Finns det, trots allt en ljusning i mörkret angående två årsomprövningar?

 Att mitt och tusentals och åter tusentals andra assistansanvändares förtroende för Försäkringskassan vad gäller personlig assistans är mycket, mycket lågt är välkänt vid det här laget. För egen del sjönk den som en sten i sjön vid de traumatiska upplevelserna 2017 när jag var så oerhört nära att förlora min assistansersättning. Det är lång väg kvar innan jag återfår åtminstone något som liknar förtroende för Försäkringskassan när det gäller personlig assistans.

Tvåårsomprövningarna är trots det formella stoppet fruktat. Även om jag inser att sannolikheten är mycket låg att de återupptas i en snar framtid vet jag ändå att skulle det ske är det kört för egen del.  Emellertid - ska man vara riktigt korrekt är omprövningarna inte riktigt stoppade. Fortfarande kan tvåårsomprövningar göras vid väsentligt ändrade förhållanden – ett begrepp Försäkringskassan på olika sätt tänjer så mycket det bara går för att göra omprövningar.

Det finns ändå tecken på rejäla förbättringar. I en skrivelse till regeringen skriver Försäkringskassan bland annat följande:

För att omprövning ska göras krävs idag att rätten till assistansersättning har minskat i omfattning på grund av väsentligt ändrade förhållanden hos den försäkrade. Förutom att det är rättsligt otydligt vad detta innebär så uppfattas sådana prövningar ofta av mottagaren som en fullständig omprövning av rätten till ersättning

Omprövning av rätten till assistansersättning och prövningen av fler assistanstimmar är områden som behöver utredas för att minska den upplevda osäkerheten och otryggheten hos de försäkrade.

Försäkringskassan har också intervjuats av Assistanskoll där vi bland annat kunde läsa följande:

 Under hösten har vi haft dialog med JAG som beskriver att denna oro bland deras medlemmar leder till att en del assistansmottagare inte söker om fler timmar. Att den här oron finns är självfallet inte bra. Därför anser vi att reglerna behöver förtydligas kring ramarna för omprövningar och ansökningar om fler timmar.

Det gör att många är oroliga och i vissa fall begränsar sina liv på ett sätt som inte är rimligt. JAG har berättat att det finns brukare som inte vågar delta på vissa aktiviteter för att de är rädda att vi ska göra en omprövning. Det är självfallet inte acceptabelt att det är på det sättet, därför behöver reglerna ses över.

Därför finns det en risk att det vi prövar är mer omfattande än vad som skulle kunna vara nödvändigt. Med tydligare regler för både ansökan om fler timmar och omprövning blir det enklare för Försäkringskassan att säkerställa att vi endast prövar det saken gäller och inget annat.

Först ska sägas att jag själv inte anser att begreppet väsentligt ändrade förhållande är det minsta problematiskt att förstå. Juristen Mathias Blomberg har mycket tydligt redogjort för vad som avses – mycket stora fundamentala förändringar i livet som leder till förändrat behov av personlig assistans. Socialförsäkringsbalken kapitel 51 är också tydlig med att det bara är det ändrade förhållandet som ska bedömas.

Det faktum att FK ändå ser problem med integritetsnära behovsbedömningar och att folk är livrädda för ny omprövning p.g.a. att FK ”upptäcker” att det finns väsentligt ändrade förhållande” är ändå mycket positivt. Ja, det är positivt men likväl, det hjälps inte – jag har en djup skepsis mot allt som rör FK och personlig assistans.

Assistanskoll intervjuar Försäkringskassan

Varför kommer Försäkringskassan med dessa utspel nu? Våra upplevelser är ju att den jättelika myndigheten senaste 10-15 åren gjort allt den kan för att göra livet surt och osäkert för oss. Det inkluderar också en stenhård offensiv mot sjuka personer som behöver sjukpenning. Även om FK av många kan upplevas som en stat i staten agerar den ändå inte i ett eget universum.

FK hade inte agerat som den gjort senaste dryga decenniet om den inte omgetts av olika former av signalpolitik från politiker på olika nivåer och restriktiva domar från förvaltningsdomstolarna. Det värsta exemplet är det ökända regleringsbrevet från regeringen 2015 med väl kända följder. 11 september är det dags för svenska folket att rösta i riksdagsvalet. Den cyniska sidan i mig säger följande:

2018 blev den personliga assistansen en viktig valfråga. Utspelen från FK är bara en del av regeringens arbete för att desarmera assistansen som en valfråga. Det finns ingen genuin vilja till förbättringar – det är bara ett spel för galleriet för att hålla oss lugna.

Den optimistiska sidan i mig säger:

Efter all kritik mot både regeringen och FK har faktiskt regeringen börjat lyssna – nu finns det en vilja till rejäla faktiska förbättringar. Jag önskar att den optimistiska sidan har rätt men tar definitivt ingenting för givet. Det här måste granskas och följas upp mycket noga. Vill det sig illa kommer det i det slutliga förslaget sitta en ”djävul i detaljerna”, d v s det ser bra ut på ytan men är vid en noga granskning istället förödande dåligt.

Förutom allt som skett senaste 10-15 åren finns det en viktig anledning till att vara vaksam. Staten har spenderat ofattbart mycket pengar under pandemin – hundratals miljarder kr på allt från provtestningar till olika stöd till företag. Förr eller senare måste det betalas. Och vilka som befinner sig först i besparingsledet om statens ekonomi är ansträngd vet vi alla – det är vi och andra grupper som är i behov av hjälp från samhället. En djup ekonomisk kris i pandemins spår är - potentiellt en mardröm.

Potentiellt kan det här bli det bästa som hänt i assistansvärlden på många, många år men vi vet inte än – därför är det så viktigt att vi har järnkoll på hur det här utvecklar sig. Vi saknar vidare fortfarande besked från både Socialdemokraterna och Moderaterna hur de ser på de radikala förändringarna som behövs i behovsbedömningarna. Och höjningen i schablonersättningen fortsätter att vara provocerande låg.