Funktionsrätt i Jönköpings län och kommun uppmärksammade FN-s funktionsrättsdag

 Förutom mitt deltidsjobb för STIL är jag även engagerad i Funktionsrätt Jönköpings län som styrelsemedlem och inofficiell LSS expert. Funktionsrätt är som bekant samarbetsorganisationen för en lång rad intresseföreningar inom funktionsrättsrörelsen. I år bestämde vi oss tillsammans med Funktionsrätt Jönköpings kommun för att göra ett större evenemang för att uppmärksamma FN-dagen för personer med funktionsnedsättningar som äger rum 3 december. Funktionsrätt och STIL i Jönköping har samarbetat i flera evenemang, det här var det största jag deltagit med enbart Funktionsrätt som arrangör.

Vår ambition var att belysa läget i Sverige i nutid och historien. Besparingarna på funkisar och sjuka omfattar i stort sett alla samhällsstöd till oss – hur har det kunnat bli så och hur ska vi komma ur den negativa spiralen? Upplägget var en längre föreläsning av författaren Margareta Persson sedan följde flera story Tell berättelser. Efter en lång rast med mycket god jultallrik anordnade vi en debattpanel där jag deltog.

Margareta Persson har skrivit flera böcker om historien för den svenska funktionsrättsrörelsen, hur vi länge inte fick del av välfärdsstaten om de övergrepp som begicks på olika institutioner.

Hos oss föreläste Margareta om historiken fram tills LSS tillkomst och hur den svenska funktionsrättsrörelsen organiserade sig och det faktum att alla stora reformer som ända genomförts har tillkommit tack vare funktionsrättsrörelsens arbete.

Många tror säkert att läget för funkisar var som allra värst när Sverige var ett utfattigt land på 1800-talet. Så var inte fallet. Den verklige botten nåddes under 1900-talets första halva när förfärliga inrättningar som rasbiologiska institutet inrättades med mera. Vipeholm i Lund är den mest kända/ökända stora institutionen med väldiga övergrepp men det fanns många fler stora institutioner runt om i landet.

På 60-talet vände dock vinden. Succesivt växte det fram en syn från politikerna att vi skulle inkluderas i samhället. Efterhand avvecklades de stora institutionerna. Men fortfarande i början av 1970-talet var det långt ifrån självklart att barn med stora funktionsnedsättningar skulle bo i föräldrahemmet. Den positiva utvecklingen nådde sin kulmen när LSS infördes som (med tanke på kostnadsdebatten idag) infördes vid en djup lågkonjunktur.

Varför har det då blivit så mycket försämringar? Margareta Persson menar att en viktig bidragande orsak är ett förändrat samhällsklimat som drabbar personer med stora behov av samhällsstöd hårt. Det har blivit mycket mer ett ”jag, jag” än vi, vi” samhälle. Politiskt yttrar det sig bland annat i att det blivit allt populärare med reformer som ska underlätta vardagslivet för ”vanligt folk”/majoritetsbefolkningen men mindre intressant att stödja de som behöver mest stöd från samhället. D v s det saknas en politisk vilja. Margareta Persson menar också att den negativa utvecklingen sammanfaller med att synen på oss som grupp ändrats till det sämre.

Tre personer föreläste om sina erfarenheter av att levt på institution, an av dem var neurosedynskadade Irené Pettersson som berättade om sin uppväxt på institution. Anita Svenningsson och Ingela Ehrnst berättade om deras upplevelser på utbildningsinstitutionen Tomteboda avsedd för personer med svåra synskador eller helt blinda. Mestadels negativt så klart men även ljuspunkter.

När man lyssnar på berättelserna så inser man hur i bästa fall dåligt funktionsrättspolitiken i Sverige fungerade långt in på 1900-talet.

Debattpanelen

Jag själv och Margareta Persson var två av fyra deltagare i debattpanelen. Moderator var Marie Sten – vice ordförande i Funktionsrätt Riks. En del av diskussionerna handlade om vad som är en institution och är vi på väg tillbaka till den världen? Svaret i korta drag var att vi är på väg åt det hållet och att dagens LSS boenden uppfyller många av Funktionsrättskonventionens definitioner för institution. Rebecka Roos en STIL kollega till mig som bor i ett serviceboende (en form av LSS boende) berättade hur livet i serviceboendet blivit allt mer reglerat och på frågan om Rebecka ansåg sig bo i en institution blev svaret ja.

Funktionsrättskonventionen fick en hel del utrymme. På frågan hur vi ska använda den på bästa sätt menade panelen att den måste bli svensk lag.

Själv fick jag frågan hur vi har kunnat hamna där vi är med LSS med så mycket besparingar/försämringar? Det blev en utläggning som ändå inte var uttömmande på något sätt men de viktigaste punkterna:

*Försämringarna i assistansreformen och hela LSS måste sättas in ett större perspektiv. Det är en del av en nedåtgående spiral där samhället sparar pengar på praktiskt taget alla delar inom funktionsrättsstöd och mycket annat.

Ett antal faktorer samverkar som

·Synen på hur mycket det får ”kosta”

·        

AAvsaknad av politisk vilja

·       

EEn juridisk röra som gjort att vi fjärmat oss från intentionerna.

· Försäkringskassans stenhårda tolkning av restriktiva domar och kommunernas (i viss mån även Försäkringskassan) vilja att driva ärenden i restriktiv riktning så långt det går. Samt  Försäkringskassans "kärlek" till att enbart hänvisa till restriktiva   domar från Högsta Förvaltningsdomstolen som prejudikat.

· Organiserad kriminalitet som infiltrerat välfärden.

Jag anser också att det löper en röd tråd i finansdepartementet på synen på ”hur mycket personlig assistans får kosta” från reformens tillkomst fram tills nutid.

Sen är det som vanligt mycket som man inte hinner ta upp men det viktigaste som jag inte fick sagt angående att det ser ut som det gör december 2024 sammanfattar jag här.

* Det är sant att LSS och assistansreformen infördes under en djup lågkonjunktur – vilket är ett mirakel i sig. Men när vi pratar pengar idag och vill förstå hur vi har hamnat här tycker jag det är jätteviktigt att alla känner till att det var mycket nära att det inte blev någon assistansreform alls. Finansdepartementet under Ann Wibbles ledning tyckte det var för dyrt och gav först grönt ljus med ett mycket viktigt motkrav:

Redan efter ett år skulle en utredning tillsättas som granskade kostnaderna. Så pengarna/kostnadsfrågan var central redan innan reformen ens blev verklighet. Den utredning som sjösattes 1995 efter regeringsskiftet 1994 föreslog en lång rad stora försämringar, bland annat kommunalisering. Det allra mesta skrotades men här menar jag roten finns till det juridiska förfall som frihetsreformen hamnat i. Staten var tydlig i utredningen - vi vill betala så lite som möjligt för personlig assistans, helst ingenting. Ska vi ha en reform får någon annan betala, d v s kommunerna.

Nu blev det ingen kommunalisering, stommen i reformen fick vara kvar med ett mycket viktigt undantag för insatsen personlig assistans:

1996 infördes begreppet grundläggande behov. Det innebar tre saker:

·  1 Även om begreppet inledningsvis tolkades generöst var ett första steg tagit mot att gå ifrån grundintentionerna av att se till hela hjälpbehovet

·   2 Statens önskan att hålla nere kostnaden och att man inte såg till hela hjälpbehovet som bas för att beviljas personlig assistans av staten gjorde att ekonomi och juridik började samspela på ett mycket olyckligt sätt.

·  3   Staten ville helst inte betala och kommunerna var inte lockade heller. Det innebar att det delade huvudmannaskapet som utgick från omfattningen på grundläggande behov (d v s över 20 timmar/vecka i grundläggande behov för statlig assistansersättning) skapade starka incitament för stat och kommuner att försöka lämna över ansvaret på varandra.

Grundläggande behov ja, det blev riktigt illa 2007-2009 när Försäkringskassan introducerade begreppet integritetsnära hjälpbehov. Denna nya definition om vad som var ett grundläggande behov bekräftades sedan i den ökända domen i dåvarande Regeringsrätten 2009. Därmed var hela fundamentet på plats för alla försämringar som följt.

Ska vi komma tillrätta med assistansreformens problem måste både finansieringen säkras och behovsbedömningarna göras om i grunden enligt ursprungsintentionerna och Funktionsrättskonventionens definition av personlig assistans. Detta innan staten blir ensam huvudman. Det kräver politisk vilja men den saknas för närvarande.

Vad gäller välfärdskriminaliteten kräver den ett samarbete mellan många olika myndigheter. Ni vet att jag brinner för att få bort avarterna som förstört så mycket. Den  kampen får dock inte ske till priset att våra rättigheter inskränks. Det måste gå att hitta en bra balans mellan att bekämpa kriminalitet och värna reformens intentioner.

Bild: På plats i debattpanelen Sitter som vanligt i min permobil med mikrofon i ena handen.

Efter avslutad panel pratade jag med moderatorn Marie Sten hur det är med besparingar i våra grannländer? Jo, det sparas och gnetas men hittills är försämringarna inte lika omfattande som i Sverige. Marie hade emellertid ett viktigt förbehåll. Vad gäller åtminstone Norge och Danmark brukar de ligga lite efter Sverige både vad gäller förbättringar och försämringar. Så vi får se vad som händer där framöver.

Funktionsrätt i Jönköpings län och kommun var vi sammantaget mycket nöjda med evenemanget. Efter jul får vi i styrelsen diskutera vidare vad vi ska göra framöver.

 

Det här blir sista blogginlägget för i år. Jag återkommer i vanlig ordning i mitten av januari. ¨

Jag önskar alla bloggläsare och facebook vänner en

Riktigt GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR.