Efter
sammanfattningen av Ifa Debattforum skrev jag att jag skulle återkomma
med lite reflektioner kring statsvetaren Niklas Altermarks föreläsning som var
oerhört intressant att lyssna på. Statsvetaren Niklas Altermark är inte ett på
något sätt obekant namn, Niklas intervjuas emellanåt i Assistanskoll är både oerhört kunnig och bedrövad över
statens behandling av assistansreformen och personer som behöver stöd från
samhället i största allmänhet.
Enligt Niklas Altermark råder det ingen tvekan om
vad regeringen vill åstadkomma - kostnaden för assistansen ska sänkas, rejält.
Tillvägagångssättet följer också mallen enligt "standardformuläret"
hur staten brukar agera när de ska sparas pengar på grupper som behöver hjälp
från samhället och sammanfattas i följande punkter.
-
Ett problem konstrueras och förstoras till orimliga proportioner. Staten intar en ledande ställning för att
belysa problemets omfattning där selektiv data väljs ut för att passa syftet.
-
Åtgärder måste vidtas för att säkra stödsystemets "legitimitet".
-
Stödsystemet underfinansieras.
Allt detta känner vi igen, tänker man några steg
inser man att den förda politiken leder mot avgrunden för alla utsatta grupper
i samhället. Bakom retoriken om "kostnadskontroll",
legitimitet" etcetera döljer sig en mycket
obehaglig människosyn som inte borde existera i ett demokratiskt samhälle 2016
där regeringen dessutom säger sig värna jämställdhet. Ett samhälle där personer
som behöver hjälp från samhället ses som enbart en börda för samhället som bara
orsakar problem i form av "höga kostnader". För det pågår ett
"krig" inte bara mot assistansen och LSS utan mot praktiskt taget
alla samhällsstöd till funkisar och även andra grupper som långtidssjukskrivna
där den röd-gröna regeringen lagt förslag om att flytta över betydligt mer ansvar
på arbetsgivaren.
I klartext ska staten spara pengar på
långtidssjuka genom att flytta över en större del av sjukskrivningskostnaden på
arbetsgivaren,. Logiken är densamma som i kriget om assistansen. Utsatta
grupper som behöver stöd från samhället anses ta för stor del av kakan vi alla
ska dela på. En högst sannolik effekt av denna politik är att arbetsgivare
kommer att vara än mer ovilligare att anställa personer med hälsoproblem eller
funktionsvariationer. Dv s regeringens politik slår stenhårt mot utsatta grupper.
Hur mäter man "hur bra ett land/samhälle
mår"? Finns givetvis många sätt att
mäta och ännu fler åsikter men tycker man som jag att välfärdsstaten är mycket
viktig för att bedöma samhällets "hälsotillstånd" tycker jag dessa
faktorer är centrala:
1. Blir
tillvaron bättre eller sämre för de som behöver samhällets stöd mest?
2. Är
tilltron god, ökar eller minskar tilltron mellan de som behöver hjälpen och de
som har satta och se till att behövande får den hjälp de ha rätt till?
När det gäller fråga ett blir svaret generellt sett
tyvärr mycket bestämt - dessa grupper
får det sämre. När det gäller
tilltron generellt mellan de
behövande och på andra sidan politikerna och statens försäkringsbolag
Försäkringskassan är den nog generellt relativt
bra i en internationell jämförelse men det går definitivt åt fel håll. Detta
gäller verkligen vi som är beroende av den personliga assistansen. För dagens
kris för assistansen handlar inte bara om att allt fler förlorar rätten till
hjälp. Där finns nämligen också en allt djupare förtroendekris mellan vi
som berörs på ena sidan och regeringen och Försäkringskassan på den andra
planhalvan.
Diagnosen på dagens Sverige blir att hälsotillståndet
för vårt samhälle (från en mycket hög hög nivå) försämras i snabb takt. Vilket
land ska Sverige vara i framtiden för funkisar och andra som behöver hjälp från
samhället, vad är det för samhälle som håller på att skapas? Ska Sverige vara
ett land som satsar offensivt enligt intentionerna i CRPD? Eller ska vi vara ett land som går bakåt i
utvecklingen, HELT EMOT intentionerna i CRPD? Med den nuvarande politiken är vi
rask takt på väg mot alternativ 2 men jag vägrar och acceptera den utvecklingen.
* Lönsamheten fortsätter sjunka för privata assistansbolag.
Alla vet nog min ståndpunkt vid det här laget men jag upprepar dem:
Privata anordnare ska vara en självklar del i
utbudet av assistansbolag och de måste få gå med vinst. Däremot har
"superkapitalister" som i första hand strävar mot att maximera vinstmarginalen
inget i branschen att göra. Sådana anordnare (och de finns) ska bort, punkt!
Drivs verksamheten seriöst blir inte vinstmarginalen särskilt hög - ett snitt
på (2015) knappt 5 % är inte så mycket, enligt mig. Många anordnare ligger
betydligt lägre.
Det är sant att andelen brukare som anlitat privata
anordnare stadigt ökat. Varför har ingen (så vitt jag vet) ställt följande fråga till
regeringen som tycks se rött på alla privata alternativ:
Ungefär
70 % av antalet brukare/assistansanvändare har nu privata anordnare. Kan inte
ökningen av andelen som väljer privata anordnare bero på att många har varit missnöjda med hemkommunen som anordnare
och vill pröva något annat?
Det här blir det sista blogginlägget för året. Nu
tar jag julledigt och återkommer efter jul och nyårshelgerna med för att inleda
ett nytt bloggår. Vi får räkna med att även 2017 blir ett riktigt, riktigt
tufft år för assistansen och LSS.
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR