torsdag 29 november 2018

Självbestämmande och goda levnadsvillkor handlar om rättigheter inte välgörenhet


När den personliga assistansen debatteras benämns det ofta som en "fin förmån". Jag vänder oss bestämt mot den beteckningen. För mig och andra berörda handlar det om en mänsklig rättighet. Den som behöver omfattande hjälp för att uppnå full delaktighet i samhället ska ha rätt till personlig assistans efter behov. Att personlig assistans är en mänsklig rättighet är f.ö. inget vi själva hittat på. Även FN anser det och har t.om skrivit en konvention om våra mänskliga rättigheter. Rätten till personlig assistans är inskriven i artikel 19.
 Att kalla assistansen en "fin förmån" istället för rättighet signalerar att man inte ser PA som den rättighet den är enligt både FN och LSS. Istället signalerar det att vi ska vara tacksamma för den hjälp vi får. Nästan som allmosa, ren välgörenhet från samhället. Signalen är tydlig – ni ska vara glada och tacksamma för det ni får och sluta gnälla!
Som jag skrivit innan tror jag sannolikheten är låg för att LSS utredningens förslag drivs igenom men bara det faktum att dessa förslag presenteras är oerhört allvarligt. Om det hade varit fullt accepterat att vi har samma rätt som alla andra till full delaktighet och goda levnadsvillkor hade dessa förslag aldrig presenterats. Det hade aldrig kommit regleringsbrev till FK med budskapet att kostnaden för assistansersättningen måste sänkas. Och det hade inte kommit en strid ström med debatt och ledare artiklar från både höger och vänstersidan på den politiska skalan med det gemensamma budskapet att vår rätt till självbestämmande och goda levnadsvillkor ”kostar för mycket”. Av en rad anledningar kan delar av både högern och vänstern enas i motståndet mot personlig assistans vilket jag skrivit om tidigare.
I Sverige har vi en generell välfärd d v s samhällets olika hjälp och stödsystem ska omfatta alla och välfärden finansierar vi gemensamt via höga skatter. En oroväckande trend vi sett senaste decenniet är debatten om att välgörenhet måste få större betydelse i välfärden. Personligen har jag inget emot att folk ger bort pengar till välgörande ändamål men det finns ett mycket stort MEN:
I vår modell med allmän välfärd får välgörenhet aldrig bli mer än ett komplement till den skattefinansierade välfärden. Allas rätt till god sjukvård, utbildning, äldreomsorg, ekonomisk trygghet vid ålderdom, föräldraskap, sjukdom, stora funktionsvariationer arbetslöshet, etcetera måste vara skattefinansierat annars har vi ingen välfärdsstat. Det betyder också att det är samhällets ansvar att via skatter skjuta till de resurser som krävs för att även personer med stora livslånga hjälpbehov ska kunna ta del av samhällsgemenskapen. Det betyder även att det är samhällets ansvar att finansiera bostadsanpassningar, garantera att personer som aldrig kommer kunna arbeta har åtminstone hygglig inkomst att vi får de hjälpmedel som krävs, att tillgänglighetsanpassningen i offentliga miljöer subventioneras etcetera.

I takt med att allt fler förlorat assistansersättningen har staten börjat backa från sin självklara skyldighet att ge oss möjlighet att leva som andra. Det är helt förödande. För bortsett från gruppboende och anhöriga återstår då bara välgörenhet för mig själv och alla andra vars liv kommer slås i spillror om LSS utredningen blir verklighet. D v s vi backar bandet väldigt många år bakåt helt emot LSS intentioner, Funktionsrättskonventionen etcetera. En sådan utveckling kämpar jag emot så länge jag har minsta ork. Jag kommer aldrig att acceptera att vi förpassas till samhällets bakgård igen eller att vi ska beroende av andra människors goda vilja, d v s välgörenhet. Och jag kräver faktiskt att alla partier i Riksdagen enas om att Gunilla Malmborgs utredning längs i papperskorgen.
Finansieringen? Precis som tidigare är jag beredd att diskutera det med våra politiker när som helst om utgångspunkten är att säkra finansieringen för både assistansen och andra lika viktiga verksamheter i välfärdsstaten, inte att montera ner en rättighet för att den ”är för dyr”. Jag vill inte gå in i motståndarnas fälla att anklagas för att ställa orimliga krav utan hänsyn till finansiering. Och givetvis trycka hårt på:
Om ni tycker assistansen är för dyr, vilka är era alternativ? Och hur är dessa alternativ förenliga med statens officiella ambitioner och funktions rättskonventionen? Om de inte är det, anser ni då att vi inte har samma rättigheter som övrig befolkning?
Rätten till goda levnadsvillkor och självbestämmande handlar helt enkelt om rättigheter, inte välgörenhet!


Det börjar, trots allt hända lite med regeringsbildningen även om ingenting på något sätt är klart. För några dagar sedan meddelade riksmedia att Centern ställt ett stort antal krav för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Där fanns ett stort antal krav med traditionell borgerlig politik men ingenting om personlig assistans. Jag skrev följande text på Annie Lööfs Facebook sida:
Hur blir det med den personliga assistansen Annie? Om utredningens läckta förslag genomförs kommer mitt liv att slås i spillror. Jag är nämligen helt beroende av den personliga assistansen men jag ser inget om detta i Centerns kravlista. Thomas Juneborg - beviljad och beroende av personlig assistans för att i liberal anda kunna leva ett liv där jag själv har makten och göra det alla tar för givet.
Även Liberalerna har släppt en kravlista som påminner om Centerns. I Liberalernas lista finns emellertid en återupprättad LSS lag med
Bland alla krav i övrigt anser jag att friare hyressättning riskerar att slå oerhört hårt mot funkisar och andra med låga inkomster. Visst, alla med stora funktionsvariationer är inte fattiga eller bor i hyresrätt men en stor del av oss är det

måndag 26 november 2018

Regeringen har lämnat förslag på ny schablon för 2019 och fortfarande har vi ingen riktig regering


Övergångsregeringen har i sin budget föreslagit att timschablonen för assistansersättningen höjs med 1,5 % för 2019 vilket innebär att det nya schablonbeloppet blir 299,8 kr/timme. Beloppet ligger i nivå av det jag förväntade mig, att de snåla höjningarna skulle fortsätta har varit klart ett bra tag och jag hade inga förväntningar på en ändring.

1,5 % är alltid bättre än ingenting men återigen kompenserar inte höjningen för assistenternas löneökningar, vilket varit fallet åtminstone3-4 års nu. Konsekvenserna av detta vet vi alla och jag har skrivit om det flera gånger innan. Det blir allt svårare för både privata anordnare och Kooperativ att få verksamheten att gå runt ekonomiskt. Det blir allt svårare att både rekrytera och behålla anställd personal med mera.

Kostnaden för den personliga assistansen 2018 beräknas nu bli 24,4 miljarder kr, det är 1,3 miljarder kr lägre än budgeterat. Orsaken är givetvis att antalet assistansberättigade minskar. Assistanskoll rapporterade nyligen att antalet assistansberättigade (statlig assistansersättning) sedan 2017 sjunkit med 800 personer till 14468 personer i personer, en minskning med nästan 1800 personer jämfört med 2015.






LSS utredningen har nu begärt och fått längre tid på sig. Gunilla Malmborg ska vara klar senast 10 januari 2019 istället för 15 december. Varför har utredaren begärt mer tid? Eftersom mitt förtroende för regeringen är oerhört lågt i LSS frågan känns det för mig som en ”taktisk manöver”, regeringen vill skjuta upp den våldsamma kritiken som kommer att bli följden till efter julhelgerna. Utredningen måste bara slängas i papperskorgen, genomförs bara en del av förslagen är det ändå slut med assistansreformen. Trots alla, eller tack vare alla förödande förslag känner jag ändå optimism och är ganska säker på att det blir enbart en skrivbordsprodukt.

Vi kan emellertid inte ta något för givet. Visst, ska partierna leva upp till alla utspel som gjordes under valrörelsen är det omöjligt att gå vidare med Gunilla Malmborgs utredning men jag är så luttrad vid det här laget att inte litar alls på beskeden från vare sig S eller M, i Socialdemokraternas besked kändes som att det skedde för att de hade något annat val för att inte framstå sim direkt fientliga i valrörelsens slutspurt. Nu är det upp till bevis för alla riksdagspartierna. Antingen är de för vår rätt till självbestämmande eller så är de inte det. Det finns inget mellanläge mellan att slänga utredningen i papperskorgen eller gå vidare.




Regeringen ja. När jag skriver detta fredagen 23 november 2018 är vi fortfarande inte ens i närheten av att få en ny regering. Den här bloggen ärv inte rätta platsen att analysera varför det går så trögt. Det får räcka med och konstatera att jag ger ett stort underkännande till berörda partier. Sedan valnatten har det 100 % klart att menar man allvar med att isolera SD måste det bli en blocköverskridande regering eller åtminstone ett brett samarbete i riksdagen över blockgränserna. Då krävs en stor dos kompromissvilja och den lyser så här långt tyvärr helt med sin frånvaro.

Några snabba lagändringar har inte kommit till stånd. En övergångsregering har visserligen befogenhet att göra det men förväntas ligga lågt så jag är inte förvånad. Utifrån de rapporter som kommit ut är ”fronterna” i kampen för assistansreformen oförändrade i Riksdagen. Småpartierna är positiva medan det är tyst från S och M. I intervjuer i Assistanskoll tar samtliga småpartier, inklusive Mp avstånd från utredningen. KD-s Pia Steensland kräver snabba lagändringar Så här säger Vänsterpartiets Maj Karlsson:

 Det finns ingenting i utredningen som jag i dagsläget kan se förbättrar den personliga assistansen. Vi har från början kritiserat utredningens besparingskrav och att det inte fanns med någon översyn av HFD-domarna
Vi behöver justera lagen efter alla de domar som fallit och fått genomslag sedan 2009 för att gå tillbaka till det som är grundintentionen med LSS. 

Liberalernas Bengt Eliasson:

 Hela LSS ska ses över i en bred parlamentarisk utredning, med syftet att LSS ska utvecklas till en modern lagstiftning, tillgänglig för fler och mer ändamålsenlig ur perspektivet FN–konventionen och mänskliga rättigheter. 

– Vi vill ha större flexibilitet mellan olika insatser, inte mindre. Vi vill värna valfrihet, självbestämmande och delaktighet, inte begränsa det. Vi vill ha en helhetsbedömning av behoven, inte bocka av en lista av snävt definierade ”grundläggande” behov

S och M inte lämnar några andra besked efter valet än att ”vi vill invänta utredningen”, Det är inte mycket begärt att de ska en egen uppfattning med eller utan utredning?


Jag förstår att många inte vill ha beröring med socialdemokratin efter allt som skedde förra mandatperioden men återigen. Ska vi ha en långsiktig lösning går det emellertid inte att resonera så eftersom det krävs stöd från både blocken. Den bästa för oss (eller minst dåliga beroende hur man ser på det) är en blocköverskridande mittenregering med S-Mp-L och C. En socialdemokratisk enpartiregering litar jag inte på alls på och jag vill absolut inte ha en regering bestående av S och M som bland annat Expressens ledarredaktion förespråkar. Däremot litar jag faktiskt på att både L och C vågar stå upp mot Socialdemokraterna i frågan om assistansreformens framtid om de sitter i samma regering. Förhoppningsvis vågar även Mp ta för sig mer.

Hur kommer regeringen till att se ut? Jag ska vara helt uppriktig – jag har ingen aning. Däremot är jag ganska säker på att det inte blir extraval. De flesta partierna har allt för mycket att förlora på det. Dessutom kommer antagligen läget i riksdagen vara lika låst även efter riksdagsvalet.

För alla som redan förlorat assistansersättningen eller fått avslag vi nyansökningar är denna väntan på konkreta åtgärder förödande. Och skulle det bli extraval kommer det dröja många månader innan vi ens har en ny regering på plats

torsdag 15 november 2018

En schablon på 15 timmar/vecka för övriga behov skulle rasera mitt liv


Igår fick jag ett mail från Ifa som vill starta ett projekt där personer ska lämna berättelser om vad det skulle innebära om schablonen blir verklighet. I mailet står det bland annat följande:

Vi vill att du skriver och berättar vad förslaget skulle få för konsekvenser i din vardag. Berätta hur ditt beslut ser ut idag, gärna fördelat på grundläggande behov och övriga behov. Berätta hur många timmar du skulle få om förslaget genomförs och hur det skulle påverka dig. Kan du bo kvar där du bor? Kan du fortsätta göra det du gör? Hur skulle din familj påverkas? Vilka intressen skulle du tvingas välja bort?

Här är min berättelse. Delar av det här blogginlägget kommer jag att maila till Ifa.

Jag heter Thomas Juneborg, jag är 42 år och varit beviljad personlig assistans sedan 1994. Jag har varit rullstolsburen hela livet och kommer så att förbli det så länge jag lever. Jag är beviljad dygnet runt assistans och helt beroende av den personliga assistansen om jag ska kunna bo i eget hem, ja för att livet ska fungera överhuvudtaget.  Mitt beslut ser i korta drag ut så här. 29 timmar/vecka i grundläggande behov. I övrigt dygnet runt assistans med lite dubbelassistans, totalt 131 timmar/vecka.

Vad blir konsekvenserna för mig om 15 timmars schablon för övriga behov införs? Konsekvenserna blir förödande. Mina hjälpbehov är av den arten att jag verkligen behöver någon som är i mitt hem dygnet runt. Utan den hjälpen kan jag inte bo kvar i mitt hem och inte längre ha ett självbestämmande enligt LSS intentioner. Jag är vidare på olika sätt mycket aktiv i funktionsrättsrörelsen som tar rätt mycket tid, gillar att göra sådana saker som alla tar för självklart – gå på bio, träffa kompisar, göra spontana utflykter, träffa kompisar.

Om nu förslaget går igenom sänks antalet beviljade timmar från 131 timmar/vecka till 29 + 15 = 44 timmar/vecka. Det är en sänkning med 87 timmar/vecka = 12.4 timmar/dag. Den frihet som jag haft med den personliga assistansen kommer vara som bortblåst. Engagemanget i funktionsrättsrörelsen får jag lägga åt sidan Det som kommer att vara kvar är inte personlig assistans längre, det blir hemtjänst. Verkligheten är också att även om staten sänker mina assistanstimmar med 87 timmar/vecka så försvinner inte mina hjälpbehov för det. Vem eller vad ska då täcka upp för resten? Det finns bara två alternativ (förutom ättestupan) flytt till gruppboende eller flytt tillbaka till föräldrahemmet och/eller att mina syskon får hjälpa mig. Mina föräldrar är dessutom pensionärer och inga ungdomar längre. Och vilken 42 åring vill flytta tillbaka till mamma och pappa igen eller vara beroende av sina syskon?

Efter att ha sett Uppdrag Gransknings reportage om mycket grava missförhållanden i gruppboenden runt om i landet är jag också livrädd för att hamna på ett boende. Svenska staten måste ha högre ambitioner än så här, är vi verkligen inte värda ett bättre liv i ett av världens rikaste länder? Var finns respekten för de konventioner om mänskliga rättigheter som svenska staten faktiskt ratificerat och är förpliktigade att följa?

Alla som vill berätta sin livssituation för ifa kan maila till: christina@intressegruppen.info



Detta var mina egna personliga känslor och konsekvenser för egen del. Tittar vi lite på vad som faktiskt står i LSS propositionen, den befintliga lagtexten och Funktionsrättskonventionen finns inget som helst stöd för att införa den här typen av begränsningar. LSS är mycket tydlig med att det är de individuella behoven som ska styra och vi ska ha stort inflytande hur hjälpen ska ges:


Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv

LSS § 7, 2 st

Enligt Funktionsrättskonventionen vet vi som bekant att uppnådda rättigheter inte får försämras, tittar vi närmare på vad som står i de artiklarna garanteras rätten till PA efter behov i artikel 19 men det bryter även mot flera andra artiklar. I artikel 4 inleds så här:

Konventionsstaterna åtar sig att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter för alla personer med funktionsnedsättningar utan diskriminering av något slag p.g.a. funktionsnedsättning

Vi får inte vika en mm i kravet på att detta fullständigt förödande förslag inte blir verklighet som inte har någonting att göra med vare sig LSS verkliga intentioner, Funktionsrättskonventionen eller ett samhälle med humanistisk människosyn!

För övrigt ska också tilläggas att det i de läckta förslagen från LSS utredningen inte finns några förslag som gör domarna i HFD 2009, 2012, 2015 och 2017 irrelevanta. Det är absolut nödvändigt att samtliga domar upphävs i sin helhet.  Det utvecklar jag mer i min nya krönika för Assistanskoll som publiceras inom kort.

måndag 12 november 2018

Nu har jag fått nog av Kommunals alla onyanserade angrepp mot assistansreformen


Gör om och gör rätt. Jag tror att 90 procent av alla med personlig assistans skulle må 1000 procent bättre av att ha en servicebostad eller genom bo i en gruppbostad. Du ringer när du behöver hjälp. Men personal går till nästa brukare när du är nöjd.

Josefin Pettersson – debattartikel i Kommunalarbetaren juni 2017


Många hade säkert hoppats att facket skulle vara en allierad i vår gemensamma kamp för rätten till självbestämmande. I själva verket är verkligheten att Kommunal är en mycket aktiv part i smutskastningen och därmed motståndet mot assistansreformen.


Jag är helt enig med facket att alla assistenter ska ha en bra arbetsmiljö med bra löner, kollektivavtal med mera. Självfallet finns usla anordnare, assistenter som behandlas illa, brukare som är skitstövlar osv. Missförhållanden finns emellertid överallt i samhället. Jag förnekar därför inte att det finns problem, det gör det.

 Det jag vänder mig så starkt emot är att Kommunal gång på gång tar upp de värsta exemplen som går att hitta och utan någon som helst nyans smutskastar hela assistansbranschen som ett genomruttet träsk där maktfullkomliga brukare och giriga privata anordnare utöver ett gemensamt förtryck mot assistenterna som, enligt Kommunal tycks sakna rättigheter. Jag kan inte se annat än att det främsta syftet är att underminera allmänhetens syn på vår fantastiska reform.

Kommunals motstånd mot personlig assistans är emellertid inget nytt, den har funnits lika länge som Independent Living rörelsen och efterhand en samlad funktionsrättsrörelse kämpat för rätten till personlig assistans. Varför är då Kommunal motståndare mot rätten till självbestämmande enligt LSS intentioner för en utsatt grupp personer? Ska inte Kommunal som en del av arbetare rörelsen känna sympati för andra utsatta grupper, det som ett finare ord kallas solidaritet? Svaret är att Kommunals syn på vad personlig assistans handlar om står väldigt långt från funktionsrättsrörelsen och LSS intentioner. För oss är det en självklarhet att personlig assistans är ett verktyg för att, trots våra funktionsvariationer kunna forma våra liv på egen hand. För Kommunal är emellertid yrket personlig assistans som vilket annat vårdyrke som helst.

Då uppstår också en viktig maktdimension i våra vitt skilda åsikter vad PA handlar om. Ett utpräglat vårdperspektiv ger nämligen med automatik mer makt till vårdgivaren än den som mottar hjälpen. Kort och gott facket ogillar LSS lagens konstruktion, det ger oss för mycket makt över våra liv. En annan faktor som jag är 100 % säker på spelar in är vänster-höger konflikten om vinster i välfärden. Om det inte går att avskaffa personlig assistans så ska åtminstone hela verksamheten kommunaliseras. Mina åsikter om vinstfrågan har jag berört i tidigare blogginlägg och som ni vet är jag totalt emot ett kommunalt monopol som assistansanordnare.

Genom mina kontakter i FUB vet jag också att det emellanåt uppstår starka konflikter mellan facket, FUB och de som bor i gruppboende. Konflikterna brukar handla om arbetsmiljö och, givetvis maktbalansen mellan de som bor i gruppboenden och personalen. Man kunde förvänta sig att Kommunal skulle reagera efter Uppdrag gransknings reportage om de förfärliga missförhållandena i gruppboende runt om i landet. Jag har inte hört ett ljud. Är facket nöjda med sakernas tillstånd – att personer som inte kan försvara sig vanvårdas å det grövsta och är oändligt långt ifrån goda levnadsvillkor enligt LSS intentioner?

Kommunal är LO-s största medlemsförbund och därmed en viktig del av arbetarrörelsen. Margareta Persson som själv varit aktiv Socialdemokrat riktar i sin bok Funktionshinder genom tiderna hård kritik mot arbetarrörelsens syn på personer med funktionsnedsättningar. Margareta Persson menar bestämt att arbetare rörelsen aldrig visat någon genuin solidaritet med vår grupp och många andra utsatta grupper. Stor skillnad från funktionsrättsrörelsen som visar empati med alla utsatta och marginaliserade grupper i samhället.

Den så omtalade solidariteten har, enligt Margareta Persson bara omfattat den egna gruppen. Och dessutom visar Margareta Persson att socialdemokratin historiskt sett haft en tveksam människosyn på personer som inte kan försörja sig själva. Grundinställningen har varit att kan du inte jobba så ska samhället ha mycket makt över berörda personers liv. Hur mycket av de här tankegångarna har spillt över till facket? En hel del tror jag, tyvärr. Banden mellan LO och det socialdemokratiska partiet har alltid varit mycket stark.

Jag har alltid eftersträvat dialog med Kommunal för ökad förståelse för vår utsatta situation och åtgärder för att garantera en bra arbetsmiljö men efter det senaste angreppet i en debattartikel i Aftonbladet förra veckan har jag passerat den gräns som brukar kallas ”droppen som fick bägaren att rinna över”. Jag har fått nog av smutskastning nu. Debattartikeln som är en lång utläggning av miserabla arbetsmiljöer är, som vanligt mycket generaliserande där assistansbranschen utpekas som en mardröm för arbetstagaren. Den är visserligen inte det värsta som Kommunal publicerat, ”värstingen” anser jag fortfarande är nämnda Josefine Petterssons debattartikel i KA som är ett generalangrepp mot hela reformen. För mig handlar det om att om att Kommunal med angrepp efter angrepp passerat alla rimliga gränser vad gäller smutskastning av reformen.
'
Vill Kommunal avskaffa hela assistansreformen? Med debattartikeln i KA 2017 samt alla andra angrepp anser jag att jag har tillräckligt med fakta för att konstatera – det finns starka krafter i facket som verkligen vill det. Josefine Pettersson var visserligen en enskild debattör men jag är 100 % säker på att debattartikeln aldrig publicerats i Kommunals medlemstidning om det inte fanns ett mycket stort antal personer som delar hennes uppfattningar.


Så länge Kommunal ser PA enbart som ett vårdyrke och i praktiken starkt ifrågasätter vår rätt till självbestämmande enligt lagens intentioner med ett totalt ensidigt fokus på arbetsmiljön och enligt facket ojämna maktförhållanden finns ingen som helst mening med en dialog.



torsdag 8 november 2018

Förfärliga missförhållanden på olika Gruppboenden runt om i landet


Förra veckan tittade jag på Uppdrag gransknings reportage om missförhållanden i gruppboende och korttidsboende (Kortis). Eftersom jag vet att det under en längre tid pågått stora besparingar där är det givet att det finns missförhållanden. Att läget är så illa som UG-s granskning visade var värre än jag någonsin föreställt mig.

Det jag bevittnade för en vecka sedan var/är oerhört långt från LSS intentioner – våld, hot om våld, vanvård, bestraffningar, bristande insyn och dessutom chefer vars inkompetens om berörda personers behov står i direkt proportion med bristen på engagemang för det som är deras uppgift.

UG har granskat ca 1800 anmälningar under två års tid.  Anmälningarna är spridda runt om i landet så vi pratar om ett nationellt problem. Ja, nationell kris är en mycket bättre benämning som beskriver vad det verkligen handlar om. Ca 500 av anmälningarna handlar om följande saker som bara inte ´ska få inträffa om verksamheten fungerar som det var tänkt i LSS propositionen 1993.¨


• 21 gäller dödsfall på gruppboenden.
• Omkring 30 rör sexuella kränkningar eller övergrepp. 
• Närmare 50 rör slarv eller stöld av mediciner.
• Fler än 400 rör försummelse eller felaktigt bemötande av personal.
Flera saker slår mig efter reportaget


1) Ca 1800 anmälningar (och 21 dödsfall) på två år är oerhört mycket, men hur stort är mörkertalet? Jag är rädd för att det är mycket, mycket stort. Vi pratar om en stor LSS insats, enligt FUB–s LSS skola bor 26 000 personer i gruppboende. Ytterligare ca 9500 personer är beviljade insatsen kortidsvistelse utanför hemmet, Kortis, Det blir totalt ca 35 500 personer och det rör personer som väldigt sällan kan föra sin talan själv.

2) Var finns ansvarsutkrävandet för att det ser ut som det gör? Svenska förvaltningen på både statlig och kommunal nivå är riggat för att INGEN, inklusive passiva och besparingsivriga politiker ska behöva ta ansvar. Vem tar på chefsnivå ansvar för Måns död, att tvåbarnsmamman Nisreen Alghalayinis inte får hjälp av hemkommunen, Cornelius ångest på nätterna etcetera?  Svaret är uppenbart ingen. Nisreen är mamma till två barn med autism och utvecklingsstörning som tidigare bodde på ett boende för ungdomar. Nisreen upptäckte dock att barnen utsattes för vanvård och i desperation tar nu Nisreen hand om barnen – utan hjälp från hemkommunen. Hade jag fått bestämma hade en lång rad personer på chefsposter runt om i landet fått söka andra jobb.  blir riktigt upprörd att det får gå till så i välfärdsland

3) Misären, ja det var ren misär vi fick bevittna är ett resultat av en konsekvent och hårdhänt besparingspolitik från kommuner runt om i landet. Vad är det för människosyn som möjliggör besparingarna, som tar fram den stora osthyveln på några av samhällets allra mest utsatta invånare som inte kan föra sin talan själv och försvara sig?

Själv då? Ja, även om det förhoppningsvis finns många gruppboenden som ändå fungerar bra blev jag mörkrädd när jag såg det här. För om jag förlorar assistansen då är det gruppboende som gäller och om jag var orolig innan blev jag jätterädd för framtiden efter att ha sett detta.

För att komma tillrätta med detta krävs givetvis utbildning av personalen där kunskapen om berörda personers behov många gånger tycks vara obefintlig. Bara utbildningar och bättre personalrekryteringar på både golvet och chefsnivåer räcker inte. Många gånger kommer man emellertid långt med sunt förnuft. Måns tragiska död handlar enbart om mycket grov försummelse från de vars jobb var att, enligt LSS intentioner ge Måns goda levnadsvillkor. Måns ansågs ligga på en treårings nivå. Ingen ansvarstagande person lämnar en tre åring ensam i ett badkar.

Bristen på ansvarstagande har jag redan berört. Tror det är omöjligt att komma tillrätta med problemen så länge ansvariga tjänstepersoner och politiker inte riskerar allvarliga konsekvenser av att inte ta ansvar. På det är det oerhört viktigt att insynen från både anhöriga, kommunerna och granskande myndighet (IVO) blir mycket bättre, att alla berörda personer får en individuell plan (LSS § 10) med mera som kommunerna inte har rätt att neka.

I samband med att en insats enligt denna lag beviljas ska den enskilde erbjudas att en individuell plan med beslutade och planerade insatser upprättas i samråd med honom eller henne. Den som har beviljats en insats ska när som helst kunna begära att en plan upprättas, om det inte redan har skett

Denna brist på insyn som UG berättar om är ett jätte problem. Vad är det man vill dölja? Att verksamheten är så usel och så långt ifrån LSS intentioner att man är rädd att det inte tål granskning?

Så har vi finansieringen. Det måste få kosta. Det går inte att spara pengar utan att standarden på verksamheten sänks, spelar ingen roll vilken LSS insats det handlar om. Det som vi såg i UG bryter mot alla möjliga paragrafer i både LSS och Funktionsrätts konventionen. Det inkluderar även den oerhört viktiga principen i Funktionsrätts konventionen att uppnådde rättigheter inte får försämras.






måndag 5 november 2018

Varför vår vi inte lära oss något om statligt förtryck mot minoriteter i skolan?


Jag har ett stort intresse för historia. Under alla år jag gick i grundskolan, via gymnasiet upp till Linköpings Universitet) berördes inte funktionsnedsattas historia överhuvudtaget. OK, Om jag inte minns fel berördes det rasbiologiska institutet i Linköping men någon ”djupdykning” i ämnet var det inte alls tal om såvida inte man ville göra magisteruppsatser själv. Varför är det så, varför får skolbarn inte veta någonting om statliga övergrepp mot minoriteter som begåtts även i Sverige?

Det krassa svaret är nog tyvärr att staten via utbildningsdepartementet aldrig haft något intresse av att lyfta fram den delen av vår historia. Inom historieforskningen brukar det sägas att segraren skriver historien, det är segrarens version som matas ut. I vårt fall är en bättre formulering att den starke parten skrev historien och det i är i det här fallet svenska staten. Jag vågar sätta ganska mycket pengar på att minst 90 % av Sveriges befolkning aldrig hört talas om vare sig Vipeholm, ”systerinstituten” eller svenska statens besatthet av att ”hålla Sveriges befolkning ren från ”skadliga element” som skulle ”fördärva befolkningens goda egenskaper”. Men jag klandrar ingen medelsvensson, skolan nämnde ju aldrig något om detta.

Varför saknas då intresset från statens sida? De två viktigaste delförklaringarna är troligen att:

1. Vi har en självbild att Sverige är det lilla snälla landet som aldrig krigar och som alltid rakryggat står upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Att lära ut till barn och ungdomar att personer med funktionsvariationer, fel etnicitet, sexuell läggning etc. spärrades in på institutioner för att ”skydda den svenska rasen” skulle solka ner vår egen självbild.


2. Det handlar om marginaliserade grupper som även i modern tid har svårt att göra sina röster hörda. Krasst uttryckt – funktionsmaksordningens existens letar sig inte ens in i skolornas läroböcker.


Huvudansvaret för att det ser ut så här är de regeringar, oavsett partitillhörighet som styrt Sverige senaste seklet. Alla partier som stödde institutionerna, steriliseringarna och som inte vidtagit åtgärder att lyfta fram den här delen av Sveriges historia är emellertid delansvariga. Frågan vi måste ställa oss är – kan institutionerna komma tillbaka?


Det trista svaret är ja Vi ser en utveckling som senaste decenniet snurrat allt fortare i fel riktning. De handlar inte bara om besparingarna i assistansen, andra LSS insatser och funktionrättspolitiken och övrig välfärd i stort. Vi ser det också i hur debatten om våra rättigheter förs på många håll, Vi kostar för mycket, kräver för mycket, ”vi har det för bra”, vi har för mycket makt över våra liv. Regeringen ger besparingsdirektiv som sätter olika LSS insatser mot varandra d v s grupper mot varandra - klassisk ”söndra och härska” politik.

 För något år sedan skrev en debattör i Kommunalarbetaren att 90 % av alla som har personlig assistans skulle må mycket bättre av att flytta till ett gruppboende. En person utan behov av hjälp från samhället gav sig själv tolkningsföreträde vad som är bäst för oss, synnerligen motbjudande. Vad gäller kvalitén på verksamheten i olika gruppboende varierar de. Uppdrag gransknings reportage förra veckan visade på förfärliga missförhållanden med våld, hot om våld, bestraffningar, vanvård och brist på insyn i en del gruppboenden runt om i landet vilket ökat min oro för att hamna på ett boende om assistansen försvinner.

Att gamla synsätt spökar än som titeln är på Margareta Perssons bok finns det alltså många exempel och de finns både till höger och vänster axeln i svensk politik. Margareta Persson tar upp ett mycket obehagligt exempel från 2017 (sidan 67) som speglar vilka strömningar som finns i det demokratiska Sverige. En socialdemokrat vid namn Joakim Troedsson från Katrineholm säger följande:

Ju mer beroende du är av samhället för att ditt liv ska fungera desto större befogenhet får samhället att styra över hur tillvaron fungerar…


Margareta Persson tillägger att samme person tycker att tvångssteriliseringar borde återupptas. Med den här synen på våra rättigheter ligger vägen vidöppen mot nya institutioner om de får mycket stöd. Joakim Troedsson tvingades tack och lov att ganska omgående lämna sina förtroendeuppdrag.



I onsdags kväll satte jag mig framför TV-n för att titta på Uppdrag granskning som alltså handlade om grova missförhållanden på gruppboenden runt om i Sverige. Jag blev mörkrädd när jag såg programmet och det blir ämnet i nästa blogginlägg





torsdag 1 november 2018

Gamla synsätt spökar än – Funktionshinder genom tiderna


För några månader sedan hörde jag talas om en ny bok om svensk funktionsrättspolitik och hur samhällets syn ute i världen sett ut genom århundraden. Bokens namn som fått stor uppmärksamhet i våra kretsar är identisk med rubriken ovan och är skriven av Margareta Persson som blev engagerad i funktionsrättsrörelsen p.g.a. sin rullstolsburna mamma. Jag kommer skriva två blogginlägg om detta. Idag går jag igenom i korta drag viktiga punkter i boken och i nästa blogginlägg blir det egna reflektioner.

Ofta antar vi att även om våra förfäder med samma hjälpbehov som oss hade det mycket kämpigt för hundratals år sedan så gick utvecklingen ändå succesivt framåt tills den värld vi själva lever i. I verkligheten har samhällets syn pendlat upp och ner. Margareta Persson visar att attityden i många fall var bättre på 1700 och åtminstone första halvan på 1800-talet än 1900-talet. Ute i världen hade döva personer ett eget teckenspråk redan i det antika Grekland. Överlag har ändå personer med stora hjälpbehov under historiens gång setts som mindre värda. En viktig skiljelinje har gått mellan de som kan arbeta/”göra rätt för sig” och de som inte kan försörja sig själva.

Utvecklingen går framåt, sägs det. I ett långt perspektiv har det gjort det så klart men Margareta Persson visar det har varit många dalar för vår del. En person med stora hjälpbehov född 1905 hade troligen betydligt sämre status i samhället än en person född 1805. 1900-talets första hälft var troligen den värsta perioden för funkisar i Europa åtminstone senaste 500 åren, kanske någonsin. I boken får vi t.ex. veta att det redan i mitten på 1800-talet fanns en seriös debatt i Sverige om att rullstolsburna och synskadade barn ska få gå i vanliga skolor. I verkligheten dröjde det till 1960-talet innan det blev så.

 Hur är det överhuvudtaget möjligt att vår status sjönk så lågt samtidigt som demokrati infördes? Svaret hittar vi i de samhällsströmningar som rådde i Europa i slutet av 1800 och början av 1900-talet och som givetvis nådde våra breddgrader också. Rasbiologin gjorde nu entré och med den följde ett hopkok med djupt rasistiska teorier om vilka människor - folkgrupper, etniciteter, sexuell läggning, religion etcetera som hade ”bra” och respektive ”dåliga” anlag. De sistnämnda skulle inte blandas med de ”goda”, i så fall skulle ”den inhemska/goda rasens överlägsna kvaliteter” succesivt urholkas. Följden blev en förfärlig uppdelning av människor utifrån vilka egenskaper dessa påstods ha. Därför grundades det rasbiologiska institutet 1921 och den ökända steriliseringslagen trädde i kraft 1934, "kompletterad" med en skärpt lag 1941.

Rasism baserat på hudfärg, etnicitet etcetera och hat med personer med stora funktionsvariationer, både fysiska och psykiska har alltid gått hand i hand. Följaktligen var det givet att funkisar i rasbiologins värld skulle sorteras bort. I Nazityskland ledde detta till ett organiserat och bortglömt folkmord. I Sverige ”nöjde sig” staten med att gömma oss i diverse institutioner och sterilisera tiotusentals personer som ansågs kunna fördärva den ”svenska rasens goda egenskaper” – dit räknades även etniska minoriteter som Romer, personer med fel sexuell läggning, mycket fattiga människor, ”asociala element” m.fl. I debatten fanns, åtminstone i början av 1900-talet emellertid röster som propagerade för ”barmhärtighetsmord" på våra förfäder, så de skulle slippa lidande, d v s en nazilösning.


1918-1921 infördes allmän rösträtt i Sverige men stämmer det? I verkligheten dröjde det fram till 1989 innan alla medborgare där alla, oavsett funktionsförmåga fick rösträtt. Många tänker sig 1930 och 1940-talet som en period då välfärdsstaten började byggas upp. Det stämmer men Sverige var, liksom övriga västvärlden ett mycket rasistiskt samhälle med mycket utbrett förakt mot såväl funkisar som andra minoriteter som inte passade in i den perfekta mallen, rasbiologins ”teorier” levde vidare. Så sent som 1950-talet uppmanades föräldrar till barn med t.ex. Downs syndrom att lämna bort dem till institutioner och glömma bort barnen. Viktigt och påpeka är att den här människofientliga attityden inte var isolerat till ett specifikt parti – det fanns ett brett parlamentariskt stöd för både institutioner och steriliseringar, det rasbiologiska institutet avskaffades först 1956,då verksamheten togs över av Uppsala Universitet och bytte namn till Institutionen för medicinsk genetik.

Vad som hände innanför institutionernas väggar fick allmänheten mycket lite kännedom om. På 1950-talet publicerade ändå massmedia artiklar om mycket grava missförhållanden på den ökända institutionen Vipeholm. En livlig debatt följde med utredningar och mer inspektioner från Socialstyrelsen. Gång på gång avslöjades liknande missförhållande på andra institutioner med misshandel, maktfullkomliga föreståndare, sjukskötare etcetera. Margareta Persson har intervjuat flera personer som har bott på institution. Alla vittnar om starka maktstrukturer som inte fick ifrågasättas. Självbestämmande enligt LSS definitioner var naturligtvis inte att tänka på. De som bodde på institutionen fick finna sig i de befintliga reglerna, punkt! Den som inte lydde blev bestraffad.

Margareta Persson gör också en kortare genomgång hur de tre stora politiska ideologierna konservatism, Liberalism och Socialism med dess olika strömningar samt kristendomen förhåller sig till personer med stora hjälpbehov. Ingen får som helhet godkänt av Margareta Persson. Om vi börjar med Socialismen. I den mest radikala strömningen, Marxismen med alla dess undergrupper (kommunism, Leninism, Stalinism, Maoism) går den stora konfliktlinjen mellan de som äger produktionsmedlen (kapitalisterna) och de som tvingas sälja sin arbetskraft (arbetarna) som skapar det mervärde (vinster) som gör kapitalisterna rika. Strikt sett är det därför bara arbetare som exploateras. Vänsterns numer starka engagemang för hbqt personer, jämställdhet mellan könen, anti rasism med mera kom långt efter att Karl Marx skrev Kapitalet (1867).

Margareta Persson har själv varit aktiv socialdemokrat men är mycket kritisk till den socialdemokratiska regeringens destruktiva assistanspolitik. Om vi tittar bakåt i backspegeln menar M Persson att den socialdemokratiska generella välfärdsstaten aldrig haft de mest utsatta personerna som prioriterade grupper. Det är den stora majoritetens behov som varit det intressanta. Här finns också en tydlig koppling till förmågan att arbeta. Om du inte kan försörja dig själv, ja då har samhället rätt att behandla hen lite hur de vill. Att S skulle vara ett bidragsparti avfärdas helt.

Går nu vidare till Konservatismen som i sin grund är hiarkiskt uppbyggd. Befintliga maktstrukturer ska behållas och krasst uttryckt ”alla ska veta sin plats”. I ett sådant samhälle finns knappas utrymme för att marginaliserade grupper ska prioriteras. Än idag finns det tydligen konservativa filosofer (visserligen extremister men ändå) som förnekar grundbulten i ett demokratiskt samhälle – alla människors lika värde.

I liberalismen finns slutligen en lång rad strömningar. I vissa fall, som socialliberalismen som, dominerar i Sverige och Norden är inställningen till funkisar relativt god vilket visar sig i stödet för personlig assistans. Samtidigt finns det också extrema strömningar som tycker att samhället inte ska göra någonting överhuvudtaget för att hjälpa ens de mest utsatta. Antingen välgörenhet eller gå under blir vår lott om den politiken omsätts i handling. Margareta Persson är kritisk till liberalismens fokus på att ”hårt arbete ska belönas”. Den inställningen misstänkliggör personer som faktiskt inte kan arbeta. Själv håller jag med.


Det finns också ett stort avsnitt som handlar om dödshjälpsdebatten och vilka värderingar som styr den – handlar det egentligen om att förespråkarna för dödshjälpen anser att vi lever liv som inte ens är värda att leva? Två andra kapitel handlar om kampen för personlig assistans varför den är så viktig för att motverka funktionsmaktordningen och den svenska funktionsrättsrörelsens kamp för ett värdigt liv. Besparingshysterin hade knappast varit möjligt om inte de gamla attityderna fortfarande existerar.

Här har jag bara skrapat på ytan i denna oerhört intressanta, viktiga och skrämmande bok. Jag rekommenderar starkt boken för alla som vill veta mer okända delar i vår och västerlandets historia. I nästa blogginlägg ska jag reflektera mer kring varför vi inte får lära oss något om detta i skolorna och hur stor risken är att institutionerna återvänder.


Själv köpte jag boken på Bokus (www.bokus.com).   Pris 241 kr