Självbestämmande och goda levnadsvillkor handlar om rättigheter inte välgörenhet

När den personliga assistansen debatteras benämns det ofta som en "fin förmån". Jag vänder oss bestämt mot den beteckningen. För mig och andra berörda handlar det om en mänsklig rättighet. Den som behöver omfattande hjälp för att uppnå full delaktighet i samhället ska ha rätt till personlig assistans efter behov. Att personlig assistans är en mänsklig rättighet är f.ö. inget vi själva hittat på. Även FN anser det och har t.om skrivit en konvention om våra mänskliga rättigheter. Rätten till personlig assistans är inskriven i artikel 19.

 Att kalla assistansen en "fin förmån" istället för rättighet signalerar att man inte ser PA som den rättighet den är enligt både FN och LSS. Istället signalerar det att vi ska vara tacksamma för den hjälp vi får. Nästan som allmosa, ren välgörenhet från samhället. Signalen är tydlig – ni ska vara glada och tacksamma för det ni får och sluta gnälla!

Som jag skrivit innan tror jag sannolikheten är låg för att LSS utredningens förslag drivs igenom men bara det faktum att dessa förslag presenteras är oerhört allvarligt. Om det hade varit fullt accepterat att vi har samma rätt som alla andra till full delaktighet och goda levnadsvillkor hade dessa förslag aldrig presenterats. Det hade aldrig kommit regleringsbrev till FK med budskapet att kostnaden för assistansersättningen måste sänkas. Och det hade inte kommit en strid ström med debatt och ledare artiklar från både höger och vänstersidan på den politiska skalan med det gemensamma budskapet att vår rätt till självbestämmande och goda levnadsvillkor ”kostar för mycket”. Av en rad anledningar kan delar av både högern och vänstern enas i motståndet mot personlig assistans vilket jag skrivit om tidigare.

I Sverige har vi en generell välfärd d v s samhällets olika hjälp och stödsystem ska omfatta alla och välfärden finansierar vi gemensamt via höga skatter. En oroväckande trend vi sett senaste decenniet är debatten om att välgörenhet måste få större betydelse i välfärden. Personligen har jag inget emot att folk ger bort pengar till välgörande ändamål men det finns ett mycket stort MEN:

I vår modell med allmän välfärd får välgörenhet aldrig bli mer än ett komplement till den skattefinansierade välfärden. Allas rätt till god sjukvård, utbildning, äldreomsorg, ekonomisk trygghet vid ålderdom, föräldraskap, sjukdom, stora funktionsvariationer arbetslöshet, etcetera måste vara skattefinansierat annars har vi ingen välfärdsstat. Det betyder också att det är samhällets ansvar att via skatter skjuta till de resurser som krävs för att även personer med stora livslånga hjälpbehov ska kunna ta del av samhällsgemenskapen. Det betyder även att det är samhällets ansvar att finansiera bostadsanpassningar, garantera att personer som aldrig kommer kunna arbeta har åtminstone hygglig inkomst att vi får de hjälpmedel som krävs, att tillgänglighetsanpassningen i offentliga miljöer subventioneras etcetera.

I takt med att allt fler förlorat assistansersättningen har staten börjat backa från sin självklara skyldighet att ge oss möjlighet att leva som andra. Det är helt förödande. För bortsett från gruppboende och anhöriga återstår då bara välgörenhet för mig själv och alla andra vars liv kommer slås i spillror om LSS utredningen blir verklighet. D v s vi backar bandet väldigt många år bakåt helt emot LSS intentioner, Funktionsrättskonventionen etcetera. En sådan utveckling kämpar jag emot så länge jag har minsta ork. Jag kommer aldrig att acceptera att vi förpassas till samhällets bakgård igen eller att vi ska beroende av andra människors goda vilja, d v s välgörenhet. Och jag kräver faktiskt att alla partier i Riksdagen enas om att Gunilla Malmborgs utredning längs i papperskorgen.

Finansieringen? Precis som tidigare är jag beredd att diskutera det med våra politiker när som helst om utgångspunkten är att säkra finansieringen för både assistansen och andra lika viktiga verksamheter i välfärdsstaten, inte att montera ner en rättighet för att den ”är för dyr”. Jag vill inte gå in i motståndarnas fälla att anklagas för att ställa orimliga krav utan hänsyn till finansiering. Och givetvis trycka hårt på:

Om ni tycker assistansen är för dyr, vilka är era alternativ? Och hur är dessa alternativ förenliga med statens officiella ambitioner och funktions rättskonventionen? Om de inte är det, anser ni då att vi inte har samma rättigheter som övrig befolkning?

Rätten till goda levnadsvillkor och självbestämmande handlar helt enkelt om rättigheter, inte välgörenhet!

* Det börjar, trots allt hända lite med regeringsbildningen även om ingenting på något sätt är klart. För några dagar sedan meddelade riksmedia att Centern ställt ett stort antal krav för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Där fanns ett stort antal krav med traditionell borgerlig politik men ingenting om personlig assistans. Jag skrev följande text på Annie Lööfs Facebook sida:

Hur blir det med den personliga assistansen Annie? Om utredningens läckta förslag genomförs kommer mitt liv att slås i spillror. Jag är nämligen helt beroende av den personliga assistansen men jag ser inget om detta i Centerns kravlista. Thomas Juneborg - beviljad och beroende av personlig assistans för att i liberal anda kunna leva ett liv där jag själv har makten och göra det alla tar för givet.

Även Liberalerna har släppt en kravlista som påminner om Centerns. I Liberalernas lista finns emellertid en återupprättad LSS lag med

Bland alla krav i övrigt anser jag att friare hyressättning riskerar att slå oerhört hårt mot funkisar och andra med låga inkomster. Visst, alla med stora funktionsvariationer är inte fattiga eller bor i hyresrätt men en stor del av oss är det