torsdag 28 september 2017

Regeringen sprider osanningar och ägnar sig åt hyckleri

Först senaste nytt om omprövningen

Min kamp mot Försäkringskassan efter den synnerligen obehagliga omprövningen är nu inne i ”nästa fas”.

Det är uppenbart att FK i första hand riktar in sig på att ta försöka bort min dubbelassistans. Därför gick jag  under helgen ihop med anhöriga och igenom situationer i samband med resor och längre utflykter där dubbelassistans behövs. 
Nästa steg var att beskriva vad assistenterna gör i de situationer där dubbelassistans behövs (vilket egentligen är i stort sett allting). T.ex. vem som gör vad vid olika förflyttningar i okänd miljö men även mycket annat  FK vill ju även ha ett intyg från min arbetsterapeut varför jag behöver dubbelassistans vid resor och längre utflykter, arbetsterapeuten har emellertid semester fram till andra oktober. En positiv sak är i alla fall att jag nu kunnat ta del av protokollet från förra måndagen och de hade i alla fall inte ändrat vad jag sa då. Alltid något…

Egentligen vill jag inte svara på dessa frågor då jag känner mig djupt misstrodd (beviljad dubbelassistans sedan 2013, ca 140 timmar/år) men inser att jag bara förlorar på säga nej om jag vill ha kvar nödvändig dubbelassistans. Vill staten veta allt varför jag behöver dubbelassistans är det tyvärr bara att finna sig i det, så är systemet konstruerat.

TIPS TILL ALLA SOM FÅR GÖRA SAMMA SAK OCH JAG VET ATT VI RÄKNAS I TUSENTALS:

FK struntar helt i arbetsmiljöregler och arbetstidslagar för assistenterna när de bedömer dubbelassistans. Lägg därför allt fokus till dina personliga behov, du måste motivera VARFÖR du behöver dubbelassistans i i den och den situationen. Att bara skriva att dubbelassistans egentligen behövs hela tiden under en resa eller kurs godtar de inte! De godtar inte heller dubbelassistans för att en assistent behöver köra en bil.



Enligt Gamla Testamentet i Bibeln slöt guden Jahve ett förbund med Israeliterna vid berget Sinai. Israeliternas ledare Mose mottog då några stentavlor med 10 budord som israeliterna skulle följa. Ett av dessa budord lyder – du ska icke ljuga.
Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti grundades 1889 för att kämpa mot olika orättvisor i samhället. När det gäller synen på oss agerar emellertid den socialdemokratiska regeringen inte efter budordet du ska icke ljuga. Kring assistansen  har regeringen ljugit friskt och spridit propaganda i flera år nu. Det är nämligen inte sant att:

·  Kostnaden för personlig assistans ”skenar”
·  Det finns ett utbrett fusk som uppgår till flera miljarder kr årligen
·  Regeringen värnar assistansen
·  Ökningen i antalet beviljade timmar är ”mycket svår att förklara” om det inte finns ett ”överutnyttjande”.
·  Regeringen inte har någon ambition att sänka utgifterna för PA.

Dessutom visar Åsa Regnér  upp en mycket nonchalant (och tycker jag) obehaglig attityd mot de som förlorar assistans beviljad av FK. Det är kommunernas ansvar”, alltså någon annan – vi bryr oss inte. Nonchalansen mot oss inskränker sig emellertid inte bara till assistansen som oftast hamnar i fokus. Genom olika kontakter, inte minst FUB-s kämpe Harald Strand har jag fått rätt bra inblick i förfallet för hela rättighetslagen LSS  och alla problem som drabbar de som är beviljade andra LSS insatser. Utan att ta till överord är regeringenm mycket passiv. Har ni någonsin hört Åsa Regnér föreslagit någon kraftfull motåtgärd mot att bekämpa olika orättvisor som drabbar oss  (urval)

·   Många som bor i gruppboende lever under existensminimum och tillhör de fattigaste bland de fattiga i vårt land?
·  Att personer med funktionsvariationer som grupp är kraftigt överrepresenterade i både fattigdoms och arbetslöshetsstatistiken?
·  Att fysisk och psykisk ohälsa är 10 gånger mer utbrett bland personer med funktionsvariationer än riksgenomsnittet?
·   Det nämns nästan ingenting om andra LSS insatser i LSS direktiven .

Däremot dyker orden ”kostnad ”och ”kostnadskontroll” av den personliga assistansen  upp i genomsnitt en gång/sida i LSS direktiven. Det vet jag för andra gången jag läste direktiven räknade jag hur många gånger dessa ord dök upp  (missade dessutom säkert flera tillfällen orden nämndes)

Detta ointresse tycker jag visar mycket om hur lågt prioriterade våra frågor är i Rosenbad. Stefan Löfven hade mycket bra att säga i sin första regeringsförklaring men mycket positivt har inte skett – för LSS gruppen är utvecklingen katastrofal.

Jag är anhängare av en stark välfärdsstat som ger ekonomisk trygghet vid sjukdom, ålderdom, allmän sjukförsäkring, omfattande funktionsvariationer o s v. Jag ogillar när en regering oavsett vilka det är som sitter i Rosenbad försämrar för sjukskrivna och arbetslösa. Detta betyder inte att alla ska ha exakt lika mycket eller att staten ska äga allt – ett sådant samhälle stagnerar snabbt och förmår inte leverera vare sig politisk frihet och den materiella levnadsstandard vi i västvärlden förväntar oss. Det visar med all tydlighet experimenten i det gamla Sovjetunionen och dess satellitstater.

 Är det så att hen av olika skäl inte kan stå på egna ben viker jag inte en centimeter. Ingen som behöver hjälp från samhället för att få ett bra liv ska behöva bli eller känna sig utpekad som en kostnadsbörda för samhället. Tyvärr är sanningen att vi som har personlig assistans eller annan LSS insats år efter år blir för höra ”att vi kostar för mycket pengar”. Och den nuvarande regeringen driver den linjen längre än någon annan regering gjort tidigare. Att regeringen vill satsa mycket pengar sjukvård, äldreomsorg mm stödjer jag så klart men tyvärr Löfven – när du anklagar ”ärkefienden” Moderaterna för att attackera sjuka och arbetslösa saknar du trovärdighet. Om du undrar varför är förklaringen enkel:

Du motsätter dig bestämt att alliansen försämrar för stora grupper som behöver stöd från samhället men du har inga problem att som ytterst ansvarig för regeringens politik gå till frontalangrepp mot en liten minoritet  (som inte är viktig för att vinna ett val) som verkligen behöver stöd från samhället. Du kan aldrig frånsäga dig det yttersta ansvaret för det som drabbar oss. I nästa debatt där du anklagar Moderaterna för att angripa sjuka och arbetslösa tänk igenom hur din regering behandlar oss. När det gäller behandlingen av samhällets mest utsatta lever ni inte som ni lär!  

När Åsa Regnér argumenterar som hon gör borde hon skämmas för att säga sig representera ett parti som kämpar för utsatta människor.  Fast något dåligt samvete för den förda politiken har har inte regeringen, tyvärr…




* STIL-aktivister i Småland har spelat in en ny pod där vi diskuterar omprövningar av personlig assistans och oro för kommunalisering av assistansreformen.

Pod om omprövningar

måndag 25 september 2017

”Omprövningen”, samhällsdebatten och prejudicerande domar

Först: Min berättelse om den hemska ”omprövningen” fick ett oerhört genomslag med tusentals läsare (oerhört glädjande) och ger energi till att fortsätta kämpa för vår rätt att bli behandlade med värdighet för att kunna leva som andra. Det är jätteviktigt att historier som mina blir offentliga. Det är enda sättet att förhoppningsvis få till en förändring. När jag hör regeringens och FK-s floskler om ”rättssäkra behovsbedömningar” känner jag bara ilska. Tvärtom känner jag mig helt rättslös istället, helt utlämnad till en handläggares godtycke. 

Och liknande historier som min utspelar sig varje dag runt om i landet. Staten har tydligen rätt att hitta på vad som helst för att få till ”rättssäkra bedömningar” och vi måste acceptera det för att kunna få rätt att leva som andra.

Jag har också fått frågan hur jag orkar med att skriva om allt som skett? Svaret är att jag är definitivt ingen ”superman”. Jag är emellertid lyckligt lottad då jag har föräldrar som stöttar mig väldigt mycket i kampen mot FK. Utan dem hade jag aldrig orkat med det. Tack mamma och pappa! Många som slåss mot myndigheterna har inte den hjälpen, oavsett om det handlar om rätten till personlig assistans, ledsagning, gruppboende etcetera,  eller andra viktiga saker som sjukersättning, färdtjänst mm. Den kampen förs runt om i landet av vardagshjältar som kämpar för sina rättigheter. Många orkar helt enkelt inte vilket ökar orättvisorna än mer.

I dag har det gått en vecka sedan den s.k. "omprövningen". Ärligt talat har jag inte mått något vidare. Flera nätter har jag sovit mycket dåligt, för första gången känner jag en stor oro att de drar in betydande delar av assistansen. Oron har visserligen funnits tidigare men inte lika påtagligt. Och jag vet att det finns tusentals personer till runt om i vårt land som känner likadant och mår psykiskt dåligt. Det är helt ovärdigt ett land som säger sig värna mänskliga rättigheter.

En behovsbedömning för att bli beviljade olika LSS insatser är nödvändiga men sätter man människan i centrum istället för statsbudgeten är det ganska enkelt att göra både värdiga behovsbedömningar och omprövningar. Det handlar om vilja, prioritet och ytterst människosynen!


Regeringen och FK må sprida lögner om assistansen och LSS, förneka oss våra lagliga rättigheter genom att ta ifrån oss möjligheten att leva som andra men de ska banne mig inte knäcka oss!




Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen. En god rättstillämpning ska säkerställas och handläggningen, utredningarna och besluten ska vara likvärdiga över hela landet och hålla hög kvalitet så att rätt person får rätt ersättning

Regleringsbrevet till Försäkringskassan 2016


Förstärkt kvalitet, träffsäkerhet, helhetssyn och mångfald i de stödinsatser som LSS omfattar ska finansieras med besparingar inom assistansersättningen.
Med hänsyn till kraftiga kostnadsökningar inom assistansersättningen behöver även ytterligare besparingar göras.

Direktiv till LSS utredningen


Med ovanstående direktiven till FK och LSS utredaren menar jag bestämt att regeringen med diverse floskler aldrig kan prata sig ur det faktum att målet för den förda politiken är kostnaden/utgifterna för personlig assistans ska sänkas. I den destruktiva utveckling som pågår för assistansen bidrar givetvis kommunerna och diverse arga ledarskribenter (som dock lugnat ser sig senaste året)  men de centrala aktörerna är ändå regeringen, domstolarna och Försäkringskassan. Särskilt domstolarnas roll får ofta för lite uppmärksamhet.

Senaste decenniet har det nu kommit fyra domar från Högsta Förvaltningsdomstolen med starkt restriktiv inriktning för insatsen personlig assistans. Dessa är:

·  2009 – domen om grundläggande behov - måltider

· 2012  - domen om egenvård

· 2015 – det femte grundläggande behovet

· 2017 – personlig assistans under transport till och hem igen från olika uteaktiviteter. Denna dom med förödande potential har FK inte börjat tillämpa än men det kommer de säkert att göra så småningom.

Utöver det finns det som bekant ett antal domar som urholkat andra LSS insatser, bland annat en dom som i praktiken ger kommuner rätt att tvångsförflytta personer mellan gruppboenden, helt emot LSS intentioner.



Dessa domar är prejudicerande men FK tolkar dem oerhört strikt och tar inte hänsyn till att LSS är en individuell lag. Själv är jag bara lekmannajurist, en sak är emellertid tydlig för mig när jag läser domarna. Juristerna i HFD har en oerhört trångsynt syn på vad lagen (usel förståelse och kunskap) verkligen handlar om och vad som krävs för att den ska fungera i praktiken. De fokuserar helt på det som kallas grundläggande behov. Ta domen från 2017. Här anser alltså HFD (Förvaltningsrätten och Kammarrätten tyckte annorlunda) att assistans till och från aktiviteter inte ska beviljas. Hur ska assistansen fungera om assistans i framtiden inte kommer att beviljas för transporter till och från aktiviteter?

Domstolarna är formellt sett självständiga gentemot politikerna – en viktig grundbult i rättsstaten. Men ärligt talat, för mig är det uppenbart att de påverkats av samhällsdebatten kring assistansen och LSS. Samtliga nämnda domar  har ju kommit efter den stora finanskrisen inleddes 2008. En djup lågkonjunktur innebär alltid besparingar i välfärden, d v s mindre pengar går till de som behöver hjälp från samhället.

För assistansens del fanns det redan före finanskrisens start en debatt om utbrett ”fusk”. FK-s första motdrag blev att 2007 introducera begreppet ”integritetsnära hjälpbehov”. Det menar jag var startskottet till det förfall vi bevittnar nu. I och med finanskrisen blev det emellertid alltmer legitimt att även prata om ”skenande kostnader” för både personlig assistans och andra LSS insatser. En debatt som alltså fördes även under alliansregeringen vilket är värt och påpeka. Jonas Reinholdssons vidriga verksamhet som slog mot alla LSS insatser avslöjades när alliansen styrde Sverige .

 Det är emellertid odiskutabelt att S-MP regeringen har skruvat upp debatten om ”skenande kostnader” till en helt ny nivå. Jag tror inte att regeringen ger direkta order till HFD om strängare tolkning men HFD ”känner av” och påverkas av signalerna från regeringen  Vi är naiva om vi tror att juristerna inte påverkas. I synnerhet om både kunskap och förståelse (och troligen intresse) vad syftet med lagen är har stora brister.

Fast varför upphör då inte hets retoriken om ”skenande kostnader” när Sverige befinner sig i en högkonjunktur? Mitt svar är att dels är vår grupp är en lågstatusgrupp i samhället och dels har assistansreformen och övriga LSS insatser  inte alls samma legitimitet som t.ex. allmän sjukförsäkring, vilket hör samman med vår låga samhällsstatus – antal,  socialt, ekonomiskt Detta gör att det ensidiga fokuset på skenande kostnader och kriminalitet har bitit sig fast och det blir politiskt ganska riskfritt att attackera oss. Även med anhöriga är vi för få för att ha någon större betydelse för utgången av ett val.

De prejudicerande domarna ja. Tyvärr får jag konstatera att vi bevittnar en utveckling att en fantastisk lag håller på att implodera helt UTAN att lagen ändras på papperet. Vad säger det om tillståndet för vår demokrati och utsatta minoriteters rättigheter gentemot en stat som bryter mot de lagar som riksdagen stiftat?

torsdag 21 september 2017

Fruktansvärd ”omprövning” i måndags! Har också på mail fått förnedrande "kompletterande" frågor...

Det blogginlägget kommer vara mycket personligt. Jag skriver vad jag känner i hjärtat och  kommer berätta om en del mycket privata saker som man normalt sett aldrig skulle komma på tanken att skriva om offentligt. Syftet med den här bloggen är emellertid bland annat att även berätta hur mitt liv med personlig assistans är. Därför är det en självklarhet för mig att berätta om hur man blir behandlad av myndighetssverige när man vill kunna leva som andra. Det är berättelser som måste bli offentliga om vi ska få bort avarterna och bli behandlade med värdighet vid omprövningarna. Ofta går det inflation i ordet kränkt men i det här fallet känner jag mig verkligen kränkt.


Måndagen 18 september 2017 var det återigen dags för omprövning av rätten till personlig assistans – det blev en hemsk upplevelse. Innan vi går vidare berättar jag lite bakgrund.

Alla som följer mig på Facebook samt den här bloggen vet att jag har personlig assistans dygnet runt. 2013 gick jag igenom vad jag då kallade ”helvetesundersökningen”. Som för alla andra vändes mitt liv ut och in, inklusive hur ofta och hur lång tid jag tillbringar på toaletten… Det var när det begav sig den mest obehagliga upplevelse jag varit med om (vad gäller rätten till hjälp från svenska staten). Jag hade ändå tur som fick alla timmar jag behövde och en liten tröst var i alla fall att handläggaren sa att vid kommande tvåårsomprövningar inte kommer att bli så omfattande.

Och 2015 stämde det, den omprövningen var mycket mildare, egentligen bara en avstämning som ”på den gamla goda tiden”. Men det har återigen gått åt det sämre hållet och det med besked. Inför hembesöket räknade jag med en hel del frågor men inte att de skulle vända ut och in på mitt liv ännu grundligare än 2013. Det var en två timmar lång mardröm som aldrig ville ta slut. Man kände sig som det var en rättegång som pågick och jag skulle bevisa att jag var oskyldig. Ska här sammanfatta en del av det som utspelade sig i min bostad.

Förflyttningar. Jag behöver hjälp vid samtliga förflyttningar ändå fick jag påpeka det säkert 7-8 gånger. Det blev också en ”premiär” för att visa hur en förflyttning från rullstol till toalettstol går till, dock utan neddragna byxor (vilket jag totalvägrat om de begärt det).

Personlig hygien. Tidsåtgång för toalettbesök och duschning blev mycket noggrant kartlagt.

De s.k. övriga behoven. Vi gick igenom område efter område. Behoven är oförändrade vilket jag upprepade gång på gång. Det räckte givetvis inte, de ville ha en noggrann beskrivning av tidsåtgången av allt  - städning, bäddning, tvättning, matlagning, inköp av mat och kläder, handräckning fritidsaktiviteter av alla slag, engagemanget i föreningslivet etcetera.

Dubbelassistans behöver jag ibland för att kunna resa, delta i konferenser, göra längre utflykter. Är sedan tidigare beviljad dubbelassistans.. Nu kräver de emellertid ett intyg från en arbetsterapeut som beskriver varför jag behöver dubbelassistans. Det var som att få en stenhård högerkrok rätt in i magen. Dessutom fick jag i mailboxen några ”kompletterande frågor” som lyder så här:'

I vilka situationer behövs två assistenter (när du är på semester eller utflykter). Vad gör den ena och vad gör den andra?

Hur går toabesök samt duschhygien till när du inte är hemma?

Behövs 2 personer vid dusch eller toabesök när du inte är hemma? Vad gör den ena och vad gör den andra?

Egentligen vill jag vägra att svara på det men samtidigt inser jag att vill jag ha dubbelassistans måste jag svara på eländet. Mardrömmen fortsätter…

Vilken medelsvensson som helst skulle hålla med om att det är förnedrande att bland annat:

·  Uppge hur många gånger och hur lång tid man går på toa, duschar, klipper naglarna etcetera.

·   Att gång på gång trycka på att jag faktiskt inte kan flytta mig själv från rullstolen.

·  Tvingas uppge exakt hur livet ser ut och dessutom tvingas införskaffa både ett intyg och svara på nya kränkande frågor för att ha möjlighet att få nödvändig dubbelassistans.

Allt detta trots att F-kassan redan VET att jag är rullstolsburen livet ut och de VET REDAN ALLT om hur mina behov ser ut.


Allteftersom förnedringen fortsatte sa jag också följande till handläggaren:

·  Det är verkligen hemskt att behöva svara på allt det här

· Det är ett fundamentalt systemfel när alla som är beviljade PA är livrädda för omprövningar.


Jag blir ursinnig på att höra flosklerna från regeringen och myndighetshåll att ”vi vill göra rättssäkra bedömningar så varje person får rätt antal beviljade timmar”. Jag vägrar kalla det jag gick (och fortfarande går igenom) för en behovsbedömning med målet att ge assistans efter behov! Det enda syftet med ”omprövningen” var och är att vända på varenda sten för att om möjligt kunna minska antalet beviljade timmar! 

Jag vägrar att bli behandlad som en tredjeklassens medborgare. Jag önskar verkligen att hela brukarrörelsen med övrig funkisrörelse som support kunde gå samman och protestera mot häxjakten mot oss. Vi måste visa lite stolthet och verkligen visa att vi inte under några omständigheter accepterar att bli förnedrade för att kunna få rätt att leva som andra. Jag kommer att göra vad jag kan med stenhård kritik i den här bloggen, podinspelningar och dra i de politiska kontakter jag har. Jag har fått nog av denna förnedring och det måste alla andra visa med.


Det är inte handläggaren min vrede riktas mot. Handläggaren var helt OK, inget arrogant bemötande och det märktes att hen inte gillade jobbet. Det är systemet som ska kritiseras:

 F-kassans vidriga ”behovsbedömningsinstrument”, jurister i HFD som fattar förödande beslut utan någon som helst kunskap om vad PA och LSS handlar om och vad som krävs för att lagen ska fungera i praktiken. Och så givetvis en regering som till varje pris vill stoppa den  påstått ”skenande kostnaden” för personlig assistans och av allt att döma ta bort den ur statsbudgeten och flytta notan till kommuner och anhöriga.

Innan ”omprövningen” var jag trots viss oro ändå ganska säker på att få behålla mina timmar, nu känns det mer osäkert. Mindre antal beviljade timmar är ju det regeringen strävar efter. Det står t.om i regleringsbrev till FK.




 Det nuvarande systemet vid omprövningarna måste bara bort – de är inhumana och har ingenting att göra med det LSS står för. Samtidigt måste vi själva trycka på med alternativ. Jag har skrivit om hur det skulle kunna gå till i ett tidigare blogginlägg. I korta drag handlar det om att omdefiniera de grundläggande behoven, ta bort delmomenten och ta bort de integritetskränkande frågorna i samband med bland annat personlig hygien. 

Vidare ska tvåårsomprövningarna för vi med livslånga behov ( dv s stora flertalet av oss och FK vet vilka dessa personer är) att återgå till det de en gång var – avstämningar av läget. Är det så att hjälpbehoven är av den karaktären att det är uppenbart att det kommer att minska efterhand är det befogat med en större kontroll. Ingen ska emellertid behöva bli utsatt för det jag går igenom nu.

torsdag 14 september 2017

Rättighetslag, konventioner och pengar

Till skillnad från Socialtjänstlagen (SoL) är LSS en rättighetslag. Lagen anger 10 olika insatser som vi har rätt till oavsett var vi bor i landet. Trots detta har LSS i tillämpningen mer och mer antagit former som att det är en ramlag som SoL Det gäller tillämpningen från både FK och kommunerna. Som bekant ger ramlagen SoL mycket mer makt till kommunerna att bestämma om insatserna än LSS. Ramlagen sätter ju bara ramar –”ungefär så här ska det fungera”, sen har kommunerna ganska stort utrymme att själva tolka och tillämpa lagen. I praktiken innebär det att rättighetslagen LSS inte tillämpas som den rättighetslag den är tänkt att vara.


Att assistansreformen påstås vara ”på tok för dyr” matas vi ständigt med, statens utgifter går i taket, trots att assistansreformen i själva verket bara upptar drygt 2 % av statens budget. Men är det verkligen helt orimligt att prata pengar för en insats som (brutto så klart) kostar ca 30 miljarder kr där Magdalena Anderssons finansdepartement står för ca 80 % av notan? Först ska jag säga mycket tydligt:

Sätter man en definitiv prislapp på hur mycket en människa får ”kosta” är vi ute på ett sluttande plan som inte hör hemma i en demokrati. Sätter vi ett max tak på hur mycket PA och LSS får kosta har vi ingen rättighetslag längre. Lagen är då reducerad till låt oss kalla det ”välgörenhetslag” där vi ska stå med mössan i hand och vara tacksamma om vi får hjälp – allt efter hur givmild staten vill vara efter rådande konjunktur. Dåliga tider, inga pengar, ingen hjälp efter behov– punkt. Detta är så klart helt oförenligt med både LSS intentioner och CRPD konventionen som är mycket tydliga. Hjälpen ska ges efter behov, inte efter om det är hög eller lågkonjunktur.

Jag vet att det finns en del som inte vill prata pengar överhuvudtaget. Själv menar jag att det är en strategi som slår fel, särskilt när motståndarna inte gör något annat än bara pratar pengar. Vi blir inte tagna på allvar därför att ingenting i samhället är gratis. All välfärd finansierar vi gemensamt via skatter.

Jag kan prata pengar när som helst, det avgörande för mig är hur diskussionen om pengar förs. Regeringens argumentation är emellertid verkligen motbjudande. Frågan om assistansreformen och hela LSS får aldrig reduceras till att bara handla om kronor och ören vilket regeringen vill göra. Där viker jag mig inte en millimeter. Har vi däremot en diskussion om hur vi ska säkerställa att det finns tillräckligt med pengar  så att alla viktiga områden i välfärden får sitt är det en helt annan sak för mig. Skolan, sjukvården, sjukförsäkringen, äldreomsorgen mm är lika viktiga som LSS. Ser vi till välfärden i helhet som assistansen och LSS är en del av kan vi inte blunda för att den i en ganska nära framtid står inför utmaningar när befolkningen blir allt äldre, robotar (som inte betalar inkomstskatt, arbetsgivaravgifter eller moms) tar över allt mer arbetsuppgifter. Ska alla få assistans efter behov kommer utgifterna att öka, som allt annat i samhället.

En sådan diskussion är faktiskt nödvändig inför framtiden. Jag är också öppen för att släppa kravet på att assistansen ska förstatligas helt. STIL-s förslag där kommunerna betalar lite mer men endast FK beviljar assistans tilltalar mig mer och mer. Det finns andra varianter som kan övervägas också, kanske landstingen ska ta en del av notan för de personerna som har de största behoven. Däremot säger jag blankt nej till en diskussion vars enda mål är att sänka utgifterna för personlig assistans eftersom det går emot allt som LSS, CRPD och ett humanistiskt samhälle står för.

Sverige är ett rikt land, ett av de rikaste i världen. Att vi inte har råd med en fantastisk frihetsreform och rättighetslag är dumheter, särskilt när vi ser hur mycket pengar som faktiskt finns tillgängliga eller spenderas på annat som inte är avgörande för att alla ska ha goda levnadsvillkor. Här tycker jag funktionsrättsrörelsen har mycket att jobba med. Förutom alla jobb som skapas och medföljande skatteintäkter för den offentliga sektorn måste regeringen ställas mot väggen på ett helt annat sätt än vad som skett hittills. Här är några exempel:

·  Magdalena Andersson säger sig ha 40 miljarder kr tillgängliga för utgiftsökningar, utan skattehöjningar. Varför, pratar ni ständigt om att notan för assistansen ”hotar statsbudgeten”. Pengar finns ju, det säger ni själva.

·  Vi har ett skattesvinn på ca 130-140 miljarder kr/år. Staten skulle potentiellt alltså kunna få in 130-140 miljarder kr mer, varje år. Varför visar regeringen inget större intresse av att få in åtminstone en del av de pengarna? Hade regeringen bara lagt en tiondel av all kraft där jämfört med all propaganda om assistansens ”skenande kostnader” hade säkert åtskilliga miljarder kr till runnit in på statens skattekonto.

·  Staten spenderar mer på ränteavdrag till villa och bostadsrättsägare än på personlig assistans. Var finns logiken då att vi inte ”har råd” med personlig assistans efter behov? Att rätten till självbestämmande är för dyr när vi uppenbarligen har råd att betala tiotals miljarder kr på ränteavdrag som går till personer som har det rätt bra även  utan dessa avdrag?


Obs! Jag säger inte att ränteavdragen och RUT avdrag absolut ska bort, det är möjligt att de är samhällsekonomiskt lönsamma och har i så fall en vettig funktion mer än att ränteavdragen subventionerar boendekostnader till ganska välbeställda personer . Däremot ser jag rött när staten spenderar tiotals miljarder kr på dessa avdrag samtidigt som vi ständigt får höra att ”vi kostar för mycket…


Givetvis måste också de mjuka demokratiska värdena betonas.

·   Allas rätt till självbestämmande, goda levnadsvillkor, full delaktighet i samhället.
·  Vilken typ av samhälle vill vi ha? Ska Sverige vara ett samhälle där hjälp ges efter behov, eller ett samhälle där den starkes rätt gäller, där vi ska förlita oss till anhöriga eller välgörenhet?

·   Ska demokratin gälla alla i landet eller ska en liten utsatt minoritet vara uteslutna som inte kan delta i föreningslivet eller partipolitiken?

·   Ska CRPD vara något vi tar på allvar eller endast en fin pappersprodukt som ingen  makthavare behöver bry sig om?

· Är det värdigt en demokrati att en liten minoritet ständigt måste höra att ”vi kostar för mycket pengar?


Vi som är engagerade i funktionsrättsrörelsen vet vad våra svar är på allt detta. Det är upp till bevis för regeringen och visa att den menar allvar med alla fina ord från Stefan Löfvens första regeringsförklaring.. Den nuvarande kursen ger tyvärr ett svar som inte lyser grönt…


På måndag är det dags för omprövning av rätten till full delaktighet i samhället. Behöver vila några dagar efter det. Nästa blogginlägg kommer nästa torsdag eller fredag.



måndag 11 september 2017

Felicia kan inte äta själv men rätt till assistans har hon inte enligt FK

Det känns inte som att det spelar någon roll vad vi säger eller vilka läkarintyg som finns. Försäkringskassan försöker göra allt de kan för att inte komma upp i de där 20 timmarna.

My Heningsson – Felicias mamma

Felicia Henningsson är 19 år och har mycket stora hjälpbehov på grund av bland annat epilepsi och utvecklingsstörning. Felicia behöver hjälp och tillsyn dygnet runt, Epilepsianfallen kommer dagligen och EP anfall för henne kan i värsta fall leda till döden om hon inte får hjälp. Ändå anser inte FK att Felicia har rätt till personlig assistans längre. Detta är ytterligare en tragisk historia som Expressen rapporterade om förra veckan.
Personlig assistans har Felicia haft i 14 år men vid senaste omprövningen var Felicia helt plötsligt inte ens nära att nå upp till den magiska 20 timmar gränsen i grundläggande behov/vecka – det allt mindre nålsögat som vi alla måste igenom om staten ska bevilja statlig assistansersättning.


Som bekant ansåg ju regeringsrätten (numer Högsta Förvaltningsdomstolen) 2009 att det grundläggande behovet måltider endast var grundläggande om personen behövde matas, FK hakade på och har alltid hänvisat till att ”vi måste följa prejudicerande domar”. Detta trots att LSS är en individuell lag vilket rimligen borde leda till att prejudicerande domar inte borde få stor betydelse som nu är fallet. En videofilm visar att Felicia kan äta själv – men med mycket stora svårigheter. Detta anser tydligen FK är tillräckligt för att hjälpbehovet inte ska räknas som grundläggande. Tittar man på videon borde alla med minsta humanism inse att det är totalt ovärdigt att inte betrakta Felicias behov av hjälp vid måltider som ett av de fem grundläggande behoven. Hur förklarar då FK själva sin bedömning om det grundläggande behovet måltider? Svaret som Expressen fick från representanten från FK var detta:


att man i bedömningen utgått från begreppet att man "ska kunna föra skeden till munnen själv".
Sen kan jag inse att det kan verka fyrkantigt. Det är viktigt att mamman beskriver matsituationerna tydligare och inkommer med synpunkter innan vi fattar beslutet

Som vi alla vet är inte Felicia och hennes familj inte ensamma, samma öde drabbar hundratals och åter hundratals personer. Antalet personer som är beviljade statlig assistansersättning har nu minskat med ungefär 1000 personer sedan 2015. –men något ansvar vägrar regeringen och ta –Åsa Regnér gör det så lätt som möjligt för sig och lyfter över ansvaret till kommunerna. 





 Jag vet ju att han inte överlever ett dygn utan assistans. För oss är det en dödsdom. Frågan är bara när den inträffar

Sven och Susanna Hansen, föräldrar

I fredags rapporterade Jönköpings-Posten om ett fall från Mullsjö kommun som har stora likheter med Felicias när det gäller behovet av hjälp och stöd och Försäkringskassans beslut
Niclas Hansen är 28 år och har stora funktionsvariationer. Han har autism, självskadebeteende och allvarlig epilepsi. Niklas behöver tillsyn och hjälp dygnet runt både p g a de många epilepsianfallen och motverka självkadebeteende. Niclas har tidigare haft personlig assistans i 14 år enligt de behov han faktiskt har – assistans dygnet runt och delvis med dubbelassistans. Vid senaste omprövningen ansåg emellertid FK att hjälpbehovet plötsligt bara uppgår till 2,5 timmar/vecka… Definitivt beslut är inte taget än men Niklas föräldrar utgår från att detta blir FK-s beslut och har redan kollat in en jurist för att få hjälp med överklagandet.

Det finns så många liknande tragedier runt om i Sverige. I det här blogginlägget koncentrerar vi oss på Felicias och Niklas situation. Två personer som så uppenbart behöver mycket hjälp men som inte får det och där en helt orimlig börda läggs på anhöriga. Precis som alla andra föräldrar till barn och vuxna gör ju Felicias och Niclas föräldrar allt som står i deras makt för att barnen ska få ett så bra liv som möjligt. I ett humanistiskt samhälle borde det därför vara en självklarhet att samhället ger dem det stöd som krävs för att berörda personer verkligen ska få ett värdigt liv enligt LSS intentioner. Lika självklart att regeringen medger att de har ett huvudansvar och agerar därefter men den viljan saknas totalt.



JP intervjuade också Niclas hemkommun Mullsjö som blir nästa anhalt för familjen att få den hjälp Niklas behöver såvida inte ett mirakel sker med det slutgiltiga beslutet från FK.. Som i andra kommuner får även Mullsjö nu ökade kostnader som de inte budgeterat för När det gäller situationen generellt sammanfattar Mullsjö kommun läget så här:

Generellt kan man säga så att har en person haft insatser från Försäkringskassan med assistans och så får de ett beslut att det upphör, då inträder det här med kommunens yttersta ansvar.
Kommunen har flera typer av insatser som de kan hjälpa personer med. Dels personlig assistans men även olika typer av boenden, även för dem som behöver hjälp dygnet runt.
— Jag kan tycka att det är så tråkigt när man tittar på nyheter och i media att den biten beskrivs så lite.

 Kommunen har rätt i att media rapporterar lite om andra LSS insatser. Jag känner flera personer som bor på gruppboende och ogillar starkt när de kallas institutioner och att deras LSS insatser kommer helt i skymundan. De som tycker att gruppboende är en bra LSS insats ska kunna ha det valet, vi är är olika som människor. Däremot ger jag mig aldrig i att vi ska  kunna bli beviljade personlig assistans efter behov. Det är får förbaskade rättighet!

torsdag 7 september 2017

Alla skyller på varandra utan att någon tar på sig ett huvudansvar

All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.
Den offentliga makten utövas under lagarna.

Regeringsformen 1 kap § 1


I ett tidigare blogginlägg skrev jag om hur bristen på en författningsdomstol orsakar stora problem med att ställa politiker till svars. Men det stannar stannar inte bara vid bristen av en författningsdomstol – faktum är att hela systemet är uppbyggt på ett sådant sätt att det blir mycket lätt  att alla berörda delar av statsapparaten skyller på varandra utan att någon tar på sig ett huvudansvar.

·   Regeringen kommenterar inga enskilda fall eller lägger sig i, vårt fall Försäkringskassans dagliga arbete för då blir det ministerstyre som inte är tillåtet.

·  Försäkringskassan hänvisar till prejudicerande domar i Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) som de måste följa.

·  Domstolarna säger att deras uppdrag är att tolka lagen som riksdagen har stiftat och det gör vi efter bästa förmåga.


·  Riksdagen (här syftar jag på hela Riksdagen som demokratins viktigaste institution) hänvisar till att det är regeringens uppgift att verkställa och genomföra de beslut riksdagen fattar. Därefter hänvisar regeringen till att det är myndigheternas uppgift att förverkliga assistansreformens intentioner och att vi inte får tolka  och tillämpa lagen…

·         Slutligen har vi kommunerna som också hänvisar till prejudicerande domar i HFD och tycker (faktiskt med rätta) att staten medvetet flyttar kostnader för personlig assistans till dem utan att de kompenseras.

Under tiden där alla skyller på varandra och ingen tar på sig ansvar förvärras krisen för assistansreformen.

I denna för oss otrevliga miljö där ingen tar på sig ett huvudansvar befinner sig  brukarrörelsen längst bak och pratar om rättighetslag, CRPD konventionen och mänskliga rättigheter utan att någon av alla nämnda aktörer lyssnar nämnvärt. På riksnivå tycker jag att endast Liberalerna och Vänsterpartiet visar ett seriöst intresse för den djupa kris vår fantastiska demokratireform hamnat i. Regeringen har av märkliga anledningar som ur demokratisk synvinkel är svåra att förstå sig på blivit helt fixerad vid att det finns ett mycket utbrett ”fusk” och det ska bekämpas genom att skära ner på utgifterna för personlig assistans. Hur regeringen kommer åt fusk och genom att sänka utgifterna för assistansersättning har Åsa Regnér inte förklarat. Ja inte presenterat några trovärdiga bevis över huvudtaget på att miljardbelopp årligen hamnar hos kriminella individer.

På papperet har vi en mycket stark lagstiftning i form av LSS samtidigt blir det alltmer uppenbart att den enskilda människan eller en minoritet som behandlas illa av staten har mycket svårt att ställa ansvariga till svars. En viktig grundbult i en demokrati är att folkvalda ska kunna ställas till svars om makten missbrukas och myndigheter i sin tillämpning av lagen bryter mot de lagar som riksdagen stiftat. Det är ett stort demokratiskt problem som vi i funktionsrättsrörelsen, helst i samarbete med andra minoriteter måste belysa mycket bättre än vad som sker idag. 




Ett praktexempel på oviljan hos regeringen att ta på sig ett huvudansvar för konsekvenserna av den förda politiken då regeringen nyligen släppte en pressrelease. Det handlade om att samarbetet/kommunikationen mellan FK och kommunerna måste bli mycket bättre när en person förlorar statlig assistansersättning. Det är en självklarhet men det löser inte på något sätt den allt djupare krisen för assistansreformen. Visst håller jag med Åsa Regner att ingen ska hamna mellan stolarna men faktum är att:

Det regeringen istället gör är att inte ta på sig något ansvar alls för konsekvenserna av en destruktiv politik som (oavsett vad Åsa Regnér säger) helt uppenbart syftar till att sänka statens nota för assistansersättningen. Det är någon annans bekymmer att ta hand om konsekvenserna när hundratals och åter hundratals personer ”sparkas ut” av FK. Denne ”någon annan” blir i första hand kommunerna som får utgifter de inte budgeterat för och inte får ersättning för. Man kan tycka att Åsa Regnér och hennes överordnade Stefan Löfven borde ha så pass bra koll på läget att de vet att när kommunerna tar över ansvaret minskas antalet beviljade timmar rejält – om det beviljas någon assistansersättning alls. Har de vetskapen verkar de inte bry sig och det är lika illa som att inte veta någonting. Nästa steg blir då ökat anhörigansvar som leder till nya orättvisor. Detta orsakat av en regering som:

1) Inte vill ta ansvar för sin destruktiva politik

2)  Säger sig kämpa för utsatta grupper men som i praktiken för en politik som är raka motsatsen mot en minoritet i samhället som är helt beroende av den offentliga sektorn för att kunna leva som andra.