Tankar kring kriget i Europa och människorna som drabbas

 I torsdags vaknade vi upp till en förfärlig nyhet. Rysslands maktfullkomlige president Vladimir Putin hade gett order om att den ryska krigsmakten att invadera grannlandet Ukraina.

Tillvägagångssättet för att sätta igång kriget följer manualen hur stormakter brukar agera när de ger sig ut i erövringskrig. Man målar upp en i regel inbillad fiende som ett akut hot som måste oskadliggöras- alltså gäller det att slå till först. Ofta ställs också orimliga krav som motparten aldrig kan acceptera – inte sällan fabriceras rena lögner som blandas med oförrätter som ligger långt tillbaka i tiden.

Den här bloggen är inte rätta platsen att diskutera om NATO medlemskap eller USA-s alla krig i efterkrigstiden men det som händer nu i Ryssland angår och kommer direkt eller indirekt att beröra oss alla. Vi får se hur länge kriget pågår men ett utdraget krig kommer med stor sannolikhet att i mycket stor utsträckning påverka valrörelsen. Mer om detta strax.

Vad driver Putin? Han har en bakgrund som KGB-agent – en organisation som inte är känd för att främja mänskliga rättigheter precis. Redan där ringer varningsklockan att det är potentiellt – en mycket farlig person. Under alla år han lett Ryssland har han succesivt tillskansat sig mer och mer makt och är nu i praktiken diktator. Han har inte gjort någon hemlighet av att han sörjer att Sovjetunionen gick i graven – ”en jättelik geopolitisk katastrof” har han kallat Sovjetunionens upplösning. Inte för att han är kommunist (somliga menar att han är en av världens absolut rikaste personer men bevis saknas) men han sörjer att Ryssland – INTE ÄR EN SUPERMAKT  längre.

 Han drömmer om att Ryssland ska bli den supermakt det en gång var och är tydligen beredd att gå oerhört långt för att nå dit. Natos utvidgning har retat upp Putin står bakom allt rimligt tvivel men det finns ingenting som tyder på att Ukraina planerat att angripa sin granne och har veterligen inte ens sökt om medlemskap i NATO än. Jag tycker kriget är jämförbart med att Magdalena Andersson skulle förklara krig mot Norge eller Danmark.

Han använder sig också hemska händelser i det förgångna som att en del ukrainare deltog i andra världskriget på Nazitysklands sida med brott mot mänskligheten – inte minst mot ukrainska judar. Något som verkligen skrämt mig är Putins retorik som talar om konsekvenser världen aldrig skådat om omvärlden lägger sig i kriget.”, låter som hot att använda kärnvapen.

Igår lyftes kärnvapenhotet igen – mycket obehagligt.

Anm. angående andra brott mot mänskligheten i regionen: På 1930-talet lät Josef Stalin miljontals ukrainarare svälta ihjäl när bönderna vägrade att lämna över sin jord till staten som ville ha kontroll över livsmedelsproduktionen. Regimen tog böndernas mat som ledde till en ohygglig hungersnöd.

I funkisrörelsen pratar vi ofta om mänskliga rättigheter. En stat som blir attackerad har givetvis rätt att försvara sig men till sin ”natur” är krig motpolen till mänskliga rättigheter. Anfallskrig handlar alltid om att döda, erövra och förtrampa motståndarens rättigheter. Fattiga och utsatta grupper drabbas alltid hårdast och soldaterna som offras vid fronten har och kommer alltid att tvingas utföra något som egentligen är totalförbjudet – döda andra människor. Men eftersom kriget i sig upphäver mänskliga rättigheter är det t.om brottsligt för soldaterna att vägra döda eller lyda order…

Vladimir Putin och hans närmaste krets är emellertid inte liktydigt med Ryssland. De allra, allra flesta ryssar är lika stora motståndare till kriget som vi i västvärlden. Förmodligen är det bara en liten klick runt Putin + ”hardcores” bland ultranationalisterna som stödjer kriget. Alla ryssar, i alla åldersgrupper som protesterar är värda all respekt och ska all hjälp de kan få.  De som är ute och demonstrerar gör det också med stor risk för sin egen säkerhet. Det är den ryska befolkningen som ska avsätta Vladimir Putin. En person som Vladimir Putin är också helt beroende av stöd från militären. Tröttnar den på kriget är det slut med honom.

Youtube - ryssar protesterar mot kriget

Finns det risk för ett tredje världskrig? Eftersom allt som hänt senaste veckan går det inte att utesluta. Läget är oerhört allvarligt, troligen det värsta sedan Cubakrisen 1962 men jag tror inte det går så långt. Jag har emellertid underskattat Vladimir Putin – jag trodde inte han var beredd att gå här långt. 

 

I krig finns det vid sidan av soldaterna som offras vid fronten alltid en mycket stor civilbefolkning som utsätts för stort lidande. Det gäller alla åldersgrupper. Eftersom vi i Sverige aldrig upplevt krig går det inte att föreställa sig hur hemskt det måste vara att gömma sig i skyddsrummen när flyglarmet går för att bara ta ett exempel.

En mycket utsatt grupp vid krig blir givetvis alla personer med funktionsnedsättningar, hur kommer våra vänner i Ukraina att klara sig? Trots våra egna problem ligger ett land som Ukraina ligger långt efter Sverige. Så här skriver DHR-s Rasmus Isaksson på sin Facebook sida:

Försök att föreställa dig hur det skulle vara om du inte kunde springa för livet, för du använder rullstol i en otillgänglig miljö. Försök att föreställa dig att du lever med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och att du inte kan uttrycka rädsla.

Det finns 2,7 miljoner personer som lever med funktionsnedsättningar registrerade i Ukraina. Enligt de senaste rapporterna är situationen för personer med funktionsnedsättning skrämmande. Skyddsrum i Kiev är otillgängliga, så personer med funktionsnedsättning tvingas stanna hemma, utan att veta vart de kan gå för att vara trygga.

Jag har ändå funderat lite – hurkommer skyddet för oss fungera om det värsta händer hos oss?

Kriget kommer leda till att många flyr sitt hemland. Den här gången verkar det finnas stor enighet i EU att vi har ett gemensamt ansvar att hjälpa flyktingarna. Självklart ska Sverige hjälpa till också.

Det går givetvis att skänka pengar till olika hjälporganisationer. Själv har jag skänkt lite pengar till Röda Korset. Ville göra något i alla fall.

* Egentligen var det meningen att det här blogginlägget i huvudsak skulle handla om timschablonen och kommande valrörelse men har fått ”prioritera om ”. Kriget drabbar även oss även om vi inte är direkt inblandade i kriget. Energipriserna är t.ex. redan mycket höga och kommer, särskilt om kriget blir utdraget stiga ännu mer. Höga energipriser leder också till att allting blir dyrare. De som drabbas hårdast av det är- som vanligt personer med minst ekonomiska resurser. Dit hör många personer med funktionsnedsättningar.

Och på lite längre sikt. Om nu kriget blir långvarigt, hur kommer det här att påverka valrörelsen? Är läget som det är nu kommer det antagligen inte bli en valrörelse likt något vi har upplevt. Det påverkar givetvis vilka frågor som kommer att lyftas. Hoppas, kanske något naivt att demokratifrågor kommer att bli centrala, i så fall borde vi ändå ha goda chanser att kunna lyfta fram våra frågor.

Lagrådsremiss för Stärkt personlig assistans är klar

 Lagrådsremissen för att genomföra förslagen till utredningen Stärkt personlig assistans är klar nu. Observera att förslagen inte är klubbade i Riksdagen men de beräknas träda i kraft 1 januari 2023.

Syftet med ändringarna är att underlätta att bli beviljad personlig assistans för barn och personer med psykiska funktionsnedsättningar som riskerar att skada sig själv eller andra.

Förändringarna i lagstiftningen kommer göras genom ändringar i både Socialförsäkringsbalken kapitel 51 och LSS § 9a – de grundläggande behoven. Barns rätt till assistans ska stärkas genom att ett antal ganska krångliga formuleringar men det viktigaste är:

Föräldraansvaret ska smalnas av och vid behovsbedömningen ska det bortses från normalt föräldraansvar enligt Föräldrabalken med hänsyn till barnets ålder, utveckling mm

Avsmalningen görs genom att ett schablonavdrag som föreslås lyda så här:

Detta ska göras genom schablon-avdrag (föräldraavdrag) från barnets behov av hjälp med grundläggande behov och andra personliga behov enligt 9 a § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Föräldra-avdrag ska fastställas med hänsyn till barnets ålder och göras dels från grundläggande behov, dels från andra personliga behov.

 

Sen listas en rad situationer (sid 6) där inget avdrag ska göras. Dit hör t.ex:

Andning, åtgärder som är direkt nödvändiga för att hjälp med andning ska kunna ges, måltider i form av sondmatning, åtgärder som är direkt nöd-vändiga för förberedelse och efter-arbete i samband med sådana måltider grundläggande behov från och med den månad då barnet fyller 12 år, andra personliga behov före den månad då barnet fyller ett år.

I LSS § 9 a stryks det grundläggande behovet ingående kunskap om assistansanvändaren och ersätts (sid 7) av:

stöd som den enskilde behöver på grund av en psykisk funktions-nedsättning för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom.

 

Genomförs förslagen – vilket allt tyder på kommer det att finnas sex grundläggande behov. Förutom ovan nämnda:

Andning, av/påklädning, personlig hygien, måltider, kommunikation

I utredningen förslag fanns ett förslag om att införa ett sjunde grundläggande behov

"Kontinuerligt stöd som föranleds av varaktig eller långvarig medicinsk problematik där uteblivet stöd utgör allvarlig risk för liv eller hälsa".

Det är struket och ska istället behandlas i en lagrådsremiss till som ska presenteras i maj.

 

Min bedömning. Bra steg i rätt riktning utifrån de ambitioner direktiven till utredningen hade (åtminstone 1800 personer beräknas få personlig assistans) men är givetvis långt ifrån tillräckligt. Utredningen syftade emellertid aldrig till att gå till botten med de fundamentala problemen assistansreformen har Det finns således flera skäl att det behövs mycket mer.

 

Först och främst görs inget åt det mest centrala problemet - uppstyckningen av hur hjälp/stödbehoven bedöms. Minut och sekundräknandet fortsätter därmed. Förslaget hjälper vidare framförallt barn och personer med psykiska funktionsnedsättningar - många personer som förlorat assistansersättningen har ingen nytta av detta – i synnerhet inte de med fysiska funktionsnedsättningar

 

Den snåla schablonen som får alldeles för lite uppmärksamhet från vår sida. Ingick visserligen inte i utredningen Stärkt personlig assistans heller men spelar ingen roll. Jag kommer att fortsätta tjata också om schablonen tills det blir en förändring. Den provocerande dåliga höjningen är ännu mer angelägen att bemöta nu när inflationen stiger och med det krav på större löneökningar för att kompensera löntagarna. Det gäller BÅDE vi som är beviljade personlig assistans och de personer som omfattas av regeringens nya åtgärder. Detta måste vi med kraft påpeka och med ”vi” manar jag hela funktionsrättsrörelsen.

 

Så har vi schablonavdraget för föräldrar. Alla vet säkert att jag genast blir skeptisk när schabloner blir aktuella. Jag anser att man frångår den viktiga principen om individuella behov – i praktiken ett medel för att håla ner antalet beviljade timmar. Ändå är det kanske som RBU-s ordförande Johan Klinthammar skrev för Assistanskoll nyligen:

 Med Försäkringskassans iver att avslå så är en schablon över föräldraansvaret kanske den enda vägen att gå.

 Största som hänt i LSS sedan reformen kom till hävdar Lena Hallengren. Nej, det är det inte. Den största förbättringen kom 2001 när 65 årsgränsen för att kunna behålla assistansen även efter 65 årsdagen slopades. Fortfarande kan vi inte bli beviljade personlig assistans efter 65 årsdagen.

Enligt lagrådsremissen ska regeringen tillföra 3,3 miljarder kr för att finansiera väntade utgiftsökningar (sidan 54) – här tycker jag ingen på allvar kommenterat den summan – vi har nöjt oss med och konstatera att det är steg i rätt riktning utan att granskning och den summan verkligen räcker? Visst, 3,3 miljarder kr är en stor summa pengar men är det tillräckligt? Personerna som berörs har stora behov. Dygnet runt assistans för en person, utan dubbelassistans kostar - brutto ungefär 2 miljoner kr per/år. Ska alla behov täckas för ca 1800 personer krävs förmodligen åtminstone 3,5 miljarder kr utifrån dagens schablonnivå.

 

Och mycket viktigt, enligt lagrådsremissen, summan 3,3 miljarder kr grundar sig på schablonersättningen 2020 (sid 54). Reformen väntas få fullt genomslag först femte året och då har vi hunnit fram till år  2027. Det finns all anledning att dels granska hur stort schablonavdraget för föräldrar kommer bli med hänvisning till barnets ålder (sid 5) och dels att vi räknar själva på om den anslagna summan verkligen räcker. Själv tvivlar jag, tyvärr men vi får se hur mycket pengar regeringen tänker tillföra vid nästa lagrådsremiss som kommer att handla om det tidigare nämnda sjunde grundläggande behovet.

 

* Jag är i grunden en optimistisk person och ser det här som ett steg i rätt riktning. Väl medveten om att mycket återstår. Jag står fast vid att vi behöver en helt ny LSS lag. Ännu en gång:

 

Ingen politiker är seriös med att återupprätta assistansreformens i utan att ändra behovsbedömningarna innan ett förstatligande sker somt ser till att vi får en anständig årlig höjning av schablonen (319 kr/timme 2022). 

 

Ett antal exempel varför kommunala självstyret ofta är förödande för oss

 Det kommunala självstyret har en mycket stark ställning i Regeringsformen. I kapitel 1, § 1, andra stycket står följande:

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Självstyret som omfattar båda det vi vardagligt dag kallar Kommuner, respektive Regioner har därmed en central roll i vår demokrati. Tanken är att demokratin på lokal, respektive regional nivå bäst förverkligas genom att staten lägger sig i Kommunernas och Regionernas egna angelägenheter så lite som möjligt. Rötterna till självstyrets starka ställning är urgammalt och går ända tillbaka till tidig medeltid. Redan då ansågs socknarna ha självbestämmanderätt i alla frågor som rörde de själva – bland annat byggandet av kyrkor.

Jag tycker själv att självstyret funkar utmärkt för majoritetens behov i vardagslunken, däremot har pandemin visat att vår decentraliserade ansvarsmodell (som är ett resultat av självstyrets starka ställning) fungerar mycket illa i nationella kriser. Tittar vi lite på hur självstyret fungerar för minoriteter är svaret – att det fungerar mycket dåligt. För personer med stora funktionsvariationer som är beroende av samhällets stöd är resultatet ofta förödande dåligt.

Exemplen är många, vi börjar med att titta på assistansreformen och andra LSS insatser.

LSS tillkomst berodde på dels ett hårt opinionsarbete och att sena 80-talet och tidiga 90-talets politiker insåg att kommunernas stöd var otillräckligt. Insatserna hade också ett tydligt ovanifrånperspektiv – ”vi”, d v s kommunerna vet vad som är bäst för oss. Och inte bara det – hur mycket stöd och hjälp vi fick varierade också mycket mellan olika kommuner. Det var helt i linje med det kommunala självstyrets principer, kommunerna fixar själva stödet på bästa sätt. Resultatet i praktiken hade inget gemensamt med rätten till ett självständigt/självbestämt liv.

När LSS skulle ut på remiss var Kommunerna bestämda motståndare. De hävdade att en rättighetslag inskränkte det kommunala självstyret, d v s att deras utrymme att själva bestämma hur hjälpen skulle inskränkas rejält. Det har nu gått 28 år sedan LSS trädde i kraft och fortfarande har Kommunerna inte på allvar accepterat att LSS är en rättighetslag. Här är några exempel på det:

·  3 av de 4 domar i HFD (2009-2017) som varit så förödande för assistansreformen drevs av Kommuner (Luleå, Piteå och Simrishamn)

·  Nora Eklövs fall. Nora som för 5-6 år sedan flyttade från sitt hem på Öland för ett jobb i Stockholm ansågs plötsligt inte ha rätt till personlig assistans. Huvudstadskommunen gjorde nämligen en helt annan bedömning än hemkommunen.

·  Det finns 290 kommuner som har skapat lika många riktlinjer för de dryga 5000 personer som inte har statlig assistansersättning. Detta är inte förenligt med hur rättighetslagen LSS är tänkt att fungera.

Håller vi oss till de 8 av 10 LSS insatser (9 om vi inkluderar Råd och stöd som är Regionernas ansvar) ser vi samma mönster. Kommunerna tänjer och bänder på lagens intentioner med olika utfall, helt emot LSS intentioner. I vissa fall fungerar det bra men väldigt ofta leder det till oacceptabla besparingar och medföljande försämringar.

    Det som hänt är att i praktiken har kommunerna inte tillämpat LSS som det var tänkt. Istället har de gjort sitt bästa för att istället tillämpa Ramlagsprincipen (t.ex. Socialtjänstlagen) – ”ungefär så här ska det fungera” men vi har tolkningsföreträde.

Utifrån detta finns det väldigt många skäl till att kommunerna inte ska ha hand om personlig assistans och det finns goda skäl till att Kommunerna inte ska ha någonting att göra med övriga LSS heller. Kommunerna har i snart 30 år inte på riktigt accepterat att LSS är en rättighetslag och ingenting tyder på att en förändring är i sikte.

Självstyrets negativa effekter syns även utanför LSS, hjälpmedel är ett tydligt exempel. Här är det Regionerna som har huvudansvaret och självstyrets konsekvenser syns på flera olika sätt. Olika Regioner upphandlar olika hjälpmedel vilket leder till en ojämlik tillgång beroende på var vi bor i landet där lite förenklat tillgången är sämst i regioner med dålig ekonomi – vilket är väntat. Till det ska läggas att Regionerna har stora möjligheter att själva lägga olika avgifter för utprovning, innehav och reparationer. Resultatet blir ett lapptäcke med avgifter beroende på vilken region vi tillhör.

I Region Jönköping har vi mycket lite avgifter medan en del Regioner tar ut väldigt mycket avgifter. I några Regioner och fall är avgifterna så höga att berörda personer i praktiken finansierar åtminstone en del egna hjälpmedel på ett antal års sikt. Det är inte bara djupt orättvist för att det sinte spela någon roll var vi bor i landet för att få tillgång till bästa möjliga hjälpmedel. Till det kommer ekonomin. Tillgången till hjälpmedel får aldrig bli en plånboksfråga. Det är orättvist, moraliskt förkastligt och helt oförenligt med Funktionsrättskonventionen. Däremot är det ett förväntat resultat när Regionerna själva sköter verksamheten.

Ett minimum krav från vår sida måste vara mycket mer statlig styrning som bland annat mycket kraftigt begränsar Regionernas möjligheter att ta ut avgifter. Vi måste också införa ett system som gör oss mindre beroende av att endast bli tilldelade hjälpmedel från de företag som Regionerna tilldelats.

Vid årsskiftet uppdagades an annan konsekvens om vad som händer när ramlagstiftning som Kommunerna ansvarar för tillämpas på personer med stora funktionsvariationer. Här gällde det stora inkomstförbättringar för personer beviljade sjuk eller aktivitetsersättning. Många får hjälp enligt Socialtjänstlagen, inte LSS. I LSS är det förbjudet att ta ut olika avgifter men det är det inte i Socialtjänstlagen. Konsekvensen blir att många drabbas av stora utgiftshöjningar som till stor del äter upp kombinationen av höjd sjuk/aktivitetsersättning, höjt bostadstillägg och sänkt inkomstskatt när stora delar av ”funkisskatten” togs bort.

Detta är inte helt och hållet självstyrets fel, lagen är skriven så. Jag tycker ändå det är viktigt att påminna om att kommunerna via motståndet mot LSS har varit öppna motståndare till att stärka våra rättigheter – den heliga kon kommunalt självstyre har varit mycket viktigare än att jämna ut en extremt skev maktbalans mellan vi som berörs och kommunerna.

Att synskadade och blinda personer ska ha rätt till färdtjänst kan tyckas så självklart att det inte behöver diskuteras. Region Stockholm tyckte dock annorlunda och avslog 2021 rätten till färdtjänst för Vilmer Bäckman. Lika upprörande är att förvaltningsdomstolarna gått på Regionens linje med rent kränkande argument som det här:

”det inte var uteslutet att han skulle kunna lära sig alla sträckor utantill”

Förutom att uppvisa extrem inkompetens anser tydligen Förvaltningsdomstolarna det är viktigare att värna det kommunala självstyret än blindas rätt att röra sig fritt i samhället.

Blinda nekas färdtjänst

När det gäller förbudet att ta ut avgifter inom ramen för LSS:

Utöver hyrorna tar många kommuner ändå avgifter för de som bor i LSS bostäder – flertalet av dessa bor i gruppboende. Har inte sett någon information från FUB än men det är troligen bara en tidsfråga innan vi får rapporter om kraftigt höjda hyror i LSS bostäder p.g.a. höjningarna i sjuk och aktivitetsersättningen, bostadstillägget och sänkt inkomstskatt.

Sammantaget – det kommunala självstyret klarar inte av att förverkliga våra lagstadgade  rättigheter.

 

* Regeringen är nu klart med lagförslag som utgår från förslagen i utredningen Stärkt personlig assistans. Det blir ämnet i nästa blogginlägg.

Finns det, trots allt en ljusning i mörkret angående två årsomprövningar?

 Att mitt och tusentals och åter tusentals andra assistansanvändares förtroende för Försäkringskassan vad gäller personlig assistans är mycket, mycket lågt är välkänt vid det här laget. För egen del sjönk den som en sten i sjön vid de traumatiska upplevelserna 2017 när jag var så oerhört nära att förlora min assistansersättning. Det är lång väg kvar innan jag återfår åtminstone något som liknar förtroende för Försäkringskassan när det gäller personlig assistans.

Tvåårsomprövningarna är trots det formella stoppet fruktat. Även om jag inser att sannolikheten är mycket låg att de återupptas i en snar framtid vet jag ändå att skulle det ske är det kört för egen del.  Emellertid - ska man vara riktigt korrekt är omprövningarna inte riktigt stoppade. Fortfarande kan tvåårsomprövningar göras vid väsentligt ändrade förhållanden – ett begrepp Försäkringskassan på olika sätt tänjer så mycket det bara går för att göra omprövningar.

Det finns ändå tecken på rejäla förbättringar. I en skrivelse till regeringen skriver Försäkringskassan bland annat följande:

För att omprövning ska göras krävs idag att rätten till assistansersättning har minskat i omfattning på grund av väsentligt ändrade förhållanden hos den försäkrade. Förutom att det är rättsligt otydligt vad detta innebär så uppfattas sådana prövningar ofta av mottagaren som en fullständig omprövning av rätten till ersättning

Omprövning av rätten till assistansersättning och prövningen av fler assistanstimmar är områden som behöver utredas för att minska den upplevda osäkerheten och otryggheten hos de försäkrade.

Försäkringskassan har också intervjuats av Assistanskoll där vi bland annat kunde läsa följande:

 Under hösten har vi haft dialog med JAG som beskriver att denna oro bland deras medlemmar leder till att en del assistansmottagare inte söker om fler timmar. Att den här oron finns är självfallet inte bra. Därför anser vi att reglerna behöver förtydligas kring ramarna för omprövningar och ansökningar om fler timmar.

Det gör att många är oroliga och i vissa fall begränsar sina liv på ett sätt som inte är rimligt. JAG har berättat att det finns brukare som inte vågar delta på vissa aktiviteter för att de är rädda att vi ska göra en omprövning. Det är självfallet inte acceptabelt att det är på det sättet, därför behöver reglerna ses över.

Därför finns det en risk att det vi prövar är mer omfattande än vad som skulle kunna vara nödvändigt. Med tydligare regler för både ansökan om fler timmar och omprövning blir det enklare för Försäkringskassan att säkerställa att vi endast prövar det saken gäller och inget annat.

Först ska sägas att jag själv inte anser att begreppet väsentligt ändrade förhållande är det minsta problematiskt att förstå. Juristen Mathias Blomberg har mycket tydligt redogjort för vad som avses – mycket stora fundamentala förändringar i livet som leder till förändrat behov av personlig assistans. Socialförsäkringsbalken kapitel 51 är också tydlig med att det bara är det ändrade förhållandet som ska bedömas.

Det faktum att FK ändå ser problem med integritetsnära behovsbedömningar och att folk är livrädda för ny omprövning p.g.a. att FK ”upptäcker” att det finns väsentligt ändrade förhållande” är ändå mycket positivt. Ja, det är positivt men likväl, det hjälps inte – jag har en djup skepsis mot allt som rör FK och personlig assistans.

Assistanskoll intervjuar Försäkringskassan

Varför kommer Försäkringskassan med dessa utspel nu? Våra upplevelser är ju att den jättelika myndigheten senaste 10-15 åren gjort allt den kan för att göra livet surt och osäkert för oss. Det inkluderar också en stenhård offensiv mot sjuka personer som behöver sjukpenning. Även om FK av många kan upplevas som en stat i staten agerar den ändå inte i ett eget universum.

FK hade inte agerat som den gjort senaste dryga decenniet om den inte omgetts av olika former av signalpolitik från politiker på olika nivåer och restriktiva domar från förvaltningsdomstolarna. Det värsta exemplet är det ökända regleringsbrevet från regeringen 2015 med väl kända följder. 11 september är det dags för svenska folket att rösta i riksdagsvalet. Den cyniska sidan i mig säger följande:

2018 blev den personliga assistansen en viktig valfråga. Utspelen från FK är bara en del av regeringens arbete för att desarmera assistansen som en valfråga. Det finns ingen genuin vilja till förbättringar – det är bara ett spel för galleriet för att hålla oss lugna.

Den optimistiska sidan i mig säger:

Efter all kritik mot både regeringen och FK har faktiskt regeringen börjat lyssna – nu finns det en vilja till rejäla faktiska förbättringar. Jag önskar att den optimistiska sidan har rätt men tar definitivt ingenting för givet. Det här måste granskas och följas upp mycket noga. Vill det sig illa kommer det i det slutliga förslaget sitta en ”djävul i detaljerna”, d v s det ser bra ut på ytan men är vid en noga granskning istället förödande dåligt.

Förutom allt som skett senaste 10-15 åren finns det en viktig anledning till att vara vaksam. Staten har spenderat ofattbart mycket pengar under pandemin – hundratals miljarder kr på allt från provtestningar till olika stöd till företag. Förr eller senare måste det betalas. Och vilka som befinner sig först i besparingsledet om statens ekonomi är ansträngd vet vi alla – det är vi och andra grupper som är i behov av hjälp från samhället. En djup ekonomisk kris i pandemins spår är - potentiellt en mardröm.

Potentiellt kan det här bli det bästa som hänt i assistansvärlden på många, många år men vi vet inte än – därför är det så viktigt att vi har järnkoll på hur det här utvecklar sig. Vi saknar vidare fortfarande besked från både Socialdemokraterna och Moderaterna hur de ser på de radikala förändringarna som behövs i behovsbedömningarna. Och höjningen i schablonersättningen fortsätter att vara provocerande låg.

Jag är mycket skeptisk att använda AI i behovsbedömning

 Är det rimligt att införa olika belopp på schablonersättningen utifrån individuella behov – vad är en rimlig nivå på schablonersättningen? Enligt lagen finns redan 2 steg – anses behoven var mycket stora går det att få en höjning på 12 % men det är svårt. Ja, behoven är individuella men det första jag kom att tänka på när jag läste om de här tankegångarna – det finns en mycket stor risk att många får så låg schablonersättning att det inte går att bedriva personlig assistans enligt intentionerna. Redan nu är ju assistansreformen underfinansierad eftersom den årliga höjningen av schablonen varit mycket låg i många år (2020 var ett undantag)

Hur ska bedömningen av schablonen gå till i praktiken? Det uppstår genast problem. Hur ska ”rätt nivå” bedömas? ISF, d v s Inspektionen för socialförsäkringar tror att det finns en lösning och den är hämtad från Lunds Universitet. Tommy Andersson är professor i nationalekonomi och har utvecklat en modell som han tror löser problemet med hur individuella schablonbelopp ska sättas. Han tänker sig betydligt fler steg än idag men har inte tagit ställning till än vad som är det ”optimala” antalet.

Tommy Anderssons modell är matematisk och bygger på att s.k. algoritmer kan beräkna vad som är rätt schablonersättning utifrån de individuella behoven, Vi skulle därmed få en åtminstone stor del matematiskt baserad behovsbedömning styrd av datorer. En bedömning som avgör vilken ”priskategori” vi hamnar i. Jag är definitivt emot en sådan lösning på att bestämma nivån på schablonen. Förutom rent känslomässiga skäl måste vi titta på hur LSS faktiskt är konstruerad.

Målen med lagen beskrivs i paragraf 5 till 7 – och handlar om att leva som andra, ett självständigt liv och goda levnadsvillkor. Lagen sätter individen i centrum, det är vi själva som ska bestämma vad som är goda levnadsvillkor för oss vilket styr hur många assistanstimmar som ska beviljas. I Funktionsrättskonventionens definitioner av vad som är personlig assistans förtydligas detta ytterligare. Att istället – åtminstone till stor del låta datorer bestämma detta går helt emot hur lagen är tänkt att fungera.

I en intervju med Assistanskoll medger Tommy Andersson att hans modell i dagsläget inte har något svar på hur individuella behov enligt paragraf 5-7 ska bedömas men tror att det går att utveckla den för framtiden.

 Jag delar Anna Barsk Holmboms oro att införa en modell där algoritmer får en viktig roll kommer leda till en mer medicinsk syn på vad som är personlig assistans och det är inte vad assistansreformen handlar om. Det finns inslag av vård hos många av oss (det inkluderar mig själv – det är ingen service att få hjälp vid ett EP-anfall) men det måste vara vara mycket tydligt att personlig assistans i första hand inte handlar om vård utan ett centralt verktyg för att uppfylla paragraf 5-7 och Funktionsrättskonventionens artikel 19.

Förutom faran för den uppenbara risken med medikalisering har jag svårt från att komma ifrån misstanken att den viktigaste orsaken till ISF-s intresse för Tommy Anderssons arbete är krasst ekonomiskt – här finns möjligheter att spara pengar genom att ge lägre schablonersättningar. När Assistanskoll intervjuade Tommy Andersson fick eventuella övervinster i privata assistansbolag ganska stort utrymme. Hos de allra flesta privatanordnare är vinstmarginalen låga vilket Anna Barsk Holmbom skrivit om. Ligger vinstmarginalerna på orimligt höga nivåer är det en fråga för Skatteverket och Försäkringskassan att undersöka orsaken. Det indikerar oseriös verksamhet.

Vi måste ändå se verkligheten som den är, jag är inte alls teknikfientlig men historien visar att ny teknik kan användas till både bra och dåliga ändamål. Oavsett om vad enskilda personer tycker om det går teknikutvecklingen inom AI extremt fort och det finns inte en expert i världen som motsäger att AI kommer innebära oerhörda förändringar av våra samhällen. Jag menar att vi kan inte bara säga nej till AI som åtminstone indirekt företeelse inom personlig assistans. Vi behöver en ordentlig debatt hur AI kan användas för att förbättra tillvaron för såväl assistansanvändare och andra med behov av stöd från samhället. För rätt använt finns potential för stora förbättringar.

* Istället för att utveckla och använda sig av algoritmer för behovsbedömningar måste vi istället fokusera på de verkliga problemen med behovsbedömningar. Problem som måste åtgärdas om assistansreformen ska fungera som det var tänkt när lagen skrevs. Och det handlar givetvis om att bara vissa delar av hjälp/stödbehoven bedöms. Så var det aldrig tänkt att lagen skulle fungera. Visst är förstatligande viktigt men att behovsbedömningarna görs om i grunden är faktiskt ännu viktigare.

Nu är det inte aktuellt men lått oss anta att tvåårsomprövningarna återupptas kommande månad. Då skulle ett mycket stort antal personer förlora sin statliga assistansersättning. Ett förstatligande kombinerat med återupptagna omprövningar och  oförändrade kriterier för behovsbedömningar skulle därmed vara förödande. Det gäller självklart även de som söker personlig assistans första gången. Förstatligandet skulle inte hjälpa dem på något sätt.

Att alla hjälpmoment ska bedömas är egentligen så självklart att det inte ens ska behöva diskuteras. Alla partier i Sveriges Riksdag säger att de vill värna assistansreformen. När det gäller att åtgärda det mest fundamentala problemet, d v s att bara vissa delar anses vara assistansberättigade råder tyvärr ingen enighet. De s.k. statsbärande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna är bromsklossar. Jag vill mycket tydligt påpeka följande:

Alla riksdagspartier som är seriösa med att att vår numer dysfunktionella frihetsreform ska fungera som det var tänkt måste mycket tydligt ta ställning för att ändra kriterierna för behovsbedömningarna. Alla hjälpmoment måste räknas.

I

Sjuk och aktivitetsersättningen – regeringen har gett med ena handen men kommunerna tar från den andra

 Att personer med stora funktionsvariationer som grupp tillhör de riktiga låginkomsttagarna i landet är välkänt. Lika välkänt är att personer som är beviljade aktivitets och sjukersättning har p.g.a. jobbskatteavdragen betalat väldigt mycket i inkomstskatt – i praktiken en omvänd Robin Hood politik.

Vid årsskiftet infördes emellertid stora ekonomiska förbättringar för personer med sjuk och aktivitetsersättningen. Bland annat höjdes basbeloppet rejält och funkisskatten – åtminstone det mesta är borttaget. Men för en del av vi som berörs visar det sig nu att mycket av förbättringarna kommer att gå förlorade p.g.a. kraftigt höjda avgifter till hemkommunen. De som i första hand berörs är personer som är beviljade hjälp via Socialförsäkringsbalken. Välkända Heja Olika (www.hejaolika,se) har i flera artiklar belyst problemet. Vi har t.ex. fått läsa om Kerstin Scheutz – mamma till ett vuxet barn som är beviljad sjukersättning som säger följande:

Kommunen tar mer än hälften av min sons förbättrade sjukersättning och bostadstillägg,

 Det är ett hån mot människor, som har svårigheter att föra sin talan. När de väl får lite extra pengar från staten så tar kommunen tillbaka det.

Hur stora summor handlar det om som kommunerna med god aptit tar tillbaka? Kerstin berättar vidare:

omsorgsavgiften skulle öka drastiskt; från 1244 kronor per månad under 2021, till 2170 kronor per månad 2022. En höjning med 926 kronor per månad, eller 75 procent

Min son får bara kvar 876 kronor av höjningen av sjukersättningen och bostadstillägget.

Mer än hälften av de tänkta förbättringarna tar alltså kommunen hand om…

Eller krasst uttryckt – staten ger med ena handen samtidigt tar kommunerna från den andra.

När de stora förbättringarna infördes vid årsskiftet lovade regeringen att det inte skulle påverka rätten och storleken på bostadstillägget.

Hur har det kunnat bli så här? Jag anser att det kommunala självstyret mest är en styggelse för oss men vi kan inte bara skylla på det kommunala självstyret här. Lagen, i det här fallet Socialtjänstlagen (SoL) är skriven så att kommunerna har sin fulla rätt att ta ut avgifter för olika omsorgsinsatser som ökar i takt med att inkomsten ökar.

Jag är inte så insatt i SoL som i det här fallet lite utomstående tycker jag det är märkligt att funkisrörelsen inte uppmärksammade att detta skulle ske. Regeringen då? De verkar inte ha tänkt på det heller…

Försämringarna stannar tyvärr inte här. Det går även att få kommunalt bostadstillägg som också kommer påverkas – negativt. För de som har t.ex. god man väntas också höjda avgifter.

Till skillnad från SoL får kommuner inte ta ut avgifter inom ramen för LSS men med tanke på kommunerna brukar agera är det väl ingen högoddsare precis att kommunerna även kommer att höja hyrorna i LSS bostäder.

Hur ska vi lösa det? Till att börja med är SoL felkonstruerad för personer med långvariga, eller livslånga behov. Det är absurt att kommunerna har rätt att ta ut diverse olika omsorgsavgifter men det speglar väl den låga ambitionsnivån inom SoL – skäliga levnadsvillkor. Alltså hjälp för att överleva med mat för dagen, tak över huvudet och kläder på kroppen men inte mycket mer än så… Jag tycker inte det är en överdrift att hävda att det åtminstone till stora delar är en allmosa lag– typ kommunerna ska vara en modern version av den barmhärtige samariten i Bibeln.

Den är helt enkelt inte förenlig med de mycket högre ambitionerna i Funktionsrättskonventionen som tydligt slår fast att fattigdom är oförenligt med ett självbestämt liv. Jag vet att FUB länge har kämpat mot den strukturella fattigdomen så det är ett rejält bakslag även för dem som intresseförening.

Vad ska göras? Åtminstone på kort sikt har faktiskt regeringen agerat och föreslog 25 januari åtgärder som delvis kompenserar för avgiftshöjningarna. Själv tycker jag det är en låt oss kalla det ”brandkårsutryckning” som inte löser det grundläggande problemet med kommunernas rätt att ta ut avgifter inom ramen för SoL kontra förbudet mot avgifter i LSS.

 

Är inte aktuellt men tänk följande skräckvision inför framtiden. LSS skrotas. Rätten till personlig assistans och andra LSS insatser finns kvar men regleras inom SoL. Hur mycket i ”avgift” skulle vi få betala för rätten till ett självständigt/självbestämt liv? Kanske några kommuner är ”generösa” och beviljar ”avgiftsfri” personlig assistans medan andra tar ut ocker avgifter? Samma sak gäller naturligtvis ledsagning, kontaktperson mm. Jag vill inte skrämmas men jag tror inte alla är medvetna om hur stor skillnaden är mellan LSS och SoL vad gäller ambitionsnivå. Hur mycket makt som flyttas tillbaka till kommunerna.

Chockhöjda avgifter

Ny ekonomisk smäll

Regeringens förslag