”Urfadern” till assistansreformen i Sverige Adolf Ratzka kom till Sverige i mitten av 1970-talet (lite osäker på årtalet, tror det var 1973) och berättade senare att han blev förvånad av flera saker.
Dels hade Sverige byggt upp en mycket omfattande
välfärdsstat – men vi funkisar var fortfarande en synnerligen marginaliserad
grupp. Många bodde fortfarande kvar på institutioner. Trots de stora bristerna
var den svenska funktionsrättsrörelsen enligt Ratzka väldigt passiv. I början
av 80-talet fanns det visserligen möjligheter att bo i egna hem men det var
fortfarande inte frågan om personlig assistans – hjälpen var enbart knuten till
egna hemmet men ändå verkade de flesta nöjda med det. 1984 grundade Adolf
Ratzka föreningen STIL som jobbade hårt för att införa personlig assistans i
Sverige. Ett första försöksprojekt påbörjades i Stockholms kommun 1986.
År 2024 kan det kännas konstigt men faktum är att
funktionsrättsrörelsen i Sverige inledningsvis inte alls var entusiastisk inför
idén med personlig assistans– ”för amerikanskt, för individcentrerat” tyckte
många. Ratzka och STIL jobbade alltså inledningsvis i motvind -inte bara mot
politiker, delar av facket med mera. Det dröjde fram till skiftet 80-90 tal
innan funktionsrättsrörelsen på allvar omfamnade den då revolutionerande idén
med personlig assistans.
För 5-6 år sedan läste jag en lång intervju med Adolf
Ratzka där han berättade om första tiden i Sverige, de stora paradoxerna i den
svenska välfärdsstaten och den, enligt honom allt för stora passiviteten både i
dåtid och nutid. För ja, Adolf Ratzka
ansåg intervjun att det fortfarande protesteras för lite, vi ställer för låga
krav på makthavarna etcetera. Ligger det något i det Adolf Ratzka framför –
är vi för passiva?
Ser vi till första hälften av 10-talet står jag till
100 % för att funktionsrättsrörelsen som
helhet var väldigt passiv vad gällde assistansen och andra LSS insatser, eldsjälarna
jobbade givetvis på, för försämringarna inleddes åtskilliga år innan det ökända
regleringsbrevet till Försäkringskassan hösten 2015 Det var som att många inte ville ta in vad som faktiskt var på väg att
hända. Hela fundamentet var redan på plats redan 2009 när den första domen
i dåvarande Regeringsrätten kom som inskränkte de grundläggande behoven
generellt. Sen kom dom på dom som byggde vidare på domen från 2009. Detta
fundament började faktiskt att byggas upp redan 1996 när de grundläggande
behoven infördes.
Däremot jobbade många väldigt hårt för att förbättra
tillgänglighetslagstiftningen. Vi minns Torsdagsaktionen som varje vecka pågick
i flera år utanför Rosenbad. Debatten om tillgänglighet i rörelsen var
verkligen livlig vilket 2015 resulterade i en förbättrad
tillgänglighetslagstiftning. Att protestera – det lönade sig!
Det skulle dröja ända fram till 2016-2017 innan
protesterna mot försämringarna i assistansreformen tog fart på allvar även
utanför ”eldsjälsgrupperna”. Flera tusen personer förlorade statliga
assistansersättning 2016-2017. Som vi tyvärr minns med fasa var ju reformen på
gränsen till fullständig kollaps hösten 2017. Från och med 2016 var det enorma protester, vi verkligen samlade oss,
inte bara brukarrörelsen utan absoluta merparten av de stora medlemsförbunden i
Funktions rätt Sverige. Utan alla protester, demonstrationer, debattartiklar mm
är det inte säkert att regeringen infört omprövningsstoppet senhösten 2017.
Det sägs ibland att revolution blir det först när typ 90-95
% av befolkningen är så desperata att de inte anser sig ha något att förlora.
Svenskar är dessutom inte kända precis för att gå ut och protestera som franska
bönder. 2016-2017 såg vi ändå en mini
version av detta i den svenska funkisrörelsen och resultat – det fick vi.
Vi lyckades också stoppa det nästan totala förfallet för sjuk och aktivitetsersättningen.
Nu har det gått drygt 6 år sedan omprövningsstoppet
infördes och fortfarande ser vi inga tecken på att den nya regeringen ledd av
Ulf Kristersson är på väg att åtgärda de verkligt fundamentala problemen
frihetsreformen dras med – underfinansieringen, behovsbedömningarna. OK,
assistansreformen ska förstatligas men det hjälper inte om inte ovannämnda
saker åtgärdas först. Efter 2017 har
dessutom nya allvarliga problem tillkommit som hotet mot dygnspassen och
välfärdskriminaliteten spökar allt mer. Jag ifrågasätter inte ledande kriminologers slutsats att brott riktade
mot välfärdsstaten är ett allt allvarligare problem. Väldigt länge blundade
många för de problem som faktiskt finns.
Hur är det då med protesterna från vår sida efter 2017?
”Blandad kompott” tycker jag.
Den kroniska underfinansieringen av schablonhöjningen
från och med 2013-2014 var länge väldigt lågt prioriterad, protesterna från vår
sida var länge – helt obefintliga.
Vi skulle satt ner klacken senast 2015.
För egen del väntade jag fram till 2017
vilket var för sent även det. Det var först när kampanjen Rimliga villkor
kom igång för snart två år sedan som det började hända saker.
Ska jag tala om egna erfarenheter, jag engagerade mig
på allvar med start 2011 så konstaterar jag i alla fall att eldsjälarna är för
få. Slog nästan ner som en blixt för mig när en av mina personliga assistenter
framförde följande:
Thomas – alla möten du är med på så är det alltid samma
personer som är med. Finns det inget bredare engagemang hos er? Tänkte efter
lite. Jo, det stämde faktiskt. Det var samma personer som ständigt närvarade – ”omsättningen
på nya deltagare” var faktiskt minimal. Ja, eldsjälarna är för få men hur är
det då med protesterna? Svaret på rubrikens fråga blir enligt mig både ett ja
och nej.
Senaste 3-4 månaderna tycker jag engagemanget för
schablonen återigen avtagit – det känns som många var nöjda för att vi fick 2,5
% i höjning för 2015 och inte ynkliga 1,5 %. Visst 2,5 % är bättre än 1,5 % men
fortfarande långt från tillräckligt. Och varför är det vad det verkar ingen mer
än - vad det verkar jag själv som offentligt är
djupt kritisk till att regeringens budget budgetplan fram till 2026 inte lämnar
utrymme för stora schablonhöjningar heller? Socialdemokraterna kommer också för lindrigt undan – för de ger
inte mer pengar än regeringen. Samma snålhet som när statsministrarna hette
Stefan Löfven eller Magdalena Andersson.
Många är mycket rädda för att dygnspassen ska tas
bort. Men jag tycker faktiskt inte den rädslan omsatts i protester som
motsvarar rädslan. Hotet från välfärdskriminaliteten underskattas fortfarande.
Däremot är protesterna mot hur Försäkringskassan
hanterat föräldraavdraget mycket större vilket också resulterat i ett intresse
i Riksdagen, likaså den växande härvan med undanhållen information från
Försäkringskassan till minst en person som fått indragen assistans och kraftig
kritik från Justitieombudsmannen. Vad
gäller alla andra försämringar. På hemmaplan tycker jag vi verkligen rytit
till nu vad gäller nedläggningen av klimatvården. Finns säkert många liknande
lokala exempel runt om i landet.
När Assistanskoll intervjuade journalisten Anders
Lindberg sa han följande:
Att pensionärerna fick kompensation för jobbskatteavdragen till skillnad från funktionshindrade visar att det lönar sig att protestera. Anders Lindberg vill se mer protester från funktionshindrade.
– Det sker
inga motsvarande stora protester från funktionshindrade. Om utvecklingen ska
vändas måste de ske starka protester från funktionshindrade
Eldsjälarna kommer alltid att protestera men det räcker inte om de inte får med sig den stora majoriteten som oftast inte gör sin röst hörd. Hur får vi det? Eller är det så enkelt att de allra flesta senvintern 2024, trots allt fortfarande har ”för bra” i funkisrörelsen för att möjliggöra stora protester i ett samhälle som sedan lång tid präglas av samarbete och kompromisser istället för konflikter med högljudda protester?
Assistanskoll intervjuar Anders Lindberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar