som formade Sverige. Avsnittet ”Assistansreformen” handlar om assistansreformens tillkomst.

Finansdepartementets syn på hur mycket en rättighetslagstiftning får ”kosta” var därmed mycket problematisk från början. Och så har det fortsatt oavsett vem som styrt Sverige. När de grundläggande behoven infördes 1996 var motiveringen att det skulle skapas en tydlig gräns mellan vad som var kommunernas respektive statens ansvar. I praktiken – statens utgifter för personlig assistans skulle hållas nere. Efter det har det följt ett stort antal utredningar som på olika sätt ville hålla nere statens kostnad för personlig assistans.

Timschablonen införs 1997

Under många år bestämdes schablonbeloppet årligen på följande sätt:

Försäkringskassan lämnade förslag till regeringen för förschablonersättningens belopp efter att ha diskuterat omkostnader för personlig assistans med kommunernas intresseorganisation SKR (Sveriges Kommuner och Regioner). Förslag som regeringen brukade följa. Tittar vi på Assistanskolls statistik framgår det den årliga höjningen stadigt låg på 3 till 4 % fram till 2009, det var inga problem att täcka löneökningarna. 2010-2013 låg den årliga höjningen i intervallet 2,0 till 3,0 %.

2018 infördes en stor förändring som tyvärr passerat ” under radarn” i assistansdebatten. Nu skrevs det in i förordningen om assistansersättningen (1993:1091) vilken procentsats ersättningen räknas upp med. Då skrevs det in att den årliga höjningen ska vara 1,5 %. När jag förberedde den här krönikan pratade jag med Ifa och frågade om de visste någonting hur man har räknat fram att den årliga höjningen skulle vara just 1,5 %? Inte ens Ifa vet det.

Vilken nivå schablonhöjningen ska ligga på ändras varje år i förordningen om det blir en ändring i budgeten. Därför står det f.t. att höjningen är 2,5 %. Även detta är mycket långt ifrån att täcka ökade löneutgifter eftersom flera år med hög inflation ledde till ovanligt höga löneökningar när nya Kollektivavtal förhandlades fram.

Dåvarande S-MP regeringen bestämde alltså att den årliga höjningen ska vara underfinansierad och den nuvarande M-L-KD regeringen har inte ändrat det. Och detta genomfördes 2018 utan att ens redovisa hur man kom fram till just 1,5 %. Vi kan säga att höjningen som gjordes 2021 (3,5 %) var ett ”extra tillskott” till följd av pandemin. Årets 2,5 % är givetvis bättre än 1,5 % men det finns fortfarande inget underlag till varför höjningen är så låg när avtalade löneökningar för 2024 är nästan dubbelt så höga.

Vad är det då som drivit fram de allt snålare höjningarna av schablonersättningen? Jag brukar säga att de stora försämringarna sker när det antingen råder lågkonjunktur eller staten får stora oväntade utgifter. I det här fallet räcker det inte som förklaring. Förutom att finansdepartementet alltid tycker personlig assistans är en för kostsam reform är det tyvärr uppenbart för mig att fuskdebatten och kriminalitet kopplat till assistansbranschen spelar en viktig roll. Oavsett omfattningen och osäkert underlag vid uppskattningar -varje regering lutar sig mot statligt tillsatta utredningar när de fattar sina beslut. Och när det kommer utredningar som beräknar att flera miljarder kr i statlig assistansersättning årligen hamnar i fel fickor så frågar sig tyvärr finansministern – varför ska vi satsa mer pengar på en verksamhet som ”läcker” så mycket pengar till fusk och kriminalitet?

En indexering efter löneökningar räcker inte

Att timschablonen måste höjas enligt ett index som följer löneökningarna är en självklarhet men det är viktigt att lyfta fram att detta inte kompenserar för ett drygt decennium med underfinansierad schablon. Det frigör inte heller resurser för att täcka ökade utgifter för flera tusen personer som förlorat statlig assistansersättning eller att höja statusen på yrket personlig assistans med mera. Jag tycker inte vi ska nöja oss med att bara schablonen höjs enligt ett fastställt index. Vi måste våga kräva mer än så – en rejäl höjning av schablonersättningen innan den löneindexreglerade höjningen införs.

Jag tycker också det finns ett nära samband mellan krisen för schablonersättningen och avsaknaden av regeringsinitiativ för nya behovsbedömningar. Att ordna båda delarna kräver att assistansreformen tillförs betydligt mer pengar…

Ulf Kristersson har hållit sin senaste regeringsförklaring. Jag har inte lyssnat själv men Ifa rapporterar att det var mycket magert med nya besked för alla assistansberättigade - ingenting om högre schablonersättning, nya behovsbedömningar, statligt huvudmannaskap med mera. Regeringens viktigaste (och enda?) prioritet enligt statsministern är uppenbart att stoppa kriminaliteten i assistansbranschen.

19 september presenterar regeringen nästa budget. Trycket från funktionsrättsrörelsen på finansminister Elisabeth Svantesson att ändra politik är stort nu. Vad regeringens beslut i budgeten angående schablonersättningen blir återstår att se. En sak kan jag säga med 100 % säkerhet:

Fortsätter den nuvarande utvecklingen med varje år usel höjning av schablonersättningen kommer frihetsreformen att gå mot en säker undergång.

Läget för assistansreformen del 2 betyg på regeringens insatser hittills

 Efter åtta år med en S-MP eller ren S regering och en miserabel utveckling för assistansreformen var det många i diverse olika Facebook grupper som hade stora förväntningar på ett regeringsskifte. I Ulf Kristerssons regeringsunderlag fanns ju flera partier som vill framstå som starka vänner av frihetsreformen, framförallt Liberalerna och Kristdemokraterna. I det här blogginlägget ska vi granska lite hur det har gått efter snart två år med Ulf Kristersson som statsminister och halva mandatperioden avverkad.

Ni minns säkert att mina förväntningar på stora förbättringar var allt annat än högt uppskruvade. Det fanns många skäl till det, återupprepar några av dem här:

·   Ulf Kristersson var i flera intervjuer redan före valrörelsen mycket tydlig med att det skulle krävas ”starka prioriteringar” kommande mandatperiod för att säkerställa mycket stora ökningar i budgetanslagen till försvarsmakten och rättsväsendet inför Nato anslutningen och intensifierad kamp mot det allt brutalare gängvåldet.

·  Vid sidan av krig i Ukraina och Mellanöstern brottades regeringen med stora ekonomiska problem. Hög inflation, sjukvårdskris, hög arbetslöshet med mera.

· Förutom Ulf Kristerssons tydliga prioriteringar i valrörelsen har jag aldrig vad jag minns hört statsministern prata om personlig assistans och LSS överhuvudtaget – vare sig som regeringschef eller oppositionsledare.

Var vi skulle hamna i prioriteringslistan tycker jag var mycket lätt att räkna ut – det var inte högt upp…

Angående alla pengar som nu slussas till försvarsmakten. Alla regeringar, oavsett färg hade gjort likadant. Med eller utan Natomedlemskap hade budgetanslagen till försvarsmakten ökat mycket kraftigt. Det finns inte en regering i världen som inte skulle prioritera det före mer pengar till oss. Men vi kan inte sitta stilla i båten och hålla tyst för det. Våra behov finns kvar hur länge kriget i Ukraina än varar och vem som än är statsminister.

Samarbetet mellan regeringen och Sverigedemokraterna regleras i det s.k. Tidöavtalet. Utfästelserna och ambitionerna i samarbetsavtalet är mycket blygsamma. På sidan 11 kan vi läsa enbart följande angående punkten personlig assistans.

Utifrån de utredningsförslag som väntas presenteras i mars 2023 över åtgärder för ett statligt helhetsansvar för personlig assistans inom ramen för LSS ska därefter åtgärder övervägas med målsättningen om ett statligt ansvar.

Jag kan inte ens med god vilja hävda att Tidöpartierna ger ett enda löfte för att komma tillrätta med frihetsreformens problem. Överväga är något helt annat än att lova eller försäkra. Och mer pengar till reformen i form av kraftigt höjd schablonersättning nämns inte överhuvudtaget.

Däremot nämns på sidan 42 att en utredning ska tillsättas för lämna förslag för kvalificering till ett antal olika hjälp och stödinsatser i välfärden – en av dessa är personlig assistans.

Så det finns absolut ingenting som kan övertyga mig om att regering Ulf Kristersson har höga ambitioner med assistansreformen. Ingen skugga ska falla på t.ex. Kristdemokraternas Pia Steensland eller Liberalernas Bengt Eliasson (båda är saknade efter riksdagsvalet 2022) men tyvärr ser jag ingen kraft i regering Kristersson som har viljan eller makten att stå upp mot den del av regeringen som vid sidan av statsministern har den yttersta makten över assistansreformen – d v s finansdepartementet.

Så vad blir betyget hittills? Tja, utifrån mina egna mycket låga förväntningar är insatsen helt Okej. Däremot ser vi till det som faktiskt behöver göras kan betyget inte bli ett annat än en svag 1-a på en femgradig skala. Det är marginellt mindre dåligt än under Socialdemokraterna men inte mycket. Underfinansieringen av schablonersättningen fortsätter, Stärkt personlig assistans har blivit ett fiasko, inga nya behovsbedömningar är i sikte och förstatligandet dröjer. Sistnämnda är i och för sig paradoxalt nog tur eftersom ingenting görs åt behovsbedömningarna…

Mycket av det förra blogginlägget handlade om schablonersättningen. Det är för mig i bästa fall helt oseriöst att å ena sidan påstå att man värnar en reform men samtidigt inte ge den de pengar som den behöver, utan att fortsätta underminera vår fantastiska frihetsreform. Vill tillägga en några viktiga saker här angående schablonersättningen:

· När vi kämpar för en schablonhöjning som höjs enligt ett index vilket är ett måste är inte det på långa vägar tillräckligt för att få ordning på reformen, det fixar bara det mest akuta hotet vad gäller finansieringen. Det ger ingen kompensation för alla år med underfinansiering och den ger därför inget utrymme för att på allvar höja statusen på yrket personlig assistans genom rejäla löneökningar.

· Det hjälper inte heller alla som förlorat statlig assistansersättning.

För några veckor sedan intervjuade Heja Olika Elisabeth Svantesson. Där sa finansministern följande angående indexerad schablonhöjning

Jag ska inte avslöja budgetens innehåll, men det är viktigt att se till att våra skyddssystem fungerar bra för de som allra bäst behöver dem. Vi återkommer de närmaste veckorna med exakt vad vi gör, men det är något som absolut funnits på vår radar, och som funnits med i förhandlingarna.

Heja Olika intervjuar finansministern

Med lite god vilja finns utrymme för lite optimism men faktum kvarstår – några försäkringar att det faktiskt blir indexerad schablonhöjning ges inte. Och följande kunde vilken finansminister eller socialminister som helst sagt vilket vi också hört otaliga gånger - det är viktigt att se till att våra skyddssystem fungerar bra för de som allra bäst behöver dem.

Bara några dagar efter att Heja Olika publicerade intervjun kunde vi läsa en Artikel på Assistanskoll där Kooperativet JAG behandlades på ett oerhört nonchalant sätt av regeringen. JAG hade skrivit ett brev till Elisabeth Svantesson men brevet blev genast förflyttat till Socialdepartementet med motiveringen ”sakfrågan hör dit”. I bästa fall är finansdepartementet totalt ointresserade, i värsta fall anser de att ”simpelt folk” som vi inte ska lägga oss i finansdepartementets arbete överhuvudtaget. Vi ska vara nöjda med det vi får.

Koopertivet JAG skriver till finansdepartementet

Det är verkligen upp till bevis nu för Ulf Kristerssons regering. Inte vill väl ändå Liberalerna och Kristdemokraterna vara med i en regering som starkt bidrog till att förstöra frihetsreformen genom att inte finansiera den?

 

Aktuellt inom personlig assistans och omdöme om regeringens arbete del 1

 

För drygt 1 månad sedan avled Adolf Ratzka som lanserade idén med personlig assistans i Sverige och 1984 grundade STIL. Återpublicerar i länken nedan ett gammalt blogginlägg som handlar om STIL-s grundare.

Vila i frid

Visionären Adolf Ratzka

Ska i två blogginlägg granska och ventilera tankar om tillståndet för assistansreformen sensommaren 2024. Vart är vi på väg och ”betygsättning” av regering Ulf Kristerssons insatser hittills när halva mandatperioden snart är avverkad.

Jag har snart bloggat i 11 år och jag vet ärligt talat inte att jag efter sommarledigheten inlett bloggandets ”höstsäsong” en enda gång med budskapet att frihetsreformen är på väg åt rätt håll igen.

2024 är tyvärr som väntat inget undantag. Assistansreformen brottas med så många problem och vi är hårt ansatta av allt från ett snålt finansdepartement till organiserad brottslighet som infiltrerat välfärden och garanterat inte ökar finansminister Elisabeth Svantessons vilja att öppna plånboken. För att det här blogginlägget inte ska bli för långt fokuserar jag på tre områden. 1) Schablonersättningen 2) Huvudmannaskapet 2) Allt värre kris i kommunalt beviljad personlig assistans.

Av alla problem som frihetsreformen kämpar mot står jag fast vid att det finns inget större problem än den kroniska underfinansieringen av schablonersättningen, i år är beloppet för statlig assistansersättning satt Namninsamling - rimliga villkortill 332,60 kr/timme. Bortsett från 2020 har vi nu i drygt ett decennium fått leva med så snåla årliga höjningar av schablonersättningen att det inte täcker assistenternas löneökningar. Frihetsreformen stryps sakta men säkert till en säker död eftersom det till slut inte kommer att gå att vare sig behålla befintlig personal eller rekrytera nya personliga assistenter.

 Hur nära är vi denna ”dödsdom”? Troligen närmare än vad många vill tro. Jag säger att pågår den nuvarande utvecklingen så har reformen de facto kapsejsat inom max 5-6 år. Efter det finns det inga privata anordnare kvar och troligen inga kooperativ heller. Kan inte se att någon kan driva assistansen som egen arbetsgivare heller. Kvar blir kommunerna som verkligen alltid ”älskat” personlig assistans...   Redan nu kommer rapporter om privata anordnare som säger nej till personer med mycket stora behov p.g.a. ”dålig lönsamhet”. Har varit i kontakt med flera personer som drabbats av detta. Jag vill inte skrämmas – bara försöka påtala hur allvarligt jag anser läget är.

Jag vidhåller bestämt att krisen för schablonersättningen allt för länge ignorerades av funktionsrättsrörelsen. Senaste 2 åren har ändå mycket positivt skett. Vi har bland annat kampanjen Rimliga villkor som bland annat kräver att schablonersättningen höjs enligt ett index som följer löneutvecklingen och som nu organiserar en namninsamling som ska lämnas till regeringen. Självklart har jag skrivit under.

Namninsamling för högre schablonersättning

Ifa har också tagit ett mycket bra initiativ som nu vill ett möte med finansminister Elisabeth Svantesson om krisen. Nu får vi se om finansministern tackar ja. Det borde hon göra men jag är långt ifrån säker på att det blir så. Upp till bevis nu!

Under senvåren kom också signaler från många riksdagspartier att det är nödvändigt att det införs ett index årliga höjningar av schablonersättningen. Problemet för trovärdigheten här är att det inte finns ett enda riksdagsparti som inte säger sig värna frihetsreformen. Men när partierna väl har makten är det förtvivlat svårt att leverera. Ytterst menar jag det beror på att såväl röda som blåa finansministrar prioriterar helt andra saker. Rent krasst. Oavsett om en socialdemokrat eller moderat bor i Sagerska palatset och även basar över finansdepartementet tycker de alltid att ”vi kostar för mycket”…

Ensamt statligt huvudmannaskap var sagt tidigare att det skulle genomföras till 2026, nu är det uppskjutet till när? Ingen vet säkert. Regeringens officiella förklaring är att problemet att föra över personer från kommunalt huvudmannaskap till statligt är större än väntat. Försäkringskassan anser också att det tar tid att bygga ut den administration och IT system som krävs. Milt uttryckt borde regeringen känt till att 290 kommuner tillämpar LSS på 290 olika sätt. Den viktigaste orsaken till att det dröjer tror jag i verkligheten handlar om (som vanligt) pengar.

Om ca 4700 personer förs över från kommunalt till statligt huvudmannaskap innebär det en rejäl utgiftsökning för staten – budgetposten personlig assistans och det är vare sig Elisabeth Svantesson eller Mikael Damberg (som antagligen blir finansminister om Socialdemokraterna vinner nästa val) sugen på att släppa till. Alltså händer ingenting. Av samma anledning tror jag inte det händer någonting med nya behovsbedömningar heller där personlig assistans beviljas efter behov. Det skulle leda till ytterligare utgifter för staten. Finansdepartementet ryser vid bara tanken. Som jag ser det går det inte att skilja på problemen med schablonersättningen och avsaknaden av nya behovsbedömningar. Det är ”symptom” på samma sak – regeringarna oavsett färg tycker det ”kostar för mycket”…

Jag har skrivit innan flera gånger. Staten som ensam huvudman är mycket viktigt men innan det sker måste nya behovsbedömningar vara på plats. Annars är det stor risk att förstatligandet blir kontraproduktivt.

Kommunerna ja. De har ju aldrig gillat idén med en rättighetslag vilket de tydliggjorde redan innan rättighetslagen ens trätt i kraft 1994. Det har snart gått 11 år sedan TV4-s Kalla fakta visade det långa reportaget ”Avslag till varje pris” där kommuner runt om i landet anlitade konsulter med den motbjudande ”affärsidén” att lära handläggare leta upp kryphål i lagstiftningen för att maximera antalet avslag på såväl personlig assistans som andra LSS insatser. TV4 visade att ”efterfrågan” på denna typ av tjänster var mycket stor.

Allteftersom åren har gått har det emellanåt briserat stora skandaler i kommuner runt om i landet som berör både personlig assistans och andra LSS insatser. 2017 skrev jag flera blogginlägg om förfärliga missförhållanden i Tranås kommun. I våras briserade en jätteskandal i Gnosjö kommun som jag också bloggade om. Gnosjö hade ett antal år tidigare dessutom varit inblandade i en jätteskandal kopplat till LSS boende som fick mycket utrymme i SVT-s Uppdrag granskning.

Kommunerna har också varit en mycket aktiv part att driva rättsfall som slutat i mycket hårda tillämpningar av rättighetslagen som lett till en dysfunktionell lag.

För några veckor sedan nåddes vi av nyheten att Linköpings kommun hade beslutat att sänka schablonersättningen med hela 10 % från 1 oktober. Obs! Kommunerna har fria händer att själva reglera timschablonen på den personliga assistansen som de själva beviljar. Givetvis ett dråpslag för Linköpingsbor med kommunal assistansersättning.

Dessa exempel är bara toppen på isberget med problem och skandaler i kommunerna. I många kommuner byggs nu nya gruppboenden i snabb takt och tittar vi i statistiken hur många som faktiskt har kommunal assistansersättning blir bilden dyster. Antalet personer nådde en topp på 5379 personer 2020 och hade 2024 sjunkit till 4701 personer

Källa: Assistanskoll.se

I grund och botten är jag en optimistiskt lagt person men vad gäller framtiden för vår frihetsreform är det svårt att känna optimism när detta skrivs. Men hade jag inte trott på att en vändning trots allt är möjlig hade jag gett upp vid det här laget. Nyligen intervjuade Hejaolika finansminister Elisabeth Svantesson och tog bland annat upp schablonen. Återkommer till den intervjun i del 2 då jag granskar regeringens insatser närmare. Med lite god vilja fanns det i intervjun ändå utrymme för lite optimism vad gäller schablonersättningen.

Nedan är en länk till blogginlägget jag skrev om jätteskandalen i Gnosjö.

Skandalen i Gnosjö

Gästblogginlägg av Nina Muhonen – jag vill leva som andra inte dö

 Tanken med personlig assistans var att personer med omfattande funktionsnedsättningar ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt trots sina begränsningar. Att slippa bo på institution, kunna bidra till samhället. Framför allt leva som andra.

 

Jag bröt nacken i en dykolycka för 27 år sedan. Är förlamad från axlarna och ned och har respirator dygnet runt. Jag är helt beroende av personlig assistans och har tack vare att den fungerat bra kunnat utbildat mig, jobba och bidra till samhället.

Många år har varit fyllda av kamp för att överleva. Antingen har det varit kommunen, assistansreformen eller något annat som varit i mitt fokus för att få rätten att välja hur mitt liv ska vara.

 

Det är allt fler personer med höga ryggmärgsskador som överlever en olycka. En del behöver respirator och personlig assistans dygnets alla timmar. Enligt patientlagens 1 § Patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet ska tillgodoses. Olika insatser för patienten ska samordnas på ett ändamålsenligt sätt.

 

I verkligheten har samarbetet mellan kommuner och regioner i många år fungerat dåligt. Så pass dåligt att personer med bruten nacke inte får den hjälp som de behöver utan faller mellan stolarna och väljer att avsluta sina liv.

 

I sjukvården ska den som har de största behoven först få hjälp. Men så är det inte. Jag kan inte tänka mig någon som behöver mer omvårdnad och ett större hjälpbehov än när någon lever med respirator och är totalförlamad.

 

2003 skickade Jocke Alpgård ett meddelande till dokumentärfilmaren Tom Alandh. Låt mig LEVA annars låt mig DÖ. Dokumentären "Jocke hette Sussies man" blev till. Trots rätten till LSS - så vägrade kommunen att hjälpa honom med att utföra assistans. Efter sex år på sjukhus, åkte han till Schweiz för att avsluta sitt liv. 2011 avslutades Veronicas liv i Sverige. Jag tror inte att hon ville dö utan stångades med problem kring sin assistans och inte orkade leva. Det är stor skillnad mellan att vilja dö eller inte orka leva. Det senare tyder på att personen kanske inte får den hjälp hon behöver.

Samma år släppte Socialstyrelsen skrivelsen om att människor med livsuppehållande behandling, kan tacka nej till fortsatt behandling. Människor med livsuppehållande behandling behöver inte längre åka till Schweiz för att ta sitt liv.

 

Anledning till att Jocke och Veronica var tvungna att avsluta sina liv var för att det inte gick att få assistansen att fungera. Kommunen bollade frågan till Regionen som bollade tillbaka till kommunen.

 

Nu har även jag hamnat i en liknande ”mellan stolarna” situation.

 

Det stora assistansbolaget har efter börsnotering ändrat fokus till att ge ersättning till sina investerare. När vinsten ska gå till aktieägare sorteras vi med de största behoven bort. Vi kostar för mycket och ger ingen vinst. Mina LSS beslut är inte ändrade men nya personer har ersatt de personerna som ville att mitt liv skulle fungera enligt LSS intentioner. Kommunen säger att inget är ändrat men min personliga assistans är förändrad i grunden. Jag orkar inte längre arbeta, jag har en rädsla över att inte överleva eller att hamna som ”ett kolli” på en vårdavdelning på grund av att de vikarierande assistenterna är helt outbildade. Min situation känns ohållbar när ingen samverkan sker mellan Regionen och Västerås stad. Det känns som att de enskilda tjänstemännens värderingar styr mina beslut. Ska det kunna fungera så i ett välfärdsland som Sverige?

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade är en rättighetslag men i praktiken är det ekonomi som styr. Endast om våra politiker prioriterar våra behov i budgeten så kan LSS fungera som det var tänkt. Assistansbolag skyller på andra orsaker men säger nej till de assistansberättigade som är resurskrävande med de största behoven. Vart ska vi med de största behoven få hjälp?

 

Det är svårt att leva ett aktivt och meningsfullt liv när man ständigt kämpar för att få den hjälp man behöver. Det är som att vara strandsatt på en ö av byråkrati. Jag som vill leva ett aktivt liv och bidra till samhället får leva med en ständig rädsla över att inte överleva. Jag som har en hög ryggmärgsskada får inte den hjälp som jag behöver. Det blir allt svårare att få den hjälpen som lagar och föreskrifter ger uttryck för. Min önskan om att leva ett fullgott liv går inte att upprätthålla när samhällskontraktet sviker.

 

Allt fler kommuner anser att egenvård i vissa former inte ska bedrivas av kommuner. Socialstyrelsen skriver att för att egenvård ska fungera behöver behoven samordnas. Hur ska det fungera när kommunerna avsäger sig att samarbeta med Regionen?

 

I SOSFS 2011:9 finns särskilda krav på att vårdgivaren ska identifiera de processer där samverkan behövs för att förebygga att patienter drabbas av vårdskada. Av processerna och rutinerna ska framgå hur samverkan ska bedrivas i den egna verksamheten. Det ska genom processerna och rutinerna även säkerställas att samverkan möjliggörs med andra vårdgivare och med verksamheter inom socialtjänsten eller enligt LSS och med myndigheter.

 

I dag saknas samverkan mellan myndigheter för min del. Ingen vill göra en samordnad individuell plan. Som individ behöver du själv vara drivande. Situationen kräver att du orkar hålla koll på att allt fungerar, vilket är helt orimligt.

 

LSS 10 §   I samband med att en insats enligt denna lag beviljas ska den enskilde erbjudas att en individuell plan med beslutade och planerade insatser upprättas i samråd med honom eller henne. Den som har beviljats en insats ska när som helst kunna begära att en plan upprättas, om det inte redan har skett. I planen ska även åtgärder redovisas som vidtas av andra än kommunen eller regionen. Planen ska omprövas fortlöpande och minst en gång om året.

 

Det finns väldigt lite som fungerar per automatik. Jag har inte fått någon plan med insatser under de tjugosju åren som jag har haft assistans. När jag de senaste åren har ansökt om insats så har jag fått avslag från kommunen med motiveringen att jag inte har kommunal LSS. Trots att jag har dubbel assistans dygnet runt.

 

Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Jag vill inte vara en belastning för samhället, jag vill vara en del av det. Men för att det ska bli möjligt måste systemet fungera. Det måste finnas en vilja att prioritera människors behov framför ekonomiska intressen. Jag vill att myndigheterna tar sitt ansvar och hjälper människor med stora funktionsnedsättningar att LEVA. Jag vill få hjälp att LEVA. Jag vill ha livskvalitet och ett full gott liv att kunna leva som andra inte hjälp att DÖ.

Länk till Ninas podd

Nina Muhonen podd