Reflektioner efter Niklas Altermarks föreläsning vid Ifa Debattforum

Efter  sammanfattningen av Ifa Debattforum skrev jag att jag skulle återkomma med lite reflektioner kring statsvetaren Niklas Altermarks föreläsning som var oerhört intressant att lyssna på. Statsvetaren Niklas Altermark är inte ett på något sätt obekant namn, Niklas intervjuas emellanåt i Assistanskoll  är både oerhört kunnig och bedrövad över statens behandling av assistansreformen och personer som behöver stöd från samhället i största allmänhet.

Enligt Niklas Altermark råder det ingen tvekan om vad regeringen vill åstadkomma - kostnaden för assistansen ska sänkas, rejält. Tillvägagångssättet följer också mallen enligt "standardformuläret" hur staten brukar agera när de ska sparas pengar på grupper som behöver hjälp från samhället och sammanfattas i följande punkter.

- Ett problem konstrueras och förstoras till orimliga proportioner.  Staten intar en ledande ställning för att belysa problemets omfattning där selektiv data väljs ut för att passa syftet.

- Åtgärder måste vidtas för att säkra stödsystemets "legitimitet".

- Stödsystemet underfinansieras.

- Varningssignaler från de personer som berörs ignoreras. Istället försöker man och vända på "steken" genom att hävda att staten inte genomför försämringar genom att hänvisa till hur mycket pengar som tillförs.

Allt detta känner vi igen, tänker man några steg inser man att den förda politiken leder mot avgrunden för alla utsatta grupper i samhället. Bakom retoriken om "kostnadskontroll",

 legitimitet" etcetera döljer sig en mycket obehaglig människosyn som inte borde existera i ett demokratiskt samhälle 2016 där regeringen dessutom säger sig värna jämställdhet. Ett samhälle där personer som behöver hjälp från samhället ses som enbart en börda för samhället som bara orsakar problem i form av "höga kostnader". För det pågår ett "krig" inte bara mot assistansen och LSS utan mot praktiskt taget alla samhällsstöd till funkisar och även andra grupper som långtidssjukskrivna där den röd-gröna regeringen lagt förslag om att flytta över betydligt mer ansvar på arbetsgivaren.

I klartext  ska staten spara pengar på långtidssjuka genom att flytta över en större del av sjukskrivningskostnaden på arbetsgivaren,. Logiken är densamma som i kriget om assistansen. Utsatta grupper som behöver stöd från samhället anses ta för stor del av kakan vi alla ska dela på. En högst sannolik effekt av denna politik är att arbetsgivare kommer att vara än mer ovilligare att anställa personer med hälsoproblem eller funktionsvariationer. Dv s regeringens politik slår stenhårt mot utsatta grupper.

Hur mäter man "hur bra ett land/samhälle mår"? Finns givetvis många sätt  att mäta och ännu fler åsikter men tycker man som jag att välfärdsstaten är mycket viktig för att bedöma samhällets "hälsotillstånd" tycker jag dessa faktorer är centrala:

1.  Blir tillvaron bättre eller sämre för de som behöver samhällets stöd mest?

2. Är tilltron god, ökar eller minskar tilltron mellan de som behöver hjälpen och de som har satta och se till att behövande får den hjälp de ha rätt till?

När det gäller fråga ett blir svaret generellt sett tyvärr  mycket bestämt - dessa grupper får det sämre. När det gäller  tilltron  generellt mellan de behövande och på andra sidan politikerna och statens försäkringsbolag Försäkringskassan är den nog  generellt relativt bra i en internationell jämförelse men det går definitivt åt fel håll. Detta gäller verkligen vi som är beroende av den personliga assistansen. För dagens kris för assistansen handlar inte bara om att allt fler förlorar rätten till hjälp. Där finns nämligen också en allt djupare förtroendekris mellan vi som berörs på ena sidan och regeringen och Försäkringskassan på den andra planhalvan.

Diagnosen på dagens Sverige blir att hälsotillståndet för vårt samhälle (från en mycket hög hög nivå) försämras i snabb takt. Vilket land ska Sverige vara i framtiden för funkisar och andra som behöver hjälp från samhället, vad är det för samhälle som håller på att skapas? Ska Sverige vara ett land som satsar offensivt enligt intentionerna i CRPD? Eller ska vi vara ett land som går bakåt i utvecklingen, HELT EMOT intentionerna i CRPD? Med den nuvarande politiken är vi rask takt på väg mot alternativ 2 men jag vägrar och acceptera den utvecklingen.

* Lönsamheten fortsätter sjunka för privata assistansbolag. Alla vet nog min ståndpunkt vid det här laget men jag upprepar dem:

Privata anordnare ska vara en självklar del i utbudet av assistansbolag och de måste få gå med vinst. Däremot har "superkapitalister" som i första hand strävar mot att maximera vinstmarginalen inget i branschen att göra. Sådana anordnare (och de finns) ska bort, punkt! Drivs verksamheten seriöst blir inte vinstmarginalen särskilt hög - ett snitt på (2015) knappt 5 % är inte så mycket, enligt mig. Många anordnare ligger betydligt lägre.

Det är sant att andelen brukare som anlitat privata anordnare stadigt ökat. Varför har ingen  (så vitt jag vet) ställt följande fråga till regeringen som tycks se rött på alla privata alternativ:

Ungefär 70 % av antalet brukare/assistansanvändare har nu privata anordnare. Kan inte ökningen av andelen som väljer privata anordnare bero på att många har varit missnöjda med hemkommunen som anordnare och vill pröva något annat?

Undertecknad hör sedan länge definitivt till den kategorin.

 Det här blir det sista blogginlägget för året. Nu tar jag julledigt och återkommer efter jul och nyårshelgerna med för att inleda ett nytt bloggår. Vi får räkna med att även 2017 blir ett riktigt, riktigt tufft år för assistansen och LSS.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR

"Uppror" på gång i kommunerna mot neddragningar av statlig assistansersättning?

När staten drar in på assistansersättningen försvinner som sagt inte samhällets kostnader för oss - det enda som händer är att Magdalena Anderssons budgetpost personlig assistans blir mindre. Kostnaden flyttas istället som jag skrev förra veckan till kommunerna och i ökad omfattning anhöriga.

Nyligen publicerade Dagens Samhälle en artikel med budskapet att missnöjet bland kommunerna blir allt större mot regeringen och Försäkringskassan som ska verkställa "Maggans" önskemål. Visst, delvis kan det vara berättigat att avfärda kommunerna. Samma kommuner med deras mäktiga intresseorganisation SKL och föregångaren Kommunförbundet har alltid varit kritiska till hela idén med rättighetslagen LSS. 

Att missnöjet växer än mer borde emellertid inte förvåna någon. Insatsen personlig assistans omfattas nämligen inte av utjämningssystemet som ska kompensera

 kommunerna för de andra LSS insatserna som de själva ansvarar för (undantaget Råd och stöd). När nu fler och fler personer förlorar statlig assistansersättning innebär det ökade utgifter för kommunerna där krisrapporterna för äldreomsorgen, socialtjänsten mm  redan duggar tätt runt om i landet.

Kommunernas historiska motstånd mot  LSS borde egentligen diskvalificera dem direkt som huvudmän för PA och frågan är om de ska ha något att göra med de andra LSS insatserna med. Den diskussionen tar vi någon annan gång. Liksom övriga brukarrörelsen säger jag själv och VIMPA blankt nej till kommunalisering. Utredningen från SKL och Jonas Näsmans rapport Konsekvenser av indragen assistansersättning ger en bra fingervisning om vad vi har att vänta om den nuvarande besparingstrenden fortsätter.

Enligt rapporten från Socialstyrelsen 2015 sjunker antalet beviljade timmar ( i genomsnitt) rejält för personer som förlorat statlig assistansersättning och "flyttats" till kommunerna istället. Det är mycket naivt om man tror att den trenden inte kommer att förstärkas med regeringens besparingshysteri. Vad skulle hända om assistansen kommunaliseras helt vilket uppenbart är regeringens slutliga mål?

·  Till att börja med överförs nästan 16000 personer från statligt till kommunalt ansvar. Detta kommer att leda till ett oerhört tryck neråt på antalet beviljade timmar.

·   Många fler skulle förlora assistansen än idag och ännu fler skulle få en kraftig reduktion i antalet beviljade timmar. Övriga LSS insatser skulle drabbas lika hårt av besparingar.

·  Assistansreformen som vi vill ha den skulle snart vara död.

Det finns därför all anledning att  lyssna på kommunernas missnöje med regeringens politik. Ju mer missnöjda de är desto hårdare kommer det slå mot oss allteftersom mer och mer av statens kostnader hamnar hos dem.

Kommunerna slår larm

* Assistanskoll har också presenterat statistik som visar att regeringen talar osanning när Åsa Regnér gång på gång försäkrar att regeringen inte eftersträvar att försämra tillvaron för vår grupp. Perioden oktober 2015- november 2016 förlorade 441 personer statlig assistansersättning vilket innebär att antalet persomer som beviljas insatsen av Försäkringskassan har minskat med 3 % jämfört med oktober 2015. Fortsätter trenden året ut kommer 440 personer att ha mist sin assistans vid årsskiftet. Detta har medfört att antalet beviljade timmar har minskat med 2 % vilket också innebär en sänkt kostnad för assistansen.

 Man skulle önska att regeringen hade ryggrad nog att säga som det är - vi tycker ni har det "för bra",  rätten till personlig assistans kostar för mycket, någon annan får betala. Istället gömmer regeringen sig bakom de välkända kodorden "kostnadskontroll," legitimitet" och  "träffsäkerhet" samtidigt som man med stor iver sprider desinformation / propaganda att miljardtals kr går till reklam och sponsring varje år. Belopp som givetvis saknar fullständigt rim och reson. Vi pratar om belopp som multinationella bolag betalar för att sponsra världens största fotbollsklubbar...

Ordet "positivt" är egentligen inget bra ord i det här sammanhanget men i brist på bättre ord blir det med den här statistiken lättare att ställa regeringen mot väggen.

Antalet personer som är beviljade statlig assistansersättning sjunker

Rättegång om Lars-Göran Wadéns fall om diskriminering p g a bristfällig tillgänglighet

Vad man än tycker om det nya tillägget i diskrimineringslagen, med många undantag och skälighetsbedömningar, har vi ju ändå äntligen en lag där personer som negativt drabbats av otillgänglighet kan få upprättelse.

Lars-Göran Wadén

Lars-Göran Wadén är expert på tillgänglighetsfrågor och en av de stora profilerna i den svenska funkisrörelsen. Lars-Göran brinner för ett tillgängligt samhälle för alla och är inte främmande för att driva fall i domstol. Med hjälp av DHR har han nu drivit ett fall och för första gången testas den nya lagstiftningen i domstol.

Låt oss titta tillbaka på vad som hänt och som ligger till grund för rättegången. För snart  två år sedan skärptes tillgänglighetslagstiftningen, bristande tillgänglighet är sedan dess inskriven som en form av diskriminering i Diskrimineringslagen. I lagtexten finns emellertid flera stora undantag, bland annat att affärer med under 10 anställda inte omfattas av lagen. I praktiken innebär det att ungefär 90 % av alla affärer, restauranger mm inte omfattas av den nya lagstiftningen.

Kort efter att den nya lagstiftningen trädde i kraft skulle Lars-Göran åk med buss för att besöka  sin bror. Enligt bussbolaget skulle deras fordon vara anpassade med lifter men det visade sig emellertid att chauffören inte kunde hantera liften .  Lars-Göran anmälde händelsen till Diskrimineringsombudsmannen (DO) som inte drev fallet till domstol. Att lagen nu testas för första gången är tack vare att DHR, ihop med Lars-Göran drivit fallet själva. I sin blogg Livet rullar vidare berättar Lars-Göran att han 8 december skulle infinna sig som vittne i Gävle Tingsrätt.

Livet rullar vidare

Hur kan det komma sig att det dröjt nästan två år innan den nya lagstiftningen testas i domstol? Ser man enbart till statistiken verkar DO inte ha drivit  anmälningarna med någon större energi. Hitills har myndigheten mottagit över 450 anmälningar. Endast ett femtiotal av dessa har utretts, 9 av 10 fall har DO alltså avskrivit direkt. Av resterande ca 50 fall drev DO endast två(!)  fall till domstol, varpå domstolarna avskrev dem. Vad säger detta? Antingen gör alla undantag att lagen är helt tandlös, eller så är diskriminering p g a bristande tillgänglighet synnerligen lågprioriterat hos DO.

Att lagen behöver skärpas är funkisrörelsen eniga om men liksom vad gäller assistansen är tillgänglighetsanpassning en kontroversiell fråga hos starka samhällskrafter. Det krävdes ett enormt hårt arbete för att få till den nuvarande lagstiftningen med de stora undantagen. Argumenten emot var de vanliga - "fet kostar för mycket, det blir en "jobbdödare". Regeringen har föreslagit en skärpning varpå det genast dök upp flera ledareartiklar som bedrev osmaklig skrämselpropaganda. Minst en ledarskribent (minns inte vilken tidning) hävdade att om man tar bort det stora undanget med  under 10 anställda kommer nästan hela restaurangbranschen att gå i konkurs...

Nu håller vi alla tummarna för att DHR och Lars Göran vinner rättegången. Citatet i inledningen av artikeln här hämtat från Lars Görans blogg och jag instämmer. Även om det finns stora brister så finns det ändå en lagtext som uttryckligen säger att bristfällig tillgänglighet är en form av diskriminering och det är givetvis positivt. En fällande dom mot bussbolaget kommer och underlätta arbetet för att förbättra lagen. Omvänt finns det givetvis ingen garanti för att DHR och Lars-Göran Wadén vinner. Skulle bussbolaget frias får vi väl ta det som ett kvitto på att den nuvarande lagstiftningen verkligen är mycket svag.

Uppdatering. Lars Göran Wadén meddelar följande:

Det blev inget vittnesmål från mig. Förhandlingen avbruten eftersom frågan om ansvarsbiten skickas till Högsta domstolen för ett prejudikat. Frågan är alltså om trafikutövaren eller Region Gävleborg gjort fel.

* Jag är i första hand talesperson för VIMPA och driver den här bloggen som ett sidoprojekt. Utöver detta känner säkert de flesta till att jag också är stödmedlem i STIL och aktiv i STIL- s aktivistgrupp. Undertecknad har ihop med andra Smålandsaktivister nyligen startat en podradio som kommer och handla om IL ideologi och olika aspekter av personlig assistans. Vi har nu haft en premiärsändning och ambitionen är att komma igång med regelbundna sändningar från och med januari.

Podradion är emellertid helt och hållet ett STIL projekt och inte alls kopplat till min roll som talesperson för VIMPA. Det innebär bland annat att  podradio sändningarna inte kommer att läggas ut i VIMPA - s officiella informationskanaler. Länk till själva poden ser ni nedan.

STIL-aktivister i Smålands podradio

Personlig assistans är faktiskt, jämfört med t.ex. hemtjänsten en billig hjälp och stödinsats

Att personlig assistans är för dyrt har vi hört till leda, likaså att assistansen "stjäl resurser" från andra stödinsatser. Jämför vi med andra insatser ser man emellertid att timkostnaden för PA är mycket låg, mycket lägre än för hemtjänst. Kort och gott när samhället satsar pengar på assistansen och LSS får man väldigt bra valuta för pengarna.

När regeringen förfasar sig över de "skenande kostnaderna" för rätten till självbestämmande nämns aldrig någonting om  alternativa kostnader. När Åsa Regnér konfronteras med sådana frågor tiger hon som muren och i direktiven till LSS utredningen nämns heller ingenting om att göra en grundlig utredning för samhällets verkliga kostnader för personlig assistans.

Själv kan jag inte tolka denna tystnad från regeringen på annat sätt än att det inte finns något intresse alls för att utreda alternativa kostnader. Åsa Regnérs mantran om "kostnadskontroll", legitimitet" och "träffsäkerhet" är bara kodord för att kostnaden ska ner till varje pris! Vem/vad som ska ersätta assistansen är i bästa fall sekundärt.

Samtidigt som regeringen gör allt för att sänka kostnaden och helst få bort hela budgetposten ur statsbudgeten så försvinner ju inte samhällets kostnader. Assistansen måste ersättas med något annat vilket betyder att kostnaden flyttas till kommunerna eller anhöriga. Ta t.ex. hemtjänsten. Från och med januari 2017 betalar FK 291 kr/assistanstimme.  Timkostnaden för en hemtjänsttimme är betydligt högre. Timkostnaden varierar  för hemtjänsten varierar en del mellan kommunerna men ligger i allmänhet en bit över 400 kr/timme. Det finns därmed ingen logik alls om Magdalena Andersson skulle hävda att föra över kostnaden till den kommunala hemtjänsten är en vinstlott för skattebetalarna. En kortsiktig vinst för staten - ja men inte för samhället som helhet är det en riktig nitlott..

 Varför? Eftersom hjälpbehoven är oförändrade även för de som förlorar assistansen innebär  dessa besparingar på assistansen att skattebetalarna får betala mer pengar för hjälpinsatser som ger  mycket lägre livskvalitet för berörda personer. Båda vi som berörs och den offentliga sektorn blir stora förlorare.

De ökade kostnaderna stannar emellertid inte bara för ökade kostnader för t.ex.  hemtjänst eller andra LSS insatser. Assistansen har hjälpt till att putsa till den skyhöga arbetslösheten och förbättra hälsan för personer med stora funktionsvariationer vilket innebär lägre kostnader för samhället. De undersökningar som gjorts, främst av Socialstyrelsen 2015 och Mattias Näsmans rapport 2016 Konsekvenser av indragen assistansersättning visar att anhöriga i allt större utsträckning får täcka upp för minskad assistans.  Det innebär att ett stort antal personer fått lämna arbetsmarknaden helt eller delvis för att hjälpa nära och kära. Här finns också en för "landets första feministiska regering" mycket problematisk jämställdhetsaspekt. Kvinnor är nämligen kraftigt överrepresenterade när det gäller hjälp till anhöriga.

 Nyligen publicerades en debattartikel i Dagens Samhälle med rubriken Besparingar i LSS leder till ökade sjukvårdskostnader  där Maria Lundkvist- Brömster och Ann Hellströmmer (Hjärnskadeförbundet-Hjärnkraft) stod som undertecknare. Artikelförfattarna skriver bland annat:

LSS-reformen fokuserar på rätten till goda levnadsvillkor och ett självständigt liv för personer med funktionsnedsättning. Som det ser ut i dag är det de anhöriga som i allt större utsträckning uppfyller denna rätt.

Forskning visar att ungefär 25 procent av alla anhöriga utvecklar egen sjukdom. Exempelvis insjuknar anhöriga till cancerpatienter som inte själva får stöd, inom ett år. Amerikansk forskning visar att den stress anhöriga till sjuka barn utsätts för är jämförbar med att leva i en krigszon. Att som anhörig ge vård och omsorg ska vara ett frivilligt åtagande och ett komplement till offentliga insatser. 

 Vi kan inte bara räkna på kostnaderna i de enskilda stuprören. Kostnadsbesparingar i LSS ger kostnadsökningar i andra stuprör. Se istället över den totala kostnadsbilden och rädda anhöriga från att gå under.

Hela debattartikeln i Dagens Samhälle

Allt detta leder naturligtvis till ökade kostnader men tyvärr ser regeringen på assistansen LSS just på det sätt som artikelförfattarna inte vill. Regeringen säger det visserligen inte rakt ut men bland annat Bengt Westerberg har försökt att klämma fram ett svar från Åsa Regnér om tanken är att besparingarna i större eller mindre utsträckning ska betalas av anhöriga. Oviljan att ge klara besked kan jag inte tolka på annat sätt än att regeringen ser ökat anhörigansvar som en del av svaret på vem/vilka som ska ta över ansvaret när hjälpen dras in.

Och i så fall har den här regeringen kommit väldigt, väldigt långt ifrån intentionerna med lagen, sin motsägelsefulla ambition  att  öka jämställdheten och samtidigt sänka samhällets utgifter.

Här har vi mycket att göra för att sätta press på regeringen. Regeringen måste "torpederas" gång på gång med frågor som:

·  Vad ska ersätta den personliga assistansen?

·   På vilket sätt sparar samhället pengar med fler avslag på assistans?

·   Hur sparar samhället pengar genom att dra undan möjligheten för människor att försörja sig själva?

·  Hur rimmar regeringens jämställdhetspolitik med ökat anhörigansvar?

Ju fler gånger de inte svarar på dessa frågor, desto tydligare blir det, oavsett vad som sägs från Rosenbad vad regeringens verkliga ambitioner med assistansen och övriga LSS insatser är.

Debattartikeln i JP Regeringen måste ändra attityd till assistansreformen

Många på facebook har inte kunnat läsa debattartikeln som VIMPA, tillsammans med FUB och HSO Jönköpings län skrev inför manifestationen i Jönköping. Därför publicerar jag debattartikeln i bloggen så att alla mina facebookvänner och bloggföljare kan läsa den.

Regeringen måste ändra attityd till assistansreformen

1994  fick Sverige en rättighetslag, LSS som säger att personer med stora funktionsnedsättningar har samma rätt som andra till goda levnadsvillkor och självbestämmande. I lagen finns 10 insatser en av dem är personlig assistans, ofta benämnt assistansreformen.

Sedan drygt ett år tillbaka för regeringen en hård besparingspolitik med det uttalade målet att sänka kostnaden för personlig assistans. Jakten på sänkta kostnader sker på många olika sätt. Allra tydligaste blir det i ett regleringsbrev till Försäkringskassan där det finns en order att bryta utvecklingen i antalet beviljade timmar och direktiv till en ny LSS utredning där satsningar på andra LSS insatser ska finansieras av besparingar på assistansersättningen. Dessutom ska ytterligare besparingar göras av "statsfinansiella skäl".

Regeringens agerande styrs av ett kortsiktigt tankesätt där kostnaden för vår rätt till självbestämmande anses vara för hög. Regeringen visar inget intresse av att göra en grundlig samhällsekonomisk kalkyl över de samhällsekonomiska vinsterna eller presentera alternativa kostnader. För samhällets utgifter försvinner inte om man tar bort assistansen. Det enda som sker är att kostnaden flyttas till kommunerna eller i allt större utsträckning anhöriga som tvingas lämna sina ordinarie jobb. Det rimmar mycket illa med både regeringens mål att kraftigt sänka arbetslösheten och öka jämställdheten. I omsorg av anhöriga är kvinnor kraftigt överrepresenterade.

Personer som lever med assistans är inte "svaga" människor som behöver vård. Personlig assistans är ett serviceyrke som ger oss möjlighet att styra våra liv och göra det som är självklart för andra. Däremot är personer med assistans utsatta eftersom vi är  beroende av assistansen för att leva normala liv. Av anledningar som är svåra att förstå har regeringen fastnat i en märklig syn på oss där många antas få mer hjälp än nödvändigt. Detta utan att regeringens ens har presenterat en definition på det som diffust kallas överutnyttjande.

Som i alla socialförsäkringar finns det kriminalitet och den ska bekämpas. Vi är öppna för en dialog med berörda myndigheter för att få bort de avarter som finns. Jakten på fusk och kriminalitet får emellertid aldrig vara en ursäkt för att kraftigt försämra assistansreformen. Vi är inte emot att regeringen tillsatt en ny utredning, däremot är vi mycket kritiska till det ensidiga fokuset på att sänka kostnaden.

Vi vänder oss bestämt mot att som regeringen hävdar kriminaliteten härjar vilt eller att kostnaden skenar. En forskarrapport från Umeå Universitet tidigare i år visade att forskningsunderlaget är för dåligt för att ens med någorlunda säkerhet avgöra omfattningen på kriminaliteten. I ett samhällsklimat där hot mot personer med funktionsnedsättningar ökar är det ett oansvarigt agerande från regeringen att utan bevis gång på gång hävda att miljardbelopp varje år går till kriminella och att det finns ett stort överutnyttjande.

Regeringen måste ändra attityd och släppa det ensidiga fokuset på att kostnaden ska sänkas. Sverige tillhör de rikaste och mest demokratiska staterna i världen och har råd med den stora frihets och demokratireform som personlig assistans är. Tredje december är den internationella funktionshinderdagen och i  Jönköping och en rad andra städer i Sverige demonstrerar funktionshinderrörelsen mot regeringens politik och för rätten till personlig assistans och full delaktighet i samhället.

Thomas Juneborg - Talesperson VIMPA

Claes Bogdanoff - Vice Ordförande VIMPA

Malin Waldermarsson - FUB

Lars Winborg - Kanslichef HSO

Eva Alftberg - Kanslist HSO

Johan Steirud - Ombudsman HSO

Madeleine Strömblad - assistansanvändare

Lyckad manifestation och tankar om vägen framåt

Lördagen 3 december 2016 är nu ett klasiskt datum i svensk funkishistoria. Det var dagen då en enad svensk funktionshinderrörelse med gemensam röst sa i från att vi finner oss inte i att bli behandlade som andra eller tredje klassens medborgare och vi vägrar och acceptera regeringens destruktiva politik. Detta skedde samtidigt i 25 städer runt om i landet med sammanlagt tusentals deltagare. Var vi eniga? Jag I stort sett, ja! Det uttalande som Handikappförbunden publicerade andra december publicerade var undertecknade av i stort sett samtliga tunga aktörer i den svenska funkisrörelsen.

Uttalandet från Handikappförbunden

Här nere i Jönköping deltog, enligt Jönköpings-Posten ca 200 personer i manifestationen, betydligt fler än undertecknat räknat med. Av familjerelaterade skäl kunde jag tyvärr inte delta i själva demonstrationen. Istället blev min uppgift att vara medias kontaktperson fram tills demonstrationsdagen samt skriva en debattartikel som undertecknades av VIMPA, HSO Jönköpings län och FUB. Det blev också två intervjuer, en med Jönköpings-Posten och en med SVT Jönköpingsnytt som jag är mycket nöjd med. Tyvärr har SVT tagit bort länken till intervjun.

Intervjun med JP

När det gäller uppmärksamheten från media riksnivå tycker jag den var mycket bra. Blev överraskad när jag fick veta att SVT hade sänt direkt. Har nu sett hela den sändningen i efterhand.

Som helhet en stor, stor framgång men nu gäller det att blicka framåt.

 Regeringen har visserligen annonserat vissa förbättringar för de som har förhöjt timbelopp och Åsa Regnérs debattartikel om detta var till viss del mer tillmötesgående. Det är ändå inga åtgärder som innebär några fundamentala ändringar i regeringes politik och eftergifterna har enbart tillkommit efter ett massivt opinionstryck. I grund och botten tror jag inte firma Löfvén- Andersson - Regnér har ändrat uppfattning överhuvudtaget. Lördagens manifestation ser jag därför som ett första steg i en lång, lång kamp för att säkra vår rätt till självbestämmande och full delaktighet i samhället. Det kommer vara absolut nödvändigt att vi tillsammans kämpar vidare för att hålla uppe trycket mot regeringen. Upprepningar av lördagens nationella manifestationer kommer att vara nödvändiga.

När jag började skriva det här blogginlägget kikade jag i almanackan på lämpliga datum för nya nationella  manifestationer första halvan av 2017. Jag fastnade för två datum som bra kandidater för nya landsomfattande manifestationer.

·       5 maj . Sedan ett antal år tillbaka firar den Europeiska Independent living rörelsen den Europeiska Independent Living dagen. Detta skulle vara ett bra alternativ för en ny kraftsamling.

·  6 juni - Nationaldagen

Ska vi verkligen ut och demonstrera på nationaldagen? Jag tänker så här. På nationaldagen är tanken att vi ska samlas för att uppmärksamma vilket bra land Sverige i de allra flesta fallen är. Använd denna dag för att visa ska Sverige verkligen ska vara ett land för alla, att Konungariket Sverige ska vara ett land där alla får plats med självbestämmande och rätt till full delaktighet i samhället. Nationaldagen är dessutom helgdag och till skillnad från midsommarafton finns inga fasta rutiner för hur vi svenskar firar nationaldagen.

Mellan förhoppningsvis nya demonstrationer runt om i landet måste vi naturligtvis  hålla uppe trycket mot makthavarna på både nationell och lokal nivå med debattartiklar, mail/brev till politiker mm. Mycket viktigt är också att alla personer som är beviljad andra LSS insatser känner sig delaktiga.

Hur som helst, nästa gång det är dags för att demonstrera jag se till att det inte kommer något emellan som hindrar deltagande i själva demonstrationen. I nästa blogginlägg ska jag publicera debattartikeln i JP.

* Tyvärr avslutades helgen med ett tragiskt besked. Bengt Lindqvist som själv var blind har avlidit, 80 år gammal. Bengt var en riktig kämpe för funkisars rättigheter och är tyvärr lite bortglömd

 när det gäller tillkomsten av LSS. Det var Bengt som i egenskap av vice socialminister i slutet av 1980-talet tillsatte den utredning som ledde ut till LSS. Bengt måste ha varit mycket sorgsen över hur hans partikamrater numer misshandlar vår rättighetslag.

VILA I FRID

Dagens manifestationer - det handlar om demokrati och människosyn

1994 trädde en fantastisk lag i kraft i Sverige, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, personlig assistans är en av 10 olika insatser. Som första land i världen fick Sverige en rättighetslag som uttryckligen säger att även personer med stora funktionsnedsättningar har rätt till självbestämmande och goda levnadsvillkor.

När Lagen har också betytt oerhört mycket vad gäller livskvalitet för vår grupp. Det finns så oerhört många exempel på allt positivt som assistansreformen fört med sig. Det handlar både om enorma mänskliga vinster för enskilda personer  men även stora samhällsvinster - både demokratiska och ekonomiska - åtminstone 80 000 personer jobbar som personliga assistenter. Utan assistansen hade många av oss inte kunnat delta i alla manifestationer som anordnas runt om i landet  - inte kunnat utnyttja vår grundlagsskyddade rättighet att demonstrera.  När lagen trädde i kraft trodde vi i all vår naivitet att våra rättigheter än gång för alla var säkrade. Tyvärr hade vi fel, starka krafter vill vrida tillbaka klockan och det är anledningen till dagens manifestationer.

LSS har alltid kritiserats, i synnerhet den personliga assistansen. Sedan 7-8 år pågår en utveckling där samtliga LSS insatser är utsatta för nedskärningar= besparingar, en förödande utveckling som nu går allt snabbare. Mest akut är situationen för den personliga assistansen där regeringen sedan sommaren 2015 bedriver en mycket hårdhänt och moralisk sett förkastlig politik som syftar till att kraftigt urholka LSS insatsen personlig assistans.  Det sker på en rad olika sätt mest uppenbar blir det i det ökända direktivet till Försäkringskassan som har fått en order att "bryta utvecklingen i antalet beviljade timmar och direktiven till den nya LSS utredningen som helt fokuserar på att kostnaden (utgifterna), d v s notan för vår rätt  till självbestämmande  måste sänkas.

Parallellt med besparingsdirektiv till myndigheter och utredare har regeringen senaste året bedrivit en intensiv, osmaklig och ovärdig kampanj mot  assistansreformen. Budskapet som allmänheten matas med är att assistansen är för dyr, pengarna går till fel saker (jurister, reklam mm) samt att kriminalitet och fusk härjar vilt utan att trovärdig fakta presenteras som bevis. Allt detta sker under en regering som kallar sig feministisk och vill värna jämställdhet . Samma regering har också vid upprepade tillfällen fått möjlighet och försöka förklara att  direktiven i regleringsbrevet och LSS utredningen verkligen inte handlar om besparingar men har inte kunnat leverera några trovärdiga svar. Det är kanske inte så konstigt - för all rimlig logik säger att det är omöjligt att spara pengar på assistansen utan att det får negativa konsekvenser för vi som berörs! I utredningsdirektiven ställs också på ett obehagligt sätt olika LSS insatser mot varandra. Det är oacceptabelt att de olika LSS insatserna ställs emot varandra!

Det som nu sker måste också sättas in i en farlig samhällsutveckling. Främlingsfientlighet och högerpopulistiska strömningar breder ut sig i västvärlden och det är alltid dåliga nyheter för minoriteter i samhället. I vårt eget land kommer rapporter om att hot och trakasserier mot personer med funktionsnedsättningar ökar. När regeringen gång på gång talar om att kostnaden för vår rätt till full delaktighet i samhället är för hög bidrar regeringen till att stärka krafter som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.

Konsekvenserna av den förda politiken ser vi. Hundratals personer har under 2016 förlorat sin assistansersättning. Media har uppmärksammat en rad upprörande fall. Bedrövade har vi fått läsa om  t-ex.  fyraåriga Selma som fått assistansen indragen beroende på att mycket av hennes hjälpbehov har karaktär av egenvård och Nora som tvingades tacka nej till ett jobb som generalsekreterare hos Unga rörelsehindrade när assistansen drogs i. För dryg månad sedan fick en MS sjuk kvinna betala  med sitt eget liv som insats när hon ensam avled på en handikapptoalett i en galleria i Malmö. Kvinnan hade blivit av med sin assistans trots att hon sökt utökning i antalet beviljade timmar

Vi kan inte under några omständigheter acceptera den riktning regeringen valt därför att den går rakt emot intentionerna i LSS, FN-s handikappkonvention (CRPD), regeringens egen jämställdhetspolitik och varje solidariskt samhälles ansvar att hjälpa de mest behövande att kunna leva som andra, inte bara överleva. Tillsammans kräver vi:

·        Nödstopp för indragna assistansbeslut! Inga fler indragna assistansbeslut innan konsekvenserna av Försäkringskassans förändrade behovsbedömningar har analyserats.

·        Stärk LSS men inte på bekostnad av personlig assistans! Vi vägrar låta olika insatser och grupper ställas mot varandra. LSS behöver utvecklas och förbättras men vi accepterar inte att det ska ske genom nedskärningar i personlig assistans. Ta bort besparingsdirektiven ur utredningen.

·        Sluta förtala assistansreformen! Talet om fusk är förödande för alla som berörs av personlig assistans och övriga LSS i sin vardag. Politiker och myndighetsföreträdare måste hålla sig till bekräftade fakta och inte prata om fusk med hänvisning till uppskattade mörkertal.

Utöver detta anser jag själv att:

·       Direktiven till Försäkringskassan måste ändras, att meningen att FK ska jobba för att bryta utvecklingen i antalet beviljade timmar måste strykas.

·       Att det i de nya direktiven till LSS utredningen skrivs in att det ska göras en grundlig analys om  samhällets kostnader för assistansen där man räknat in skatteintäkter från minst 80 000 assistenter, anhöriga som kan förvärvsarbeta istället för att ta hand om nära och kära, personer som kan jobba med hjälp av assistans mm. Och minst lika viktigt vad är de alternativa kostnaderna för assistansen - utbyggd hemtjänst, gruppboende, ökat ansvar för anhöriga?

Frågan om framtiden för den personliga assistansen och övriga insatser i rättighetslagen LSS får inte förvandlas till en vanlig vänster- höger fråga. Det här handlar om hur ser vi på människor som behöver hjälp för att kunna leva som andra, hur vi ser på det mest fundamentala i ett demokratiskt samhälle - alla människors lika värde när en mindre grupp ständigt matas med budskapet att "vi kostar för mycket pengar"? Sverige är ett rikt land, ett av de rikaste i världen vi har råd med assistansen och LSS - allt annat är ett moraliskt haveri för en stat som säger sig värna mänskliga rättigheter.

Det finns emellertid positiva tecken nu. Under hösten har assistansen blivit en glödhet inrikespolitisk fråga och det är uppenbart att regeringen är mycket pressad. Vi har många allierade - journalister, debattörer och många politiker på både riksnivå och lokalnivå som tar avstånd från regeringens destruktiva politik. Funktionshinderrörelsen har samlat sig också. Tillsammans ska vi rädda den personliga assistansen och LSS. 

Rätten till självbestämmande är en mänsklig rättighet. Det är inget som vi själva hittat på, även FN anser det och har även författat en konvention om detta. Rätten till personlig assistans är inskriven i artikel 19 och ratificerad av Sverige.

Gårdagens reportage med mig i SVT 

Tryck på "senaste sändning" så börjar reportaget ungefär en minut in i programmet.

SVT rapporterar om demonstrationerna

Om två dagar demonstrerar vi mot nedskärningarna

Nu är det bara två dagar kvar tills det är dags för demonstrationer - inte bara i hemkommunen utan ett 20-tal städer samtidigt runt om i landet.

Lista på samtliga arrangörsstäder

Vi demonstrerar för den självklara rätten till självbestämmande och full delaktighet i samhället, för rätten att själv kunna bestämma vad som är goda levnadsvillkor för oss - inte vad någon statligt eller kommunalt anställd byråkrat anser är ett bra liv. RBU har tagit initiativet till manifestationen och mycket glädjande har många föreningar "hoppat på tåget". Runt om i landet ställer vi följande krav:

 Nödstopp för indragna assistansbeslut!

2. Stärk LSS men inte på bekostnad av personlig assistans!

3. Sluta förtala assistansreformen!

I och med att det finns en lag som säger att vi har rätt till självbestämmande och att det snart är 2017 inte 1917 borde en sådan här manifestation inte vara nödvändigt. Utvecklingen visar tyvärr att det verkligen är nödvändigt då assistansreformen och LSS är mer hotat än någon gång tidigare. För när det väl kommer till kritan får vi beskt konstatera att när rätten att leva som andra ställs mot pengar är rättigheten chanslös. Det finns emellertid även ett rent ideologiskt betingat motstånd som visar att motståndet mot assistansen och LSS handlar minst lika mycket om sunkig människosyn som faktiska kostnader/utgifter.  Mitt främsta bevis för det är att den första utredningen som tillsattes för att spara pengar drog igång redan 1995. Lagen var då ett år gammal och bruttokostnaden var 3,7 miljarder kr (källa Assistanskoll) inte dagens ca 30 miljarder kr. Till detta kan bland annat sägas att kommunerna som själva finansierar 8 av 10 LSS insatser var kritiska till rättighetslagen LSS redan på remisstadiet...

 Jag är helt övertygad om att regeringen aldrig hade räknat med ett så hårt motstånd, Trion Löfvén, Maggan och Åsa räknade säkert med lite protester men det skulle "blåsa över snabbt". Tack och lov var det en grov felkalkylering. Att frågan skulle bli en glödhet inrikespolitisk potatis tror jag med så gott som 100 % säkerhet inte fanns på kartan för nämnda trio.

Med bakgrund av läget 1 december 2016 och att LSS alltid kritiserats måste vi tyvärr ställa den oerhört trista frågan - kommer vår kamp någonsin att ta slut? Med slut menar jag att det är slut på besparingar från samhället, att arga artiklar från ledarskribenter är ett minne blott och fula och rasistiska påhopp i olika sociala medier är en synnerligen  marginell företeelse. Man vill ju vara optimist och svara ja på den frågan. Realisten i mig säger emellertid att även om kampen kanske inte är evig har vi långt, långt kvar innan vår rätt till självbestämmande är något självklart och personer med funktionsnedsättningar inte är oerhört överrepresenterade i ohälsa, arbetslöshet, fattigdom mm.

Sanningen är ju att vi dessvärre ser en samhällsutveckling där högerpopulism och rasism breder ut sig i västvärlden, inklusive vårt hemland. Och när de mörka krafterna får ett starkt fotfäste visar historien att det blir dåliga tider för minoriteter med, inte minst om de "kostar mycket pengar" för samhället. Teknikutvecklingen som definitivt inte bara är av ondo kommer om ingenting görs angående skattesystemet att kraftigt underminera statens möjlighet att finansiera välfärden på den nivå vi vill ha den. Den oundvikliga följden blir att grupper kommer ställas mot varandra och vi riskerar att bli stora förlorare.

Jag tror ändå det går att lösa välfärdens finansiering i framtiden men då måste olika aktörer samarbeta för att hitta lösningar på finansieringen och det måste finnas en GENUIN VILJA hos politikerna. För att den ska infinna sig krävs att svenska staten och samhället ser funkisar och andra utsatta grupper beroende av samhällets stöd som resurser inte irriterande budgetposter.

Låt oss ändå hoppas att lördagens manifestationer blir ett steg på vägen mot ett samhälle för alla - ett samhälle där utsatta grupper faktiskt får hjälp efter behov, inte vad finansministern tycker är rimligt.

Information om demonstrationen i Jönköping

* Jag har också ihop med HSO Jönköpings län blivit intervjuad av Jönköpings-Posten om varför vi demonstrerar 3 december. Börjar bli van vid intervjuer nu så det är inget jag blir nervös av. VIMPA och HSO har också skrivit en debattartikel som JP kommer publicera på lördag.

Intervjun i JP (ska kunna läsas utan inloggning)