Över 400 personer förlorade statlig
assistansersättning 2016. Vi som är beviljade personlig assistans har en mängd
olika diagnoser som orsakar funktionsvariationerna/funktionsnedsättningarna, vi
är allt annat än en enhetlig grupp. Ä personer med vissa diagnoser särskilt
hårt drabbade när staten via Försäkringskassan tar fram osthyveln?
För att bli beviljad assistansersättning eller annan
LSS insats måste hen tillhöra någon av de tre personkretsarna. LSS § 1 definierar
dessa.
1. med
utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd
2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller
3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.
Bedöms den sökande inte tillhöra någon av de här tre
personkretsarna beviljas vare sig personlig assistans eller någon av de 9 andra
LSS insatserna. Historikern Mattias Näsman undersökte i en rapport Konsekvenser
av indragen assistansersättning hur de hårdare behovsbedömningarna efter
2008/2009 påverkat de olika personkretsarna. Hans slutsats ät tydlig
personkrets 3 är kraftigt överrepresenterad när det gäller avslag på
nyansökningar och indragningar.
·
Antalet personer som ingick i personkrets
tre nådde en topp 2010 på 8710 personer
· 2015 hade antalet minskat till 7898
personer = en minskning med 812 personer
· Perioden 2010-2015 ökade antalet personer
i personkrets 1 med 1002 personer från 5940 till 6942 personer.
Räknar man bort de personer som har assistans som inte
nått den viktiga 65 årsgränsen för att bli beviljad assistans blir tendensen
ännu tydligare när det gäller försämringarna för personkrets tre.
· Antalet nådde toppen 2007 på 7032 personer
· 2015 var antalet 5633 personer = en
minskning på 1379 personer
Källa: Konsekvenser av indragen assistansersättning - Mattias Näsman Umeå Universitet
Mönstret är således tydligt, åtminstone t.om 2015 är
personer i personkrets tre den kategori som löper störst risk att förlora
rätten till självbestämmande. En motivering som ofta hörs är att drabbade
personer inte anses tillhöra personkrets 3 längre… Påpekas ska också att även
ett stort anal personer som är beviljade andra LSS insatser, inte minst
ledsagning har också förlorat rätten till hjälp pga. att hen faller ur
personkrets 3 – personer med synskador är hårt drabbade.
Först ska sägas att jag tycker det är helt absurt att
personer med stora och varaktiga hjälp och stödbehov helt plötsligt inte anses
tillhöra någon av de tre personkretsarna med hänvisning till ”ändrad
rättspraxis”. Varför tycks då personkrets tre vara mest utsatta? En del av
svaret finner vi troligen i definitionen av de tre personkretsarna. Krets 1 och
två nämns medicinska diagnoser eller skador. Autism och eller autismliknande
tillstånd (krets 1) skador eller sjukdomar orsakade av våld (krets 2). I krets
3 nämns emellertid ingenting om sjukdomar eller skador:
med
andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror
på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den
dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.
Här är det mycket viktigt och komma ihåg att vi ser
allt starkare tendenser mot ökad medikalisering – d v s allt större fokus på diagnoser istället för faktiska hjälpbehov. Vi ser detta bland annat bär ISF
föreslår att WHO-s ICF mall ska ha stor betydelse vid behovsbedömningar, när
kommunerna på egen hand upprättar nästan lika många riktlinjer som det finns
kommuner (290) och när kommuner, utredare och politiker talar om att termen
goda levnadsvillkor är för ”vagt definierat i lagtexten. Allt detta innebär att
man går ifrån kärnan i såväl assistansreformen som LSS lagstiftningen där
rätten att leva som andra står i centrum.
Denna tendens son jag nyss beskrivit är ingenting som
jag eller brukarrörelsen hittar på själva. Välkända forskaren Barbro Lewin,
Mattias Näsman m.fl. säger samma sak.
Verksamhet enligt
denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i
samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den
enskilde får möjlighet att leva som andra.
LSS § 5
Själv vägrar jag att acceptera att min diagnos
(CP-skada) ska vara avgörande med hur mycket eller lite hjälp jag ska få.
Starka krafter tycker emellertid annorlunda och det är lika bra att inte ljuga
för sig själv. Vi har av allt och döma en jättefight framför oss för att
diagnoser inte ska vara centrala vid behovsbedömningarna. i framtiden.
