tisdag 1 februari 2022

Sjuk och aktivitetsersättningen – regeringen har gett med ena handen men kommunerna tar från den andra

 Att personer med stora funktionsvariationer som grupp tillhör de riktiga låginkomsttagarna i landet är välkänt. Lika välkänt är att personer som är beviljade aktivitets och sjukersättning har p.g.a. jobbskatteavdragen betalat väldigt mycket i inkomstskatt – i praktiken en omvänd Robin Hood politik.

Vid årsskiftet infördes emellertid stora ekonomiska förbättringar för personer med sjuk och aktivitetsersättningen. Bland annat höjdes basbeloppet rejält och funkisskatten – åtminstone det mesta är borttaget. Men för en del av vi som berörs visar det sig nu att mycket av förbättringarna kommer att gå förlorade p.g.a. kraftigt höjda avgifter till hemkommunen. De som i första hand berörs är personer som är beviljade hjälp via Socialförsäkringsbalken. Välkända Heja Olika (www.hejaolika,se) har i flera artiklar belyst problemet. Vi har t.ex. fått läsa om Kerstin Scheutz – mamma till ett vuxet barn som är beviljad sjukersättning som säger följande:


Kommunen tar mer än hälften av min sons förbättrade sjukersättning och bostadstillägg,

 Det är ett hån mot människor, som har svårigheter att föra sin talan. När de väl får lite extra pengar från staten så tar kommunen tillbaka det.

Hur stora summor handlar det om som kommunerna med god aptit tar tillbaka? Kerstin berättar vidare:


omsorgsavgiften skulle öka drastiskt; från 1244 kronor per månad under 2021, till 2170 kronor per månad 2022. En höjning med 926 kronor per månad, eller 75 procent


Min son får bara kvar 876 kronor av höjningen av sjukersättningen och bostadstillägget.


Mer än hälften av de tänkta förbättringarna tar alltså kommunen hand om…


Eller krasst uttryckt – staten ger med ena handen samtidigt tar kommunerna från den andra.


När de stora förbättringarna infördes vid årsskiftet lovade regeringen att det inte skulle påverka rätten och storleken på bostadstillägget.

Hur har det kunnat bli så här? Jag anser att det kommunala självstyret mest är en styggelse för oss men vi kan inte bara skylla på det kommunala självstyret här. Lagen, i det här fallet Socialtjänstlagen (SoL) är skriven så att kommunerna har sin fulla rätt att ta ut avgifter för olika omsorgsinsatser som ökar i takt med att inkomsten ökar.

Jag är inte så insatt i SoL som i det här fallet lite utomstående tycker jag det är märkligt att funkisrörelsen inte uppmärksammade att detta skulle ske. Regeringen då? De verkar inte ha tänkt på det heller…

Försämringarna stannar tyvärr inte här. Det går även att få kommunalt bostadstillägg som också kommer påverkas – negativt. För de som har t.ex. god man väntas också höjda avgifter.

Till skillnad från SoL får kommuner inte ta ut avgifter inom ramen för LSS men med tanke på kommunerna brukar agera är det väl ingen högoddsare precis att kommunerna även kommer att höja hyrorna i LSS bostäder.


Hur ska vi lösa det? Till att börja med är SoL felkonstruerad för personer med långvariga, eller livslånga behov. Det är absurt att kommunerna har rätt att ta ut diverse olika omsorgsavgifter men det speglar väl den låga ambitionsnivån inom SoL – skäliga levnadsvillkor. Alltså hjälp för att överleva med mat för dagen, tak över huvudet och kläder på kroppen men inte mycket mer än så… Jag tycker inte det är en överdrift att hävda att det åtminstone till stora delar är en allmosa lag– typ kommunerna ska vara en modern version av den barmhärtige samariten i Bibeln.


Den är helt enkelt inte förenlig med de mycket högre ambitionerna i Funktionsrättskonventionen som tydligt slår fast att fattigdom är oförenligt med ett självbestämt liv. Jag vet att FUB länge har kämpat mot den strukturella fattigdomen så det är ett rejält bakslag även för dem som intresseförening.


Vad ska göras? Åtminstone på kort sikt har faktiskt regeringen agerat och föreslog 25 januari åtgärder som delvis kompenserar för avgiftshöjningarna. Själv tycker jag det är en låt oss kalla det ”brandkårsutryckning” som inte löser det grundläggande problemet med kommunernas rätt att ta ut avgifter inom ramen för SoL kontra förbudet mot avgifter i LSS.

 

Är inte aktuellt men tänk följande skräckvision inför framtiden. LSS skrotas. Rätten till personlig assistans och andra LSS insatser finns kvar men regleras inom SoL. Hur mycket i ”avgift” skulle vi få betala för rätten till ett självständigt/självbestämt liv? Kanske några kommuner är ”generösa” och beviljar ”avgiftsfri” personlig assistans medan andra tar ut ocker avgifter? Samma sak gäller naturligtvis ledsagning, kontaktperson mm. Jag vill inte skrämmas men jag tror inte alla är medvetna om hur stor skillnaden är mellan LSS och SoL vad gäller ambitionsnivå. Hur mycket makt som flyttas tillbaka till kommunerna.


Chockhöjda avgifter


Ny ekonomisk smäll


Regeringens förslag


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar