Förutom Sverige finns det bara ett fåtal länder där våra vänner kan bli beviljade personlig assistans. Ett av dessa är vårt superrika grannland Norge. Man skulle tro att i ett land med nästan obegränsade ekonomiska resurser fungerar stödet till personer med stora funktionsnedsättningar utmärkt. Tyvärr är inte fallet så. Hur det är med olika ekonomiska stöd – inklusive ekonomisk försörjning, hjälpmedel mm vet jag inte. Här fokuserar vi på personlig assistans.
Vibeke
Marøy Melstrøm är generalsekretare för Uloba- Independent living
Norway och skrev nyligen en krönika för Assistanskoll och berättade om kampen
för en fungerande personlig assistans. Tyvärr är det en trist bild som
framträder. Varför och vad är det som inte fungerar i Norge? Resurser är i alla
inte en bristvara. Norge är enligt alla vedertagna definitioner ett av världens absolut rikaste länder. Via
den s.k. oljefonden förfogar norska staten över världens största statliga
investeringsfond. I december 2021 var den värd ca 12300 miljarder kr. Det är en
ofattbar summa men för att få liten uppfattning av hur mycket pengar det är –
vad får vi för 12,3 biljoner- 12300 miljarder kr? Denna summa skulle t.ex.
finansiera:
· Hela
Sveriges statsbudget i 10 år.
DDubblerar vi svenska statens utlägg för personlig assistans till 50 miljarder kr räcker pengarna i nästan 250 år…
Staten Norge har därmed ofantliga resurser till sitt
förfogande. Eftersom fonden varje år fylls på med enorma belopp genom
oljeintäkterna är norska statens kassakista så gott som bottenlös. Ändå fungerar
inte den personliga assistansen, hur är det möjligt? Förutom den gigantiska
oljefonden är skattenivån i Norge på ungefär samma nivå som Sverige.
Till att börja med är rätten till personlig assistans inte reglerad i en egen lag, det finns ingen motsvarighet till LSS. Istället regleras rätten till personlig assistans inom Norges hälsovårdslag. Den får alltså juridiskt ”samsas” med en lång rad andra insatser vilket knappast är en fördel. Det verkligt stora bekymret tycks ändå vara huvudmannaskapet. I Norge är kommunerna huvudman och det leder till samma problem som vi ser i Sverige. Ojämna bedömningar mellan olika kommuner där antalet timmar i många fall inte alls räcker till. Och med det ojämlik tillgång till rätten till ett självständigt liv. Vibeke Marøy Melstrøm beskriver situationen så här:
Resultatet är
att alldeles för få får BPA beviljat i sin kommun och de som gör det får ofta
för få timmar. Funktionshindrade blir BPA-flyktingar när vi måste flytta till
andra kommuner för att få den hjälp vi behöver. Istället för ett
helhetsschema som kan användas hela livet, har vi nu en mängd olika kroppar och
scheman som inte fungerar som en helhet.
Norge har precis som
Sverige ratificerat Funktionsrättskonventionen men det verkar som den i
praktiken har ungefär samma ställning som i Sverige. Ett fint dokument alla
säger sig värna om men inget som är så viktig att följa.
Det kommunala
huvudmannaskapet innebär ingen klappjakt från Norges motsvarighet till
Försäkringskassan men för de som drabbas spelar det i praktiken ingen roll om
det är staten eller kommunen som sviker. Norges funktionsrättsrörelse kämpar nu
för att den personliga assistansen ska regleras i en egen lag. Precis som i
Sverige kämpar våra norska vänner i motvind och det spelar ingen roll om det är
röda eller blå regeringar. En utredning förslår förbättrad lagstiftning men det
skulle fortfarande ge kommunerna stor makt över hur hjälp/stödinsatsen ska
beviljas. Oacceptabelt anser assistansanvändarna i Norge som också vill att
Funktionsrättskonventionen ska bli norsk lag.
När man läser det här får
vi ytterligare bevis på hur olämpligt det är med kommunalt huvudmannaskap för
att förverkliga en MR rättighet som personlig assistans. Norge visar att det spelar ingen som helst roll hur rikt landet är.
Vi kommer alltid att hamna i kläm när våra behov ska konkurrera med behoven för
alla kommunens invånare. Och hur rikt Norge än är så finns det givetvis stora
skillnader i kommunernas egna resurser.
Uloba- Independent living Norway har startat en namninsamling för en
rättighetslag. Se länk nedan. Själv har jag skrivit på.
Namninsamling för rättighetslag i Norge
Den personliga assistansen fungerar inte i Norge heller.
* Hur kommer det gå med många funkisars ekonomi framöver? Jag är inte så orolig för egen del men ser vi till hela gruppen borde det finnas stor anledning till oro. Inflationen stiger snabbt vilket slår mycket hårt mot personer med små ekonomiska marginaler. Vi har redan sett olika stödpaket för att sänka notan för elen och drivmedel. De flesta funkisar har dock inte fått någon nytta av dessa – el stödet var utformat till de som förbrukar mycket energi. I praktiken betyder det en relativt sett välmående befolkningsmajoritet.
Samma sak gäller
drivmedel. De flesta i vår grupp har inte råd med egen bil och har därför ingen
större nytta av sänkt bensinskatt (möjligen motverkar det högre taxa för
färdtjänst). Särskilt livsmedlen kommer bli mycket dyrare framöver beroende på
en eskalerande mat kris i världen, skrämmande 860 miljoner människor lider
brist på mat enligt FN och situationen förvärras snabbt. Det är bra att
regeringen höjt nivåerna i sjuk och aktivitetsersättningen, höjt taket i
bostadstillägget och tagit bort större delen av den omvända Robin Hood skatt
som vi brukar kalla funkisskatt. Det kommer emellertid inte att räcka.
Många som redan har
mycket små marginaler, självfallet även personer utan stora
funktionsnedsättningar riskerar att drabbas mycket hårt. Regeringen – vem som
än vinner valet måste göra mer. Ja, vi måste
kräva att mer görs. Annars är risken stor att vi inom max ett halvår får
larmrapporter att många inte klarar av att betala hyra. Vill inte skrämmas men
vi måste vara medvetna om vad som håller på att ske och framförallt – vilka allvarliga
konsekvenser det kan leda till.
