Intressant intervju med forskare om tillämpningar och aktuellt om antalet assistansberättigade

 Helene von Granitz, doktor i medicinsk vetenskap och har tidigare jobbat hos Försäkringskassan. Helene har intervjuats av Assistanskoll och har skrivit en avhandling om hur väl den svenska staten uppfyller intentionerna i LSS lagstiftningen. Föga förvånande för alla som är insatta i assistansvärlden är Helene mycket kritisk till begreppet integritetsnära behov som saknar stöd i lagtexten. Hon är också emot begreppet grundläggande behov som är helt centralt sedan 1996 men den verkliga ”boven i dramat” är ändå uppdelningen med ”integritetsnära behov. Helene säger bland annat följande:

 

Att de grundläggande behoven delats in i integritetsnära delar har skapat en sorts volymknapp där beviljandet av grundläggande behov kan vridas upp och ner med nya domar som tar bort nya moment.

Handläggarna hos Försäkringskassan är en yrkeskategori som genom åren fått mycket besk kritik från vår sida. Helene menar ändå att generellt gör handläggarna sitt bäste för att försöka uppfylla lagens målsättningar men blir bakbundna p.g.a. de restriktiva domarna och FK-s tillämpningar:

Stämmer det utifrån mina egna erfarenheter? Både ja och nej säger jag.

Fram till 2013 har jag inte det minsta minne om att jag tyckte behovsbedömningar eller omprövningar (i praktiken avstämningar) var det minsta obehagligt. Omprövningen 2013 var visserligen synnerligen obehaglig - för första gången vändes mitt liv ut och in i minsta detalj. Men MYCKET VIKTIGT - handläggaren var verkligen intresserad av de behov jag faktiskt hade och precis som i artikeln gav hen med "tips" art ta upp som var viktiga att ta upp för att komma över 20-timmars gränsen för grundläggande behov. Det slutade med att jag blev beviljad 29 timmar/vecka i grundläggande behov med totalt dygnet runt assistans, Fortfarande gäller det beslutet för mig.

 

Fyra år senare hade det ändrats totalt. Handläggaren jag hade då var totalt ointresserad av mina faktiska behov. Det kändes som det redan var bestämt att jag skulle åka ut. Jag är också helt ÖVERTYGAD om att den s.k. transportdomen som kom några månader tidigare ("omprövningen" gjordes i september) tillämpades fullt ut på mig. Som ni säkert känner till räddades jag enbart av omprövningsstoppet.

 

Och det hjälps inte - när det gäller assistansen är jag JÄTTERÄDD för Försäkringskassan.

Hela intervjun i Assistanskoll

* Källor: Alla siffror nedan är hämtade från Assistanskolls statistik som i sin tur hämtar från Försäkringskassan

Reformerna för Stärkt personlig assistans beräknades ge ca 2000 personer personlig assistans som förlorat den.  Som bekant har resultatet tyvärr inte blivit vad vi väntade oss. Resultatet hittills är ett fiasko. Vi får rapporter om att det – särskilt för barn har blivit ännu svårare än tidigare att bli beviljad statlig assistansersättning. Detta ses också i statistiken för både antalet personer beviljade personlig assistans och att Försäkringskassans utgifter för personlig assistans beräknas bli lägre än planerat.

Flera tusen personer skulle alltså få personlig assistans igen – var tanken i alla fall. Antalet personer beviljade assistans fortsätter istället att långsamt minska. I december 2023 var 13253 personer beviljade statlig assistansersättning, en minskning med 127 personer på ett år. Sedan hösten 2015 är minskningen hela 2962 personer.

Vad gäller utgifterna för Försäkringskassan var beloppet lägre än väntat 2023, 36 miljoner kr användes inte - de totala utgifterna var 24,55 miljarder kr. Summan för 2024 beräknas bli knappt 25,34 miljarder kr. Det innebär att FK sänkt sin utgiftsprognos med hela 692 miljoner kr från 26,03 miljarder kr– motsvarar dygnet runt assistans för ca 340 -350 personer. Försäkringskassans egen förklaring lyder så här:

Det är möjligt att intresset och det uppdämda behovet av att ansöka om assistans efter införande av stärkt rätt till assistans har överskattats. Det kan också vara så att skillnaden mellan det nya regelverket och det tidigare inte varit så stor vilket i sin tur gjort att färre personer har ansökt om assistansersättning.

Att behovet är mindre än väntat avfärdar jag helt av följande anledning:

Barn är den grupp som drabbades hårdast av den brutala osthyveln 2016-2017 och Stärkt personlig assistans var tänkt att hjälpa i första hund barnen. Ganska magstarkt att FK överhuvudtaget nämner det som delförklaring…

Däremot spelar givetvis det dubbla föräldraavdraget en stor roll- vilket aldrig var tanken. Avdraget skulle ju bara göras från de behov som alla föräldrar anses ha. Att dessutom göra ett avdrag till med behov som beror på funktionsnedsättningar är helt emot tanken. Detta har också bekräftats av såväl jurister som riksdagspolitiker som Assistanskoll intervjuat. Vi får inte heller glömma bort att Stärkt personlig assistans aldrig var tänkt att gå till botten med de riktigt grundläggande problemen för hela reformen – främst behovsbedömningarna och underfinansierad schablon.

Jag viker inte en mm från att även anslagen från finansdepartementet också spelar en mycket viktig roll. Har flera gånger gått igenom att jag anser att hela Stärkt personlig assistans är underfinansierad från början – underskottet är årligen minst 1,0 miljard kr, möjligen över 1,5 miljarder årligen jämfört med verkliga behov för ca 2000 personer. Detta i kombination med tidigare besparingar lägger sig som en filt över såväl Stärkt personlig assistans och även övriga reformen.

Så länge inte anslagen höjs rejält är det tyvärr svårt att känna optimism angående assistansreformens framtid som det var tänkt den skulle fungera.

Bild:

Tompa sitter i min rullstol på balkongen i en grön t-shirt i min bostad och skriver blogginlägg en solig sommardag.

 

Protesterar Funktionsrättsrörelsen för lite mot alla besparingar/försämringar?

 ”Urfadern” till assistansreformen i Sverige Adolf Ratzka kom till Sverige i mitten av 1970-talet (lite osäker på årtalet, tror det var 1973) och berättade senare att han blev förvånad av flera saker.

Dels hade Sverige byggt upp en mycket omfattande välfärdsstat – men vi funkisar var fortfarande en synnerligen marginaliserad grupp. Många bodde fortfarande kvar på institutioner. Trots de stora bristerna var den svenska funktionsrättsrörelsen enligt Ratzka väldigt passiv. I början av 80-talet fanns det visserligen möjligheter att bo i egna hem men det var fortfarande inte frågan om personlig assistans – hjälpen var enbart knuten till egna hemmet men ändå verkade de flesta nöjda med det. 1984 grundade Adolf Ratzka föreningen STIL som jobbade hårt för att införa personlig assistans i Sverige. Ett första försöksprojekt påbörjades i Stockholms kommun 1986.

År 2024 kan det kännas konstigt men faktum är att funktionsrättsrörelsen i Sverige inledningsvis inte alls var entusiastisk inför idén med personlig assistans– ”för amerikanskt, för individcentrerat” tyckte många. Ratzka och STIL jobbade alltså inledningsvis i motvind -inte bara mot politiker, delar av facket med mera. Det dröjde fram till skiftet 80-90 tal innan funktionsrättsrörelsen på allvar omfamnade den då revolutionerande idén med personlig assistans.

För 5-6 år sedan läste jag en lång intervju med Adolf Ratzka där han berättade om första tiden i Sverige, de stora paradoxerna i den svenska välfärdsstaten och den, enligt honom allt för stora passiviteten både i dåtid och nutid. För ja, Adolf Ratzka ansåg intervjun att det fortfarande protesteras för lite, vi ställer för låga krav på makthavarna etcetera. Ligger det något i det Adolf Ratzka framför – är vi för passiva?

Ser vi till första hälften av 10-talet står jag till 100 % för att funktionsrättsrörelsen som helhet var väldigt passiv vad gällde assistansen och andra LSS insatser, eldsjälarna jobbade givetvis på, för försämringarna inleddes åtskilliga år innan det ökända regleringsbrevet till Försäkringskassan hösten 2015 Det var som att många inte ville ta in vad som faktiskt var på väg att hända. Hela fundamentet var redan på plats redan 2009 när den första domen i dåvarande Regeringsrätten kom som inskränkte de grundläggande behoven generellt. Sen kom dom på dom som byggde vidare på domen från 2009. Detta fundament började faktiskt att byggas upp redan 1996 när de grundläggande behoven infördes.

Däremot jobbade många väldigt hårt för att förbättra tillgänglighetslagstiftningen. Vi minns Torsdagsaktionen som varje vecka pågick i flera år utanför Rosenbad. Debatten om tillgänglighet i rörelsen var verkligen livlig vilket 2015 resulterade i en förbättrad tillgänglighetslagstiftning. Att protestera – det lönade sig!

Det skulle dröja ända fram till 2016-2017 innan protesterna mot försämringarna i assistansreformen tog fart på allvar även utanför ”eldsjälsgrupperna”. Flera tusen personer förlorade statliga assistansersättning 2016-2017. Som vi tyvärr minns med fasa var ju reformen på gränsen till fullständig kollaps hösten 2017. Från och med 2016 var det enorma protester, vi verkligen samlade oss, inte bara brukarrörelsen utan absoluta merparten av de stora medlemsförbunden i Funktions rätt Sverige. Utan alla protester, demonstrationer, debattartiklar mm är det inte säkert att regeringen infört omprövningsstoppet senhösten 2017.

Det sägs ibland att revolution blir det först när typ 90-95 % av befolkningen är så desperata att de inte anser sig ha något att förlora. Svenskar är dessutom inte kända precis för att gå ut och protestera som franska bönder. 2016-2017 såg vi ändå en mini version av detta i den svenska funkisrörelsen och resultat – det fick vi. Vi lyckades också stoppa det nästan totala förfallet för sjuk och aktivitetsersättningen.

Nu har det gått drygt 6 år sedan omprövningsstoppet infördes och fortfarande ser vi inga tecken på att den nya regeringen ledd av Ulf Kristersson är på väg att åtgärda de verkligt fundamentala problemen frihetsreformen dras med – underfinansieringen, behovsbedömningarna. OK, assistansreformen ska förstatligas men det hjälper inte om inte ovannämnda saker åtgärdas först. Efter 2017 har dessutom nya allvarliga problem tillkommit som hotet mot dygnspassen och välfärdskriminaliteten spökar allt mer. Jag ifrågasätter inte ledande kriminologers slutsats att brott riktade mot välfärdsstaten är ett allt allvarligare problem. Väldigt länge blundade många för de problem som faktiskt finns.

Hur är det då med protesterna från vår sida efter 2017? ”Blandad kompott” tycker jag.

Den kroniska underfinansieringen av schablonhöjningen från och med 2013-2014 var länge väldigt lågt prioriterad, protesterna från vår sida var länge – helt obefintliga. Vi skulle satt ner klacken senast 2015. För egen del väntade jag fram till 2017 vilket var för sent även det. Det var först när kampanjen Rimliga villkor kom igång för snart två år sedan som det började hända saker. 

Ska jag tala om egna erfarenheter, jag engagerade mig på allvar med start 2011 så konstaterar jag i alla fall att eldsjälarna är för få. Slog nästan ner som en blixt för mig när en av mina personliga assistenter framförde följande:

Thomas – alla möten du är med på så är det alltid samma personer som är med. Finns det inget bredare engagemang hos er? Tänkte efter lite. Jo, det stämde faktiskt. Det var samma personer som ständigt närvarade – ”omsättningen på nya deltagare” var faktiskt minimal. Ja, eldsjälarna är för få men hur är det då med protesterna? Svaret på rubrikens fråga blir enligt mig både ett ja och nej.

Senaste 3-4 månaderna tycker jag engagemanget för schablonen återigen avtagit – det känns som många var nöjda för att vi fick 2,5 % i höjning för 2015 och inte ynkliga 1,5 %. Visst 2,5 % är bättre än 1,5 % men fortfarande långt från tillräckligt. Och varför är det vad det verkar ingen mer än  -  vad det verkar jag själv som offentligt är djupt kritisk till att regeringens budget budgetplan fram till 2026 inte lämnar utrymme för stora schablonhöjningar heller? Socialdemokraterna kommer också för lindrigt undan – för de ger inte mer pengar än regeringen. Samma snålhet som när statsministrarna hette Stefan Löfven eller Magdalena Andersson.

Många är mycket rädda för att dygnspassen ska tas bort. Men jag tycker faktiskt inte den rädslan omsatts i protester som motsvarar rädslan. Hotet från välfärdskriminaliteten underskattas fortfarande.

Däremot är protesterna mot hur Försäkringskassan hanterat föräldraavdraget mycket större vilket också resulterat i ett intresse i Riksdagen, likaså den växande härvan med undanhållen information från Försäkringskassan till minst en person som fått indragen assistans och kraftig kritik från Justitieombudsmannen. Vad gäller alla andra försämringar. På hemmaplan tycker jag vi verkligen rytit till nu vad gäller nedläggningen av klimatvården. Finns säkert många liknande lokala exempel runt om i landet.

När Assistanskoll intervjuade journalisten Anders Lindberg sa han följande:

Att pensionärerna fick kompensation för jobbskatteavdragen till skillnad från funktionshindrade visar att det lönar sig att protestera. Anders Lindberg vill se mer protester från funktionshindrade.

– Det sker inga motsvarande stora protester från funktionshindrade. Om utvecklingen ska vändas måste de ske starka protester från funktionshindrade

Eldsjälarna kommer alltid att protestera men det räcker inte om de inte får med sig den stora majoriteten som oftast inte gör sin röst hörd. Hur får vi det? Eller är det så enkelt att de allra flesta senvintern 2024, trots allt fortfarande har ”för bra” i funkisrörelsen för att möjliggöra stora protester i ett samhälle som sedan lång tid präglas av samarbete och kompromisser istället för konflikter med högljudda protester?

Assistanskoll intervjuar Anders Lindberg

Region Jönköping drar in rätten till klimatvård och funderingar kring drivkrafterna bakom beslutet

 Klimatvård innebär att patienten får rehab träning på värmare breddgrader, i min hemregion innebär det Kanarieöarna. Patientgrupper som berörs är t.ex. personer med reumatism, psoriasis eller en neurologiska funktionsnedsättningar. För 3-4 veckor sedan fick jag en fråga från mina föräldrar om Regionen fortfarande erbjuder rehab träning i ett varmare klimat. Jag svarade – så vitt jag vet gör Regionen det. Bara någon vecka senare fick jag via mitt engagemang i Funktionsrätt Jönköpings län veta att Regionen lägger ner rätten till klimatvård finansierad av offentliga medel. Detta sker med kort varsel.

Funktionsrätt accepterar inte det här utan motstånd så klart. Utöver det faktum att klimatvården läggs ner är vi mycket kritiska till att beslutet kommit med kort varsel, utan dialog med berörda patientgrupper och menar vi avsaknad av konsekvensanalys av beslutet för berörda grupper. Ett av argumenten vi fått har gjort oss rejält upprörda. Regionen hänvisar till att dess verksamhet måste minska koldioxidutsläppen… En milt uttryckt uselt motiv. I så fall, hur mycket tänker Regionens ledning själva minska sina egna” koldioxidavtryck” i tjänsten? En kvalificerad gissning – noll procent…

I sitt officiella meddelande hänvisar Regionen inte till minskade koldioxidutsläpp men det framgår tydligt att det – som vanligt handlar om att spara pengar. Regionen skriver att finns andra utgiftsposter som är viktigare att prioritera:

Nya läkemedel och behandlingar gör att behovet av klimatvård har minskat. Region Jönköpings län gör därför som flertalet av regionerna i landet och avslutar denna typ av vård, huvudsakligen inom hud och rehabilitering. Frigjorda resurser kan istället användas på läkemedel och behandlingar inom regionen.

Vi förstår att det finns många patienter som uppskattar den vården och som känner att de får stor nytta av rehabilitering i ett varmare klimat, men genom att avsluta klimatvård kommer vi att ha möjlighet att hjälpa fler patienter under en längre period än de tre veckor som klimatvården gäller.

Underförstått enligt Regionen - det finns viktigare grupper att prioritera. 

Meddelande från Region Jönköping

Vi har varit med i både lokalnyheterna där både Funktionsrätt och Reumatikerförbundet deltar samt gjort en skrivelse som ska sändas till Regionstyrelsen. Där kritiserar vi ovan nämnda saker och hänvisar att Socialstyrelsen gjort studier som visar att klimatvården har en mycket positiv inverkan på hälsan, även lång tid efter hemkomsten. Det här handlar inte om vanliga sol och badsemestrar. Jag låter Reumatikerförbundet och en Neuromedlem i Jönköping jag känner förklara närmare:

Det finns en liten grupp som måste ha ett mer strukturerat, multidisciplinärt stöd, avsatt tid och mer djupgående utbildning för att själva kunna hantera sin sjukdom så bra som möjligt. Fler regioner borde läsa på om klimatvård, ta del av ny forskning och ge denna grupp patienter den klimatvård de behöver. 

Det finns det många personer med en neurologisk diagnos där rehabilitering är den enda medicinska behandling som finns att tillgå.En rehabilitering som patienterna redan i nuläget får kämpa för att få i rätt utsträckning utifrån den enskildes faktiska behov.. När nu klimatvården läggs ner lämnas den grupp patienter utan möjlighet att minska konsekvenserna av sin ofta svåra sjukdom. Det ger ringar på vattnet och påverkar därmed patientens hela livssituation.

 

 Är jag förvånad? Jag blir faktiskt aldrig förvånad längre när det kommer rapporter om besparingar/försämringar i välfärden. Och min hemregion är inte den första som lägger ner denna för berörda grupper viktiga vårdform Neddragningen ingår i ett mönster som pågått i många, många år nu. Oftast är besparingarna kortsiktiga och innebär bara att samhällets ”nota” flyttas från en budgetpost till en annan. Jag blir inte förvånad alls om vi om något år får läsa att utgifterna för den ”vanliga sjukvården i Region Jönköping ökar mycket snabbt för berörda patientgrupper.

Funktionsrätt Jönköpings län och Reumatikerförbundet intervjuas i lokalradion

Jag vill sätta in det som nu skett i Jönköping i ett sammanhang för att förstå vad som händer i svensk välfärd. Mycket av välfärden utförs och finansieras av kommuner och Regioner – sjukvård, äldrevård, hemtjänsten, skolan, socialtjänsten en mycket stor andel av stödet till stödet till oss funkisar vilket bland annat inkluderar 9 av 10 LSS insatser och delar av den personliga assistansen. Allting förklaras inte av den höga inflation vi haft några år men den bidrar en hel del eftersom allt blir dyrare även för den offentliga sektorn. Hur många procent har bara notan för elen ökat senaste två åren? Det vet jag inte men det handlar garanterat om många, många miljoner kr bara i Region Jönköping. Det har kommit larm på hemmaplan om att budgeten för allt från snöröjning till skolmat spräcker beräknade utgifter…

Sammantaget – ”konkurrensen om resurserna” ökar. Ja, jag är bedrövad att vi måste öka militärutgifterna så mycket men jag inser allvaret i läget – alla regeringar hade gjort likadant, rikets säkerhet måste prioriteras högt med eller utan Nato medlemskap.

 Rättsväsendet är en annan sådan utgift. Givet läget med den alltmer omfattande organiserade kriminalisten måste även rättsväsendet få mycket hög prioritet, oavsett färg på regeringen. Och handlar inte bara om det dagliga gängvåldet som bara är toppen på isberget, det är alla ledande kriminologer överens om. Vad som är fullständigt katastrofalt för oss är att kriminologerna är ense om att ”mjölka den offentliga sektorn på pengar” blir en allt viktigare inkomstkälla och drar nu in mycket mer pengar än droghandeln. Detta är givetvis oerhört allvarligt – denna typ av brottslighet brukar benämnas maffia. Och de slutsatser som landets ledande kriminologer gjort om detta tänker inte jag ifrågasätta.

Förra veckan höll regeringen en lång presskonferens som handlade om en rad åtgärder mot den organiserade kriminaliteten som nu enligt flera myndigheter nu beräknas dra in svindlande 150 miljarder kr/år. Brott som på olika sätt riktas mot offentlig sektor drar in allt mer av dessa 150 miljarder kr, infiltration av myndigheter blir vanligare. Åtgärderna för att komma åt allt detta kommer kosta väldigt många miljarder kr, tyvärr.

Detta förklarar inte direkt varför klimatvården dras in som inte ens finansieras av staten, åtminstone inte i första ledet. Men indirekt slår organiserad brottslighet ändå oerhört hårt mot de som berörs av samhället stöd och hjälp för ett gott liv även på Regional nivå. Dels för att kommuner och Regioner (och därmed deras ekonomi) drabbas hårt och dels för att regeringen och lokala regeringar (d v s Kommuner och Regioners) vilja att faktiskt öppna plånboken sjunker som en sten om totalt många miljarder kr runt om i landet hamnar hos kriminella. Att klimatvården hos oss hamnar i kläm är därför, tyvärr inte oväntat. Många års besparingar, pandemin, ekonomisk kris, flera års kraftig inflation, en orolig omvärld, organiserad brottslighet mm blir rena ”häxbrygden” som bara kan leda åt fel håll.

 

 

* I Jönköping fortsätter vi vår fight för rätten till klimatvård. Oavsett ekonomiskt läge, vad yrkeskriminella företar sig, krigen i världen mm kan vi inte acceptera alla försämringar. Lägger vi oss platt ner blir det bara ännu värre längre fram. Närmast väntar vi på svar från Regionen.

Protesterar vi i Funktionsrättsrörelsen för lite? Det blir ämne i nästa blogginlägg.