Ett antal exempel varför kommunala självstyret ofta är förödande för oss

 Det kommunala självstyret har en mycket stark ställning i Regeringsformen. I kapitel 1, § 1, andra stycket står följande:

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Självstyret som omfattar båda det vi vardagligt dag kallar Kommuner, respektive Regioner har därmed en central roll i vår demokrati. Tanken är att demokratin på lokal, respektive regional nivå bäst förverkligas genom att staten lägger sig i Kommunernas och Regionernas egna angelägenheter så lite som möjligt. Rötterna till självstyrets starka ställning är urgammalt och går ända tillbaka till tidig medeltid. Redan då ansågs socknarna ha självbestämmanderätt i alla frågor som rörde de själva – bland annat byggandet av kyrkor.

Jag tycker själv att självstyret funkar utmärkt för majoritetens behov i vardagslunken, däremot har pandemin visat att vår decentraliserade ansvarsmodell (som är ett resultat av självstyrets starka ställning) fungerar mycket illa i nationella kriser. Tittar vi lite på hur självstyret fungerar för minoriteter är svaret – att det fungerar mycket dåligt. För personer med stora funktionsvariationer som är beroende av samhällets stöd är resultatet ofta förödande dåligt.

Exemplen är många, vi börjar med att titta på assistansreformen och andra LSS insatser.

LSS tillkomst berodde på dels ett hårt opinionsarbete och att sena 80-talet och tidiga 90-talets politiker insåg att kommunernas stöd var otillräckligt. Insatserna hade också ett tydligt ovanifrånperspektiv – ”vi”, d v s kommunerna vet vad som är bäst för oss. Och inte bara det – hur mycket stöd och hjälp vi fick varierade också mycket mellan olika kommuner. Det var helt i linje med det kommunala självstyrets principer, kommunerna fixar själva stödet på bästa sätt. Resultatet i praktiken hade inget gemensamt med rätten till ett självständigt/självbestämt liv.

När LSS skulle ut på remiss var Kommunerna bestämda motståndare. De hävdade att en rättighetslag inskränkte det kommunala självstyret, d v s att deras utrymme att själva bestämma hur hjälpen skulle inskränkas rejält. Det har nu gått 28 år sedan LSS trädde i kraft och fortfarande har Kommunerna inte på allvar accepterat att LSS är en rättighetslag. Här är några exempel på det:

·  3 av de 4 domar i HFD (2009-2017) som varit så förödande för assistansreformen drevs av Kommuner (Luleå, Piteå och Simrishamn)

·  Nora Eklövs fall. Nora som för 5-6 år sedan flyttade från sitt hem på Öland för ett jobb i Stockholm ansågs plötsligt inte ha rätt till personlig assistans. Huvudstadskommunen gjorde nämligen en helt annan bedömning än hemkommunen.

·  Det finns 290 kommuner som har skapat lika många riktlinjer för de dryga 5000 personer som inte har statlig assistansersättning. Detta är inte förenligt med hur rättighetslagen LSS är tänkt att fungera.

Håller vi oss till de 8 av 10 LSS insatser (9 om vi inkluderar Råd och stöd som är Regionernas ansvar) ser vi samma mönster. Kommunerna tänjer och bänder på lagens intentioner med olika utfall, helt emot LSS intentioner. I vissa fall fungerar det bra men väldigt ofta leder det till oacceptabla besparingar och medföljande försämringar.

    Det som hänt är att i praktiken har kommunerna inte tillämpat LSS som det var tänkt. Istället har de gjort sitt bästa för att istället tillämpa Ramlagsprincipen (t.ex. Socialtjänstlagen) – ”ungefär så här ska det fungera” men vi har tolkningsföreträde.

Utifrån detta finns det väldigt många skäl till att kommunerna inte ska ha hand om personlig assistans och det finns goda skäl till att Kommunerna inte ska ha någonting att göra med övriga LSS heller. Kommunerna har i snart 30 år inte på riktigt accepterat att LSS är en rättighetslag och ingenting tyder på att en förändring är i sikte.

Självstyrets negativa effekter syns även utanför LSS, hjälpmedel är ett tydligt exempel. Här är det Regionerna som har huvudansvaret och självstyrets konsekvenser syns på flera olika sätt. Olika Regioner upphandlar olika hjälpmedel vilket leder till en ojämlik tillgång beroende på var vi bor i landet där lite förenklat tillgången är sämst i regioner med dålig ekonomi – vilket är väntat. Till det ska läggas att Regionerna har stora möjligheter att själva lägga olika avgifter för utprovning, innehav och reparationer. Resultatet blir ett lapptäcke med avgifter beroende på vilken region vi tillhör.

I Region Jönköping har vi mycket lite avgifter medan en del Regioner tar ut väldigt mycket avgifter. I några Regioner och fall är avgifterna så höga att berörda personer i praktiken finansierar åtminstone en del egna hjälpmedel på ett antal års sikt. Det är inte bara djupt orättvist för att det sinte spela någon roll var vi bor i landet för att få tillgång till bästa möjliga hjälpmedel. Till det kommer ekonomin. Tillgången till hjälpmedel får aldrig bli en plånboksfråga. Det är orättvist, moraliskt förkastligt och helt oförenligt med Funktionsrättskonventionen. Däremot är det ett förväntat resultat när Regionerna själva sköter verksamheten.

Ett minimum krav från vår sida måste vara mycket mer statlig styrning som bland annat mycket kraftigt begränsar Regionernas möjligheter att ta ut avgifter. Vi måste också införa ett system som gör oss mindre beroende av att endast bli tilldelade hjälpmedel från de företag som Regionerna tilldelats.

Vid årsskiftet uppdagades an annan konsekvens om vad som händer när ramlagstiftning som Kommunerna ansvarar för tillämpas på personer med stora funktionsvariationer. Här gällde det stora inkomstförbättringar för personer beviljade sjuk eller aktivitetsersättning. Många får hjälp enligt Socialtjänstlagen, inte LSS. I LSS är det förbjudet att ta ut olika avgifter men det är det inte i Socialtjänstlagen. Konsekvensen blir att många drabbas av stora utgiftshöjningar som till stor del äter upp kombinationen av höjd sjuk/aktivitetsersättning, höjt bostadstillägg och sänkt inkomstskatt när stora delar av ”funkisskatten” togs bort.

Detta är inte helt och hållet självstyrets fel, lagen är skriven så. Jag tycker ändå det är viktigt att påminna om att kommunerna via motståndet mot LSS har varit öppna motståndare till att stärka våra rättigheter – den heliga kon kommunalt självstyre har varit mycket viktigare än att jämna ut en extremt skev maktbalans mellan vi som berörs och kommunerna.

Att synskadade och blinda personer ska ha rätt till färdtjänst kan tyckas så självklart att det inte behöver diskuteras. Region Stockholm tyckte dock annorlunda och avslog 2021 rätten till färdtjänst för Vilmer Bäckman. Lika upprörande är att förvaltningsdomstolarna gått på Regionens linje med rent kränkande argument som det här:

”det inte var uteslutet att han skulle kunna lära sig alla sträckor utantill”

Förutom att uppvisa extrem inkompetens anser tydligen Förvaltningsdomstolarna det är viktigare att värna det kommunala självstyret än blindas rätt att röra sig fritt i samhället.

Blinda nekas färdtjänst

När det gäller förbudet att ta ut avgifter inom ramen för LSS:

Utöver hyrorna tar många kommuner ändå avgifter för de som bor i LSS bostäder – flertalet av dessa bor i gruppboende. Har inte sett någon information från FUB än men det är troligen bara en tidsfråga innan vi får rapporter om kraftigt höjda hyror i LSS bostäder p.g.a. höjningarna i sjuk och aktivitetsersättningen, bostadstillägget och sänkt inkomstskatt.

Sammantaget – det kommunala självstyret klarar inte av att förverkliga våra lagstadgade  rättigheter.

 

* Regeringen är nu klart med lagförslag som utgår från förslagen i utredningen Stärkt personlig assistans. Det blir ämnet i nästa blogginlägg.